Politik kan vara offentlig lögn.
(Skrivet i medio av 90-talet.)

Högerledaren Jarl Hjalmarsson hade 1952 i klartext talat om vad han ansåg om den socialdemokratiska regeringens handläggning av ryssarnas nedskjutning av två svenska flygplan över Östersjön.
När Nikita Chrusjtjov inbjöds att besöka Sverige 1959 talade Jarl Hjalmarsson återigen klartext. Han ville inte ha något besök av Chrusjtjov, som så sent som 1956 beordrat sovjetiska trupper att ockupera ett Ungern, som ville bli en neutral stat utan anslutning till Warszawapakten. Ungerns ledare Imre Nagy avrättades också. Många ungrare hann dock fly, bl. a. till Sverige.
Tage Erlander angrep därför Jarl Hjalmarsson hårt i den svenska riksdagen. Han sades ha motverkat svensk neutralitetspolitik.

Jarl Hjalmarsson gav honom svar på tal och sade därvid bland annat:
" Det är verklighetsfrämmande och stridande mot våra egna livsintressen att inte öppet medge att målsättningen för vårt försvar är att hejda anfall tillräckligt länge för att vi skall kunna få stöd utifrån, innan avsevärda delar av landet erövras eller motstånd måste uppgivas.
Formuleringen är officiell.
Understöd utifrån: Vad betyder det i klartext?
Våra kommunister kan tveka, men är det någon annan i denna kammare, som gör det?
Är det någon, som för ett ögonblick kan föreställa sig, att den militära och politiska ledningen i Moskva inte skulle läsa orden precis som vi?
En liten demokrati, som utsatts för angrepp av en stormakt och kämpar för livet, hoppas på och räknar med de stora demokratiernas stöd och bistånd.
Att säga detta klart ut ändrar ingenting i vår alliansfrihet. Rent spel och klara besked skapar respekt och förtroende."
Erlander och hans regering hämnades sedan på Jarlen genom att inte låta honom resa till FN som svensk delegat. Hans uppträdande hade tydligen varit på gränsen till "högförräderi".

Men 1994 kom neutralitetskommissionens betänkande, SOU 1994:11. Riksdagen hade den 8 juli 1992 bemyndigat statsministern att tillkalla en kommission om högst sex ledamöter att granska uppgifter om förberedelser att motta militärt bistånd. Ledamöter i denna kommission blev landshövdingen Gösta Gunnarsson, ordförande, f d departementsrådet Wilhelm Carlgren, f d ambassadören Leif Leifland, f d ambassadören Yngve Möller, professor Olof Ruin och professor Göran Rystad.
Som experter förordnades ambassadören Krister Wahlbäck, departementsrådet Nils Gyldén och från den 3 december hovrättslagmannen Rolf Holmquist, med uppgift att biträda vid granskningen av betänkandet ur sekretessynpunkt. Kommissionens sekreterare blev rådmannen Fredrik von Arnold och biträdande sekreterare blev fil. dr. Bo Petersson, f.d. översten av 1. graden Rolf Gustafsson och överstelöjtnanten Björn von Porat. Några personer förordnades dessutom att hjälpa kommissionen med arkivstudier och kommissionen fick viss assistenthjälp.

Kommissionen studerade en jättelik mängd handlingar och hörde många i skeendet inblandade personer. Enbart uppräknandet av de in- och utländska arkiv som studerats omfattar 12 sidor och mer än tvåhundra personer. Även författaren av dessa rader hördes av kommissionen angående hemliga teleförbindelser mellan Sverige och krigsmakter inom NATO från 1950-talet och framåt.
Vad kom då kommissionen fram till? Resultatet redovisades för offentligheten på 311 sidor och 158 sidor av bilagor. (Betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen SOU 1994:11, OM KRIGET KOMMIT... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949 - 1969.) Här saxas bara litet ur sammanfattningen:

"Det föreligger ett tidsmässigt samband mellan det förhållandet att Sveriges kontakter med USA på det militära området utvidgades under 1950-talets första hälft och att regeringens intresse för ett skandinaviskt försvarssamarbete minskade.”

Man hade helt enkelt 1949 konstaterat att såväl Danmark som Norge skulle behöva upprustas kraftigt för att det skulle vara någon vits med ett sådant försvarsförbund. Dessutom att i varje fall Danmark i sådant fall inte skulle ha något att vinna, utan vara lika svårförsvarat med Öst-Tyskland intill sig. Enda möjligheten för Norge och Danmark att åstadkomma en nödvändig upprustning skulle vara att ansluta till NATO, få bidrag till upprustningen därifrån liksom garantier för hjälp vid väpnat angrepp. En öppen anslutning av Sverige till NATO ansågs däremot av en del kunna få svåra konsekvenser för Finland genom att Sovjet då kunde tänkas flytta fram sina positioner där.

Långt senare, 1998, skriver Sverker Åström i SvD 12/8: ..."Det må här inskjutas att Sverige en gång, en enda gång, faktiskt var berett att åta sig militära förpliktelser och ingå en formlig allians. Det var under försvarsöverläggningarna med Danmark och Norge åren 1948-49 då Sverige genom ett sådant erbjudande sökte förmå de två grannländerna att avstå från Natoanslutning. Försöket misslyckades som bekant." Sista ordet i sista meningen, naturligtvis, verkar ha fallit bort. (Min. anm.).
Enligt kommissionen uppfattade regeringen det därefter som väsentligt att säkerställa hjälp från de västliga stormakterna vid ett sovjetiskt angrepp mot Sverige. Kommissionen skriver:

Kontakter med de västliga stormakterna

Redan tidigt stod det klart åtminstone för Erlander att det svenska försvaret för att kunna hålla ut vid ett sovjetiskt angrepp var beroende av militärt understöd från de västliga stormakterna. Våren 1948 förklarade sålunda Erlander för ÖB att Försvarsstaben borde fortsätta att studera frågan om amerikanska baser (för västmaktsflyg) i Sverige, särskilt med hänsyn till vad detta kunde kosta USA och om fördelarna var tillräckligt stora för att motivera kostnaderna. … Efter de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarnas sammanbrott år 1949 skall Erlander således ha ställt sig positiv till att amerikanerna informerades om det svenska försvarets problem och möjligheter. …

Erlander medverkade även till att britterna år 1951 av försvarsminister Vougt tillställdes en omfattande promemoria rörande den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vars innehåll måste anses ha varit kvalificerat hemligt.
Regeringen Erlander lämnade alltså kvalificerat hemliga uppgifter (eller uppgifter "av utomordentlig betydelse för rikets säkerhet", som det egentligen heter) rörande det svenska försvaret till NATO-landet Storbritannien. Man angav exempelvis var det fast installerade svenska kustartilleriet fanns grupperat, styrkeförhållanden för såväl armén som flygvapnet och marinen, med antal armébrigader, fartyg och flygplan. Översiktligt angav man hur svenska styrkor skulle grupperas för att möta olika sovjetiska invasionsriktningar.

Det framgår också att Erlander redan 1948 varit inne på tanken att kunna ställa vissa svenska flygplatser till västmakternas förfogande. Vissa svenska flygbaser byggdes alltså ut med start- och landningsbanor som var längre och stabilare än vad svenska flygplan behövde. Detta skulle göra det möjligt för NATO:s bombplan att mellanlanda för tankning m m. Detta var vida känt bland personal i svenska flygvapnet och inom Flygförvaltningen. Med Stig Wennerström i full spionverksamhet från 1948 – 52, då han placerats som flygattaché i Moskva, var det givetvis dessutom välkänt i Sovjet.

50-talets försvarsministrar, Allan Vougt, Torsten Nilsson och Sven Andersson, var alla insyltade i detta västmaktssamarbete. Man byggde ut sambandsmedel (bl.a. tråd-, radio- och radiolänkförbindelser), som citat: skapade förutsättningar för en allmän samordning av luftoperationer i den meningen att det fanns tekniska möjligheter att administrera västliga bombplans anflygning mot Sovjetunionen via svenskt luftrum, utan att planen oavsiktligt bekämpades av svenskt luftförsvar.

Kommissionen skriver också: I statsministerns interpellationssvar 1959 togs kategoriskt avstånd från förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians. Samtidigt hade man gjort unilaterala förberedelser för detta slags samverkan innebärande mottagande av indirekt understöd från USA och Storbritannien. Direkta överläggningar hade också förevarit med såväl Danmark, Norge, Storbritannien och USA om militär samverkan och/eller mottagande av bistånd i krig.

Telesamband byggdes alltså ut vid denna tid mellan svenska luftförsvarscentraler och deras motsvarigheter i NATO-länder. Liksom till NATO-högkvarteret i Wiesbaden. Planeringen för utbyggnaden av radiolänkar för detta ändamål till såväl Danmark som Norge utförde för övrigt författaren själv enligt order. Författaren specificerade också hur dessa senare skulle moderniseras och utökas.
Regeringarna Erlander gjorde uppenbarligen vad de kunde för att i hemlighet säkerställa hjälp från västmakterna i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Vougts PM har inte kunnat återfinnas i svenska arkiv, utan hittades efter avhemligande i Storbritannien!?

I sin SvD-artikel 1998 skriver Sverker Åström:
"När informationsutbytet nu blivit känt innebär detta inga risker för svensk säkerhet. Däremot har det beklagligtvis givit upphov till en okunnig, illvillig och för partipolitiska syften utnyttjad kritik som går ut på att de ansvariga avsåg att föra in Sverige i krig utan att vi först angripits och att de fräckt ljög om detta för det svenska folket."
Det jag uppfattat av detta är att man i något fall anser att NATO vid ett krigsutbrott skulle kunna utnyttja svenska flygfält redan innan Sverige anfallits. Eftersom vi dimensionerat militärflygfält för att kunna ta emot NATO:s tynga attackflyg. Med enbart ett muntligt avtal med USA anses då att detta skulle ge USA tolkningsföreträde.

Det må vara hur det vill med detta. Att Tage Erlander fräckt ljög svenska folket mitt i ansiktet i Riksdagen klargör däremot kommissionen. Man formulerar det bara litet annorlunda ”en medvetet felaktig bild”.
I en riksdagsdebatt den 24 november 1959 sade statsminister Erlander: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikespolitik och försvarspolitik”.

Ordet ”om” gör kanske att man i stället kan beteckna uttalandet som något så nära lögn man kan komma.
Långt tidigare, jag tror 1956, hade man på flygstaben i samband med något planeringsmöte frågat mig: ”Varför tror du vi bygger ut banor med större hållfasthet och längd än vi själva behöver.” Jag var ännu inte riktigt varm i kläderna och gissade på att tunga trafikflygplan skulle kunna nödlanda. ”Nej”, sa man, ”för att vi skall kunna ta emot tung attack från NATO”!
Man frågar sig naturligtvis också osökt vad som skulle ha hänt Hjalmarsson, om han avslöjats som avsändare av Vougts/Erlanders PM. Ingen lär väl tro att han inte skulle ha dömts för högförräderi, utan att dåvarande svenska regering lagt fingrarna emellan. Så kan politik hanteras när den handhas av vissa aktörer. Vougts PM har inte kunnat återfinnas i svenska arkiv! Uppenbart är att (s)-politiker i regeringen hade en hel del att dölja!

SOU 1994:11 publicerades i februari 1994. I riksdagens allmänpolitiska debatt den 9 februari sade statsministern Carl Bildt:

"För 36 år sedan hölls i riksdagens andra kammare en av de mest laddade och viktiga debatterna som ägt rum under efterkrigstiden om svensk säkerhetspolitik. Den handlade om den s.k. Hjalmarssonaffären. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville brännmärka den dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarsson såsom neutralitetspolitiskt opålitlig. Han ansågs ha förespråkat militära kontakter mellan Sverige och västmakterna som var oförenliga med den neutralitetspolitiska linjen.

I det betänkande som den neutralitetspolitiska kommissionen lämnade igår kan vi alla ta del av utdrag ur den här viktiga debatten. Kärnan i det som Jarl Hjalmarsson då sade var detta: ”En liten demokrati, som utsatts för angrepp av en stormakt, och som kämpar för livet hoppas på och räknar med de stora demokratiernas stöd och bistånd. Att säga detta klart ut ändrar ingenting i vår alliansfrihet. Rent spel och klara besked skapar respekt och förtroende.”
Mot detta stod statsminister Erlanders kategoriska uttalande: "Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för utrikes- och försvarspolitik."
Efter att ha gått igenom vad som faktiskt hände under dessa decennier säger kommissionen att statsminister Erlanders redogörelse i debatten med Hjalmarsson gav en "medvetet felaktig bild av vad som förevarit”. Statsminister Erlander hade själv i nationens intresse varit med om att ta ansvar för åtgärder som gick långt längre än dem han ville brännmärka Jarl Hjalmarsson för.

Det här är viktiga klarlägganden efter tre och ett halvt decennium. Jag hoppas att de rensar luften inför framtiden. Jag hoppas att alla inser att medan en regering inte kan vara skyldig att redovisa varje detalj om försvars- och säkerhetspolitiken offentligt har den skyldighet att se till att det den faktiskt säger är klart, rätt och i varje del sant.
Jarl Hjalmarsson visste i hela sitt liv att det han hade sagt var rätt. Det smärtar mig att han inte fick leva tillräckligt länge för att uppleva att han också fick rätt, men han fick faktiskt rätt.
Utrikes- och säkerhetspolitiken och dess skötsel är central. Den bild som kommissionen har gett ger nya dimensioner till bilden av den politik som i nationens intresse fördes under det kalla krigets allra kallaste decennier."