Min första ingenjörsbefattning
Från arkivet

Den 1 juli 1953 tillträdde jag min första tjänst som nyss examinerad ingenjör. Jag började vid, som det då hette, Kungl. Flygförvaltningen (KFF), luftbevakningssektionens trådnätdetalj. (KFF inordnades 1968 i Försvarets Materielverk.)

Riksdagen hade 1948 beslutat att krigsmaktens luftbevakningsorganisation skulle överföras från armén till flygvapnet och att en modern samordnad luftbevaknings- och flygstridsledningsorganisation skulle byggas upp. Det kalla krig som följde på världskriget var i full gång sedan 1947, då Kominform bildats. Både socialdemokrater och liberaler var nu försvarsvänliga. Orsakerna kan illustreras med vad som hände i t.ex. Ungern och Tjeckoslovakien, där en kommunistisk minoritet tog och behöll makten med hjälp av de kommunistiska ockupanterna.

I Ungern hölls fria val 1945, varvid 57% av rösterna tillföll Småbrukarpartiet medan socialdemokrater och kommunister vardera fick 17%. Landet hamnade efter världskriget i den sovjetiska intressesfären. Sovjetunionen tog i krigets slutskede 600 000 ungrare som krigsfångar och förde bort dem som tvångsarbetare. Av dessa återkom 200 000 aldrig. Åren 1946–48 genomfördes med hot och terror en fullständig sovjetisering av landet. László Rajk, Mátyás Rákosi och andra stalinister upprättade diktatur och tystade de icke-kommunistiska partierna. År 1949 utrensades Rajk själv och avrättades efter en skådeprocess.

Vid Pragkuppen 1948 hade kommunisterna tagit makten i Tjeckoslovakien. De första åren efter Pragkuppen präglades av kommunistisk terror. Drygt hundratusen politiskt misshagliga sattes i arbetsläger eller sändes till urangruvorna. Hundratals avrättades. Kyrkorna förföljdes och tvingades till kollaboration. Vetenskapen kontrollerades hårt och kulturlivet likriktades. Rättsosäkerheten sattes i system. Terrorn hade 1951–52 riktats mot partiledningen. Förre partisekreteraren Rudolf Slánský och ytterligare ett tiotal kommunistledare hängdes. Flera av de avrättade var av judisk börd, och uppgörelsen skedde till ackompanjemang av en till "antisionism" förklädd antisemitisk kampanj. Tjeckoslovakien blev medlem av Warszawapakten.

I Sverige visste alltså alla utom kommunisterna att hotet mot oss och Västeuropa kom från Sovjet och därmed Warszawapakten. Sverige fortsatte därför den upprustning som påbörjats under världskriget. En upprustning, som i full utsträckning skulle fortgå ända till senare delen av 60-talet och med en tydlig koncentration till flygvapnet.

Nu skulle jag i ganska stor omfattning samarbeta med officerare i flygstabens sambandsavdelning och i den nybildade luftbevakningsinspektionen (Li) under ”stjärnöversten”, lite senare generalmajoren, Greger Falk.
Mina 40-talserfarenheter av officerare ställdes fullständigt på huvudet när jag någon av de första dagarna för att presentera mig fick i uppdrag att gå upp till en överstelöjtnant Stangenberg på Li och överlämna en karta. Detta var före den verkligt stora inflationen i svenska befälsgrader, som inträffade först kring 1970. Överstelöjtnanter och majorer liksom kommendörkaptener förekom sparsamt både i centrala staber och vid utbildningsförband.

På väg upp till Stangenberg funderade jag en del på hur jag skulle bete mig, men 5 ½ år på ett kavalleriregemente med bara fem års avstånd kunde inte funderas bort. När Stangenberg, sedan jag knackat, ropade ”kom in” blev det ställningssteg innanför dörren och åtminstone i det allra närmaste enskild ställning trots min civila status. Jag hann inte presentera mig och framföra mitt ärende förrän Stangenberg hoppade upp ur stolen, störtade fram till mig och närmast ropade: ”Tjenare, du är vår nye ingenjör på trådnätsektionen förstår jag, Gert heter jag” - och så las titlarna bort och jag hälsades hjärtligt välkommen. Jag hade mycket trevligt med den betydligt äldre överstelöjtnanten, som senare bl a blev överste och chef för vår viktigaste luftförsvarssektor. Han berättade senare många trevliga historier ur sin militära karriär. Jag vill försöka återge en från Helge Jungs tid som ÖB. Naturligtvis kan jag inte göra det som Gert.

Det var någon begivenhet ute på Gärdet i Stockholm i mitten av 1940-talet. Jag tror att det var konung Gustav V:s 90-årsdag. På en hedersläktare stod bland andra honoratiores ÖB, Helge Jung, med sin adjutant och bland åskådarna i närheten av läktaren dåvarande armékaptenen Stangenberg med fullgjord krigshögskola och stabstjänst i högkvartersbyggnaden, det s.k. ”Grå Huset”. Han hade ena handen i byxfickan. ”Vem är kaptenen där”, sade generalen till sin adjutant och nickade i Gerts riktning? ”Det är kapten Stangenberg general, han går över till flygvapnet den 1 oktober.” ”Jaha”, sade generalen, ”jag ser att han står och tränar.”
Lite senare skulle Gert göra ett kort besök vid milostaben i Kristianstad. Han fick klart för sig att ÖB vid samma tid skulle göra detsamma. Alla tjänsteresor skulle så långt det var möjligt samordnas. Därför frågade Gert adjutanten om han kunde få följa med i ÖB:s bil. Efter att ha frågat ÖB svarade adjutanten ja. Tidigt på morgonen avresedagen stod Gert vid bilen och väntade. ÖB med adjutant kom, båda satte sig bak i bilen. ÖB hade hälsat ytterst avmätt på Gert, som satte sig framme hos chauffören.

Under nedresan förde ÖB en del samtal med sin adjutant och med chauffören, men sa inte ett ord till Gert, som därför satt mol tyst. Hemresetimmarna avverkades på samma sätt. Utanför stabsbyggnaden, ”Grå Huset”, vid Östermalmsgatan steg alla ur bilen. ÖB tittade på Gert, sträckte efter ett ögonblick fram handen mot honom och sa: ”Ja, jag skall inte vara långsint.” Gert fick senare förklaringen från adjutanten, vilket givetvis ÖB räknat med. Att stå med handen i byxfickan offentligt var fel, men än värre var väl att lämna armén för flygvapnet.

För mig började nu ett helt nytt fantastiskt, spännande och intressant skede i livet. Luftbevakningssektionen, senare luftbevakningsbyrån, hade i samarbete med Li just kommit igång med planering och utbyggnad av det nya luftbevaknings- och stridsledningssystem som skulle ersätta arméns ohjälpligt föråldrade och ineffektiva. Flygvapnet hade redan under kriget sett sig nödsakade att börja bygga ett eget luftbevakningssystem för sin jaktstridsledning runt Stockholm, Göteborg och Malmö.

När flygvapnet i mitten av 40-talet började bygga radarstationer accentuerades splittringen mellan de två systemen ytterligare. Nu anade man kommande flyghastigheter runt dubbla ljudhastigheten och alltså uppemot 5 mil per minut. Då går det inte an att luftbevakningsstationerna (Ls) rapporterar fientligt flyg via manuellt förmedlade telefonsamtal till en mottagare som skriver ned meddelandet, skickar det vidare på transportband till kartritare, som för in det på en väggkarta, vilken avläses av ett antal befattningshavare. Dessa hade sedan att per telefon utlösa flyglarm samt lämna uppgifter till luftvärn och egna flygförband. Men så gick det till och det var vi nu i full färd med att ändra på.

Vi skulle bygga ut luftbevaknings- och stridsledningssystem 50, kallat Stril 50, men samtidigt började vi förbereda oss inför ett Stril 60. Vi improviserade, reste, rekognoserade, räknade, ritade, gick kurser, deltog i flygvapnets övningar, studerade, konstruerade och arbetade övertid. Alla som inte var i reglerad befordringsgång (de nyexaminerade ingenjörerna) arbetade utan övertidsersättning. Jag hörde bara en gång någon klaga över detta. Det var min närmaste chef, när han upptäckte att jag tack vare övertidsersättningen hade betydligt bättre betalt än han själv.

Man ska ju inte generalisera, men vi unga entusiastiska ingenjörer vid luftbevakningssektionen samarbetade utmärkt och på jämställd fot med flygvapnets officerare. Officerare i flottan uppfattade vi oftast som snorkiga, tekniskt okunniga och med översittarfasoner mot alla civila. Någon enstaka gång satte vi dessa herrar på plats, men oftast lät vi dem hållas. I stället hade vi efter sådana möten hjärtligt roligt åt en del stroppiga herrar när vi berättade för varandra eller för våra vänner flygarna.

Mycket intressant och lärorikt för oss unga ingenjörer var att studera alla luftförsvarsövningar. Vi deltog vid luftförsvarscentraler (Lfc), vid luftbevakningsgruppcentraler (Lgc), vid flygbaser, radarstationer och luftbevakningsstationer Ls. Visst förstår man att militärer behöver alla sina förkortningar, som ofta inte bara skrivs utan också uttalas i stället för den längre beteckningen.

Helt lycklig blev jag när ett av mina första uppdrag blev konstruktion av en speciell mätutrustning för teletrafik. För order och rapportering i flygvapnet fanns oftast inte tid att koppla upp telefonsamtal, utan samtalen var uppkopplade, även om samtal inte pågick. Ändå behövde vi få en uppfattning om trafikintensiteten, antal samtal per tidsenhet och samtalstider under s.k. bråd tid. Andra behövde studera order och rapportvokabulär, liksom teknik för stridsledning.

Jag lånade plats på radiolänksektionens laboratorium och byggde prototypen till en förstärkare, som kunde anslutas högohmigt till teleledningen. Till ingångstriodens anod anslöt jag ett relä med 2 sekunders fördröjning i tillslag och 6 sekunders fördröjning i frånslag. Därmed var ett samtal definierat och samtalsräknare kunde anslutas. Vid tal mer än 2 sek. registrerades alltså ett samtal och vid tystnad under mer än 6 sek. registrerades avslutat samtal. I övrigt fick förstärkarna styra skrivarinstrument och bandspelare. Erfarna stridsledare och andra kunde dessutom avlyssna samtalen utan att detta på något sätt störde trafiken. Ett teleföretag fick sedan tillverka 10 sådana förstärkare, som placerades i en rack. Jag deltog sedan under en tid i alla större luftförsvarsövningar med min mätutrustning.

Det här var tiden just innan transistorer kom i praktisk användning. Utrustningen bestod därför av 12 stora och tunga Tandbergsbandspelare, ett antal skrivare och mina förstärkare. För transporterna använde jag en mycket stor herrgårdsmodell av Volvo från flygstabens bilpark. Vid en färd hem från mätningar i Skåne visade det sig att bilen var så tungt lastad att bromsarna blev helt verkningslösa i längre utförsbackar och med lite hög fart. Jag lade ut ett uppdrag på ett mindre företag att konstruera en tolvkanalig bandspelare, med användande av den tidens magnetband för TV-bilder (ca 1 ½ tum breda band). Den blev en sevärdhet och succé med sina 12 magnethuvuden och var sitt spår på bandet.

Utvärderingsfasen sköttes sedan av en arbetsstudieexpert och konsult, civ.ing. Svensson, ”Sekundsvensson” kallad, och flygstabens operationsanalysgrupp. Mellan dessa båda uppstod ett stort akademiskt gräl om hur utvärderingen skulle ske, men detta bekymrade inte mig.