Vi går vilse i framtiden när vi tappar minnet av det förgångna. Vårt nuvarande Europa har byggts på ruinerna av en fruktansvärd tragedi orsakad av kommunism och nazism. Själv har jag den i färskt minne. Så icke de 50-talister och yngre, som nu är makthavare eller väljare. Hotet nu är en utbredd likgiltighet, som har sin rot i den kollektiva minnesförlusten om vår historia. "Utan historia minskar hoppet om en bättre framtid. Av misstagen lär man" o.s.v. Sorgligt nog avfördes nära nog historieämnet från skolundervisningen då socialdemokraterna införde den svenska flumskolan.
Småningom som avdelningsdirektör arbetade jag i 40 år (1953 - 1993) med planering för vårt svenska totalförsvar, alltså under nästan hela kalla krigetperioden. Den enda tänkbara fienden var det aggressiva Sovjetunionen och ett par av dess satellitstater och en del band till NATO knöts i all hemlighet. Redan på 50-talet arbetade jag med planering för de efter avslöjandet så omskrivna radiolänkförbindelserna till NATO-staber.
Vårt planerande och vårt övande byggde i stor utsträckning på att NATO (USA) skulle komma till vår hjälp mot kommunisterna om vi bara kunde hålla ut tillräckligt länge. Redan i slutet av 50-talet krigsplacerades jag i högkvarterets sambandsavdelning och deltog i högkvarterets ytterst intressanta övningar. Utbyggnaden av sambandet för högkvarter och riksstyrelse i krig hade jag delvis själv planerat, liksom annat samband för totalförsvaret.
På 70-talet, när militärbefälhavarna tilldelades det operativa ansvaret, överfördes jag till Milostab Ost (Militärområde Ost: ungefär = Mellansverige). Där genomfördes flera stora övningar. Bl.a. ett par 40-dagarsövningar, varav en genomfördes i krigsuppehållsplatsen. Även där hade jag deltagit i planeringen av telesambandet, liksom förresten över hela vårt avlånga land.
Neutrala under Erlander och Palme? Ha!
Ett litet observandum: Jag samlar en del inlägg under rubriken Militärhistoria, men vad är vanligen krigshistoria om inte politisk eller religionshistoria? Militärer börjar vanligen inte krig. Det gör politiker eller företrädare för religioner!
Mycket hämtas från mitt gamla arkiv i den kära (ibland förbannade) datorn.
Den här bloggen är pinfärsk! Inlagd 13 febr 2009 och jag har aldrig bloggat tidigare. Vi får se hur fortsättningen blir?
Våren 1955-Birgit och Bertil.
(Skrivet 1980-talet och redigerat/kompl. 2009.)
Jag stannade Lambrettan på Tvärvägen i Krigslida. Birgit, som satt på bönpallen, steg av. Hon tittade storögt på den påbörjade husgrunden. Den hade stått så över vintern och den ena källarväggen buktade inåt, påverkad av tjälen under vintern.
"Tänker du verkligen låta bygga ett hus på det här," sa hon?
"Nej," sade jag. Dom skall givetvis riva den där källarmuren och bygga om den först."
Vi hade 1953 flyttat till Stockholm från Norrland. Framtidsjobb som nyexaminerad teleingenjör fanns knappast någon annanstans. I Stockholm var det däremot lätt att med bra betyg hitta jobb. Televerket, L M Ericsson med dotterbolag och de militära förvaltningarna slogs om tele-ingenjörer med goda betyg. Själv hade jag 1953 fått en befattning vid Kungl Flygförvaltningens luftbevakningssektion, som under expansion bjöd några hundralappar mer i månadslön än Televerket och LM Ericsson. Flygvapnet skulle förses med ett modernt system för ledning av luftförsvaret.
Nu, 1955 sträckte sig bostadskön i Stockholm över 17 år. Enda sättet att få någonstans att bo, om man inte ville vara inneboende, hade goda kontakter, eller var beredd att betala svart var att bygga ett egnahem långt utanför Stockholm. (Enligt den tidens sätt att se. Anm. 2009.) Kontantinsatsen var visserligen för våra förhållanden enorm och jag hade studieskulder, som skulle betalas. Men friskt vågat hälften vunnet resonerade vi.
"Vi försöker låna till kontantinsatsen," sade jag. "Min mor kanske kan låna oss de sex tusen vi behöver, hon har lite sparade pengar, och vi har ju jobb bägge två, så vi kan betala tillbaka på lite sikt. Vi har ju ett barn och barnet måste få bo hos sina föräldrar och inte med morföräldrarna i 17 år till. Som inneboende kan vi ju bara tillfälligt ha barnet hos oss. Knapert blir det, men det måste gå."
Vi flyttade in i huset till julen 1955. Det lilla området mellan Västerhaninge och Tungelsta kallades Krigslida efter fastighetsbeteckningen för området. Det aktuella kvarteret, liksom två hyreshus och två radhuslängor hade byggts i någon sorts samråd med försvaret. Örlogsvarvet skulle flytta från Skeppsholmen till Muskö och man såg behov av bostäder för personalen här. Flyttningen blev flera år försenad, men en hel del av försvarets personal bosatte sig ändå här. De två radhuslängorna kom att i folkmun kallas Jagaren (tvåvåningshus) och fregatten (i en våning). Här bodde några officerare ur flottan, bl.a. Kjell Rydle, som sedermera blev kommunstyrelsens ordförande i Västerhaninge. I vårt villakvarter bodde Curt Andreasson, i initierade kretsar känd som försvarsstabens (T-kontorets) baltexpert och inblandad i det svenska Baltikumspionaget mot Sovjetunionen. Vidare bodde här kaptenen vid Arméförvalt-ningen Sven Regebro och så jag. Alla hade också sina familjer. Vår tomt var en leråker och tidvis var inte vägarna stort bättre. Bottiner var ett måste när det regnat för att inte förstöra skorna på vägen till och från hållplatsen för tåget.
Jag deltog i husbyggandet så mycket jag kunde under byggnadstiden, för att hålla nere kostnaderna. Ofta arbetade jag med huset till långt in på nätterna och körde sedan Lambrettan hem till den möblerade dubbletten i Södertörns Villastad (där Farsta nu ligger), för att stiga upp vid sextiden och åka till arbetet på Flygförvaltningen. Vid den här tiden arbetade man även lördagar.
De närmaste åren blev slitsamma, men ekonomin förbättrades successivt och såväl studielån som huslån avbetalades regelbundet. Givetvis underlättades det hela av en stadig inflation på några procent per år. Den enda fördelen med socialdemokratisk regim enligt min dåvarande uppfattning och lånefinansierade tillvaro.
Min far var död sedan många år. Mor, ensamstående från det jag var tre år, hade varit biträde i en charkuteriaffär, men från 44 års ålder drev hon egen affär. En prestation i sparsamhet och driftighet. Hon hade alltid röstat med högerpartiet, liksom min far, som var militär. Hon hade sett hur Konsum, med fula metoder slog ut privataffärer. Taktiken gick ut på att driva butiker nära privathandlare med priser under deras. Förlusterna täcktes av andra Konsumbutiker. När privathandlaren givit upp eller gått i konkurs, kunde sedan priserna höjas för att hjälpa till att finansiera nästa liknande operation. Socialdemokrati och Konsum var för henne samma sak. Min farfar, som var hemmansägare, var däremot en av pionjärerna inom den kooperativa rörelsen. En nytänkare inom många områden, med idéer om konsekvenserna av industrialismen, som ofta accepterades först efter några decennier.
Första gången jag röstade i ett val, trodde jag mig vara folkpartist. Jag såg emellertid den politiska vänster - högerskalan som en balansvåg. För att ge min röst största möjliga verkan mot socialistisk planhushållning, lade jag den därför på högerpartiet. Senare upptäckte jag att det politiska spektret inte alls var så enkelt konstruerat. Jag studerade partiernas program och tragglade mig igenom dem alla. På det sättet upptäckte jag att jag hamnat rätt politiskt i min första valhandling. Jag läste också annan politisk facklitteratur och upptäckte till exempel den så kallade "politiska rockaden" i början av 1900-talet, som gjorde att folkpartiet och högern bytte plats på så sätt, att storindustrin nu företräddes mer av folkpartiet, medan högern främst tog småföretagarnas intressen till vara.
Efter inflyttningen till Krigslida koncentrerade jag allt intresse på familjen, huset och yrkes-karriären. Fritidssysselsättningar för barn och ungdom saknades helt i det nyexploaterade området Krigslida. Vi föräldrar bildade därför en förening för ändamålet, Krigslida ungdomsråd. Ordförande den första tiden blev initiativtagaren, Sven Regebro, därpå jag under några år, som blev avlöst av en ing. Oxelmark, boende vid Skogsvägen. Förnamnet är tyvärr glömt. Vi hyrde fritidslokal, ordnade meningsfulla aktiviteter för barnen alla kvällar i veckan, och köpte ett par bordtennisbord till lokalen. Allt finansierat av lotterier med vinster, som föräldrar och gamlingar i området sydde eller snickrade ihop och skänkte. Detta intresserade arbete av många människor var oerhört stimulerande.
Jag organiserade och drev en frimärksklubb för barnen. Vi lånade precisionsluftgevär från försvaret, utbildade och tävlade i skytte. Jag undervisade i radioteknik, tiggde högtalare och radiokomponenter hos firmor i Stockholm, så att eleverna kunde bygga egna apparater utan kostnad. Bordtennisträning och turneringar ordnades, liksom dans för ungdomarna. Själv byggde jag en högtalaranläggning åt ungdomsrådet med uteffekten 60 watt. Komponenterna köptes billigt och tiggdes delvis från företag i Stockholm. Anläggningen användes exempelvis vid ungdomsrådets valborgsmässoeld med basar, vårtal och fyrverkeri. Andra föräldrar arbetade lika inspirerat för ungdomsrådet.
Så småningom, när vi visat de styrande i kommunen Västerhaninge hur vi lyckats, kunde vi från kommunen utverka tvåtusen kronor i bidrag till lokalhyran för fritidslokalen. Jag hade nu fått en del kontakter med de mäktiga politikerna, som snabbt insåg värdet av de vuxnas engagemang och gärna såg att det skulle fortsätta. Ungdomsrådet erhöll därför 1961 också 700 kronor som bidrag för att bygga en bollplan, som vintertid kunde användas som skridskobana. Planens höga gräs dödade vi genom att vi hjälptes åt att sprida något vars namn jag glömt. Det var högeffektivt men förbjöds som ogräsmedel strax därefter. Spridningen utförde vi i mörker sent en kväll med vanliga vattningskannor. Krigslidabonden Edvin Pettersson plöjde, harvade och sladdade planen, varefter vi vältade den med handvält och lade på ett tunt sandlager. Lyckan blev fullständig när kommunen senare hjälpte till med att anordna belysning till denna plan. Själva monterade föräldrarna en vattenpost vid planen, köpte slang och strålrör för spolning av skridskoplanen samt höll den fri från snö. Flitiga arbetare var Hilding Karlsson, känd konsthantverkare, Greta och Sven Pettersson, båda också engagerade i Röda Korset och många, många andra.
Hur kunde vi? Hur hann vi? Ingen av oss hade egen bil. Vi arbetade även lördagar. Många av oss arbetade samtidigt övertid på våra arbetsplatser utan övertidsersättning. Det var mycket vanligt vid denna tid. Vi som arbetade i Stockholm och kom hem vid 7-tiden på kvällarna, om vi inte arbetade över.
De här barnen behövde inte klaga över att fritidssysselsättning saknades. Föräldrarna tog eget ansvar för detta, trots att de hade avsevärt mindre fritid och sämre resurser än flertalet av dagens föräldrar! Dessa kom senare att tillbringa en stor del av fritiden framför de TV-apparater, som snabbt döptes till "dumburkar". Samtidigt menar somliga av dem, efter socialistisk modell, att samhället skall ta nära nog allt ansvar. Till och med sådant vi menade med föräldraansvar.
En hel del undantag finns lyckligtvis. Människor som, även numera, ideellt ägnar en del av sin fritid åt ungdomsidrott, scouting och annat. Ja, till och med drift av ungdomscaféer bara för att oinspirerade ungdomar, som inte kan eller vill vara hemma, skall ha en samlingspunkt med vuxentillsyn. Dessa människor är värda beundran.
Numera uppfattar många föräldrar det som väldigt jobbigt att skjutsa barnen till och från aktiviteter, som ordnas av ett relativt fåtal föräldrar. Varför hade vi på femtiotalet avsevärt lägre ungdomsbrottslighet, nära nog ingen ungdomlig skadegörelse och varför kunde ungdomar ha kniv utan att använda den till att skada, till och med döda, varandra? En del politiker borde ta sig en funderare över detta, men också alla vi väljare. Nu åter till femtiotalet.
Västerhaninge hade en massiv borgerlig majoritet, med ideellt arbetande och djupt hederliga politiker, som inte i första hand frågade efter politikerarvodets storlek. Deras arbete präglades av sparsamhet med skattemedel, något som efter sammanslagningen 1971 av Österhaninge och Västerhaninge kommuner föreföll vändas till motsatsen.
Varken Västerhaninges politiker eller tjänstemännen hade tänkt på att det behövdes gatubelysning i Krigslida. Det var svart som i en säck vinterhalvåret, när vi skulle till jobbet eller kom hem. En ficklampa var en nödvändighet för att innevånarna skulle hitta till och från Krigslida järnvägshållplats, som då hette Nedersta och låg vid Mulstavägen.
Servicen från tågpersonalens sida var emellertid den allra bästa. Var man sen till tåget på morgonen, så ordnade det hela sig ofta. Om konduktören såg halvspringande människor på något hundratal meters håll, sedan tåget kommit igång, så kunde han stoppa tåget och till och med någon gång låta det backa tillbaka, så att ingen skulle fattas vid framkomsten till Stockholms Central.
När SJ sedermera övertog den privatägda banan blev det andra bullar av. Några tågtider slopades och de kvarvarande skulle hållas till varje pris. Nu gällde det att passa tåget i tid, om det händelsevis skulle komma i tid. Det privata järnvägsbolaget hade helt klart varit alldeles för släpphänt och låtit folk komma löpande i sista minuten, utan att näpsa dem. Persontågens turtäthet hade varit alldeles för hög enligt SJ och delfinansierats av f d ägaren Axelsson Jonssons oljetransporter på järnvägen.
Gatubelysning, ordnade senare vi boende själva, med en del oförutsedda kostnader och arbete som följd som följd. Vi bildade en interimsstyrelse för gatubelysnings ordnande där jag blev ordförande och med Fondelius, Oxelmark och Hilding Karlsson som ledamöter. Jag har tyvärr glömt några förnamn. Kommunen hjälpte oss med en kostnadsberäkning. Vi överenskom med ordföranden i vägföreningen, centerpartisten Nilsén (?) om att vägföreningen skulle åta sig anordnandet. Villkoret var att vi kunde presentera ett godkännande från en kvalificerad majoritet av områdets husägare. Godkännandet skulle omfatta anläggningskostnadens erläggande uppdelat på två år. Vi gick runt några kvällar och samlade namnunderskrifter. Fondelius blev bryskt utföst på ett ställe och Hilding Karlsson träffade en husägare som förklarade sig helt nöjd med ficklampan. I övrigt gick namninsamlingen bra och vägföreningen lät utföra arbetet, som alla fick betala via vägavgiften.
Numera kan knappast egna initiativ av motsvarande slag tänkas, om behov av en eller annan anledning skulle uppstå. Politikerna skulle tvingas ordna det hela "gratis", efter namninsamling och högljudda demonstrationer utanför nämndhuset. Kommunalkontoret, som det kallades på den tiden. Man skulle också späda på med råskäll mot politikerna i insändare och ta hjälp av journalister, som gärna utnyttjar varje möjlighet att skapa sensation. Det är naturligtvis bra då samhället numera ordnar sådana här saker, men det är synd att människorna numera fråntagits viljan att själva ordna mångt och mycket.
Hur som helst hade jag och Birgit, efter kort tid rotat oss ordentligt i Tungelsta, som blev postadressen. Jag hade på svenskt manér engagerat mig i några föreningar och vi hade skaffat oss ett umgänge, som vi trivdes med.
Petrus och Anna
(Fantasi och verklighet)
Petrus Snellman hade 1957 just fått jobb på Skolöverstyrelsen (SÖ). Han var 26 år och hade dessförinnan arbetat som folkskollärare i tre år. Efter värnplikten och en tid i FBU hade han avancerat till värnpliktig löjtnant. Han var helt klart en framtidsman med partifärg för snabbt avancemang i SÖ, det vill säga socialdemokrat.
Jag och Petrus var kusiner och hade alltid jämförts med varandra. Det var egentligen föräldrarna som jämförde. Det hade emellertid till följd att också jag och Petrus jämförde. Vi lekte med varandra när vi var små, blev ovänner allt som oftast och assimilerade erfarenheter tillsammans, även om vi ofta tolkade dem olika.
Också Petrus med hustrun Anna behövde någonstans att bo, när han nu skulle tillträda sitt nya jobb på SÖ. Han visste att jag flyttat till Tungelsta och tog kontakt för att höra om jag kunde ge tips om bostad i närheten av Stockholm och SÖ.
Tonen mellan oss kusiner skulle kanske kunna betecknas som rå men hjärtlig. Hur som helst kunde jag tipsa Petrus om en lägenhet i Tungelsta vilken han och Anna snabbt accepterade. Även om vi inte var speciellt förtjusta i varandra, så var vi släkt, hade växt upp som konkurrentvänner och kände på något sätt ändå för varandra. Trots ständiga kiv var vi vänner, rent av med dragning till varandra. Kanske för att få fortsätta tävlandet och ett kivande, som vi ändå fann stimulerande.
När jag fick veta att Petrus gått med i Arbetarepartiet sade jag:
"Vilket arsle du är."
"Vissa av mina bästa vänner är arslen".
"Du är nog mer en fitta än ett arsle".
Petrus kunde inte komma på någon slagfärdig fortsättning och tystnade.
"Vad tycker du om Platon?" sade jag.
"Hur så?"
"Platon ansåg att det till dygderna i idealstaten hörde klokhet hos härskarna, mod hos krigarna och måttfullhet bland de vanliga medborgarna. Om det är en bra tanke, hur i helvete kan man då bli socialdemokrat?"
"Försöker du inbilla mig att ni i högerpartiet är klokare, måttfullare och modigare krigare?"
"Klokare är vi definitivt. Har du läst vårt partiprogram?"
"Tack jag klarar mig bra med det socialdemokratiska partiprogrammet."
"Har du läst det?"
"Nej, det räcker att följa med i dagspressen."
"Jag har läst båda programmen och dessutom folkpartiets och bondeförbundets.[1] Jag har dessutom, som handledare, genomfört en studiecirkel där vi jämförde alla fem programmen. Gissa vilket som vann överlägset."
"Du hade naturligtvis bara partivänner i cirkeln."
"Självklart," sade jag. "Inga andra är kloka nog att jämföra. Ni tror att ni får en rättvisande jämförelse genom att läsa Aftonbladet.[2] Ingenting kan vara enfaldigare. Ni ser världen genom glasögon som filtrerar varje synintryck genom ett partiprogram med röda pärmar, och därför är ni i det närmaste blinda och så kallar ni oss för konservativa. När ni någon gång reviderar ert partiprogram, så moderniserar ni på sin höjd språket."
Birgit
Birgit satt på mattan i vardagsrummet. Runt henne låg tyglappar, trådrullar, ett par saxar och två fingerborgar utspridda. Det värkte i ryggen efter de timmar hon suttit på golvet och försökt sy upp en ny och rak fåll till de nya gardinerna. Hon höll upp en våd och synade kritiskt och kisande fållen. Sömmen av sytråd sträckte sig över tyget som en landsväg med mjuka böjar gör på en karta. Hon visste att hon inte var någon framstående hemsömmerska, men det sladdriga tyget gjorde uppgiften ännu svårare. Åtta meter tyg hade hon fått för sju kronor, mindre än en krona metern, och tyget påminde om silkespapper. Tydligen skrynklade det sig också som tunt papper gör. Till sovrummet var tyget blått, till vardagsrummet vitt med en brun bård, för att stämma med mattan i vardagsrummet. Till gardinstång i sovrummet hade hon utsett skaftet från en uttjänt räfsa.
Det gick inte att blunda för det uppenbara: Det hela skulle inte se riktigt bra ut, men kunde utgöra ett provisorium i väntan på symaskin och nya möjligheter till inköp av gardintyg. Huset var inte mer än halvmöblerat. En del av möblemanget måste ses som rena provisorier. En säng var till och med lånad från goda vänner och de nya gardinerna skulle onekligen i alla fall liva upp det hela.
Min begynnelselön plus Birgits kontoristlön medgav inte några vidlyftigare kompletteringar varje månad och ytterligare lån var inte att tänka på. Räntor och amorteringar var redan alldeles tillräckligt betungande. Dessutom skulle mitt studielån avbetalas inom loppet av tio år. Med min reglerade befordringsgång, som innebar tillägg med en löneklass för vart och ett av de första åren, och därtill den höjning som följer av nya årliga avtal, borde i alla fall situationen ljusna framöver. Befordran i jobbet inom tre till fyra år var inte heller otänkbart. Dessutom gjorde den relativt höga inflationen att annuiteterna på lånen för vart år skulle komma att tynga allt mindre.
När Birgits föräldrar och syskon något år efter inflyttningen anlänt från Norrland för ett första besök gjorde de en snabbesiktning av huset och tomten. Birgits mor gick igenom rummen och sade till sin dotter med en deltagande suck, "Det blir bättre efter hand, när ni får komplettera möblemanget och det andra." "Det andra" var väl framförallt köksutrustningen, som inte var helt komplett bland bröllopspresenterna.
Birgits far, som var trädgårdsintresserad inspekterade den ännu helt oplanerade tomten. Därefter gick han ut i den närbelägna skogen med spade och skottkärra. Han återkom med två ekplantor och en björkplanta, som han självsvåldigt planterade där han tyckte de passade. Sedan gav han mig goda råd. Bland annat sade han: "Jag föreslår att du sätter potatis över hela tomten till våren. Det är ett bra sätt att bli av med ogräset tills du skall så gräsmatta och så blir jorden luckrad och vänd." Det var ett råd som jag skulle följa. Det kunde ge en hel del potatis, men att handgräva nästan niohundra kvadratmeter hårdtorkad eller ibland smackig lera både på våren och sedan på hösten, när också ogräset skulle bort, skulle bli ett jätteföretag.
Birgit samlade ihop tygbitarna, och lade tillbaka saxarna och trådrullarna i syskrinet. Oavsett hur gardinerna såg ut så hängde de nu där och så tokigt såg det faktiskt inte ut. Den där uppsnyggningen behövdes verkligen till kvällen, när Petrus och Anna skulle komma på middag.
Jag öppnade ytterdörren vid hemkomsten och gick in. I handen höll jag mina smutsiga bottiner.
"Hejsan, gumman," sade jag och kramade henne med den fria armen. Därpå gick jag ner i källaren för att skölja av bottinerna. När jag kom upp igen fastnade blicken på gardinerna, som hängde från räfsans skaft. Birgit såg det inte men jag ryckte till.
"Nu hinner vi inte, men imorgon åker vi och köper en symaskin på avbetalning åt dig," sade jag.
Jag skalade potatis och dukade för middagen, medan Birgit gjorde i ordning fläskfilén hon kommit över billigt, varpå hon skivade potatisen. Det skulle bli Coeur de filet Provencale med fläskfilét i stället för oxfilé, Det var lätt att anrätta så att det smakade bra. Birgit var fortfarande vid denna tid något osäker när det gällde finare matlagning. "Vad är klockan," sade Birgit. "Halv sju," sade jag, "och Petrus försöker vara officér när han inte är i skolan, vilket betyder att de kommer precis. En officér kan bara komma exakt i tid, allt annat är för tidigt eller för sent. Är det inte konstigt att han är så mycket för diciplin, när han samtidigt anser diciplin vara ett fult ord inom skolan. Där skall motsatsen gälla. Eleverna skall rent av lära sig att ifrågasätta allt läraren säger, och lyda behöver de inte. Och i hemmen tillämpar man fri uppfostran, som han också förordar. Respekt för äldre skall man inte lära sig. Sanna mina ord, det här kommer att sluta med en katastrof."
"Börjar du prata politik med Petrus ikväll, så biter jag snoppen av dig. Kom nu ihåg det." "Jag menar allvar," lade hon till. "Anna tycker inte heller om att ni talar politik och egentligen resulterar det bara i att ni blir ovänner. Vill du det?"
"Javisst!"
"Kom nu ihåg vad jag har sagt!"
"Du menar det ändå inte."
"Jo min själ, att jag gör."
"Men konsekvenserna för dig själv?"
"Jag hittar väl på något annat då."
Exakt vid avtalad tid 19.30 ringde dörrklockan och jag öppnade. "Jaså, kommer ni redan?" sade jag.
"Klockan är nu 19, 30 och 10," sade Petrus, som oftast uppfattade när jag försökte driva med honom.
"Välkomna," ropade Birgit från köket.
"Välkommen Anna," sade jag, kramade henne och hjälpte henne av med kappan.
"Du också är välkommen," sade jag så till Petrus. "Det är så djävla uppfriskande att prata politik med Dig, jag känner mig så överlägsen. Nu är det så att Birgit lovat bita av mig snoppen om vi börjar tala politik, men jag tror inte att hon verkligen biter till. Jag tror jag skulle kunna tänka mig att chansa. Vad tror du?"
"Jag tycker definitivt att du skall chansa," sade Petrus. "Förhoppningsvis hugger hon till ordentligt."
När de gått husesyn sade Petrus: "Det är snart beboeligt här skall ni se."
"Äh," sade Anna, "ni har det riktigt mysigt redan nu. Vi har det litet lättare genom att vi hyr lägenheten och slipper en massa stora utgifter för kontantinsats, räntor, amorteringar, tomtplanering och mycket annat. På litet sikt handlar ni säkert klokare än vi, genom att ni köpt ett hus."
Efter att de ätit och druckit kaffe tog Birgit och Anna en promenad för att bese de omgivningar, som vid denna tid bestod av två hyreshus med en livsmedelsaffär och en tobaksaffär, ett par radhuslängor samt glest liggande villor men mest jordbruksmark. Jag och Petrus tog tretår och jag serverade två glas Monopol cognac.
Nu fick vi osökt vårt tillfälle att komma in på den oundvikliga politiken.
"Jag har tänkt mig att några gånger avsätta tid för att gå och lyssna på kommunfullmäktige. Är du intresserad, så kan vi kanske göra sällskap," sade jag.
"Det vore kanske intressant men troligen mindre roligt, eftersom vi har borgerlig majoritet i Tungelsta. Dessutom med en massa bondeförbundare. Är det inte dom som bestämmer det mesta?"
"Jag vet inte så noga. Det är väl sånt jag vill ta reda på."
"De flesta vill nog hellre vara en funktion av systemet än känna sig ansvariga för hur det hela fungerar. Vi blir inte ansvariga genom att gå dit och lyssna, men kanske får vi en aning om hur det fungerar och vad det är för kufar som representerar oss och beslutar åt oss?
I kommunen använder kanske politikerna inte den ibland obegripliga fackterminologi som en del riksdagsmän är så förtjusta i eller kanske använder för att försöka imponera?"
"Försök inte, Jarl Hjalmarsson förstår alla. Det är en av anledningarna till våra framgångar. Era politiker däremot använder fackterminologi avsiktligt, så att folk inte skall förstå, men lindar in den i fraser om välfärd, folkhem och omsorg, så att folk tror dom om allt möjligt gott. Jag tror att politik skulle vara bra mycket roligare för politikerna själva om de, medan de lyssnade på varandra, hela tiden undrade: Säger han eller hon något bra? Är det bättre, går det att göra något bra av det? Har jag möjligen helt fel och den andre rätt? Går vi och lyssnar på våra politiker nästa gång kommunfullmäktige sammanträder?"
"Absolut!"
Lägligt återkom nu damerna . Vi kunde lämna politiken och övergick till whistspel.
Vi besökte alltså efter en tid tillsammans ett fullmäktigemöte i Västerhaninge kommunalhus. Vi blev båda imponerade. Ledamöterna förde en initierad och sansad debatt och den lilla fullmäktigesalen rymde inte alla som önskade lyssna trots att många lyssnade stående.
Petrus visade sitt missnöje med att socialdemokraterna inte var i majoritet, men var i övrigt nöjd med våra fullmäktigeledamöter.
Själv bestämde jag mig för att anmäla mig som medlem i Högerpartiet.[3]
[1] Bondeförbundet stod vid denna tid i regeringskoalition (1951 - 1957) med socialdemokraterna. 1958 antog man namnet Centerpartiet.
[2] Torsten Kreuger hade nyligen (1956) sålt såväl Stockholms-Tidningen som Aftonbladet till LO, som snabbt såg till att innehållet blev "det rätta."
[3] 1969 antog partiet namnet Moderata samlingspartiet.
Avanäs 1960.
(Där vi 1966 byggde vår sportstuga och njöt av naturen somrar och vintrar, när vi var lediga.)
Jag rattade Anglian längs Avanäsvägen några mil från Lycksele. Bilen hade jag köpt på avbetalning av min morbror, som tyckt sig för gammal för bilkörning. En av de bästa bilar jag ägt och det har varit ganska många.På bägge sidorna växte slyet tätt och högt i dikena längs timmervägen. Domänverket hade inte tagit bort slyet eller underhållit timmervägen de senaste åren, därför att man inte avverkat skogen i närheten.
Det gällde att köra försiktigt av flera skäl. Dels var vägen dålig och smal, med djupa hjulspår och dels kunde ren och älg plötsligt komma utrusande genom slyridån. Fem km från allmän väg fanns båtplatsen, där Hjalmar, Birgits morbror, skulle möta med båt, för att skjutsa familjen över Blåviksjön till Avanäs och "sommarstugan", som vi skulle få disponera under tre semesterveckor.Sommarstugan var egentligen en liten ödekåk om två rum med vitkalkad gammaldags öppen spis i det ena rummet och järnspis i det andra.
Birgits morfar och därmed Hjalmars far hade här startat sitt nybygge någon gång runt 1870. Han var yngste son till den förste nybyggaren i Avanäs och endast äldste sonen, möjligen de två äldsta, ärvde hemmanet, liksom något annat av större värde vid den tiden i dessa bygder. Byn, som numera bestod av fyra gårdar, låg i väglöst land och först 1955 hade domänverket byggt Avanäsvägen på andra sidan sjön.Innan vägen byggdes och Hjalmar skaffat sin första motorbåt kring 1935 rodde man 8 kilometer för att komma till den lilla handelsboden i Blåvikstrand. Ännu mycket svårare var det för nybyggarna i Bjurholm. De hade att gå 7 km genom skogen och över Spänningberget (Spänning = hök) för att komma till Avanäs, där de kunde låna roddbåt för den vidare färden till handelsboden.
Hjalmar hade berättat för mig hur han som ung hjälpt till att bära en död i kistan från Bjurholm till Avanäs. Genom urskog, över myrar som delvis var spångade och över Spänningberget. Det hade tagit nästan ett dygn och alla bärare var helt utmattade vid framkomsten. Sedan återstod att ro kistan 8 km, varefter den med hästskjuts kunde transporteras vidare fyra och en halv mil till Lycksele kyrka och kyrkogården.
Jag hoppade till efter ett backkrön, när jag upptäckte en ensam ren 10 meter framför bilen och bromsade hårt. Barnen, vi hade nu också fått en dotter, sov i baksätet och vaknade inte av den häftiga inbromsningen. Renen började gå så sakteliga framför bilen. När jag tutade började den lufsa. Jag körde upp närmare renen och signalerade igen, men renen tycktes inte fatta att den kunde göra något annat än lufsa längs vägen framför bilen. Fan, att renar skall vara så dumma, tänkte jag. Med renen framför bilen anlände vi så till båtplatsen och jag ställde bilen med kylaren mot Avanäs på andra sidan sjön. Sedan signalerade jag med både ljud och ljus, men upptäckte snart att Hjalmar redan var på väg över sjön. Han hade väl hört signalerandet för renen?Vi skyndade oss att lasta ur skuffen och rensa takräcket. En hel del packning hade vi också haft framför baksätet till säteshöjd. Det gjorde att vi kunde bädda för båda barnen baktill i bilen. Ännu hade det inte blivit tal om säkerhetsbälten för bilar och barnen kunde sova bekvämt i dubbelsäng på detta sätt.
Sedan Hjalmar landat båten, hälsat och sett packningen, sa han:"Sku ji bli lääng? "
"Jer du tokut morbror, vi jer ståckhålmara, tjenndu," sa Birgit, som någorlunda behärskade språket. Hjalmar visste ju mycket väl att vi skulle vistas i Avanäs i tre veckor.Efter överfarten sprutade vi invändigt i stugan med en flitspruta, stängde dörrarna och väntade utomhus en stund. Sedan hade all mygg inomhus avlivats och vi kunde vädra ut flitdoften via ett par myggfönster. Hjalmar verkade aldrig reagera för myggen, så han hade väl lite svårt att förstå den proceduren.Så här vid midsommartid var det vårflod och vattenståndet i Blåviksjön var tre meter högre än normalt. Den lilla stugan låg därför på en liten holme, med ett sju - åtta meter brett sund till fastlandet. Över sundet hade Hjalmar byggt en spång åt oss, så att vi skulle slippa vada i halvmeterdjupt vatten eller ro för att nå fastlandet. En roddbåt reserverade han också för oss semesterfirare.
"Lillstugan," där vi skulle bo hade på 30- 40-talen varit fargångsstugu. (Undantagsstuga)En vecka efter ankomsten fick vi sommargäster egna gäster. Det var en grannfamilj från Tungelsta som kom. Mannen, Ingemar, var intresserad av fiske med haspel och hade haft svårt att tro mina beskrivningar av fisketurer i Blåviksjön. Han var också kommunfullmäktig för höger-partiet, så Birgit irriterades bara obetydligt när vi talade politik. Vi två var ju överens och lyckliga över Västerhaninges borgerliga majoritet. (Förlåt Ingemar, du var kanske inte högerman och definitivt inte kommunfullmäktig. Du var däremot fackpamp och våra diskussioner i min bastu om medbestämmandelagen, MBL, var härliga. Skrivet 2008.)
Dagen efter ankomsten gav vi oss ut för att fiska. Det var jag, Ingemar och så Birgits och min son, Lennart. Efter fyra timmar, inklusive en kafferast på nära en timme, kom vi tillbaka. Alla hjälptes åt att räknade fiskarna och det visade sig vara 23 gäddor, alla över 2 kilo. Abborrarna försökte vi inte ens räkna. Alla fångade med våra haspelspön. Fångsten träddes upp på slanor och fiskelaget med fångst fotograferades från alla håll.Sedan åt vi fisk i alla möjliga former under några dagar. Ingemar och hans fru, Birgitta ("Gittan") älskade stekt gädda. Barnen åt också med god aptit. Birgit tillredde fiskarna enligt sin mors recept och Hjalmar rökte både gädda och abborre åt oss. Ett par gäddor glödstektes med mycket smör och gräslök och inlindade i våta tidningar, eftersom detta var före ugnsfoliens tid.
Det blev några dagar av lukulliska fester, tills vi ledsnade på fisken och begav oss till handelsboden för att få tag i charkuterivaror. Gittan och Ingemar gjorde fler besök, bl.a. vintertid, när barnen fick lära sig övernatta långt hemifrån och i tält.
På lillstugans gavel fanns en öppning till vinden. Luckan, som täckt öppningen hade för länge sedan lossnat och fallit ner. På vinden bodde tydligen storskraken, för man kunde ideligen se hur den flög sin väg eller landade. Efter några dagar höll den sig borta och alla undrade varför. Då beslöt sig Birgit för att, med hjälp av en gammal stege, se hur storskrakboet såg ut.Hon klättrade upp och kröp in genom öppningen. Det var mjukt där uppe, med ett flera decimeter tjockt lager av sågspån, men nere i sågspånet kunde hon känna att det fanns föremål. De enda spåren av fågeln var några dun. Längre in kunde hon se diverse föremål, som tydde på att man någon gång använt vinden för att lagra sådant man inte ville göra sig av med, men som man inte haft utrymme för nere i huset.
Nybyggarfamiljen hade bestått av 8 personer, så det kunde inte ha varit särskilt gott om plats. Förvinter och senvinter, när samer fanns i närheten med sina renar, beredde man dessutom plats för dem. Vinden måste alltså ha varit en viktig förvaringsplats.Det första hon såg innanför öppningen var ett par travar torkade abborrskin med snören om. Hon visste att man förr använde skinnen för att klara kokkaffet och här var tydligen förrådet. Halvt begravd i sågspånet såg hon en bok. Hon skakade den ren från sågspån och öppnade den. På insidan av pärmen hade någon klistrat in antagligen viktig information:Genom användandet af Götiska Tanddroppar tillverkade af Herr Aug. Edelfeldt i Stenstorp har jag från mycket svår tandvärk blifvit fullkomligt botad,
De
DÖFSTUMME I TEMPLET
FÖRKLARING
ÖFVER
SÖNDAGARNE OCH DERAS EVANGELIER
FÖR UNGA SINNE
EGNAD DE DÖFSTUMME ELEVERNE
AF
DERAS FÖRSTE LÄRARE
PER ARON BORG
SEDNARE DELEN
STOCKHOLM
1862
Namnet Israel Israelsson fanns skrivet längst upp till höger. Boken hade alltså tillhört Birgits morfar, nybyggaren. Hon slog upp en sida på måfå och läste:
"Den rikes faror och den fattiges tröst; eller den stora förmågan att vara rik utan våda och fattig utan knot.Ju längre vi lefva på jorden, ju mera vi få läsa i erfarenhetens bok och ju mera uppmärksamt vi besinna vår uppenbarade religions lärdomar och föreskrifter, desto mera upptäcka vi det nödvändiga samband, som är emellan detta lifvet och ett tillkommande. - Våra öden kunna icke utvecklas här; man måste söka deras förklaring i ett blifvande lif. Våra handlingars följd kan ofta icke upptäckas här; men förnuftet, samvetet och uppenbarelsen visa oss deras afspegling i evigheten i förening med deras oundvikliga följder. Ett oupplösligt och innerligt sammanhang finns alltid emellan jord och himmel. Här äro vi satte i skola, för att vinna en sann förmåga att inträda i det högre livet, som tändes i döden; här omslutes vi af händelsernas gåta, för att med säkerhet kunna komma till öfvertygelsen om ett bättre, högre, säkrare och ljufvare lif än detta, för att med detsamma finna vår själs odödlighet.
Gud ställde icke målet här,
hvartill vårt hjärta sträfvar;
vårt aldrig hvilande begär
mot högre rymder sväfvar.
En liten tid vid jorden fäst
vår själ för himlen öfvas,
uppfostras, pröfvas -
Gud känner medlen bäst,
som för vårt mål behöfvas.
Bland de märkbaraste fördelningar af lifvets lotter räkne vi rikedomen och fattigdomen; rikedomen, ett öfverflöd af medel, att tillfredsställa våra önskninger; fattigdomen, en alldeles motsatt ställning, eller, saknaden af äfven de oskyldigaste önskningar, de mest trängande behofs tillfredsställelse. - Hvarifrån kommer denna fördelning? Är den rike alltid förtjent af sina förmåner? Har den fattige alltid gjort sig skyldig till sina saknader? O nej! - Men de dödlige, som blifvit satte uti betydligare pröfningsKjellser af lifvets skola. Det kommer an på den enes varsamhet i öfverflödets vådor och den andres säkra gång under nödens bördor och prof, att bestämma deras själs lycksalighet och deras tillkommande lifs öden. Deras olika handlingssätt afgör, om icke den här på jorden rike skall blifva en beklagansvärd usling i evigheten, och om icke den på jorden obemärkte och föraktade armodets son, skall uti himmelen blifva omhöljd med alla sällheters rikedom.Betraktom då den rike, hvilka ansvar han äger, hvilka pligter honom äro förelagda och vilka vådor han har att befara! - Sällspord är den människa, som ej med fiket hjerta önskar sig vara rik, och med sällhetsskattande känsla skådar den rikes lyckliga belägenhet.
"Tog då människorna som en gång bodde här till sig detta? Trodde de på det hela? - I så fall var det förmodligen till tröst och gav en viss styrka i nöden. Men om de inte trodde? - Retade det då inte upp dem? Förmodligen ville många tro till den grad att de trodde och kanske gav det någon sorts tröst. Kanske tillsammans med den energi de fick genom att på vårarna tappa björkarna på sav och dricka den.
Säkert trodde man ändå att man som fattig hade absolution för att någon lyckades tjuvskjuta en älg för att få något annat än fisk att äta. Birgits morfar hade varit en dålig jägare, det visste hon. Hjalmar var desto bättre jägare, så när han gjort sin militärtjänst i Boden omkring sekelskiftet hade familjen genast fått mer kött av både småvilt, fågel och älg att äta. Det hade berättats att man till och med vid något tillfälle kunnat ta tillvara två av Hjalmar skjutna älgar vid ett och samma tillfälle. Ändå var det ont om älg i Norrlandsskogarna vid denna tid och både kronojägare och jägmästare rörde sig flitigt i skogarna.
Hjalmar hade efter viss övertalning berättat hur det var med de två älgarna. Han hade hemifrån gården sett de två simma från andra sidan Avan (viken) för att landa vid Stenudden. Stenudden var en udde under vatten, men med massvis av stora och mindre flyttblock långt ut i vattnet och placerade där för sådär sju tusen år sedan, när den senaste inlandsisen drog sig tillbaka från dessa trakter. Han skyndade dit och sköt älgarna just innan de nådde land och den skyddande skogen. Sedan gick han hem för att hämta hjälp och redskap för att ta tillvara älgarna.
Då fick han se jägmästaren komma roende i sin båt över sjön men från motsatt håll. Det var en mycket varm och solig sommardag och jägmästaren rodde mot en av de andra gårdarna i byn. Hjalmar skickade en av sina yngre bröder till jägmästaren för att erbjuda sig som roddare. Han visste ju att jägmästaren redan rott åtta kilometer i solgasset och måste vara trött och varm.
"De hänna ä göjvut, (inte riktigt klokt) du gatt håll deg duktit åt annsia, (andra sidan) " sade han till brodern. Denne rodde sedan den tacksamme jägmästaren förbi Stenudden, inbillande jägmästaren att han måste runda andra stora stenar, som inte syntes över vattnet. De bruna "stenarna" nära land undgick upptäckt och var redan bärgade iland och in i Avanässkogen, när brodern senare kom roende tillbaka med jägmästaren efter dennes besök i kronoparken.
Birgit hittade resten av biblioteket. Det var en långsmal, cirka 2 centimeter tjock bok. Hon öppnade den, men fann den svårläst. Det var gotisk frakturstil. Återgivet med modernt teckensnitt läste hon:
Luthers
Lilla
Katekes
och
Swebilii Förklaring
med förbättrade frågor, och Tillägg till förklaringsstyckena,
till bibringande af en ren och redig Christendomskunskap
Berättelser ur Kyrkohistorien
af A. Almqvist
Andra upplagan 1842
Swebilii? *) Kunde det vara rätt? Och vem eller vad var i så fall det?
Swebilii? *) Kunde det vara rätt? Och vem eller vad var i så fall det?
*)Olaus Swebelius, 1624-1700, svensk ärebiskop. Sewebeliis katekes "Enfaldig förklaring öfver Lutheri lilla satechismum," 1689. Ersattes egenligen som officiell lärobok 1810 av Lindbloms katekes.)
Konstigt nog var A. Almqvist tryckt i moderna bokstäver, men allt annat med de svårlästa ålderdomliga. (Det var inpå 1800-talet vanligt att både skriva och trycka personnamn i latinsk stil, medan man i övrigt använde den gotiska frakturstilen.)Hon kunde inte låta bli att slå upp något på vinst och förlust och läste:
Hvad förstås i det Fjärde Budet
med Fader och Moder?
Wåra föräldrar, Swärföräldrar,
Fosterföräldrar, Öfwerhet, Lärare,
Husbönder; samt alle andre, som sig
faderligen om oss wårda.
De här fattiga människorna fick alltså lära sig att fjärde budet egentligen lyder: Du skall hedra dina föräldrar, svärföräldrar, fosterföräldrar, överhet, lärare, husbönder; samt alla andra, som faderligen om oss vårda. Skulle den betydelsen av budordet stått kvar i dag skulle det väl stå arbetsgivare i stället för husbönder. Men Överhet då? Hur skulle den beskrivas idag? Politiker borde väl räknas dit, de fattar ju beslut för allas vår räkning, visserligen ofta tokiga, men ändå?Hon bläddrade ett par sidor vidare och hittade genast förklaringen till Överhet:
Med Öfwerhet menas Konungen och
alla hans embetsmän. Öfwerheten har faders-
plikter emot Undersåtarne. Öfwerheten skall
handla faderligt, lagligt och rättwist, icke se
på sin enskilta, utan Undersåtarnes allmänna
fördel.
Birgit slog upp ett ställe i katekesens senare del och hittade rubriken Hustaflan (Hustavlan är ett tillägg till Luthers lilla katekes. Den innehåller tolv korta av bibelspråk sammansatta lärostycken angående skyldigheter och rättigheter. Den har stor betydelse för sammhällsuppfattningen i Sverige långt in på 1800-talet. All överhet var av gud. Upproriskt sinnelag mot överheten var med andra ord ett brott mot Vår Herre och gjorde man sig skyldig till ett sådant brott var man försvuren till helvetet eller döden.
Om man däremot förhöll sig lugn och foglig och fann sig i sitt eländiga öde väntade rikliga belöningar i himmelen.) Hon jämförde bokstäverna med andra ställen i texten där de också förekom och där deras betydelse blev mera given på grund av sammanhanget. Tydligen stod det i alla fall moderniserat Hustavlan. Kanske har det någon koppling till Moses stentavlor, tänkte hon. Hon läste vidare:
1. För Öfwerheten.
Ingen Öfwerhet är, utan af Gud, och den Öfwerhet, som är, hon är förordnad av Gud. Derföre, ho sig sätter emot överheten, han sätter sig emot Guds förordnande. Men de, som sätta sig däremot, draga själfwe en dom öfver sig. Ty de, som wäldet hafwa,äro icke dem till skräck, som väl göra, utan dem som illa göra. Will du icke frukta för Öfwerheten, så gör det godt är, och du skall få pris af henne, ty hon är en Guds tjänare, dig till godo. Men gör du det ondt är, så må du rädas; ty hon bär icke swärdet förgäfwes, emedan hon är en hämnande Guds tjänare, att straffa honom, som illa gör.
Det här är ju dåtidens tolkning av bibeltexten. Jag undrar hur det ser ut i en modern bibel, tänkte hon? Härskarnas vilja i forna tider var Guds vilja lämpligt tolkad. Deras makt delegerades i många led och även den lägste förtroendemannen hade därmed sin makt från Gud. "Wem Gott ein Amt gibt, dem gibt Er auch den Verstand." (Den Gud ger ett ämbete, den ger han också förståndet.) Att lyda denna överhet var alltså en gudomlig plikt. Men Gud är ju inte längre gångbar som all makts ursprung. Den franska revolutionen förbereddes av upplysningsfilosoferna, som ersatte Gud med "folket" som all makts ursprung.
Något diffust mindes hon från flickskolans historieundervisning att kyrkolagen från Karl XI tid i stora drag gällt ända in i vår tid. Att kyrkoordningen då bestämde att alla svenskar skulle kunna sin katekes och att man på så sätt lade grunden till en obligatorisk folkundervisning, unik i Europa och för vilken kyrkoherdarna skulle ansvara. Man införde läxförhör i form av husförhör. Den svenska lutherska kyrkans dogmer blev andlig ideologi och en cementerande faktor i samhället under mer än två hundra år.
Vad hon inte visste var att den text hon just läst om överheten var hämtad ur Paulus brev till romarna, kapitel 13:1-4 och att texten inte omtolkats och förändrats i 1917 års bibel som hon fick vid sin konfirmation. I 5-6 fortsätter där texten: "Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull. Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.
"Jaha, reflekterade hon senare när hon fått sambandet klart för sig, då skulle alltså vår socialdemokratiska regering arbeta i Guds tjänst trots att de flesta socialister väl egentligen är ateister?
På marken, lutade mot husgaveln satt jag och Ingemar halvsovande efter nattligt fiske och solade oss. Birgit, som krupit fram till vindsöppningen för att få läsljus läste upp valda delar av katekesens innehåll. "Det är till de tiderna Andreas Söderström önskar sig tillbaka," sade Ingemar. "Han har egentligen aldrig förstått partiets och Jarlens (Jarl Hjalmarsson, Högerpartiets ledare 1950 - 1961) idéer om att ge människorna mer av trygghet men också oberoende gentemot överheten.
Jarlens intresse och patos för sociala frågor förstår han inte alls och det enda som gör att han nödtorftigt accepterar Jarlen är att partiet fått en uppryckning och att Jarlen vill ha ett starkt försvar till skydd mot kommuniststaterna."
"Vem är Andreas Söderström, är det den där lille, som ser ut som en zigenare," sade Birgit? "Mmm," sade Ingemar, "eller italiensk mafioso. En del kallar honom för 'lille Napoleon', så han kanske är korsikan." Han slöt återigen ögonen.
"Er kan man ju inte prata med. Försöker man, så blir resultatet bara någon sorts anomali." sade Birgit och kröp längre in på vinden för att söka nya upptäckter.
"Du blir vackrare för varje gång jag ser dig, och du ser redan ut som nästa gång," ropade jag försonande.
Det nästa hon hittade var "Valmanifest till Sveriges arbetande folk i stad och på land," tryckt 1928, 15-sidigt, och från Socialdemokratiska Partistyrelsen.. Djädrans politik, tänkte hon. Skall man inte komma undan den någonstans? Sedan följde något med överskriften "Till väljarna i Lappmarken," 16 sidor, och distribuerad av Västerbottens socialdemokraters distriktsorganisation. På näst sista sidan såg hon rubriken "En livsviktig fråga för Sveriges folk." Vad kunde det vara, tänkte hon och läste vidare.
"Kom även ihåg den stora vikt militärfrågan har! I dessa tider framträda framstående militärer och förklara, att hela vår militärorganisation är meningslös.Flygmaskinerna ha åstadkommit en fullkomlig revolution på krigets område. I ett kommande krig har både armén och flottan spelat ut sin roll. Det är de giftiga gaserna, sprängbomberna, kastade ned från flygmaskiner, som komma att avgöra krigen. Hela Sverige, män, kvinnor och barn, var de än bo i landet, äro hotade till liv och lem av dem. Mot de nya anfallsmedlen finns inga försvarsmedel. Hela Sverige kan ge-nom ett flyganfall med brandbomber fullkomligt ödeläggas.
I denna tid vägrar den frisinnade regeringen att låta militärfrågan bli föremål för ny prövning. Statsrådet Gustav Rosén har i sitt svar på riksdagsman Lindbergs i Umeå interpellation sagt nej till utredningskravet och han har också sagt nej till kravet på att avväpningsfrågan måste prövas. Hans svar var sådant, att det frisinnade regeringsorga-net, den frireligiösa tidningen Svenska Morgonbladet, måste taga av-stånd från försvarsministern. Tidningen skrev att statsrådet Roséns svar kunde ha skrivits av vilken generalstabsofficer som helst.
Så går det all världens väg med det "radikala" norrlandsfrisinnets anti-militarism! I denna stund är det endast socialdemokratin som reser krav på att man måste upptaga till prövning frågan att göra slut på det militaristiska systemet.
Socialdemokratiska partiet har vid sin sista kongress ställt sig på samma ståndpunkt som Lindberg i sin interpellation. Alla de andra partierna behärskas av de gamla militaristiska tvångsföreställningarna.
"Birgit funderade. I flickskolan i Umeå hade hon haft en historielektor som var mycket intresserad av nutidshistoria. Hade hon inte fått lära sig att det var Per Albin Hansson, som var försvarsminister vid denna tid? Nej vänta! Socialdemokraterna regerade ju i två perioder 1921 till 1923 och 1924 till 1926. Det var då Per Albin var försvarsminister och 1925 genomförde socialdemokraterna sin stora nedbantning av försvaret, där Per Albin inte hade givit efter för de i partiet, som krävde total nedrustning.
Hur som helst, elva år senare startade andra världskriget och arméer och flottor stod åter mot varandra i Europa. Som statsminister avgav Per Albin i radio de bevingade, men inte sanna, orden: "Sveriges beredskap är god!"
Landets räddning från andra världskriget blev nog ändå att socialdemokraterna inte återkom till makten 1928 och först 1932 tillträdde en socialdemokratisk minoritetsregering, som inte kunde avrusta försvaret så som man ville. Försvarsfrågan var ändå så brännande att den socialdemokratiska regeringen avgick på den så sent som 1936 när Tyskland, uppenbart för många, för fullt rustade för det krig som började 1939. ”Ja, ja, vad en inspirerande lärare kan få att fastna i en flickas huvud”, filosoferade hon.
Vad hon inte visste var att just vid denna tid på 1960-talet, mer än 15 år efter andra världskrigets slut, kunde vi verkligen börja tala om ett svenskt försvar som med hjälp utifrån skulle kunna verka avskräckande för den tänkbara fienden. Denna fiende var då, liksom när detta skrivs det kommunistiska Sovjetunionen.Så hittade hon en bunt tidningar från 1917!
Det här kan bli intressant, tänkte hon.
Hemmet
Läsning för ung och gammal
Hon öppnade en av tidningarna, N:r 6 1917, och fann att endast mittuppslaget gick att öppna. Det var likadant med alla tidningarna i bunten. Sidorna skulle sprättas upp, precis så som var vanligt i billiga böcker förr i världen. Tydligen var det en veckotidning och på baksidan kunde hon läsa att prenumerationspriset var 5 kronor per år postarvodet inberäknat. Hon läste:
En astronom
har beräknat att om solens diameter för varje dag minskas med 2 fot, skulle det dröja över 3000 år, innan man med nuvarande astronomiska instrument skulle kunna märka minskningen.
I Tyskland
tror man sig ha upptäckt ett sätt att avliva förbrytare, vilket skulle vara säkrare än användandet av elektricitet. En ryktbar kemist, d:r E. Chlimann, föreslår användandet av karbolsyra. Användandet härav skulle tillgå så, att brottslingen föres till ett rum, som från golv till tak kunde fyllas med karbolsyra i gasform. Då gaserna nå patientens mun och näsa, framkalla de ögonblicklig förlamning av lungorna samt medvetslöshet, och livet försvinner utan någon föregående smärta.
Hitler och hans bödlar behövde nog inte fundera särskilt mycket över bästa sättet att avliva också särskilt oförvitliga medborgare när de senare kom till makten, tänkte hon.
På samtliga mittuppslag fanns bilder från första världskrigets olika frontavsnitt, men när hon tittade in mellan de osprättade bladen kunde hon inte se några rapporter eller reportage från kriget. Jag får sprätta och läsa de där tidningarna vid något annat tillfälle, tänkte hon när hon hittade något som såg ut som ett brev. Förresten, varför var inte tidningarna sprättade? De kostade 10 öre, som måste ha varit ganska mycket pengar för de här människorna. Kanske hade man prenumererat, men sedan uppfattat tidningarna som syndens alster, men hellre gömt undan dem tills vidare än eldat upp dem?
Så hittade hon något som såg ut som ett brev. Undrar om jag skall läsa brevet? Brevskrivaren kanske inte skulle ha önskat det? När hon flyktigt tittade upptäckte hon att det inte var något brev. Någon hade präntat noga och lättläst:
Jag som yngling gick och tänkte
i min stilla ensamhet
att på jorden endast bodde
ära dygd och redlighet.
Detta försökte nämligen min far inpränta i själen på mig, men den roliga gubben bedrog sig
själv och andra. Jag såg människorna och deras ondska. Deras falskhet och förtal fick plats
på jorden, men jag fick ingen. Och då sjöng jag:
själv och andra. Jag såg människorna och deras ondska. Deras falskhet och förtal fick plats
på jorden, men jag fick ingen. Och då sjöng jag:
Ingen sällhet jorden äger,
vad som heter fröjd och behag.
Hoppet sällan sanning säger,
när det lovas glada dar.
Men så fann jag mig en flicka
mera fager, mera god
hon liksom Eva syntes blicka
när hon inför Adam stod.
Med denna flicka tänkte jag mig förena så snart som möjligt.Men hur förbannad blev jag inte, när jag fann att jag tänkte förena mig med en riktig gås.En kväll fann jag nyckeln till hennes kammare urtagen och jag tänkte hon sitter väl uti lunden
och tänker och talar om mig. Men när jag kikade in genom nyckelhålet fick jag se en annan
i hennes armar och då sjöng jag:
och tänker och talar om mig. Men när jag kikade in genom nyckelhålet fick jag se en annan
i hennes armar och då sjöng jag:
Ingen sällhet jorden äger
vad som heter fröjd och behag
hoppet sällan sanning säger
när det lovas glada dar
För att kärleken förglömma
tog jag mig en hel butelj
och plötsligt tycktes jag förnimma
sötman utav kärleken.
Jag fyllde på glaset och drack - och drack. Jag fyllde åter på glaset och drack - och drack -
och drack. Tills jag vaknade med en olidlig törst och en brinnande huvudvärk. Plötsligt kände
jag mig på gravens rand och då sjöng jag:
och drack. Tills jag vaknade med en olidlig törst och en brinnande huvudvärk. Plötsligt kände
jag mig på gravens rand och då sjöng jag:
Ingen sällhet jorden äger
vad som heter fröjd och behag
hoppet sällan sanning säger
när det lovas glada dar.
Jag undrar hur melodin till verserna går, tänkte hon. Kanske kan jag fråga Hjalmar, han sjunger ju sina gamla skillingtryck då och då?
Därpå hittade hon en liten katalog från Åhlen och Holm AB, Radioavdelningen, 1924. Hon slog upp den och hittade "Mottagare N:r 15 F 45000." Priset, med en dubbel hörtelefon och batteri var 444,75 kronor. Ville man ha högtalare till kostade denna 75 alternativt 125 kronor och var en hiskelig exponentialtratt, som på den tidens grammofoner. Det här måste ha varit ungefär en årsinkomst före skatt för många av den här tidens löntagare, tänkte hon och slog igen katalogen. Människorna som bodde och bröt landet här hade kanske lägre inkomster än så. De kunde säkert bara titta på katalogens bilder och drömma om ägandet.
Där fanns häfte nummer 6 av "Ritkurs för Sveriges ungdomsskolor" med förlagor utförda av John Bauer. Priset angavs till 12 öre. Där hade tydligen någon av Birgits morbröder runt sekelskiftet ritat sina bilder. Där fanns noggrant utförda teckningar av tall, gran och björk. Av käringtand, gökärt, luktärt, blåsippa, daggkåpa och några andra växter. Sedan följde djurbilder och bilder av diverse föremål. Man kunde se att alldeles särskild omsorg lagts ned på teckningarna av det som var välkänt för eleven, nämligen Lapplands träd, fåglar och djur. På den sista sidan i häftet hade någon ansträngt sig alldeles särskilt mycket för att rita en häst med seldon och allt. Varje detalj i seldonen var noggrant återgiven och kroppen skuggad, så att man väl kunde se dess styrka och välmående. Jag undrar om de själva ägde någon häst vid den här tiden, tänkte hon?
Hon samlade ihop en bunt gamla skrifter, postorderkataloger, almanackor och liknande. Det hela hade lämnats här för länge sedan av hennes förfäder. De hade säkert inte gjort det av vårdslöshet om minnet av sina liv. Här låg det ju tryggt vid den tiden. Men nu, några årtionden senare, började takspånet över vinden bli dåligt och säkert regnade det in en del på vinden redan nu vid häftigt regn. Hon tyckte allt borde bevaras. Skulle hon visa det för de andra? Bara för familjen? Skulle de bara flyktigt bläddra igenom det hela utan varsamhet, fnittra åt det, kanske deklarera sitt medlidande för att sedan snabbt glömma? Det hade gått väldigt lång tid, sedan föremålen placerats där de låg. Hon bestämde sig för att visa vad hon funnit, men också för att noga spara och vårda det hela. Hon tog det med sig, och klättrade ner för stegen.
"Här finns mycket intressant att forska i," sade hon till två lätt slumrande fiskeentusiaster, "jag tar in det, så att ni kanske i någon mån kan bilda er historiskt."(När "Avanäs 1960" skrevs hade jag tänkt mig annan användning av det skrivna och fantiserade lite. Det var Birgits moster, Anna, som bestämde sig för att titta på vinden. De två böckerna, tidningarna och Åhlen & Holmskatalogen lämnades sedan till Birgit för att bevaras.
Ingemar var nog inte högerman och inte heller var han kommunfullmäktig. Däremot var han facklig pamp. Våra diskussioner i min bastu om bl.a. medbestämmandelagen (MBL), när den infördes, var uppfriskande. Hans familjs besök i Avanäs är i övrigt sanningsenligt återgivet och upprepades även vintertid.)
Hjalmar och Ester
(Skrivet på 1980-talet om ett av våra tidiga besök i Avanäs på 60-talet och sanningsenligt)
På andra sidan sundet mellan holmen och fastlandet och ca 50 meter inåt land låg Hjalmars och hans hustru Esters hus, som han byggt i två våningar och av eget timmer någon gång under tjugotalet. Där bodde han med sin familj, Ester och de ännu hemmavarande barnen Henrik och Britta. De andra barnen, som båda var flickor var utflugna och gifta. Hjalmar var vid denna tid sjuttiofem år, men såg ut att vara i femtioårsåldern. Han var fortfarande en av de främsta älgjägarna inom reviret. Han hade inte gift sig förrän i 40-årsåldern och förfäktade åsikten att gifter man sig tidigare, så håller man sig inte frisk lika länge som han och blir inte särskilt gammal."Fär i väla gifte man sä när man hadd lärt känn varann. Nu för tin skilj de sä i ställe," sade han.
Han var också helt klar över att man inte skulle nyttja starkt eller tobak om man ville hålla sig frisk långt in i ålderdomen. När Hjalmar skrattade, och det gjorde han ofta, kunde man se hans kritvita och felfria tänder. Han hade inte varit hos en tandläkare sedan han gjorde värnplikten i tjugoårsåldern och då var det bara fråga om en besiktning. Även om man under hans barndom varit fattiga nybyggare, så hade man förstått att ta till vara och äta det som var nyttigt. Socker förekom inte alls. Först när han på äldre dar med stor finess drack sitt kaffe på fat, kunde han ta en sockerbit i munnen först.
Nu väntade han ute på gårdsplanen och över spången kom jag med familj och Birgits syster med fästman gående. Hjalmar skulle visa oss några tjärnar, där man kunde fiska med gott resultat.Hjalmar sade till fästmannen: "Va bult du ve då?" Denne såg helt oförstående ut trots att ha var från Piteå."Vad gör du - vad arbetar du med," sade Birgit."Jag är skohandlare sade fästmannen."Ja skoen behöv vi allihop som pären (potatis). Nu ska je vis ji vors ji kon met abbarn å vors he väx snåttren (hjortron), " sade Hjalmar och lade iväg bortåt logen och skogen. Vi andra småsprang efter honom för att hålla jämna steg.
Efter några hundra meter såg vi inte längre Hjalmar. Han var långt före oss. Det oroade oss inte, eftersom vi följde en ganska tydlig stig. Göken gockade både från väster och öster. Till Lennart, som nu var tio år och upplevde sin första semester i Avanäs, sade jag:
"Solen står nu nästan i söder. Det gör den mittpå dagen. Då är norr däråt, väster däråt och öster däråt." Jag pekade.
"Vi hör alltså göken i öster och i väster. Man brukar säga att västergök är bästergök, att östergök är tröstergök och södergök är dödergök."
"Vad är norrgök då?" sade Lennart, som alltid ville ha fullständig information
"Det vet jag faktiskt inte. Det kanske är torrgök, vilket då skulle betyda att det inte blir regn på ett tag? Tyvärr kan jag inte svara säkert på allt."
"I så fall blir det regn snart."
"Nej, det finns andra, mer pålitliga tecken att studera. Himlen är molnfri och regn kommer ur moln. Men visst, förr eller senare blir det ju regn."
Efter en dryg kilometer kom vi fram till en tjärn och såg hur Hjalmar klättrade ner från en tall vid stranden. I tallen var några stegpinnar fastspikade och Hjalmar hade varit uppe och rensat en knipholk som knipkullen lämnat.
"Henna jär Hitersttjärn, me båd abbarn och jädda," sade Hjalmar.
"Abbarn tog ja hit när ja va halvvöxing (halvvuxen,ung, tonåring) . Förl nu mämä te Skorvtjärn," och så stegade han iväg i sin vägvinnande stil.Efter några hundra meter kom vi andra ikapp honom och då hade han rensat ytterligare en knipholk, men dessutom kollat att en minkfälla vid sidan av stigen var tom.
Skorvtjärn var en nära nog cirkelrund tjärn, ungefär trehundra meter i diameter, som på tre sidor omgavs av skogbevuxet berg och med avloppsbäcken på den fjärde sidan rinnande ut i en myr."Här mognar snottren om ungefär fem veckor," sade Hjalmar."Varför kallas den Skorvtjärn," ville Birgit veta."Det är efter skorven," sade Hjalmar och pekade ner i vattnet. Där kunde man se insekter som Birgit uppfattade som skräddare (Gerris Najas) springa omkring på vattnet.
När vi gått runt till andra sidan tjärnen frågade jag, som ansåg mig veta att gäddor gärna tar sitt revir i närheten av bäckinlopp:"Men var finns tillflödet?""Det finnes under vatten, nära nog mitt i tjärnen," sa Hjalmar och lade plötsligt bort Västerbottensmålet.Hjalmar visade ytterligare två fiskrika tjärnar, rensade knipholkar, namngav de fåglar vi såg och om vilka vi visste föga. Vi skrämdes upprepade gånger av lika uppskrämda tjädrar och orrar, som med ljudligt "flappande" lämnade undervegetationen. En duvhök flög nära över oss och Hjalmar beklagade att "byssan" inte var med. Han hade sina egna regler om fridlysning.
"Duvhök finns det alldeles för många och dom tar massvis med harar."
Vi såg fjällvråk och till och med ett fjällvråkbo med ungar högt i en tall.
"Den där token från Göteborg sa häromdagen i radio att det bara finns åtta mårdkullar kvar i Sverige," sade Hjalmar och fortsatte:"Kronjägarn här säger att han vet var sju kullar håller till i det här reviret och jag känner till tre kullar. Det skulle då betyda att alla Sveriges mårdar håller till här i närheten. Jag har gått i skola, vildmarkens växlingsrika skola, från femton års ålder till sjuttiofem. Efter så lång skoltid har jag lärt mig ett och annat. Naturen här uppe, en natur med vildmarkskaraktär, har i långliga tider haft egna, oskrivna, lagar. För mig gäller en del av dessa lagar än i dag. Jag kan inte förstå varför vissa för oss mycket betydelsefulla bestämmelser skall skrivas av folk som sitter i sina kontor i Stockholm och Göteborg. Dom har inte tillräcklig kännedom om förhållandena i våra bygder. Dom som skall skriva lagar och bestämmelser för oss här måste komma härifrån. Då vet dom vad dom talar och skriver om. Nej vi borde fortfarande skjuta mer av både hök, uggla och björn. Det var min farfar som började bryta mark här i början på 1800-talet. Han lärde sin son, som lärde mig, tills jag började få egna tillkommande erfarenheter. På tre generationer har vi lärt oss mycket av vad som bör gälla i den här vildmarken. Och så sitter någon bakom ett skrivbord långt söderut och talar om för oss vad som skall gälla."
"Hovva va tokforen!" (sådana dumheter) Hjalmar kunde vara mycket talför och vältalig, och hade mycket god iakttagelseförmåga.
Vid ett tillfälle visade han oss var en älg drog sig undan i skogen på ett hundratal meters håll, men bara Birgit hann med att se den.Inne i skogen var stigen vi nu följde nästan osynlig uppifrån. Lingon- och blåbärsris, ljung, dvärgbjörk och sly växte in över den från bägge sidor. Det var länge sedan människor och tamdjur ofta använde sig av den. Under riset var den emellertid fortfarande tre fyra decimeter bred och barken på trädrötterna var helt avnött av trampande fötter, tassar och klövar. Där marken var vattensjuk var den dessutom nertrampad ett par decimeter under omgivningen, så att vi ibland fann det fördelaktigt att gå vid sidan om, för att inte trampa fel och vricka fötterna. Ibland syntes djupa och tydliga klövmärken efter ren och älg, där marken var svart och gyttjig. Det luktade friskt och rent av barrträd, björk och multnande."Det är inte mer än så där femtio år sedan småpojkarna i Avanäs följde korna som getare (vallpojke, ofta 9 - 12 år gammal, med matsäck i en liten ränsel och en flaska beckolja (träolja) i fickan som myggmedel) här i skogen," sade Birgit och förklarade getarens uppgift för vår son.
Och de första nybyggarna som kom hit upp med en ko i släptåg, fick mjölk från den kanske tre månader av året därför att den i övrigt levde på svältkost om den över huvud taget överlevde vintern, tänkte hon.
"Har du sett några björnspår?" sade jag till Birgit. Jag visste att hon ständigt tittade efter sådana när vi var ute i Avanässkogen, utan att egentligen veta hur de ser ut. Jag gjorde mig egentligen inte lustig över detta. Bara fjorton dagar tidigare hade jag hört att en björn rivit en älg i utkanten av byn Norrbyberg bara så där 7 kilometer från Avanäs.
"Nej, men jag måste passa på att fråga Hjalmar hur de ser ut, när vi kommer ikapp honom igen," sade hon.
Vi passerade över en mindre utdikad myr där myggen visade en viss närgångenhet.
Nuförtiden är myggen ingen större plåga, tänkte jag. Värre var det säkert förr i världen, när man på sin höjd hade litet beckolja till skydd. Bara en dryg mil härifrån ligger Lycksamyran, (myran = myren) där Linné 1732, på grund av strapatser och myggplåga, tvingades vända åter mot kusten under sin lappländska resa. Detta trots att han hade ortsbor i följe för vägvisning och hjälp.
Jag hade läst CARL LINNÆUS Lapplands resa år 1732, där Linné om den platsen skriver:
"...kalla nordanvädret skadade oss så mycket på ena sidan, som elden brände på den andra och myggen stucko ad latera. (på sidorna) ...Hela denna lappens land var mest myr, hinc vocavi (varför jag kallade det) Styx (I grekisk mytologi ofta gränsfloden till dödsriket.). Aldrig kan prästen så beskriva helvete, som detta är ej värre. ...Jag önskade nu ingenting mer än att få resa floden tillbaka, men jag fruktade att gå vägen till håpen igen, ty jag visste min kropp var ej järn eller stål. ... Lapparna, som äro födda att slita ont, såsom fåglar att flyga, jämrade sig, att de aldrig så varit framme, ...Vi väntade långt på dagen inemot klockan 2 efter middag efter den utskickade lappen, som omsider kom helt trött, hade sökt så många stabula (lägerplatser, lappvisten) fåfängtMed honom kom ett folk, jag visste ej om det var man eller kvinna; jag tror aldrig, att poeten så nätt avbildat en furia, som icke denna bättre henne representerade, att man ej utan orsak måste tro, att hon var kommen från Styx. Hon såg ut helt liten, ansiktet var svartbrunt av rök, ögonen bruna, lysandes, ögonbrynen svarta, håret helt becksvart och omkring huvudet nedslaget, härpå satt en röd, platt mössa, kjorteln var grå och i bröstet, som såg ut likt grodoskinn, hängde långa slankande, bruna pattar, men mässingmaljor stodo omkring. ... Jag blev rädd av hennes första åskådande.Själva furian talar dock till mig med veksamhet och medömkan:"O stackars karl, vad för en svår ödets villkor har drivit dig hit, dit ingen förr vågat sig, jag har ännu ej sett främmat? Du stackars karl, hur har du kommit hit eller vad vill du? Ser du vad för boningar vi havom, ser du med vad möda vi kunnom komma till kyrkan?"
...Samekvinnan, levde här med sin man, på gränsen för att kunna hålla sig vid liv. Ändå hjälpte hon Linné och hans följeslagare med goda råd och litet ost, som var den enda mat hon hade förutom fisk. Detta var något annorlunda än dagens välfärdssamhälle söderut. Där folk i allmänhet kräver att få bo i stora lägenheter med, även efter dagens mått mätt, hög standard även om de inte kan eller vill betala för det. Där skall stat och kommun bidra med vad som behövs. De människor, som rättar munnen efter matsäcken, får en lägre standard, men får i stället via skatten betala för de andra. Det är märkligt att människorna accepterar detta tillstånd. Eller är det kanske så att parasiterna är i majoritet och att socialisterna med deras hjälp håller sig kvar vid makten?
Linnés helvete är numera vårt semesterparadis. När vi kom tillbaka till "lillstugan," var vi helt utmattade."Man jer väl ut å fäles (färdas, gå) eller söm dom säj nuförtin - motionér, int för å val ynger utan för å val äller," sade Hjalmar. Därpå lastade han ett tiotal nät i storbåten och gav sig ut att lägga dem för att sedan vittjas i gryningen.Birgits mor hade lagat middag och vi kunde sätta oss till dukat bord. Senare visade Birgit sin mor vad hon funnit på vinden. De bläddrade bland de gamla tidningarna och Birgit berättade om sina tidigare funderingar över hur man haft det i nybyggarstugan. Birgits mor, som var född 1901 sade:"Din mormor hade nog inte så värst höga tankar om svenska kyrkan och dess präster. Hon trodde väl på Gud, men på prästerna trodde hon nog inte.
När hon var ung var det så att flickorna i de här bygderna alltid fick börja arbeta tidigt med att tjäna piga i någon gård. Äldsta pojken förutsattes alltid vara den som skulle ta över gården. Möjligen ärvde de två äldsta pojkarna gården och flickorna fick inget. Gårdarna var inte mer bärkraftiga än att de bara kunde försörja en familj och då fick den ene brodern lösa ut den andre. Fanns det ytterligare pojkar i familjen, så fick de söka tjänst som drängar eller möjligen ta värvning. Det senare var nog ofta inte så dumt, därför att på det sättet kunde de skaffa sig utbildning. Lära sig skriva och räkna ordentligt och på så sätt kunna söka bra arbeten efter de militära stamskolorna om de inte fortsatte och blev underofficerare. Många blev på så sätt poliser, järnvägare och tullare. Ofta fick bara pojkarna i nybyggarfamiljerna gå i skolan så pass lång tid att de hjälpligt lärde sig läsa men inte alltid att skriva. Din mormor fick som flicka i stället tidigt börja som piga.
Där träffade den lilla fattiga pigan en ung man, som lovade den godtrogna varelsen guld, gröna skogar och äktenskap. Äktenskap var under 1800-talet en av de mycket få försörjningsmöjligheter som kvinnor hade. Hon blev naturligtvis helt betagen och förälskad i den vackre yngligen och han kunde göra henne med barn. När han fick veta om havandeskapet ville han inte längre ha med den unga godtrogna pigan att göra. Hon blev hemskickad till sin fattiga familj för att föda barnet där.
Fram till år 1741 var offentliga skamstraff föreskrivna för ogifta mödrar. De skulle stå på den så kallade pliktpallen i kyrkan och göra avbön inför församlingen vid högmässan. Den ohederlige mannen, som lurat flickan frågade man inte efter. I de här bygderna följde man ännu i 1800-talets senare del delvis den gamla, sedan mer än etthundra år avskaffade bestämmelsen, som avskaffats bland annat därför att en del unga mödrar hellre tog livet av sig själva och barnet än att de stod ut med denna skam.
I kyrkan fick hon rödgråten gå kyrkgången fram till altarrunden mellan gloende, tisslande och tasslande men också fnittrande församlingsbor. Fram till prästen, som kallade henne sköka och djävulens usla träl. Den upplevelsen glömde aldrig min mor. Den skar som eld i henne långt, långt senare i livet. Hon hade ju uppfattat att kyrkan blankt struntade i hennes och barnets väl och ve, men snarast skyddade förföraren.Så småningom träffade hon i alla fall din morfar, som just skulle starta sitt nybygge och behövde en hustru.
Barnet fick hon inte ta med sig i äktenskapet, utan det fick ett fosterhem. Vår halvbror blev i alla fall stor och stark och emigrerade till Canada. Långt senare omkom han där genom att han fick ett fallande träd över sig. Då hade han hunnit bli smått förmögen och mamma fick ärva ungefär tjugotusen kronor, som var riktigt mycket pengar i början av 1900-talet.Jag skulle tro att vi barn, som en följd av hennes upplevelse i kyrkan den där gången, fick skratta och leka på söndagarna. Det fick inte barnen i granngårdarna på den tiden och därför var de kanske avundsjuka på oss, åtminstone på söndagarna."
Avanäs
Avanäs
sportstugan i Lappland
Gammal uppsats (Fr. 70-talet? Tack alla gamla disketter!)
Efter så där 150 dagars vinter varar våren här uppe i lappmarken bara tre till fyra veckor. Isen på sjöar och vattendrag går upp och försvinner ofta på ett par tre dagar vid Pingsttid. Det porlande vattnet och de guppande vågorna återvänder. Här är snön fortfarande vit när den snabbt töar bort och det är under några dagar blött i markerna och oframkomligt över myrmarker och bäckar. Snart sticker de första gröna stråna upp. Skog och ängsmarker grönskar och vaknar till liv i ett tempo som överraskar den söderifrån kommande besökaren.
Här mer än söderöver hälsas våren med jublande glädje. Solens värmande strålar smeker människor, djur och växter. Dagarna är redan långa och dygnet ger inget mörker. Logdanser ordnas för både ung och gammal och många av de äldre tackar Gud för att de får leva och än en gång se den grönskande prakten och höra fåglarna, som i stort antal och av många arter kommit åter.
Alldeles särskilt välkomna i Avanäs är de många svalorna, som genast sätter igång med att reducera myggbeståndet. Under takskägget och runt hela boningshuset sätter Hjalmar upp inflyttningsklara bostäder för dem. Snart efter inflyttningen hörs pipen, när man lyssnar invid husväggen och när flitiga föräldrar stoppar flugor, mygg och andra insekter i hungrigt uppåtvända och pockande små skära gap. Långa stunder kan man ägna åt att beundra deras flygkonster, när de jagar sina små byten. Glidflykt avbryts av tvära kast i olika riktningar och när de skall dricka vatten kan man se dem flyga så lågt över vattenytan att de bara sänker undernäbben i vattnet för att få en klunk.
Det låter också som om gökur ideligen slår i skogen och i alla möjliga riktningar. I riktning från sjön hörs skräckfyllda rop på hjälp. Det är lommen. Därtill kommer läten från alla andra fåglar, bofasta och inflyttade, från flugsnappare via korp till fjällvråk och fiskljuse. Det händer också att man ser kungsörnar.
Vintertid är Lappland ibland ett omilt land med stark kyla, djup snö och otäcka vinterstormar. Det är trots detta ett land med stark tjuskraft, som få besökare glömmer och dess innevånare har ofta svårt att finna ro i själen någon annanstans. Lika svårt som det numera är att finna arbete här uppe. Varje liten by, alla med en stark sammanhållning, ordnar varje sommar en eller flera hemvändardagar, när de yngre som tvingats flytta söderut, återvänder. Hit åker man på sin semester, hellre än till Medelhavet. Här träffar man de äldre kvarboende, alla andra återvändare och ägnar sig en tid åt olika nöjen allt efter årstiden. Man åker skoter eller skidor, fiskar, jagar, strövar i naturen, besöker logdanser och marknaderna i större samhällen. När man återvänder söderut tar man med sig av de allehanda konsthantverk, som de kvarboende producerat under den långa vintern och som inte sällan ger dem ett värdefullt tillskott i försörjningen.
För försörjningen är man ständigt beroende av naturen. Man kan inte leva i naturen utan att leva av den. En del undantag är på väg. Informationsteknik med fiberoptik och datorer utvecklas vidare och telenätet byggs ut för sådan teknik. Några lyckligt lottade återvänder redan och utför sina jobb vid datorn här.
För de äldre, som närmar sig eller uppnått pensionsåldern ligger denna tekniska utveckling för sent i tiden. Själv har jag sedan början av sextiotalet bland annat sysslat med utveckling av datorsystem och använt persondator i arbetet sedan de blev tillgängliga. Jag tillhör alltså redan i början av 90-talet den lilla skara pensionärer, som lekfullt fördriver en del tid framför min PC, men också förmår utnyttja den för det dagliga livet.
Klockan sex denna dag i Avanäs, strax efter midsommar, har jag vaknat, kokat kaffe och med detta intill mig tagit plats i en vilstol intill husknuten. Det är i alla avseenden lugnt. Bara fågelkvitter hörs och de övriga sover därinne i stugan. Solen, som tittat upp över bergen redan vid halvtvåtiden, står nu högt över Spänningberget rakt i öster och det är redan ordentligt varmt i solen.
Smuttande på kaffet och då och då tändande en cigarett filosoferar jag utan störningar. Utsikten är betagande. Tjugo meter framför och nedanför mig finns den solglittrande sjön. På andra sidan sjön bergen, Storberget och Spänningberget, över vilket jag kan se två jagande fjällvråkar. Den ena lågtflygande för att skrämma upp bytet och den andra högre upp för att upptäcka och kunna slå bytet. Söderut ännu öppet landskap och några ödegårdar, väl underhållna av barn och barnbarn till dem som senast har brukat jorden. Efterlevande, som nu brukar sin skog jämsides med andra arbeten. För kraftbolag, för Domänverket, för SCA eller annat skogsbolag, för vägverket eller för kommunen. Det är i stort sett de arbetsgivare som finns kvar och så finns det någon enstaka envis bonde med en kobesättning. Några har tvingats bosätta sig på stort avstånd.
Västerut på något hundratal meters avstånd finns en skogsridå av björkar och femtio meter norrut kanten av tallskogen uppblandad med enstaka granar. In bakom den och nästan fram till tomtgränsen har jag den väl vindskyddade båtviken.
Det är samma landskap, om vilket Johannes Tornæus 1632 skrev: ”Laplandz naturlige Egenskap och egentlige beskaffenheet anbelangande, så är det mächta bärgachtigt oiämpt och faseligit, så at den där en gång rest hafwer, skall wäl ej åstunda at för Lusts skull offtare komma den wägen mehra …
”Befolkningen beskriver landshövdingen Hampus Mörner 1848 sålunda: ”Den som reser i de norra länen ser snart, att den s.k. allmogen där vanligen står på en vida högre ståndpunkt än bondfolket i de södra provinserna.
”För så där fyrahundra miljoner år sedan, under Silur, kolliderade här två kontinentalblock, de som skulle bli Nordamerika respektive Europa. Jordbävningar och vulkanutbrott i samband med förkastning och bergveckning bildar den Kaledoniska bergskedja, av vilken Skandinavien och dess Köl är en del. Bergen är mäktiga och branta trots att de slipats ner av inlandsisar och vittrat under många hundratusen år.Vad som hände här före den senaste stora istiden är i stort sett ett mysterium. Isen pressade ihop, smulade sönder, och förde bort nära nog alla spår.
För tolvtusen år sedan kom sedan de första jägarna gående över torra land till det som nu är Skåne. För sex, sju kanske åtta tusen år sedan kom antagligen den förste jägaren och fiskaren som följde älven till den här platsen. Klimatet var varmare än nu och av inlandsisen återstod bara några stora glaciärer som "snabbt" drog sig tillbaka.
Även för bara två - tretusen år sedan var klimatet här ett helt annat och varmare. I det nuvarande Sverige dominerade träd som man idag av någon anledning kallar ädla. Ek, ask, lind, alm och lönn. Jag mindes samen uppe i Vilasund, som på sextiotalet visade mig en kraftig tallstubbe. Den hade han tagit upp ur en mosse i fjällvärlden, inte så långt från gränsen mot Norge. Fackfolk hade undersökt den och gjort bedömningen att tallen vuxit där för mellan två och tretusen år sedan. I vår tid överlever inte tall i de fjälltrakterna.
Här, tjugo mil åt sydost, frodas däremot tallskogen. Tittar man på hur perioder av varmare klimat växlat under de senaste tusentalen år så finner man att vi bör vara på väg mot något varmare klimat, som bör kunna nå en topp om så där sex - sjuhundra år. Med bidrag av den växthuseffekt vi skapar kanske det till och med blir varmare än vanligt innan nästa istid kommer och landslapet åter täcks av ett kilometertjockt istäcke, under vilket vi då vilar. För att sannolikt inte kunna spåras av nästa varmtids population.
Å andra sidan. Vad betyder det i ett kosmos, där The Big Bang beräknas ha inträffat för 13,7 miljarder, 13 700 000 000, år sedan och där människor existerat och vidareutvecklats på jorden sedan "bara" ett par millioner år? Där Einstein och andra just fått oss att förstå ett uns av vad som pågår. Där nya upptäckter väntar som överraskningar, där gravitationsteorin kanske visar sig felaktig, men där så småningom solen som en vit dvärg småningom sätter punkt för allt mänskligt liv på jorden, om inte vi själva långt dessförinnan gjort detsamma.
Jag rycker till och hukar mig när en svala kommer som en anfallande J 29:a, "Den flygande tunnan". Svalan passerar bara ett par decimeter vid sidan av mitt huvud. De är flera stycken som nu flyger runt huset. Varv på varv i sin jakt efter flygfän och kanske gärna de bromsar och myggor som nu börjat intressera sig för mig.
Jag har nu blivit avbruten i mitt filosoferande och tar upp den några dagar gamla Västerbottens-Kuriren, som ligger på bordet. Av första sidan framgår det att Ingvar Carlsson hållit sitt vanliga tal i Almedalen. Det är ingen nyhet och jag lägger tillbaka tidningen. Här vill man helst slippa de vanliga nyheterna och definitivt politik, tänker jag. Ingvar har säkert som vanligt sökt agera som råttfångaren från Hameln, vilken lockade råttorna ut ur staden med sin förföriska pipa. Fast Ingvar använder löften i stället för pipa. Löften som han kanske vill hålla, men som han mycket väl vet att han inte kan hålla. Och så några påhopp på Carl Bildt, som inte vill ge dessa löften. Ingvar vet mycket väl att flertalet av hans lyssnare är lika lättlurade som råttfångarens råttor.
Om socialdemokratisk socialism är som HIV-virus, så är i alla fall kommunism som Ebola Zaire, tänkte jag. (Jag hade nyligen läst en del om dessa hemska virus.) HIV resulterar ju efter några år i dödlig Aids, medan det senare upptäckta viruset Ebola Zaire efter en kort inkubationstid dödar nästan alla primater under hemska plågor efter endast några dagar. Efter sjuttio år med kommunistisk socialism var ekonomin i Sovjetunionen ödelagd. I dess europeiska lydstater var resultatet detsamma efter 40-talet år. Hur lång tid skall det ta för socialdemokratisk socialism, om de får styra och ställa i fortsättningen?"Nej nu går jag in och väcker Birgit", säger jag högt för mig själv. "Hon måste ut och uppleva den här fina morgonen".
Semesterfunderingar i hängmattan
Sommaren 1997 parkerade jag mig i hängmattan med block och penna för att författa en inköpslista. En stor del av semestern i Avanäs går alltid åt för drift och underhåll av stugan, båtarna och en del maskiner. Till detta behövs gasol, färg, träolja, tjära, bensin, olja, verktyg och mycket annat. En inköpsrunda i Lycksele eller Storuman kräver vanligen en hel dag. Avståndet till de båda metropolerna är ungefär detsamma och det gäller att inte glömma något inköp för avståndet är stort.
Inomhus arbetade Birgit med sin inköpslista för mat och dryck. De första tjugo åren i Avanäs på 60- och 70-talen kunde vi handla det mesta på nära håll. I närmaste by fanns en lanthandel, där man kunde köpa allt från mjölk till båtmotorer. I Norrlands inland saknas nu dessa lanthandlare såväl som de flesta av småorternas livsmedelsaffärer. Avfolkningen är naturligtvis en orsak men också det ökande skattetrycket. Människorna har numera ofta livsmedelsaffären på många mils avstånd och den egna eller möjligen grannens bil är det enda möjliga fortskaffningsmedlet när folk skall handla mat.
När jag var klar med min lista tittade jag litet i en fem dagar gammal Västerbottens-Kurir. Som vanligt, när jag tittat i en dagstidning kom funderingarna över vad vissa politiker kan ställa till. Jag kunde se att sossarna och centerpartisterna avsåg höja bensinskatten kraftigt och bensinpriset skulle komma att ligga en bit över åtta kronor. Maten blir dyr för alla låginkomsttagare här uppe, tänkte jag. Bara bensinkostnaden för färden till och från livsmedelsaffären blir för många en hundralapp eller mer. Jag vände blad i blocket och fortsatte skriva:
JAG ANKLAGAR!
En del socialdemokratiska makthavare är kanske inte så dumma. En del är inte ens okunniga. De betraktar emellertid uppenbarligen och med viss rätt, väljarna som dumma. Platon (ca 300 f. Kr), sökte i kontakter med politiker realisera sina teorier om en bättre stat. Han menade att teori och praktisk tillämpning skulle höra oupplösligen samman. Att det är nödvändigt med matematisk-geometrisk skolning för vinnande av insikt i det trancedentala, det översinnliga. Trancedental filosofi, sysslar med förutsättningen för att erfarenhet skall kunna ge kunskap. Han hade ingen framgång med politikerna. Han har fortfarande ingen framgång, i varje fall inte bland socialdemokrater, kommunister och miljöpartister. Inte heller verkar det gälla våra dagars centerpartister. De lär inte av erfarenhet och anser kunskaper vara av mindre värde. Men Platon studeras fortfarande av andra och en del statsteoretiker har tagit starka intryck.
Platon menade också att medborgarna har varierande och oklara begrepp om vad som är "rätt". Deras möjligheter att föreställa sig vad som är "rätt" ger ofullkomligt idén "det rätta", som egentligen skall vara absolut och verklig. Högst på rangskalan bland idéer står det goda - den rena tanken - och känner man den, så lever man i överensstämmelse med den och gör det goda, det rätta.
Den sanna insikten kan enligt Platon inte heller adekvat uttryckas med ord och där tror jag han har rätt. Jag tycker mig ha förstått att det, för den intelligente, är förenat med vissa svårigheter att göra sig förstådd bland flertalet av våra politiker och många byråkrater. Platon sökte, liksom Jesus, kringgå problemet genom att tala i liknelser. Han använde sig också av myter. Men myter använder ju också sossarna hejvilt för övertalning och annat. Kan det vara från Platon de lärt sig? Knappast. Men Marx kände antagligen till Platon.
Liknelser är lätta att hitta i vårt nuvarande mediasamhälle, Men det är mest dåliga exempel, som redovisas. Ofta gäller de rättsväsendet, byråkratin i övrigt eller sossepolitiker och fackliga företrädare. Liknelser från vår tidigare historia kan också vara användbara.
En myt Platon utnyttjade för att söka höja atenarnas moral var en gammal Egyptisk sägen. Han beskrev Atlantis som det mäktigaste riket på jorden. Men omoral ersatte dygd och rikets expansion hindrades av dygdiga atenare, varpå det sjönk i havet. Egentligen är nog det här inte bara myt utan åtminstone delvis ett exempel. Den minoiska kulturens tillbakagång på Kreta och i den kykladiska övärlden, liksom förstörelsen av Knossos, har troligen ett direkt samband med en naturkatastrof som inträffade 1687 f. Kr. En ca 1000 m hög vulkanö exploderade då och försvann till största delen i havet och upp i de övre luftlagren. Resterna av den utgörs idag av öarna Thera och Therasia i södra delen av den grekiska övärlden. Detta är kanske den historiska händelse av vilken myten om Atlantis skapades. Om hur det kan gå då dygd ersätts av omoral och vad dygdiga atenare då kunde åstadkomma. Varför presenterar aldrig sossarna oss en myt för att höja vår moral?
Vi tar en historisk liknelse.Under 1600-talet var utbildningen inte den bästa. Den var faktiskt ännu sämre än den socialdemokratiska skolpolitiker åstadkommit i nutid. På universiteten studerades nära nog enbart teologi och latin. Det var i huvudsak dessa ämnen man läste även om drömmen var att bli till exempel soldat. Det var vid denna tid vetenskapsmännen trätte om när jorden skapats, när den skulle förgås och när Gud skapade människan. Hur allt detta tillgick beskrevs i bibeln och så var det naturligtvis. Men när? Man var förvånande ense om att Jorden var så där 5600 år gammal. Av gammal hävd trodde man att den skulle förgås efter 6000 år, vilket var skrämmande för många och trösterikt för andra.
Man hade helt klart för sig att jorden vilade stilla, att universum var ändligt, att solen rörde sig runt jorden och att en del stjärnor rörde sig i förhållande till jorden. Det man mest bråkade om var när Gud skapat himmel och jord. En del ansåg att det skett på morgonen den 22 mars och andra förfäktade klockan nio den 21 oktober. Men vilket år? Drottning Kristina, som var mycket allmänbildad, trodde på 4140 f. Kr. Luther föreslog i stället 3960. De flesta av den tidens vetenskapsmän tycks ha trott på 4004 f. Kr och man kunde nästan enas om att jorden var ungefär 5600 år gammal. (Varför kommer jag att tänka på en del centerpartistiska ledare med Olof Johansson i spetsen?) Detta var för de flesta dogm och därmed allmängiltig sanning, precis som att socialismens välsignelse idag är dogm för många socialdemokrater och alla de kommunister som numera kallar sig vänsterpartister.
Några utomordentligt få vetenskapsmän vågade på 1600-talet säga att universum kanske inte var ändligt, men sådant kunde vara farligt på ungefär samma sätt som att, för några år sedan, i någon fråga ha annan uppfattning än kommunistiska ledare i Östeuropa. Lindrigare straffas man i dagens Sverige, även om Göran Persson hotade att brännmärka den som "talar illa" om Sverige. Det vill säga framförde andra åsikter om tillståndet i landet än av Göran Persson sanktionerade.
Gustaf II Adolf, adeln och den nymornade stormaktens vetenskapsmän odlade i början av 1600-talet götermyten. Författaren Jordanes hade på 500-talet skrivit om goterna, som utvandrade från Scandza i norr och lade under sig många riken. Vid konciliet i Basel 1434 använde sig biskopen av Växjö, Nicolaus Ragnvaldi, av denna berättelse för att svenskarnas röster skulle väga tungt och bordsplaceringen bli god. Han menade att goterna givetvis var göterna i södra Sverige. Dessa myter levde sedan vidare och utnyttjades alltså under början av 1600-talet för att inspirera svenskarna till nya erövringskrig, låna ut slantar till kronan mot 12 procents ränta och betala de höga skatterna. Visst finns ett klart släktskap mellan denna historieskrivning och den socialdemokratiska för tjugonde århundradet! Folket är ju lättlurat och minnet verkar inte sträcka sig mer än något år tillbaka i tiden.
Ett modernt exempel på hur makthavare kan lura folk är hur det gick för svenska folket, sedan makthavarna under 1960-, 70- och 80-talen höjt skatterna till världens högsta och förslösat pengarna. När medborgarna insåg vartåt det barkade valde man 1991 andra förtroendemän. De blev inte populära bland flertalet och fick bara verka i tre år. De tillträdde i en lågkonjunktur när arbetslösheten redan skenade och företag efter företag gick i konkurs eller lade ner verksamheten på grund av de höga skattarna. Det var så illa att både staten och kommuner omedelbart tvingades låna ytterligare pengar utomlands för att finansiera löpande utgifter såsom löner till offentliganställda. Inhemska banker hade inga pengar att låna ut. Människornas hårt belånade fastigheter hade ju sjunkit i värde, så att bankerna saknade säkerheter för utlånade pengar. Med borgerliga landsting tog man i alla fall snabbt bort sjukhusköerna. Men de tvingades spara på vissa utgifter, bl.a. en del bidrag och det var inte populärt bland medborgarna, som ju vant sig vid de bidrag de tidigare själva betalt via högre skatter. Därför fick vandalerna åter makten och landets ekonomi förefaller något bättre efter tre nya år av våldsamma skattehöjningar.
Men medborgarnas ekonomi har återigen försämrats. Sjukvård och äldrevård är på väg att upphöra. Pensionärerna får inte vad de lovats. Skolan är på väg att sluta fungera. Skatterna stiger fortsatt brant trots att de redan åter är världens högsta och som en följd är bortåt en miljon medborgare arbetslösa eller pensionerade i förtid och behöver alla skattepengarna. Det är nog bildlikt på väg att gå för Sverige som för minoerna och vissa historielösa politiker förstår ingenting, eftersom de doktrinärt håller sig till sina gamla socialistiska dogmer.
Om ett år är det val igen och socialdemokrater, ministrar och andra, gör vad de kan för en mytbildning till egen fördel. En av nackdelarna är att de osanningar de sprider spär på ett redan omfattande politikerförakt. De som någorlunda intelligent följer det historiska skeendet, vet att Sverige från 1800-talets mitt till mitten av 1900-talet utvecklades från ett bondesamhälle till världens modernaste industrisamhälle. Alla som dessutom följer det politiska skeendet vet att socialdemokraternas löneskatteökningar och fackens därför hårt drivna krav på löneökningar från 1974 och några år framåt drev upp kostnaderna för arbetskraften med 100 procent. Företagen knäcktes, det ena efter det andra, deras vinster förbyttes i förluster och arbetslösheten steg. För att hjälpa exportföretagen devalverade de borgerliga regeringarna 1976 - 81 hela fyra gånger, vilket socialdemokrater och kommunister kritiserade hårt. Här skall erkännas att de borgerliga regeringarna, med folkpartiet och centern som tunga inslag, under sin tid inte med full kraft förmådde driva en tillräckligt kraftfull sanering av landets finanser.
När socialdemokraterna åter kom till makten lånade de pengar utomlands för så kallad offentlig konsumtion och accepterade de genom skatter dubblerade lönekostnaderna. De försatte åter Sverige i ekonomiskt kaos. Landets politiska och ekonomiska trovärdighet hamnade i absolut bottenläge, vi fann oss vara i klorna på kapitalmarknaden, företag klarade inte ekonomin och försvann i den ena konkursen efter den andra. Arbetslösheten började skena.Åter tänkte sig väljarna 1991 att en borgerlig regering skulle ordna upp det hela. Vad de inte förstod var att ingen politik kan ta ett land som Sverige ur grundmurat finansiellt kaos på tre år. Särskilt inte när den tvingas fortsätta upplåningen för att täcka akuta och alltså oundgängliga medelsbehov. Man sänkte skatterna, javisst, men detta var självklart nödvändigt för att på sikt stimulera arbetsmarknaden och därmed minska människornas behov av bidrag.
I valrörelsen inför 1994 års val sade moderaterna att sossarna kommer att höja skatten med ca 80 miljarder under kommande valperiod om de får makten. Socialdemokraterna kallade det lögn och garanterade att de vid ett maktskifte inte skulle höja skatterna med mer än 3,7 miljarder kronor. Sommaren 1997 har skatterna höjts med 70 miljarder. Sossarnas löfte var en lögn, snäppet värre än myt, och späder på politikerföraktet hos den vanlige intelligente medborgaren.
"Aldrig mer skall ofinansierade skattesänkningar få bidra till att försätta landet i klorna på kapitalmarknaden," säger skatteministern, Thomas Östros i början av 1997. Han representerar det parti som senast satte landet i klorna på kapitalmarknaden.
"På samma sätt som den borgerliga regeringen tidigare kunde minska arbetsmängden i landet, kan vi öka den," säger finansministern, Erik Åsbrink i april. En man som själv bidragit till arbetslösheten, bland annat som statssekreterare i finansdepartementet 1982 - 90 och som skatteminister 1990 - 91
"De borgerliga har förstört kommunens ekonomi," sade Staffan Holmberg i Haninge 1995, tre månader efter maktskiftet i kommunen och när de borgerliga just tagit över en kommun som skulle ha gått i konkurs om den varit ett privat företag.Detta är exempel på hur socialdemokrater skapar myter och skriver historia. Kan det vara så att de själva tror på vad de säger? Vill de så gärna tro att allt är andra partiers fel att de tror så? Inte dessa herrar och damer, de känner säkert till fakta. De kan emellertid säkert lura en hel del av sina egna, och många väljare. Människornas intelligens är ju normalfördelad från intellektuellt retarderad till mycket intelligent och hälften av oss har en intelligenskvot under etthundra.
Är politiker som driver historieskrivningen så som socialdemokraterna värda annat än förakt?När jag kommit så här långt läste jag igenom vad jag skrivit för att eventuellt hitta någon lämplig rubrik. Jag funderade på "Politikerförakt", "Makthavare", "Demokrati?", "Demokratins förfall" och en del annat. Sedan bestämde jag mig för att inte sätta någon rubrik och lade blocket och pennan i gräset under mig. Men så tog jag upp dem igen och skrev dit "Jag anklagar!" Som Émile Zola en gång skrev, fast han skrev naturligtvis på franska, "J'Accuse!”, när han anklagade landets politiska och militära ledning för att ha dömt den oskyldige Alfred Dreyfus till evig förvisning på Djävulsön.
Hej! Vilken lång blogg / Per-Albin
SvaraRaderaHejsan,
SvaraRaderaJag hittar ingen annan stanns att kontakta dig så jag försöker på denna sida.
Jag letar efter "Ritkurs för Skola# - 3 häften av John Bauer. Vet ej när de utgavs - men på Google var detta enda ref till ovanstående.
Vore tacksam för svar.
(till: Ociana2008@gmail.com)
Vänligen / Kajsa