Bilderna uppifrån fr. v.: 1. Berlinmuren fr. väst vid Brandenburger Tor. Jfr. Kumla.
2. Till minne av någon som försökte fly "vänsterparadiset".
3. Potsdamer Platz bakom muren. Se folkpolisens patrull-
vägar och de "spanska ryttarna", liksom alla stolpar för strålkastare.
4. Checkpoint Charlie med personal från USA, Storbritan- nien och Frankrike, som inte intresserar sig för vem som passerar.
5. Folkpoliser i bil bevakar oss.
6. Ryssarnas så finkänsliga segermonument i Berlin i bakgrunden.
7. Barnen kunde i alla fall roa sig med snöbollskrig. Snöröjning verkade
inte aktuell i Östberlin.
8. Die Kaiser Wilhelm Gedächtnis Kirche efter WW2 och ruinen
9. stilfullt bevarad för att minna om krigs hemskheter.

Insändaren

Det var den 14 januari 1981 och jag läste insändarna under "Synvinkel" i Södernytt. Kan det verkligen vara så, att bara kommunister och sossar skickar in insändare till den här tidningen tänkte jag? Eller är det så att en vänstervriden redaktion refuserar insändare som saknar socialistisk underton? Men det sägs ju att journalisthögskolan är översvämmad av vänsteraktivister. Jag hade nyligen kommit åter till Sverige från en kurs vid Internationales Congress Centrum i Väst-Berlin anordnad av The George Washington University.
Kommunisten John Lind hade en insändare riktad mot Moderata samlingspartiet där han lovordade förhållandena i Östtyskland som jag alltmera rasande läste igenom. Jag slet fram ett papper och satte det i skrivmaskinen på ett sätt som gjorde att Birgit storögt tittade på mig. Sedan satte jag igång att skriva:

Just hemkommen från en resa i bl. a. Öst-Berlin öppnar jag SN och läser kommunisten John Linds senaste dravel.
Först något om Linds ideal, den tillämpade socialismen i den Sovjet-"beskyddade" delen av Tyskland.
På västsidan, intill den mur, som i praktiken är en fängelsemur mycket lik Kumlaanstaltens, finns särskilda utsiktsplattformar, från vilka man kan se "härligheten" på andra sidan. Jag är övertygad om att en del kommunister gått upp på dessa och kommit ned som något annat.
På den andra sidan kan man se ett vanligen 200 - 300 meter öppet fält, där inga skymmande föremål eller växter finns. Hus har rivits och jämnats med marken. Man skall ju ha fritt skottfält mot dem, som vill lämna "paradiset." Spanska ryttare med taggtråd finns, stridsvagnshinder i långa rader hindrar bilar att från östsidan komma fram till muren och marken är minerad. Allt detta badar under dygnets mörka timmar i kallt flodljus, så att ingen osedd och med tur bland minorna skall kunna ta sig fram till muren från östra sidan.
Utefter speciella vägar patrullerar folkpoliser med automatkarbiner två och två. De får aldrig patrullera så länge tillsammans att de blir kompisar. Man kan ju inte ta risken att de tillsammans försöker nå demokratin (i vår allmänna mening, till skillnad från den kommunistiska, som ju innebär motsatsen). Inte heller kan man ta risken att den ene drar sig för att skjuta om den andre försöker ta sig över muren. Straffsatsen om han i sådant fall ej skjuter ned kollegan är dessutom sådan att det hänt att den blödige vid närmare eftertanke följt efter, för att undgå straff. För en tid sedan blev frihetslängtan i stället så stark hos en folkpolis att han, som enda möjlighet till flykt, såg sig tvungen att först skjuta kollegan. Myndigheterna i Väst-Berlin funderar just nu på hur man skall hantera ett fall som detta. Dessa patruller är dessutom i sin tur övervakade av särskilda patruller, som rör sig snabbt med sidvagnsmotorcykel eller bil. Likheterna med vad som hände under nazitiden är slående, även om nazisterna inte behövde göra hela folket till fångar.
För att man skall få en bild av folks påhittighet och risktagande för att kunna lämna detta kommunistiska "folkhem," rekommenderas ett besök i det museum, som finns på västsidan i närheten av Checkpoint Charlie.
Naturligtvis kan man inte riva denna mur och ge de tusentals patrullerande folkpoliserna andra uppgifter. Detta skulle ju med säkerhet resultera i en massflykt till den fria marknadsekonomin i väst.
Nå, kan man då besöka Öst-Berlin från väst? Ja då! Ett sätt, det enklaste, är att göra det i rundtursbuss med östtysk guide, som väl behärskar även engelska språket. Inne i Öst-Berlin får man fotografera utefter bussens färdväg, men inte i samband med in- och utpassage vid gränsen. Ser östtyskarna det, tar de ut filmen ur kameran. Västliga tidningar, liksom bilder av muren beslagtas, eftersom yttrande- och tryckfrihet naturligen inte kan tillåtas i en kommuniststat.
Den västliga kontrollen från skyddsmakterna och västtysk polis då man passerar gränsen är obefintlig. Man passerar militär från USA, Frankrike och Storbritannien samt västtysk polis, som inte ägnar bussen någon uppmärksamhet, utan är fullt sysselsatta med att läsa, lösa korsord eller lägga patiens. På den kommunistiska sidan däremot blir kontrollen mycket noggrann. Kameror som man misstänker eller ser användas, öppnas och filmen förstörs. Håller man ögonen öppna under rundturen är det lätt att konstatera att bussen är övervakad av utposterade folkpoliser. Höjer man kameran för att fotografera dem, vänder de snabbt ryggen till. De är inte som andra poliser utrustade med pistoler, utan med automatkarbiner.
Guiden svarar på tilltal om naturen och vädret, men är klart ovillig att inveckla sig i något som kan likna samtal.
Man kan se att bussturen går genom utvalda områden, men kan ändå konstatera att putsen i sjok fallit av nära nog nybyggda hus. Det saknas nära nog helt planteringar, som i Västberlin. Däremot kan man se träd, som lyckats slå rot på hus där övre våningarna rasat in under kriget. Detta trettiofem år efter kriget, när de få kvarvarande ruinerna på västsidan är minnesmärken, som skall behållas likt Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, vars ruin står kvar för att minna om kriget och dess följder. Rundturens "höjdpunkt" är en park med det pampiga minnesmärket över Sovjetiska stupade soldater.
Så kommer då passagen ut mot väst. Nu blir kontrollen ännu mer minutiös. Bussens alla vinklar och vrår undersöks. Speglar på hjul rullas fram för undersökning av bussens undersida. Muren vid Checkpoint Charlie är lägre än andra delar men i stället krönt av högspänningsledningar.
Vad letar man då efter? Knark? Nej, då skulle man ha letat noggrannare vid infarten. Nu letar man efter människor, som kan vara dumdristiga tillräckligt att försöka lämna detta paradis av genomförd socialism.
Äntligen passerar man så gränsbommen, alla sliter upp sina kameror och rusar mot bussens bakruta för att fotografera utan att folkpolisen kan göra något åt det. Några hurrarop på skilda språk i bussen och chauffören kopplar på radion med musiken från den amerikanska radiostationen. Den allmänna lättnaden över att åter vara utanför kommuniststatens gränser är uppenbar. Västsidans vakter är överraskande nog även denna gång helt ointresserade av bussen och dess passagerare.
Säkert är det jag här har beskrivit en nödvändighet för att kommunisterna skall kunna behålla både makten och folket inom gränserna. I Sverige skulle tveklöst förhållandena ha varit desamma om vi fått kommunister som makthavare efter senaste kriget. Under tiden 1961 - 1971 tog sig cirka 30000 människor över gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Känt i väst är att 2838 människor arresterades då de försökte ta sig över muren i Berlin och 65 personer dödades vid dessa försök.
I den belysningen bör man se John Linds insändare av den 14 januari. John Lind är nämligen kommunistisk fullmäktigeledamot i Haninge, vilket inte framgår av hans senaste hetsinsändare mot Moderata Samlingspartiet.
Linds taktik känns igen. Det är gamla knep, i vilka kommunister och fascister alltid varit behändiga, att under täckmantel av demokrati och värn för de svaga försöka förse de demokratiska partierna med pestflagga. Naturligtvis koncentrerar han sig nu på Moderata Samlingspartiet, som har en tredjedel av länets väljarkår.
Säkert är Lind medveten om att en sjättedel av statens utgifter måste skäras bort under de närmaste fyra åren om Sverige skall få ordning på sin ekonomi. Då måste också kommunerna och enskilda drabbas.
Redan för tio år sedan hade vi världens högsta standard med långt mindre offentlig sektor. Därför kan ingen hävda att hela nuvarande offentliga sektor är livsnödvändig. Tvärtom finns det utrymme för prioritering. En sådan visar att vissa delar till och med måste byggas ut till följd av befolkningsutvecklingen, alkoholismen och narkotikaproblematiken.
I huvudsak måste vi emellertid öka vår industriella sektor. Det är, som Lind kanske vet, men inte gillar, näringslivet som svarar för folkförsörjningen och därmed skall ge medel för fortsatt välfärd. Vår offentliga sektor är nu så stor att vi måste låna stora summor utomlands för att hålla den vid liv. Om vi inte gör något åt detta nu har snart den allmänna välfärden slagits sönder för gott. Det vore tragiskt och det skulle kanske ge en situation sådan att Linds parti kan ta över. En annan, liknande, typ av diktatur kom till makten för snart 50 år sedan just i en sådan situation.
Det är nödvändiga åtgärder för att förbättra landets ekonomi och därmed bädda för fortsatt välfärd, som Lind kritiserar. Jag tror att han är medveten om detta.
Bertil Lehman
Tungelsta
Kommunfullmäktigeledamot (m)

Jag postade insändaren dagen därpå, fortfarande djupt upprörd, men tidningen hörde inte av sig och insändaren togs naturligtvis inte in. Den hade ju dessutom behövt en halvsida.

Numera vet vi att 2,7 miljoner människor flydde från Henry Bjelkes och John Linds vänner i Östtyskland via Västberlin åren 1949 - 1961. Den 13 augusti 1961 stängde kommunisterna gränsen mellan Öst- och Västberlin när antalet flyktingar drastiskt ökat under sommaren och Berlinmuren byggdes. Fram till 1987 dödades sedan 74 människor i samband med flyktförsök utefter den 45,1 kilometer långa Berlinmuren. Efter 1961 tog emellertid de stora flyktingströmmarna andra vägar via Ungern, Tjeckoslovakien och Polen.
Inget byggnadsverk under efterkrigstiden har väl omskrivits så mycket som Berlinmuren och hatats av så många. När kommunisterna byggde muren använde de så bra stenmaterial och cement de kunde. Berggrunden i Tyskland består i huvudsak av sediment som kalk- och sandsten och det är ont om bra och hård sten. Här skulle man emellertid ha det bästa. Tydligen räknade man med att muren skulle stå kvar under mycket lång tid. Efter Östtysklands befrielse har nu motorvägen Berliner Ring till stor del kunnat byggas med högkvalitativt stenmaterial, som med mer än 180 000 ton utvunnits ur den rivna Berlinmuren. Så kom till slut kommunisternas mur mot friheten ändå till någon nytta.