lördag 28 februari 2009

Politikeransvar?
(skrivet på tidigt 90-tal)

Många politiker, även i vår kommun, Haninge, fattar eller deltar i beslut vars innebörd eller konsekvenser de inte har förmåga att se. Deras beslutsärenden har ofta passerat flera led av tjänstemannaberedning, vars teknikerspråk de inte förstår. Olika remissyttranden kan peka i olika riktningar och med värderingar av olika tyngd. Som ledamot i styrelsen för ett kommunalt renhållningsverk eller i en miljönämnd behövs inte sällan någon form av ingenjörsexamen eller ett bra gymnasiebetyg i biologi och kemi. Utan relevant utbildning kan det bli omöjligt att förstå beslutsunderlag.

Politiker blir ofta i efterhand förvånade över konsekvenserna och mängden av sina beslut. För ett par hundra år sedan lär någon härskare förvånad ha sagt: "Potztausend Donnerwetter! Haben Wir das alles getan?" Ungefär: "För tusan djävlar, har vi åstadkommit allt detta?" Yttrandet tillskrivs ibland den svenske kungen Fredrik I, han som hellre ägnade sig åt svarvning eller sin älskarinna än åt regeringsbestyr. I vår cybernetiska kultur, med en utveckling på många områden, inte minst de tekniska, som förefaller oss skena kan politiker bli ännu mycket mer förvånade över konsekvenserna av egna beslut. De fattas ju inte så sällan i monumental okunnighet.

På ett område har de dock utvecklat mycket stor skicklighet. Nämligen då det gäller att prata sig ur det egna ansvaret.
När till exempel kommunledningen och styrelsen i Haningehem lyckats förbruka mer än två miljarder kronor extra på en ombyggnad av Brandbergen, så förklarar man sig vara lurade. Nu försöker man föra över ansvaret på de auktoriserade revisorerna och menar att de borde tydligare ha varnat styrelsen. Revisorerna är ju inte politiker. De har däremot sannolikt trott att politikerna i styrelsen, liksom för bostadssektorn ansvarigt kommunalråd, Staffan Holmberg, visste vad de gjorde?
Sverige bäst på matematik
(Skrevs 1995.)

För snart fyrtio år sedan togs studentexamen bort och undervisningsstandarden i gymnasiet började snabbt sjunka. Tanken, att fler skulle kunna få gymnasieutbildning och fortsätta vid högskolor och universitet, var god. Men vid högskolor och universitet blev det problem. Det dröjde inte länge förrän man vid tekniska högskolor såg sig tvingad att börja undervisningen med gymnasiets matematik. Tragedier började också utspelas, när studenter efter ett par års studier tvingades konstatera att examen aldrig skulle nås. Men att höga studieskulder däremot uppnåtts.

1994 tar man det stora språnget. Nu skall alla tonåringar i Sverige göras högskolebehöriga. Många uppfattar detta som en utopi. De menar att en del saknar de intellektuella förutsättningarna. Så är det naturligtvis inte, om man bara sänker kraven tillräckligt, i grundskolan, i gymnasiet och vid universitet och högskolor. Om man gör stora delar av gymnasiet till ett förlängt högstadium.

Det hela underlättas också genom de i de djupa leden populära och därför mäktiga flumpedagoger, som menar att skolan i huvudsak skall lära ut hur man kan ta reda på det man vill veta. Lärarna skall bara verka som handledare eller medhjälpare i projekt eller grupparbeten. Den normalbegåvade vet att man bör ha gedigna grundkunskaper för att tillgodogöra sig kurser på universitetsnivå. Det tror tydligen somliga att man nu lätt kan ändra på.

Vissa kunskaper måste man ändå kräva inför högskolorna, om dessa skall vara meningsfulla. Nu skall A-kurser med relativt lågt ställda krav i dessa ämnen läsas av alla gymnasieelever. Även de som inte lärt sig något att tala om i grundskolan, men som på gymnasiets yrkeslinjer ändå kan göra sig gällande i praktiska ämnen.

Så gör man 1995 ett internationellt test för sistaårselever i gymnasiet. De länder som i tidigare test visat bästa resultat deltar inte. Svenska elever som läser naturvetenskaplig linje kommer på sjunde plats i matematik. På andra linjer är svenska elever bland de bästa i naturvetenskap och matematik vid denna jämförelse.

I svenska media blir detta en huvudnyhet. "Svenska elever är världsbäst i matematik!" Skolverket stoltserar, liksom en del andra "flummare". En större tidning ger följande exempel på provuppgift, där svaret kan tippas:
En skolklass planerar en bussresa till en djurpark. En buss med 45 platser kostar 600 kronor och inträdesbiljetterna kostar 30 kronor per person. Man bestämmer att bussresa och inträde tillsammans ska kosta 50 kronor per person. Hur många elever måste delta i bussresan för att den inte ska gå med förlust? A. 12, B. 20, C. 30, D. 45.

Lösningsfrekvens för svenska elever 66 procent och internationellt 50 procent.
För den som gick i gamla gymnasiet kunde detta vara en mycket enkel uppgift för huvudräkning. Att dividera 600 med 20 är inte särskilt svårt. Samtidigt konstaterade jag att detta var en typisk uppgift i 40-talets mellanskolas första klass, om uppgiften är att ställa upp en mycket enkel förstagradsekvation. Till mellanskolan (en realskola) gick man från folkskolans sjätte klass. En klass som alltså borde motsvara dagens första klass i högstadiet! 1995 klarar 66 procent i gymnasiets slutklass uppgiften och Barbro Wennerholm i skolverket uttrycker sin stora belåtenhet!
Barnauppfostran
(Skrevs ca 1997)

Det är inte så konstigt att det går snett för många unga. De får uppleva alldeles för lite av familjeliv och kärlek, och får inte lära sig disciplin och respekt för andra, varken hemma eller i skolan. Många föräldrar har fullt upp med sin jakt efter prylar och hög materiell standard. Nutidens ungdomsproblem är till stor del ett föräldraproblem. Föräldrarna lär inte barnen att respekt skall vara någonting positivt. De ger inte barnen de värderingar de så väl behöver i ett allt hårdare samhälle. I stället drar en del ungdomar omkring och provocerar andra till att visa dem respekt. De gör det genom att slå och sparka de som är svagare, gamla och ensamma. Anfaller som en flock vargar. I grundskolan och åren därefter är det råa karatesparkar som ger den enda respekt många ungdomar känner till. Att det är negativ respekt, rädsla, förakt och hat de skapar, verkar inte bekymra eller förstås.

I West Side Story säger pappan:
"När jag var i din ålder så...,"
"Men du har aldrig varit i min ålder," svarar sonen.
Där ligger mycket av sanningen. Föräldrar skall vara tillsammans med sina barn. Se till att barnen trivs hemma, hålla öppet för deras kompisar, men också lära dem att visa respekt och inte bara kräva respekt.

Det här försökte Birgit och jag lära våra barn och jag tror vi lyckades rätt bra. Det ser och hör jag exempel på då och då, både hos barn och hos barnbarn. När exempelvis någon kompis till våra tonårsbarnbarn besöker dem för första gången, hälsar de ibland inte. Då frågar vår dotter: "Syns vi inte?" Eller också säger hon "Här brukar vi hälsa när vi kommer!" De flesta "hajar" direkt och presenterar sig. Sedan hälsar de artigt. Alla föräldrar borde hjälpa varandra på liknande sätt, men det hör nog till sällsyntheterna numera.

I slutet på 60-talet tog flumpedagogerna på vänsterkanten bort läxläsningen. Tidigare fick de flesta föräldrar kontakt med barnen under läxförhör, eller åtminstone vid daglig kontroll av att läxan blivit gjord. Hade den inte gjorts blev det bakläxa och läraren kontrollerade att den gjorts. Nu blev hela eftermiddagen ledig och barnen upptäckte att de inte hade något att göra. Flumpedagogerna hade sagt att de behövde vila efter skoldagen. Nu är läxläsningen återinförd för barnen. Men hur många föräldrar kontrollerar numera att läxan blivit gjord? Knappast de som får hem sina barn med ”orättvisa” betyg, när det är för sent att göra något åt. En del föräldrar vet väl knappt vad läxor är, de hade ju själva inte läxor i skolan.

Man skall ju inte generalisera och det finns fortfarande en hel del lyckade barn och ungdomar. Det är bara det att de andra är alldeles för många.

torsdag 26 februari 2009

Socialismens sotdöd?

Den svenska valperioden 1988 - 1991 blev en omvälvande tid utrikespolitiskt. Socialism i kommunistisk tappning hade nu visat sig värdelös och de östeuropeiska staterna klappade ihop. Sanningen om dem kom i dagen för nära nog alla. Många tog för givet att socialism över huvud taget nu skulle dö sotdöden. Ordföranden i vänskapsförbundet Sverige-DDR, Henry Bjelke "tung" socialdemokratisk politiker i Haninge, sågs i TV deprimerad packa ihop förbundets prylar för försäljning i förbundslokalen, sedan den vidriga Berlinmuren raserats av glada öst- och västberlinare och folkpoliserna sysselsatts med att rulla ihop taggtråd och röja minfälten. Snart skulle ett fritt och nu reellt demokratiskt Östtyskland kunna anslutas till Västtyskland.

Nu skulle mänskliga rättigheter och demokrati införas i samtliga Östeuropeiska före detta kommunistiska stater. Människorna trodde att allt nu inom kort skulle bli så mycket bättre. Men man hoppades på underverk. Ekonomierna visade sig alla vara körda i botten. Socialistisk ideologi, itutad under fyra decennier i Östeuropa och sju i Sovjet, hade lärt en hel del människor att staten skulle ta hand om allt och alla. Man behövde inte anstränga sig själv, inte ta något eget ansvar. Partiet skulle ordna det för alla bara man inte stack upp mot det parti som var staten.

Nu skulle plötsligt dessa människor ta ett eget ansvar och av det hade man ingen erfarenhet. När senare kommunismens järngrepp släppte även i Moskva inskränkte sig dessa möjligheter för många till att tillbringa sin tid i köer för att kunna inhandla något att äta. Pengar till mat fick många bara genom att sälja vad man ägde. Statsapparaten och de statliga företagen klappade ihop. Moralen bland gemene man, men också i krigsmakten sjönk snabbt och många såg nu sina enda möjligheter i kriminell verksamhet. Löner kunde inte betalas. Nu skulle samhället bli kapitalistiskt och man hade ju under många år fått lära sig att kapitalism och kriminalitet var samma sak.

I Sovjet visade det sig att några kommunistpampar plötsligt var stormrika kapitalister, oligarker. De hade övertagit stora statliga bolag genom listigt manipulerande. Givetvis rörde det sig om några av de få lönsamma företagen, främst inom energisektorn. Här hade man faktiskt lite tur. Oljepriserna ökade på ett decennium med en faktor tio och det mesta kunde tas tillbaka, sedan en del oligarker fängslats eller flytt till utlandet.

De svenska kommunisterna skyndade sig att byta namn från Vänsterpartiet kommunisterna till Vänsterpartiet. Ledande kommunister deklarerade nu frankt att de aldrig varit kommunister.

Några undantag fanns, bland dem den gamle partiledaren Hilding Hagberg, och Jörn Svensson, socialdemokraten Margareta Winbergs sambo, vilka ärligt deklarerade att de var och förblev kommunister. Kommunistledaren Gudrun Schyman hade nu plötsligt aldrig varit kommunist! Nu blev hon feminist. Lars Ohly, som övertog ledningen av kommunisterna, förlåt vänsterpartiet, envisades med att fortsätta kalla sig kommunist. När så partiet såg väljarstödet sjunka katastrofalt, tvingade man honom att sluta kalla sig kommunist.

Säkert insåg han själv att hans och partiets kommunism måste döljas om inte partiet skulle försvinna helt. Hans ideal, Lenin, sitter dock djupt rotad. Det framgick klart för en tid sedan, när han till synes backade om en regel för att vinna inträde i Mona Sahlins vänsterblock. Hans kommentar var: ”Regler kan ändras”. Det var det Lenin sade och ständigt gjorde när han kring 1920 började känna sig säker i sadeln. Gamla regler om frihet, demokrati och andra mänskliga rättigheter ändrades raskt. Ett litet exempel är det nyligen aktuella Georgien. När Georgien efter ”oktoberrevolutionen” ville ha sin frihet, skickade Lenin dit Stalin, som visste hur man behandlar uppstudsiga. Vad KGB-kommunisten Putin tycker om Georgiens nuvarande frihet framgick med all önskvärd tydlighet vid överfallet nyligen. Ukrainas frihet hämnas han genom ekonomisk krigföring. De baltiska staterna lever farligt med sina av Ryssland påtvingade ryska minoriteter, som Putin och för all del även Medvedev säger sig vilja värna.

1989 skedde förändringarna i Sovjetunionen snabbt. Andrej Sacharov gick t ex från sin landsflykt till kongressen i Moskva på ett par månader. Nobelpristagaren i litteratur, Aleksandr Solzjenitsyn kunde återvända till Ryssland. En del KGB-kommunister hittade lätt sin nya tillvaro i den maffia som så väl passade dem. KGB-kommunisten Putin gick på ganska kort tid via bl.a. chefskap för KGB-ersättningen FSB till presidentposten. När han enligt författningen inte längre kunde bli kvar som president, såg han i stället till att omedelbart bli regeringschef. (Nödtorftigt maskerat utnämnde han sig själv.)

Just nu verkar lite kiv mellan Putin och Medvedev, eller kanske deras respektaive administrationer kunna bli något intressant.

onsdag 25 februari 2009

Handledsväskan

En sommar i slutet av 90-talet skulle Birgit och jag som vanligt köra upp till stugan i Avanäs, som ligger mellan Lycksele och Storuman. Semester, lugnt och skönt, bara lite underhållsarbeten på stugan. Våra barnbarn, Christian och Ann-Louise, hade vi med oss. Första etappen skulle gå till Täfteå utanför Umeå, där Birgits syster och svåger har en sommarstuga. Där skulle vi äta middag och övernatta före sista etappen till Avanäs.

I Örnsköldsvik vek vi av in till stan för att Christian behövde medicin från ett apotek. Jag parkerade på ett torg steg ur bilen och la upp min handledsväska på biltaket, bakom den där bommen där man fäster takboxen. Sedan frågade jag efter närmaste apotek och fick klart för mig att det låg alldeles intill.

”Du behöver inte följa med”, sa Birgit och Christian unisont: ”Det där kan Christian/jag ju handla själv”. Lite snopen satte jag mig i bilen igen. Jag var ju flockens ledare och att ens barnbarn plötsligt kan handla själva på apotek är till att börja med inte helt uppenbart. När Christian kom tillbaka fortsatte vi mot Umeå och Täfteå. Någon mil utanför Örnsköldsvik stannade vi vid en bensinmack och Birgit köpte godis och läsk. Birgit sa ingenting om att jag ledsagade henne in på macken. Sedan fortsatte vi.

När vi närmade oss Umeå var det dags för Birgit att ringa sin syster och tala om att vi var i antågande. ”Var är mobiltelefonen”, sa hon? ”I min väska”, sa jag. ”Var är den då”, sa hon? ”Någonstans, leta”, sa jag.

Det hette faktiskt ”mobiltelefon” på den tiden. Idag är alla telefoner ”mobiler”, eller om det är tvärt om. Vanligen är de dessutom musikspelare, spelautomater och kameror. En del är visst TV-apparater också? De där galningarna som gick på stan och pratade för sig själva, har visat sig vara försedda med öronmusslor och mikrofon. Jag tror att en del är ständigt samtalande med älskarinnan eller älskaren. Barnen pratar väl med mamman och ringsignaler är ersatta med en högljudd trudelutt eller ett trumsolo. Alla är inte ständigt uppkopplade, för det hörs hela tiden trudelutter överallt.

Vi stannade för att kunna leta ordentligt. Till slut var vi överens om att väskan inte fanns i bilen. Var kunde den då vara? Jag bestämde mig för att jag möjligen haft den med in på macken utanför Örnsköldsvik och vi vände.

Den hastighetsbegränsning som tidigare varit väldigt ungefärlig hade nu upphört helt. I väskan hade jag inte bara telefonen utan även plånboken med bankomatkort och diverse kreditkort. Bl.a. ett med en kredit på 25 000 kr, som var väldigt dåligt utnyttjad.

På macken fanns inte väskan, men vi kunde meddela vår försening till Birgits syster.
Efter vägen mot Täfteå igen diskuterades hur skadorna skulle kunna minimeras och bestämdes att polisanmälan snarast måste göras hos polisen i Umeå.

I Täfteå intill en bensinmack fanns den allmänna telefonen avsedd för några mils omkrets. Någon mobiltäckning i Täfteå fanns inte, men vad spelade det oss för roll? Den allmänna telefonen visade sig inte användbar för interurbansamtal och vi som under vägen samlat ihop alla 1-kronor till en stor hög.

In på macken alltså, där jag förklarade vår situation för två mycket medkännande damer, som skötte macken. Övriga kunder uppmanades vänta tills de kunnat hjälpa mig få kontakt med vår dotter i Västerhaninge söder om Stockholm. Här var det bråttom! De beskrev min väldiga bunt kreditkort som var på driven för de andra kunderna och vår dotter skulle hjälpa oss att snarast spärra dessa. Alla väntade lydigt. Västerbottningar är väldigt tåliga.

Vår dotter och samtidigt barnbarnens mor bodde granne med oss och när hon svarade sa jag: ”Det har hänt något förfärligt!” Hon svimmade lyckligtvis inte omgående. Jag tror hon tar det mesta jag säger med en stor nypa salt. Hon kunde i alla fall gå in i vårt hus, plocka fram rätt samlingspärm och ringa för att spärra mina kreditkort.

Sedan var det polisen. Damerna hjälpte mig att få fram telefonnumret till Umeåpolisen och kunderna väntade tåligt, men nu var det deras tur.

”Polisen”, svarade någon. Jag beskrev vad som hänt, men uppmanades besöka polisstationen i Umeå efter klockan 09.00 dagen därpå, när polisstationen öppnats. ”Polisstationen i Umeå stängs klockan 17.00.” ”Var är jag nu då”, sa jag lite dumt. ”Du har kommit till polisen i Sundsvall”, svarade hon. Var i h-vete gör politikerna av världens högsta skatter, tänkte jag? Allt kan väl inte gå till arvoden för dumma politiker? Den frågan är fortfarande inte helt utklarad.

Nåja, dagen därpå infann vi oss på polisstationen, som åter fungerade. Jag fick ett nytt bankomatkort på SE-banken och allt var frid och fröjd. Vi kopplade av med en promenad i Umeå och mötte goda vännerna herr och fru Tengvall, semesterlediga och från Västerhaninge. Vi berättade om våra äventyr och de erbjöd oss genast ett lån om vi behövde. Ett ögonblick funderade jag på att be om 50 000 kr men avstod. Säkert bättre att förbli vänner. Det är ju inte alla dagar man erbjuds penninglån från goda vänner. Allt hade ju ordnat sig och inga illegala uttag gjorts på min bank.

Fem veckor senare kom ett eftersänt paket från en vilt främmande dam i Örnsköldsvik. Det innehöll ett brev, en handledsväska och en överkörd och krossad mobiltelefon. Hon hade kommit cyklande på cykelvägen som går intill E4 norr om Ö-vik, just där hastighetsbegränsningen upphör, när hon såg en massa kreditkort och andra grejor spridda på vägbanan. Hon samlade med viss svårighet i den täta semestertrafiken allt, tog hem det och hittade min adress bland det som fanns i plånboken. Givetvis har hon fått sin belöning och ny mobil fick jag via försäkringen.

Någon erfarenhet rikare? Nja? Jo, ett par ! Lägger man sin handledsväska så som jag gjorde, så ligger den kvar vid hastigheten ca 60-70 km/tim. d.v.s. i tätort, även i kurvor. Sedan ramlar den av och blir överkörd. Plånboken förvarar jag numera i en innerficka och handledsväskan finns inte kvar.

söndag 22 februari 2009

Ute i världen händer en del
(Sannolikt skrev jag detta i slutet av 1960-talet.)

Tvärtom måste vi förstå dem som onda andar angelägna om att göra ont, helt skilda från rättfärdighet, uppblåsta av stolthet, bleka av avund, lömska i försåt...
Augustinus Aurelius (354 - 430)
Gudsstaten VIII, 22

I oktober 1956 hade Ungern stora studentdemonstrationer och ett uppror till vilket även armén anslöt sig. Nagy blev ledare för en koalitionsregering, som sade upp Warszawapakten och bad USA erkänna Ungern som en neutral stat. Den 4 november ryckte ryska trupper in i Budapest och man hade kväst ungrarna, som lutat sig för långt ut genom fönstret mot marknadsekonomin. Nagy avrättades naturligtvis och János Kádár återinförde den kommunistiska diktaturen. En del flyktingar togs emot i Sverige.
Bara stridsvagnar kan tydligen avgöra den kommunistiska teorins riktighet och då ryker det marxistiska grundpåståendet om att marxismen är den enda vetenskapligt grundade samhällspraxisen. Marx, som ideligen profeterade om att hans teorier skulle verifieras av utvecklingen är sedan länge vederlagd.
"Marx är inte längre hela sanningen utan bara den som har lagt hörnstenen till den nya revolutionära vetenskapen," svarade redan Lenin då högerbolsjevikerna angrep honom med sin Marx i handen.
Långt senare, i mitten av 1960-talet infördes en sorts marknadsekonomi i Ungern. Detta ledde till en mycket snabb ekonomisk tillväxt och en markant förbättring av levnadsstandarden.

Minnet av en välskänkt örfil håller sig länge och bereder glädje långt in på ålderdomen.
Hjalmar Bergman
1883 -1931

lördag 21 februari 2009

Bilderna uppifrån fr. v.: 1. Berlinmuren fr. väst vid Brandenburger Tor. Jfr. Kumla.
2. Till minne av någon som försökte fly "vänsterparadiset".
3. Potsdamer Platz bakom muren. Se folkpolisens patrull-
vägar och de "spanska ryttarna", liksom alla stolpar för strålkastare.
4. Checkpoint Charlie med personal från USA, Storbritan- nien och Frankrike, som inte intresserar sig för vem som passerar.
5. Folkpoliser i bil bevakar oss.
6. Ryssarnas så finkänsliga segermonument i Berlin i bakgrunden.
7. Barnen kunde i alla fall roa sig med snöbollskrig. Snöröjning verkade
inte aktuell i Östberlin.
8. Die Kaiser Wilhelm Gedächtnis Kirche efter WW2 och ruinen
9. stilfullt bevarad för att minna om krigs hemskheter.

Insändaren

Det var den 14 januari 1981 och jag läste insändarna under "Synvinkel" i Södernytt. Kan det verkligen vara så, att bara kommunister och sossar skickar in insändare till den här tidningen tänkte jag? Eller är det så att en vänstervriden redaktion refuserar insändare som saknar socialistisk underton? Men det sägs ju att journalisthögskolan är översvämmad av vänsteraktivister. Jag hade nyligen kommit åter till Sverige från en kurs vid Internationales Congress Centrum i Väst-Berlin anordnad av The George Washington University.
Kommunisten John Lind hade en insändare riktad mot Moderata samlingspartiet där han lovordade förhållandena i Östtyskland som jag alltmera rasande läste igenom. Jag slet fram ett papper och satte det i skrivmaskinen på ett sätt som gjorde att Birgit storögt tittade på mig. Sedan satte jag igång att skriva:

Just hemkommen från en resa i bl. a. Öst-Berlin öppnar jag SN och läser kommunisten John Linds senaste dravel.
Först något om Linds ideal, den tillämpade socialismen i den Sovjet-"beskyddade" delen av Tyskland.
På västsidan, intill den mur, som i praktiken är en fängelsemur mycket lik Kumlaanstaltens, finns särskilda utsiktsplattformar, från vilka man kan se "härligheten" på andra sidan. Jag är övertygad om att en del kommunister gått upp på dessa och kommit ned som något annat.
På den andra sidan kan man se ett vanligen 200 - 300 meter öppet fält, där inga skymmande föremål eller växter finns. Hus har rivits och jämnats med marken. Man skall ju ha fritt skottfält mot dem, som vill lämna "paradiset." Spanska ryttare med taggtråd finns, stridsvagnshinder i långa rader hindrar bilar att från östsidan komma fram till muren och marken är minerad. Allt detta badar under dygnets mörka timmar i kallt flodljus, så att ingen osedd och med tur bland minorna skall kunna ta sig fram till muren från östra sidan.
Utefter speciella vägar patrullerar folkpoliser med automatkarbiner två och två. De får aldrig patrullera så länge tillsammans att de blir kompisar. Man kan ju inte ta risken att de tillsammans försöker nå demokratin (i vår allmänna mening, till skillnad från den kommunistiska, som ju innebär motsatsen). Inte heller kan man ta risken att den ene drar sig för att skjuta om den andre försöker ta sig över muren. Straffsatsen om han i sådant fall ej skjuter ned kollegan är dessutom sådan att det hänt att den blödige vid närmare eftertanke följt efter, för att undgå straff. För en tid sedan blev frihetslängtan i stället så stark hos en folkpolis att han, som enda möjlighet till flykt, såg sig tvungen att först skjuta kollegan. Myndigheterna i Väst-Berlin funderar just nu på hur man skall hantera ett fall som detta. Dessa patruller är dessutom i sin tur övervakade av särskilda patruller, som rör sig snabbt med sidvagnsmotorcykel eller bil. Likheterna med vad som hände under nazitiden är slående, även om nazisterna inte behövde göra hela folket till fångar.
För att man skall få en bild av folks påhittighet och risktagande för att kunna lämna detta kommunistiska "folkhem," rekommenderas ett besök i det museum, som finns på västsidan i närheten av Checkpoint Charlie.
Naturligtvis kan man inte riva denna mur och ge de tusentals patrullerande folkpoliserna andra uppgifter. Detta skulle ju med säkerhet resultera i en massflykt till den fria marknadsekonomin i väst.
Nå, kan man då besöka Öst-Berlin från väst? Ja då! Ett sätt, det enklaste, är att göra det i rundtursbuss med östtysk guide, som väl behärskar även engelska språket. Inne i Öst-Berlin får man fotografera utefter bussens färdväg, men inte i samband med in- och utpassage vid gränsen. Ser östtyskarna det, tar de ut filmen ur kameran. Västliga tidningar, liksom bilder av muren beslagtas, eftersom yttrande- och tryckfrihet naturligen inte kan tillåtas i en kommuniststat.
Den västliga kontrollen från skyddsmakterna och västtysk polis då man passerar gränsen är obefintlig. Man passerar militär från USA, Frankrike och Storbritannien samt västtysk polis, som inte ägnar bussen någon uppmärksamhet, utan är fullt sysselsatta med att läsa, lösa korsord eller lägga patiens. På den kommunistiska sidan däremot blir kontrollen mycket noggrann. Kameror som man misstänker eller ser användas, öppnas och filmen förstörs. Håller man ögonen öppna under rundturen är det lätt att konstatera att bussen är övervakad av utposterade folkpoliser. Höjer man kameran för att fotografera dem, vänder de snabbt ryggen till. De är inte som andra poliser utrustade med pistoler, utan med automatkarbiner.
Guiden svarar på tilltal om naturen och vädret, men är klart ovillig att inveckla sig i något som kan likna samtal.
Man kan se att bussturen går genom utvalda områden, men kan ändå konstatera att putsen i sjok fallit av nära nog nybyggda hus. Det saknas nära nog helt planteringar, som i Västberlin. Däremot kan man se träd, som lyckats slå rot på hus där övre våningarna rasat in under kriget. Detta trettiofem år efter kriget, när de få kvarvarande ruinerna på västsidan är minnesmärken, som skall behållas likt Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, vars ruin står kvar för att minna om kriget och dess följder. Rundturens "höjdpunkt" är en park med det pampiga minnesmärket över Sovjetiska stupade soldater.
Så kommer då passagen ut mot väst. Nu blir kontrollen ännu mer minutiös. Bussens alla vinklar och vrår undersöks. Speglar på hjul rullas fram för undersökning av bussens undersida. Muren vid Checkpoint Charlie är lägre än andra delar men i stället krönt av högspänningsledningar.
Vad letar man då efter? Knark? Nej, då skulle man ha letat noggrannare vid infarten. Nu letar man efter människor, som kan vara dumdristiga tillräckligt att försöka lämna detta paradis av genomförd socialism.
Äntligen passerar man så gränsbommen, alla sliter upp sina kameror och rusar mot bussens bakruta för att fotografera utan att folkpolisen kan göra något åt det. Några hurrarop på skilda språk i bussen och chauffören kopplar på radion med musiken från den amerikanska radiostationen. Den allmänna lättnaden över att åter vara utanför kommuniststatens gränser är uppenbar. Västsidans vakter är överraskande nog även denna gång helt ointresserade av bussen och dess passagerare.
Säkert är det jag här har beskrivit en nödvändighet för att kommunisterna skall kunna behålla både makten och folket inom gränserna. I Sverige skulle tveklöst förhållandena ha varit desamma om vi fått kommunister som makthavare efter senaste kriget. Under tiden 1961 - 1971 tog sig cirka 30000 människor över gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Känt i väst är att 2838 människor arresterades då de försökte ta sig över muren i Berlin och 65 personer dödades vid dessa försök.
I den belysningen bör man se John Linds insändare av den 14 januari. John Lind är nämligen kommunistisk fullmäktigeledamot i Haninge, vilket inte framgår av hans senaste hetsinsändare mot Moderata Samlingspartiet.
Linds taktik känns igen. Det är gamla knep, i vilka kommunister och fascister alltid varit behändiga, att under täckmantel av demokrati och värn för de svaga försöka förse de demokratiska partierna med pestflagga. Naturligtvis koncentrerar han sig nu på Moderata Samlingspartiet, som har en tredjedel av länets väljarkår.
Säkert är Lind medveten om att en sjättedel av statens utgifter måste skäras bort under de närmaste fyra åren om Sverige skall få ordning på sin ekonomi. Då måste också kommunerna och enskilda drabbas.
Redan för tio år sedan hade vi världens högsta standard med långt mindre offentlig sektor. Därför kan ingen hävda att hela nuvarande offentliga sektor är livsnödvändig. Tvärtom finns det utrymme för prioritering. En sådan visar att vissa delar till och med måste byggas ut till följd av befolkningsutvecklingen, alkoholismen och narkotikaproblematiken.
I huvudsak måste vi emellertid öka vår industriella sektor. Det är, som Lind kanske vet, men inte gillar, näringslivet som svarar för folkförsörjningen och därmed skall ge medel för fortsatt välfärd. Vår offentliga sektor är nu så stor att vi måste låna stora summor utomlands för att hålla den vid liv. Om vi inte gör något åt detta nu har snart den allmänna välfärden slagits sönder för gott. Det vore tragiskt och det skulle kanske ge en situation sådan att Linds parti kan ta över. En annan, liknande, typ av diktatur kom till makten för snart 50 år sedan just i en sådan situation.
Det är nödvändiga åtgärder för att förbättra landets ekonomi och därmed bädda för fortsatt välfärd, som Lind kritiserar. Jag tror att han är medveten om detta.
Bertil Lehman
Tungelsta

Kommunfullmäktigeledamot (m)

Jag postade insändaren dagen därpå, fortfarande djupt upprörd, men tidningen hörde inte av sig och insändaren togs naturligtvis inte in. Den hade ju dessutom behövt en halvsida.

Numera vet vi att 2,7 miljoner människor flydde från Henry Bjelkes och John Linds vänner i Östtyskland via Västberlin åren 1949 - 1961. Den 13 augusti 1961 stängde kommunisterna gränsen mellan Öst- och Västberlin när antalet flyktingar drastiskt ökat under sommaren och Berlinmuren byggdes. Fram till 1987 dödades sedan 74 människor i samband med flyktförsök utefter den 45,1 kilometer långa Berlinmuren. Efter 1961 tog emellertid de stora flyktingströmmarna andra vägar via Ungern, Tjeckoslovakien och Polen.
Inget byggnadsverk under efterkrigstiden har väl omskrivits så mycket som Berlinmuren och hatats av så många. När kommunisterna byggde muren använde de så bra stenmaterial och cement de kunde. Berggrunden i Tyskland består i huvudsak av sediment som kalk- och sandsten och det är ont om bra och hård sten. Här skulle man emellertid ha det bästa. Tydligen räknade man med att muren skulle stå kvar under mycket lång tid. Efter Östtysklands befrielse har nu motorvägen Berliner Ring till stor del kunnat byggas med högkvalitativt stenmaterial, som med mer än 180 000 ton utvunnits ur den rivna Berlinmuren. Så kom till slut kommunisternas mur mot friheten ändå till någon nytta.

fredag 20 februari 2009

Min första ingenjörsbefattning
Från arkivet

Den 1 juli 1953 tillträdde jag min första tjänst som nyss examinerad ingenjör. Jag började vid, som det då hette, Kungl. Flygförvaltningen (KFF), luftbevakningssektionens trådnätdetalj. (KFF inordnades 1968 i Försvarets Materielverk.)

Riksdagen hade 1948 beslutat att krigsmaktens luftbevakningsorganisation skulle överföras från armén till flygvapnet och att en modern samordnad luftbevaknings- och flygstridsledningsorganisation skulle byggas upp. Det kalla krig som följde på världskriget var i full gång sedan 1947, då Kominform bildats. Både socialdemokrater och liberaler var nu försvarsvänliga. Orsakerna kan illustreras med vad som hände i t.ex. Ungern och Tjeckoslovakien, där en kommunistisk minoritet tog och behöll makten med hjälp av de kommunistiska ockupanterna.

I Ungern hölls fria val 1945, varvid 57% av rösterna tillföll Småbrukarpartiet medan socialdemokrater och kommunister vardera fick 17%. Landet hamnade efter världskriget i den sovjetiska intressesfären. Sovjetunionen tog i krigets slutskede 600 000 ungrare som krigsfångar och förde bort dem som tvångsarbetare. Av dessa återkom 200 000 aldrig. Åren 1946–48 genomfördes med hot och terror en fullständig sovjetisering av landet. László Rajk, Mátyás Rákosi och andra stalinister upprättade diktatur och tystade de icke-kommunistiska partierna. År 1949 utrensades Rajk själv och avrättades efter en skådeprocess.

Vid Pragkuppen 1948 hade kommunisterna tagit makten i Tjeckoslovakien. De första åren efter Pragkuppen präglades av kommunistisk terror. Drygt hundratusen politiskt misshagliga sattes i arbetsläger eller sändes till urangruvorna. Hundratals avrättades. Kyrkorna förföljdes och tvingades till kollaboration. Vetenskapen kontrollerades hårt och kulturlivet likriktades. Rättsosäkerheten sattes i system. Terrorn hade 1951–52 riktats mot partiledningen. Förre partisekreteraren Rudolf Slánský och ytterligare ett tiotal kommunistledare hängdes. Flera av de avrättade var av judisk börd, och uppgörelsen skedde till ackompanjemang av en till "antisionism" förklädd antisemitisk kampanj. Tjeckoslovakien blev medlem av Warszawapakten.

I Sverige visste alltså alla utom kommunisterna att hotet mot oss och Västeuropa kom från Sovjet och därmed Warszawapakten. Sverige fortsatte därför den upprustning som påbörjats under världskriget. En upprustning, som i full utsträckning skulle fortgå ända till senare delen av 60-talet och med en tydlig koncentration till flygvapnet.

Nu skulle jag i ganska stor omfattning samarbeta med officerare i flygstabens sambandsavdelning och i den nybildade luftbevakningsinspektionen (Li) under ”stjärnöversten”, lite senare generalmajoren, Greger Falk.
Mina 40-talserfarenheter av officerare ställdes fullständigt på huvudet när jag någon av de första dagarna för att presentera mig fick i uppdrag att gå upp till en överstelöjtnant Stangenberg på Li och överlämna en karta. Detta var före den verkligt stora inflationen i svenska befälsgrader, som inträffade först kring 1970. Överstelöjtnanter och majorer liksom kommendörkaptener förekom sparsamt både i centrala staber och vid utbildningsförband.

På väg upp till Stangenberg funderade jag en del på hur jag skulle bete mig, men 5 ½ år på ett kavalleriregemente med bara fem års avstånd kunde inte funderas bort. När Stangenberg, sedan jag knackat, ropade ”kom in” blev det ställningssteg innanför dörren och åtminstone i det allra närmaste enskild ställning trots min civila status. Jag hann inte presentera mig och framföra mitt ärende förrän Stangenberg hoppade upp ur stolen, störtade fram till mig och närmast ropade: ”Tjenare, du är vår nye ingenjör på trådnätsektionen förstår jag, Gert heter jag” - och så las titlarna bort och jag hälsades hjärtligt välkommen. Jag hade mycket trevligt med den betydligt äldre överstelöjtnanten, som senare bl a blev överste och chef för vår viktigaste luftförsvarssektor. Han berättade senare många trevliga historier ur sin militära karriär. Jag vill försöka återge en från Helge Jungs tid som ÖB. Naturligtvis kan jag inte göra det som Gert.

Det var någon begivenhet ute på Gärdet i Stockholm i mitten av 1940-talet. Jag tror att det var konung Gustav V:s 90-årsdag. På en hedersläktare stod bland andra honoratiores ÖB, Helge Jung, med sin adjutant och bland åskådarna i närheten av läktaren dåvarande armékaptenen Stangenberg med fullgjord krigshögskola och stabstjänst i högkvartersbyggnaden, det s.k. ”Grå Huset”. Han hade ena handen i byxfickan. ”Vem är kaptenen där”, sade generalen till sin adjutant och nickade i Gerts riktning? ”Det är kapten Stangenberg general, han går över till flygvapnet den 1 oktober.” ”Jaha”, sade generalen, ”jag ser att han står och tränar.”
Lite senare skulle Gert göra ett kort besök vid milostaben i Kristianstad. Han fick klart för sig att ÖB vid samma tid skulle göra detsamma. Alla tjänsteresor skulle så långt det var möjligt samordnas. Därför frågade Gert adjutanten om han kunde få följa med i ÖB:s bil. Efter att ha frågat ÖB svarade adjutanten ja. Tidigt på morgonen avresedagen stod Gert vid bilen och väntade. ÖB med adjutant kom, båda satte sig bak i bilen. ÖB hade hälsat ytterst avmätt på Gert, som satte sig framme hos chauffören.

Under nedresan förde ÖB en del samtal med sin adjutant och med chauffören, men sa inte ett ord till Gert, som därför satt mol tyst. Hemresetimmarna avverkades på samma sätt. Utanför stabsbyggnaden, ”Grå Huset”, vid Östermalmsgatan steg alla ur bilen. ÖB tittade på Gert, sträckte efter ett ögonblick fram handen mot honom och sa: ”Ja, jag skall inte vara långsint.” Gert fick senare förklaringen från adjutanten, vilket givetvis ÖB räknat med. Att stå med handen i byxfickan offentligt var fel, men än värre var väl att lämna armén för flygvapnet.

För mig började nu ett helt nytt fantastiskt, spännande och intressant skede i livet. Luftbevakningssektionen, senare luftbevakningsbyrån, hade i samarbete med Li just kommit igång med planering och utbyggnad av det nya luftbevaknings- och stridsledningssystem som skulle ersätta arméns ohjälpligt föråldrade och ineffektiva. Flygvapnet hade redan under kriget sett sig nödsakade att börja bygga ett eget luftbevakningssystem för sin jaktstridsledning runt Stockholm, Göteborg och Malmö.

När flygvapnet i mitten av 40-talet började bygga radarstationer accentuerades splittringen mellan de två systemen ytterligare. Nu anade man kommande flyghastigheter runt dubbla ljudhastigheten och alltså uppemot 5 mil per minut. Då går det inte an att luftbevakningsstationerna (Ls) rapporterar fientligt flyg via manuellt förmedlade telefonsamtal till en mottagare som skriver ned meddelandet, skickar det vidare på transportband till kartritare, som för in det på en väggkarta, vilken avläses av ett antal befattningshavare. Dessa hade sedan att per telefon utlösa flyglarm samt lämna uppgifter till luftvärn och egna flygförband. Men så gick det till och det var vi nu i full färd med att ändra på.

Vi skulle bygga ut luftbevaknings- och stridsledningssystem 50, kallat Stril 50, men samtidigt började vi förbereda oss inför ett Stril 60. Vi improviserade, reste, rekognoserade, räknade, ritade, gick kurser, deltog i flygvapnets övningar, studerade, konstruerade och arbetade övertid. Alla som inte var i reglerad befordringsgång (de nyexaminerade ingenjörerna) arbetade utan övertidsersättning. Jag hörde bara en gång någon klaga över detta. Det var min närmaste chef, när han upptäckte att jag tack vare övertidsersättningen hade betydligt bättre betalt än han själv.

Man ska ju inte generalisera, men vi unga entusiastiska ingenjörer vid luftbevakningssektionen samarbetade utmärkt och på jämställd fot med flygvapnets officerare. Officerare i flottan uppfattade vi oftast som snorkiga, tekniskt okunniga och med översittarfasoner mot alla civila. Någon enstaka gång satte vi dessa herrar på plats, men oftast lät vi dem hållas. I stället hade vi efter sådana möten hjärtligt roligt åt en del stroppiga herrar när vi berättade för varandra eller för våra vänner flygarna.

Mycket intressant och lärorikt för oss unga ingenjörer var att studera alla luftförsvarsövningar. Vi deltog vid luftförsvarscentraler (Lfc), vid luftbevakningsgruppcentraler (Lgc), vid flygbaser, radarstationer och luftbevakningsstationer Ls. Visst förstår man att militärer behöver alla sina förkortningar, som ofta inte bara skrivs utan också uttalas i stället för den längre beteckningen.

Helt lycklig blev jag när ett av mina första uppdrag blev konstruktion av en speciell mätutrustning för teletrafik. För order och rapportering i flygvapnet fanns oftast inte tid att koppla upp telefonsamtal, utan samtalen var uppkopplade, även om samtal inte pågick. Ändå behövde vi få en uppfattning om trafikintensiteten, antal samtal per tidsenhet och samtalstider under s.k. bråd tid. Andra behövde studera order och rapportvokabulär, liksom teknik för stridsledning.

Jag lånade plats på radiolänksektionens laboratorium och byggde prototypen till en förstärkare, som kunde anslutas högohmigt till teleledningen. Till ingångstriodens anod anslöt jag ett relä med 2 sekunders fördröjning i tillslag och 6 sekunders fördröjning i frånslag. Därmed var ett samtal definierat och samtalsräknare kunde anslutas. Vid tal mer än 2 sek. registrerades alltså ett samtal och vid tystnad under mer än 6 sek. registrerades avslutat samtal. I övrigt fick förstärkarna styra skrivarinstrument och bandspelare. Erfarna stridsledare och andra kunde dessutom avlyssna samtalen utan att detta på något sätt störde trafiken. Ett teleföretag fick sedan tillverka 10 sådana förstärkare, som placerades i en rack. Jag deltog sedan under en tid i alla större luftförsvarsövningar med min mätutrustning.

Det här var tiden just innan transistorer kom i praktisk användning. Utrustningen bestod därför av 12 stora och tunga Tandbergsbandspelare, ett antal skrivare och mina förstärkare. För transporterna använde jag en mycket stor herrgårdsmodell av Volvo från flygstabens bilpark. Vid en färd hem från mätningar i Skåne visade det sig att bilen var så tungt lastad att bromsarna blev helt verkningslösa i längre utförsbackar och med lite hög fart. Jag lade ut ett uppdrag på ett mindre företag att konstruera en tolvkanalig bandspelare, med användande av den tidens magnetband för TV-bilder (ca 1 ½ tum breda band). Den blev en sevärdhet och succé med sina 12 magnethuvuden och var sitt spår på bandet.

Utvärderingsfasen sköttes sedan av en arbetsstudieexpert och konsult, civ.ing. Svensson, ”Sekundsvensson” kallad, och flygstabens operationsanalysgrupp. Mellan dessa båda uppstod ett stort akademiskt gräl om hur utvärderingen skulle ske, men detta bekymrade inte mig.

torsdag 19 februari 2009

Spetsteknologiska muskler

I februari 1991 genomfördes kriget i mellanöstern där FN-trupper under ledning av USA drev ut Saddam Husseins trupper ur Kuwait. Den 28 februari proklamerade FN/USA eld upphör efter att ha fört kriget med ett minimum av egna förluster. Man stoppade kriget innan man hade totalbesegrat irakierna. Ett av skälen till detta var att den amerikanska hemmaopinionen inte bedömdes kunna acceptera ett längre krig eller större förluster i (amerikanska) människoliv. Ytterligare en restriktion man hade var att minimera förluster bland civilbefolkningen i Irak.
För den med spetsteknologi utrustade FN-armén blev de med moderna sovjetiska vapen utrustade irakierna en relativt lätt match. Den irakiska krigsmakten var doktrinmässigt Sovjet-influerad, bl. a. efter att ha blivit påverkad av sovjetiska rådgivare. Man hade alltså enligt en socialistisk modell en stark centralstyrning, som lämnade föga handlingsutrymme nedåt i organisationen med brist på initiativ. Ingen vågade helt enkelt, därför att man då riskerade hårda straff.
Jag och Ingemar badade bastu hemma hos mig en månad efter Gulfkrigets slut. Ingemar hade börjat komma över en gång i veckan för att bada. Båda gillade vi dessa lögarstunder, när vi kunde diskutera fritt och till och med låta som om vi vore ovänner utan hustrurnas inblandning. Jag, som särskilt intresserat följt telekriget i Irak, sade:
"Du vet kanske att bara officerare i sovjetiska förband fick disponera karta och kompass. Skulle den vanliga soldaten ha disponerat sådana hjälpmedel så trodde man sig där, förmodligen med all rätt, riskera flykt och desertering. I Irak var det likadant. Krigsmakten är ju Sovjetskolad. Iraks markstridskrafter omfattade i utgångsläget ungefär 1 miljon man. Förutom det Republikanska gardet med tre pansardivisioner, fyra infanteridivisioner och en Special Force-division hade man också inte mindre än sju armékårer med sju pansardivisioner, fyrtio infanteridivisioner och tjugo kommandobrigader. Det var kanske inte så konstigt att Saddam Hussein var stor i korken till att börja med. Och då vet du mycket väl att en division kan bestå av så där 10 000 – 15 000 man och en armékår omfattar ett antal divisioner. Det irakiska flygvapnet var numerärt det sjätte i världen med ca 600 moderna, men i huvudsak sovjetiska och en del franska Mirageflygplan. En starkt bidragande orsak till FN-framgången var överlägsenheten i C3I och telekrigföring".
"Vad fan är C3I?" sade Ingemar.
"Jo, det står för CCCI, command, control, communication and intelligence, amerikanerna älskar sådana förkortningar och vi använder dem nästan lika villigt. Telekriget förs till exempel genom att störa eller förstöra fientliga radarstationer och telekommunikationer. FN kunde alltså leda sina styrkor och samtidigt hindra Saddam att leda sina och till slut visste de irakiska förbanden inte ens var de befann sig och kapitulerade villigt. Till detta kommer alla FN-styrkornas spetsteknologiska vapen, som själva söker sina förutbestämda mål och träffar dem nära nog exakt.
"Nå, men vad har man för glädje av en karta i ett ökenlandskap, som det här kriget fördes i?"
"Jo då, en hel del om man samtidigt har en kompass, så att man åtminstone kan ta ut en riktning för reträtt eller flykt. Men enligt sovjetisk doktrin var väl reträtt något som belagts med dödsstraff, så de här gubbarna var nog hur som helst illa ute. FN-förbanden däremot hade tillgång till satellitnavigeringssystem. De kunde alltså när som helst fråga sina satelliter var de befann sig och omedelbart få koordinaterna för sitt läge med stor precision.
Här i Sverige ligger vi inte så rasande långt efter USA när det gäller försvarsteknologi. Samtidigt har Ingvar Carlsson och hans gubbar börjat förstå att Sveriges ekonomi är på väg utför. Det som nu oroar mig är att socialdemokraterna skall spara så hårt inom försvaret, att det vi uppnått där snabbt försämras. Hotet från öster är inte omedelbart, men man vet inte hur det utvecklar sig i framtiden. Därför hoppas jag mer än någonsin på en borgerlig regering, ledd av moderaterna efter höstens val."
"It’s the same with me", sa Ingemar och lade till: "Westerberg är tyvärr inte att lita på när det gäller försvaret."

onsdag 18 februari 2009

Mord

Den 28 februari 1986 mördades så Sveriges statsminister, Olof Palme. Känslorna svallade och spekulationerna om hur och varför skulle komma att ältas under många år

Den moderata kommunstyrelsegruppen var samlad i Claes tjänsterum för att ta ställning till ärendena vid kommande KS-sammanträde. Claes satt som vanligt i ett telefonsamtal, medan vi övriga väntade. Mordet på Olof Palme var förstasidesstoff i tidningar radio och TV.
"Den här gärningsmannen borde tilldelas medaljen för berömliga gärningar”, sade Andreas.
"Vi tyckte illa om Olof Palme, men det är dock Sveriges statsminister som blivit mördad och det är väl ändå något att beklaga”, sade Kjell.
Nu är vi där igen, två reaktionärer varav den ene realist den andre fundamentalist, tänkte jag och sade:
"Palme uppfattades av oss som en otäck agitator och som många sådana tyvärr framgångsrik. Han var i det avseendet nästan i klass med Joseph Goebbels och många genomskådade honom inte. Vi lever hur som helst i en demokrati och han har i demokratisk ordning utsetts till statsminister. Då får han inte heller under några som helst omständigheter mördas. Demokrati skall ju vi, till skillnad från socialisterna, inte tumma på. Mördaren måste tvärt om infångas och straffas. Hur skulle vi själva reagera om sossarna visade glädje över att en Gösta Bohman som statsminister mördats? Nej, en elak agitator är väl något vi själva skulle behöva i central position, även om vi inte önskar oss en sådan partiledare."
"Jag visar inte sossarna den glädje jag känner," sade Andreas och jag lade till:
"Det finns de som citerar Nietzsche på tal om Olof Palme: 'Få ting är så plågsamma som att ha sett, anat eller upplevt hur en ovanlig man gått vilse och urartat.' Och visst gick han vilse i mångt och mycket. Visst har han sin del i skulden till att begåvade elever i svenska skolor inte undervisas på ett adekvat sätt och att många av deras kamrater i gymnasiet står kvar i nivå med grundskolans femte klass. Visst trodde han, som många andra, på en omåttlig utbyggnad av den offentliga sektorn, på att socialdemokratiska politiker i stat och kommun kan bestämma till allas bästa. Han gick till den grad vilse i sin retorik och i sitt minspel inför miljoner TV-tittare, att han retade gallfeber på många. Men många kommer säkert att glömma detta ganska snabbt och i stället minnas honom som den, vilken var emot alla former av våld, utom sitt eget mimiskt vokabulära. Som statsministern mot våld, som blev mördad av våldsverkare."
Claes lade på telefonluren och sammanträdet började, men mina tankar gick vidare till en småbonde i Lappland. En av Birgits morbröder, som berättat att han blivit så rasande på Palme under en partiledardebatt med Torbjörn Fälldin, att han rusat fram till TV:n, spottat på bilden av Palme och sedan ångrat sig, bara därför att han sedan naturligtvis måste rengöra TV-apparaten.
Ingvar Carlsson fick ta över partiledarrollen och statsministerposten.
Andreas var långtifrån ensam vid denna tid att privat tala om denna medalj för berömliga gärningar. Jag tror knappt någon menade det bokstavligt.
Politik kan vara offentlig lögn.
(Skrivet i medio av 90-talet.)

Högerledaren Jarl Hjalmarsson hade 1952 i klartext talat om vad han ansåg om den socialdemokratiska regeringens handläggning av ryssarnas nedskjutning av två svenska flygplan över Östersjön.
När Nikita Chrusjtjov inbjöds att besöka Sverige 1959 talade Jarl Hjalmarsson återigen klartext. Han ville inte ha något besök av Chrusjtjov, som så sent som 1956 beordrat sovjetiska trupper att ockupera ett Ungern, som ville bli en neutral stat utan anslutning till Warszawapakten. Ungerns ledare Imre Nagy avrättades också. Många ungrare hann dock fly, bl. a. till Sverige.
Tage Erlander angrep därför Jarl Hjalmarsson hårt i den svenska riksdagen. Han sades ha motverkat svensk neutralitetspolitik.

Jarl Hjalmarsson gav honom svar på tal och sade därvid bland annat:
" Det är verklighetsfrämmande och stridande mot våra egna livsintressen att inte öppet medge att målsättningen för vårt försvar är att hejda anfall tillräckligt länge för att vi skall kunna få stöd utifrån, innan avsevärda delar av landet erövras eller motstånd måste uppgivas.
Formuleringen är officiell.
Understöd utifrån: Vad betyder det i klartext?
Våra kommunister kan tveka, men är det någon annan i denna kammare, som gör det?
Är det någon, som för ett ögonblick kan föreställa sig, att den militära och politiska ledningen i Moskva inte skulle läsa orden precis som vi?
En liten demokrati, som utsatts för angrepp av en stormakt och kämpar för livet, hoppas på och räknar med de stora demokratiernas stöd och bistånd.
Att säga detta klart ut ändrar ingenting i vår alliansfrihet. Rent spel och klara besked skapar respekt och förtroende."
Erlander och hans regering hämnades sedan på Jarlen genom att inte låta honom resa till FN som svensk delegat. Hans uppträdande hade tydligen varit på gränsen till "högförräderi".

Men 1994 kom neutralitetskommissionens betänkande, SOU 1994:11. Riksdagen hade den 8 juli 1992 bemyndigat statsministern att tillkalla en kommission om högst sex ledamöter att granska uppgifter om förberedelser att motta militärt bistånd. Ledamöter i denna kommission blev landshövdingen Gösta Gunnarsson, ordförande, f d departementsrådet Wilhelm Carlgren, f d ambassadören Leif Leifland, f d ambassadören Yngve Möller, professor Olof Ruin och professor Göran Rystad.
Som experter förordnades ambassadören Krister Wahlbäck, departementsrådet Nils Gyldén och från den 3 december hovrättslagmannen Rolf Holmquist, med uppgift att biträda vid granskningen av betänkandet ur sekretessynpunkt. Kommissionens sekreterare blev rådmannen Fredrik von Arnold och biträdande sekreterare blev fil. dr. Bo Petersson, f.d. översten av 1. graden Rolf Gustafsson och överstelöjtnanten Björn von Porat. Några personer förordnades dessutom att hjälpa kommissionen med arkivstudier och kommissionen fick viss assistenthjälp.

Kommissionen studerade en jättelik mängd handlingar och hörde många i skeendet inblandade personer. Enbart uppräknandet av de in- och utländska arkiv som studerats omfattar 12 sidor och mer än tvåhundra personer. Även författaren av dessa rader hördes av kommissionen angående hemliga teleförbindelser mellan Sverige och krigsmakter inom NATO från 1950-talet och framåt.
Vad kom då kommissionen fram till? Resultatet redovisades för offentligheten på 311 sidor och 158 sidor av bilagor. (Betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen SOU 1994:11, OM KRIGET KOMMIT... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949 - 1969.) Här saxas bara litet ur sammanfattningen:

"Det föreligger ett tidsmässigt samband mellan det förhållandet att Sveriges kontakter med USA på det militära området utvidgades under 1950-talets första hälft och att regeringens intresse för ett skandinaviskt försvarssamarbete minskade.”

Man hade helt enkelt 1949 konstaterat att såväl Danmark som Norge skulle behöva upprustas kraftigt för att det skulle vara någon vits med ett sådant försvarsförbund. Dessutom att i varje fall Danmark i sådant fall inte skulle ha något att vinna, utan vara lika svårförsvarat med Öst-Tyskland intill sig. Enda möjligheten för Norge och Danmark att åstadkomma en nödvändig upprustning skulle vara att ansluta till NATO, få bidrag till upprustningen därifrån liksom garantier för hjälp vid väpnat angrepp. En öppen anslutning av Sverige till NATO ansågs däremot av en del kunna få svåra konsekvenser för Finland genom att Sovjet då kunde tänkas flytta fram sina positioner där.

Långt senare, 1998, skriver Sverker Åström i SvD 12/8: ..."Det må här inskjutas att Sverige en gång, en enda gång, faktiskt var berett att åta sig militära förpliktelser och ingå en formlig allians. Det var under försvarsöverläggningarna med Danmark och Norge åren 1948-49 då Sverige genom ett sådant erbjudande sökte förmå de två grannländerna att avstå från Natoanslutning. Försöket misslyckades som bekant." Sista ordet i sista meningen, naturligtvis, verkar ha fallit bort. (Min. anm.).
Enligt kommissionen uppfattade regeringen det därefter som väsentligt att säkerställa hjälp från de västliga stormakterna vid ett sovjetiskt angrepp mot Sverige. Kommissionen skriver:

Kontakter med de västliga stormakterna

Redan tidigt stod det klart åtminstone för Erlander att det svenska försvaret för att kunna hålla ut vid ett sovjetiskt angrepp var beroende av militärt understöd från de västliga stormakterna. Våren 1948 förklarade sålunda Erlander för ÖB att Försvarsstaben borde fortsätta att studera frågan om amerikanska baser (för västmaktsflyg) i Sverige, särskilt med hänsyn till vad detta kunde kosta USA och om fördelarna var tillräckligt stora för att motivera kostnaderna. … Efter de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarnas sammanbrott år 1949 skall Erlander således ha ställt sig positiv till att amerikanerna informerades om det svenska försvarets problem och möjligheter. …

Erlander medverkade även till att britterna år 1951 av försvarsminister Vougt tillställdes en omfattande promemoria rörande den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vars innehåll måste anses ha varit kvalificerat hemligt.
Regeringen Erlander lämnade alltså kvalificerat hemliga uppgifter (eller uppgifter "av utomordentlig betydelse för rikets säkerhet", som det egentligen heter) rörande det svenska försvaret till NATO-landet Storbritannien. Man angav exempelvis var det fast installerade svenska kustartilleriet fanns grupperat, styrkeförhållanden för såväl armén som flygvapnet och marinen, med antal armébrigader, fartyg och flygplan. Översiktligt angav man hur svenska styrkor skulle grupperas för att möta olika sovjetiska invasionsriktningar.

Det framgår också att Erlander redan 1948 varit inne på tanken att kunna ställa vissa svenska flygplatser till västmakternas förfogande. Vissa svenska flygbaser byggdes alltså ut med start- och landningsbanor som var längre och stabilare än vad svenska flygplan behövde. Detta skulle göra det möjligt för NATO:s bombplan att mellanlanda för tankning m m. Detta var vida känt bland personal i svenska flygvapnet och inom Flygförvaltningen. Med Stig Wennerström i full spionverksamhet från 1948 – 52, då han placerats som flygattaché i Moskva, var det givetvis dessutom välkänt i Sovjet.

50-talets försvarsministrar, Allan Vougt, Torsten Nilsson och Sven Andersson, var alla insyltade i detta västmaktssamarbete. Man byggde ut sambandsmedel (bl.a. tråd-, radio- och radiolänkförbindelser), som citat: skapade förutsättningar för en allmän samordning av luftoperationer i den meningen att det fanns tekniska möjligheter att administrera västliga bombplans anflygning mot Sovjetunionen via svenskt luftrum, utan att planen oavsiktligt bekämpades av svenskt luftförsvar.

Kommissionen skriver också: I statsministerns interpellationssvar 1959 togs kategoriskt avstånd från förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians. Samtidigt hade man gjort unilaterala förberedelser för detta slags samverkan innebärande mottagande av indirekt understöd från USA och Storbritannien. Direkta överläggningar hade också förevarit med såväl Danmark, Norge, Storbritannien och USA om militär samverkan och/eller mottagande av bistånd i krig.

Telesamband byggdes alltså ut vid denna tid mellan svenska luftförsvarscentraler och deras motsvarigheter i NATO-länder. Liksom till NATO-högkvarteret i Wiesbaden. Planeringen för utbyggnaden av radiolänkar för detta ändamål till såväl Danmark som Norge utförde för övrigt författaren själv enligt order. Författaren specificerade också hur dessa senare skulle moderniseras och utökas.
Regeringarna Erlander gjorde uppenbarligen vad de kunde för att i hemlighet säkerställa hjälp från västmakterna i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Vougts PM har inte kunnat återfinnas i svenska arkiv, utan hittades efter avhemligande i Storbritannien!?

I sin SvD-artikel 1998 skriver Sverker Åström:
"När informationsutbytet nu blivit känt innebär detta inga risker för svensk säkerhet. Däremot har det beklagligtvis givit upphov till en okunnig, illvillig och för partipolitiska syften utnyttjad kritik som går ut på att de ansvariga avsåg att föra in Sverige i krig utan att vi först angripits och att de fräckt ljög om detta för det svenska folket."
Det jag uppfattat av detta är att man i något fall anser att NATO vid ett krigsutbrott skulle kunna utnyttja svenska flygfält redan innan Sverige anfallits. Eftersom vi dimensionerat militärflygfält för att kunna ta emot NATO:s tynga attackflyg. Med enbart ett muntligt avtal med USA anses då att detta skulle ge USA tolkningsföreträde.

Det må vara hur det vill med detta. Att Tage Erlander fräckt ljög svenska folket mitt i ansiktet i Riksdagen klargör däremot kommissionen. Man formulerar det bara litet annorlunda ”en medvetet felaktig bild”.
I en riksdagsdebatt den 24 november 1959 sade statsminister Erlander: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikespolitik och försvarspolitik”.

Ordet ”om” gör kanske att man i stället kan beteckna uttalandet som något så nära lögn man kan komma.
Långt tidigare, jag tror 1956, hade man på flygstaben i samband med något planeringsmöte frågat mig: ”Varför tror du vi bygger ut banor med större hållfasthet och längd än vi själva behöver.” Jag var ännu inte riktigt varm i kläderna och gissade på att tunga trafikflygplan skulle kunna nödlanda. ”Nej”, sa man, ”för att vi skall kunna ta emot tung attack från NATO”!
Man frågar sig naturligtvis också osökt vad som skulle ha hänt Hjalmarsson, om han avslöjats som avsändare av Vougts/Erlanders PM. Ingen lär väl tro att han inte skulle ha dömts för högförräderi, utan att dåvarande svenska regering lagt fingrarna emellan. Så kan politik hanteras när den handhas av vissa aktörer. Vougts PM har inte kunnat återfinnas i svenska arkiv! Uppenbart är att (s)-politiker i regeringen hade en hel del att dölja!

SOU 1994:11 publicerades i februari 1994. I riksdagens allmänpolitiska debatt den 9 februari sade statsministern Carl Bildt:

"För 36 år sedan hölls i riksdagens andra kammare en av de mest laddade och viktiga debatterna som ägt rum under efterkrigstiden om svensk säkerhetspolitik. Den handlade om den s.k. Hjalmarssonaffären. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville brännmärka den dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarsson såsom neutralitetspolitiskt opålitlig. Han ansågs ha förespråkat militära kontakter mellan Sverige och västmakterna som var oförenliga med den neutralitetspolitiska linjen.

I det betänkande som den neutralitetspolitiska kommissionen lämnade igår kan vi alla ta del av utdrag ur den här viktiga debatten. Kärnan i det som Jarl Hjalmarsson då sade var detta: ”En liten demokrati, som utsatts för angrepp av en stormakt, och som kämpar för livet hoppas på och räknar med de stora demokratiernas stöd och bistånd. Att säga detta klart ut ändrar ingenting i vår alliansfrihet. Rent spel och klara besked skapar respekt och förtroende.”
Mot detta stod statsminister Erlanders kategoriska uttalande: "Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för utrikes- och försvarspolitik."
Efter att ha gått igenom vad som faktiskt hände under dessa decennier säger kommissionen att statsminister Erlanders redogörelse i debatten med Hjalmarsson gav en "medvetet felaktig bild av vad som förevarit”. Statsminister Erlander hade själv i nationens intresse varit med om att ta ansvar för åtgärder som gick långt längre än dem han ville brännmärka Jarl Hjalmarsson för.

Det här är viktiga klarlägganden efter tre och ett halvt decennium. Jag hoppas att de rensar luften inför framtiden. Jag hoppas att alla inser att medan en regering inte kan vara skyldig att redovisa varje detalj om försvars- och säkerhetspolitiken offentligt har den skyldighet att se till att det den faktiskt säger är klart, rätt och i varje del sant.
Jarl Hjalmarsson visste i hela sitt liv att det han hade sagt var rätt. Det smärtar mig att han inte fick leva tillräckligt länge för att uppleva att han också fick rätt, men han fick faktiskt rätt.
Utrikes- och säkerhetspolitiken och dess skötsel är central. Den bild som kommissionen har gett ger nya dimensioner till bilden av den politik som i nationens intresse fördes under det kalla krigets allra kallaste decennier."

tisdag 17 februari 2009

Kriget mellan Israel och Hamas i Gazaremsan m.m.
2009-01-10

Två frågor som är värda att ställa:
1.”Vem har rätten på sin sida?”
2. ”Kommer det här kriget att förbättra läget på lång sikt?”

Svaret på fråga ett är enligt min uppfattning Israel. Något svar på fråga två finns inte f.n. enligt min uppfattning. Det återstår att se. På kort sikt kan det naturligtvis förbättra läget på plats för Israelerna.


1947 beslöt FN att judarna skulle få bilda en egen stat i Palestina, deras gamla hemland. Det skulle alltså delas mellan araber och judar. 1948 utropade judarna staten Israel, dagen innan Britterna lämnade sitt mandat. Sedan har omgivande arabstater liksom palestinska araber ideligen anfallit det numerärt starkt underlägsna Israel, men ideligen fått på söta knölen av de både skickliga och tappra Israelerna.

Under senare delen av 1800-talet uppstod sionismen, som ville återupprätta ett nationellt hem för judarna i Palestina. En av de viktigare orsakerna var antisemitismen i Ryssland, där våldsamma pogromer förekom. I Mellaneuropa hade också en form av antisemitism uppstått med pseudovetenskapliga rasläror. Judar ansågs ha sämsta tänkbara rasegenskaper. Man skulle rensa arierna med den germanska eliten från dem. Nazisterna började 1933 med att upphäva alla rättigheter för judarna och fördriva dem. 1942 fattade de formellt beslut om förintelse av alla judar i Tyskland, liksom i tyskockuperade länder. Vid denna tid motsvarade detta praktiskt taget hela Europa. Ca sex millioner judar beräknas ha mördats av tyskarna i gaskamrar och på andra sätt.

Statsminister Göran Persson tog 1997 initiativ till en bred engångsinformation om denna förintelse och bl.a. häftet ”Om detta må ni berätta” gavs ut. Tyvärr blev det bara en engångsinformation. Historieämnet hade vid införandet av ”flumskolan” praktiskt taget utgått ur grundskolan till förmån för ”fritt valt arbete”. Detta var för flumpedagogerna liktydigt med rolig sysselsättning, pingpong, andra spel eller vad barnen kunde önska i stället för skolarbete.
De i antal offer betydligt värre kommunistiska illdåden under 1900-talet ville man inte redovisa på motsvarande sätt.

Betecknande för de nuvarande reaktionerna på många håll här i Sverige är bristande kunskaper om bakgrunden till Palestinakrigen och krig över huvud taget. Krig är fruktansvärda. Civilbefolkningen har också kommit att drabbas alltmer historiskt sett. Skräckexempel på detta är de tiotusental, som under WW2 dödades i tyska storstäder under en enda bombräd med tusentals bombplan. Hamburg, Dresden, Köln o.s.v. Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki med antalet döda ytterligare ökat till hundratusental. Sovjetsoldaternas fria våldtäkter i Tyskland mot slutet av och efter WW2! Jag känner inte heller till något krig där inte folkrätten satts ur spel. Tvärt om är detta tyvärr numera regel i krig, oavsett vad som sägs i folkrättsliga konventioner.

Desto värre är det att Sverige numera saknar den försvarsmakt vi hade fram till början av 90-talet. Våra i försvarsfrågan nära nog genomgående historielösa politiker trodde att det imperialistiska Ryssland blev ofarligt i och med kommunismens sammanbrott. En försvarsmakt värd namnet gör att krig mot den verkar kosta mer än det smakar. Undantaget är krig underblåst av religion och det är ett sådant Hamas driver.

EU och FN är papperstigrar. Att ena FN eller dess säkerhetsråd, liksom EU-staterna om kraftfulla fredsbevarande åtgärder är för det mesta omöjligt. Hamas uppträdande i Gaza gjorde i alla fall att EU, USA och Norge drog in sitt bistånd till Gaza. Detta efter Hamas mord på Fatahanhängare, vägran att upphöra med våldshandlingar och att acceptera tidigare avtal mellan Israel och Fatah. Tvärtom har Hamas deklarerat att Israel skall förintas.

De ständiga raketbeskjutningarna mot Israel från Gazaremsan gjorde att Israel redan i september 2007 förklarade Gazaremsan som fientlig entitet och därmed öppnade för egna sanktioner såväl som militära aktioner.

Särskilt vidrigt är föraktet för människoliv inom Hamas, som nu gömmer sig med sina raketer bland civilbefolkningen och använder kvinnor och barn som sköldar. Uppenbarligen för att skapa naturligt medkännande opinion, men detta är ju Hamas krig och krig är som sagt krig. Israel tvingas bekämpa Hamas men kan omöjligen utföra detta utan att civila, även kvinnor och barn i det tättbefolkade Gaza, kommer till skada. Vems ansvar är då detta, Israels eller Hamas? Jämför de allierades bekämpande av Tyskland under WW2 enligt ovan, där tyskarna ingalunda använde civilbefolkningen som sköld. För mig är WW2 nutid. Tidsavståndet är runt 65 år, en kort tid för mig men framförallt för mänskligheten.

En annan observation man kan göra är den utomordentligt höga nativiteten i Gaza och bland palestinier i övrigt. Fram till 1970-talet hade de muslimska kvinnorna här ett födelsetal på 8-9,7 barn per kvinna och en tillväxt på över 4 % per år. Sedan dess har födelsetalet minskat och låg 2006 på 3,9. Vilken omsorg om sin avkomma visar dessa människor? Folkmängden verkar under de senaste decennierna ha ökat från ca 1 million till 1 ½ million inom detta redan tidigare tättbefolkade och konfliktdrabbade område. Ändå, flera svenskar, som lyckats ta sig ut ur Gaza och några svenska demonstranter har idag intervjuats i Sveriges Radio. Varför bryter de på arabiska?
En del svenska politiker utnyttjar naturligtvis också ett tillfälle då de ser vartåt den okunniga opinionen vänder sig, okunnig om att Hamas börjat kriget för länge sedan.

Hamas betyder på arabiska ungefär ’nitälskan’, ’kämpaglöd’, men är också en förkortning för ’Den islamiska motståndsrörelsen’. Hamas bildades 1987 under intifadan och stöds med vapen, bl.a. raketer, från Iran. Hamas vill reformera samhället i islamistisk riktning och är ursprungligen en religiös islamistisk organisation, som motsätter sig varje fredsöverenskommelse med Israel.

Rörelsen motsätter sig de fredsförhandlingar mellan PLO och Israel 1993, som gav Arafat och Begin fredspriset. Hamas vill (och för) krig mot Israel! Ett krig de endast kan förlora med stora offer för sin egen befolkning.

Många (även jag) vill att Israel skall förhandla med Hamas, men Hamas har ju klart deklarerat att de vill förinta Israel och absolut inte förhandla med Israel. Vad Israel nu försöker är väl just att tvinga Hamas till förhandlingsbordet.
Situationen är fruktansvärd, vidrig, och många menar tydligen att Israel i stället skall låta Hamas fortsätta med sina självmordsbombare och raketbombardemanget i Israel.

Lite starkt sammanfattad historia

Det moderna Israels historia kan anses börja i slutet av 1800-talet med den sionistiska rörelsen. 1917 utfärdades den s.k. Balfourdeklarationen om att återge det judiska folket ett hemland i det land de en gång fördrevs från. När romarriket kristnats tilläts judar återvända, vilket också en del gjorde. Tidvis blev därefter arabernas förtryck hårt och under korstågen slaktade de kristna både icke stridande judar och araber i många tusental.

Judarnas invandring var före WW2 begränsad. Anländande judar hade köpt mark av lokala markägare. Staten Israel utropades den 14 maj 1948 just då brittiska soldater lämnade området. De omgivande arabstaterna liksom palestinierna förklarade omedelbart krig. Efter mycket hårda strider slog den nybildade Israeliska armén Haganah tillbaka araberna och ett stillestånd inleddes 1949. Palestinska terrordåd började genomföras i Israel. Jerusalem, som FN avsett internationaliserat, delades mellan Israel och Jordanien och Gazaremsan förvaltades av Egypten.

Med kriget följde en flyktingkatastrof. Ungefär 750 000 araber rymde fältet, men togs inte särskilt väl emot av arabstaterna. Omkring 800 000 Judar i dessa fördrevs i stället, men togs väl omhand av Israel.

Suezkrisen

Den s.k. Suezkrisen uppstod 1956, då Egypten hade nationaliserat Suezkanalen och sedan Israels tillkomst blockerat kanalen samt Tiranasundet och därmed hamnstaden Eilat för Israelisk sjöfart. Storbritannien och Frankrike övertalade lätt Israel att anfalla Egypten liksom de själva, för att ta kontrollen över kanalen och Tiranasundet. Nu ingrep emellertid det icke informerade USA surt och fick Storbritannien och Frankrike att dra sig tillbaka. Israel hade emellertid snabbt ockuperat Sinai fram till kanalen och ned till Sharm el Sheikh, varvid Tiranasundet öppnades. Israel förband sig att dra sig tillbaka på villkor att Sinai demilitariserades och en internationell FN-styrka förlades till Gaza för att hindra nya terrorangrepp från fedajin. Sinai och Gaza återlämnades sedan till Egypten.
Arabstaterna fortsatte emellertid att angripa Israel. Al Fatah gjorde räder in i Israel från Syrien, Västbanken och Gaza samt besköt norra Israel med raketer från Golanbergen.

Sexdagarskriget 1967
1967 kunde svensk underrättelsetjänst med framförallt FRA hjälp följa Egyptiska krigsförberedelser, som så inkompetent beordrades via radio. Israel kunde naturligtvis ännu lättare följa förberedelserna. Sovjet, som gärna såg ett krig här, levererade i en strid ström vapen till Egypten och Jordanien, medan Frankrike, Storbritannien och USA allierade sig med Israel. Det kalla kriget med krig genom ombud pågick ju. Egypten laddade upp med trupper i Sinai och blockerade åter Tiranasundet.

Araberna var emellertid klantiga med sina förberedelser, som annonserades så tydligt. Den 5 juni, medan de Egyptiska piloterna satt och åt frukost och morgondimmorna just lättat anföll i stället det Israeliska flygvapnet. 286 av 340 egyptiska stridsförberedda flygplan slogs ut i ett huj. En uppfattning om det egyptiska stabsarbetet får man kanske genom att Nasser först kl 4 på efterniddagen underrättades om att flygvapnet var näst intill utraderat. Egyptens 5 infanteridivisioner och 2 pansardivisioner i Sinai slogs ganska lätt ut med Israeliskt luftherravälde.

Oavsett vad kungen i Jordanien tyckte var det inte möjligt att ställa Jordanien utanför och man anföll. Jordaniens flygvapen slogs snabbt ut och västbanken fram till Jordanfloden liksom Jerusalem ockuperades. Israeliskt infanteri stormade Golanhöjderna, varifrån Al Fatah gjort räder och raketer skjutits mot kibbutsar i norra Israel. Efter att syrierna dragit sig österut på morgonen den 10 juni godtog även Israel FN:s krav på eld upphör.
Egyptens president, Nasser skyllde redan den 9 juni i radio nederlaget helt felaktigt på att Storbritannien och USA deltagit i flygangreppen.
Palestinierna benämner detta krig junikriget.

Oktober- eller Jom kippurkriget 1973

Egypten hade nu tagit lärdom av sexdagarskriget. I en koalition Egypten, Syrien, Irak (med en pansardivision) och Jordanien (med en pansarbrigad) och i övrigt stöd från många andra arabstater, utförde man en brilliant skenmanöver under kodnamnet Operation Spark innan man helt överraskande anföll efter några års upprustning. Anfallet utfördes under den israeliska Yom kippur, som är den viktigaste judiska högtiden för de troende och många soldater var hemförlovade. Anfallet skedde samtidigt från Egypten och från Syrien.

Efter inledande framgångar men segt och hjältemodigt försvar av svaga Israeliska förband hade värnpliktsförsvaret mobiliserat och kom till undsättning. Resultatet blev att man till och med gick över Suezkanalen och in i Egypten samt i Syrien nådde så långt att man med artilleri kunde beskjuta Damaskus förstäder.

Som vanligt kom eld upphör till stånd efter hårt tryck från USA, Sovjet och FN. Under 1974 och 1975 kom man överens om ett Israeliskt tillbakadragande från Zonen närmast kanalen. Golda Meir avgick 1974 efter kritik mot att landet kunnat tas med överraskning.

Efterspel

Den kris som följde med stoppade oljeleveranser och höjt oljepris gjorde att jag bytte uppvärmningssystemet i villan från olja till vattenburen el.

Libanon

Två krig i Libanon följde sedan 1978 och 1982 på grund av att palestinsk gerilla opererat mot Israel därifrån.

Första intifadan

Ett palestinskt uppror mot den israeliska ockupationen utbröt 1987. Detta ledde fram till Osloavtalet 1993 då PLO accepterade en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser och ålades att bilda en Palestinsk myndighet i Gaza och på västbanken. Israel erkände PLO, men inte Palestina som stat.

Andra intifadan

Israeliske oppositionsledare Ariel Sharon besökte år 2000 tempelberget i Jerusalem, där Al-Aqsa-moskén och Klippdomen ligger (heliga platser för judar och muslimer). Araber betraktade besöket som en provokation, eftersom han hade med sig många beväpnade poliser på det heliga området. Efter fredagsbönen dagen efter besöket blev det upplopp i Gamla Jerusalem. Minst fem människor dödades av Israeliska säkerhetsstyrkor, 200 människor skadades då palestinier kastade stenar på beende judar och turister vid Klagomuren. 70 poliser skadades också i sammandrabbningen enligt Amnesty International.

Operation Sommarregn och Libanonkrig 2006

Hizbollah har från södra Libanon under lång tid attackerat mål i Sheebaområdet och norra Israel. Det har skett med kommandogrupper och Katiusjaraketer. Efter att Hizbollah 2006 dödat tre och tillfångatagit två israeliska soldater på Israeliskt territorium eskalerade konflikten till närmast fullskaligt krig. Hundratals bostadshus i södra Beirut, där många palestinier bor bombades. Hizbollah i Libanon har angripits vid landangrepp från havet och Israeliska flottan har genomfört en kustblockad mot landet.

Allt detta vansinniga kan få ett slut den dag palestinierna erkänner Israel och slutar med terrorn. Varför talas det för övrigt så mycket om de 750 000 palestinska flyktingarna i omgivande arabiska länder som snabbt förökar sig i permanenta flyktingläger, men aldrig om de 800 000 judiska flyktingarna som Israel i stället tog emot så väl att de inte längre är att se som flyktingar?
Vidriga tecken
20090201

Den svenska kyrkan borde skämmas!
Komministern Bo Nordin i Luleå domkyrka sätter likhetstecken mellan de fruktansvärda lidandena i Gaza och Förintelsen. Han ville stoppa den traditionella minneshögtiden över Förintelsens offer.

Enligt SvD förklarade han sig i Radio Norrbotten: ”De här två stora sorgliga händelserna, förintelsen och kriget i Gaza, har svårt att samsas. Det som händer i Gaza lägger sordin på firandet. Det känns helt enkelt obekvämt att göra det.” Tydligen talar han faktiskt om ”firande” och kallar Förintelsen ”en sorglig händelse”!

Komministern i Luleå är inte heller helt ensam om att sätta detta likhetstecken. Jag har sett och hört det från några andra håll. T.ex. Ingalill Bjartén, vice ordf. hos s-kvinnorna i Skåne gör det också. Så fruktansvärt okunnigt (?) hävdar hon i Sydsvenskan att ”Israel gör exakt samma sak (i Gaza) som nazisterna gjorde mot judarna). Det finns helt klart många hon på detta sätt lyckas lura i något som inte är sant
.
Häftet ”Om detta må ni berätta” gavs ut i början av 1998, för 11 år sedan, men verkar redan glömt. Finns det någon högstadieskola, där häftet används i undervisningen? Nyligen kunde vi se att en tysk biskop förnekar förintelsen. Själv var jag 18 år när Folke Bernadottes bussar återvände från Tyskland. Överenskommelsen med massmördaren Himmler var att man skulle hämta hem skandinaviska fångar från de tyska lägren, men Bernadotte fick också med sig en del halvdöda judiska överlevande, som repade sig på svenska sjukhus. Alla kunde berätta. Sedan kom alla bilderna från frontreportrarna, liksom intervjuerna med de få överlevande, infångade fångvaktare och lägerkommendanter. Tyskarna har själva gjort förnekelse av Förintelsen straffbar, vilket den självklart skall vara.

Tyskarna mördade industriellt 6 miljoner judar och dessutom många zigenare samt ryssar med gas, kulspruta eller handeldvapen 1942 – 1945. Fram till dess hade de ”bara” terroriserats och stoppats in i koncentrationsläger. Kropparna hanterades med schaktmaskiner, men ofta sköts de nakna vid kanten av sina massgravar, så att de skulle falla direkt ned i massgraven. En del sårade begravdes på så sätt levande. Ryssarna behandlade polska fångar på liknande sätt under WW 2, alltså i nutid.

Kriget i Gaza är något helt annat. Hamas, som har makten i Gaza har under flera år självmordsbombat och skjutit av sina kassamraketer från Gaza mot Staten Israel. En stat, med vilken Hamas vägrar fredsförhandlingar och som man säger skall förintas. Hamas har till slut lyckats få Israel att göra det enda möjliga, att anfalla. Hamas avsikt har uppenbarligen varit att kriga på ett sådant sätt att Israel får den blinda opinionen mot sig. Det gör Hamas genom att strida mitt ibland sina egna kvinnor och barn och utan hänsyn till deras farliga belägenhet. Det verkar snarast vara så att Hamas hoppats på stort lidande bland barnen för att få världsopinionen med sig.

Man känner sig förtvivlad över speciellt barnens förfärliga lidande i Gaza, men är det Israelerna som bär skulden? 1947 fattade Förenta Nationerna beslut om att dela Palestina i en Israelisk och en Palestinsk stat. Den Israeliska staten utropades året därpå och har alltså funnits i 61 år. Anledningen var att judarna skulle kunna återsamlas till sitt gamla hemland utan arabisk förföljelse och eftersom de så allmänt varit förföljda. Under hela 30-talet hade många judar återsamlats i Palestina där de dessutom alltid funnits kvar som en av araberna svårt förtryckt minoritet.
Under WW 2 samarbetade t.o.m. stormuftin av Jerusalem med nazisterna i deras förföljande av judar.

Omedelbart när staten Israel utropades förklarade alla omgivande arabstater liksom palestinierna krig mot Israel. Här hittar vi nog det stora misstaget i detta historiska skeende. En hel del palestinier, men inte alla, tyckte sig därför plötsligt tvungna att fly, eftersom de befann sig i fiendeland. Israel var emellertid tänkt som en demokrati med allmänna val, vilket det också blivit. De är ensamma om detta i Mellersta Östern. Nu blev antalet araber i väljarkåren självklart mycket lägre än det annars skulle ha blivit.

Israelerna, som 1948 lyckats skaffa sig en del mest handeldvapen, slog faktiskt tillbaka anfallet och intog också halva Jerusalem. Vapenstilleståndet kom 1949, varvid Jordanien tog hand om Västbanken och halva Jerusalem och Egypten Gaza. 750 000 palestinier hade lämnat Israel, medan Israel fick ta emot ca 800 000 flyktingar från arabstaterna. Plats fanns ju egentligen på ömse håll efter dem som lämnat sitt boende, men bara Israelerna tog vänligt hand om sina flyktingar.

Omedelbart efter vapenstilleståndet satte palestinierna igång ett terrorkrig mot Israel, med sprängdåd, mord och överfall inne i Israel. Detta har nu alltså pågått i 60 år. Under den tiden har Egypten slutit fred med Israel och Jordanien har avsagt sig alla anspråk på Västbanken.

Västbanken hålls ockuperad av Israel sedan 6-dagarskriget 1967, vilket gör att terrorangrepp därifrån starkt försvårats. Palestinsk makthavare där är Fatah, som önskar förhandla med Israel. Fatah, som politisk organisation har faktiskt ett sympatiskt drag, den är sekulär och skiljer alltså på religion och politik. På Gazaremsan, ungefär 4 mil lång och 8 km bred, bor 1,5 million palestinier styrda av Hamas. Hamas är från början en fundamentalistisk islamsk organisation, som senare blivit också politisk. Målsättningen är framförallt att förinta Israel eller Judarna om man så vill. Här finns den verkliga koppling till Förintelsen, som i Tyskland kungjordes 1942 och avslutades 1945. 6 miljoner offer under 2 år, män, kvinnor och barn. Det är absolut obegripligt hur någon kan säga detta vara exakt samma sak som att Israel i Gaza tvingats till ett försvarskrig.

Israelerna är sekulära d.v.s. skiljer på religion och politik, precis som flertalet svenskar gör. Man håller däremot på gamla traditioner, i högre grad än vi. Terrororganisationen Hamas däremot är islamiskt fundamentalistisk, vilket gör kriget extra grymt. Ett exempel på detta är självmordsbombarna, som tror sig hamna i paradiset och att de kan använda barnen som sköldar för att få västerländsk opinion med sig.

Det stora misstaget från palestinsk sida är väl att man inte från början bildade en palestinsk stat med fredlig samlevnad utan ville svälja hela kakan. En följd efter 6 decennier av krig kan ju nu bli att Israel på lite sikt tar över hela Palestina. Fredsprocessen mellan palestinierna och israelerna hade just börjat röra på sig när palestinierna med marginal valde in Hamas islamska terrorister i ledningen. Detta resulterade så småningom i regelrätta strider mellan palestinska (Fatahs) milisstyrkor och Hamas. Striderna krävde hundratalet dödsoffer och palestinierna stod på randen av regelrätt inbördeskrig.

Så har vi den omdiskuterade muren mot Västbanken. Den har liknats vid Berlinmuren, men Berlinmuren byggdes för att hindra intelligentian i DDR att fly till Väst. Den här muren har byggts för att hindra fiendens (självmordbombarnas) tillträde. Jag påminner mig president Kennedys ord om Berlinmuren: ”Det är fan så mycket bättre med en mur än med ett krig.”

Hamas stadga, kan vara något att fundera över. Här följer några smärre utdrag.
Källa: The Avalon Project http://www.yale.edu/lawweb/avalon/mideast/hamas.htm
Lennart Eriksson har gjort den svenska översättningen (2006-09-25) utom korancitaten på svenska, som är K.V. Zetterstéens i 4. uppl., Wahlström & Widstrand, 2003.

…"Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom. Bara Gharkad-trädet kommer inte att göra det, eftersom det är ett av judarnas träd." (Berättat av al-Bukhari och Muslim.)…

…Artikel Elva:Den Islamiska Motståndsrörelsen anser att landet Palestina är en islamisk waqf vigd åt framtida Muslimska generationer intill domedagen. Den, eller någon del av den, får inte förslösas: den, eller någon del av den, får inte ges upp. Vare sig ett arabland eller alla arabländer, vare sig någon kung eller president, eller alla kungar och presidenter, vare sig någon organisation eller alla av dem, oavsett om de är palestinska eller arabiska, äger rätten att göra det. Palestina är en islamisk waqf vigd åt muslimska generationer intill domedagen. Eftersom det är så, vem kan då göra anspråk på rätt att representera muslimska generationer intill domedagen?Detta är den lag som styr landet Palestina i den islamiska sharian (lagen) och det samma gäller för varje land som muslimerna har erövrat med våld, eftersom muslimerna under tiden för de (islamiska) erövringarna vigde dessa länder till muslimska generationer intill domedagen.…Det finns ingen lösning på den Palestinska frågan utom genom jihad. Initiativ, förslag och internationella konferenser är alla ett slöseri med tiden och fåfänga strävanden. Palestinierna vet bättre än att gå med på att leka med deras framtid, rättigheter och öde. Som det sägs i den hedervärda hadithen:"Syriens folk är Allahs piska i hans hand. Han vräker genom dem sin hämnd över vem han önskar bland sina slavar. Det är otänkbart att hycklarna ska ha framgång och inte de troende. De kommer säkert att dö av bedrövelse och desperation."…

…Den Muslimska kvinnans roll
Artikel Sjutton:Den muslimska kvinnan har i befrielsekampen en lika viktig roll som den muslimske mannen. Hon är den som gör människor. Hennes roll är stor när det gäller att leda och utbilda de nya generationerna. Fienderna har insett att hennes roll är viktig. De anser att de skulle ha vunnit slaget om de kan leda och uppfostra henne på det sätt de önskar, långt från islam. Det är därför som du ser dem ge dessa försök en konstant uppmärksamhet genom informationskampanjer, filmer, skolornas läroplaner, och i detta syfte använder de sina lakejer som är infiltrerade genom sionist-organisationer med olika namn och utseenden, såsom Frimurarna och Rotary, spionagegrupper och andra, vilka alla inte är någonting annat än subversiva celler och sabotörer. Dessa organisationer har stora resurser som möjliggör för dem att spela sina roller i samhällena med syftet att uppnå de sionistiska målen och att fördjupa de begrepp som skulle tjäna fienden. Dessa organisationer opererar i avsaknad av Islam och folkets avlägsnande därifrån. De islamiska folken borde utföra sina uppgifter genom att konfrontera dessa sabotörers konspirationer. Den dag som islam kontrollerar och leder livets angelägenheter kommer dessa organisationer som är fientliga till humanitet och islam, att utplånas…


…Understödjande krafter bakom fiendenArtikel Tjugotvå:Under en lång tid har fienderna, skickligt och precist, planerat för utförandet av vad de har uppnått. De tog hänsyn till de skäl som påverkar händelsernas gång. De strävade efter att samla en stor och solid förmögenhet, som de anslog till förverkligandet av sin dröm. Med sina pengar tog de kontrollen över världens media, nyhetsbyråer, tidningarna, förlagen, radiostationerna och annat. Med sina pengar anstiftade de revolutioner på olika håll i världen i syfte att uppnå sina intressen och skörda frukterna därav. De låg bakom den franska revolutionen, den kommunistiska revolutionen och de flesta revolutioner som vi hör och har hört om, såväl här som där. Med sina pengar skapade de hemliga samfund, såsom frimurarna, Rotary, Lions och andra på olika håll i världen till syfte att sabotera samhällen och uppnå sionistiska intressen. Med sina pengar hade de möjlighet att kontrollera imperialistiska länder och förmå dem att kolonisera många länder för att möjliggöra för dem att exploatera deras resurser och sprida fördärv där…

Stycket ovan är som hämtat från Mein Kampf eller något av Hitlers tal och alltså underlaget till Förintelsen!
___________________________________________________________________________

…Ni kan tala så mycket ni vill om regionala krig och om världskrig. De låg bakom det första världskriget, när de kunde förstöra det islamiska kalifatet, och gjorde finansiella vinster och kontrollerade resurser. De erhöll Balfour-deklarationen, skapade Nationernas Förbund genom vilket de kunde styra världen. De låg bakom det andra världskriget, då de kunde göra enorma finansiella vinster genom vapenhandel, och jämnade vägen för etablerandet av deras stat. Det var de som anstiftade ersättandet av Nationernas Förbund med Förenta Nationerna och säkerhetsrådet för att möjliggöra för dem att styra världen genom dessa. Det finns inget krig som pågår någonstans, som de inte har ett finger med i…

Jag kan inte låta bli att här kommentera detta fåniga strunt. Lions t.ex. bildades på initiativ av försäkringstjänstemannen Melvin Jones den 7 juni 1917 i Chicago som en liten välgörenhetsorganisation, som skulle göra positiva insatser för samhället och människor i nöd. Då hade första världskriget pågått i tre år. Lions tar inte ställning i religiösa och politiska frågor. Lions första syfte är ”Att skapa och behålla en anda av samförstånd mellan jordens folk”. Detta är helt i överensstämmelse med FN:s ställningstagande till existensberättigande, men stämmer naturligtvis illa med Hamas målsättning.
Däremot är det helt riktigt att Lions spelade en viktig roll vid FN:s bildande 1945 och numera är en världsvid hjälporganisation med bortåt 1,2 milj. medlemmar i nära 200 länder o geogr. områden.
_______________________________________________________________________________________________________
…"Så ofta de tända krigets låga, släcker Gud den; de sträva att anstifta ofärd på jorden, men Gud älskar ej ofärdsstiftarne." (Bordet - även kallad Den himmelska måltiden, vers 64. Z: v. 69.)De imperialistiska krafterna i det kapitalistiska väst och det kommunistiska öst, stöder fienden med all sin makt, i pengar och i människor. De turas om att göra det. Den dag som islam uppträder, kommer otrons krafter att ena sig för att utmana islam, för de otrogna tillhör samma nation...
…Artikel Tjugosju:…Sekularismen står i total motsättning till religiös ideologi. Attityder, uppförande och beslut härrör ur ideologier……Artikel Tjugoåtta:Den sionistiska invasionen är en ond invasion. Den avstår inte från att utnyttja alla metoder, att använda alla ondskefulla och föraktliga vägar får att nå sitt mål. I sina infiltrations- och spionageoperationer förlitar den sig i hög grad på de hemliga organisationer som den gav upphov till, såsom Frimurarna, Rotary och Lions Club och andra sabotagegrupper. Alla dessa organisationer arbetar både öppet och i hemlighet i sionismens intresse och i enlighet med dess instruktioner. Deras mål är att undergräva samhällen, förstöra värden, korrumpera samveten, försämra karaktärer och att utplåna islam. Den ligger bakom narkotikahandeln och alkoholismen i alla dess former, i syfte att underlätta sin kontroll och expansion……Artikel Trettioett:
Islam skänker åt envar hans legitima rättigheter. Islam förhindrar intrång i andra människors rättigheter. De sionistiska naziaktiviteterna mot vårt folk kommer inte att vara länge. "För orättvisans stat varar blott en dag, men rättvisans stat varar till domedagen."…
______________________________

När detta skrivs kan sägas att Israel, enligt Hamas plan (?), av världsopinionen tvingats avsluta kriget i full skala. Som vanligt när arabstaterna börjar krig med Israel är antalet dödsoffer betydligt större på den arabiska sidan. Detta verkar spela mindre roll för Hamas, eftersom offren enligt deras mullor nu vistas i paradiset som martyrer. För den överlevande befolkningen i Gaza är naturligtvis situationen fruktansvärd och västvärlden måste nu ställa upp med en massiv nödhjälp. Samma västvärld som enligt Hamas är dess fiende.

Hamas är naturligtvis sedan flera år ett akut problem för vårt Europaparlament. Nu har det vuxit till någonting mer än akut.

År 2007 avgav Europaparlamentet en omfattande resolution om situationen i Mellanöstern. Bl.a. sägs där:

”A Trots att en ny vapenvila trätt i kraft har stridigheterna mellan olika grupper i Gaza ökat under den senaste månaden och har krävt flera hundra dödsoffer. Som en följd av detta har al-Fatah ensidigt fattat beslutet att upplösa regeringen och bilda en ny regering i vilken representanter för Hamas inte ingår…

C. Striderna mellan den islamiska gruppen Fatah al-Islam och den libanesiska armén norr om Tripoli har lett till att fler än 12 000 flyktingar nyligen lämnat först lägret Nahr el Bared och därefter flyktinglägret Ein al-Hilweh. De flesta av dem bor nu i det palestinska flyktinglägret Beddawi. De libanesiska myndigheterna har också öppnat flera offentliga byggnader för flyktingarna, medan andra flyktingar har tagits emot av lokalbefolkningen. Omkring 15 000 flyktingar befinner sig dock fortfarande mitt i striderna i Nahr el-Bared…

1. Europaparlamentet fördömer de upprepade anfallen med kassamraketer som avfyrats från Gazaremsan mot Israeliskt territorium, och uppmanar den palestinska samlingsregeringen och alla palestinska ledare att göra sitt yttersta för att sätta stopp för dessa raketangrepp, som i de flesta fall är riktade mot civila. Parlamentet fördömer det våld som den olagliga Hamas-milisen som den olagliga Hamas-milisen i Gazaremsan sprider liksom dödandet av oskyldiga civila och av lagligt konstituerade säkerhetsstyrkor. Parlamentet fördömer kraftfullt de av Hamas orkestrerade politiska rättegångarna som slutar med att brutala anklagelser riktas mot politiska oliktänkande.

2. Med tanke på de allvarliga omständigheter som råder uttrycker Europaparlamentet sin förståelse och sitt stöd för de extraordinära beslut som president Abbas har fattat. Parlamentet erkänner att dessa beslut är nödvändiga och legitima, att det fattats med full respekt för palestinsk lag och att de även syftar till att stödja andra legitima palestinska institutioner…

4. Europaparlamentet uppmanar EU, kvartetten och det internationella samfundet att erkänna att den växande vapenkoncentrationen, i synnerhet i Gazaremsan, är källa till spänningar och till ett allvarligt förvärrat säkerhetsläge. Parlamentet uppmanar därför alla politiska grupperingar att respektera den överenskommelse som undertecknades i Kairo den 20 mars 2005 och inleda avväpningsprocessen.

5. Europaparlamentet uppmanar den palestinska regeringen att i sitt offentliga arbete utgå från ett uttryckligt erkännande av Israels rätt till trygg existens samt att till fullo respektera internationell rätt i enlighet med kvartettens principer. Parlamentet upprepar också sin vilja att stödja en palestinsk regering som uppfyller dessa villkor så att det internationella biståndet till Palestinas folk kommer igång igen, och på det sättet försäkra sig om att TIM inte förlängs på obestämd tid, med tanke på dess många tillkortakommanden…
_______________________
Avslutning:
Jag har full förståelse för att Israel tvingades till de mycket kraftfulla åtgärderna i januari 2009.
Genom att Israel enligt Hamas så tydliga plan av den allmänna opinionen tvingades avbryta operationen återgår tyvärr läget till ursprunget. Resultatet blir 1 300 döda palestinier, varav en hel del barn och ett drygt dussin Israeler (förutom de civila offren i Israel under några år) samt många raserade byggnader i Gaza. Hamas angrepp från Gaza fortsätter trots "vapenstilleståndet".
Jag har då svårt att se någon annan lösning än att Israel återupptar och fullföljer en ockupation av Gaza samt fullständig avväpning av befolkningen. All import måste sedan noga kontrolleras, så att inte Hamas terrorister åter förses med vapen och sprängmedel. Hur ordnar man det? Vår (EU:s) och Israels hittillsvarande blockad har ju långtifrån varit heltäckande.