Otroligt!

Sverige är inte längre en parlamentarisk demokrati. Jag hade inte kunnat drömma om att jag skulle få uppleva något sådant. Den regering vi nu har övertar parlamentets roll. Riksdagens ledamöter skall enligt avtal rösta så att regeringen vinner majoritet. Det har Alliansen och Socialdemokraterna gemensamt beslutat och beslutet stöds naturligtvis av Vänsterpartiet.

Blir Alliansen större än Socialdemokraterna/Miljöpartiet i nästa val, så är det de som får diktatorisk makt och det är väl nu det de siktar mot? Riksdagens majoritet är alltså utslagen och det är adjöss med demokratin i Sverige.

Den 13 december i inlägget Där valet går in, går intellektet ut skrev jag:

Samtidigt talar rikspolitiker om att ändra bestämmelserna för regeringsbildning, så att de öppnar för sådan regim. Det vore väl om något ett stort steg bort från demokrati? Där självklart i alla lägen en riksdagsmajoritet skall krävas för riksdagsbeslut. Allt annat är så dumt att man inte vill tro det som sant.

Vi har just genomlidit en valperiod med Alliansen som regerande minoritet. Det var inte särskilt lyckat och kanske blev sedan valresultatet vad det blev just därför? Att sedan Stefan Löfven och ett par av hans ministrar snabbt gjorde allt fel och direkt visade att de inte var regeringsfähiga är en annan sak.

Den icke regeringsfähiga minoritetsregeringen skall alltså nu diktatoriskt styra landet i tre och ett halvt år. Det tycker både Socialdemokraterna/Miljöpartiet och Alliansen är något bra. Vad lämnar de då åt oss som är för parlamentarisk demokrati att rösta på i nästa val? Blankt eller Sverigedemokraterna?

Några kända demokrater har protesterat offentligt. Det måtte väl bli fler!

Cv för politiker?

För en tid sedan försökte jag ta reda på litet om etablerade politikers eventuella kompetens. Det gav inte särskilt mycket. Jag sökte t.ex. på Stefan Löfven och Söderhamns kommunalråd Sven-Erik Lindestam. Tvåårigt yrkesgymnasium säger ju inte särskilt mycket, egentligen ingenting, inte heller Umeå Universitet respektive Uppsala Universitet.

Vill de kanske säga att de varit inskrivna där, eller att de gått någon tredagarskurs, kanske rent av veckokurs i universitetets regi, lokaler, eller vad? Att kommunalrådet saknar viss bildning har jag tidigare åskådliggjort i ett par inlägg i min blogg. Exempelvis där han gång på gång barnsligt och oförtjänt beskyller andra för avsiktlig lögn, uttalar ordet ”ungefär” som man kan vänta sig av ett barn eller använder ordet handling som om det betyder köpa något i affär.

En man tog för några dagar sedan i Söderhamns-Kuriren upp frågan om hur vi som väljare skall kunna veta vem vi röstar på i val? Han krävde cv för politiker och andra insändare har stöttat kravet. Givetvis har ingen politiker svarat och om vi går till politikerna i Söderhamns kommunfullmäktige, så är nog cv-na i det närmaste blanka papper.

Jag har ett uttryck för kommunpolitiker, som sitter kvar på en post valperiod efter valperiod för att bara rösta enligt instruktion från partiets gruppledare, alternativt enligt önskemål/instruktion från tjänsteman i kommunförvaltningen. Det är stenrumpa. De kan nämligen sitta kvar på en stol hur länge som helst. Jag mötte några sådana under mina två decennier i kommunfullmäktige och tre perioder i kommunstyrelse liksom i ett antal nämnder.

Ett cv är inte bara betyg, det kan också vara uppgifter om vad man uträttat. Många av mänsklighetens stora söner och döttrar har saknat skolbetyg av någon betydelse. En del av dem har rentav misslyckats i skolor, men lyckats i livet. En hel del autodidakter känner vi till.

Adolf Hitler nådde maktens högsta tinnar, men var autodidakt och mycket beläst, faktiskt. Han charmade eller skrämde andra statschefer som han ville. Winston Churchill hade dåliga betyg i sina skolor, men nådde den politiska toppen och nobelpriset i litteratur.

Många framstående människor är kända som autodidakter: Abraham Lincoln, George Bernhard Shaw, Bill Gates, Vilhelm Moberg, Moa Martinson liksom många andra författare. Den efter mer än hundra år fortfarande kände humoristiska publicisten med pseudonymen Falstaff Fakir betecknade sig skalkaktigt som Autodidaktiæ Doktor.

Ett grundkrav väljarna bör kunna ställa är att yrke eller titel och ålder alltid anges på valsedlarna. Vid årets val fick jag närmast ett intryck av att partierna skäms över sina kandidater. Kandidaternas cv skulle kunna få mycket bättre plats i det omfattande valmaterial som distribueras till väljarna.

Hur illa ställt det kan vara illustreras väl i mitt inlägg Söderhamnspolitiker nedan. Det är emellertid uppenbart att alla politiska partier har stora problem med att kunna presentera lämpliga kandidater, så att ett krav om cv lär komma att röna motstånd från allt politiskt håll.

Cv för kandidat till politiskt uppdrag bör redogöra för kandidatens utbildning, nuvarande sysselsättning, arbetslivserfarenhet, eventuell föreningsmedverkan och tidigare politiska uppdrag.

Det är inte för mycket begärt!

God Jul

och

Gott Nytt År

önskar jag Er alla!

Söderhamnspolitiker

Söderhamn är på några sätt en fin liten stad, särskilt sommartid. Skälen till att vi flyttade till Söderhamn för tio år sedan var goda, men kommunen blev en stor besvikelse för mig och min hustru. Vi flyttade från Sveriges äldrevänligaste kommun till Söderhamn, där skandalerna i äldreboenden då och då duggar i pressen och det tydligen inte är lätt för gamlingar att få hjälp i hemmet.

I måndags samlades stadens fullmäktige för att välja sina ”politiska förtroendemän”. Förberedelsearbetet var klart, alla visste hur det skulle gå. Centern och det lilla Sveriges Pensionärers Intresseparti, SPI Välfärden, med två mandat i fullmäktige, hade kommit överens om valsamverkan.

På så sätt kunde de i valförrättningen ses som ett parti, det näst, största och båda två inhösta några  styrelse- och nämndmandat att fördela sinsemellan. SPI skulle på så sätt få ett mandat i kommunstyrelsen och ett i omsorgsnämnden. Mandat som SPI Välfärden skulle ha gått miste om utan samverkan med C och blivit helt utan styrelse- och nämndposter.

Ordföranden i SPI-föreningen nominerades till posten i kommunstyrelsen och en kvinna till den i omsorgsnämnden. Båda saknade helt erfarenhet av styrelse- och nämndarbete.

Strax därefter fick ordföranden information om att en kvinna, kandidat till posten i omsorgsnämnden, hade gått omkring bland valstugorna i stadens centrum och talat illa om SPI. Hon skulle minsann inte rösta på SPI och lämnade enligt uppgift negativa omdömen om SPI:s ordförande.

Vad gör den lokala partiföreningen i ett sådant läge? Ja, man talade med ”damen”. Damen, som inte visste något om politiskt arbete och tydligen inte om politik över huvud taget? Tydligen lovade hon bot och bättring, för hon nominerades till kommunfullmäktige och som ersättare i omsorgsnämnden.

Det här är ett bra exempel, om än extremt, på partiernas stora svårigheter att hitta lämpliga kandidater till de kommunalpolitiska uppdragen. Jag blev förskräckt då jag för någon månad sedan lyssnade lite på radiosändningen av förra fullmäktigemötet. Ändå är det ingen överraskning för mig att kvalitén hos många kommunpolitiker i Söderhamn är utomordentligt låg.

Partierna har under lång tid stadigt tappat medlemmar, men överlever med hjälp av partistöd. Redan på 90-talet hade partierna i Sverige minskat med 100 000-tals medlemmar, en minskning som sedan fortsatt.

För socialdemokraterna liknade det plötslig katastrof, då kollektivanslutningarna till S av LO-förbunds och klubbars medlemmar slopades 1987 och S i ett slag förlorade många tusen partimedlemmar. Det var emellertid till stor del medlemmar som inte var intresserade av att bli kommunpolitiker.

De kvarvarande beskrevs av Hans-Eric Andersson, en av flera socialdemokratiska politiker som jag högaktar som kunnig, rättfram och förutseende sanningssägare. Han hade varit både kommunalråd I (KSO), riksdagsman och VD i framtidsinriktat kommunalt bolag.

Hans-Eric intervjuades av Björn Jerkert för hans bok Den maktlösa politiken som utkom 1994. Hans-Eric säger där: ” Väljarna skulle chockas om de hörde de okunniga interna diskussionerna på partimöten. Allt färre vill bli politiker och de som blir det är allt mindre representativa för invånarna. Partierna är mycket svaga. Dessutom är det tjänstemännen som bestämmer. Det finns två slags politiker. De som inser det och de som ännu inte upptäckt det.”

Han menade att politikern som lekman inte kan styra utbildade jurister, ekonomer, ingenjörer, arkitekter. De får lov att lita på sina tjänstemän i förvaltningarna som ju förser dem både med fakta och de argument tjänstemännen finner lämpliga. Sådant är uppenbarligen fortfarande läget i Söderhamn.

De politiskt makthavande socialdemokraterna genomför dock tydligen en del egna idéer. Sålunda är t.ex. kommunalrådets arvode väldigt frikostigt och högst bland kommunerna i Hälsingland. Samtliga nämndordförande är socialdemokrater med väl tilltagna arvoden i denna fattiga kommun med eftersatt äldreomsorg. Kvalifikation är tydligen ett ord med speciell betydelse bland ”styrande” politiker i Söderhamn.

Så vid måndagens fullmäktigemöte skulle valen till nämnder och styrelser ske, och då händer det! Plötsligt säger sig den nämnda kvinnan representera SD och inte SPI Välfärden. Att väljarna nyss röstat på henne och inte på SPI är knappast troligt, men hon kan fullt lagligt sitta kvar på sitt mandat i fullmäktige i fyra år och alltså grovt lura väljarna, sådan är lagen.

Som skäl till sitt agerande anger hon att hon behandlats illa i SPI, men att hon behandlats väl och medkännande av ordföranden i SD:s Söderhamnsförening som också bjudit hem henne på middag. Fullmäktigesammanträdet blev kaosartat, med ett antal ajourneringar för att klara ut den nya situationen där nu SD blivit näst störst vid omröstningen i fullmäktige, med fler nämnd- och styrelsemandat att tillgodoräkna sig och ordföranden i SPI fick inte sin post i kommunstyrelsen, den gick till SD.

Rövarhistoria? Ja det skulle man kunna tro, men detta hände i Söderhamn och politikerföraktet fick sig säkert en rejäl skjuts.

Kommentar till kommentar

Jag blir säkert långrandig när jag svarar på 3:dje kommentaren till mitt inlägg 5/12 Om klantiga politiker från Umepojk i Mason, Ohio. Därför får det i stället bli ett nytt inlägg.

1    ”SD-representanternas avskyvärda uttalande ligger i nutiden eller nära”, skriver han.

      Jag kan faktiskt inte påminna mig något sådant uttalande från SD. Avskyvärd är ett väldigt starkt ord. Kanske avses något ilsket och ytterst olämpligt yttrande som en sverigedemokrat fällt, trakasserad på hemväg från krogen? Det är vad jag kan påminna mig.

      Just idag läser jag att Björn Söder i intervju deklarerat som sin uppfattning, att samer, tornedalingar och judar som inte är helt assimilerade inte är svenskar. Däremot kan de vara svenska medborgare. Sådant resulterar naturligtvis i arga kommentarer främst från de berörda och är utomordentligt dumt.

2 ”Jag är ingen anhängare av V, men kan du visa på när en nuvarande representant för V uttalat stöd för de avskyvärdheter som begåtts i kommunismens namn,” följer sedan?

   Nikita Chrusjtjov förbjöd redan på sin tid Vänsterpartiet att fortsätta personkulten och avslöjade en hel del av kommunismens brott mot mänskligheten. Vänsterpartiet finansierade sin verksamhet med medel från Moskva ända fram till 1990. Men kunde inte, och kan naturligtvis fortfarande inte, uttala sådant stöd. Jag förstår kanske inte frågan? Den ideologi de strävar mot är, vad jag vet, fortfarande kommunism. 1990, efter kommunismens sammanbrott i Sovjetunionen, kunde de bara inte behålla sitt gamla namn, ”Vänsterpartiet kommunisterna”.

3 ”Att stödet för SD ökar är inget argument för dem”, skriver han så.

   Nej, naturligtvis inte, men framgången blir antagligen till god hjälp i kommande val, då väljarna konstaterat att de starkt ökat sin andel röster, medan övriga partier minskat eller står stilla. För rådvilla väljare med många partier att välja emellan kan sådant visa sig betydelsefullt.

4 ”Hur många röstade på nazisterna när Hitler kom till makten”, är den sista frågan?

   Ett riktigt kort svar är: En majoritet.

   Rikskansler blev han den 30 januari 1933, efter misslyckade försök att ena socialdemokrater och konservativa i en koalition (Jämför med läget i Sverige idag.), valdes Hitler till rikskansler.

   Den 5 mars samma år hölls extraval till riksdagen. Nationalsocialisterna (Nazisterna, NSDAP) fick 288 mandat. Koalitionspartnern, tysknationalisterna fick 52 mandat. Därmed fick de absolut majoritet med 340 av tot. 647 mandat och Hitlers ställning som regeringschef blev ohotad.

   Den 23 mars 1933 genomdrevs den s.k. Fullmaktslagen, som gav Hitler diktatorisk makt. För att genomdriva lagen krävdes 432 röster och dessa fick Hitler genom sin ytterligt skickliga retorik

   Vill man veta allt om detta skall man förslagsvis läsa Hitler en biografi av Joachim Fest. Först publicerad 1973, på svenska 1974 och i nyutgåva på svenska 2008 drygt 900 sidor. Där kan det politiska skeendet tiden kring 1931-1933, då Hitler avancerade som värst, studeras nästan dag för dag. Men jag har en känsla av att Umepojk inte är så intresserad av historia.

Där valet går in, går intellektet ut

Den rubriken har en liten blänkare från Sanna Rayman i SvD 8/12. Den styrker mig i den uppfattning jag deklarerat i mitt föregående inlägg här och frågeställningen är: Har Sverigedemokraterna en fascistisk inställning till samhället? Svaret blir att någon sådan redovisar de inte

Det gör bara de andra partierna som envist använder ordet Sverigedemokrater som allmänt nedsättande begrepp, såsom ”skitstövlar” eller ”dynghögar”. Hur tänker vi då på olika håll och kanter, kanske så här?

Samhället gynnas av mångfald, så det är alldeles utmärkt om vi tar hit riktigt många flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern. Det är därifrån de i huvudsak kommer. En del av dem flyr från fattigdom och därför att de hört att svenskarna tar emot dem väl. Att livet i Sverige är bekvämt och det ryktet går.

Det kan vara kallt och en hel del snö på vintern, men snön skottar svenskarna undan, man får bra med kläder och man kan ju hålla sig inomhus. Småningom får man en lägenhet att bo i. En som har alla finesser, som kylskåp, disk- och tvättmaskin, badrum och TV.

Mångfald blir det också i flyktingströmmen. Mormor, morfar, farmor och farfar vill också komma med. De har aldrig gått i någon skola och nu får de studera svenska för invandrare. Man hör vilda historier om lärare i SFI som inte behärskar svenska språket. Men rätt inställning är att det är just historier och sådant som berättas av Sverigedemokrater.

Å andra sidan: Ett av mina barnbarn är gift med en engelsk dam. Barnbarnet rättade allt sådant som läraren i SFI skrivit på svenska för att hans hustru inte skulle lära sig rena felaktigheter. Mitt barnbarn ansåg att läraren inte behärskade det språk han skulle undervisa i. Det visar inte att alla SFI-lärare lär ut felaktig svenska, men ryktet går.

Fredrik Reinfeldt flög kors och tvärs över Sverige då han var statsminister. Han ville lyssna på folk, höra hur de hade det. Då såg han från planet ett land med stora fina skogar och öppna fält, där det fanns hur mycket utrymme som helst för flyktingar och sade: ”Öppna era hjärtan för flyktingarna”.

Men Fredrik, känd för att lyssna och tänka, hade nog inte tänkt färdigt. Skogarna och fälten fanns i de över lag fattiga Norrlandskommunerna. Kommuner som säger sig inte ha resurser att följa rikets lagar och bestämmelser utfärdade av socialstyrelsen. Där som exempel gamla senila människor låses in tillsammans på nätterna, att gå omkring i sina blöjor och känna på låsta dörrar, i något som bara kan jämföras med en mardröm.

Orsaken till detta sakernas tillstånd är alltså penningbrist, men den kan, åtminstone till stor del, vanligen härledas från att kommunen satsat stora och små summor på sådant en kommun inte bör befatta sig med. Ofta korkade affärer initierade av både tjänstemän/-kvinnor och politiker, som tror sig begåvade med affärssinne eller politiskt ”rättänk”.

Kommuner där det ena företaget efter det andra lagts och läggs ned. Där skolor, sjukhus, banker, affärer och mackar försvinner, där bara ett litet fåtal av färdigutbildade ungdomar kan hitta ett jobb, där tror Fredrik Reinfeldt att flyktingar har en framtid.

Flyktingar, som i andra delar av landet, trots ungdom, oftast väntar 7 – 8 år innan de har ett jobb. Äldre flyktingar kan aldrig vänta sig något sådant. Men husrum, mat, kläder, sjukvård och utbildning skall de självklart få och det skall efter ett par år budgeteras av kommunen.

Får de sedan efter åratal som flykting inte uppehållstillstånd, så utspelas fruktansvärda tragedier. Det senaste exemplet jag läst om i tidningarna, rör en åttaårig flicka, född i Sverige, som bara behärskar svenska språket och nu skall utvisas. Hennes klasskamrater har ordnat en namninsamling med begäran om att hon skall få stanna i Sverige. Jag skulle utan tvekan ha skrivit på listan om jag fått möjligheten!

Nyss meddelade SVT att man frågat kommunpolitiker vad de anser om svensk flyktingpolitik? 52 % av M:s politiker som svarat, anser att den måste begränsas. Samtidigt beräknas att Sverige i år kommer att ta emot 90 000 flyktingar och nästa år 80 000, eller kanske tvärt om, minnet sviker. Hur som helst blir det en våldsam belastning för lilla Sverige.

Kanske blir hjälpen inte heller optimal då den ges på det sätt som sker. Miljontals flyktingar lever under fruktansvärda förhållanden i flyktinglägren i Turkiet, Irak, Jordanien och Libanon. I tältstäder och ibland helt utan tak över huvudet. I lervälling utan sanitära anordningar, ibland utan mat och vatten. Tältstäder med 70 000 – 100 000 människor, unga och gamla.

Kan Sverigedemokraterna ha rätt, när de menar att hjälpen skulle bättre behövas i dessa flyktingläger?  Definitivt skulle fler flyktingar kunna hjälpas med livets nödtorft. USA hjälper till att bekämpa Islamiska Staten, roten till det onda, med flyg. Vad gör egentligen EU?

Säger man att Sverige har svårigheter med migrationen och integrationen, så är man Sverigedemokrat. Ändå finns det kommunalråd, även socialdemokratiska, som säger att Migrationsverket inte fördelar flyktingbördan rättvist mellan kommunerna och att just deras kommun inte kan ta emot fler.

Men det verkar Migrationsverket inte bry sig om. För en del människor som disponerar lokaler har det blivit fin affär att hyra ut dem till Migrationsverket. För en tid sedan såg jag i tidningen att Migrationsverket här i Söderhamn skulle hyra ett helt hotell för en större grupp flyktingar. Det blir väl fin affär med ständigt full beläggning?

Vi tar emot fler flyktingar än något annat EU-land. De andra nordiska länderna tar emot bara ett fåtal flyktingar, men där har också Sverigedemokraternas partimotsvarigheter varit accepterade i regeringsställning (Danmark). Där tycker man att Sverige behandlar SD underligt.

Sverige har idag åtta partier i Riksdagen, med risk för att det nionde, FI, kan ramla in i nästa kommande val. Tittar man i landsortspressens insändarspalter, så ser man att människorna är helt förvirrade. Många har inte en aning om hur de bör rösta.

Andra har fastnat för ett parti någon gång och är helt oemottagliga för argument som går emot det partiet eller är för andra partiers åsikter. Man hittar insändaralster som är helt otroliga, neurotiska, felaktiga och vad du vill. Många har inte en aning om hur de bör rösta, men röstar ändå, därför att de hört att det är en plikt.

Uppenbart fel blir det då etablerade rikspolitiker, som Stefan Löfven, Margareta Andersson och andra påstår att SD är nynazister och fascister. För det första verkar de inte kunna skilja på fascism och nazism. De har en del gemensamt, en stark stat under en stark ledare t.ex.

Ideologin fascism är inte rasistisk, men tubbades i Italien till sådant samarbete med tyskarna under kriget precis som Vichyregimen i Frankrike under marskalk Pétain och på andra håll. De spanska fascisterna visade inte heller några särskilda tecken på rasism. I det demokratiska USA var däremot vid den tiden rasismen nära nog allmän bland vita och är det kanske än idag i några sydstater.

Sverigedemokraternas primärmaterial finns på nätet, men har uppenbarligen inte studerats av de flesta tyckare. Där finns partiprogram, handlingsplaner, valmanifest, ”Vår politik från A – Ö”, tidningen SD-kurren o.s.v. Vill man verkligen veta bör man ju ha tittat igenom detta. Det är kanske sådant som Löfven och Andersson vill förhindra genom att ständigt använda Sverigedemokrat i betydelsen skitstövel.

Genom att använda begreppen nyfascist och nynazist på detta felaktiga sätt hoppas väl Löfven, Andersson och andra hindra att den okunnige röstar på SD. Jag tror att de lyckas i en del fall. Med åtta partier i Riksdagen och ett flertal som inte är där, har många svenskar egentligen ingen aning om hur de bör rösta. Det råder kaos i skallen hos en betydande mängd människor.

Rasism är ett pyttelitet problem i Sverige, men finns på sina håll. I invandrartäta städer som Malmö finns en viss aversion mot en del invandrare på grund av deras seder och bruk. De tar också självklart resurser från vår välfärd och när det tappet blir stort ser folk anledning att klaga.

Det är inte helt ovanligt att socialnämnder i Sverige skär i verksamheten, så att man inte följer Sveriges lag och inte ger medborgarna den service de skall ha. Allt för att hålla sig inom en otillräckligt tilltagen kommunal budgetram.

En helt annan sak.

Det finns en miljöpartist jag motvilligt länge har hyst en viss beundran för, nämligen Peter Eriksson. I onsdags hade han en fin artikel i SvD Brännpunkt med rubriken Minoritetsstyre är odemokratiskt.

Samtidigt talar rikspolitiker om att ändra bestämmelserna för regeringsbildning, så att de öppnar för sådan regim. Det vore väl om något ett stort steg bort från demokrati? Där självklart i alla lägen en riksdagsmajoritet skall krävas för riksdagsbeslut. Allt annat är så dumt att man inte vill tro det som sant.

Vi har just genomlidit en valperiod med Alliansen som regerande minoritet. Det var inte särskilt lyckat och kanske blev sedan valresultatet vad det blev just därför? Att sedan Stefan Löfven och ett par av hans ministrar snabbt gjorde allt fel och direkt visade att de inte var regeringsfähiga är en annan sak.

Stefan Löfven har inte sträckt ut någon hand till Alliansen, vilket han själv påstått. Däremot har han räckt ut en hand till C och Fp. En hand de inte ville ta i med tång. Fattar inte Löfven att han måste tala med Alliansen om han inte vill tala med SD? Man kan undra vad Löfven ämnar göra om valresultatet blir detsamma? Rätt?

Om klantiga politiker

Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson, Valter Mutt, tycker att man skall skicka regeringsplanet att hämta Snowden till Sverige. I Aftonbladet förklarar han att förslaget är till fullo förankrat i Miljöpartiet. Det är nog så, men förankrandet verkar ha varit något som skulle ha hållits hemligt.

Det bemöttes i Agenda av Gustav Fridolin, som sa att man skall komma ihåg att asylärenden skall avgöras i domstol, att det Snowden gjorde är förbjudet i USA och skulle vara förbjudet även i Sverige. Valter Mutt skulle väl ha varit finansminister om MP hade fått tillsätta den posten. Gustav Fridolin är väl också rädd om sin statsrådsstatus och ministerlön.

                           

Hur som helst måste Miljöpartiet ut ur regeringen, något Stefan Löfven och socialdemokraterna inte fattat. Inom parentes är det halvhemliga samarbetet med kommunisterna, eller Vänsterpartiet som de kallar sig, inte alls populärt i populasen. Vänstern har inte blivit populärare sedan ledningen från Sovjet föll bort för 25 år sedan.

Så har vi då ”den sensationella” regeringskrisen. Jag förstår inte alls vad som är sensationellt? Jag har allt sedan regeringsbildandet väntat mig något i den här stilen. Miljöpartiet är ju helt omöjliga i en svensk regering och till det en regeringsbudget, som är starkt påverkad av inte bara Miljöpartiet, utan en där också kommunisterna lämnat tydliga avtryck.

Slopandet av lagen om fritt vårdval har jag tidigare skrivit om, det är en väldigt tydlig vänstergir. Vidare har regeringen försökt att stoppa förbifart Stockholm, vilket kommer att kosta oss hundratals miljoner och kraftigt fördröjer byggnationen.

Andra löften från valrörelsen som sviks för att tillmötesgå miljöpartisterna är Bromma flygplats, kärnkraften, friskole-, energi- och pensionsuppgörelsen. Vi lär också bli utan inrikesflyg till och från Stockholm, men det kan ju ge en fördel för någon landsortsplats vid företagsetablering. Den vane förhandlaren kunde inte hindra att miljöpartiet tog hela handen.

I Skavlans sista program för säsongen, som sänds nu i kväll lär Stefan Löfven dyka upp och säga sig vara motarbetad! Det programmet får jag inte missa. Kanske tycker han att alla riksdagens ledamöter har en skyldighet att släppa igenom en miljöpartistisk vänsterbudget, sedan man accepterat honom som regeringsbildare. Inget kan vara mer felaktigt. Åtar man sig regeringsbildandet, så är den första skyldigheten att man sett till att kunna få igenom sin budget i riksdagen.

Parlamentarism och demokrati bygger på att regeringens politik, varje regeringsförslag, måste ha riksdagens stöd. I fallet regeringen Löfven alltså av antingen SD eller Alliansen och så bildar Löfven regering med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet (kommunisterna). Gröngölingarna kan vi lämna därhän, men några förslag som lutar alltför mycket åt vänster lär inte med godkännande kunna passera riksdagen.

I snart sagt varje framträdande har Löfven talat om sin utsträckta hand. Det gör alla löneförhandlare, när det krisar sig i avtalsrörelsen. Men den här gången hade han Miljöpartiet och Vänsterpartiet i den framsträckta handen och den handen ville varken Alliansen eller SD ta. Det borde Löfven ha haft klart för sig.

Nu står allt Löfvens hopp till extravalet den 22 mars, men svenskarna har börjat tycka att man behandlar Sverigedemokraterna orättvist och odemokratiskt. Allt fler svenskar tycker också att Sverige drar ett alltför stort och kanske framförallt orättvist lass av flyktingar. Att det är så att hjälpen ges till fler om den oftare riktas till flyktinglägren i väntan på att de skall kunna återvända.

Nu är det så att Sverige tar emot orimligt fler flyktingar än övriga EU-länder. Våra nordiska grannar Norge, Danmark och Finland tar emot avsevärt färre. I dessa länder behandlas dessutom partimotsvarigheterna till SD som övriga partier och de tycker att vi bär oss konstigt åt.

SD har sina rötter i nazismen säger man, men de rötterna är sedan länge uppryckta anser allt fler och SD har flera gånger fler väljare än alla partier utom S och M. Skall vi ha demokrati eller ej, frågar sig nu väldigt många svenskar?

Hälsingtuna socken, personlig efterlysning.

För mer än en månad sedan hade jag e-postkontakt med dig. Jag lade inte ditt namn på minnet, du höll på att skriva något om Hälsingtuna socken och var intresserad av ostindiekaptenen C. G. Lehman, en av mina förfäder.

Tyvärr försvann dina mail ur min dator. Jag antar att jag någon gång bar mig klantigt åt. Jag hade inte heller registrerat din adress. Därför har jag inte kunnat svara på ditt senaste brev. Jag ber om ursäkt.

Kanske kan kontakten återupprättas om du råkar titta i min blogg?

Med vänlig hälsning

Valfrihet är det bästa ting ...

Jag är 87 år och 7 månader gammal och som man säger multisjuk. Under årens lopp har jag samlat på mig en rad kroniska sjukdomar. Förmaksflimmer, hjärtsvikt, ideliga urinvägsinfektioner då urinering sker via kateter, ischias, diskdegeneration och kotförskjutning med nära nog ständig värk och stundom våldsam smärta, artros i mitt högra knä liksom lite här och där med mera.

Min första hjärtinfarkt hade jag 1983, den andra 1989, då jag försågs med nya kranskärl. För sådär 12 – 13 år sedan hade jag en husläkare jag egentligen inte ville ha. Hon drog in ett par av mina hjärtmediciner, men ordinerade en jag absolut inte skulle ha. Felmedicineringen upptäcktes på Södersjukhuset i Stockholm efter ett år, då jag var illa ute och man försökte med s.k. ballongsprängning, men misslyckades, därför att ett kranskärl redan var så igensatt att man inte kunde komma in i det. Det här hände för cirka femton år sedan och jag lever fortfarande med hjälp av medicinering.

Chefsläkaren på SÖS hjärtintensiv var våldsamt upprörd över husläkarens agerande. Han t.o.m. svor så att det osade. Men husläkaren blev nog aldrig tillrättavisad, hon hade då slutat vid den vårdcentralen. Jag har nedsatt känsel i vader och fötter, vilket är illavarslande. För ett par tre år sedan mätte jag min längd. Jag var då 8 centimeter kortare än då jag var 16 år och militärläkare noterade längden i min militära inskrivningsbok. Jag minns det så väl, kanske för att man förde ett resonemang om huruvida millimetrar skulle anges och enades om halva centimeter.

Listan över alla sjukdomar skulle kunna göras mycket längre, men det får räcka så här. Min 84-åriga hustru har också en lång lista sjukdomar som skall ha sin behandling. I mitt fall är operativa ingrepp närmast uteslutna eftersom jag medicineras med Waran (råttgift), vilket gör att blodet koagulerar långsamt. Desto viktigare blir att medicineringen sker på ett bra sätt.

En läkare som möter mig för första gången, med alla mina krämpor, mediciner och en femtiosidig läkarjournal, har det inte lätt. Men han eller hon tvingas göra det lätt för sig. Tiden för besöket är ju maximerad till 15 minuter eller en halv timme och man skall bara ta sig an en krämpa åt gången. Jag föreställer mig att risken för en felmedicinering kan bli betydande.

Min hustru liksom jag har sedan vi bosatte oss i Söderhamn haft bra husläkare, men för drygt något år sedan började han trappa ned verksamheten och gick sedan i pension. Det var inte alls bra eftersom vår läkare dittills var rutinerad, säker och kände till våra svårigheter.

Våra krämpor, de gamla och nya, kom tätt på varandra och vårdcentralen hittade uppenbarligen ingen läkare för fast anställning. I stället anvisades vi ideligen ny läkare. När jag sedan råkade ut för en ung läkare som helt underkände mina mediciner mot smärta, som vi kommit fram till efter långt utredande och många försök med andra mediciner fick vi båda nog och bytte vårdcentral. Sedan fungerar medicineringen igen. Vår tidigare läkare var nog inte alls ansvarslös, så som den unga läkaren påstod. Det preparat jag uppenbarligen behövde sade hon sig enbart skriva ut till cancerpatienter. Hon hade enbart Alvedon att erbjuda, något vi provat i alla varianter och funnit verkningslöst i mitt fall.

Så får vi då ny regering och alltså ny sjukvårdsminister, Gabriel Wikström (S). Han försöker omgående avskaffa lagen om valfrihet (LOV), men saknar kunskaper om hur det skall gå till. Han, och därmed regeringen, får omedelbart bakläxa med nedgörande kritik av Lagrådet. Åtgärden saknade väsentlig beredning och var ofullständigt remissbehandlad.

Wikström tog tillbaka förslaget, med lovade att det snarast skulle återkomma. Makten är förstås viktig för Wikström liksom för vänstern i övrigt. Här har Wikström garanterat stöd av Jonas Sjöstedt (V). Tag ifrån medborgarna all makt och ge den till kommunpolitikerna. Medborgarna skall bara beredas lite makt vart fjärde år. Sjöstedt, som gammal kommunist tycker väl att även det är för mycket?

Jag har inget förtroende för kommunpolitikerna så: Tack gode Gud denna gång för att SD finns i Riksdagen, de lär väl inte gå med på att avskaffa vårdvalet

Nytt försvarsbeslut 2015

2014 skulle riksdagen fatta beslut om försvarsmaktens utveckling och struktur under perioden 2015 – 2019. Det blev inte så, nu skall beslutet tas en bit in i den perioden. År 2015 säger man, men då får man hoppas att det finns en ny och aktuell analys från försvarsberedningen. Hoppet är det sista som dör.

2013 och 2014 har präglats av diverse åsikter och förslag om försvarets utveckling från partierna, från enskilda politiker och från regering och opposition. Så t.ex. har moderaterna redovisat nya planer på en miljardsatsning i att uppgradera en del stridsvagnar, men det är inte alls något nytt. Det är en åtgärd försvaret aviserade som nödvändig 2009, men som man då ändå tvingades skjuta på till en obestämd framtid.

Hösten 2013 meddelade Karin Enström, försvarsministern, att försvarsbudgeten skulle få ett tillskott på 1,4 miljarder att läggas på övningar och personal fram till 2017. Peter Hultqvist, som nu är försvarsminister, kallade det ”puts i marginalen” och pekade på att försvaret behöver 30 miljarder mer de närmaste tio åren. Mycket snack men lite verkstad är politikernas modell.

MSB presenterade i början av 2014 en opinionsundersökning från 2013, som visade att en majoritet av svenska folket hade ”mycket eller ganska lågt förtroende” för Sveriges förda försvarspolitik. Nära hälften av svenska folket var också då oroliga för utvecklingen i Ryssland och 44 % ville ha ett värnpliktsförsvar mot 34 % för ett yrkesförsvar.

Att Fredrik Reinfeldt nyligen kallat Sveriges försvar ett särintresse behöver jag inte påminna om. Inte heller att Ryssland startat det moderna kriget i Ukraina. Den ena militära styrkan efter den andra korsar gränsen mellan Ryssland och Ukraina, med soldater utan beteckningar i omärkta fordon. Den ryska statsledningen är fortsatt kriminell precis som under sovjettiden. Man har inbillat ryssarna att man försvarar sig mot NATO, då man ockuperar Ukrainskt territorium.

Man deklarerar också nu öppet att de baltiska staterna efter Ukraina står i tur att känna rädsla för Ryssland. Estland hade före andra världskriget och som en följd av tsarväldet en befolkning som till 8 % talade ryska. Under kriget tvingades de utrymma nordöstra Estland och flydde söderut. Över 20 000 flydde också i småbåtar över Östersjön till Sverige, där de vanligen landade på Gotland. De som flytt området fick sedan inte flytta tillbaka utan deras marker och bostäder togs i en russifieringsprocess över av ryssar. De som flytt till Sverige ville naturligtvis inte tillbaka. Därför är, för att göra en lång historia kort, idag ungefär 25 % av esterna även rysktalande.

Många svenskar vill återgå till värnpliktsmodellen, så även jag, men inte nu. Vi har nu kommit så långt på väg vad gäller insatsförsvaret att det vore fel att avbryta i en tid när ett litet men effektivt försvar ligger om hörnet. Försvaret bör därför omgående tilldelas de medel som behövs för att snabbast möjligt bygga färdigt vårt yrkesförsvar. Därefter och kanske under lugnare förhållanden bör frågan om värnplikt åter aktualiseras.

Då ukrainakriget är över kommer med snudd på säkert hotet mot Baltikum att aktualiseras av ryssarna. Då blir vårt skydd av Gotland högaktuellt. Om ryssarna ger sig på Baltikum, så måste NATO agera och då har vi ett nytt europeiskt storkrig med alla dess fasor över oss.

Ryssarna såväl som NATO kommer att önska disponera ön som stor osänkbar vapenplattform för att behärska Östersjöområdet. Har vi kanske här en anledning till att ryssarna forcerat byggandet av en landstigningsflotta?

Gotland behöver rustas upp nu, även med hög- och långräckviddigt luftvärn och till Gotlands upprustning behövs särskilda anslag. Men tyvärr, Stefan Löfven har tagit fan i regeringsbåten, så vi får räkna med att den kapsejsar. Bara Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna inser faran och det räcker inte.

Inga hårda tag mot ryssarna

Särskilt några moderata rikspolitiker har länge envisats med att se EU som en effektiv säkerhetsorganisation vis à vis Ryssland. Det är och har hela tiden varit inte bara fel utan också fånigt. Bara NATO ger någon sådan säkerhet och i NATO hänger allt på USA, som under hela det förra århundradet skyddade oss européer mot oss själva.

Man glömmer tydligen lätt att Ryssland hitom Ural ligger i Europa. I Sverige var vi dock inställda på att i första hand skydda oss själva. Efter kalla kriget trodde en hel del korkskalliga politiker, att vi under lång tid inte längre skulle behöva något skydd mot den ryska imperialismen.

Nu har EU:s utrikesministrar varit samlade i Bryssel för att se över och utvidga sanktionerna mot Ryssland för dess ”övergrepp” mot Ukraina. Naturligtvis blev det bara en mycket tunn ”soppa” av det hela. Inreseförbud till Europa för ytterligare några ryssar och ukrainaryssar samt ”frysning” av en del ryska och ukransk-ryska tillgångar i EU.

Några EU-länder har gjort sig så affärsmässigt beroende av ryssarna att de inte anser sig kunna ställa upp med allvarliga sanktioner. Dit hör Tyskland med sitt behov av rysk gas, sedan de i grön hysteri efter den japanska olyckan stängde flera kärnkraftverk. Också andra EU-länder har stora affärer med Ryssland som de anser viktigare.

De baltiska länderna, Sverige och Polen som gränsar mot Ryssland vill tillsammans med Storbritannien utöka sanktionerna. Nya sanktioner kan bara klubbas gemensamt av EU:s stats- och regeringschefer och dessa träffas inte förrän i slutet av december. Det lär knappast bli tillräckligt kostsamt för Ryssland.

Det står helt klart att Ryssland vill ha revansch efter det sovjetiska sammanbrottet för ett kvartssekel sedan. Kolonisationen av de gamla lydrikena påbörjades omedelbart efter andra världskriget, man russifierade befolkningen. Särskilt skedde detta i nordöstra Estland, på Krim och i det industrialiserade östra Ukraina.

Före andra världskriget talade 8 % av Estlands befolkning ryska. Estland befriade sig från tsarväldet efter första världskriget. Den ryska kolonisationen av Estland efter andra världskriget gjorde att antalet ryssar snabbt ökade. Strax före det ryska sammanbrottet var drygt 30 % av esterna ryssar. Det har sedan minskat till nu kanske mindre än 25 %. Ryssarna är självklart inte särskilt välsedda bland esterna.

Men åter till Ukraina, där har i snitt senaste tiden 13 människor om dagen dödats och det är uppenbarligen ryssarna som håller igång striderna. Samtidigt skall det råda vapenvila, men den bryts bl.a. av att ryssarna skickar in nya förband utan ursprungsbeteckningar. Människorättsläget försämras och de s.k. proryska rebellerna är helt enkelt egentligen ryssar.

Sanningen är att Putin för krig mot Ukraina. Ett krig som inleddes på Krim och vars första akt avslutades med annekteringen av Krim. Den ryske generalstabschefen, Valerij Gerasimov, beskrev i en rapport i januari 2013 inför den ryska Krigsvetenskapsakademien, hur man för modernt krig:

Fokus på de metoder som används i en konflikt flyttas i riktning mot ett omfattande utnyttjande av politiska, ekonomiska, informations-, humanitära och andra icke-militära åtgärder som implementeras genom att utnyttja befolkningens potential till protest. Allt detta kompletteras med militära åtgärder av dold natur, bland annat informationskrigföring och verksamhet av specialförband. En öppen användning av militära medel, delvis under sken av fredsbevarande verksamhet och krishantering, övergår man till endast i ett visst skede för att nå slutlig framgång i konflikten.

(Källa: Putin rustar Ryssland, Jörgen Elfving, SMB förlag 2014.)

I Ukraina är nu ryssarna inne i skedet av militära åtgärder av dold natur, informationskrigföring och verksamhet av specialförband. Man bryr sig knappt om att dölja den utan korsar gränsen med hela förband och med de moderna sofistikerade vapensystem som bara ryssarna disponerar i denna del av Europa.

Låt mig påminna om det passagerarflygplan med mer än tvåhundra passagerare som sköts ned från 10 000 meters höjd över östra Ukraina. Det gjordes med hjälp av ett luftvärnssystem som Ukraina inte har disponerat och i detta fall med inkompetens tydligt markerad genom att man sköt ned ett trafikflygplan.

Ryssarna disponerar t.ex. luftvärnsrobotsystemet Tor-M2 med en höjdtäckning upp till 10 km och BUK-M2 med höjdtäckning till 25 km och horisontell räckvidd upp till 45 km. Båda är fordonsburna. Men ryssarna rustar och 2016 beräknas BUK-M3 komma med horisontella räckvidden 70 km och höjdräckvidden 35 km. Den beräknas också kunna bekämpa kryssningsrobotar, UAV och luftmål med stealthegenskaper.

Det där med motmedel och mot-motmedel, som jag i jobbet alltid hade att intressera mig för, är naturligtvis fortfarande intressant. Vi har nu under lång tid sett bilder av stridsvagnar från världens alla hörn, alla försedda med aktivt pansar. Jag har länge undrat när mot-motmedlet skall komma. Nu vet jag att ryssarna sedan 2013 har raketgeväret RPG-30 Krjuk i produktion. Det är s.a.s. dubbelpipigt och en skengranat föregår verkansgranaten och får aktiva pansaret att detonera för tidigt. Jag undrar om FMV och Bofors är med i svängarna?

Vem känner igen mönstret i Ukraina från det som slutade med annekteringen av Krim? I Ukraina återstår snart bara det sista skedet av Gerasimovs beskrivning av det moderna kriget. Att öppet gå in för att skydda ukrainarna mot dem själva.

Fortsätter sedan Putin med att på liknande sätt ge sig på Estland, så måste NATO agera och vi har ett nytt storkrig i Europa. Cecilia Widegren lär då bli högeligen överraskad av att Sverige inte kommer att undkomma deltagande med sin s.k. försvarsmakt. Men vi skall väl med hemvärnet och deras handeldvapen göra så gott vi kan trots våra politikers alla felprioriteringar.

Ett säkerhetspolitiskt råd

Regeringen har, med anledning av ryssarnas aktiviteter i Stockholms skärgård, just valt att inrätta ett säkerhetspolitiskt råd. Det är bra, förutsatt att rådet ges relevanta uppgifter och befogenheter. Men det behövs så mycket mer. Man kan inte prata bort rysk militär aktivitet på svenskt territorium. Till detta behövs skarpa vapen som skall kunna användas i rätt ögonblick d.v.s. omedelbart då intrånget sker. Alldeles särskilt måste detta gälla undervattensfarkoster i u-läge.

Samtidigt vilar från start ett löjets skimmer över detta råd, där ingår ju Åsa Romson. Att också utrikesministern skall ingå i rådet är inte konstigt, men Margot Wallström? En av de första åtgärderna under hennes egid var att mot alla regler erkänna staten Palestina.

Palestina och Gasa styrs idag av al-Fatah i samarbete med Hamas, men Hamas liksom al-Fathas militära gren, al-Aqsa är terroriststämplat av västvärlden, bl.a. EU. I den syriska konflikten står al Fatah på Bashar al-Assads sida och har lämnat honom viss hjälp. Utan den israeliska ockupationen av Palestina hade sannolikt situationen i Palestina sett ut som i dagens Syrien och Irak. Palestinierna bör väl vara tacksamma över att slippa Isis?

Ryssland har nu under Putins tid vid makten moderniserat och upprustat sin krigsmakt och kommit långt på den vägen. Något som alliansregeringen i Sverige till del inte erkänt, men också sagt att de gör från scratch och att det därför kommer att ta väldigt lång tid. Helt fel från början till slut! Man har redan nu kommit långt på vägen. Ryssarna avvecklade inte sin krigsmakt så som Sverige avvecklade sin försvarsmakt. Det är i Sverige det tar lång tid att upprusta.

Ryska högstadieelever får i skolans militärpolitiska utbildning lära sig att andra länder strävar efter överlägsenhet i militär styrka, vidareutvecklar kärnvapen, högprecisionsvapen och informationsresurser för att föra krig. Att dessa hemska stater också skapar unilaterala globala system för antirobotförsvar och militariserar rymden runt jorden. Hela den ryska hotbildsuppfattningen är grotesk.

Den ryska krigsvetenskapsakademiens ordförande, armégeneralen Machmut Gareev, uttrycker NATO m.fl. som ett hot så här: (Jörgen Elfving, Putin rustar Ryssland, Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks förlag 2014, www.smb.nu)

Utvidgningen av NATO och den direkt militära inblandningen i Mellersta Östern och Främre Orienten och andra områden leder till direkt skada för Ryssland och betyder att den sedan länge förda politiken för att minska och begränsa Rysslands geopolitiska intressen fortsättar. Väst strävar efter att säkerställa kontroll över Rysslands råvaruresurser. Samtidigt läggs stor vikt på att utveckla alternativa energikällor för att begränsa Rysslands inkomster av olja och gas och ställa landet under hotet av social och ekonomisk kollaps. (min fetstil) Det sker också en förflyttning av centrum för affärsverksamhet till Asien och Stillahavsområdet. Bakom pengarna rör sig militär styrka, amerikanska och NATO-baser dyker upp i Centralasien och hotar direkt Rysslands nationella intressen och säkerhet. Tänk så man kan få till det!

Ryssland är en kvarvarande imperialistisk kolonialistisk stormakt, som nu söker repa sig efter kollapsen runt 1990. Det hela började med Ivan IV, den förskräcklige, fortsatte med Peter I den store, sedan Katarina II den stora, som med hjälp av furst Potemkin utvidgade imperiet söderut (med bl.a. Krimkhanatet under Södra Porten, d.v.s. södra Ukraina och Krimhalvön), sedan kom Stalin och nu skurken Putin med sina erövringar.

 Putin har nu annekterat Krim och arbetar helt tydligt med att också ta i varje fall södra och östra Ukraina. Detta genom att skicka rysk krigsmateriel och ryska soldater utan uniformstecken in i Ukraina. Samtidigt finns ett klart ryskt hot mot de Baltiska staterna kvar, men Putin tar en sak i sänder.

I förra veckan mötte Putin i Moskva unga ryska historiker. Där försvarade han Molotov-Ribbentrop-pakten och framställde den som en pacifistisk pakt. ”Sovjet skrev under en icke-angreppspakt med Tyskland. Folk säger, det var dåligt. Men vad är det dåliga med det om Sovjet inte ville kriga? Vad är dåligt med det?” frågade sig Putin på mötet.

Skurken Putin lär inte leva i ovisshet om att pakten kom till för att Hitler då ville gardera sig mot ett ryskt anfall i ryggen om det skulle bli krig med Storbritannien och Frankrike. Att pakten i utbyte tillät Ryssland att utan tysk inblandning genomföra krig med den halva av Polen som Tyskland enligt överenskommelsen inte ockuperat och att därefter börja krig med Finland, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien. Alla krig som Ryssland genomförde snarast efter paktens ikraftträdande. Ryssland ville krig och erövring 1939, så som man gjort sedan Ivan den förskräcklige.

Alla de små randstaterna utmed Rysslands gränser står under ständigt hot från Ryssland. Det enda skydd mot ryssarnas expansionslusta som finns för dessa stater, då de vill styra sig själva, är medlemskap i försvarspakten NATO. NATO bildades av en enda anledning, för att skydda västvärldens alla små stater mot rysk expansionslusta. Vem kan få ryssarna att begripa detta?

Söderhamn - Haninge, en jämförelse

Jag har haft många inlägg här om Söderhamn, den kommun till vilken vi flyttade för 10 år sedan. Gjort är gjort och vi flyttade i sista minuten. Med det menar jag att vi nu är för gamla och skröpliga för att genomföra ytterligare en flyttning. Men vi har också ett väldigt tungt vägande skäl att bo kvar här. Här bor vår dotter och dotterdotter, medan vår son med sin familj bor i USA sedan drygt fyrtio år.

I ett inlägg den 20 aug. redovisade jag ett antal skandaler inom Söderhamns äldreomsorg. Här är ett par till:

Den 2 oktober läser jag i S-K att PRO i en skrivelse riktar skarp kritik mot korttidsboendet Västerbacken. Boende går runt med avföring i kläderna, använder varandras tandborstar och kläder. Anmälan tar också upp personalsituationen, som verkar vara det som leder till kaos på avdelningen.

Vi vill åtgärda det, säger Katarina Hedberg (S) ordförande i omvårdnadsnämnden. Nämnden försöker förbättra boende- och arbetsmiljön på Västerbacken, bland annat genom projektet Trygg hemgång som skall flytta en del av vården från korttidsboendet till brukarnas hem. Det har även fattats beslut om inflyttningsstopp på äldreboendet Kastanjen i Ljusne.

Syftet är att så snart som möjligt få till stånd en planerad flyttning av boendeplatser från Västerbacken till äldreboendet Kastanjen i Ljusne. Så glada alla gamlingar som hoppas på en lägenhet i Ljusne skall bli och tänk så duktiga i framförhållning av sin planering förvaltning och nämnd är! Tyvärr känner jag mig tvungen påpeka för de Söderhamnsbor som läser detta att sista meningen ovan är s.k. satir.

Den 3 oktober finner jag rubriken Man fick liggsår – kan förlora foten. I början av september upptäcktes på samma Västerbacken ett liggsår på en 80-årig mans ena häl. I början var det bara en blåsa, men det växte stadigt. Hans allmäntillstånd försämrades stadigt och han hade ibland feber flera dagar i sträck.

Hans hustru försökte uppmärksamma personalen på hur dålig han var. ”Jag har varit bråkig och tjatat om olika saker, men det har inte hjälpt. Man pratade med en sköterska ena dagen och en annan nästa dag, och då var det som att det hade kommit bort det som jag sa.

Så en dag meddelade man att mannen förts i ambulans till Hudiksvalls sjuhus. ”Äntligen, tänkte jag”, säger hustrun. Samma dag tittade en kärlkirurg på foten, som då var alldeles svart och det bedömdes osäkert om blodförsörjningen i foten skulle kunna återställas.

Samordningsansvarig sköterska på Västerbacken kan inte kommentera det enskilda fallet men säger allmänt: ”vi uppmärksammar allt, om det är sår eller andra sjukdomstillstånd då håller vi koll på det. Ingen blir liggande med sår, vi följer noga upp det”.

Den 80-årige mannen själv säger: ”Jag vill inte lägga någon skuld på läkaren. Det måste vara något fel på organisationen om det kan bli så här.” Han har naturligtvis rätt, på och i organisationen.

Personalbrist ger kaos i vilken organisation som helst och kommunala medel försvinner i det ena Söderhamnsprojektet efter det andra och uppenbarligen då och då på grund av klantig handläggning.

Men jag skulle ju jämföra lite.

2012 började Sveriges Pensionärsförbund (SPF) utdela utmärkelsen Sveriges Äldrevänligaste Kommun. Utmärkelsen tillföll Haninge och jag gissar att Söderhamn inte fanns med i nomineringsomgången.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har betygsatt våra 290 kommuners hemsidor. Haninges hemsida kom på tredje plats. Jag vet inte hur Söderhamn placerade sig, men skillnaden är inte till fördel för Söderhamn.

Äldreförvaltningen i Haninge är en av kommunens s.k. tunga förvaltningar. Med tung förvaltning menar man t.ex. att förvaltningen har mycket personal och en budget med ”tyngd”. Söderhamn saknar äldreförvaltning, äldreomsorgen är i strykklass under omsorgsnämnden, som varje år tvingas begära tilläggsanslag p.g.a. för snålt tilltagen budget. Men jag menar också framförallt miserabel ledning på mer än en nivå..

Pensionärsföreningarna i Söderhamn för en närmast tynande tillvaro vid en jämförelse. I Haninge har pensionärsföreningarna, både SPF och PRO en omfattande verksamhet. Det håller igång pensionärerna på ett lyckat sätt med både motion och studier. Kommunen förser föreningarna med frikostigt bidrag per medlem och ändamålsenliga lokaler till ordentligt subventionerad hyra och föreningarna driver en lång rad cirklar för både motion och studier.

Haningeföreningarnas väntjänst är välutbyggd och kommunen har förstått att pensionärsföreningarna avlastar kommunen en hel del arbete och kostnader. Det lönar sig helt enkelt för kommunen att gynna dessa föreningar.

I Haninge besöker biståndshandläggare alla medborgare då de fyllt 75, 80 och 85 år. De tar reda på vilken hjälp, vilka hjälpmedel och om någon bostadsanpassning kan behövas. Behövs t.ex. rollator, så levereras en sådan som lån efter ett par dagar. Behövs bostadsanpassning, t.ex. borttagande av trösklar, så ordnas detta utan vidare besvär.

Min hustru, Birgit, är 84 år och Söderhamns kommun har aldrig hört av sig till henne. Själv är jag 87 och har en gång, då jag fyllt 80 år, fått besök av biståndshandläggare. Jag fick en prislista till några städföretag i utbyte av besöket.

Behövs någon hjälp mellan de här besöken, så kan man naturligtvis ansöka om den.

I Söderhamn har den som behöver rollator att själv skaffa sig sådan. Min hustru, som ständigt behöver rollator har köpt två stycken, för att ha en utomhus och en inomhus. Kostnad: Drygt 7 000 kr.

Haninge lämnar sitt bistånd helt oberoende av brukarens ekonomi. Alla får således samma hjälp oberoende av brukarens ekonomi och hjälpen är frikostig jämfört med Söderhamn. Men framförallt är den intelligent. Genom större inköp av rollatorer blir priset förmånligt, men framförallt undviker man stora utgifter för konvalescentvård efter fallolyckor. Skadorna blir givetvis svårare och mer omfattande då riktigt gamla människor ramlar.

Samma resonemang ligger bakom att alla seniorer i Haninge, 65 år och äldre får broddar kostnadsfritt inför vinterns halka. De kan hämtas vid kommunens åtta träffpunkter för gamla. Sådana kalkyler tror jag inte berörda politiker eller tjänstemän i Söderhamn mäktar utföra. Jag har skrivit många inlägg om dessa ”politiker” och tjänstemän. De finns under etiketten Kommunalpolitik, men titta t.ex. på Jag beklagar, kära Söderhamnsbor från 31/3 2013, genom att skriva detta i sökrutan uppe till vänster och trycka Enter.

Apropå fallskador så glömde jag ett av mina fall då jag redovisade dem i ett inlägg nyligen. Det hände i duschen för något år sedan och jag skadade ett revben med en kraftig blodutgjutning som följd förutom smärtan, som satt i ganska länge.

Häromkvällen skulle KF i Söderhamn besluta om huruvida man skulle använda det kommunala vetot mot att bygga en vindkraftpark om ett drygt 90-tal höga vindkraftverk i södra kommundelen. Jag lyssnade på den radioutsända debatt som föregick beslutet. Mitt starka intryck blev att bildningsnivån hos flertalet ledamöter är oroväckande låg.

Kommunalrådet använde flera gånger ordet ungefär, men uttalade ordets första led såsom andra ledet i fågelunge. Det störde mig, så att jag nog missade en del annat. Han nämnde i alla fall den japanska kärnkraftsolyckan i Fukushima, som kärnkraftsmotståndare ibland använder som avskräckande exempel för svensk kärnkraft. Uppenbarligen har han inte, som många andra, förstått att den är helt irrelevant för svensk del.

Fukushima ligger i ett av jordens mest jordbävningsdrabbade områden och historiskt har sextio meter höga tsunamivågor drabbat landet. Då är det obegripligt hur man kunde utforma ett kärnkraftverk och dess reservkraft, så som Japanerna gjort. Med 5 meter hög skyddsvall ut mot Stilla havet och reservkraft från dieselaggregat som kan vattendränkas av tsunami. Inget av detta kan hända i Sverige och det verkar alltså inte kommunalrådet ha förstått.

Söderhamn rekordkommun?

Jag vet inte om det är rekord men om inte, så är det nog nära rekord i turistresor för kommunpampar? Rubriken i Söderhamns-Kuriren är ”Kommuntoppar i Sydafrika”. Kommunen har sedan 2006 ett utbytesprojekt med Ugu District i Sydafrika. Ugu District är väl närmast att jämföra med en svensk region, t.ex. Gävleborg. Det rör sig om sådär 725 000 innevånare på 5047 km² och uppdelat i sex kommuner.

Landet är ett vida känt subtropiskt turistparadis, dock inte för vanliga svenskar det ligger för avlägset. Östra sidan utgörs av kusten mot Indiska oceanen och där ligger de moderna städerna Port Shepstone på Hibiskuskusten, Pennington, Margate och Scottburgh. Livsstilen är här modern och behaglig med livskraftiga industrier och höga hus. Golfbanorna är vida berömda. Strax norrut ligger den stora hamnstaden Durban.

Söderhamn är en liten kommun stadd i avveckling snarare än utveckling, något som en hel del innevånare inte vill inse. Man har gnetat på i samma gamla spår från brukstiden, alltmedan den ena industrin efter det andra har flyttat ut eller lagts ned. Kommunledningen, varken den politiska eller administrativa, är kompetent att föra kommunen framåt uppåt enligt min enkla uppfattning.

– Varför är det viktigt för en liten kommun att delta i internationellt arbete, frågar reportern?

– Jag vill påstå att det är väldigt viktigt för att få nya kunskaper om vår omvärld. Särskilt de elevutbyten vi har är utomordentligt bra, svarar KR.

Det är inget svar på frågan, som ställts med anledning av kommunalpamparnas turistresa. Det skulle vara rent löjeväckande, om det inte vore så att resan bekostas av oss skattebetalare delvis via EU:s miljardrullning. Den kostar 2014 oss svenskar 37,7 miljarder kronor av vilka 12,4 återförs, för att bl.a. användas till t.ex. kommunala politikers och tjänstemäns till tjänsteresor maskerade turistande.

Den nuvarande resan, liksom resten av projektet, finansieras med EU-pengar, läser jag.

– Det är en förutsättning för att vi som liten kommun ska kunna delta i ett internationellt arbete, säger Sven-Erik Lindestam. Jag tror honom inte! EU lämnar efter ansökan bidrag till projekt som man anser sig kunna godkänna och då knappast till kommunalpampars turism. Kommunens revisorer bör syna den här historien grundligt och kommunens innevånare bör delges en reseberättelse med resultatredovisning. Jag är övertygad om att den ges plats i Söderhamns-Kuriren, framförallt bör den införas på kommunens hemsida.

Där kan man om man önskar sig något att skratta åt alternativt ilskna till över, läsa om Internationell strategi, Söderhamns kommun. Jag citerar:

Syfte

Syftet med Söderhamns kommuns internationella arbete är att bidra till att uppnå de strategiska mål som är uppsatta för perioden 2012 – 2015. Det internationella arbetet ska ses som ett verktyg för verksamhetsutveckling och ska bidra till att utveckla kommunen genom att skapa arbetstillfällen, möjliggöra investeringar och skapa en hög livskvalitet. Syftet är också att det internationella arbetet ska skapa ett mervärde för kommunens invånare.

Mål

□ De internationella kontakterna skall bidra till ökad förståelse mellan människor och kulturer samt ge barn och ungdomar möjlighet att intressera sig i de internationella frågorna.

□ Fler projektinitiativ med internationella partners ska tas och vi skall i större utsträckning tillvarata möjligheten att söka finansiering från EU:s fonder och program inom perioden 2014 – 2020.

□Fler internationella aktiviteter skall genomföras, detta genom exempelvis deltagande i europeiska nätverk, konferenser och projekt. …

Arbetssätt

Det finns många möjligheter att samverka med andra städer, kommuner och regioner i Europa. Exempelvis erbjuder EU:s fonder och program en rad möjligheter till ekonomiskt stöd. Söderhamns kommuns internationella arbete ska vara styrt av de mål och behov som fastställts i kommunen, präglas av nyfikenhet och samtidigt vara målinriktat, såväl vid studiebesök som vid medverkan i projekt. …

Uppföljning

Varje förvaltning ansvarar för att det internationella arbetet rapporteras i nämndens verksamhetsberättelse. Rapporteringen skall innehålla:

□ Pågående EU-projekt och andra internationella projekt

□ Övrigt internationellt arbete

□ Effekter på verksamheten.

För att tydliggöra det internationella arbetet och visa på lärdomarna ska en sammanställning med goda exempel göras årligen. Detta görs av den internationella samordnaren (Projektkontoret) i samarbete med förvaltningarnas internationella kontaktpersoner. Strategin för internationellt samarbete gäller från september 2012 – 2015.

Storhetsvansinne? Den lilla svenska kommunen påminnande om 1930-talets gulliga municipalsamhällen. Men nu i stor omfattning alldeles tydligt styrd av sina tjänstemän i någon sorts samarbete med ”makthavande” politiker i nämnder, kommunstyrelse och fullmäktige.

En kommun med vänorter (resemål för ”pampar”) i Ungern, Polen, Estland, Norge och Finland. Dessutom ett ”samarbete” med Ugu District vid södra Sydfrikas östkust. (Trönö i Söderhamn har dessutom ett alldeles eget samarbete med Brin Novolok söder om Arkhangelsk.) Den omvärld Sven-Erik Lindestam talar om finner jag i första hand i de Nordiska länderna.

Ingen kan inbilla mig att det här samarbetet inte kostar oss Söderhamnare något. Därmed inte sagt att Söderhamn skall vara utan vänorter och inte samarbeta med internationella nätverk för kommuner. Men varför försöka inbilla oss att det grumligt motiverade samarbetet med Ugu District är så värdefullt för oss söderhamnare? Ja, kanske är söderhamnare i allmänhet mer lättlurade än andra? Är det kanske snart tid att också inrätta en utrikesnämnd med utrikesförvaltning för Söderhamn?

Kommunalrådet anser alltså att Söderhamns kommun skall syssla med internationellt arbete, något som inte var tillåtet för kommunerna enligt kommunallagen, då jag i slutet av 60-talet gav mig in i kommunalpolitiken. Men det är ju länge sedan. Jag konstaterar i alla fall att det finns stora brister i kommunens egen verksamhet.

Självklart är det värdefullt för en skolklass, att som ett led i utbildningen får tillfälle att besöka fjärran land. Alldeles särskilt säkert för en skolklass från Sydafrika, men också för den enstaka svenska skolklass som verkligen får studera ett meningsfullt urval av Sydafrikanskt liv.

En stor fråga är nu: Var kan vi medborgare ta del av de här resedeltagarnas reserapport? Eller har de inte inhämtat några som helst nya kunskaper som kan komma medarbetare och medborgare i Söderhamn till godo?

Utlandsresor till ”Långtbortistan” kunde kommunpolitiker förr ordna först efter att man bildat ett kommunalt bolag, som kunde hemlighålla sina ”affärsresor”. Heder åt media, som snokar reda på och offentliggör sådant här. Jag vill gärna, som en av kommunens medborgare, veta lite mer om vad resan kan ha givit kommunalrådet, kommunchefen, Söderhamn Näras vd och medborgarna i Söderhamn? Och, var det värt kostnaderna för resan?

Dagens rubrik i Söderhamns-Kuriren är Fortsatt kris för omvårdnadsnämnden. Det handlar om att trots ett tilläggsanslag på 12 miljoner kronor vardera till omvårdnadsnämnden och socialnämnden, så redovisar omvårdnadsnämnden idag ett kostnadsläge 7,1 miljoner kr över budgetbeloppet.

När nämnden fick ”extrapengarna” fanns ett sparkrav på 3 miljoner med och det har man genomfört. ”Nu handlar det om att lägga ner verksamhet, eller få en utökad budgetram säger Katarina Hedberg, omvårdnadsnämndens ordförande, som borde anta mitt förslag nedan. Observera att jag skriver om en liten kommun där en del människor anser att man skall bygga en inomhus evenemangsarena för ett bandylags behov till miljonkostnader, även sedan årliga sådana kostnader.

Kanske borde kommunen söka bidrag hos EU till sin egen äldreomsorg också eller se till att ”pamparna” ett par gånger årligen ställer upp i hemtjänsten då det är brist på personal p.g.a. att någon hemvårdare insjuknat? Jag undrar om ledamöterna i Social- och Omvårdnadsnämnderna någon gång gjort så för att bättre förstå hur personalen arbetar?

Jag har ett bra förslag!

Kommunalrådet, ett par representanter från vardera majoritet och opposition i omsorgsnämnden samt för omsorgsförvaltningen genomför en studieresa till den välskötta kommunen Haninge strax söder om Stockholm. Där besöker man kommunens äldreförvaltning och får många värdefulla tips om hur äldreomsorgen bör skötas. En sådan studieresa ger säkert betydligt mer och för en bråkdel av kostnaden för sju personers resa till Sydafrika.

I ett kommande inlägg skall jag göra några jämförelser mellan hur äldreomsorgens politiker och förvaltningar uppenbarligen tänker i de här båda kommunerna. (Om man nu kan använda ordet tänka i det ena fallet?) Det kan bli spännande bl.a. därför att Haninge styrts av Moderaterna i samverkan med Folkpartiet. Hur det blir kommande valperiod förhandlar man fortfarande om.

Gubben snubblar och faller

Livet förefaller mig så krångligt numera. Jag är oföretagsam. Vill så gärna, men det blir inget gjort. Jag läser mina böcker, men även där är jag på efterkälken, som det heter. Mina tidningar, främst SvD och Söderhamnskuriren läser jag grundligt och tänker att det här och det där måste jag kommentera i bloggen. Men det skjuts till ”i morgon” och då hittar jag något mer angeläget som skjuts till ”i morgon”, och då snubblar jag kanske och faller.

Nu skall jag förteckna mina fall under de senaste ett och ett halvt åren:

Ute på släta gräsmattan har jag snubblat och fallit fyra gånger. Ute på den släta torra asfalterade delen av tomten har jag fallit både fram och baklänges totalt fyra gånger.

På samma ställe vintertid har jag fallit tre gånger. En av dessa gånger blev hela vänstra armen ett enda stort blåmärke och jag tipsades om Hirudoidsalvan av en sköterska på vårdcentralen i Ljusne.

Mitt senaste fall skedde då jag skulle ta trappsteget upp i groventrén. Jag stöp framåt mot stengolvet och med pannan mot golvet. Bulan i pannan har diametern 6 cm. Höger lår fick en ordentlig smäll som fortfarande ömmar rejält.

Det allvarligaste fallet inträffade för något år sedan, då jag steg in i badrummet. Jag hade just tittat på klockan, som var exakt 01.00 då jag stöp i golvet och slog i huvudet. Jag kvicknade småningom till och det första jag såg var den blodpöl jag hade framför ansiktet. Jag gissar att jag hade bortåt en halv liter blod på golvet över ansiktet och på kläderna.

Klockan hade då blivit 01.30 och jag hade alltså varit medvetslös en halvtimme. Det blev ambulans till sjukhus, där man lappade ihop såret i huvudet. Jag kunde åka hem redan efter ett dygn.

För sådär tre veckor sedan snubblade jag då jag skulle ta steget utifrån Och upp på verandan. Resultat: Ett ordentligt sår på en underarm och en illa skadad tumme. Vårdcentralen fick lägga om såren proffsigt dagen därpå.

Från trappstege har jag fallit bara en gång, när jag blev tvungen att ta ned taklampan i sovrummet för att kunna byta glödlampa. Jag hade tur när jag hamnade mjukt i våra sängar.

                                                                 Summa          15 fall

Ett eller ett par fall har jag säkert glömt. Jag återkommer om hur Söderhamns kommun och landstinget ”hjälper” sina gamla. Birgit och jag skall se efter och jämföra med vår förra kommun, Haninge. Det blir helt klart väldigt lågt betyg för Söderhamn, som verkar mena att alla gamla skall klara sig själva. Ett par bra tjänster finns, men de är spridda till alla pensionärer, friska såväl som sjuka.

Bara ett exempel redan nu: Birgit fyller snart 84 år och ingen från

kommunen har hört av sig, för att se om hon behöver någon hjälp. I Haninge

besöker man alla gamlingar då de fyllt 75, 80 och 85 år. Som sagt jag

återkommer, om jag inte dessförinnan slagit ihjäl mig.

Politiskt kaos?

Skall man tro vad som sägs och skrivs i media, så riskerar vi nu efter valet politiskt kaos i gamla Sverige och allt skulle bero på att Sverigedemokraterna gjort ett så starkt val. Politiska kommentatorer tyckte sig under sommaren bergsäkert kunna konstatera en om inte tsunami så åtminstone tydlig vänstervåg bland väljarna. AB i augusti: ”En vänstervåg sveper över landet”, i juli enligt DN ”…vänstervågen och suget efter ideologi och förändring blir allt starkare”. ”Grön vänstervind ger seger” i Göteborgs-Posten och ”Det är också en mycket stark vänstervåg som rullar över Sverige” i Expressen i maj.

Men vänstervågen var en anka, en önskedröm hos mediefolket. Socialdemokraterna, som ju inte längre är något vänsterparti, kunde notera en krusning som uppmättes till bara några tiondels procent över senaste katastrofvalet 2010.

Vänsterpartiet, eller om man så vill de gamla Kommunisterna, gick ut med ett enda krav, stopp för vinstuttag inom välfärden. Den välfärd som antingen den är kommunal eller privat, många gånger verkar gå på kryckor. Vårt märkliga förhållande till Vänsterpartiet och dess ledare skall jag återkomma till här nedan.

Miljöpartiet tog denna gång ett ganska rejält steg åt vänster med sina treåriga språkrör, gossen Gustav som jag tycker ser ut som en rörstump och tjejen Åsa, som i alla fall har lite av en tjejs former. Enligt SVT:s ValU minskade Miljöpartiet välförtjänt knappt en halv procent. Sossarna har bara Miljöpartiet att luta sig emot i rikspolitiken, där Gud förbjude kommunister inte får medverka. En sådan allians skulle sannolikt halvera sosserösterna nästa gång.

Stefan Löven sitter ohjälpligt fast i en rävsax och hoppas kanske fortfarande att han skall kunna få de fyra allianspartierna att hjälpa en S-Mp-regering som arbetar i eller mycket nära mitten? Jag tror faktiskt att han inte bara ”filmar”, utan tror att det kanske skulle kunna fungera.

Nu är det dags att något klargöra begreppet ”mitten”. I media ser vi allt som oftast att ”alla samlas i mitten”. Så är det naturligtvis inte. Vänsterpartiet är bara ett nytt namn på Vänsterpartiet Kommunisterna ligger kvar där de legat sedan 1921, men styrs inte längre från Moskva, även om de verkar gilla f.d. överstelöjtnanten i KGB, Putin.

Med moderaterna som det stora mittenpartiet har också mitten förskjutits åt höger. Moderaterna säger sig vara liberala numera, men de är ju nyliberala, vilket är något helt annat än socialliberala, som nog flertalet folkpartister fortfarande egentligen är. ”Mitten” har alltså flyttats ut till höger om mitten och där finner jag numera många gånger även socialdemokraterna. S har t.ex. accepterat Alliansens skattesänkningar, liksom den orättvisa skattesatsen för åldringar. Den kan de bara tänka sig att rätta till på lång sikt.

Vill du veta lite mer om nyliberalismen så är det bara att skriva nyliberalism i sökrutan längst uppe till vänster, så kommer bl.a. fram ett gammalt inlägg där jag i korthet utreder de här begreppen.

Jag vet aldrig var jag egentligen hamnar, när jag börjar skriva. Jag hade här tänkt mig ett kort inlägg om vänstern och dess ledare, Jonas Sjöstedts, uppträdande före och efter valet så åter till Socialdemokratiska Vänsterpartiet ( en kort tid före 1921 och som utbrytare från S), Sveriges Kommunistiska Parti (från 1921), Vänsterpartiet Kommunisterna (från 1967) och Vänsterpartiet (från 1990). Man kunde inte längre säga sig vara kommunist efter alla fruktansvärda avslöjanden om kommunismens oöverträffade illdåd världen över.

Dåvarande statsministern Göran Persson tog i en partiledardebatt 1997  initiativ till en bred informationsinsats om Förintelsen, Levande historia. Syftet skulle vara att med utgångspunkt från Förintelsen under andra världskriget ta upp frågor om medmänsklighet, demokrati och alla människors lika värde. Redan 1998 kom boken ”om detta må ni berätta …”, en bok om Förintelsen i Europa 1933 – 1945.

Den boken redovisade nazismens fruktansvärda och till stor del genomförda utrotning av framförallt judar, romer, vad man betecknade som ”asociala” och homosexuella. Omkring sex miljoner judar och många från övriga kategorier beräknas ha dödats i de tyska utrotningslägren. Några få räddades i världskrigets sista skede bl.a. till Sverige med greve Folke Bernadottes ”Vita bussar”.

Jag minns den tiden så väl, när jag kunde läsa i tidningarna om hur dessa människor efter äventyrliga turer i krigets Tyskland togs emot i Sverige. Många i ett ”nära döden-tillstånd”. Du, som nu vill veta mer kan söka boken ”Vi åker till Sverige” De vita bussarna 1945 av Sune Persson.

Det skulle dröja till år 2008 innan Levande historia efter grundlig forskning gav ut Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. Men så var också de brotten, hur otroligt det än kan tänkas, så mycket större, så mycket mer omfattande och i så hög grad riktade mot även egna medborgare. Men de avslöjades successivt under många år. Sovjetkommunisterna hade haft makten i mer än 70 år, under så lång tid hunnit med så många fler illgärningar och andra lika brottsliga kommunistregimer hade tillkommit på flera håll.

Boken från 2008 koncentrerar redovisningen till de tre kommunistregimerna i Sovjetryssland, Kina och Kambodja. Det räcker gott och väl för att man skall komma upp i många tiotals miljoner dödsoffer och i skenrättegångar dömda till slavarbetsläger under mycket långa tider. De tyska/nazistiska illgärningarna kommer inte ens i närheten av de kommunistiska vad gäller grymheter mot de egna folken och de som ville leva i demokrati.

De europeiska kommunistpartierna, inte minst det svenska, verkade under lång tid på direktiv från det ryska partiet. Det gjorde att vi stundom fick uppleva tvära kast, som efter massmördaren Stalins fall. 1953 skrev Centralkommittén för Sveriges Kommunistiska Parti: ”En stor och smärtsam förlust har drabbat hela den framstegsvänliga mänskligheten. Stalin är död. Vår tids störste folkledare och statsman, den socialistiska samhällsvetenskapens geniale mästare, kommunismens banerförare har gått ur tiden.”

Stalin efterträddes av triumviratet Beria, Molotov och Krustjev, men Krustjev lät raskt avrätta Beria och förvisa Molotov till Mongoliet. Vid ett hemlighetsfullt möte med duman redogjorde Krustjov för en del av Stalins fruktansvärda styre och vad som hände i Gulag. Att han själv verkställt en del av Stalins illgärningar låg han lågt med. Han nämndes själv ibland som ”Slaktaren från Ukraina”. På order från Stalin fick mellan 3 och 10 miljoner Ukrainska bönder svälta ihjäl 1932 – 1933. Exakta antalet har historikerna inte kunnat räkna fram.

1956 fick följdriktigt Sveriges Kommunistiska Parti order från Moskva och ytterst alltså nye ledaren för världskommunismen, Krustjev, att Stalinkulten omedelbart måste upphöra.

Jonas Sjöstedt gick tidigt under skoltiden med i Kommunistisk Ungdom och efter 2-årigt gymnasium och flytt till Göteborg blev han redaktör för Röd Press. Han fick jobb som montör på Volvo Lastvagnar i Umeå och engagerade sig väldeliga på Nej-sidan i EU-valet, varpå han blev invald i EU-parlamentet. Där satt han i tre perioder och är nu välbeställd Östermalmsbo.

Det är bara det att jag är helt och fullt övertygad om att han också fortfarande är kommunist ut i fingerspetsarna. Jag ryser när jag ser och hör honom i t.ex. TV:s partidebatter. Det går kalla kårar utefter min rygg Jag tycker mig se kallt besinningslöst kommunistiskt hat mot de andra i hans ögon, mimik, kroppsspråk och tal när han debatterar.

Och han är den som vänder sig mot att Sverigedemokraterna i demokratisk ordning skall få besätta posten som 2:e vice talman i Sveriges riksdag! Jag tror att han själv anser sig bättre lämpad

PS

Tveklöst har många gamla pensionärer, som väl minns kommunisternas missgärningar, röstat på Sverigedemokraterna. Det enda partiet som omgående sagt sig vilja rätta till den orättvisa beskattningen av de gamla. De med pensioner som år för år under lång tid minskar i värde.