Söderhamnspolitiker

Söderhamn är på några sätt en fin liten stad, särskilt sommartid. Skälen till att vi flyttade till Söderhamn för tio år sedan var goda, men kommunen blev en stor besvikelse för mig och min hustru. Vi flyttade från Sveriges äldrevänligaste kommun till Söderhamn, där skandalerna i äldreboenden då och då duggar i pressen och det tydligen inte är lätt för gamlingar att få hjälp i hemmet.

I måndags samlades stadens fullmäktige för att välja sina ”politiska förtroendemän”. Förberedelsearbetet var klart, alla visste hur det skulle gå. Centern och det lilla Sveriges Pensionärers Intresseparti, SPI Välfärden, med två mandat i fullmäktige, hade kommit överens om valsamverkan.

På så sätt kunde de i valförrättningen ses som ett parti, det näst, största och båda två inhösta några  styrelse- och nämndmandat att fördela sinsemellan. SPI skulle på så sätt få ett mandat i kommunstyrelsen och ett i omsorgsnämnden. Mandat som SPI Välfärden skulle ha gått miste om utan samverkan med C och blivit helt utan styrelse- och nämndposter.

Ordföranden i SPI-föreningen nominerades till posten i kommunstyrelsen och en kvinna till den i omsorgsnämnden. Båda saknade helt erfarenhet av styrelse- och nämndarbete.

Strax därefter fick ordföranden information om att en kvinna, kandidat till posten i omsorgsnämnden, hade gått omkring bland valstugorna i stadens centrum och talat illa om SPI. Hon skulle minsann inte rösta på SPI och lämnade enligt uppgift negativa omdömen om SPI:s ordförande.

Vad gör den lokala partiföreningen i ett sådant läge? Ja, man talade med ”damen”. Damen, som inte visste något om politiskt arbete och tydligen inte om politik över huvud taget? Tydligen lovade hon bot och bättring, för hon nominerades till kommunfullmäktige och som ersättare i omsorgsnämnden.

Det här är ett bra exempel, om än extremt, på partiernas stora svårigheter att hitta lämpliga kandidater till de kommunalpolitiska uppdragen. Jag blev förskräckt då jag för någon månad sedan lyssnade lite på radiosändningen av förra fullmäktigemötet. Ändå är det ingen överraskning för mig att kvalitén hos många kommunpolitiker i Söderhamn är utomordentligt låg.

Partierna har under lång tid stadigt tappat medlemmar, men överlever med hjälp av partistöd. Redan på 90-talet hade partierna i Sverige minskat med 100 000-tals medlemmar, en minskning som sedan fortsatt.

För socialdemokraterna liknade det plötslig katastrof, då kollektivanslutningarna till S av LO-förbunds och klubbars medlemmar slopades 1987 och S i ett slag förlorade många tusen partimedlemmar. Det var emellertid till stor del medlemmar som inte var intresserade av att bli kommunpolitiker.

De kvarvarande beskrevs av Hans-Eric Andersson, en av flera socialdemokratiska politiker som jag högaktar som kunnig, rättfram och förutseende sanningssägare. Han hade varit både kommunalråd I (KSO), riksdagsman och VD i framtidsinriktat kommunalt bolag.

Hans-Eric intervjuades av Björn Jerkert för hans bok Den maktlösa politiken som utkom 1994. Hans-Eric säger där: ” Väljarna skulle chockas om de hörde de okunniga interna diskussionerna på partimöten. Allt färre vill bli politiker och de som blir det är allt mindre representativa för invånarna. Partierna är mycket svaga. Dessutom är det tjänstemännen som bestämmer. Det finns två slags politiker. De som inser det och de som ännu inte upptäckt det.”

Han menade att politikern som lekman inte kan styra utbildade jurister, ekonomer, ingenjörer, arkitekter. De får lov att lita på sina tjänstemän i förvaltningarna som ju förser dem både med fakta och de argument tjänstemännen finner lämpliga. Sådant är uppenbarligen fortfarande läget i Söderhamn.

De politiskt makthavande socialdemokraterna genomför dock tydligen en del egna idéer. Sålunda är t.ex. kommunalrådets arvode väldigt frikostigt och högst bland kommunerna i Hälsingland. Samtliga nämndordförande är socialdemokrater med väl tilltagna arvoden i denna fattiga kommun med eftersatt äldreomsorg. Kvalifikation är tydligen ett ord med speciell betydelse bland ”styrande” politiker i Söderhamn.

Så vid måndagens fullmäktigemöte skulle valen till nämnder och styrelser ske, och då händer det! Plötsligt säger sig den nämnda kvinnan representera SD och inte SPI Välfärden. Att väljarna nyss röstat på henne och inte på SPI är knappast troligt, men hon kan fullt lagligt sitta kvar på sitt mandat i fullmäktige i fyra år och alltså grovt lura väljarna, sådan är lagen.

Som skäl till sitt agerande anger hon att hon behandlats illa i SPI, men att hon behandlats väl och medkännande av ordföranden i SD:s Söderhamnsförening som också bjudit hem henne på middag. Fullmäktigesammanträdet blev kaosartat, med ett antal ajourneringar för att klara ut den nya situationen där nu SD blivit näst störst vid omröstningen i fullmäktige, med fler nämnd- och styrelsemandat att tillgodoräkna sig och ordföranden i SPI fick inte sin post i kommunstyrelsen, den gick till SD.

Rövarhistoria? Ja det skulle man kunna tro, men detta hände i Söderhamn och politikerföraktet fick sig säkert en rejäl skjuts.