2014 skulle riksdagen fatta beslut om försvarsmaktens utveckling och struktur under perioden 2015 – 2019. Det blev inte så, nu skall beslutet tas en bit in i den perioden. År 2015 säger man, men då får man hoppas att det finns en ny och aktuell analys från försvarsberedningen. Hoppet är det sista som dör.
2013 och 2014 har präglats av diverse åsikter och förslag om försvarets utveckling från partierna, från enskilda politiker och från regering och opposition. Så t.ex. har moderaterna redovisat nya planer på en miljardsatsning i att uppgradera en del stridsvagnar, men det är inte alls något nytt. Det är en åtgärd försvaret aviserade som nödvändig 2009, men som man då ändå tvingades skjuta på till en obestämd framtid.
Hösten 2013 meddelade Karin Enström, försvarsministern, att försvarsbudgeten skulle få ett tillskott på 1,4 miljarder att läggas på övningar och personal fram till 2017. Peter Hultqvist, som nu är försvarsminister, kallade det ”puts i marginalen” och pekade på att försvaret behöver 30 miljarder mer de närmaste tio åren. Mycket snack men lite verkstad är politikernas modell.
MSB presenterade i början av 2014 en opinionsundersökning från 2013, som visade att en majoritet av svenska folket hade ”mycket eller ganska lågt förtroende” för Sveriges förda försvarspolitik. Nära hälften av svenska folket var också då oroliga för utvecklingen i Ryssland och 44 % ville ha ett värnpliktsförsvar mot 34 % för ett yrkesförsvar.
Att Fredrik Reinfeldt nyligen kallat Sveriges försvar ett särintresse behöver jag inte påminna om. Inte heller att Ryssland startat det moderna kriget i Ukraina. Den ena militära styrkan efter den andra korsar gränsen mellan Ryssland och Ukraina, med soldater utan beteckningar i omärkta fordon. Den ryska statsledningen är fortsatt kriminell precis som under sovjettiden. Man har inbillat ryssarna att man försvarar sig mot NATO, då man ockuperar Ukrainskt territorium.
Man deklarerar också nu öppet att de baltiska staterna efter Ukraina står i tur att känna rädsla för Ryssland. Estland hade före andra världskriget och som en följd av tsarväldet en befolkning som till 8 % talade ryska. Under kriget tvingades de utrymma nordöstra Estland och flydde söderut. Över 20 000 flydde också i småbåtar över Östersjön till Sverige, där de vanligen landade på Gotland. De som flytt området fick sedan inte flytta tillbaka utan deras marker och bostäder togs i en russifieringsprocess över av ryssar. De som flytt till Sverige ville naturligtvis inte tillbaka. Därför är, för att göra en lång historia kort, idag ungefär 25 % av esterna även rysktalande.
Många svenskar vill återgå till värnpliktsmodellen, så även jag, men inte nu. Vi har nu kommit så långt på väg vad gäller insatsförsvaret att det vore fel att avbryta i en tid när ett litet men effektivt försvar ligger om hörnet. Försvaret bör därför omgående tilldelas de medel som behövs för att snabbast möjligt bygga färdigt vårt yrkesförsvar. Därefter och kanske under lugnare förhållanden bör frågan om värnplikt åter aktualiseras.
Då ukrainakriget är över kommer med snudd på säkert hotet mot Baltikum att aktualiseras av ryssarna. Då blir vårt skydd av Gotland högaktuellt. Om ryssarna ger sig på Baltikum, så måste NATO agera och då har vi ett nytt europeiskt storkrig med alla dess fasor över oss.
Ryssarna såväl som NATO kommer att önska disponera ön som stor osänkbar vapenplattform för att behärska Östersjöområdet. Har vi kanske här en anledning till att ryssarna forcerat byggandet av en landstigningsflotta?
Gotland behöver rustas upp nu, även med hög- och långräckviddigt luftvärn och till Gotlands upprustning behövs särskilda anslag. Men tyvärr, Stefan Löfven har tagit fan i regeringsbåten, så vi får räkna med att den kapsejsar. Bara Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna inser faran och det räcker inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar