Inga hårda tag mot ryssarna

Särskilt några moderata rikspolitiker har länge envisats med att se EU som en effektiv säkerhetsorganisation vis à vis Ryssland. Det är och har hela tiden varit inte bara fel utan också fånigt. Bara NATO ger någon sådan säkerhet och i NATO hänger allt på USA, som under hela det förra århundradet skyddade oss européer mot oss själva.

Man glömmer tydligen lätt att Ryssland hitom Ural ligger i Europa. I Sverige var vi dock inställda på att i första hand skydda oss själva. Efter kalla kriget trodde en hel del korkskalliga politiker, att vi under lång tid inte längre skulle behöva något skydd mot den ryska imperialismen.

Nu har EU:s utrikesministrar varit samlade i Bryssel för att se över och utvidga sanktionerna mot Ryssland för dess ”övergrepp” mot Ukraina. Naturligtvis blev det bara en mycket tunn ”soppa” av det hela. Inreseförbud till Europa för ytterligare några ryssar och ukrainaryssar samt ”frysning” av en del ryska och ukransk-ryska tillgångar i EU.

Några EU-länder har gjort sig så affärsmässigt beroende av ryssarna att de inte anser sig kunna ställa upp med allvarliga sanktioner. Dit hör Tyskland med sitt behov av rysk gas, sedan de i grön hysteri efter den japanska olyckan stängde flera kärnkraftverk. Också andra EU-länder har stora affärer med Ryssland som de anser viktigare.

De baltiska länderna, Sverige och Polen som gränsar mot Ryssland vill tillsammans med Storbritannien utöka sanktionerna. Nya sanktioner kan bara klubbas gemensamt av EU:s stats- och regeringschefer och dessa träffas inte förrän i slutet av december. Det lär knappast bli tillräckligt kostsamt för Ryssland.

Det står helt klart att Ryssland vill ha revansch efter det sovjetiska sammanbrottet för ett kvartssekel sedan. Kolonisationen av de gamla lydrikena påbörjades omedelbart efter andra världskriget, man russifierade befolkningen. Särskilt skedde detta i nordöstra Estland, på Krim och i det industrialiserade östra Ukraina.

Före andra världskriget talade 8 % av Estlands befolkning ryska. Estland befriade sig från tsarväldet efter första världskriget. Den ryska kolonisationen av Estland efter andra världskriget gjorde att antalet ryssar snabbt ökade. Strax före det ryska sammanbrottet var drygt 30 % av esterna ryssar. Det har sedan minskat till nu kanske mindre än 25 %. Ryssarna är självklart inte särskilt välsedda bland esterna.

Men åter till Ukraina, där har i snitt senaste tiden 13 människor om dagen dödats och det är uppenbarligen ryssarna som håller igång striderna. Samtidigt skall det råda vapenvila, men den bryts bl.a. av att ryssarna skickar in nya förband utan ursprungsbeteckningar. Människorättsläget försämras och de s.k. proryska rebellerna är helt enkelt egentligen ryssar.

Sanningen är att Putin för krig mot Ukraina. Ett krig som inleddes på Krim och vars första akt avslutades med annekteringen av Krim. Den ryske generalstabschefen, Valerij Gerasimov, beskrev i en rapport i januari 2013 inför den ryska Krigsvetenskapsakademien, hur man för modernt krig:

Fokus på de metoder som används i en konflikt flyttas i riktning mot ett omfattande utnyttjande av politiska, ekonomiska, informations-, humanitära och andra icke-militära åtgärder som implementeras genom att utnyttja befolkningens potential till protest. Allt detta kompletteras med militära åtgärder av dold natur, bland annat informationskrigföring och verksamhet av specialförband. En öppen användning av militära medel, delvis under sken av fredsbevarande verksamhet och krishantering, övergår man till endast i ett visst skede för att nå slutlig framgång i konflikten.

(Källa: Putin rustar Ryssland, Jörgen Elfving, SMB förlag 2014.)

I Ukraina är nu ryssarna inne i skedet av militära åtgärder av dold natur, informationskrigföring och verksamhet av specialförband. Man bryr sig knappt om att dölja den utan korsar gränsen med hela förband och med de moderna sofistikerade vapensystem som bara ryssarna disponerar i denna del av Europa.

Låt mig påminna om det passagerarflygplan med mer än tvåhundra passagerare som sköts ned från 10 000 meters höjd över östra Ukraina. Det gjordes med hjälp av ett luftvärnssystem som Ukraina inte har disponerat och i detta fall med inkompetens tydligt markerad genom att man sköt ned ett trafikflygplan.

Ryssarna disponerar t.ex. luftvärnsrobotsystemet Tor-M2 med en höjdtäckning upp till 10 km och BUK-M2 med höjdtäckning till 25 km och horisontell räckvidd upp till 45 km. Båda är fordonsburna. Men ryssarna rustar och 2016 beräknas BUK-M3 komma med horisontella räckvidden 70 km och höjdräckvidden 35 km. Den beräknas också kunna bekämpa kryssningsrobotar, UAV och luftmål med stealthegenskaper.

Det där med motmedel och mot-motmedel, som jag i jobbet alltid hade att intressera mig för, är naturligtvis fortfarande intressant. Vi har nu under lång tid sett bilder av stridsvagnar från världens alla hörn, alla försedda med aktivt pansar. Jag har länge undrat när mot-motmedlet skall komma. Nu vet jag att ryssarna sedan 2013 har raketgeväret RPG-30 Krjuk i produktion. Det är s.a.s. dubbelpipigt och en skengranat föregår verkansgranaten och får aktiva pansaret att detonera för tidigt. Jag undrar om FMV och Bofors är med i svängarna?

Vem känner igen mönstret i Ukraina från det som slutade med annekteringen av Krim? I Ukraina återstår snart bara det sista skedet av Gerasimovs beskrivning av det moderna kriget. Att öppet gå in för att skydda ukrainarna mot dem själva.

Fortsätter sedan Putin med att på liknande sätt ge sig på Estland, så måste NATO agera och vi har ett nytt storkrig i Europa. Cecilia Widegren lär då bli högeligen överraskad av att Sverige inte kommer att undkomma deltagande med sin s.k. försvarsmakt. Men vi skall väl med hemvärnet och deras handeldvapen göra så gott vi kan trots våra politikers alla felprioriteringar.