Rysk verksamhet

Jag kollar ibland min bloggstatistik och under lång tid har många sidvyer från den redovisats på Ryssland. Ungefär hälften så många har just idag registrerats för Sverige. Det är inte heller första gången som antalet sidvyer i Ryssland är fler än de svenska. Tidigare har de Svenska varit fler. Vad håller någon eller några i Ryssland på med undrar jag?

Naturligtvis kan det finnas goda förklaringar, t.ex. någon eller några ryssar som studerar svenska har hittat min blogg för att öva att läsa vanlig vardagssvenska i god tappning. (Ha-ha!) Nej allvarligt talat skall jag nog höra med vännen Joakim von Braun om han kan förklara det ryska intresset för min blogg.

Jag är ju sedan tidigare inställd på att det är något skumt på gång, när ryssarna visar intresse. Jag är förresten skyldig Joakim stort tack, sedan han fick mig att pressa min läkare lite, så att jag äntligen fick smärtlindring med lite effekt till min svårt onda rygg.

Från det ena till det andra så blev resultatet i det amerikanska presidentvalet en överraskning, även om vi visste att en seger skulle bli knapp. Det amerikanska systemet med elektorer är ju till för att hindra de okunniga i massan att välja fel. Nu blev det i stället elektorerna som valde fel, när massan valde rätt om än knappt. ”Underliga äro Herrens vägar” minns jag att jag som barn hörde och här passar uttrycket väl.

Nu är det snart julafton, så det här inlägget blir inte längre än så här. Ha det bra i Jul!

  

En riktigt GOD JUL

och ett GOTT NYTT ÅR önskar

Sandarnegubben och hans hustru

(Bertil och Birgit) alla läsare!

I Gävleborg händer det något

Jag tror att det undras en del över långa uppehåll mellan mina uppsatser och det finns naturligtvis skäl till att produktionen minskar. Ett skäl är naturligtvis att jag blivit så där onaturligt trött som alla riktigt gamla människor blir och undrar över varför de blir?

Jag har ju läst ett antal biografier och memoarer och konstaterat att så gott som alla som nått nittioårsåldern upplevt denna trötthet. Winston Churchills biografier t.ex. nämner att Churchill mot slutet ofta sade: ”Jag förstår inte att jag är så trött”, fast på engelska förstås.

En skillnad mellan mig och Churchill är att jag förstår varför jag är så trött. Standardklyschan för att komma till rätta med tröttheten är: ”Du måste motionera”, men jag klarar att gå från ett rum till intilliggande” och möjligen lite motion liggande på sängen.

En av kommunens sjuksystrar kommer hem till oss då och då och tar ett blodprov (PK Inr). Mycket trevlig och omtänksam är hon. Hon skickade hit en sjukgymnast som har givit mig just några övningar att dagligen utföra liggande. Tyvärr glömmer jag alltför ofta att genomföra dem. Nog om detta.

I region Gävleborg blir det ytterligare en San Franciscoresa för chefer och småchefer har jag sett i tidningen. Man hade väl glömt några, som naturligtvis i så fall klagat och betald semester i San Francisco skall naturligtvis komma alla likvärdiga till del, annars kan det bli problem.

Däremot blir det inget av med storregion Svealand och därmed inte heller regiondirektörens tydligen tänkta nya tjänst fram tills han fyller 67 år. Jag har ett intryck av att han räknat med att få ett jobb som organisatör av den nya regionledning som nu inte kommer att behövas.

Jag antar att Gävleborgs högt älskade regiondirektör också tänkt sig att uppbära både lön och pension, något som i så fall nu gått i stöpet. Men givetvis går inte regiondirektören Lönnbark lottlös, tvärtom. Gävleborgs medborgare behöver hjälp av en modern Robin Hood mot sina snikna makthavare.

Regionledningen har tydligen, enligt uppgift i Kuriren, skrivit ett avtal som gör den nödd och tvungen att skicka hem förtidspensionären med ett avgångsvederlag på nära 3,4 miljoner kronor, motsvarande 24 månadslöner med full lön.

Detta inträffar tydligen om man inte kan komma överens med honom om ett annat jobb som han accepterar och som då skall ge hittillsvarande lön minus tio procent, det vill säga minst 126 000 kr per månad.

Region Gävleborg håller sig med duktiga politiker (från S, V och C) och tjänstemän, som ser till att det alltid finns pengar till deras påhitt. Skattebetalarna/väljarna i Gävleborg betalar alltså villigt och glatt vad makthavarna än hittar på.

Andra regionens duktiga skulle spara fyra och en halv miljoner kronor, genom att införa ett nytt joursystem för ambulanspersonalen. Det skulle resultera i en ren lönesänkning för personalen, men ingen vill ju ha sänkt lön. Personalen hotade med att säga upp sig om nya joursystemet infördes.

I ledningen av regionen var man säker på att personalen inte skulle göra allvar av hotet, så joursystemet infördes, varpå personalen sade upp sig. Fyra och en halv miljoner kronor skulle sparas genom förändring av jourersättningen.

Från januari till oktober i år kostar inhyrd personal drygt åtta miljoner. Så har vi övertidsersättningen, som väl ökar astronomiskt med alla uppsägningar? Inhyrda läkare och sjuksköterskor mellan januari och oktober kostar regionen knappt 210 miljoner kronor.

Men regionrådet Eva Lindberg (S) har tidigare i en intervju sagt att kostnaden inte är största problemet, utan bristen på kontinuitet när patienten tvingas möta ny personal hela tiden. De gör sitt skift och drar sedan vidare till nästa arbetsplats och deltar varken i utveckling av vård eller främjar arbetsmiljö och gemenskap kan tilläggas.

Jag slutar skriva här, jag har ju överskridit 140 tecken för länge länge sedan. Källan till mina siffror här är Söderhamns-Kuriren 3 december.

Ha det bra.

Israel, Mellanösterns origo

I somras fick jag Israel på hjärnan och Mellanöstern följde med på köpet. Det händer ju så mycket ruskigt där i och intill Israel. Rent av är det nog så att Israelerna har det ganska lugnt just nu, medan araber är upptagna av att bomba och skära halsen av varandra med Putins benägna hjälp.

Särskilt har jag lusläst sexdagarskriget 1967, då de Israeliska terroristerna från 40-talet hunnit bli generaler och ministrar. Menachem Begin, som var terrororganisationen Irguns ledare från 1947 och ansvarig för t.ex. terrorbombningen av King David Hotel med 91 dödsoffer.

Han hjälpte också till då en brevbomb skickades till Västtysklands ledare, Konrad Adenauer. Hans motivering var enligt uppgift ”alla tyskar är mördare”. Adenauer klarade sig lyckligtvis utan skador. Britterna utfäste en belöning på £10 000 för infångande av Begin. Norrmännen tilldelade honom småningom Nobels fredspris.

Några har burit sig väldigt underligt åt beträffande Palestina. Gud t.ex. lovade landet till patriarken Abraham och hans efterföljande det kan vi se i Bibeln. Men på 600-talet meddelade profeten Muhammed att Gud i stället lovat landet till Abrahams egentligen förstfödde son och hans efterföljande.

Några överlåtelsehandlingar eller gåvobrev har ingen sett och det råder delade meningar om vilket område ”det förlovade landet omfattar”. En del menar att det gäller ungefär nuvarande Israel plus Västbanken och Jordanien, alltså det brittiska mandatet Palestina. En del tydligen Davids och Salomos Israel som sträckte sig från Sinai till Eufrats övre lopp under en kort tid.

Nationernas Förbund, NF, och senare Förenta Nationerna, FN, satte sig emot vad Gud bestämt och menar att FN skall förvalta Jerusalem. Staden ingår nu i Israel och är Israels huvudstad enligt israelerna. För muslimerna är Jerusalem världens tredje heligaste stad.

Ben Gurion, som proklamerade staten Israels självständighet den 14 maj 1948 menade att man skulle vara nöjd med det land man till en början kunde få om än det var litet. Utöka sina gränser kunde man sedermera genom krig eller förhandlingar. (Från hans dagbok.)

I Mellanöstern möts tre kontingenter, Europa, Asien och Afrika. Här har vi Bördiga halvmånen, området mellan Mesopotamien vid floderna Eufrat och Tigris, nuvarande Irak, och Egypten vid Nilen. Till området ansluter Medelhavet, Röda havet och Persiska viken.

Här uppstod förhistoriska civilisationer, som vi idag vet litet eller inget om. Området var upplagt för kontakter mellan olika civilisationer, som vi känner från                          

biblisk tid. Det var och är upplagt för att vara en omstridd del av vår värld, ända från förhistorisk tid.

De mer eller mindre omfattande kontakterna mellan kontingenternas civilisationer togs här i form av handel, upptäcktsresande, missionerande, infiltrationer, invandring och erövrande arméer.

Med undantag för inte mer än ett par hundra år kontrollerades nuvarande Israel av andra än israelerna. Här härskade i stället assyrier, babylonier, perser, kaldéer, mongoler, greker (Alexander den store), romare och turkar. De sistnämnda under 600 år fram till 1923, då Palestina blev brittiskt mandat under Nationernas Förbund, NF.

Här skapades tidigt förutsättningar för någon form av gemensam världshistoria, berättad av generation till generation och som småningom blev fragmentariska, efterhandskonstruktioner, myter av självrättfärdigande karaktär och kunde handla om tusentals år gamla historier.

Det är kanske inte så märkligt att tre världsreligioner uppstod här och utformades lite olika från en gemensam grund. Inte heller att detta skapade förutsättningar för fasansfulla konflikter med diffus begynnelse och som lever vidare och inte tycks kunna komma till något riktigt slut.

1869 invigdes Suezkanalen, som har oerhörd betydelse för den internationella sjöfarten och stor strategisk betydelse. I början av 1900-talet upptäcktes rika oljefyndigheter framför allt på båda sidorna av Persiska viken, samtidigt med att världens behov av olja stegrades markant, vilket gjorde området begärligt.

I samma veva, vid Vk1 slut gick luften ur Osmanska imperiet, som i 600 år härskat i Bördiga halvmånen. Storbritannien och Frankrike tog för sig av den stora kakan och Palestina blev brittiskt mandat. Mot hjälp från araberna i kriget mot turkarna, som stod på Tysklands sida i Vk1, lovade nu britterna att göra Palestina till arabiskt kungadöme. Tidigare hade de i Balfourdeklarationen lovat skapa ett Judiskt hemland, vad det nu kunde vara? Landet var ju redan befolkat.

Följden blev i alla fall ständiga sammanstötningar mellan immigrerade judar, som kommit i stort antal sedan förra sekelskiftet, men särskilt från och med 1930-talet och de araber som sedan 2 000 år och mer befolkat landet. Efter Jerusalems förstöring år 70 hade judarna befunnit sig i en diaspora. Från år 135 förbjöds alla judar definitivt att bo eller vistas i Israel.

Britternas löfte till Judarna var egentligen inte så mycket värt. De skulle få bosätta sig i sitt ”hemland”, men fortsatt arabisk majoritet skulle säkras genom begränsad immigration.

Den 4 september 2011, alltså för drygt fem år sedan, skrev jag ett mycket långt inlägg här där jag ganska kortfattat redogjorde för Israels krig, främst under modern tid. Det gavs rubriken Invandrarfientlighet, terror och krig. Du kommer dit om du använder sökrutan längst upp till vänster här.

Ett uppehåll

Det är nästan två veckor sedan jag senast skrev något här. Lusten att skriva har helt enkelt inte infunnit sig. Mitt liv sista tiden har också varit lite äventyrligt. För några nätter sedan snubblade jag vid förflyttning över köksgolvet. Det är hård klinker jag då möter med huvudet utan att numera kunna dämpa fallets verkan med armar och händer.

Jag satt i köket och läste om ”sexdagarskriget”, då Nasser trodde sig kunna lura Israel, men i stället själv blev grundlurad. Strax efter klockan två, reste jag mig för att gå till sängs, men stöp i golvet och tydligen kvicknade till småningom eftersom blodpölen hade en diameter på så där en halv meter, medan blodet kom från två små jack i pannan. Mitt PK-värde var tursamt så lågt som runt 2,0 vilket betyder att blodet behöver två gånger normaltid för att koagulera.

Sedan visade det sig att jag inte var i stånd att resa mig från ställningen ”framstupa liggande”. Jag kunde inte ens få upp överkroppen på armbågarna och det blev att ropa för att väcka Birgit, som kom stultande med sin rollator. Hon slet och drog tills jag kom upp i ställningen ”på alla fyra”. Med hjälp av Birgit och en stol kunde jag slutligen komma upp på fötterna.

Klockan fyra, efter tvätt och omplåstring kom jag i säng med nya blåmärken och småsår lite här och där. Birgit hade då också svabbat upp blodpölen på golvet. Klinkers är hårda och rätt tåliga, det syntes inga nya skador i golvet.

Fidel Castro trillade av pinn häromdagen, vi var nästan jämnåriga. 1958 vid juletid tågade han in i Havanna och befriade Kuba från diktatorn Batista. Jag och många andra beundrade Castros revolution och trodde att han skulle åstadkomma något gott. Men det visade sig snart att han uppförde sig som andra kommunistiska makthavare.

Han började snart fängsla sina gamla vänner och medarbetare, som dömdes till mycket långa fängelsestraff, med Castro som någon sorts åklagare. Kuba hade inte blivit någon rättsstat och vi har väl aldrig varit så nära ett kärnvapenkrig som då Castro lät ryssarna installera kärnvapenmissiler med kapacitet att nå hela Nordamerika. John F. Kennedy satte hårt mot hårt och tvingade Nikita Chrusjtjov att ta hem sina raketer med kärnladdade stridsspetsar.

Dagsläget i övrigt för min del är att jag har ägnat tiden åt att ”lusläsa” Israels historia och vad jag har om Israels sexdagarskrig med grannstaterna, som spöades en efter en. Fredsavtal har Israel numera med Egypten och Jordanien, men jag undrar hur stabila de avtalen är. Med Syrien har man inget fredsavtal, men Syrierna är för närvarande fullt upptagna med att kriga med sig själva och med IS. I Irak är läget likartat, men något lugnare. Framtiden för Israel och hela Mellanöstern är osäker. Det blir kanske något om Mellanöstern i nästa inlägg.

Bara en månad till Jul, men ta det lugnt. Det du inte hinner med till Jul kan du nog ta efter Jul.

1:a palestinska intifadan

Den andra intifadan känner kanske en del till och kan någorlunda redogöra för. Jag gissar att man svarar ungefär ”en sorts intensifierat uppror på Arafats tid” och det kan ju passera som riktigt svar, men tyder inte på tillräckliga historiekunskaper.

Judar började invandra till Palestina i slutet av 1800-talet. Men de var inte ensamma, även kristna flyttade in. Inte sällan då de blev gamla och för att i Jerusalemtrakten vara nära händelsernas centrum vid uppståndelsen, Harmagedon och Jesu återkomst till Jerusalem.

År 70 e.Kr. och efter ett judiskt uppror fördrev romarna den judiska eliten från Israel, men även flertalet övriga judar lämnade området. År 135, och efter ytterligare ett uppror förbjöds alla judar att vistas i Israel. Judarnas diaspora började således för i det närmaste två tusen år sedan.

Det visade sig att varhelst det uppstod en koncentration av judar så blev det problem med urbefolkningen. I värsta fall urartade dessa till judepogromer. Stora förflyttningar kunde spåras, från Nordafrika till Spanien, sedan till Frankrike, därifrån till Tyskland, till Polen och till Ryssland. Idag är ett par miljoner judar också amerikaner.

Invandringen till Palestina accelererade snabbt. Palestina var från början benämningen av ett område som omfattade dagens Israel, Västbanken (dagens Palestina), Jordanien samt smärre delar av sydligaste Libanon och Syrien, det område som efter Vk1 blev brittiskt mandat. Idag menar vi med Palestina vanligen enbart Västbanken.

1929 hade den judiska befolkningen vuxit till 156 000, vilket innebar en fördubbling på tio år. Det lilla området, dagens Israel, där judarna i huvudsak bosatte sig hade därmed den högsta befolkningstillväxten i världen. Judar ägde nu 4 procent av all mark men redan 14 procent av den odlingsbara jorden.

I augusti det året utbröt våldsamheter sedan en arabisk mobb mördat 130 av sina judiska grannar i Hebron. Anledningen var ett rykte att judarna avsåg att förstöra de två heliga moskéerna på Tempelberget och där återuppbygga kung Salomos tempel. När britterna väl fått det hela under kontroll hade 87 araber dödats och 181 sårats, ytterligare 120 judar hade dödats och 198 sårats.

År 1931 beräknas 30 000 palestinska bondefamiljer ha förlorat den mark de tidigare odlat och som överförts till judar. De måste i stället söka sin utkomst i städerna. Många sysselsattes med att bygga nya bostäder åt de immigranter som var orsaken till deras elände. Naturligtvis kom de att såväl frukta som hata Judarna.

Efter Hitlers maktövertagande 1933 syftade tysk politik till att börja med mot att under press förmå judarna att lämna Tyskland och helst till Palestina. 1935 ökade också antalet immigranter med nytt rekord till 61844 personer. Följden blev den revolt som kan betecknas som den första intifadan.

Araberna tillsatte en hög kommitté hämtad ur de ledande familjerna i Jerusalem, med stormuftin i Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini som ordförande. Kommittén uppmanade 1936 till generalstrejk och bojkott mot Yishuv (det judiska samhället). Strejken följdes av attacker mot både judiska bosättare och de brittiska styrkorna.

Upproret blev ett misslyckande, palestinierna drabbades mer än judarna och britterna skickade 20 000 soldater för att kväsa det. Höga kommittén avblåste strejken då man fått intrycket att London nu skulle inta en opartisk hållning.

Som vanligt tillsattes en kommission med uppdraget att ta reda på orsakerna till revolten och föreslå lämpliga lösningar. I kommissionens slutrapport i juli 1937 drogs slutsatsen att både den judiska och den arabiska nationalismen var stark och växande och att alltså klyftan mellan folken vidgades. Ordförande i Peelkommissionen blev Lord William Peel (1867 – 1937).

Den enda lösningen bestod i en delning av Palestina i en judisk stat på omkring 5 000 kvadratkilometer som omfattade kustområdet norr om Gaza upp till de franska mandaten Libanon och Syrien. Resten av Palestina, Negevöknen, de östra och centrala delarna inklusive Västbanken samt Transjordanien skulle bli en arabisk stat, medan en brittisk enklav skulle upprättas mellan Jerusalem och kusten strax söder om Jaffa.

225 000 araber skulle, om nödvändigt med tvång, flyttas från de 20 procent av marken som då reserverats för judisk suveränitet, medan cirka 1 250 judar behövde genom ”transfer” flyttas till judiska staten. Den judiska invandringen skulle begränsas till 12 000 årligen för att relationen mellan folkgrupperna skulle hållas konstant och judarna därmed förbli i minoritet. Judarnas ledare, David Ben-Gurion (1886 – 1973) välkomnade Peelkommissionens förslag.

I sin dagbok skrev han den 12 juli 1937:

En tvångsförflyttning av araber från dalarna i den föreslagna judiska staten skulle ge oss något vi aldrig haft, inte ens när vi stod på egna ben under det första och andra templets dagar.

I kommissionens rapport strök han under ”påtvingad transfer”. För första gången i historien var ”en verklig judisk stat” på väg att skapas och även orden ”verklig judisk” är understrukna i anteckningarna. Han jämförde rapporten med ”vår självständighetsdeklaration”.

”Vi skall krossa de gränser som påtvingats oss och detta inte nödvändigtvis genom krig. Jag tror att en överenskommelse mellan oss och den arabiska staten kan nås i en inte alltför avlägsen framtid. Och om vi för in hundratusentals judar till vår stat, om vi kan stärka vår ekonomiska och militära position, då skulle en grund vara lagd för ett avtal om att avskaffa gränserna mellan oss och den arabiska staten. Förlusten av Negev var överkomlig.

Ben-Gurion såg inte gränserna som permanenta. Han såg rapporten som en födelseurkund för en judisk stat, möjligheterna att bygga upp en stark ekonomi och skapa en slagkraftig armé. Att senare vidga den judiska statens gränser. Den tjugonde sionistiska kongressen i Zűrich 1937 antog kommissionens förslag.

Kongressen tillsatte en kommitté för befolkningsförflyttning. I första hand skulle den titta på möjligheterna för Syrien och Transjordanien att ta emot palestinierna. Kommittén kom snabbt fram till att fler än 225 000 måste flytta om staten skulle bli livskraftig. Flytten skulle inte ske frivilligt och inga araber var villiga att ta emot palestinierna. Mandatärmakten, Storbritannien,

var inte i stånd att genomföra folkomflyttningen.

I sina dagböcker ventilerar Ben-Gurion möjligheten att betala Irak10 miljoner brittiska pund för att ta emot 100 000 arabiska familjer. Weizmann lekte med tanken att ge Ibn Saud i Arabien mellan 10 och 20 miljoner pund för att ta emot alla arabiska palestinier. Han hade en förhoppning att USA skulle betala åtminstone en del av detta.

I en skrift, Riktlinjer för en sionistisk politik, publicerad 1941 utvecklade han en plan för transferkommittén. Det är omöjligt att tänka sig en allmän evakuering utan tvång och brutalt tvång …

Då kommissionens rapport kom hade Ben-Gurion sagt: … ingen regering i världen kan förhindra individuella terroraktioner när ett folk kämpar för sitt land och att det inte var enkelt att undertrycka en folklig rörelse med våldsanvändning. … som en arab med nationalistiskt politiskt samvete skulle jag också göra uppror mot en immigration som sannolikt skulle överlämna landet och dess arabiska invånare till judiskt styre.

Reaktionen blev som Ben-Gurion väntat, 1937 mördades brittiske guvernören i Galileen och intifadan fortsatte med en kulmen 1938 på hösten. Britterna olagligförklarade Höga arabiska kommittén. Ett par hundra palestinska ledare arresterades och många av dem deporterades till Seychellerna, idag ett turistparadis i Indiska oceanen öster om Afrika.

När upproret krossats 1939 hade mer än 2 000 arabiska rebeller dödats, 108 avrättats och mer än 2 000 arabiska hus förstörts. Britterna förlorade 265 man och 495 judar förlorade livet. Det hela kostade britterna mycket pengar, orosmolnen lägrades över Europa och det var inte längre läge att skicka ut trupper i koloniala krig.

När Tyskarna gick in i Österrike i mars 1938 och landet anslöts till ”tusenåriga tyska riket ökade den judiska flyktingströmmen till Palestina kraftigt. I juli tog amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt (1882 – 1945) initiativ till en internationell konferens om Palestinafrågan. Den förlades till Évian-les-Bains, en kurort i Frankrike.

Roosevelt var bara inte beredd att ta emot några judiska flyktingar i Amerika och lät därför USA företrädas av en god vän och affärsman. 32 stater lät sig företrädas och de förklarade en efter en å sina regeringars vägnar att de inte kunde ta emot några judiska flyktingar från Tyskland.

Britten förklarade att de brittiska öarna var överbefolkade och plågades av arbetslöshet och de brittiska kolonierna inte alls lämpade sig för en judisk invandring. Schweiz representant talade brutalt klarspråk: ”Schweiz, som har lika liten användning för dessa judar som Tyskland har, kommer att vidta åtgärder för att skydda Schweiz från att översvämmas av judar.”

Sverige representerades av Gösta Engzell, chef för UD:s rättsavdelning. Han framhöll att svensk hjälp endast kunde erbjudas i begränsad utsträckning och att det judiska problemet i Europa inte, ur hans eller regeringens synpunkt var begränsat till tyska eller österrikiska flyktingar. Det judiska problemet kunde endast lösas om dessa flyktingar sprids till länder utanför Europa.

Sverige stödde också Schweiz i kravet på att Tyskland skulle sätta en J-stämpel i judars pass för att myndigheterna skulle kunna skilja ut judar vid inresor. Endast ett land uttryckte villighet att ta emot judarna, diktatorn Rafael Trujillos Dominikanska republiken. Man skulle ställa mark till förfogande, men bara under förutsättning att judarna konverterade till kristendomen. Så generöst!

Völkischer Beobachter, tyska nazistpartiets tidning, triumferade: ”Ingen vill ha dem!” Hitler kommenterade belåtet konferensen: ”Vi för vår del är beredda att ställa alla dessa kriminella till dessa länders förfogande, för min del gärna på lyxfartyg.” Peelkommissionens förslag lades undan. I stället tillsattes en ny brittisk kommission, som publicerade ytterligare en vitbok i maj 1939.

Britterna insåg att det måste till en klar definition av den brittiska politiken i Palestina och dess målsättningar. Storbritannien hade aldrig övervägt att den arabiska befolkningen skulle få en underordnad roll, än mindre att dess språk och kultur skulle försvinna. Man hade aldrig tänkt sig att Palestina som helhet skulle göras till ett judiskt nationellt hem utan att det skulle upprättas i Palestina.

För att undanröja alla missförstånd fastslog man att brittisk politik inte avsåg att åstadkomma en judisk stat i Palestina. De förpliktelser man hade mot det arabiska folket och de försäkringar som getts det arabiska folket i det förflutna skulle gälla. Men man betonade att man även stod på judarnas sida. Detta visade de 300 000 judar som immigrerat sedan1922 och nu utgjorde en tredjedel av befolkningen.

Vitboken fastslog att den judiska immigrationen skulle begränsas till 15 000 per år under fem år, vilket betydde att Yishuvs andel av befolkningen skulle nå ett tak på 35 procent och som inte skulle kunna komma att kontrollera landet. Efter femårsperioden skulle en fortsatt judisk invandring bero av arabiskt samtycke och nya judiska köp av land skulle förbjudas eller starkt begränsas beroende av vilket område det gällde.

Efter tio år skulle Palestina få sitt oberoende under en gemensam judisk-arabisk regering och detta skulle verkställas på ett sätt ”som säkerställde att varje samhälles väsentliga intressen tryggades”. Ingen av parterna förklarade sig nöjd, tvärt om, nu började andra världskriget och det mesta ställdes på huvudet. Tyskarna började snart avliva Europas kvarvarande judar i industriell skala och med industriella metoder.

Antagligen fortsätter jag där i något kommande inlägg

Svensk flathet

I mitt inlägg den 31 maj visade jag hur två tjänstemän från Migrationsverket kallat till möte med flyktingarna (syrier) vid Moheds camping. Flyktingarna hade klagat på maten och tyckte inte personalen behandlade dem med tillbörlig respekt.

Till mötet kom enbart män och jag menade att migrationsverkets tjänstemän visat typisk svensk flathet, som inte begärt att även kvinnorna skulle hämtas till mötet. Flyktingarna måste ju omgående få klart för sig att i Sverige är alla kvinnor fria att tala för sig själva.

Häromdagen såg jag i tidningen hur ett liknande möte går till i Finland. Det var en finsk kvinnlig överkonstapel, som berättade hur hon agerat i en situation liknande den de flata svenska tjänstemännen hanterat.

Hon begärde att männen skulle hämta kvinnorna, men de satt bara kvar och stirrade på henne. Då meddelade hon att hon också kunde stirra på dem, tills de hämtat kvinnorna. Motvilligt  hämtades kvinnorna, varpå hon meddelade att i Finland bestämmer kvinnorna fullt ut över sig själva och att männen inte får slå kvinnor eller barn. Gör de så. Så skall de polisanmälas och straffas.

Ord, och inga visor, i Finland.

En stor konflikt och en liten

Vi såg för en tid sedan i min blog hur en människa fullständigt kan spåra ur i Facebook. Förvandla en annans framförda åsikter till något de inte är, bestämma sig för att missförstå allt den andre skriver, uppfatta det som personangrepp, då det i stället gäller en statsmakts, ett folks, svinaktiga beteende och som besserwisser, måla in sig i ett hörn

Några exempel bland många: ”Läser du vad du själv skriver?” − ”Vad fan är det för fel på dig?” − ”hur totalt okänsligt han trampar in och provocerar”, − ”han har en sån förmåga att såra och provocera.” Allt gällande den andres väl befogade faktaredovisningar om de israeliska illdåden mot palestinierna på västbanken och araberna i Israel.

Skapar man en plats i Facebook och publicerar sin fundamentalistiska uppfattning i olika frågor, så bör man vara beredd på kritik och kunna ge sig in i ett relevant meningsutbyte. Mitt Facebookkonto är inte tänkt att bli något annat, även om man kan hindra andra från att kommentera. ”Vän” är eller blir i Facebook ibland fel ord och då kan man erkänna ett nederlag genom att ”stänga av ”vännen”.

Den 29 juli visade jag här hur man kan spåra ur då kritik av Israel tas som personliga angrepp och i stort sett bara leder till försvar av den egna världskartan och något destruktivt. Jag är rädd för att ingen har en helt objektiv karta över vår komplicerade verklighet. Däremot en personlig internaliserad som vi förhoppningsvis vidareutvecklar under livet för vår orientering och hantering av tillvaron.

Kanske fyller jag snart nittio år och under den tiden har jag många gånger haft anledning att ändra uppfattning. Orsakerna kan vara många. Man tänker igenom något, man delges nya fakta, människor man uppfattat som goda visar sig vara onda o.s.v.

Hos treåringar är det normalt att strida om huruvida köttbullar är gott eller inte. Man kan förtvivla då statsmän strider i tvister i samma klass. Men sedan sådär åttio år kan terrorism sägas vara ett normalt inslag i folkgruppers och staters tvister och i krig. Under en enda dag av allierades terrorbombning mot staden Dresden i Vk2 dödades 40 000 − 60 000 i huvudsak barn, kvinnor och åldringar.

Ingen räknade dem eller identifierade dem och staden var full av flyktingar på väg västerut undan ryssarna. Det är bara ett exempel på vad som numera är normal terrorbombning mot civila. Under krig är man som civil, numera sämre skyddad än som soldat. De allierade terrorbombade flera tyska storstäder mot slutet av VK2, då det stod klart att de vunnit kriget.

I Mellanöstern införde sionisterna terrorbombning i civila folksamlingar som påtryckningsmedel under 1930 – 1940-talen. De ville sätta skräck i Palestinas arabiska befolkning och helst få dem att flytta från området, så att i stor mängd inflyttande judar kunde ta över mark och bostäder.

Facebook skulle kunna ha varit ett medium för ömsesidig kritisk granskning för att finna win win-lösningar för allas behov. Men det omöjliggörs om en framförd politisk uppfattning tas emot som personangrepp. Jag har tidigare skrivit att jag på förekommen anledning och från juli i år ägnat mina studier så gott som uteslutande åt Israelkonflikten. Bland annat har jag tittat igenom ett antal Amnesty International-rapporter. Här följer exempel på vad Israeliterna gör enligt AI.

                           

Rörelsefrihet – Blockaden av Gaza och restriktionerna på Västbanken

Israel beslagtar mark på Västbanken. Bland annat hänvisar israelerna till en lag från den ottomanska eran (som upphörde under första världskriget, för 100 år sedan). Den lagen sade att mark som inte odlats under ett antal år är statlig mark. Redan 2014 hade 40 procent av Västbanken klassats som ”statlig” mark av Israel. (Med statlig mark menar här tydligen Israel Israelisk mark, men det är i så fall Palestinsk mark. Min anm.)

Israel redovisade 2014 en plan att konfiskera 400 hektar mark på Västbanken. (”i Palestina”, enligt svenskt sätt att se: Min anm.) Amnesty International klassar detta som olagligt och naturligtvis är det så. Konfiskeringarna är markstöld från ett folk, kränkning av de mänskliga rättigheterna och ett brott mot folkrätten.

Israel offentliggjorde dessa planer hösten 2014.

I en rapport från juli 2015 redovisas starka bevis för israeliska krigsförbrytelser i Rafah, en stad i Gaza nära gränsen mot Egypten. Bl.a. konstateras att sedan en egyptisk soldat tillfångatagits dödade israeliska styrkor minst 135 civila varav 75 var barn. Attackernas systematiska och till synes avsiktliga natur kan utgöra brott mot mänskligheten.

Under de fyra sista dagarna av Israels militära operation mot Gaza i augusti 2014 genomfördes israeliska flygattacker mot fyra höghus som totalförstördes. Bevis pekar mot att

 Detta var en kollektiv bestraffning av Gazas innevånare och att syftet var att förstöra deras redan osäkra uppehälle. En av byggnaderna inrymde ett shoppingcenter, ett parkeringsgarage, flera kontor och en sjukvårdsklinik.

Godtyckliga gripanden och fängslanden

Amnestys årsrapport för 2015 gällande de ockuperade palestinska områdena är rena skräckläsningen. I januari, sedan Palestina ansökt om att ansluta sig till den internationella brottmålsdomstolen (ICC)  och accepterat dess domsrätt avseende brott begångna på de ockuperade palestinska områdena sedan juni 2014, slutade Israel temporärt med utbetalningarna av månatliga skattemedel till de palestinska myndigheterna. Senare i januari inledde ICC:s åklagare en förundersökning beträffande påstådda brott begångna av Israel och väpnade palestinska grupper.Israel fördömde detta, men inledde ett begränsat samarbete med ICC:s åklagare i juli.

Den israeliska regeringen fortsatte under året att främja etablering och expansion av illegala bosättningar på Västbanken som etablerats utan regeringens tillåtelse. Palestinier tvångsförflyttas för att ge plats för israeliska bosättare. Här följer några exempel på israeliska illdåd:

Israels regering fortsätter att främja etablering och expansion av illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem. Man tog steg mot att auktorisera flertalet bosättningar som etablerats utan regeringens tillåtelse.

Enskilda Palestiniers hat mot israeler tar sig nya uttryck. Tydligen i brist på skjutvapen har enskilda knivattacker blivit vanligare. 21 israeler och en amerikan dödades under året. Enbart sista kvartalet dödades mer än 130 palestinier av Israeliska styrkor.

På Västbanken har Israel allvarligt begränsat palestiniers rörlighet. De har utestängts från stora områden som antingen utnämnts till militära beskjutningszoner, som ligger nära den av Israel uppförda muren eller hamnat inom illegala bosättningar. Hundratusentals palestinier har drabbats av dessa restriktioner som också utgör kollektiv bestraffning, vilket är olagligt.

Det israeliska våldet eskalerade sista kvartalet och man började slå ned hårdare mot palestinska protester. Israeliska myndigheter slog hårt mot palestinska protester och grep 2 500 palestinier, varav hundratals barn. Administriva häktningar ökade och över 580 palestinier, därav minst fem barn hölls frihetsberövade vid årets slut.

Palestinier ställdes inför rätta i bristfälliga rättegångar i militärdomstolar. Palestinske parlamentarikern Khalida Jarrar dömdes i december till femton månaders fängelse och böter efter att ha erkänt sig skyldig och i utbyte mot strafflindring. Förhandlingar hade då pågått i flera månader.

Tortyr och annan misshandel

Israelisk militär,  polis och interna säkerhetstjänsten (ISA) torterade och misshandlade palestinska fångar, däribland barn, framförallt i samband med gripande och förhör. Tortyrmetoderna inkluderade slag med battonger, örfilar, kvävning, att hålla fångar i bojor under lång tid, stresställningar, berövande av sömn samt hot. Tortyren utfördes utan risk för efterräkningar. Nästan 1 000 anmälningar om tortyr och riktade mot ISA finns, men inga förundersökningar har ännu inletts.

I juli lättade knesset lagstiftningen så att ISA och polisen befriades från kravet att spela in förhör med palestinska ”säkerhetsmisstänkta”. Man gick därmed emot Turkelkommissionens

rekommendationer från 2 013. Vid samma tid antogs en lag som gav myndigheterna rätt att tvångsmata hungerstrejkande fångar. Detta trots protester från människorättsgrupper och FN.

Rättsstridigt dödande

Israeliska soldater och polis dödade minst 124 palestinier  på Västbanken och i Östra Jerusalem, 22 på Gazaremsan och 10 i själva Israel. Även palestinier som misstänktes planera enskilda attacker sköts ihjäl i situationer där de inte utgjorde omedelbar fara för någons liv och hade kunnat gripas, vilket naturligtvis är rättsstridigt. I vissa fall sköt och dödade de israeliska styrkorna palestinier som låg skadade på marken. I andra fall underlät man att tillkalla medicinsk hjälp till palestinier i tid.

Utomrättsliga avrättningar

Palestinier har uppenbarligen fallit offer för rättsstridiga avrättningar. Bland dem finns Fadi Alloun, som sköts ihjäl den 4 oltober i Jerusalem, Dania Ershied, 17 och Sa’ad al Atrash, som sköts i Hebron den 25 respektive 26 oktober, samt Abdallah Shalaldah som dödades av israeliska hemliga säkerhetsstyrkor den 12 november på al-Ahlisjukhuset i Hebron.

Övervåld

Israeliska styrkor, däribland hemliga specialförband, använde oproportionerligt och dödligt våld mot demonstranter både på Västbanken och på Gazaremsan; många dödades, bland annat 43 personer under årets sista kvartal, och tusentals skadades av gummiklädda metallkulor och skarp ammunition. Även om många av demonstranterna kastade stenar eller andra projektiler utgjorde de i de flesta fall inget hot mot de välskyddade israeliska soldaternas liv då de sköts. I september gav det israeliska säkerhetskabinettet polisen mandat att använda skarp ammunition i Östra Jerusalem. Den 9 och 10 oktober använde israeliska styrkor skarp ammunition och gummiklädda metallkulor mot palestinska demonstranter i gränsområdena mot Gazaremsan och dödade därigenom nio personer, däribland ett barn, samt sårade ett stort antal människor.

Yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet

Israeliska militärorder som förbjuder icke-godkända demonstrationer på Västbanken utnyttjades för att undertrycka palestinska protester och fängsla aktivister. Detta hände bland annat människorättsaktivisten Murad Shtewi som frigavs i januari efter att ha avtjänat ett nio och en halv månader långt fängelsestraff enligt Militärorder 101. Vid flera tillfällen har journalister som rapporterat från demonstrationer eller andra händelser på Västbanken angripits eller skjutits av israelisk polis och militär.
Myndigheterna har också skärpt restriktionerna mot palestiniska invånare inuti Israel. I november förbjöds den norra grenen av Islamiska rörelsen och 17 icke-statliga organisationer med anknytning till den upplöstes. Fler än 250 demonstranter och demonstrationsorganisatörer greps mellan oktober och december.
I september dömdes den israeliske visselblåsaren Mordechai Vanunu till en veckas husarrest efter en intervju med den israeliska TV-kanalen Kanal 2. Han hade under resten av året fortsatt utreseförbud och förbud mot att kommunicera elektroniskt med utländska medborgare.

Rätten till bostad – tvångsvräkningar och rivningar

På Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, rev israeliska styrkor minst 510 palestinska hem och andra byggnader som hade byggts utan israeliska tillstånd, något som i praktiken är omöjligt att få. Härigenom tvångsvräktes över 610 personer. De tvångsvräkte även över 120 personer genom att riva eller obeboeliggöra minst 19 hem till palestiniska familjer som utfört attacker mot israeler.

I Område C på Västbanken, som står under total israelisk kontroll, levde ett stort antal beduin- och herdesamhällen fortsatt under hot om tvångsförflyttning.Myndigheterna demolerade dessutom mängder av palestinska hem inuti Israel, vilka påstods ha byggts utan tillstånd, de flesta i beduinbyar i Negev/Naqabregionen. Många av byarna var “icke-erkända” av myndigheterna.

I maj godkände Högsta domstolen den planerade rivningen av den “icke-erkända” byn Um al-Heiran och avhysningen av dess beduininvånare för att i stället bygga en ny judisk stad på platsen. I november godkände parlamentet etableringen av fem nya judiska bostadsområden i regionen, bland dem två på platser där det nu ligger beduinbyar.

Bosättarvåld

Israeler bosatta i illegala bosättningar på det ockuperade Västbanken utförde frekventa attacker mot civila palestinier och deras egendom, ibland i närvaro av israeliska soldater eller poliser som inte ingrep mot attackerna. Den 31 juli dödades 18 månader gamla Ali och hans föräldrar Sa'ad och Riham i en mordbrandsattack mot familjen Dawabshehs hem i byn Duma i närheten av Nablus. I attacken skadades också Alis storebror, 4-årige Ahmad, svårt. Händelsen sätter fokus på den ökning av bosättarvåld i palestinska samhällen som gör att många palestinier inte känner sig trygga i sina hem. Misstänkta gärningsmän greps senare, och flera var fortfarande frihetsberövade vid årets slut. 
En civil israel sköt och dödade Fadel al-Qawasmeh i israeliska soldaters omedelbara närhet i Gamla stan i Hebron den 17 oktober. Den israeliske mannen greps inte på platsen och det fanns ingenting som tyder på att han kommer att ställas inför rätta. 
Även om två av de tre israeler som åtalats för bortförandet och mordet av den palestinske tonåringen Muhammed Abu Khdeir dömdes i november och beräknades få sina straff i januari 2016, underlät israelisk polis i de flesta fall att i praktiken utreda påstådda brott utförda av bosättare och åtala misstänkta gärningsmän, vilket resulterade i fortsatt straffrihet för bosättarvåld.

Straffrihet

I juni publicerade FN:s oberoende undersökningskommission om konflikten på Gazaremsan år 2014 sin rapport. I den dokumenteras Israels och palestinska väpnade gruppers krigsförbrytelser under den 50 dagar långa konflikten och kommissionen uppmanar till ansvarsutkrävande för brotten. Israel tillbakavisade FN:s uppgifter och fortsatte med sina militära utredningar, men dessa var inte oberoende och skipade inte rättvisa. Israels militära myndigheter inledde utredningar angående dödandet av palestinier av israeliska styrkor på Västbanken, men även dessa utredningar hade samma brister och endast ett fall från 2013 ledde till åtal för “oaktsamhet med skjutvapen”, detta efter långa förseningar och ett överklagande till Israels Högsta domstol.
I september publicerade en regeringskommitté sin översyn av Turkel-kommissionens rekommendationer från 2013 gällande Israels utredningssystem och dess överensstämmelse med internationell rätt. Kommittén förbigick vissa av rekommendationerna, till exempel att göra krigsförbrytelser till brott enligt nationell lag, och underlät att definiera konkreta åtgärder eller ekonomiska medel för att kunna implementera andra.

Flyktingar och asylsökande

Myndigheterna fortsatte att neka asylsökande, av vilka över 90 procent kommer från Eritrea eller Sudan, tillgång till en korrekt prövning om rätten till flyktingstatus. Vid slutet av året hölls över 4 200 personer i frihetsberövade i anläggningen Holot och i Saharonimfängelset i Negev/Naqab-öknen. 

Det var lite hämtat ur Amesty Internationals rapport från mars 2016 om Israel och de ockuperade palestinska områdena. Jag förvånas inte över att drabbade araber kan känna ett sådant hat mot israelerna att de låter sprängladdningar detonera i israeliska folksamlingar. Men det betyder inte att jag hatar judar. Inte heller att jag gillar Palestinska terrordåd i Israel Varken jag, eller några mig närstående, har fått vår tillvaro spolierad av israeler. Så uppfattar däremot idag miljontals palestinier sin tillvaro och gör som sionisterna gjorde för 70 – 80 år sedan, terrorbombar.

Så, Tomas − Upp flyga orden. Tanken stilla står.

                      Ord utan tanke himlen aldrig når.

                                            William Shakespeare                             

Facebook rår inte på eftertanken i en bok

Rubriken här har jag hämtat från Under strecket i SvD 22/9. Artikeln där är skriven av Nina Burton essäist och poet, aktuell med boken ”Gutenberggalaxens nova”. En berättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution”. Strecketartikeln är så bra att jag skulle kunna ha skrivit den själv.

”Jag är nästan den enda på bussen som tar upp en bok”, skriver hon. ”De andra skrollar text och bilder i sina mobiltelefoner.” Är Facebook kanske den nya tidens bok och vad skiljer den i så fall från traditionella böcker? Hon tar en sväng genom bokens historia, som jag gör kort. Tryckpressens största fördel ansågs vara ekonomisk eftersom kopister, som handskrev böcker hade blivit dyra.

Men boktryckets följder blev inte bara billigare kopior. Böcker kunde tusenfaldigas för en bred anonym publik och det föddes en litterär offentlighet. Högläsning kunde ersättas av en tyst läsning, som gav utrymme åt egna reflektioner i de fall några sådana kunde presteras.

Boktrycket fick stor betydelse för tankemönster och sociala strukturer. Detta belyser Marshall McLuhan i Gutenberggalaxen, en bok från 1962, där han spådde att boktryckets tid skulle ersättas av en elektronisk tidsålder som kunde förmedla nyheter i realtid. Genom det skulle texten präglas av ett ständigt nu där konsumenter kunde bli producenter.

Jag tycker inte den spådomen 1962 är så märkvärdig. I mitt jobb använde vi oss då av flygvapnets stordator i Arboga och spekulerade en del över framtiden. Vi såg radiorören ersättas av transistorer, trådminnena minska i storlek och försvinna liksom trådspelare ersättas av bandspelare, som snabbt minskade i storlek. Flygvapnets krav på oss i förvaltningen var att centralt kunna leda strid i realtid o.s.v.

Ett av McLuhans slagord var ”the medium is the message”. Det elektroniska mediet skulle till exempel forma innehållet på ett annat sätt än boktrycket. För att beskriva det så införde han uttrycket ”att surfa” och surfar är just vad de flesta facebookarna och twittrarna gör.

De glider snabbt fram på ytan av informationen eller strax däröver, vilket ibland gör sysselsättningen meningslös. Vanligt enkelt skvaller hinner fästa i medvetandet, men sådant som kräver lite eftertanke rusar förbi utan att registreras och människorna fördummas, lär sig inget alls.

Är det befogad rädsla för att prestera stavfel eller att man saknar förmåga att formulera eventuella tankar i skrift som gör att man istället bara klickar på gillaknappen, skickar emojis eller gifar?

Jag har nyligen sett att emojis egentligen bör användas med stor försiktighet. Frukterna till exempel lär ha olika sexuella betydelser. Bajshögen kan betyda ”skit i det” eller rätt och slätt ”skithög”, men den kan också vara en portion glass, vad nu det kan betyda? I SvD har jag sett, att apan som håller för ögonen i dejtingkretsar betyder ”Du är så het att jag inte kan titta. Vill du ligga?”. Nåja, jag skulle nog riskfritt kunna använda den, jag skulle vilja se den som misstänker att jag sysslar med dejting.

Jag kan förstå att det ibland kan vara skönt att bara visa sitt stöd med emojin ”tummen upp”, men det finns flera hundra emojis och många förstår jag inte ens vad de föreställer eller symboliserar.

Det finns naturligtvis ord som lätt kan uppfattas i strömmande text, men är texten intressant så kräver den ofta eftertanke och passar bäst på en boksida. Man kan behöva tid för att urskilja ordens och meningarnas valörer och tonfall, ta hand om uppdykande associationer. Fundera en stund för att förstå.

Seriösa undersökningar har visat att många unga saknar det grundläggande ordförråd som krävs för att förstå allt i en nyhetssändning. Snabbhetens avigsida verkar vara en krympande ordförståelse och en stigande otålighet inför längre texter. Microsoft, vilket är märkligt, har låtit göra en undersökning om den tid vi i genomsnitt under mobilrevolutionen i början av 2000-talet lyckas fokusera utan att distraheras av något.  Den tiden är sjunkande och i början kunde vi fokusera i tolv sekunder. Idag är snittiden 8 sekunder. Guldfiskar, ser jag kan fokusera i nio sekunder.

Det verkar alltså som om vår ständiga uppkoppling har försämrat vår förmåga att begrunda något på djupet. Ett kanadensiskt forskarlag har funnit att texten på en skärm engagerar hjärnan mindre än den i en bok. De har nämligen funnit större aktivitet i hjässloben vid läsning på papper än på skärm.

Man blir tydligen mer linjärt inriktad då man följer raderna i en bok¸ samtidigt som man lättare kan gå tillbaka i den för att förstå något komplext. Blickens orientering på sidan och handens bläddrande ger också minnet en rumslig dimension.

McLuhan skilde också mellan medier som kan konsumeras passivt och medier som kräver mer av mottagarna. En av boktryckets följder var till exempel att det tränade tankeförmågan mer än högläsning.

Naturligtvis finns det texter som lätt kan uppfattas i strömmande medier, och andra som kräver mer eftertanke och därför passar bättre på en boksida Man kan till exempel behöva tid för att urskilja ordens valörer och tonfall, symbolik och associationer, melodi och rytm, kort sagt sådana hjälpmedel som utmärkt skönlitteratur i tusentals år. Sådant är faktiskt tidsspannet för litteratur.

Unesco har faktiskt varnat för en historisk minnesförlust utan motstycke om tryckta ord skulle ersättas av strömmande. Pappersböcker kan läsas efter flera hundra år. En DVD-skiva håller kanske sin information i ett par decennier och datorns alla magnetiska minnen avmagnetiseras väl sakta men säkert med tiden antar jag. Tekniken ersätts också av ny teknik.

Men ska man dra några slutsatser av det jag skrivit här så är det kanske inte så illa. En hel del människor läser ju tydligen fortfarande böcker, förkovrar sig bestående. Konsumtionen av såväl böcker som papper ökar nämligen. 85 miljoner böcker trycks årligen, upplagorna minskar i storlek, men titlarna tror jag blir fler år för år. Strömmande media konkurrerar i alla fall med bokläsning det är klart

Våra nya medier ersätter inte, kan knappast ersätta, de på papper tryckta, som under mycket lång tid varit och är en grund för vår kultur. Böcker och förhoppningsvis tidningar kommer att finnas kvar, för dem som vill lära sig något bestående.                                                                                                                                                                                                                                          

Söderhamns åldringar lever farligt

I början av augusti togs en 81-årig kvinna från Söderhamn in på sjukhus. Då hade hon varken ätit duschat eller tagit sin medicin på flera dagar, trots flera dagliga besök av hemtjänsten. Följden blev att njurarna helt hade slutat att fungera och hennes liv gick inte att rädda.

Läkarna blev helt förskräckta över i hur dåligt skick hon var. Mamma var smutsig med jättesvag puls, berättar hennes dotter. Mamman led av demens och åt medicin för bland annat diabetes. Flera gånger om dagen hade hon tillsyn av hemtjänsten i sin bostad, vilket hade fungerat bra tills ordinarie personal gick på semester. Då märkte hennes två döttrar att mammans tillstånd gradvis försämrades.

När ordinarie kontaktperson kom till kvinnans bostad hade hon fallit och låg näst intill medvetslös och helt uttorkad. Dagen innan hade en dotter talat med henne i telefon och trodde då att hon var trygg i hemtjänstens händer. Men verkligheten var en annan.

Efter mammans död gick en dotter igenom hemtjänstens överlämningspärm och såg att elva olika personer hade tittat till mamman under de sista sex dagarna innan hon togs in på sjukhuset. En av döttrarna arbetar själv inom hemtjänsten och menar att tillsynen inte skötts tillfredsställande.

Alldeles för många har avdelats för att tillse kvinnan. Det har varit alldeles för dålig uppföljning. De lär väl bara ha värmt upp maten och gått därifrån. Mamman har kanske sagt att hon skall äta och ta sin medicin men sedan glömt bort det? Till en dement måste man ställa följdfrågor, det går inte att godta bara ett ja eller nej, menar hon.

Vad säger då verksamhetschefen för hemtjänsten i Söderhamn? Jo, hon beklagar bortgången av den gamla kvinnan och säger att man skall titta närmare på vad som gått snett. ”Vi kommer naturligtvis att utreda och se vad vi kan ha gjort för fel, men beklagar att kvinnans dotter känner som hon gör.”

Vad man gjort för fel uppfattar jag som uppenbart: Slarvat med människoliv! Verksamhetschefen beklagar att dottern känner som hon gör. Jag undrar vad annat hon skulle kunna känna? Kvinnans dotter, som själv arbetar inom hemtjänsten, tycker att sommarvikarier får alldeles för dålig upplärning och är kritisk till att man anställer outbildad personal i så hög utsträckning.

Verksamhetschefen menar också att det råder okunskap om vilka befogenheter hemtjänsten har. ”Vi har inte möjligheten att tvinga någon till att få hjälp, vi kan bara motivera personen i fråga. Det kräver skicklighet så klart”, säger hon. Gamla stötar, som jag, behöver man säkert lirka lite med ibland och till det behövs inga särskilda befogenheter, det kan räcka med lite sunt förnuft, säger jag.

Så kommer det kanske värsta fram. ”I sommar har det varit en del språkproblem, där personal har haft bristande svenskkunskaper, något som även kommer att utredas. Vi kommer att utvärdera sommaren under hösten och se vad vi kan förbättra till nästa år”, säger hon. Man har alltså anställt och skickat personal med dåliga kunskaper i svenska att se till gamla sjuka, dementa, hjälpbehövande människor!

Vem kan göra något sådant? Är det verksamhetschefen? Jag är 89 år, har problem med närminnet och är multisjuk. Min hustru är 85 och tar sig fram med hjälp av rullator. Vi hjälper varandra så gott vi kan, där jag är den som får mest hjälp. Personligen har jag mycket goda erfarenheter av hemsjukvården. Hemtjänsten levererar bara mina mediciner portionsförpackade var 14 dag och min fru ordnar att jag tar dem vid rätt tid. Men jag känner oro inför framtiden då jag läser om eskapaderna inom kommunförvaltningen.

En så här allvarlig incident har naturligtvis varit uppe som ett ärende vid omvårdnadsnämndens möte den 7 september med verksamhetschefen närvarande. Jag undrar så vad nämnden kom fram till? Eller?

Källa: Söderhamns--Kuriren

Israelkonflikten

Först lite information: Efter VK1 drog britterna upp gränserna för sitt mandat i Irak. En amerikansk missionär varnade: ”Ni trotsar öppet 4 000 år av historia.” Inför attacken mot Irak 2003 fick Bush frågan om han inte tänkte ta lärdom av historien? Han svarade: ”Jag läser inte historia. Jag är killen som skapar historia.”

Britterna hade av sitt mandat i Mesopotamien skapat ett rike, Irak; av tre stora områden. Ett befolkat av shiiter, ett av sunniter och ett av kurder. En sådan demokrati är, dömd att misslyckas, men den står fortfarande kvar som om den vore möjlig. En väg ut ur Mellanösterneländet verkar vara omöjlig att finna. Kurder, sunni och shiiter kan vara dödsfiender.

Nu ett par av de historiska personerna:

Feisal, son till kungen av Hijaz. Som arabisk ledare undertecknade han tillsammans med Chaim Weissmann den s.k. Feisal-Weissmann-överenskommelsen där man accepterade Balfourdeklarationen. Ett löfte som Israelerna inte tänkte hålla. Feisal slutade som kung Feisal I av Irak (1921-1933).

Hussein ibn Ali, Sharif Hussein, (1854-1931), far till Feisal I av Irak och kung av Hijaz 1916-1924. Sharif är en arabisk hederstitel inom sunni förbehållen ättlingar till profeten Muhammed.

Som representant för sin far, Syrien och Palestina (araberna), vid fredskongressen i Versailles efter VK1 höll Feisal ett tal, varpå diskussion följde. Feisal var då så övertygad om det rättvisa i de arabiska kraven, att han föreslog en internationell kommission som skulle upprättas av fredskonferensen och sändas till Syrien och Palestina för att på plats få en klar bild av befolkningens önskemål.

Han baserade kravet på president Wilsons fjortonpunktsplan för folkens självstyre och planens grundprincip ”de styrdas samtycke” (the consent of the governed). Hedersmannen och USA-presidenten, Wilson, accepterade och föreslog en kommission med två man från vardera USA, Storbritannien, Frankrike och Italien. Förutom USA således våra tre värsta kolonialmakter vid den tiden.

Frankrike ville göra Syrien till ett franskt protektorat, man hade upptäckt olja i nordöstra Syrien. Storbritannien ville åt Palestina, till vilket då även räknades det senare upprättade Jordanien, britterna ville säkra landvägen till Indien.

USA liksom Storbritannien nominerade genast vardera två delegater bland Mellanösternkännare, medan Frankrike surade. Fransmännen visste mycket väl att befolkningen i Syrien absolut inte ville ha Frankrike som mandatärmakt. Frankrike försökte på olika sätt sätta käppar i hjulen för kommissionen, vilket resulterade i att även Storbritannien drog sig ur.

Wilson höll fast vid förslaget och det togs ett beslut om en tvåmannakommission bestående av de två amerikanska deltagarna, Henry King, rektor för Oberling College och religionshistorikern Charles Crane, en affärsman från Chicago, båda med omfattande personliga erfarenheter av Mellanöstern. Feisal var lycklig.

Jag har förkortat skeendet väsentligt här, det är inte en bok jag skriver, men vill ändå säga att fransmännens beteende äcklar mig. De sade sig här, liksom gällande alla deras kolonier, vilja föra ut civilisationens välsignelser till underutvecklade länder. Detta gjorde de på många håll, men utstuderat långsamt, så att de kunde suga ut mesta möjliga ur sina kolonier. De var emellertid långtifrån ensamma om detta. Den som vill veta mer om kolonialismen kan studera Kolonialismens svarta bok, redaktör Marc Ferro och en lång rad författare. Den finns alltså i svensk översättning, 1023 sidor, som gavs ut 2005.

De två amerikanerna reste runt i Palestina, Syrien och Libanon via städer och byar. De höll offentliga möten på ett fyrtiotal platser, tog emot 442 delegationer med shejker, representanter för olika samhällsklasser, representanter för ledande familjer, byhövdingar, tjänstemän ur administrationerna, företrädare för ett dussintal kyrkor, för sunniter och shiiter samt för druser, alawiter, judar och andra minoritetsgrupper.

De mötte också åtta olika kvinnodelegationer och förvånades över den nya roll som kvinnor spelar i de nationalistiska rörelserna i Orienten. Sammanlagt fick de ta emot 1 863 petitioner med 91 079 underskrifter.

För Syriens del föreslog kommissionen i sin slutrapport att landets enhet borde bevaras, men med lokalt självstyre för det övervägande kristna Libanon. Att hela området under en begränsad tid skulle ställas under det nybildade Nationernas Förbunds mandat med en enda mandatärmakt och med sikte på ett oberoende självstyre så fort som möjligt.

Vidare konstaterades att majoriteten föredrog USA som mandatärmakt i första hand och Storbritannien i andra hand, medan det fanns ett starkt motstånd mot Frankrike i den funktionen.

Kommissionens rapport är idag det enda dokument som historiker kan vända sig till för att få en någorlunda klar bild av hur den befolkning som enligt Wilsons principer själv skulle bestämma över sin framtid tyckte att den skulle gestaltas. Särskilt värdefull är den därför att ingen av författarna hade några nationella egenintressen att bevaka, utan enbart strävade efter en klar bild av folkviljan.

Man konstaterade att om Balfourdeklarationens formuleringar om den ickejudiska befolkningens civila och religiösa rättigheter skulle uppfyllas måste detta innebära stora förändringar i ”det extrema sionistiska programmet”. Den arabiska befolkningen i såväl Palestina som Syrien, som uppgick till mer än 90 procent, var helt emot detta och kommissionen ansåg därför att en fri invandring av judar till Palestina skulle vara en grov kränkning av det palestinska folkets rättigheter.

De avslutande orden i rapportens avsnitt om Palestina lyder:

Det finns inga skäl att inte inkludera Palestina i en enad syrisk stat, precis som andra delar av landet, och att inte ansvaret för de heliga platserna omhändertas av en internationell och interreligiös kommission under överinseende av mandatärmakten och Nationernas förbund. Judarna skulle givetvis vara representerade i denna kommission.

King och Crane förespråkade en syrisk stat inkluderande Palestina med Feisal som statschef för en konstitutionell monarki och under en kortare tid bli ett mandat under Nationernas förbund. Stick i stäv alltså mot Frankrikes och Storbritanniens intressen. Trots sin rivalitet om makt och inflytande i efterkrigstidens Mellanöstern hade de ett gemensamt intresse av att rapporten inte hamnade på fredsförhandlingarnas agenda.

Den placerades i ett skåp och det är inte troligt att den alltmer sjuklige och svage president Wilson någonsin fick se den. Rapporten dök tre år senare upp i en amerikansk tidning som ett journalistfynd, men var då överspelad av utvecklingen och gick spårlöst förbi. Frankrike fick sitt Syrienmandat mot befolkningens önskan. Något mandat behövdes nog egentligen inte, landet var vid denna tid inte mindre utvecklat än en del europeiska stater.

Den judiska invandringen till Palestina hade vid den här tiden kommit igång, men varierade i intensitet framförallt beroende på skiftningar i hur judarna behandlades på olika håll. Jag har redan i ett inlägg nyligen nämnt hur dreifussrättegången resulterade i kraftigt stegrad antisemitism i Frankrike.

De tidiga sionistiska återvändandepionjärerna var ortodoxa rabbiner som såg återvändandet i ljuset av messianska förväntningar. En ashikenazisk rabbin i Preussen, Zvi Hirsch Kalischer, tog 1836 kontakt med familjerna Rothschild och Montefiore om att grunda en judisk nation. Det blev inget av detta, men han skrev en bok Sehnsucht nack Zion [Längtan efter Sion].

Yehuda Hai Alchelai, en sefardisk rabbin i Sarajevo, föreslog att judarna i den muslimska världen skulle välja ledare och köpa land i Palestina. 1862 förutsåg Moses Hess, en kamrat till Marx, att nationalismen skulle leda till en rasmässig antisemitism. Han skrev om detta i Rom und Jerusalem och föreslog ett socialistiskt judiskt samhälle i Palestina.

Den ena juden efter den andra kom med förslag om land i Palestina. År 1878 hade palestinska judar grundat PetahTikvah (Hoppets Port) ute vid kusten, och familjen Rothschild, genom den franske baronen Edmund grundade byar ute på palestinska landsbygden såsom Rishon-le-Zion (Först i Zion) för ryska immigranter. Sammanlagt donerade han 6,6 miljoner pund, en furstlig summa.

I likhet med Montefiore försökte han köpa muren i Jerusalem. 1887 gick muftin Mustafa al Husseini med på detta, men det hela rann ut i sanden. Rothschild försökte igen 1897, men då sade Husseini nej.

Redan 1883 började 25 000 ryska judar i den första immigrationsvågen, aliyah, anlända till Palestina, men Jerusalem drog också till sig stora mängder muslimer från Persien under 1870-talet och från Jemen under1880-talet.

Bara 1925 hade judar köpt 44 000 tunnland mark av Jerusalemfamiljerna, ungefär 90 000 judar hade kommit till Palestina. Då Adolf Hitler 1933 kom till makten i Tyskland ökade tillströmningen därifrån och under VK 2 på 40-talet liksom efter kriget från Europa. Några siffror: 1933 kom 37 000 judar till Palestina, 1934 uppgick antalet till 45 000. 1936 fanns det 100 000 judar i Jerusalem, att jämföra med 60 000 kristna och arabiska muslimer.

Både judar och araber kan peka på historiska krav i Jerusalem. Går man riktigt långt tillbaka i tiden så har kanske judarna bott i och dyrkat staden i tretusen år och bör ha samma rätt att bo i och bosätta sig runt omkring, ett sedvanerättens Jerusalem som araberna. Araberna hade varit dominerande i Jerusalem sedan 1 400 år.

Historikern Simon Sebag Montefiore, av namnkunnig sefardisk judisk släkt av bankirer och diplomater på många håll i Europa, skriver i sin bok Jerusalem om Palestinakonflikten:

Emellertid är det en helt annan sak när existerande arabiska invånare tvångsförflyttas, utsätts för maktmissbruk eller trakasseras, får sin egendom beslagtagen med hjälp av tvivelaktiga juridiska beslut för at lämna utrymme åt nya judiska bosättningar med stöd av statens och borgmästarämbetets hela makt, och detta understöds av människor som är uppfyllda av ett gudomligt uppdrags brådskande beslutsamhet.

Det aggressiva byggandet av bosättningar med avsikt att kolonisera arabiska områden och sabotera alla fredsavtal avsedda att dela staden, och den systematiska försummelsen av kommunal infrastruktur och nya hus i arabiska områden har resulterat i att också de mest oskyldiga judiska projekt framstår som ondskefulla.

På 40-talet stödde nog de flesta inom den sionistiska rörelsen Ben Gurions linje med en tvåstatslösning. Men två radikala grupper såg britterna som det största hotet och startade ett väpnat uppror med målet att driva ut dem ur Palestina.

Judarnas organisation Irgun Zwai Leumi införde terror som vapen i Palestina och den första judiska terrorattacken kom på en palestinsk marknad i Haifa där 20 palestinier dödades i juli 1938. Hur många som skadades vet jag inte, men det brukar i denna typ av terror vara så där 4 – 5 gånger fler än de dödade.

1939 antog det brittiska parlamentet en vitbok med begränsningar för det judiska statsbygget. Britterna utpekades av palestinierna som den verkliga fienden och Irgun startade en serie bombattacker mot brittiska byggnader och polisstationer.

En fraktion bröt sig ur Irgun och bildade Lehi (Lohamei Herut Israel, Israels frihetskämpar), mest känd som Sternligan. De menade att judarna hade absolut rätt till hela Palestina. Det var därför en nationell plikt att kämpa för denna rätt med alla medel, inklusive terrorism och mandatärmakten sågs som en illegitim ockupant av judisk mark. I februari 1942 blev Stern, ledaren, dödad av brittiska soldater.

Irgun omorganiserades 1943 under den nye ledaren Menachem Begin¸ som tog kontakt med Lehi, där Yitzhak Shamir ingick i ledningen. Båda, inledde nu sina politiska karriärer som terrorister i Palestina och blev sedermera premiärministrar i Israel. Begin förärades underligt nog dessutom Nobels fredspris för sin medverkan till Osloavtalet, som knappast var allvarligt menat från Israels sida

Begin uttalade en krigsförklaring mot britterna. Den spreds med Irguns symbol: Ett maskingevär över en karta med ett judiskt Palestina sträckande sig från Medelhavet till gränsen mot Irak och texten rak kach ”bara på detta sätt”.

I februari 1944 meddelade Begin att Irgun återupptagit den väpnade kampen och terroristgrupper sprängde immigrationskontor och skattemyndigheters byggnader. I mars attakerades polisstationer, den brittiska radiostationen i Ramallah och i augusti det brittiska polishögkvarteret i Tel Aviv, följt av en rad attacker mot polisstationer och ett mordförsök av Lehi mot den brittiske högkommissarien i Palestina Harold MacMichael.

Lehis terrorverksamhet bestod vid den här tiden främst av mord på brittiska officiella representanter i Mellanöstern. Bland dem den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, som den 6 november 1944 mördades utanför sitt hem i Kairo.

Den sionistiska ledningen och pressen fördömde nu dessa attacker, Irguns medlemmar förklarades vara vilseledda unga fanatiker som, förvirrade av sina känslor över sitt folks lidande, trodde att förstörelse skulle verka läkande.

Lätt räknade är väl de människor som numera tror på att Israel efter Ben-Gurion-tiden tagit tvåstatslösningen på allvar. Möjligen finns några i Meretz, ett obetydligt parti med fem representanter i knesset, men med bra program förutom att man verkar tro på en tvåstatslösning.

Kalla realpolitiska fakta är att Israel måste få bort ”ickeisraeler” från Västbanken av säkerhetspolitiska skäl. Landet är annars knappast möjligt att försvara med en flera mil lång och 1 – 2 mil bred ”korridor” intill Medelhavet och mellan två större landytor.

Om palestinierna på Västbanken kräver att i stället få bli israeliska medborgare, vilket torde vara en rimlig begäran efter ett halvt sekels ockupation och Israeliskt styre, så bör de väl rimligen beviljas detta? I Israel och på de ockuperade områdena lever väl idag drygt 6 miljoner judiska israeler och drygt 6 miljoner palestinier. Men av palestinierna är det bara de som bebor det egentliga Israel som har rösträtt.

Om då Palestinierna på Västbanken kräver landets överföring till Israel, så bör rimligen Västbankens 4,5 miljoner Palestinier ges Israelisk rösträtt och i röstandel skulle de båda folkgrupperna (judar och muslimer i Israel) bli numeriskt ungefär likvärdiga.

Ehud Olmert, f.d. Israelisk premiärminister, har i en intervju med Financiel Times sagt: ”Det kommer en dag när tvåstatslösningen kollapsar, och vi ställs inför en sydafrikaliknande kamp för lika rösträtt. Så snart det sker är det slut på staten Israel.” Alltså måste den Israeliska politiken vara att palestinierna utrymmer Västbanken, vilket jag påpekat flera gånger tidigare i den här bloggen.

Jag verkar ha fått Israelproblemen ”på hjärnan” sedan mitt inlägg den 29 juni. Jag har haft svårt att fundera på något annat än Israelproblemet. I det här inlägget har jag redovisat hur sionisterna skapade ett nytt Israel, införde terror som vapen i Palestina och funderingar kring Israels framtid.

Hillary Clinton, Donald Trump

Snart drar valkampen i USA igång och sällan har den varit mer spännande. Inte heller har de två tävlande varit mer olika. Amerikanerna är konstiga, i val till världens viktigaste presidentämbete med makt att starta krig och använda nukleära vapen. som högste befälhavare i världens starkaste krigsmakt kan en sådan som Donald Trump komma i fråga.

Många amerikanska väljare hatar Trump, men många hatar även Clinton, nästan lika många. Varför det blivit så har jag egentligen aldrig förstått, men Clinton har med sin kampanj landat i ett politiskt kaos. Hon pratar om subventionerade studielån, allmänna förskolor, betald föräldraledighet, kortare fängelsestraff, hbt-rörelsen, om rimliga lösningar och pragmatiska reformer.

Under Bill Clintons aktiva tid kunde Hillary inte dra upp dessa frågor, det skulle då ha varit rena sabotaget mot hans verksamhet. Han hade att vara ytterst försiktig med sin progressiva läggning om han skulle kunna behålla sitt politiska uppdrag och uträtta något

Amerikanska konservativa har väl inte på länge varit så konservativa som idag och samtidigt är massrörelsen Black Lives Matter ordentligt igång vid sidan av Trumps främlingsfientliga massrörelse. Där högerextremister bombar abortkliniker, samtidigt som feministiska aktivister är bättre organiserade än någonsin.

Obama lovade för åtta år sedan ”change” och USA har verkligen förändrats. Inte i detalj som han lovade, men gamla föreställningar och invanda mönster har börjat utmanas. Hans väljare har vad jag förstår börjat bana väg för en ny vänster, med förändringsvilja och som jag hoppas kommer att leda till en ny progressiv utveckling under Hillary Clinton.

Många ser kanske Hillary Clinton mest som f.d. 1:st lady i Vita huset, men det är helt fel. Det var ett uppdrag hon skötte väl, men hon har arbetat intensivt politiskt ända sedan sin collegetid på 60-talet, varit senator för New York och inte minst USA:s utrikesminister. Som sådan reste hon runt mellan krishärdarna och gjorde ett bra jobb. Det är en erfarenhet som avgjort är av stor betydelse och som Donald Trump inte varit i närheten av.

Jag tror trots allt att amerikanska, framförallt yngre människor i november kommer att se till att 67-åriga Hillary Clinton blir USA:s första kvinnliga president.

Erfarenhet

Erfarenhet är väl något man endast kan vinna över en tid? Ju längre tid − ju fler och grundligare erfarenheter är det fråga om. Jag fyller 90 nästa gång, om det blir någon nästa gång? En del människor blir över 100 år, men de har väl inte bränt sitt ljus i bägge ändar?

Det är fantastiskt hur många krämpor man kan ha och ändå vara vid liv. Särskilt eftersom en erfarenhet är att sjukvården upphör med tiden. Den begränsas till piller, smärtbegränsande eller tillbakahållande piller.

Ordineras man Waran, det man åtminstone tidigare dödade råttor med, så används det tydligen som ursäkt för att inte lägga in patienter för rätt små och tämligen enkla operationer. Påtalar du det så blir sannolikt läkarens svar att det inte finns några enkla operationer. Nej men vem har sagt att en del svåra, men mindre operationer då, inte skall utföras på äldre patienter? Kan det kanske vara våra korkade politiker?

I tidningen Veteranen yttrade sig en äldre läkare för ett par tre år sedan. Han sade att det vanligen är fel att inte operera på grund av hög ålder. Det kan vanligen mycket väl göras och borde göras.

Preparatet Waran gör att blodets koaguleringstid förlängs. Men skall tandläkaren dra ut en tand, det är en operation med blodvite, då kan man tillfälligt minska warandosen. Blodets koagulering mäts i återkommande prov eftersom förmågan kan vara svår att hålla konstant. Provet kallas PK(INR), som tas fram på laboratorium och anger hur många gånger koalitionstiden är förlängd.

PK(INR) maximalt 2,5 är vad min tandläkare inte vill överskrida för en tandutdragning. PK-värdet har trots noggrann inställning i mitt fall varierat mellan 1,9 och 3,1 då strävan är att hålla värdet 2,5. Jag djärves anta att ett ljumskbråck kan åtgärdas även om tiden för koagulering är dubblerad.

Jag djärves dessutom anta att läkarna normalt inte tycker det vara mödan värt att operera en multisjuk 89-åring för ljumskbråck. Man ges inte ens några råd om hur man skall hantera sitt bråck.

I förrgår smärtade det till ordentligt i ljumsken och jag släppte ned byxorna för okulär skadebesiktning. I ljumsken hade jag en tydlig bula. Jag lyckades trycka in det som var på väg ut genom bukhinnan. Än så länge är det alltså reponibelt. Ordet hämtat från Bra Böckers stora läkarlexikon.

Nu skall jag redogöra för hur den unge arbetsföre behandlas. I trettioårsåldern drabbades jag av ljumskbråck på ungefär samma ställe som nu. Jag ringde upp den anvisningsläkare jag hade stort förtroende för, dr Abelin, en läkare i 70-årsåldern. Han hade en lång praktik som kirurg på Karolinska sjukhuset.

Jag fick en tid, om jag minns rätt, samma dag. Dr Abelin fingrade lite i ljumsken, sedan stack han in lillfingret till första knogen i hålet i bukhinnan och sa: ”Här är det. Jag skickar en remiss till Karolinska, så får du gå förbi kön och blir kallad till inläggning och operation om ungefär en vecka.” Och så blev det.

På sjuksalen fanns en man, fulladdad med sådana där historier man inte kan låta bli att gapskratta åt. När jag var åter på salen efter operationen satte han sig vid fotändan av min säng och berättade historier. Alla som kunde lämna sin säng samlades runt honom, men det var för mig han berättade och jag kunde inte få stopp på honom.

Jag skrattade men försökte låta bli, det gjorde rasande ont där bukhinnan var sammandragen. Jag skrattade och stönade, skrattade och stönade ljudligt, tills en sköterska kom inrusande och frågade: ”Vem är det som har ont?” Hon fick berättaren att tystna

Med min erfarenhet blir konklusionen att man med diverse ursäkter inte tillhandahåller allmän kvalificerad sjukvård för multisjuka åldringar i Sverige och via Internet har jag beställt ett bråckband á 667 SEK tror jag det var, mitt närminne är väldigt kort numera.

Israelproblemet i Mellanösternproblemet

1917 i november, ett par dagar efter att tsaren störtats i Ryssland, så publicerades den s.k. Balfourdeklarationen i brittisk press, men väckte knappast något uppseende i skuggan av vad som i övrigt just hände i Europa. Deklarationen var utformad som ett brev från den brittiske utrikesministern till ordföranden i det judiska samfundet i Storbritannien Lord Walter Rothschild.

I Paris hade den österrikisk-judiska journalisten Theodor Herzl följt rättegången mot den fransk-judiske officeren Alfred Dreyfus då denne utan grund dömts för spioneri för Tyskland och placerats på den ökända Djävulsön utanför Guyanas kust i Sydamerika.

Antisemitismen i Frankrike var tydlig och med rättegången fick den ett än starkare utbrott. Den franska officerskåren tyckte sig genom att få igenom domen rädda en del av sin ära. Det slutliga resultatet blev det motsatta, men det är en annan historia.

Herzl drog slutsatsen att bara en judisk stat kunde vara ett säkert botemedel mot den europeiska antisemitismen och dess konsekvenser, som just visats så tydligt. Målet måste vara att skapa ett hemland (Heimstätte) för det judiska folket och därtill behövdes stöd av minst en av de dåtida stormakterna.

Realisten i Herzl var beredd att upprätta denna stat varhelst ”de geologiska, klimatmässiga och naturliga förhållandena” möjliggjorde projektet. Religionen spelade ingen roll i Herzls planer. Den stat han tänkte sig skulle bli den modernaste i världen, med plats för ateister och fritänkare av alla slag.

Rabbinerna kunde predika om den nationella idén, men skulle inte ha något inflytande i en regering. Jag har ett minne av att jag på 30-talet i en tidning såg att Adolf Hitler nämnt Madagaskar som kanske lämplig plats för judarna. Sannolikt är att han inte visste särskilt mycket om Madagaskar, en av jordens största öar. För Hitler betydde kanske avståndet mest.

Palestina var dock att föredra som ”vårt oförglömliga historiska hemland”. 1895 skrev Herzl i sin dagbok: ”Först ska jag förhandla med tsaren om tillåtelse för de ryska judarna att lämna landet. Sedan ska jag förhandla med den tyske kejsaren, sedan Österrike, sedan med Frankrike om de Algeriska judarna och därefter som nödvändigheten dikterar.”

Men Herzls planer mötte starkt motstånd från alla håll. Tongivande judar i Europa var etablerade européer och 1896 skrev Herzl i dagboken: ”Jag måste medge det öppet. Jag är deprimerad. Ingen hjälp från någon sida, bara angrepp från alla håll. De judar som har det bra är alla mina motståndare på ett sådant sätt att jag börjar få rätten att vara den största antisemiten av alla.”                                       

Det tyska rabbinatets verkställande utskott tog 1897 offentligt avstånd från planerna, men i augusti lyckades Herzl samla ett par hundra judar till en kongress i Basel i Schweiz. Där bildades organisationen World Zionist Congress och Theodor Herzl valdes till president. Man förväntade sig att de europeiska stormakterna skulle stödja projektet av tre skäl.

∙Ett imperialistiskt självintresse.

∙Ett judiskt hemland skulle minska invandringen av judar från östra Europa och på så sätt motverka antisemitismen.

∙En organiserad judisk rörelse skulle kunna användas för att bekämpa radikala och revolutionära strömningar.

På flera håll skulle sionismen kunna dämpa faran av socialism eftersom det ofta var missnöjda judar som försåg de revolutionära partierna med ledare och idéer. Antisemitismen skulle minska om antalet judar minskade.

Turkiet skulle vinna på ett inflöde av ett intelligent och energiskt element i Palestina. Osmanska riket skulle tillföras stora summor och handel skulle ytterligare stärka Turkiets finanser. Judarna skulle föra med sig civilisation och ordning. Judarna skulle bygga en nödvändig järnväg från Medelhavet till Persiska viken. Byggd på annat sätt skulle denna stora nationernas väg ge mycket allvarliga rivaliteter.

Herzl fick kontakt med såväl tyske kejsaren som sultanen i Istanbul, vilken han erbjöd 100 miljoner pund för Palestina, pengar han trodde att judiska bankmän och storföretagare skulle vilja satsa. Båda potentaterna visade sig dock kallsinniga.

I januari 1904 vände sig Herzl till påven för att få stöd för sitt projekt, men Pius X avvisade honom bryskt med motiveringen att judarna inte erkänt vår Herre. Han sade sig inte kunna hindra att judarna begav sig till Jerusalem men ”skulle aldrig ge det sin sanktion”.

Herzl ruinerade sin hälsa genom sin rastlösa kamp för ett judiskt hemland och i juli 1904 dog han av hjärtbesvär. Hans ledarroll övertogs av Chaim Weizmannn utan vars insatser en judisk stat i Palestina troligen aldrig hade förverkligats.

Weizmannn var kemist och hade utvecklat en metod att av majs tillverka aceton. Han bodde i England och fick kontakt med den konservative politikern Arthur Balfour såväl som dennes partibroder Winston Churchill. Då VK 1 utbröt blev Weizmannn kallad till Churchill och fick uppdraget att starta ett särskilt laboratorium för tillverkning av sprängmedel till artillerigranater där aceton var en väsentlig ingrediens.

De kommande åren träffade han enligt egen uppfattning 2 000 politiker, diplomater, höga tjänstemän och andra inflytelserika personer som kunde vara av nytta för hans planer att förvärva Palestina för judarna. De här människorna var dock i huvudsak kallsinniga. Den som nappade var inrikesministern Herbert Samuel, den förste praktiserande juden i en brittisk regering.

Samuel presenterade ett memorandum för regeringen i januari 1915, tre månader efter att Turkiet gått in i kriget på Tysklands sida. Budskapet var att det ännu var för tidigt att realisera tankarna på en judisk stat. Försök att göra så skulle komma hundra år för tidigt och skjuta ett förverkligande flera hundra år framåt i tiden.

Man kunde inte heller påtvinga en arabisk majoritet ett judiskt minoritetsstyre och Palestina var ändå för litet för att absorbera all världens judar. I Palestina fanns bara plats för tre till fyra miljoner.

Annekterade Storbritannien i stället Palestina och bjöd judar att bosätta sig där skulle dess historiska uppgift att bringa civilisationens välsignelser till primitiva länder uppfyllas. I hundratals år hade området inte varit till gagn för världen, men judarna skulle åstadkomma framsteg och upplysning. Landet skulle återlösas och ge prestige åt imperiet. Närheten till Egypten skulle vara av stor strategisk betydelse och miljoner judar över hela världen, inklusive två miljoner i USA, skulle visa tacksamhet varande i generationer.

Såväl den brittiske premiärministern, Asquith som hans utrikesminister Grey avfärdade förslaget. Asquith kommenterade det satiriskt i ett brev, ”Dit skulle sedan med tiden världens alla judar svärma tillbaka från jordens alla hörn och i sinom tid få eget herravälde (vilket attraktivt samhälle!)”

1916 tillträdde Loyd George som premiärminister och Balfour blev utrikesminister. Den sionistiska rörelsen kunde driva officiella förhandlingar med brittiska regeringen, men mötte där sin starkaste motståndare. Det var den ende judiske medlemmen i det nya kabinettet, Edwin Montagu, en kusin till Herbert Samuel.

Han vände sig helt emot tanken att Palestina skulle vara hemlandet för ett särskilt judiskt folk. Ett sådant rike skulle enligt Montagu befolkas av en polyglott, mångfärgad heterogen samling folk från olika civilisationer, olika religiösa bruk och olika traditioner.

Om inte villkoren för judarna blev outhärdliga i de länder de nu levde vore det bättre om de, som han själv gjort, stannade kvar och assimilerade sig. Gjorde de inte så utan begav sig till Palestina i stort antal skulle de vara ovälkomna överallt: ”Om det blir känt att Palestina är den judiska stat som verkligen är deras hem, då kan jag se en världsomspännande rörelse med målet att bli av med dem till varje pris.”

Weizmannn gick till motattack stödd av en stark lobbygrupp och Machester Guardian och The Times. 1917 bad Balfour Weizmannn och Lord Walter Rothschild att skriva ett utkast till en deklaration som han kunde förelägga regeringen, vilket också skedde en månad senare. Där betecknades Palestina som ”det nationella hemmet för judarna” men den befintliga arabiska befolkningen nämndes inte med ett ord.

Det sades också att brittiska regeringen på alla sätt skulle anstränga sig att säkra att detta mål uppnåddes och att den skulle diskutera nödvändiga metoder och medel med den sionistiska organisationen.

Montagu och andra ledande företrädare i både utrikes- och försvarsministerierna såväl som de höga brittiska kommissarierna i Kairo och Delhi reste starka invändningar mot deklarationen. Lord Curzon, som var medlem i krigskabinettet och senare efterträdde Balfour som utrikesminister, skrev i en PM:

Vad skall det bli av folket i landet (Palestina) om vi antar att turkarna drivs ut och invånarna inte har utrotats i kriget? Det finns mer än en halv miljon av dessa syriska araber, hebréer, kana’aiter, greker, egyptier och förmodligen folk med korsfararblod. De och deras förfäder har bott i landet under större delen av 1 500 år. De äger marken som tillhör dem antingen som individuella jordägare eller som bysamfälligheter. De bekänner sig till den muslimska tron. De kommer inte att nöja sig med att få sina ägor exproprierade åt judiska immigranter eller med att verka som vedhuggare och vattenbärare för dem.

De här folkrättsliga invändningarna hade sorgligt nog ingen verkan. Balfourdeklarationen publicerades den 10 november 1917. Den brittiska utrikesministern skickade över den till det judiska samfundet i Storbritannien Lord Walter Rothschild med följande lydelse:

Kära Lord Rothschild,

Jag har det stora nöjet att, Å Hans Majestäts regerings vägnar, till Er överlämna följande deklaration om sympatier för de judiska sionistiska aspirationerna, vilken har underställts och godkänts av kabinettet.

Hans majestäts regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sina bästa ansträngningar för att underlätta uppnåendet av detta syfte, varvid det är klart underförstått att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjutes av judar i något annat land. (Min understrykning.)

Jag skulle vara tacksam om ni kunde göra den sionistiska federationen underkunnig om denna deklaration.

Högaktningsfullt

Arthur James Balfour

Det är värt att observera att Palestina inte betecknades som en framtida judisk stat, utan det talas bara om ett nationellt hem i Palestina  −  med andra ord i delar av området. ”Ett nationellt hem” var dessutom inget i folkrätten förankrat begrepp. Det tillät breda tolkningar och förpliktigade inte Storbritannien till några konkreta åtgärder.

Sammanfattar man så var Balfourdeklarationen ett papper där en stat utlovade ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där, utan att ta hänsyn till de invånare som redan bodde där, deras intressen och önskemål.

I deklarationen talas om ett judiskt folk medan de kristna och de muslimska araberna, som befolkade Palestina, betecknas som icke-judiska samhällen. Det är lika logiskt som det vore att beteckna de finska medborgarna i Finland som landets icke-svenska befolkning.

Det jag redogjort för här är bara en mycket mycket liten bit av Palestinas och Israels historia. Men det är en av många bitar som alla med åsikter i Palestinafrågan bör känna till. Judarna stjäl fullt synligt arabiskt land från araberna. Att det bodde en del judar i landet för 1 400 år sedan är naturligtvis inget som styrker en nutida äganderätt.

Att araberna befolkat landet de senaste 1 500 åren väger betydligt tyngre, men nu är det militär makt som avgör. I de omgivande arabstaterna är man fullt upptagna med att av bland annat religiöst skäl skära halsen av varandra medan judarna stjäl landet. Det finns inget skäl att undra över grymma arabiska terrordåd i Israel.

Blir ett helt folk utsparkat från sitt hem, sin jord och försörjning och någon annan med våld tar över landet så har man all behövlig anledning att kämpa emot på det sätt man kan, ja till och med använda sig av gruvlig terror. Det är mänskligt, för att spetsa till det lite.

Jag har här försökt redogöra för en väldigt liten del av hur Weizmannn med hjälp av Storbritanniens representanter lurade till sig det land man nu disponerar. En hederlig britt ser jag i sammanhanget, Thomas Edward Lawrence, Lawrence of Arabia. Han drog sig tillbaka djupt besviken över att ha fått överlämna brittiska löften mot att araberna under Sharif Hussein hjälpte britterna mot Turkiet under VK 1, löften som Storbritannien aldrig tänkt hålla, men även det är en annan och lång historia.

Jag för min del kan inte komma ifrån en fråga. Hur skulle det vara om israelerna åtminstone började betala för den mark man nu tar och tagit från Palestinier på Västbanken? Herzl på sin tid hade åtminstone vett att för drygt hundra år sedan erbjuda sultanen 100 miljoner pund för Palestina, som då var glesare befolkat.

Att Gud skulle ha lovat landet till Israelerna, utan att egentligen ange landets gränser, är naturligtvis bara fånigt trams. Menachem Begin angav att landets östra gräns skulle vara Iraks västra gräns och alltså även omfatta Transjordanien. Han förespråkade därför även israeliska bosättningar väster om Jordanfloden.

Nej, jag är inte antisemit, men jag tycker synd om de stackars människorna på Västbanken med korsfararblod i ådrorna, som behandlas väldigt illa av Israelerna och där man är på väg mot bantustan enligt sydafrikansk aphartheidmodell.

Källor:   En rad böcker, men framför allt Ingmar Karlssons nya Roten till det onda.

              Uppdelningen av Mellanöstern 1916 −2016.