Ett uppehåll

Det är nästan två veckor sedan jag senast skrev något här. Lusten att skriva har helt enkelt inte infunnit sig. Mitt liv sista tiden har också varit lite äventyrligt. För några nätter sedan snubblade jag vid förflyttning över köksgolvet. Det är hård klinker jag då möter med huvudet utan att numera kunna dämpa fallets verkan med armar och händer.

Jag satt i köket och läste om ”sexdagarskriget”, då Nasser trodde sig kunna lura Israel, men i stället själv blev grundlurad. Strax efter klockan två, reste jag mig för att gå till sängs, men stöp i golvet och tydligen kvicknade till småningom eftersom blodpölen hade en diameter på så där en halv meter, medan blodet kom från två små jack i pannan. Mitt PK-värde var tursamt så lågt som runt 2,0 vilket betyder att blodet behöver två gånger normaltid för att koagulera.

Sedan visade det sig att jag inte var i stånd att resa mig från ställningen ”framstupa liggande”. Jag kunde inte ens få upp överkroppen på armbågarna och det blev att ropa för att väcka Birgit, som kom stultande med sin rollator. Hon slet och drog tills jag kom upp i ställningen ”på alla fyra”. Med hjälp av Birgit och en stol kunde jag slutligen komma upp på fötterna.

Klockan fyra, efter tvätt och omplåstring kom jag i säng med nya blåmärken och småsår lite här och där. Birgit hade då också svabbat upp blodpölen på golvet. Klinkers är hårda och rätt tåliga, det syntes inga nya skador i golvet.

Fidel Castro trillade av pinn häromdagen, vi var nästan jämnåriga. 1958 vid juletid tågade han in i Havanna och befriade Kuba från diktatorn Batista. Jag och många andra beundrade Castros revolution och trodde att han skulle åstadkomma något gott. Men det visade sig snart att han uppförde sig som andra kommunistiska makthavare.

Han började snart fängsla sina gamla vänner och medarbetare, som dömdes till mycket långa fängelsestraff, med Castro som någon sorts åklagare. Kuba hade inte blivit någon rättsstat och vi har väl aldrig varit så nära ett kärnvapenkrig som då Castro lät ryssarna installera kärnvapenmissiler med kapacitet att nå hela Nordamerika. John F. Kennedy satte hårt mot hårt och tvingade Nikita Chrusjtjov att ta hem sina raketer med kärnladdade stridsspetsar.

Dagsläget i övrigt för min del är att jag har ägnat tiden åt att ”lusläsa” Israels historia och vad jag har om Israels sexdagarskrig med grannstaterna, som spöades en efter en. Fredsavtal har Israel numera med Egypten och Jordanien, men jag undrar hur stabila de avtalen är. Med Syrien har man inget fredsavtal, men Syrierna är för närvarande fullt upptagna med att kriga med sig själva och med IS. I Irak är läget likartat, men något lugnare. Framtiden för Israel och hela Mellanöstern är osäker. Det blir kanske något om Mellanöstern i nästa inlägg.

Bara en månad till Jul, men ta det lugnt. Det du inte hinner med till Jul kan du nog ta efter Jul.