Israel, Mellanösterns origo

I somras fick jag Israel på hjärnan och Mellanöstern följde med på köpet. Det händer ju så mycket ruskigt där i och intill Israel. Rent av är det nog så att Israelerna har det ganska lugnt just nu, medan araber är upptagna av att bomba och skära halsen av varandra med Putins benägna hjälp.

Särskilt har jag lusläst sexdagarskriget 1967, då de Israeliska terroristerna från 40-talet hunnit bli generaler och ministrar. Menachem Begin, som var terrororganisationen Irguns ledare från 1947 och ansvarig för t.ex. terrorbombningen av King David Hotel med 91 dödsoffer.

Han hjälpte också till då en brevbomb skickades till Västtysklands ledare, Konrad Adenauer. Hans motivering var enligt uppgift ”alla tyskar är mördare”. Adenauer klarade sig lyckligtvis utan skador. Britterna utfäste en belöning på £10 000 för infångande av Begin. Norrmännen tilldelade honom småningom Nobels fredspris.

Några har burit sig väldigt underligt åt beträffande Palestina. Gud t.ex. lovade landet till patriarken Abraham och hans efterföljande det kan vi se i Bibeln. Men på 600-talet meddelade profeten Muhammed att Gud i stället lovat landet till Abrahams egentligen förstfödde son och hans efterföljande.

Några överlåtelsehandlingar eller gåvobrev har ingen sett och det råder delade meningar om vilket område ”det förlovade landet omfattar”. En del menar att det gäller ungefär nuvarande Israel plus Västbanken och Jordanien, alltså det brittiska mandatet Palestina. En del tydligen Davids och Salomos Israel som sträckte sig från Sinai till Eufrats övre lopp under en kort tid.

Nationernas Förbund, NF, och senare Förenta Nationerna, FN, satte sig emot vad Gud bestämt och menar att FN skall förvalta Jerusalem. Staden ingår nu i Israel och är Israels huvudstad enligt israelerna. För muslimerna är Jerusalem världens tredje heligaste stad.

Ben Gurion, som proklamerade staten Israels självständighet den 14 maj 1948 menade att man skulle vara nöjd med det land man till en början kunde få om än det var litet. Utöka sina gränser kunde man sedermera genom krig eller förhandlingar. (Från hans dagbok.)

I Mellanöstern möts tre kontingenter, Europa, Asien och Afrika. Här har vi Bördiga halvmånen, området mellan Mesopotamien vid floderna Eufrat och Tigris, nuvarande Irak, och Egypten vid Nilen. Till området ansluter Medelhavet, Röda havet och Persiska viken.

Här uppstod förhistoriska civilisationer, som vi idag vet litet eller inget om. Området var upplagt för kontakter mellan olika civilisationer, som vi känner från                          

biblisk tid. Det var och är upplagt för att vara en omstridd del av vår värld, ända från förhistorisk tid.

De mer eller mindre omfattande kontakterna mellan kontingenternas civilisationer togs här i form av handel, upptäcktsresande, missionerande, infiltrationer, invandring och erövrande arméer.

Med undantag för inte mer än ett par hundra år kontrollerades nuvarande Israel av andra än israelerna. Här härskade i stället assyrier, babylonier, perser, kaldéer, mongoler, greker (Alexander den store), romare och turkar. De sistnämnda under 600 år fram till 1923, då Palestina blev brittiskt mandat under Nationernas Förbund, NF.

Här skapades tidigt förutsättningar för någon form av gemensam världshistoria, berättad av generation till generation och som småningom blev fragmentariska, efterhandskonstruktioner, myter av självrättfärdigande karaktär och kunde handla om tusentals år gamla historier.

Det är kanske inte så märkligt att tre världsreligioner uppstod här och utformades lite olika från en gemensam grund. Inte heller att detta skapade förutsättningar för fasansfulla konflikter med diffus begynnelse och som lever vidare och inte tycks kunna komma till något riktigt slut.

1869 invigdes Suezkanalen, som har oerhörd betydelse för den internationella sjöfarten och stor strategisk betydelse. I början av 1900-talet upptäcktes rika oljefyndigheter framför allt på båda sidorna av Persiska viken, samtidigt med att världens behov av olja stegrades markant, vilket gjorde området begärligt.

I samma veva, vid Vk1 slut gick luften ur Osmanska imperiet, som i 600 år härskat i Bördiga halvmånen. Storbritannien och Frankrike tog för sig av den stora kakan och Palestina blev brittiskt mandat. Mot hjälp från araberna i kriget mot turkarna, som stod på Tysklands sida i Vk1, lovade nu britterna att göra Palestina till arabiskt kungadöme. Tidigare hade de i Balfourdeklarationen lovat skapa ett Judiskt hemland, vad det nu kunde vara? Landet var ju redan befolkat.

Följden blev i alla fall ständiga sammanstötningar mellan immigrerade judar, som kommit i stort antal sedan förra sekelskiftet, men särskilt från och med 1930-talet och de araber som sedan 2 000 år och mer befolkat landet. Efter Jerusalems förstöring år 70 hade judarna befunnit sig i en diaspora. Från år 135 förbjöds alla judar definitivt att bo eller vistas i Israel.

Britternas löfte till Judarna var egentligen inte så mycket värt. De skulle få bosätta sig i sitt ”hemland”, men fortsatt arabisk majoritet skulle säkras genom begränsad immigration.

Den 4 september 2011, alltså för drygt fem år sedan, skrev jag ett mycket långt inlägg här där jag ganska kortfattat redogjorde för Israels krig, främst under modern tid. Det gavs rubriken Invandrarfientlighet, terror och krig. Du kommer dit om du använder sökrutan längst upp till vänster här.