Den andra intifadan känner kanske en del till och kan
någorlunda redogöra för. Jag gissar att man svarar ungefär ”en sorts
intensifierat uppror på Arafats tid” och det kan ju passera som riktigt svar,
men tyder inte på tillräckliga historiekunskaper.
Judar började invandra till Palestina i slutet av
1800-talet. Men de var inte ensamma, även kristna flyttade in. Inte sällan då
de blev gamla och för att i Jerusalemtrakten vara nära händelsernas centrum vid
uppståndelsen, Harmagedon och Jesu återkomst till Jerusalem.
År 70 e.Kr. och efter ett judiskt uppror fördrev romarna den
judiska eliten från Israel, men även flertalet övriga judar lämnade området. År
135, och efter ytterligare ett uppror förbjöds alla judar att vistas i Israel.
Judarnas diaspora började således för i det närmaste två tusen år sedan.
Det visade sig att varhelst det uppstod en koncentration av
judar så blev det problem med urbefolkningen. I värsta fall urartade dessa till
judepogromer. Stora förflyttningar kunde spåras, från Nordafrika till Spanien,
sedan till Frankrike, därifrån till Tyskland, till Polen och till Ryssland.
Idag är ett par miljoner judar också amerikaner.
Invandringen till Palestina accelererade snabbt. Palestina
var från början benämningen av ett område som omfattade dagens Israel,
Västbanken (dagens Palestina), Jordanien samt smärre delar av sydligaste
Libanon och Syrien, det område som efter Vk1 blev brittiskt mandat. Idag menar
vi med Palestina vanligen enbart Västbanken.
1929 hade den judiska befolkningen vuxit till 156 000,
vilket innebar en fördubbling på tio år. Det lilla området, dagens Israel, där
judarna i huvudsak bosatte sig hade därmed den högsta befolkningstillväxten i
världen. Judar ägde nu 4 procent av all mark men redan 14 procent av den
odlingsbara jorden.
I augusti det året utbröt våldsamheter sedan en arabisk mobb
mördat 130 av sina judiska grannar i Hebron. Anledningen var ett rykte att
judarna avsåg att förstöra de två heliga moskéerna på Tempelberget och där
återuppbygga kung Salomos tempel. När britterna väl fått det hela under
kontroll hade 87 araber dödats och 181 sårats, ytterligare 120 judar hade
dödats och 198 sårats.
År 1931 beräknas 30 000 palestinska bondefamiljer ha
förlorat den mark de tidigare odlat och som överförts till judar. De måste i
stället söka sin utkomst i städerna. Många sysselsattes med att bygga nya
bostäder åt de immigranter som var orsaken till deras elände. Naturligtvis kom
de att såväl frukta som hata Judarna.
Efter Hitlers maktövertagande 1933 syftade tysk politik till
att börja med mot att under press förmå judarna att lämna Tyskland och helst
till Palestina. 1935 ökade också antalet immigranter med nytt rekord till 61844
personer. Följden blev den revolt som kan betecknas som den första intifadan.
Araberna tillsatte en hög kommitté hämtad ur de ledande
familjerna i Jerusalem, med stormuftin i Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini som
ordförande. Kommittén uppmanade 1936 till generalstrejk och bojkott mot Yishuv (det judiska samhället). Strejken
följdes av attacker mot både judiska bosättare och de brittiska styrkorna.
Upproret blev ett misslyckande, palestinierna drabbades mer
än judarna och britterna skickade 20 000 soldater för att kväsa det. Höga kommittén
avblåste strejken då man fått intrycket att London nu skulle inta en opartisk
hållning.
Som vanligt tillsattes en kommission med uppdraget att ta
reda på orsakerna till revolten och föreslå lämpliga lösningar. I kommissionens
slutrapport i juli 1937 drogs slutsatsen att både den judiska och den arabiska
nationalismen var stark och växande och att alltså klyftan mellan folken
vidgades. Ordförande i Peelkommissionen
blev Lord William Peel (1867 – 1937).
Den enda lösningen bestod i en delning av Palestina i en
judisk stat på omkring 5 000 kvadratkilometer som omfattade kustområdet
norr om Gaza upp till de franska mandaten Libanon och Syrien. Resten av
Palestina, Negevöknen, de östra och centrala delarna inklusive Västbanken samt
Transjordanien skulle bli en arabisk stat, medan en brittisk enklav skulle
upprättas mellan Jerusalem och kusten strax söder om Jaffa.
225 000 araber skulle, om nödvändigt med tvång, flyttas
från de 20 procent av marken som då reserverats för judisk suveränitet, medan
cirka 1 250 judar behövde genom ”transfer” flyttas till judiska staten.
Den judiska invandringen skulle begränsas till 12 000 årligen för att
relationen mellan folkgrupperna skulle hållas konstant och judarna därmed
förbli i minoritet. Judarnas ledare, David Ben-Gurion (1886 – 1973) välkomnade Peelkommissionens
förslag.
I sin dagbok skrev han den 12 juli 1937:
En tvångsförflyttning
av araber från dalarna i den föreslagna judiska staten skulle ge oss något vi
aldrig haft, inte ens när vi stod på egna ben under det första och andra
templets dagar.
I kommissionens rapport strök han under ”påtvingad
transfer”. För första gången i historien var ”en verklig judisk stat” på väg
att skapas och även orden ”verklig judisk” är understrukna i anteckningarna.
Han jämförde rapporten med ”vår självständighetsdeklaration”.
”Vi skall krossa de
gränser som påtvingats oss och detta inte nödvändigtvis genom krig. Jag tror
att en överenskommelse mellan oss och den arabiska staten kan nås i en inte
alltför avlägsen framtid. Och om vi för in hundratusentals judar till vår stat,
om vi kan stärka vår ekonomiska och militära position, då skulle en grund vara
lagd för ett avtal om att avskaffa gränserna mellan oss och den arabiska
staten. Förlusten av Negev var överkomlig.
Ben-Gurion såg inte gränserna som permanenta. Han såg
rapporten som en födelseurkund för en judisk stat, möjligheterna att bygga upp
en stark ekonomi och skapa en slagkraftig armé. Att senare vidga den judiska
statens gränser. Den tjugonde sionistiska kongressen i Zűrich 1937 antog
kommissionens förslag.
Kongressen tillsatte en kommitté för
befolkningsförflyttning. I första hand skulle den titta på möjligheterna för
Syrien och Transjordanien att ta emot palestinierna. Kommittén kom snabbt fram
till att fler än 225 000 måste flytta om staten skulle bli livskraftig.
Flytten skulle inte ske frivilligt och inga araber var villiga att ta emot
palestinierna. Mandatärmakten, Storbritannien,
var inte i stånd att genomföra folkomflyttningen.
I sina dagböcker ventilerar Ben-Gurion möjligheten att
betala Irak10 miljoner brittiska pund för att ta emot 100 000 arabiska
familjer. Weizmann lekte med tanken att ge Ibn Saud i Arabien mellan 10 och 20
miljoner pund för att ta emot alla arabiska palestinier. Han hade en
förhoppning att USA skulle betala åtminstone en del av detta.
I en skrift, Riktlinjer
för en sionistisk politik, publicerad 1941 utvecklade han en plan för
transferkommittén. Det är omöjligt att
tänka sig en allmän evakuering utan
tvång och brutalt tvång …
Då kommissionens rapport kom hade Ben-Gurion sagt: … ingen regering i världen kan förhindra
individuella terroraktioner när ett folk kämpar för sitt land och att det inte
var enkelt att undertrycka en folklig rörelse med våldsanvändning. … som en
arab med nationalistiskt politiskt samvete skulle jag också göra uppror mot en
immigration som sannolikt skulle överlämna landet och dess arabiska invånare
till judiskt styre.
Reaktionen blev som Ben-Gurion väntat, 1937 mördades
brittiske guvernören i Galileen och intifadan fortsatte med en kulmen 1938 på
hösten. Britterna olagligförklarade Höga arabiska kommittén. Ett par hundra
palestinska ledare arresterades och många av dem deporterades till Seychellerna,
idag ett turistparadis i Indiska oceanen öster om Afrika.
När upproret krossats 1939 hade mer än 2 000 arabiska
rebeller dödats, 108 avrättats och mer än 2 000 arabiska hus förstörts.
Britterna förlorade 265 man och 495 judar förlorade livet. Det hela kostade
britterna mycket pengar, orosmolnen lägrades över Europa och det var inte längre
läge att skicka ut trupper i koloniala krig.
När Tyskarna gick in i Österrike i mars 1938 och landet
anslöts till ”tusenåriga tyska riket ökade den judiska flyktingströmmen till
Palestina kraftigt. I juli tog amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt
(1882 – 1945) initiativ till en internationell konferens om Palestinafrågan.
Den förlades till Évian-les-Bains, en kurort i Frankrike.
Roosevelt var bara inte beredd att ta emot några judiska
flyktingar i Amerika och lät därför USA företrädas av en god vän och affärsman.
32 stater lät sig företrädas och de förklarade en efter en å sina regeringars
vägnar att de inte kunde ta emot några judiska flyktingar från Tyskland.
Britten förklarade att de brittiska öarna var överbefolkade
och plågades av arbetslöshet och de brittiska kolonierna inte alls lämpade sig
för en judisk invandring. Schweiz representant talade brutalt klarspråk:
”Schweiz, som har lika liten användning för dessa judar som Tyskland har,
kommer att vidta åtgärder för att skydda Schweiz från att översvämmas av judar.”
Sverige representerades av Gösta Engzell, chef för UD:s
rättsavdelning. Han framhöll att svensk hjälp endast kunde erbjudas i begränsad
utsträckning och att det judiska problemet i Europa inte, ur hans eller
regeringens synpunkt var begränsat till tyska eller österrikiska flyktingar. Det
judiska problemet kunde endast lösas om dessa flyktingar sprids till länder
utanför Europa.
Sverige stödde också Schweiz i kravet på att Tyskland skulle
sätta en J-stämpel i judars pass för att myndigheterna skulle kunna skilja ut
judar vid inresor. Endast ett land uttryckte villighet att ta emot judarna,
diktatorn Rafael Trujillos Dominikanska republiken. Man skulle ställa mark till
förfogande, men bara under förutsättning att judarna konverterade till
kristendomen. Så generöst!
Völkischer Beobachter, tyska nazistpartiets tidning,
triumferade: ”Ingen vill ha dem!” Hitler kommenterade belåtet konferensen: ”Vi
för vår del är beredda att ställa alla dessa kriminella till dessa länders
förfogande, för min del gärna på lyxfartyg.” Peelkommissionens förslag lades
undan. I stället tillsattes en ny brittisk kommission, som publicerade
ytterligare en vitbok i maj 1939.
Britterna insåg att det måste till en klar definition av den
brittiska politiken i Palestina och dess målsättningar. Storbritannien hade
aldrig övervägt att den arabiska befolkningen skulle få en underordnad roll, än
mindre att dess språk och kultur skulle försvinna. Man hade aldrig tänkt sig
att Palestina som helhet skulle göras till ett judiskt nationellt hem utan att
det skulle upprättas i Palestina.
För att undanröja alla missförstånd fastslog man att
brittisk politik inte avsåg att åstadkomma en judisk stat i Palestina. De
förpliktelser man hade mot det arabiska folket och de försäkringar som getts
det arabiska folket i det förflutna skulle gälla. Men man betonade att man även
stod på judarnas sida. Detta visade de 300 000 judar som immigrerat
sedan1922 och nu utgjorde en tredjedel av befolkningen.
Vitboken fastslog att den judiska immigrationen skulle begränsas
till 15 000 per år under fem år, vilket betydde att Yishuvs andel av befolkningen skulle nå ett tak på 35 procent och
som inte skulle kunna komma att kontrollera landet. Efter femårsperioden skulle
en fortsatt judisk invandring bero av arabiskt samtycke och nya judiska köp av
land skulle förbjudas eller starkt begränsas beroende av vilket område det
gällde.
Efter tio år skulle Palestina få sitt oberoende under en
gemensam judisk-arabisk regering och detta skulle verkställas på ett sätt ”som
säkerställde att varje samhälles väsentliga intressen tryggades”. Ingen av
parterna förklarade sig nöjd, tvärt om, nu började andra världskriget och det
mesta ställdes på huvudet. Tyskarna började snart avliva Europas kvarvarande
judar i industriell skala och med industriella metoder.
Antagligen fortsätter jag där i något kommande inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar