Facebook rår inte på eftertanken i en bok

Rubriken här har jag hämtat från Under strecket i SvD 22/9. Artikeln där är skriven av Nina Burton essäist och poet, aktuell med boken ”Gutenberggalaxens nova”. En berättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution”. Strecketartikeln är så bra att jag skulle kunna ha skrivit den själv.

”Jag är nästan den enda på bussen som tar upp en bok”, skriver hon. ”De andra skrollar text och bilder i sina mobiltelefoner.” Är Facebook kanske den nya tidens bok och vad skiljer den i så fall från traditionella böcker? Hon tar en sväng genom bokens historia, som jag gör kort. Tryckpressens största fördel ansågs vara ekonomisk eftersom kopister, som handskrev böcker hade blivit dyra.

Men boktryckets följder blev inte bara billigare kopior. Böcker kunde tusenfaldigas för en bred anonym publik och det föddes en litterär offentlighet. Högläsning kunde ersättas av en tyst läsning, som gav utrymme åt egna reflektioner i de fall några sådana kunde presteras.

Boktrycket fick stor betydelse för tankemönster och sociala strukturer. Detta belyser Marshall McLuhan i Gutenberggalaxen, en bok från 1962, där han spådde att boktryckets tid skulle ersättas av en elektronisk tidsålder som kunde förmedla nyheter i realtid. Genom det skulle texten präglas av ett ständigt nu där konsumenter kunde bli producenter.

Jag tycker inte den spådomen 1962 är så märkvärdig. I mitt jobb använde vi oss då av flygvapnets stordator i Arboga och spekulerade en del över framtiden. Vi såg radiorören ersättas av transistorer, trådminnena minska i storlek och försvinna liksom trådspelare ersättas av bandspelare, som snabbt minskade i storlek. Flygvapnets krav på oss i förvaltningen var att centralt kunna leda strid i realtid o.s.v.

Ett av McLuhans slagord var ”the medium is the message”. Det elektroniska mediet skulle till exempel forma innehållet på ett annat sätt än boktrycket. För att beskriva det så införde han uttrycket ”att surfa” och surfar är just vad de flesta facebookarna och twittrarna gör.

De glider snabbt fram på ytan av informationen eller strax däröver, vilket ibland gör sysselsättningen meningslös. Vanligt enkelt skvaller hinner fästa i medvetandet, men sådant som kräver lite eftertanke rusar förbi utan att registreras och människorna fördummas, lär sig inget alls.

Är det befogad rädsla för att prestera stavfel eller att man saknar förmåga att formulera eventuella tankar i skrift som gör att man istället bara klickar på gillaknappen, skickar emojis eller gifar?

Jag har nyligen sett att emojis egentligen bör användas med stor försiktighet. Frukterna till exempel lär ha olika sexuella betydelser. Bajshögen kan betyda ”skit i det” eller rätt och slätt ”skithög”, men den kan också vara en portion glass, vad nu det kan betyda? I SvD har jag sett, att apan som håller för ögonen i dejtingkretsar betyder ”Du är så het att jag inte kan titta. Vill du ligga?”. Nåja, jag skulle nog riskfritt kunna använda den, jag skulle vilja se den som misstänker att jag sysslar med dejting.

Jag kan förstå att det ibland kan vara skönt att bara visa sitt stöd med emojin ”tummen upp”, men det finns flera hundra emojis och många förstår jag inte ens vad de föreställer eller symboliserar.

Det finns naturligtvis ord som lätt kan uppfattas i strömmande text, men är texten intressant så kräver den ofta eftertanke och passar bäst på en boksida. Man kan behöva tid för att urskilja ordens och meningarnas valörer och tonfall, ta hand om uppdykande associationer. Fundera en stund för att förstå.

Seriösa undersökningar har visat att många unga saknar det grundläggande ordförråd som krävs för att förstå allt i en nyhetssändning. Snabbhetens avigsida verkar vara en krympande ordförståelse och en stigande otålighet inför längre texter. Microsoft, vilket är märkligt, har låtit göra en undersökning om den tid vi i genomsnitt under mobilrevolutionen i början av 2000-talet lyckas fokusera utan att distraheras av något.  Den tiden är sjunkande och i början kunde vi fokusera i tolv sekunder. Idag är snittiden 8 sekunder. Guldfiskar, ser jag kan fokusera i nio sekunder.

Det verkar alltså som om vår ständiga uppkoppling har försämrat vår förmåga att begrunda något på djupet. Ett kanadensiskt forskarlag har funnit att texten på en skärm engagerar hjärnan mindre än den i en bok. De har nämligen funnit större aktivitet i hjässloben vid läsning på papper än på skärm.

Man blir tydligen mer linjärt inriktad då man följer raderna i en bok¸ samtidigt som man lättare kan gå tillbaka i den för att förstå något komplext. Blickens orientering på sidan och handens bläddrande ger också minnet en rumslig dimension.

McLuhan skilde också mellan medier som kan konsumeras passivt och medier som kräver mer av mottagarna. En av boktryckets följder var till exempel att det tränade tankeförmågan mer än högläsning.

Naturligtvis finns det texter som lätt kan uppfattas i strömmande medier, och andra som kräver mer eftertanke och därför passar bättre på en boksida Man kan till exempel behöva tid för att urskilja ordens valörer och tonfall, symbolik och associationer, melodi och rytm, kort sagt sådana hjälpmedel som utmärkt skönlitteratur i tusentals år. Sådant är faktiskt tidsspannet för litteratur.

Unesco har faktiskt varnat för en historisk minnesförlust utan motstycke om tryckta ord skulle ersättas av strömmande. Pappersböcker kan läsas efter flera hundra år. En DVD-skiva håller kanske sin information i ett par decennier och datorns alla magnetiska minnen avmagnetiseras väl sakta men säkert med tiden antar jag. Tekniken ersätts också av ny teknik.

Men ska man dra några slutsatser av det jag skrivit här så är det kanske inte så illa. En hel del människor läser ju tydligen fortfarande böcker, förkovrar sig bestående. Konsumtionen av såväl böcker som papper ökar nämligen. 85 miljoner böcker trycks årligen, upplagorna minskar i storlek, men titlarna tror jag blir fler år för år. Strömmande media konkurrerar i alla fall med bokläsning det är klart

Våra nya medier ersätter inte, kan knappast ersätta, de på papper tryckta, som under mycket lång tid varit och är en grund för vår kultur. Böcker och förhoppningsvis tidningar kommer att finnas kvar, för dem som vill lära sig något bestående.