Iakttagelser 2012

Några av mina senaste inlägg har handlat om eländet med politiker och tjänstemän i Söderhamn och Gävleborg, så vi tittar här lite på vad som hänt i landet Sverige.

För några dagar sedan var det ekonomisk kris i Europa. Värst var det i Grekland, som de övriga nu ville sätta dit för slarvig ekonomi. Bara Sverige låg bra till, fast det var mest elände med hög arbetslöshet särskilt bland ungdom. Vi svenskar håller oss lugna efter jobbskatteavdrag. 80+-pensionärer, ofta sjuka och handikappade, som nu får ut en dryg tredjedel av sin en gång mer än väl intjänade pension är maktlösa, och pungslås av Sveriges riksdag med högre skatt än andra.

Landstingen begränsar lagstridigt åldringars sjukvård till pillermatning och gratis blöjor. Många kommuner minimerar den s.k. äldreomsorgen och fullgör inte ens alla sina lagstadgade skyldigheter. Gäller medelsbehov politikernas egna arvoden eller osmakligt generösa pensionsregler, så ser de ingen medelsbrist.

Folket håller sig i alla fall lugnt och är nöjda med jobbskatteavdrag och beskedet att alla skall jobba. Bara riktigt gamla och sjuka pensionärer, som skall betala kalaset visar lite missnöje, men de är ju inte så många, så de regerande nyliberalerna känner sig lugna och sossarna vet inte vad de skall säga. Många av dem är ju numera nyliberaler och menar att allt hjälpbehov skall täckas genom välgörenhet. Allt utom U-hjälp.

Så härom dagen hade vår finansminister förstått att den ekonomiska krisen också fanns i Sverige. Det måste meddelas svenskarna, varav en del och särskilt åldriga pensionärer vetat det sedan länge. Det meddelades i julbrådskan, när vi hade annat att göra än att kommentera rikets illa skötta ekonomi.  

Själv pensionerades jag för tjugo år sedan och på den tiden har realvärdet av min pension minskat ner emot en tredjedel. Allt medan utgifterna för hjälp, som efter hand behövs ökar och kapitalreserven minskar. Det är många äldre pensionärers lott. Finansminister Borgs gloria har slocknat för länge sedan, vilket många svenskar ännu inte fattat.

Årets nobelpriser har nyss delats ut. Nobelpris i ekonomi har delats ut sedan 1969, men ingen av de idéer som prisats har väl fungerat? Det är väl rätt och slätt egoism som gäller som rättesnöre. Idag är också skattesatserna lägre ju högre inkomst man har. Fint va? Jag påminner mig i sammanhanget nobelpriset 1949, som gick till läkaren Egas Moniz för det kirurgiska ingreppet lobotomi.

SJ har under senare år dragits med stora förseningar och inställda tåg. Orsakerna är flera, men ett par vanliga är dåligt väder och än här än där stöld av signalkablar med kopparledningar. Så har vi förstås Alliansens spridning av ansvaret för trafiken på diverse privata bolag, som kivas om att få använda spåren då de är farbara. Alliansen är också, som väl alla vet, enkelspårig.

Kyrkorna har också problem med koppar. Kyrkornas koppartak, hängrännor och stuprör och annat av koppar stjäls, vilket upptäcks så småningom. Förr eller senare blir det ju bröllop eller begravning och prästen ser upp.

Utomlands har vi haft demonstrationer, kravaller, uppror och revolutioner när makthavarna bär sig illa åt. Färska exempel är respektive Ryssland, Storbritannien, Libyen/Syrien och Egypten. Putin, som sedan KGB-tiden vet värdet av korruptiv maktutövning har det lätt. Han låter hårt straffa all opposition redan i demonstrationsstadiet.

Mycket märkligt händer och fötter. Jag har så länge jag varit politiskt medveten haft uppfattningen att Europas Förenta Stater borde bildas, helt enligt amerikansk modell. Stenhårda krav för medlemskap skulle givetvis vara genuin demokrati och konstitutionellt garanterade mänskliga rättigheter. T.ex. Ryssland skulle alltså inte ha en chans f.n.

Så bildas EU och jag trodde det var ett stort steg åt rätt håll, något som framförallt skulle garantera säkerhet och fred. I stället blev det ett parlament med 27 ofta oeniga stater och ett antal sinsemellan oeniga partigrupper där de ”stora” besluten kräver full enighet. Några stater, t.ex. Sverige lägger nära nog helt ned sitt försvar och övriga avrustar kraftigt med hänvisning till att EU svarar för allas säkerhet.

Särskilt Ryssland, får inte vara med eftersom man där saknar mänskliga rättigheter, och de upprustar för fullt, då man säger sig se det avrustade EU som ett hot.

Politiker och tjänstemän i EU menar sig inte sällan kunna fatta beslut i frågor som helt klart borde hänföras till den enskilda EU-staten.

Människan har alltid tidigare varit vargars fiende och saklöst dödat varje varg. Från början konkurrerade människa och varg om bytesdjuren och senare blev vargen ett stort hot mot tamdjuren.

1860 var vargen nära utrotning i Sverige efter våldsam jakt särskilt 1840 – 1860. 1896 sköts den sista vargen i Värmland, medan den sista i Stockholms län skjutits ett par år tidigare. Nybyggares 8-åriga barn kunde sedan vakta kreaturen som ”getare”, då kor och getter släpptes ut i skogarna för sommarbete runt fäbodarna.

Varken varg eller björn hotade i svenska skogar under hundratalet år, det var skottpengar på varg och den varg som lyckades invandra från Ryssland via Finland avlivades snabbt redan i Norrbotten av samerna.

1966 fridlystes vargen i Sverige. Jag vet inte varför, det fanns ju inga. All erfarenhet visar emellertid att varg repar sig snabbt om den inte jagas hänsynslöst.

Sveriges målsättning är nu att ha en långsiktigt livskraftig vargstam och att Sverige ska få förvalta en ”lagom” vargstam självständigt. Det sista motsätter sig EU.

Varför inte lämna EU? Vi kan väl vara med där på samma sätt som vi är med i NATO?

Apropå stadsarkitekten i Söderhamn som verkar ha kickats p.g.a. duglighet och det myckna fåneri som präglar Facebook: Jag läste under året om polisen som avskedats därför att han hade ollat en kvinnlig kollegas bil och sedan skrutit om det på Facebook.

Jag antar att han avskedats därför att han ollat och inte p.g.a. vad han skrivit. Det är ju bara i klass med vad som ofta skrivs på Facebook. Vad man uppfattar som egna framgångar, t.ex. att man lyckats bli fotograferad med en kändis resulterar i omedelbar publicering av fotot. Sedan kan man ju undra hur den här polisen kunde tycka ollandet var något att skryta med?

I alla fall får man, åtminstone ibland, inte avskeda folk hur som helst. Den här polisen har inte bara återfått sitt jobb. Han har dessutom tilldömts skadestånd. Så olla om det roar dig och om du vet vad det är. Du glömmer väl inte att skryta på FB?

En känd redaktör i Söderhamn skrev för en tid sedan om att pensionärerna inte skall klaga. De lever ju så billigt, behöver inte ta bilen till jobbet och inte äta lunch på dyra ställen. Jag undrar vad han egentligen vet om livet efter pension, som kan bli decennier långt utan löneförhöjning och med högre skattesats än alla andra.

Men vi tar ett annat exempel: Tandläkaren och tänderna när man blir gammal. Har du sett de gula tangenterna på ett riktigt gammalt och flitigt använt piano, där elfenbenet börjat ramla av här och där? Eller gammal gul emalj som börjar påminna om pimpsten och där mellanrumsborsten varje gång den används vidgar avståndet mellan tänderna något?

Eller mina tänder som blir mörkbruna mellan flitiga besök även hos tandhygienisten. Jag är rökare med rökarålderns rätt och vill inte hamna i Gävleborgsk långvård, om den finns. Vet du för övrigt vad cigaretter kostar nu för tiden? Hur mycket extraskatt rökare betalar? Har du sett vad jag ser i tandläkarens ögon när vi möts? Jag ser henne se en ny segelbåt eller en ny stadsjeep. Ca-ching, ca-ching i kassaapparaten! Vänta bara! En bit av tanden borta här, en där. Kan bara tugga riktigt mör fin filet, som smälter utan att egentligen behöva tuggas och det blir väldigt dyrt. Nu överdrev jag mina pretentioner om du inte förstod det.

Det gamla Folkhemmet hyllades en gång av oss moderater. Jag var moderat då. När Mao och kommunisterna kommit till makten svalt kineserna ihjäl i miljontal. Efter kommunismens sammanbrott för drygt tjugo år sedan blev Kina snabbt superkapitalistiskt med en ekonomisk utveckling vi bara kan drömma om. Vad är det som händer?

Kineserna har snabbtåg, som gör en bra bit över 300 km/tim och kineserna köper bilar hejvilt. Håller de på att ta över världen, så som många för 50 – 100 år sedan trodde de skulle försöka göra, när de blivit tillräckligt många. Min lärare i svenska 1951-52 kallade det i insändare då för ”Den gula faran”, men den hade ju då egentligen blivit tillfälligt röd. Volvo är numera en kinesisk bil och hur är det egentligen med Saab? Jag följer visst inte med riktigt?

Jag har en idé om hur vi skall kunna bromsa kineserna. Lura på dem litet av svensk demokratisk organisation. T.ex. landstingsorganisationen.  Den nu fantastiska ekonomiska utvecklingen i Kina skulle snabbt bromsas upp till svensk egentligen backande ekonomi.

Den svenska idén om hur man garanterar militär hjälp till andra folk i vår närhet när man slopat allt eget fungerande försvar lär de aldrig köpa. Ingen stat kan väl förmodas vara så dum.

Jag hade tänkt mig att notera lite hågkomster från det gångna året. Vad jag hittills noterat är bara en bråkdel av vad jag tänkte mig. Det blev inget sådant inlägg. Jag är för mångordig. Vi får se om det blir en fortsättning?

Nu önskar jag alla Gott Nytt År igen!

Söderhamn igen

Jag hade tänkt mig att, till skillnad från en rad inlägg med kritik mot Söderhamns och landstingets politiker och förvaltning, nu skriva om något annat. Det blir emellertid mer av samma, men också ett positivt tecken för vilket Kuriren redogjort. Jag berättar alltså mer om mitt liv i Söderhamn och kan nu komma med något som pekar åt rätt håll.

                                                              

Jag hade här nyligen ett inlägg om hur Söderhamns stadsarkitekt, Ylva Larsson, sparkats av sin närmaste chef på ett fullkomligt regelvidrigt sätt, som möjligen skulle kunna ha tillämpats om hon begått något kriminellt mycket allvarligt brott. Efter press från pressen släpper hennes chef till slut ut anledningen till avpolletteringen av arkitekten: ”Samarbetssvårigheter”. Det är självklart för mig att det blir sådana problem med en sådan chef över en intelligent och driftig stadsarkitekt.

Nu har Ylva Larsson blivit årets Iris. Hon har hyllats för sina insatser för jämställdhet av föreningen Iris och utdelaren sade: ”Du har lärt känna Söderhamn genom att springa gata upp och gata ner, med stort engagemang och stort hjärta. Du är så himla begåvad, du är lyhörd och intelligent och samtidigt så jordnära. Du är det bästa som har hänt Söderhamn.”

Motiveringen lyder i sin helhet: Ylva arbetar på ett förtjänstfullt sätt för jämställdhet och samhällsplanering, samtidigt som hon delar med sig av sina genuskunskaper till tjänstemän, politiker och en bred allmänhet.

Ylva har ett genustänk som genomsyrar hela hennes arbetssätt. Hon har ett genuint intresse för samhällsplanering med underifrånperspektiv. Hon verkar för och uppmuntrar medborgare till delaktighet och tar ofta initiativ till möten som för samman människor som kan ha utbyte av varandra.

• Iris står för Ideellt Resurscentrum för kvinnor I Söderhamns kommun och verkar regionalt via LRC och i än större sammanhang via Winner, har jag förstått. Om jag förstått rätt så finns i Iris Resurscentrum bland mycket annat ett projekt kallat Resurs X, där ett övergripande mål är att stärka kvinnors organisering på landsbygden. Resurs X bevakar att regionala planer och prioriteringar utgår från både kvinnors och mäns behov, erfarenheter och intressen. Projektet arbetar också för att förbättra kvinnors villkor som innovatörer och entreprenörer. Innovativa miljöer och kluster måste utvecklas också utifrån kvinnors kompetenser, erfarenheter och intressen.

• Vid prisutdelningen uppvaktades hon även av Miljöpartiets Karin Solum och Centerpartiets Jan-Eric Berger och Xenja Hildén (S) deltog. Källa: Kuriren.

Nu återstår för oss medvetna medborgare att se hur förhandlingarna med Ylva Larssons fack går. Ska vi tvingas betala stora summor för att Ylvas chef inte vill ha en så duktig underordnad. Det är så medvetna Söderhamnare uppfattar situationen.

Så har vi Kurirens rubrik: Förtroendekris i landstinget. Det är en rubrik man skulle kunna ge daglig användning. Jag uppfattar kris i landstinget som något permanent i Gävleborg. Man har satt igång en privatisering för att skapa stimulerande konkurrens inom sjukvården, men landstinget, med sitt befogade rykte, har ju stora svårigheter att få läkare för sina tjänster.

Landstingets tjänstemannaledning beslutar då om sign on-bonusar, precis som inom proffsidrotten. Man börjar muta läkare att lämna privata vårdgivare med stora belopp. T.ex. en halv miljon kronor för att flytta över till en landstingstjänst och uppehålla den i två år.

Visst är väl förfarandet att ses som fullt jämförbart med muta? Det förvånar mig att ingen ännu polisanmält ansvarig landstingstjänsteman. Mer osäkert är väl om berörda läkare bör straffas. Det lär röra sig om drygt ett dussin läkare som ”köpts” på detta sätt. Erforderliga medel hämtar landstingstjänstemännen från oss skattebetalare. En landstingsskatt som ligger i topp i Sverige och som just i år höjts för femte gången på rel. kort tid för att täcka underskotten.

Eva Tjärnström generar det ändå inte att kalla skattehöjningen en offensiv satsning. Hon menar också att vi har ett orättvist skatteutjämningssystem. Att andra landsting borde hjälpa Gävleborg mer än de redan gör.

Jag kan tala om för Eva att hennes partikamrater i den kommun jag kommer från också anser systemet orättvist. De tycker att de tvingas betala alldeles för mycket till bl.a. det illa skötta landstinget i Gävleborg.

Nu har landstingets läkarbonusar tagits bort och man har överenskommit med privat vårdgivare om att inte söka rekrytera läkare från varandra. Men det är uppenbart att ändå landstinget en tid efter överenskommelsen erbjudit ett par läkare bonusar vid eventuell övergång till landstingstjänst.

Landstingsrådet, Eva Tjärnström, hittar på den ena ursäkten efter den andra och menar sig inte ha med saken att göra. Anställningar sköts av tjänstemännen och frågan om bonusar (som jag ser som mutor) är inte politisk utan etisk. Landstingsmajoriteten lämnar så tydligt över beslut om såväl mål som medel till tjänstemän med hål i fickorna.

”Jag vet inte hur mycket Eva Tjärnström informeras om det som sker, men det jag vet är att en hel division försvann i våras efter ett tjänstemannabeslut”, säger Alf Norberg (V) enligt Kuriren. Politikerna beslutar i alla fall fortfarande själva om storleken på sina arvoden.

I Kuriren för idag finns en insändare från ett par läkare. En är specialist i geriatrik och smärtlindring m.m. och den andre är professor i geriatrik. Rubriken på insändaren är ”Äldres smärta ett nederlag för sjukvården”. De har naturligtvis helt rätt, men i Gävleborgs län kan all sjukvård utom vårdcentralernas primärvård betecknas som ett nederlag.

Jag är idag till växten sju centimeter kortare än då jag läkarundersöktes noggrant i det militära 1943. Jag har en stor del av livet haft problem med ett par halskotor, där nerver kom i kläm. Själv antar jag att det beror på någon av de väldigt plötsliga och oavsiktliga avsittningar jag liksom alla kavallerister gjort. Senare, men ganska svåra ryggbesvär kan ha samma orsaker.

Sju centimeter är ganska mycket och betyder väl att en hel del nervfunktioner får svårt att passera ut mellan kotorna. Jag har tvingats söka hjälp för nu mycket svåra smärtor emanerande från nacken, halsen. Som snart 86-åring har jag ingen annan hjälp att vänta mig än smärtstillande piller.

Man började med Alvedon. Allteftersom tvingades vi öka dosen, men till slut visade sig Alvedon helt verkningslösa. Nu är det fråga om otäcka piller med svåra biverkningar, som jag haft problem med att i någon mån vänja kroppen vid. T.ex. kräkningarna har upphört. Jag vet att ett s.k. smärtcentrum lätt skulle kunna förse mig med betydligt effektivare medicinering utan svåra biverkningar.

Men då jag begär att bli remitterad till Smärtcentrum i Gävle, så säger sig min husläkare vara förbjuden att remittera någon dit. Detta är betecknande för sjukvården i Gävleborg. För några år sedan hade vi i Söderhamn ett alldeles utmärkt bra sjukhus. Det lät våra skickliga politiker lägga ned trots att man där just byggt Sveriges då modernaste intensivvårdsavdelning. I stället byggde man ett helt nytt sjukhus med begränsade funktioner i Bollnäs.

Den smärtlindrande medicinering jag nu har gör mig alldeles tydligt också oföretagsam och man kan faktiskt till del vänja sig vid smärta. Det händer ändå att jag skriker utan att vilja det. Kvider gör jag ofta. Situationen när jag vaknar på morgnarna är förfärlig, men till slut måste jag ju kvidande börja röra på mig för att få i mig en smärtstillare. Egentligen vet jag ju väl att jag har rätt till effektiv smärtlindring, men för att få den blir jag tvungen att åika till åtminstone Gävle och det skulle innebära en svår plåga, som jag gruvar mig inför.

Mina övriga krämpor berör jag inte här, men jag kan försäkra att de skulle behöva annan skötsel än den Gävleborgs landsting erbjuder sina gamlingar.

I morse hade det snöat ordentligt igen och en av mina grannar dök upp med sina snöröjarredskap. Hela gårdsplanen är skottad. Hur kommer det sig att politiker och kommun- och landstingsledning här är så urbota bedrövlig?

Nu måste jag försöka ta mig för något annat inför Julen än sitta och pilla på ett tangentbord.

En God Jul och Ett Gott Nytt År
önskas Alla Mina Läsare!

Organisation och personalpolitik i Söderhamn

Nu har såväl personal som politiker i Söderhamn reagerat på att den alltför duktiga stadsarkitekten avskedats utan varsel. Ett par chefer har tydligen kommit överens om att hon skall ”kickas” omedelbart. Skälet sitter väldigt långt inne, men till slut måste samarbetssvårigheter anges.

Avskedandet skedde på ett sätt som för tankarna till att hon skulle ha visat sig skyldig till ett mycket grovt brott. Nu kritiseras kommunens personalpolitik äntligen av såväl politiker som anställda, detta nära nog precis som jag gjorde i mitt förra inlägg. Men det är inte bara detta som måste kritiseras, som jag skrev i förra inlägget, verkar kommunledningen organiserad på ett fullkomligt groteskt sätt. Som om organisatörerna aldrig någonsin sysslat med organisation.

Man håller sig med flera överbefälhavare, strateger, som till stor del ansvarar för samma saker, vilket framgår av mitt förra inlägg. Samhällsbyggnadsstrateg, planstrateg, och en planeringsstrateg som samtidigt är planeringschef på KUS.

Genom sättet att sparka stadsarkitekten har kommunen skämt ut sig till den milda grad, som man säger när man menar förfärligt. Det här lär väl sprida sig i arkitektkretsar och vilken duktig arkitekt kommer då att söka tjänsten? Men som förmodats, en del vill nog inte ha en kunnig och driftig stadsplanerare, som ser som sin uppgift att också, kanske framförallt, sköta stadsplaneringen.

Nu reses krav från både anställda och politiker att man gör en utredning om hur detta personal- och chefsärende egentligen skötts. Att det skötts urbota klantigt lär väl stå klart för flertalet Söderhamnsbor.

Vilka tjänstemän är det t.ex. som angivit samarbetssvårigheter och vilka har svårigheterna varit? Man kan ju utan vidare anta att mindre kompetenta tjänstemän med samma arbetsuppgifter ständigt känner sig trampade på tårna, eller är alla strateger och chefer duktigare än stadsarkitekten, som är så duktig? Vem förde in automatsvaret på stadsarkitektens e-postadress och på vems order?

Vi har alla kunnat läsa texten sådan den var från början och vem som helst med lite tankeförmåga måste ha tagit för givet att stadsarkitekten gjort något förfärligt, som skulle resultera i omfattande straff. Sparken från ett jobb på detta sätt ges inte någonstans på detta sätt utan annan grund. Fel förresten, i Söderhamn kunde det ske!

Samtidigt envisas kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam med att anse sig inte ha med saken att göra. Samtidigt säger han sig ogilla att Kuriren skriver att stadsarkitekten fått sparken. Jag för min del tycker det vara toppen att vi har en fri och vaken press här i landet. Någon censur behöver vi inte och kommunalrådet har det yttersta ansvaret för vad som händer i kommunledningen antingen han vill eller inte vill.

Både en del anställda och politiker tycker sig nu ha förlorat hoppet om Söderhamn och en del anställda vittnar om att de ligger lågt av rädsla för att bli avskedade.

”Men Ylva (stadsarkitekten) är inte rädd. Hon är skärpt, har ett helhetstänk och ett starkt stöd i samhället, säger någon.” Hur går det nu då?

Inser kommunalrådet och någon ytterligare mjäkig politiker att något måste göras?

Allt ansvar skall inte föras över på anställda.

Jag har nu länge sökt något särskilt positivt att skriva om Söderhamn? Flygmuséet har jag redan nämnt.

Skandalerna duggar tätt i Söderhamns kommunledning

Stadsarkitekt är normalt en examinerad (SAR/MSA) arkitekt i chefsställning, anställd av en kommun för att sköta ärenden om bygglov, översikts- och detaljplaner, granskning av byggandet och med övergripande ansvar för kommunens utveckling och visionsarbete. I stabila kommuner har stadsarkitekten vanligen ett stadsbyggnadskontor till sitt förfogande.

Stadsarkitekten anger alltså oftast mål och medel i en kommuns utveckling, men arbetsuppgifterna skiftar från kommun till kommun.

I Söderhamn skall kommunarkitekten vara Samhällsbyggnadsstrateg, vilket betyder just ansvar för kommunens utvecklings- och visionsarbete, med ansvar för Översiktsplan, som sorterar direkt under Kommunstyrelsen (KS). Källa: Kommunens webbsida.

Arbetet innebär ett helhetsperspektiv på förvaltning och utveckling av stads-, natur- och kulturlandskap samt den byggda miljön i hela Söderhamns kommun. Arbetet omfattar även översiktliga frågor om etablering av vindkraft samt nya dubbelspår för Ostkustbanan.

Stadsarkitekten är också kommunens Specialistkompetens inom bebyggelseplanering. Här ingår gator, hus, torg, parker samt mellanrum däremellan och vattenrum. Stadsarkitekten kan anropas som rådgivare i beslutsärenden av Bygg och Miljöförvaltningen som handlägger bygglov) samt Kultur- och Samhällsutvecklingsförvaltningen som handhar Detaljplan.

För Detaljplanen svarar däremot i Söderhamn en särskild Planstrateg på Kultur- och samhällsutvecklingsförvaltningen. Därtill har kommunen en särskild Planeringsstrateg som skall handha kommunens infrastrukturfrågor som rör vindkraft, bredband med mera. Denne är

också Planeringschef på Planerings- och utvecklingsenheten på Kultur- och Samhällsutvecklingsförvaltningen.

Stadsarkitekten har att följa och bevaka en lång rad av bestämmelser och förordningar och skall samtidigt vara en visionär vad gäller kommunens vidareutveckling. Allt detta gör att hon inte sällan har att ta beslut som då och då och på olika håll inte gillas. Det kan t.ex. vara företagare eller privata fastighetsägare som inte får igenom byggärenden. Det kan vara revirstrider inom kommunförvaltningen och i Söderhamns kommunledning finns väldigt många tjänstemän med beteckningen ”strateg” förutom ”chef”.

Ansvarsfördelningen mellan dels cheferna/strategerna och dels nämnderna i Söderhamns kommunförvaltning/ledning gör på mig ett väldigt rörigt intryck som bäddar för revirstrider. Strider där den särskilt kompetente, väl utbildade och därigenom överlägsne vinner till andras förtret.

Sveriges första stadsarkitekt var Nicodemus Tessin d.ä. som 1661 hämtades från det då svenska Stralsund i Pommern. Han blev mycket berömd som byggherre till många byggnader, bl.a. Drottningholms slott, Kalmar domkyrka, Bondeska palatset i Stockholm och många andra slott och kyrkor.

Han påbörjade byggandet av Stockholm slott, som dock avstannade av medelsbrist vid stormaktstidens slut. Som stadsarkitekt påbörjade han Stockholms förvandling från liten medeltidsstad till modern storstad. Vilka utvikelser jag gör innan jag kommer till sak!

Vad är då att vänta, när Söderhamn verkar ha haft oförtjänt tur när man senast sökte en stadsarkitekt. Man hittade Ylva Larsson, en stark person med helt perfekt utbildning för uppdraget.

 Två år på KTH Väg och vatten och 4 år på Arkitektur till Arkitekt SAR/MSA med examen 1979. 1984-85 och 1999-2000 Kungl Konsthögskolan med ytterligare studier i Arkitektur/Byggnadskonst resp. Restaurering.

Vad är det då som hänt i röran inom Söderhamns kommunledning? Ja man fick en ganska klar bild redovisad i Söderhamns-Kuriren från i lördags. En bild av såväl djupaste inkompetens som hög, kanske i det här sällskapet alltför hög, kompetens. En av artiklarna har rubriken: ”Vill man ha en arkitekt eller en mespropp?”

Lasse Mårtensgård, en av Kurirens bästa skribenter enligt min mening, beskriver vad som hänt inom kommunledningen så här:

–        …När jag kollade mejlen en sista gång innan jag klappade igen datorn, hade jag fått ett mejl från Ylva Larsson.

Jag hade tidigare på dagen skickat henne några av mina gamla artiklar hon bett om –

Sådana prov på god smak och gott omdöme säger jag inte nej till. Nu svarade hon… inte.

Det var ett svar från Ylva Larssons mejladress, men inte från henne:

”Ylva Larsson har slutat vid Söderhamns kommun. Vid behov kontakta Verksamhetsledningsenheten, Marianne Johansson… Det här är det enda meddelande du kommer att få om att den här personen inte är på kontoret.”

Jag läste det flera gånger, med en växande overklighetskänsla. Det här är det enda meddelande du kommer att få… Det var som Moskva på 30-talet. Någon finns där – och är plötsligt borta.

Ylva Larsson hade uppenbarligen försvunnit genom den kommunala falluckan.

Jag visade mejlet för Kirsten Bjerknes, Kurirens kommunreporter. Här kunde det inte handla om inkompetens i största allmänhet, eller det traditionella ”samarbetssvårigheter”, enades vi om. Det skulle man ha löst på ett mer civiliserat sätt. Den enda förklaring vi kunde hitta, som motiverade det här sättet att göra sig av med stadsarkitekten, var att hon gjort något kriminellt. Och då inget fjuttigt snatteri.

Men den officiella förklaringen, som vi nu fått, är samarbetssvårigheter, med både politiker och företagare…

… Men en stadsarkitekt är inte anställd för att knipa popularitetspoäng eller vara något alibi eller menlös remissinstans, utan för att vårda och försvara regler och stadsplaner – om så kniper också mot klåfingriga politiker och företagare.

Allt tyder på att man egentligen inte vill ha någon stadsarkitekt. Men måste man ha en, ska det vara en mespropp som gör som han/hon blir tillsagd. Det blir bekvämast så, både i trivsel- och beslutshänseende. Och så slipper man utrensningar som trots allt ser lite illa ut i allmänhetens ögon.

Vad som här har demonstrerats är i första hand ett par kommunala chefers absoluta inkompetens som chefer. Deras hanterande av vår mycket kunnige stadsplanerare är fruktansvärt och liknar, som Mårtensgård säger Sovjetiskt 30-tal. De säger att politiker klagat på stadsarkitekten, men vad jag hittills sett är beröm och framhållande av hennes visade goda kompetens. Det finns också tydliga tecken på ren upprördhet över de två chefernas behandling av stadsarkitekten.

Det kan kanske kännas särskilt besvärande för lantligt okunniga kvinnliga chefer att bli överkörda av en om stadsplanering betydligt kunnigare underordnad? Dessutom stockholmska i moderiktiga glasögon och med blodröda naglar. Nu ställs kommunen kanske utan kunnig stadsplanerare under lång tid medan vi skattebetalare ändå skall stå för en stadsarkitekts lön. Ska det bli skadestånd kanske också och ett fett avgångsvederlag, som vi skattebetalare får stå för, eller i motsvarande mån minskad verksamhetsbudget? Skall kanske äldreomsorgen drabbas?

Det verkar vara hennes inte mindre än två chefer, kommunchefen och verksamhetschefen, som agerat genom att informera personalen om att Ylva Larsson inte längre jobbar åt Söderhamn. Detta innan man har talat med Ylva Larsson. Nu blir det väl en stor fråga hur man skall kunna få någon kompetent arkitekt att söka tjänsten efter Ylva Larsson? Jag tycker ”de två” skall be henne om förlåtelse” och själva söka sig annan sysselsättning.

”Margareta Högberg (kommunchefen) har aldrig kommit till mig och bollat idéer. Hon har knappt pratat med mig det senaste året, förutom när hon frågade vad en stadsarkitekt egentligen är och gör”, säger Ylva Larsson till Kuriren. Ylva Larsson är betydligt yngre i kommunen än jag som kom hit för åtta år sedan.

Jag tycker för övrigt att kommunchefen snarast bör läsa kommunarkitektens arbetsbeskrivning och dessutom forska i hur andra kommuners beskrivningar ser ut. Börja med att gå ut på Internet och sök på stadsarkitekt och på stadsplanerare. Nationalencyklopedin har säkert också en bra beskrivning.

Titta också gärna på hur samma ansvar eller delar av samma ansvarsområde har lagts på olika enheter och händer i Söderhamn. Det verkar bäddat för revirstrider och möjlighet att skylla ifrån sig? Uppgifterna finns  på Söderhamns webbsida.

Ylva Larssons förre chef i Söderhamn, Gunnar Olsson, pensionerades så sent som nu i höst. Han ger Ylva Larsson goda vitsord med lönejustering så sent som i somras. Det sägs, och måste väl sägas av inblandade så nära chefsbytet, att Marianne Johansson och Margareta Högberg sagt att Gunnar Olsson varit en stor kritiker av Ylva Larsson.

När Kuriren frågar Gunnar Olsson svarar han: ”Jag har definitivt inte kritiserat henna på det sättet. Jag har inte haft några problem med Ylva. Det här är något som jag i sådant fall måste diskutera med dem. (Högberg och Johansson) lägger Kuriren till inom parentesen. Jag för min del vill lägga till: Det här kanske egentligen säger allt om vad som nu hänt inom ledningen av vår kommun. Självklart kan det kännas besvärligt för somliga att Ylva Larsson nära nog alltid är så kunnig och därför säker på sin sak.

Margareta Högbergs (kommunchefens) svar på frågan ”Är det här den personalpolitik du vill företräda?” blir: ”Att vi la in automatsvar på hennes mejl var på sätt och vis ett misstag. Vi hade inte allting klart för oss. Men det korrigerade vi sedan.” Hon menar tydligen att man nu har gjort allt rätt och riktigt.

Jag känner igen standardsvaret, som vanligen verkar ursäkta allt i kommunen: Nu gör vi om och gör rätt. Ibland blir det kanske så? Förhoppningsvis även i detta fall. Jag vet att det finns en del tjänstemän i kommunförvaltningen som gör rätt och gör det från början. Men tänk vad de måste skämmas.

Underbara grannar

Ett par dagars snö i början av december och kaos i trafiken.
 Som vanligt kan du förstora bilden genom att klicka på den

Jag har efter lite extra dos smärtmedicinering varit ute, ojat mig och petat lite i snön på ett par ställan. Men det är tre av våra fantastiskt omtänksamma grannar som har skött snöröjningen åt oss allt efter som det nöat. Vi vet inte hur vi skall kunna tacka dem. TACK! Det kan dröja några dagar innan kommunen kommer och skottar även då det snöat måttligt och det är lite otäckt när man är insnöad längre tid.

Kommunstyretverkar tyvärr fortsätta vanstyret. Nu har tydligen kommunchefen utan varsel kickat stadsarkitekten, som verkar ha haft egna åsikter i jobbet. Det kan kanske vara så att hon plötsligt blivit uppmanad att städa skrivbordet, lämna in ID-handling och nycklar. Men plötsligt kickad har hon inte blivit tycker chefen utan i vederbörlig ordning uppsagd. Samarbetssvårigheter säger också kommunchefen och tydligen har stadsarkitekten ibland deklarerat att hon vet bäst, vilket inte låter helt otroligt om det gäller frågor för en sådan.

Vissa uttalanden kan tyda på att hon varit väl kompetent för ett jobb här i kommunen. Kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam, verkar anse att han inte har med saken att göra. "Av respekt för den anställda hänvisar jag det här till hennes chefer," säger han. Vad han menar förstår jag nog inte riktigt. Respekt?

På senare tid har våra politiker också gjort vad de kan för att Sverigedemokraterna (SD) skall vinna röster. SD begärde i en motion att kommunen skulle utreda var man skulle kunna sätta upp övervakningskameror och delge KF detta. Orsak: Våld och inbrott är inte ovanligt i Söderhamn. Givetvis enades övriga partier, utom Sveriges Pensionärers  Intresseparti, SPI, pensionärerna har ju allmänt svårt för fysiskt försvar, om att några kameror inte behövdes. Motionen avslogs.

Så kommer nära inpå detta en ny rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL) som visar att Söderhamn fortfarande är en av Sveriges värsta kommuner då det gäller misshandel och stölder. På den platsen har kommunen legat länge. I fredagens tidning ser jag att Söderhamn för tjugotalet år sedan var fjärde otryggaste stad i Sverige efter storstäderna Stockholm, Malmö och Göteborg

SD hade nu i KF menat att det var politikernas förbaskade skyldighet att göra något åt otryggheten. Det tror jag folk i allmänhet också tycker. Jag har i ett par fall efter det här hört: "Man kanske rent av kan rösta på SD? Yngre egoister röstar väl inte på SPI och här behövs en protestaktion.

Söderhamn är en fantastisk kommun i ett fantastiskt landsting

Rubriken är kanske lite överdriven. Det finns fler kriskommuner som är i samma klass.

I den här bloggen har jag upprepade gånger tagit upp problemet med slappa okunniga politiker i både landsting och kommun, styrda av sina tjänstemän. Heder förresten åt Kuriren, en typisk småstadstidning som jag finner allt mer informativ och som hittar lokalnyheter, ljuspunkter och problem värda att delges medborgarna. Problem hittar man förresten ganska lätt här då man granskar våra politiker och deras verksamhet.

Medborgarna verkar förvånansvärt ointresserade av politik mellan valen. Då däremot vet många Söderhamnsbor hur de skall rösta. Även gamla människor vet. ”Mina föräldrar har alltid röstat på socialdemokraterna, så det gör jag med.” Även andra partier får tveklöst en del röster på detta sätt. I det sedan begynnelsen röda Söderhamn har det hittills märkts så tydligt, liksom att Centerpartiet här länge kunnat behålla en stark ställning.

De ersättningar för Söderhamn, som politikerna lyckades åstadkomma då F 15 1998 lades ned blev ”fjuttiga”. En följd blev nog att kommunens attraktivitet sedan minskade, så att även annat med många anställda försvann till andra orter och våra lokalpolitiker var nog inte riktigt ”på hugget”. Jag har tidigare givit exempel på orter där politikerna lyckats så mycket bättre.

Kommunen har för länge sedan antagit sex inriktningsmål. De siktar alla på utveckling men vad politikerna hittills åstadkommit är avveckling. Jag hittar ingen annan förklaring till detta än kvalitén hos kommunens politiker och jag vill påstå att den är katastrofalt låg hos flertalet kommuner norr om Dalälven och ofta låg även söder därom.

Viss erfarenhet har jag efter många år som fritidspolitiker huvudsakligen i opposition i en kommun med visserligen okunniga men väldigt aktiva politiker. Jag avser då Haninge kommun och det politiska livet där främst under 70- och 80-talen. Något som i början av 90-talet, resulterade i det som kom att bli allmänt känt som Haningehemsskandalen men var en kommunkris i flera delar.

En av dessa delskandaler eller katastrofer orsakades av okunniga politiker som ville detaljstyra förvaltningarna och ta över verksamheten från tjänstemännen. Här var det en fraktion hos dåvarande majoritetspartiet, socialdemokraterna, som tog över men naturligtvis senare misslyckades med styrningen.

Hur det kan gå då lokalpolitiker försöker detaljstyra beskrivs förtjänstfullt i boken Storm över Haninge. Den utgavs 1994 på Hanvedens Förlag och skrevs av Hans-Eric Andersson f.d. socialdemokratisk riksdagsman, kommunalråd och Vd i kommunalt bolag.

En mycket informativ bok, som jag tycker varje lokalpolitiker borde läsa, är Björn Jerkerts Den maktlösa politiken. Den behandlar ämnet lokalpolitiker kontra tjänstemän. Den utgavs också 1994 och kom därför att till del behandla kriserna vid den här tiden i Haninge.

På 70- och 80-talen hade i Haninge Arbetarekommunen ett stort möte före varje kommunfullmäktigemöte, där man gick igenom fullmäktigeärendena. Det var alltså nära nog så, att Arbetarekommunen ersatte kommunfullmäktige. Jag hörde mer än en gång både kommunalråd (S) och f.d. kommunalråd (S) som uttalade sig synnerligen kritiskt mot detta. Att det kritiserades av oppositionen är självklart, men vad kunde man göra?

I Björn Jerkerts bok uttalar sig Hans-Eric Andersson på följande sätt: ”Väljarna skulle chockas om de hörde de okunniga interna diskussionerna på partimöten. Allt färre vill bli politiker och de som blir det är allt mindre representativa för invånarna. Partierna är mycket svaga. Dessutom är det tjänstemännen som bestämmer. Det finns två slags politiker. De som inser det och de som ännu inte upptäckt det.”

Och Jerkerts kommentar börjar: ”Han menar att politikern som lekman inte kan styra dessa högt utbildade jurister, ekonomer, ingenjörer, arkitekter. De får lov att lita på sina tjänstemän i förvaltningarna som ju förser dem med både fakta och de rätta argumenten.”

Ja, så är det och det är väl lätt att förstå? Efter alla socialdemokraternas skolreformer från 50-talet och fram till 90-talet kan man nu gå ut gymnasiet utan att kunna skriva svenska och utan att fullt ut behärska det vi kallade de fyra räknesätten. Skutan SKOLAN vänder man inte så lätt efter att under fyra decennier ha hållit samma kurs, där några skolpolitiker på vänsterkanten fortfarande vill göra skolan betygslös och egentligen kravlös.

Jag har nämnt två böcker i ämnet här. Det finns hundratals, många är riktigt bra men läses knappast av våra lokalpolitiker. Jag är ganska säker på att vi ibland dessa har några jag kallar funktionella analfabeter, d.v.s. som kan läsa, men inte förstår en del ord samt meningar och stycken i texten.

Rubriker i Kuriren har nu varit Majoriteten gör som tjänstemännen säger, Politikerna förlorar makt till tjänstemännen och Vem styr vem?

Det här är gamla problem, så först lite historia.

Fram till 70-talet hade vi många små kommuner. Lokalpolitiken sköttes i stort sett utan stridigheter mellan partierna och de lokala politikerna. Dessa var vanligen personer med gott renommé, sunt förnuft, någon allmänbildning och viss respekt försedda personer och kommunalnämndens ordförande dessutom en av bygdens ”större” lantbrukare eller bildad högre tjänsteman.

Ett systemskifte för den politiska styrningen inträffade vid de stora kommunsammanslagningarna i början av 70-talet. Mer än hälften av alla kommunalpolitiska uppdrag försvann. Den politiska atmosfären ändrades, de lokala frågorna politiserades och lokala konflikter mellan partierna uppstod. Därmed ökade också intresset för lokalpolitiken hos massmedia, vilket ytterligare spädde på konflikterna.

Vi fick någon sorts lokala proffspolitiker, djupt intresserade av sina egna arvoden, men i de nu svårare kommunalpolitiska frågorna okunniga. De överdrev åsiktsskillnaderna och ansåg att de som röstats fram skulle fungera som ombud för sina partier mer än som förtroendemän lyssnande på medborgarnas åsikter.

Problemet granskades av en Lokaldemokratikommitté som utgav slutbetänkande 1993. Den fann bl.a. att antalet politiska uppdrag i kommunerna minskade från 25 till 4,8 per tusen invånare. Antalet fortsatte dessutom att minska och sjönk efter valet 1991 med över 7 000 personer eller 9 %.

Arbetare, kvinnor, gamla och unga men också privatanställda hade länge varit underrepresenterade bland politiker. Så fortsatte det att vara visade nya undersökningar under 90-talet. Allt fler kommunpolitiker hoppade också av under mandatperioden. Under 70-talet ungefär var fjärde och under 80-talet var tredje. Ofta tyvärr de särskilt bildade och kunniga, vilket naturligtvis påverkade kvalitén.

Allt färre politiker fick med storkommunerna en allt svårare roll som ytterligare försvårades genom att riksdagen tilldelade kommunerna nya uppgifter. Politikerna behövde öka sina kunskaper om kommunal verksamhet, ändra systemet för styrning, uppföljning och utvärdering samt förbättra kontakterna med allmänheten.

Partierna hade stora brister, vilket hotade leda till allvarlig kris för tilltron till hela det politiska systemet och särskilt den lokala demokratin, trodde kommittén.

Nu tappade partierna stadigt medlemmar men kunde överleva tack vare infört partistöd. Partimedlemmarna minskade med 100 000-tals personer. Socialdemokraterna tappade hela tre fjärdedelar av sina medlemmar när kollektivanslutningen slopades. Som moteld har partistödet ständigt byggts ut och det statliga stödet blev 2002 = 599 milj. kr. för valperioden. Därtill kommer särskilt stöd till riksdagsgrupper och riksdagsledamöternas verksamhet.

Vidare har vi till partierna landstings- och kommunala bidrag. Landstingen gav 2007  336 milj. kronor och kommunerna närmare 500 milj. kr. Systemen har på olika sätt kritiserats, t.ex. för att ju mer ohotat ett parti är i val, ju mer får partiet i bidrag. Trots alla bidrag fortsätter flera partier att tappa medlemmar och har väldiga svårigheter att hitta villiga och kunniga kandidater till de lokalpolitiska församlingarna. Ofta, för att inte säga vanligen, misslyckas man helt enkelt.

Det som fick mig att börja skriva det här inlägget var några artiklar i förra lördagens Kurir, där man kommer fram till att tjänstemännen styr kommunen utan att politikerna särskilt ofta lägger sig i verksamheten. Det är emellertid, såsom jag visar, en utveckling som pågott sedan början av 70-talet, alltså under fyra decennier och som numera på de flesta håll är genomförd.

Nämndorganisationen här med dess fördelning av politiskt ansvar förefaller mig som inflyttad något underlig. Att antalet nämnder är litet i en kriskommun som Söderhamn är närmast självklart. Men Kultur- och samhällsutvecklingsnämnden (KUS) som exempel har ansvar för planering och utveckling, kultur- och fritidsfrågor, teknisk service av vägar, gator parker etc. samt för kommunens kostverksamhet.

Kanske hittar jag här en förklaring till att det var en del oklarheter om ansvar i kommunen när jag haft vissa problem med kommunens dagvattenbrunn för gatan placerad på vår tomt. Men kostverksamheten har väl väldigt litet samband med teknisk service, gator och vägar liksom planering och utveckling av kommunen. En del är i alla fall s.k. ”tunga uppgifter”, som av ledningen kräver rätt kompetens, till stor del teknisk sådan.

Kurirens artiklar förklarar en del ”konstigheter” jag tyckt mig finna i den här kommunens uttalanden från politikerhåll. Då t.ex. för en tid sedan kommunen plötsligt drog in matvaruinköp till gamla uttalade sig kommunalrådet omedelbart, men felaktigt. Det rättades i huvudsak till i nytt uttalande en dag senare, när kommunalrådet uppenbarligen delgivits vad som gällde. Skeendet beskrivs i tidigare blogginlägg under etiketten kommunalpolitik.

Av Kurirens lördagsartiklar framgår att som ordförande i den tunga KUS-nämnden placerade (S) efter förra valet Lillemor Svensson aldrig tidigare ordförande och enligt egen utsago blyg. Men nämndverksamheten leds tydligen av en förvaltningschef, som sägs vara mycket kompetent och verbal. Denne sköter också nämndens kontakter utåt t.ex. då nämnden har presskonferenser, även om den välarvoderade Lillemor tyst sitter med. ”Tanken är att jag skall ta över mer och mer”, säger Lillemor då halva mandattiden gått och bara två år återstår.

Jag finner, när jag skrivit detta att det utan vidare blir ett omfattande bokkorrektur. Jag måste på ett eller annat sätt avsluta för denna gång.

Vi verkar kort sagt i Söderhamn ha en kommun där ordförandena i verksamhetsnämnderna (alla S) sitter med en rejäl månadslön, medan tjänstemän gör hela jobbet.

Det är inte så svårt att förstå Lennart Gards val, sedan han tvingats välja mellan alla föreningsuppdrag och politiken. Han är ordf. i Bygg- och miljönämnden och har orsakat kommunen stora utgifter genom att missköta kassörsuppdrag i ett par föreningar, trots att han nog har haft gott om tid för dessa. (Tidigare blogginlägg.)

Men det är klart! Nämndordförandena har det kanske slitsamt en kort tid vart fjärde år.                           

Novembermöte 2012 i Söderhamns KF

Kommunfullmäktigemötena här skiljer sig inte från de i andra underutvecklade kommuner i landet. Så t.ex. skall tydligen alla motioner från Sverigedemokraterna (SD) avslås av övriga partier, även om de är bra. På så sätt kan bra beslut fördröjas i KF under 2 – 3 år, efter vilken tid majoriteten kan ta upp saken igen.

Låt mig också inledningsvis säga att Söderhamn på flera sätt är en charmig liten kommun under dagtid. Man har ett litet men mycket sevärt flygmuseum på F 15:s gamla flottiljområde. Dit hittar man via skyltar då man svänger av från E 4. Svänger av gör man vid Viggenplanet intill E 4. Museet har skapats och drivs av f.d. anställda vid F 15. Kommunens politiker skulle aldrig kunna komma på en så lysande idé.

Det är märkligt egentligen men Söderhamnarna är generellt mycket vänliga, pratsamma och hjälpsamma, i varje fall under dagtid. I lokaltidningen, Kuriren, kan man ändå se att misshandel ute på staden är ganska vanligt kvälls- och nattetid, ofta i närheten av någon av stadens krogar. Åldringar vågar sig inte ut på staden sedan det blivit mörkt.

Jag minns en del av min fars s.k. Hälsingehistorier eller Delsbohistorier. Han växte upp på gården Nordenholm norr om Hudiksvall i slutet av 1800-talet. T.ex. den om när fjärdingsmannen i Delsbo tilldelats det då nya och respektingivande vapnet batong och med den försökte häva ett större slagsmål, varvid någon ropade: ”Vem f-n är det som slåss med korv?”

Stadens politiker är däremot (enligt min uppfattning är det bäst att tillägga) generellt sett okunniga, rent av korkade, ja t.o.m. otrevliga. Det är klart att några undantag finns, exempel ges nedan. Är de oense mellan partierna, så utnämner man varandra, eller medborgare som klagar, omedelbart till lögnare. Det har jag beskrivit i blogginlägg nyligen. Kanske blir definitionen av begrepp som lögn och lögnare alltför komplicerad för vissa damer och herrar.

Sommartid är staden fin med en enastående blomsterprakt i flera parker, men det är nog inte så känt som att staden lär ligga där ett flygplan syns intill E 4 när man bilar förbi. Flygplanet, en Viggen är ett minnesmärke över den 1998 nedlagda flottiljen F 15. En för staden och landet tragisk nedläggning som gjort att staden stadigt sedan dess ”vissnar”, liksom en blomma som inte vattnas.

Varför, frågar jag och många med mig? Jag för min del sneglar här på stadens politiker och den majoritet som länge styrt såväl staden som landstinget. I t.ex. Östersund lade man lite senare ned såväl flygflottiljen som två regementen och en militärområdesstab, i Umeå två regementen. Umeå blomstrar som få städer och Östersund har inte alls påverkats så som Söderhamn. Politikerna där arbetar på ett annat sätt.

På 80-talet och dessförinnan då socialdemokratin var mäktig, S ofta hade hela makten och SD inte fanns var det framför allt moderaterna som hade motsvarande problem vid sitt motionerande. Idag tror jag moderaterna vanligen har det lite lättare att få gehör för sina motioner.

Nu hade SD enligt Kuriren lämnat in en motion där man menar att det kanske finns ett behov av kameraövervakning i Söderhamn. I första hand för att söka förebygga brott. I andra hand för att öka polisens möjligheter att identifiera personer som begår brott. Dessutom tror Sverigedemokraterna att fler kameror kan öka tryggheten för de som rör sig utomhus i centrum.

De vill i motionen att berörd nämnd utreder vilka utomhusmiljöer som har ett behov av kameraövervakning och sedan återkommer med förslag. ”Antalet brott fortsätter att öka och det är vår förbaskade skyldighet att göra något åt det, sade Kennet Thuring (SD) när han stod i talarstolen.

Sedan gällde det för övriga partier att motivera avslag på motionen. Kommunalrådet Sven-Erik Lindestam framhöll att fler kameror kan vara kontraproduktivt, d.v.s. bidra till ökad brottslighet. ”Det kan ge en känsla av falsk trygghet”, sade han och det är klart att gamla, svaga och barn inte i stor mängd bör samlas på stadsgatorna bara för att det satts upp kameror.

Gabriella Pettersson (MP) menade att motionen skulle avslås därför att hon anser att kameror inte har någon bevisad effekt på brottsligheten. ”De hjälper bara i parkeringshus i övriga sammanhang har de ingen effekt”, sade hon. Kanske har vi här en fullmäktigeledamot som inte känner till mordet på utrikesminister Anna Lind, eller som sett och hört något om den berusade som nyligen fallit ned på spåret i en tunnelbanestation, där blivit rånad och lämnad att överköras? Båda mycket allvarliga brott som löstes m.hj. av övervakningskameror.

Kanske hade inte Gabriella läst hela motionen, som angav att kameror kan vara polisen till stor hjälp, och polisen i Söderhamn behöver mycket hjälp. Det är inte många poliser i tjänst sedan det blivit mörkt kl 17.00.

Magnus Svensson (C) sa sig inte vara emot kameraövervakning i sig, men tycker att fler kameror är fel sätt att lösa problemet med brottslighet. I stället efterlyste han ett större ansvarstagande från samhället.

”Det behövs fler vuxna som är ute och rör sig. Det är på det sättet vi kan öka tryggheten”, sade han. Jag vet inte om han menar att det är barn som är ute och misshandlar folk på kvällar och nätter, eller om han menar att fysiskt vältrimmade, närstridskunniga ska ge sig ut på stan och stoppa våldet.

Kanske borde han ha nämnt att man bör vara några stycken för att kunna/våga ingripa utan att själv bli häktad för misshandel. Jag tror inte han menar ett medborgargarde under någon sorts pliktsystem, men det är väl bara så det fortlöpande och i tillräcklig omfattning skulle kunna ordnas?

Till slut, under den hetsiga debatten kände sig Kenneth Thuring tvungen framhålla att man i motionen bara begärt information till KF om var kommunen kan sätta upp övervakningskameror, inget annat.

Nu tyckte sig tydligen Sven-Erik Lindestam hitta en ny infallsvinkel, när han sade att det pågår ett kontinuerligt arbete med detta, varför han åter yrkade avslag på motionen. KF skall kanske hållas okunnigt om resultatet av detta kontinuerliga arbete?

Gissa vilken sida som vann efter votering? SD och Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) reserverade sig mot beslutet. Roland Laurin (SPI) är ett av de undantag jag nämnt i femte stycket här. Han känner väl till att många äldre Söderhamnsbor inte vågar ta en promenad i staden efter mörkrets inbrott.

Slutligen: Det som numera sätter Söderhamn på kartan för såväl svenskar som utlänningar är Viggenplanet vid E 4. Det har varit i behov av översyn och upprustning en tid, som alla har kunnat se, men några pengar för detta finns inte avsatta i budget. Jag fattar Kurirens referat så att ansvarig nämnd nu fått fullmäktiges uppdrag att begära medel för detta, ca 150 000 SEK. Söderhamn verkar ha en nämnd som av fullmäktige behöver uppmanas att begära medel för sin verksamhet?

Mina uppgifter här är hämtade från Kurirens referat från fullmäktigesammanträdet. Jag vet inte vad som skulle kunna få mig att som åhörare lyssna till det som presteras i fullmäktige?

Söderhamns fantastiska politiker

Dagligen är den här kommunens politiker ute och seglar i olika originella vatten. Nu har t.ex. Söderhamns-Kuriren upptäckt att kommunens politiker och tjänstemän då de träffas konsumerar alkohol (ett par glas vin) på skattebetalarnas bekostnad.

Under den korta tid som jag var partimedlem efter vår flytt till Söderhamn hann jag höra lite ”grums” om alltför ofta förekommande och dyrbara kommunala träffar på konferensanläggningar och liknande utanför kommunen. Nu har Kuriren grävt fram och publicerat fler fakta i saken.

År 1949, alltså för 63 år sedan, beslöt dåvarande stadsfullmäktige här att ”servering av alkoholhaltiga drycker inte får förekomma i samband med av stadens myndigheter anordnade fester och samkväm av offentlig karaktär”.

I februari 1973 fastslog kommunfullmäktige att nolltolerans mot alkohol fortfarande skulle gälla. 1977 beslöt kommunfullmäktige att endast bordsdrycker tillåts vid kommunal representation (Kanske på förekommen anledning med tanke på det korta tidsavståndet?)

I maj 1985 dök frågan upp återigen och det kungjordes att förbud mot alkoholservering i samband med middagar, fester e. dyl. fortfarande gäller. 1996 anammade kommunen en alkohol- och drogpolicy för sin personal. Enligt den ska kommunen aktivt verka för att skapa alkohol- och drogfria arbetsplatser och minska missbruksproblemen bland anställda. Personalen förbjöds att arrangera s.k. vin- och spritlotterier.

Vid sitt ”grävande” har tidningen tydligen inte hittat något upphävande av dessa regler. Å andra sidan anser såväl en del politiker som chefstjänstemän fullmäktigebeslut som försumbara, vad jag kan förstå. Av vad jag kunnat se i lokala medier förstår jag också att kommunen anser sig ha särskilt problem med ungdomsfylleri.

Så händer det sig att barn- och utbildningsnämnden och dess förvaltningsledning bestämmer sig för att det är tid för en konferens. Den förläggs (Naturligtvis?) utanför kommunen vid hotell- och konferensanläggningen Kramsta gård i Järvsö med övernattning och skattebetalarna får stå för notan som inkluderar ett par glas vin till middagen.

Den unge ledamoten i såväl nämnden som fullmäktige, Linus E. Ohlson 23 år, menar att kommunen inte bör stå för alkoholförtäringen och propsar på att själv betala för vinet, vilket han också gör. Det visar sig, när tidningen börjar forska, att Linus åtgärd inte riktigt gillas ens av egna partikamrater (kanske skall det vara singularis).

Hur tidningen fått ”nys” om det hela står oklart för mig, men bra är det. Kuriren börjar i alla fall och naturligtvis ställa frågor. Så t.ex. säger Bo Wikström (S), ordf. i barn- och utbildningsnämnden att han inte ser några problem i att kommunen köper alkohol för skattemedel. ”Det är en tradition som har funnits i många år”, och enligt rådande sedvänja är det upp till honom om politikerna i nämnden ska bjudas på alkohol.

Men journalister ställer fler frågor och på frågan: Går det att moraliskt försvara servering av alkohol till politiker för skattepengar; svarar han: ” Det är en svår fråga. Jag tror inte att jag är rätt person att svara på den”.

Med på ”resan” till Järvsö var också Agneta Grehn (V). Att kommunen bjuder på alkohol har varit kutym så länge hon varit politiker, omkring 30 år, säger hon.

Vårt i mitt tycke märkliga kommunalråd, Sven-Erik Lindestam (S) bekräftar för Kuriren att det finns en praxis att kommunen bjuder på två glas vin eller öl till middag. Men det är upp till respektive nämnd, förvaltning och arbetsplats att bestämma.

Visst är det en märklig kommun jag hamnat i på gamla dagar, även om de flesta kommunpolitiker betraktar skattebetalarnas pengar som sina egna att använda enligt eget gottfinnande då man har majoritet.

Problem och andra problem

Jas Gripen är och kommer under lång tid att vara en rad problem för oss. Politikerna har från begynnelsen skapat problemen och fortsätter i den stilen. Framförallt är det försvarsutskottet men också regeringen som krånglar. Till det har man nu lagt en försvarsberedning som under Cecila Widegren ska fundera över svenskt försvar framledes. Det lär bli rappakalja.

ÖB har deklarerat att Sveriges Jasbehov framöver som minimum ligger på 60 flygplan, medan regeringen talat om 40 – 60 Jas E. Man menar sig kunna köpa dessa sedan Schweiz sagt sig vilja ha ett tjugotal, men schweizarna svävar på målet. Mycket är där oklart och några av deras politiker är tveksamma.

Vi har också ett nu uppblossande problem med mutanklagelser mot SAAB, där Stefan Löven och Metall skall ha varit inblandade.

Samtidigt har Sverige fördjupat samarbetet med Nato på så sätt att våra Jasplan hjälpt till med insidentberedskapen över Baltikum och nu kanske man kommer att hjälpa Nato med samma sak över Island. Inget fel i det, men ajabaja vara medlem i Nato. Lite konstigt blir det allt.

Försvarsmakten har tidigare sagt sig behöva 25 miljarder SEK för förnyelse av försvarsmateriel under närmaste åren. Man saknar ju det mesta sedan förråden tömdes och det mesta skänktes bort eller såldes billigt för 10 – 15 år sedan.

Jag ser t.ex. ett par skänkta brokonstruktioner varje gång jag åker in till Söderhamn. Det är två fältbroar för att få stridsvagnar över vattendrag, som nu ger skidåkare möjlighet att passera över en bredare väg då de ger sig ut i elljusspåren. En annan sådan fältbro ser jag vid Mohed då jag någon gång åker till Bollnäs.

Den svenska ”armén” saknar nära nog helt kvalificerat luftvärn, så gör även ”flottans” korvetter, som därmed inte är operativt användbara mer än ett decennium efter leverans. Detta är bara exempel. Många hela funktioner i vår lilla ”armé” saknas.

Utöver dessa 25 miljarder behöver ÖB ganska många miljarder till det Jasinköp som man sagt skall göras i och med att schweizarna en gång sade sig vilja ha Jas. Jag undrar var man skall kunna hitta alla dessa pengar? Man anser sig ju redan utan dessa pengar budgeterade tvungen att extrabeskatta gamla och sjuka därför att de inte jobbar när de varken kan eller får jobba.

Numera är för övrigt Gripen E satt under lupp i Schweiz och flera partier är minst sagt tveksamma till affären. Bl.a. vill man kontrollera och jämföra med andra plans prestanda.

Ett annat och globalt problem är att uppvärmningen av moder jord verkar gå fortare än man tänkt sig. Det tyska klimatforskningsinstitutet PIK har kommit med en rapport om jordens medeltemperatur mot slutet av århundradet. Man säger att temperaturen då kan vara 3,5 – 4 grader högre än idag. FN:s mål idag är att inte överskrida 2 graders ökning. Något som lades fast vid Köpenhamnsmötet för två år sedan.

Fyra graders temperaturökning betyder fruktansvärda förändringar. Det är något världen inte upplevt på de senaste 20 miljoner åren. Torka och snabb spridning av öknar på många håll alltför stora regnmängder på andra. Havsytan stiger till permanent översvämning på många håll. Världsstäder och deltaområden blir obeboeliga p.g.a. översvämning. Flera hundra miljoner människor kommer att söka sig till mindre drabbade områden.

 Livsmedelsproduktionen minskar på ett sätt som orsakar svält på många håll. I Sverige har den minskat markant på senare tid av andra orsaker. Sverige har varit självförsörjande på livsmedel, det är vi inte längre. En orsak är att åkermarken minskat p.g.a skogsplantering vägbyggen och vidsträckta småhusområden.

I Sverige har vi idag tillgång till 0,3 hektar åker per person, men vi använder 0,4 hektar för vår livsmedelsförsörjning. Skillnaden är alltså utländsk åkermark. Källa: Ny teknik. Samtidigt är redan nu den globala tillgången på åkermark 0,21 hektar per person. Därför svälter människor på många håll samtidigt som tillgången på bördig åkermark minskar. Det är inte helt lätt att skapa ny bördig åker i gammal skog och omöjligt där man byggt vägar och småhussamhällen. Huvaligen!

Så har vi den tyska kraftigt subventionerade vindkraftsindustrin och många människors våldsamt överdrivna skräck för det för dem okända eller kärnkraften. ”Det är någon sorts hemsk strålning som finns där och som dödar alla människor.”

Den helt onödiga Fukushimakatastrofen satte fart på kärnkraftskräcken i Tyskland och situationen utnyttjades av tyskarnas vindkraftsindustri som just börjat tappa inhemsk marknad. Kärnkraftverken i Fukushima med sin välutbyggda reservkraft klarade galant jordbävningen. Det var tsunamin, som 40 minuter efter jordbävningen översvämmade reservkraftsanläggningarna och kortslöt dessa som vållade katastrofen.

Det förefaller obegripligt hur de tekniskt högtstående japanerna kunde utforma reservkraften på det sätt man gjort. Historiskt har, läste jag någon gång för många år sedan 60 meter höga tsunamivågor förekommit här. Skyddsvallarna vid Fukushima var 5 meter höga, den aktuella tsunamin var 15 meter hög och reservkraften som drevs av dieselmotorer med reserv till reserv till reserv kortslöts naturligtvis.

Okunnig tysk allmänhet greps av stora skälvan innan Fukushimakatastrofen utretts. En mäktig opinion mot kärnkraft uppstod och man beslöt snabbt att omedelbart stänga åtta tyska kärnkraftverk och att stänga övriga nio till 2022. Detta trots att tsunamivågor inte kan förekomma i Centraleuropa och knappast heller större jordbävningar.

Tyskarna har väldigt många vindkraftverk, en hel del solkraft och därmed ett ordentligt el-överskott när det blåser och solen skiner. Stora mängder el exporteras då till Europas östra stater liksom exempelvis till Nederländerna. Öststaterna kommer sannolikt att nu stoppa denna import eftersom nätet blir överbelastat. Tjeckoslovakien avser montera brytare vid gränsen och övriga östeuropeiska stater följer säkerligen efter. Det blir bekymmersamt för Tyskland med mycket stora subventioner till s.k. miljövänlig el.

Då det blåser mindre tar tyskarna tyvärr i huvudsak till den ur miljösynpunkt förkastliga kolkraften. Det värsta är väl att då ingår det rent vidriga brunkolet. Till detta kommer gaskraft, som importeras via pipelines i Östersjön från Viborg förbi Gotland och till Tyskland. Tyskarna avvecklar tyvärr inte kolkraften med vindkraftverk.

Exporten från Tyskland då det är soligt och blåser är just nu omfattande och under de tre första kvartalen i år var den 12,3 TWh enligt tyska Energiförbundet. Någon tysk marknad för ytterligare vindkraft finns knappast och tyska tillverkare söker med ljus och lykta efter marker för vindel. Sådant utrymme tycker man sig ha funnit i de höglänta norrländska skogarna, där bara mycket stora vindkraftverk kan tänkas fungera tillfredsställande, och utanför norrlandskusten.

Miljövännerna har nu bildat två olika falanger, För- och emot vindkraft i Norrlandsskogarna. Samtidigt utvecklas solkraften och solcellerna blir allt billigare. De vinner därigenom terräng hos miljövännerna. En sak som vindkraftlobbyn inte vill tala högt om är den stora avvecklingen av vindkraftverk som kommer om 20-talet år och som lär bli både besvärlig och dyrbar.

Genom den rikliga subventioneringen av vindkraften i Tyskland blir el-kostnaden väldigt dyr för tyska förbrukare, som ju har att betala. Däremot blir den el som exporteras billig för köparna som inte behöver delta i subventioneringen.

Ett stort problem tycker jag mig se i den våldsamma lobbying och propaganda som investerarna i vindkraft bedriver. I såväl massmedial som insändardebatt är man oerhört aktiv. Man redovisar gärna sitt ursprung i vindkraftindustri och som investerare i vindkraft. Allmänheten uppfattar tydligen inte deras ekonomiska egenintresse utan uppfattar dem som experter på el-kraft. I själva verket är de renodlade egoister med stora ekonomiska intressen i vindkraften.

Statsmakten har också bäddat väl för dessa investerare, men låter oss konsumenter betala kalaset. Hur som helst tror jag folk i allmänhet nu börjar få upp ögonen för att något är på väg att gå alldeles snett.

Landstingspolitiker

I mitt inlägg här den 28 oktober finns texten till min insändare i Kuriren som publicerades ett par dagar senare. Scrolla gärna ned här en liten bit och läs insändaren om några fantastiska landstingspolitiker. Här är ett stycke ur min insändare: 

I lördagens Kurir bemöter några majoritetspolitiker Lars Lundqvists insändare om vindkraftsproblematiken den 25/10. I vanlig ordning förstår man att Lundqvist, som ju opponerar sig, far med osanning. Citat: ”Om det vore sant en enda rad av vad han skrivit så kunde förstås saken diskuteras. Nu är allt han skriver bara en rövarhistoria. … landstingets kassa är välfylld, så likviditeten är det inget fel på. … Vi investerar med andra ord egna medel i det som skall investeras i!”

I bakgrunden finns att landstinget Gävleborg beslutat investera i två stora vindkraftverk att byggas i Småland och till en investeringskostnad av mer än 80 miljoner kronor. En liten kostnad för landstinget, som ju har en välfylld kassa och god likviditet enligt de duktiga politikerna.

Så i dagens Kurir, 23 dagar efter mitt citat ovan, läser jag att landstingsfullmäktige idag avser höja landstingsskatten med 30 öre. Därmed skulle Gävleborgs landsting ha den högsta landstingsskatten i Sverige. Detta är enligt landstingspolitikerna nödvändigt eftersom landstingsekonomin är katastrofalt dålig och man måste bl.a. satsa på investeringar vid Gävle sjukhus.

Politikerverkligheten överträffar ibland dikten! Jag saknar här ord för att uttrycka mina känslor.

I huvudet just nu

Jag har lagt undan Tom Clancys bok, men har ingen plats i bokhylla för den. Jag har läst dagstidningarna också samt dukat av efter middagen. Det är allt plus detta skrivande, sedan är det läggdags.

I det på efterkälken åkande Söderhamn är dagstidningarna lite jobbiga på måndagarna. Man har ju ingen tidningsutdelning på söndagar. Måndagar bjuder på två nummer av Svenskan och söndagsnumret brukar ju vara lite extra. Därtill kommer Kuriren med sina läsvärda insändare. Jag kan bara inte bestämma mig om de skall ses som något att skratta åt eller gråta över. Något där emellan finns bara i sällsynta undantagsfall.

Jag skall nu ta itu med en essäsamling om kalla kriget och ”drabbas” av hågkomster, t.ex. ett

från senare delen av 50-talet eller möjligen första början av 60-talet. Någon hade kanske inte kunnat hålla tand för tunga inför en nyfiken journalist på västkusten och vänsterkanten som hette Jeppson om jag minns rätt. Förmodligen var det i Göteborgs-Posten (GP) han skrev?

Han gjorde emellertid misstaget att påstå att Flygvapnet skickade sina radarbilder till Norge och alltså NATO. Det var för oss enkelt att förneka, eftersom det inte var möjligt rent tekniskt på den tiden. Vad vi överförde till Norge var ett frekvensband för 4 telefonikanaler och var och en av dessa klarade dessutom en 50 bauds fjärrskriftförbindelse. Experter kunde lätt utifrån av antennerna konstatera att överföringen inte gällde bredbandiga kanaler om flera MHz, som då krävdes för bildöverföring analogt.

Senare skulle vi introducera en teknik med syntetisk bild, där endast förändringar i bilden (ekon som förflyttats) behövde överföras och då räckte telefonikanalens 4 kHz till för radarbild. Efter digitaliseringen flera år senare kan man som bekant på en telefonikanal överföra riktigt bra bilder samtidigt med tal.

Tänk vilka minnen lite associationer kan ge en gammal man, samtidigt som jag lättar rumpan från en stol för att utföra något, varefter jag glömt vad han skulle göra. I stället skrev jag detta.

Mitt bloggande

Du har en tid kunnat konstatera att jag inte bloggat särskilt flitigt. Det har flera orsaker, men några väsentliga är nya böcker. Efter ett uppehåll på åtta år har Tom Clancy kommit ut med en ny bok, lika mastig som de tidigare stora. Det är något jag längtat efter men Lennart, min son, ska inte försöka läsa den. Den passar bara hårda reaktionärer, nationalister eller de som vill se allt från alla sidor, men den visar hur verkligheten många gånger egentligen ser ut eller uppfattas. Det är den boken jag just nu läser och har svårt att slita mig ifrån.

Vidare har jag just läst Antony Beevors senaste bok Andra Världskriget. Den är på närmare 1 000 sidor och kommer med både många nyheter och många ”förtydliganden”. Jag blev överraskad av detta, men forskarna jobbar på i de gamla arkiven och mycket nytt kommer fortfarande fram. Jag följde andra världskriget i svenska tidningar och radio medan det pågick.

Jag läste också redan då Andra Världskriget i sex mastiga band, som kom ut succesivt under kriget med första bandet 1942 och det sista i slutet av 1945. De står givetvis fortfarande kvar i mitt bibliotek.

Beevor är f.d. brittisk officer, historiker, professor och populärhistorisk författare, med många fantastiskt bra böcker i huvudsak om andra världskriget. T.ex. Stalingrad, Berlin: Slutstriden och D-dagen: Slaget om Normandie.

Särskilt belyser han så mycket småaktigt och egensinnigt intrigerande mellan alla sidornas makthavare, och såväl framgångar som misslyckanden från både politiker och militärer. Framför allt redovisar han detta mer detaljerat än vad som tidigare kunnat ske.

Så har jag en väntande bok. Kalla kriget med Kurt Almqvist och Kristian Gerner som redaktörer. Alla dessa böcker vågar jag rekommendera, trots att jag ännu inte läst något ur en av dem.

Jag borde skriva flitigare, angelägna uppslag får jag ju dagligen. Ett av dem är den pågående vindkraftsdebatten, som till största delen förs mellan i ämnet totalt okunniga, vilket de inte generas av att visa. Alternativt söker de bara girigt mina pengar från vad jag onödigtvis tvingas betala som förbrukare av el.