Jag hade tänkt mig att, till skillnad från en rad inlägg med kritik mot Söderhamns och landstingets politiker och förvaltning, nu skriva om något annat. Det blir emellertid mer av samma, men också ett positivt tecken för vilket Kuriren redogjort. Jag berättar alltså mer om mitt liv i Söderhamn och kan nu komma med något som pekar åt rätt håll.
Jag hade här nyligen ett inlägg om hur Söderhamns stadsarkitekt, Ylva Larsson, sparkats av sin närmaste chef på ett fullkomligt regelvidrigt sätt, som möjligen skulle kunna ha tillämpats om hon begått något kriminellt mycket allvarligt brott. Efter press från pressen släpper hennes chef till slut ut anledningen till avpolletteringen av arkitekten: ”Samarbetssvårigheter”. Det är självklart för mig att det blir sådana problem med en sådan chef över en intelligent och driftig stadsarkitekt.
Nu har Ylva Larsson blivit årets Iris. Hon har hyllats för sina insatser för jämställdhet av föreningen Iris och utdelaren sade: ”Du har lärt känna Söderhamn genom att springa gata upp och gata ner, med stort engagemang och stort hjärta. Du är så himla begåvad, du är lyhörd och intelligent och samtidigt så jordnära. Du är det bästa som har hänt Söderhamn.”
Motiveringen lyder i sin helhet: Ylva arbetar på ett förtjänstfullt sätt för jämställdhet och samhällsplanering, samtidigt som hon delar med sig av sina genuskunskaper till tjänstemän, politiker och en bred allmänhet.
Ylva har ett genustänk som genomsyrar hela hennes arbetssätt. Hon har ett genuint intresse för samhällsplanering med underifrånperspektiv. Hon verkar för och uppmuntrar medborgare till delaktighet och tar ofta initiativ till möten som för samman människor som kan ha utbyte av varandra.
• Iris står för Ideellt Resurscentrum för kvinnor I Söderhamns kommun och verkar regionalt via LRC och i än större sammanhang via Winner, har jag förstått. Om jag förstått rätt så finns i Iris Resurscentrum bland mycket annat ett projekt kallat Resurs X, där ett övergripande mål är att stärka kvinnors organisering på landsbygden. Resurs X bevakar att regionala planer och prioriteringar utgår från både kvinnors och mäns behov, erfarenheter och intressen. Projektet arbetar också för att förbättra kvinnors villkor som innovatörer och entreprenörer. Innovativa miljöer och kluster måste utvecklas också utifrån kvinnors kompetenser, erfarenheter och intressen.
• Vid prisutdelningen uppvaktades hon även av Miljöpartiets Karin Solum och Centerpartiets Jan-Eric Berger och Xenja Hildén (S) deltog. Källa: Kuriren.
Nu återstår för oss medvetna medborgare att se hur förhandlingarna med Ylva Larssons fack går. Ska vi tvingas betala stora summor för att Ylvas chef inte vill ha en så duktig underordnad. Det är så medvetna Söderhamnare uppfattar situationen.
Så har vi Kurirens rubrik: Förtroendekris i landstinget. Det är en rubrik man skulle kunna ge daglig användning. Jag uppfattar kris i landstinget som något permanent i Gävleborg. Man har satt igång en privatisering för att skapa stimulerande konkurrens inom sjukvården, men landstinget, med sitt befogade rykte, har ju stora svårigheter att få läkare för sina tjänster.
Landstingets tjänstemannaledning beslutar då om sign on-bonusar, precis som inom proffsidrotten. Man börjar muta läkare att lämna privata vårdgivare med stora belopp. T.ex. en halv miljon kronor för att flytta över till en landstingstjänst och uppehålla den i två år.
Visst är väl förfarandet att ses som fullt jämförbart med muta? Det förvånar mig att ingen ännu polisanmält ansvarig landstingstjänsteman. Mer osäkert är väl om berörda läkare bör straffas. Det lär röra sig om drygt ett dussin läkare som ”köpts” på detta sätt. Erforderliga medel hämtar landstingstjänstemännen från oss skattebetalare. En landstingsskatt som ligger i topp i Sverige och som just i år höjts för femte gången på rel. kort tid för att täcka underskotten.
Eva Tjärnström generar det ändå inte att kalla skattehöjningen en offensiv satsning. Hon menar också att vi har ett orättvist skatteutjämningssystem. Att andra landsting borde hjälpa Gävleborg mer än de redan gör.
Jag kan tala om för Eva att hennes partikamrater i den kommun jag kommer från också anser systemet orättvist. De tycker att de tvingas betala alldeles för mycket till bl.a. det illa skötta landstinget i Gävleborg.
Nu har landstingets läkarbonusar tagits bort och man har överenskommit med privat vårdgivare om att inte söka rekrytera läkare från varandra. Men det är uppenbart att ändå landstinget en tid efter överenskommelsen erbjudit ett par läkare bonusar vid eventuell övergång till landstingstjänst.
Landstingsrådet, Eva Tjärnström, hittar på den ena ursäkten efter den andra och menar sig inte ha med saken att göra. Anställningar sköts av tjänstemännen och frågan om bonusar (som jag ser som mutor) är inte politisk utan etisk. Landstingsmajoriteten lämnar så tydligt över beslut om såväl mål som medel till tjänstemän med hål i fickorna.
”Jag vet inte hur mycket Eva Tjärnström informeras om det som sker, men det jag vet är att en hel division försvann i våras efter ett tjänstemannabeslut”, säger Alf Norberg (V) enligt Kuriren. Politikerna beslutar i alla fall fortfarande själva om storleken på sina arvoden.
I Kuriren för idag finns en insändare från ett par läkare. En är specialist i geriatrik och smärtlindring m.m. och den andre är professor i geriatrik. Rubriken på insändaren är ”Äldres smärta ett nederlag för sjukvården”. De har naturligtvis helt rätt, men i Gävleborgs län kan all sjukvård utom vårdcentralernas primärvård betecknas som ett nederlag.
Jag är idag till växten sju centimeter kortare än då jag läkarundersöktes noggrant i det militära 1943. Jag har en stor del av livet haft problem med ett par halskotor, där nerver kom i kläm. Själv antar jag att det beror på någon av de väldigt plötsliga och oavsiktliga avsittningar jag liksom alla kavallerister gjort. Senare, men ganska svåra ryggbesvär kan ha samma orsaker.
Sju centimeter är ganska mycket och betyder väl att en hel del nervfunktioner får svårt att passera ut mellan kotorna. Jag har tvingats söka hjälp för nu mycket svåra smärtor emanerande från nacken, halsen. Som snart 86-åring har jag ingen annan hjälp att vänta mig än smärtstillande piller.
Man började med Alvedon. Allteftersom tvingades vi öka dosen, men till slut visade sig Alvedon helt verkningslösa. Nu är det fråga om otäcka piller med svåra biverkningar, som jag haft problem med att i någon mån vänja kroppen vid. T.ex. kräkningarna har upphört. Jag vet att ett s.k. smärtcentrum lätt skulle kunna förse mig med betydligt effektivare medicinering utan svåra biverkningar.
Men då jag begär att bli remitterad till Smärtcentrum i Gävle, så säger sig min husläkare vara förbjuden att remittera någon dit. Detta är betecknande för sjukvården i Gävleborg. För några år sedan hade vi i Söderhamn ett alldeles utmärkt bra sjukhus. Det lät våra skickliga politiker lägga ned trots att man där just byggt Sveriges då modernaste intensivvårdsavdelning. I stället byggde man ett helt nytt sjukhus med begränsade funktioner i Bollnäs.
Den smärtlindrande medicinering jag nu har gör mig alldeles tydligt också oföretagsam och man kan faktiskt till del vänja sig vid smärta. Det händer ändå att jag skriker utan att vilja det. Kvider gör jag ofta. Situationen när jag vaknar på morgnarna är förfärlig, men till slut måste jag ju kvidande börja röra på mig för att få i mig en smärtstillare. Egentligen vet jag ju väl att jag har rätt till effektiv smärtlindring, men för att få den blir jag tvungen att åika till åtminstone Gävle och det skulle innebära en svår plåga, som jag gruvar mig inför.
Mina övriga krämpor berör jag inte här, men jag kan försäkra att de skulle behöva annan skötsel än den Gävleborgs landsting erbjuder sina gamlingar.
I morse hade det snöat ordentligt igen och en av mina grannar dök upp med sina snöröjarredskap. Hela gårdsplanen är skottad. Hur kommer det sig att politiker och kommun- och landstingsledning här är så urbota bedrövlig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar