Söderhamn är en fantastisk kommun i ett fantastiskt landsting

Rubriken är kanske lite överdriven. Det finns fler kriskommuner som är i samma klass.

I den här bloggen har jag upprepade gånger tagit upp problemet med slappa okunniga politiker i både landsting och kommun, styrda av sina tjänstemän. Heder förresten åt Kuriren, en typisk småstadstidning som jag finner allt mer informativ och som hittar lokalnyheter, ljuspunkter och problem värda att delges medborgarna. Problem hittar man förresten ganska lätt här då man granskar våra politiker och deras verksamhet.

Medborgarna verkar förvånansvärt ointresserade av politik mellan valen. Då däremot vet många Söderhamnsbor hur de skall rösta. Även gamla människor vet. ”Mina föräldrar har alltid röstat på socialdemokraterna, så det gör jag med.” Även andra partier får tveklöst en del röster på detta sätt. I det sedan begynnelsen röda Söderhamn har det hittills märkts så tydligt, liksom att Centerpartiet här länge kunnat behålla en stark ställning.

De ersättningar för Söderhamn, som politikerna lyckades åstadkomma då F 15 1998 lades ned blev ”fjuttiga”. En följd blev nog att kommunens attraktivitet sedan minskade, så att även annat med många anställda försvann till andra orter och våra lokalpolitiker var nog inte riktigt ”på hugget”. Jag har tidigare givit exempel på orter där politikerna lyckats så mycket bättre.

Kommunen har för länge sedan antagit sex inriktningsmål. De siktar alla på utveckling men vad politikerna hittills åstadkommit är avveckling. Jag hittar ingen annan förklaring till detta än kvalitén hos kommunens politiker och jag vill påstå att den är katastrofalt låg hos flertalet kommuner norr om Dalälven och ofta låg även söder därom.

Viss erfarenhet har jag efter många år som fritidspolitiker huvudsakligen i opposition i en kommun med visserligen okunniga men väldigt aktiva politiker. Jag avser då Haninge kommun och det politiska livet där främst under 70- och 80-talen. Något som i början av 90-talet, resulterade i det som kom att bli allmänt känt som Haningehemsskandalen men var en kommunkris i flera delar.

En av dessa delskandaler eller katastrofer orsakades av okunniga politiker som ville detaljstyra förvaltningarna och ta över verksamheten från tjänstemännen. Här var det en fraktion hos dåvarande majoritetspartiet, socialdemokraterna, som tog över men naturligtvis senare misslyckades med styrningen.

Hur det kan gå då lokalpolitiker försöker detaljstyra beskrivs förtjänstfullt i boken Storm över Haninge. Den utgavs 1994 på Hanvedens Förlag och skrevs av Hans-Eric Andersson f.d. socialdemokratisk riksdagsman, kommunalråd och Vd i kommunalt bolag.

En mycket informativ bok, som jag tycker varje lokalpolitiker borde läsa, är Björn Jerkerts Den maktlösa politiken. Den behandlar ämnet lokalpolitiker kontra tjänstemän. Den utgavs också 1994 och kom därför att till del behandla kriserna vid den här tiden i Haninge.

På 70- och 80-talen hade i Haninge Arbetarekommunen ett stort möte före varje kommunfullmäktigemöte, där man gick igenom fullmäktigeärendena. Det var alltså nära nog så, att Arbetarekommunen ersatte kommunfullmäktige. Jag hörde mer än en gång både kommunalråd (S) och f.d. kommunalråd (S) som uttalade sig synnerligen kritiskt mot detta. Att det kritiserades av oppositionen är självklart, men vad kunde man göra?

I Björn Jerkerts bok uttalar sig Hans-Eric Andersson på följande sätt: ”Väljarna skulle chockas om de hörde de okunniga interna diskussionerna på partimöten. Allt färre vill bli politiker och de som blir det är allt mindre representativa för invånarna. Partierna är mycket svaga. Dessutom är det tjänstemännen som bestämmer. Det finns två slags politiker. De som inser det och de som ännu inte upptäckt det.”

Och Jerkerts kommentar börjar: ”Han menar att politikern som lekman inte kan styra dessa högt utbildade jurister, ekonomer, ingenjörer, arkitekter. De får lov att lita på sina tjänstemän i förvaltningarna som ju förser dem med både fakta och de rätta argumenten.”

Ja, så är det och det är väl lätt att förstå? Efter alla socialdemokraternas skolreformer från 50-talet och fram till 90-talet kan man nu gå ut gymnasiet utan att kunna skriva svenska och utan att fullt ut behärska det vi kallade de fyra räknesätten. Skutan SKOLAN vänder man inte så lätt efter att under fyra decennier ha hållit samma kurs, där några skolpolitiker på vänsterkanten fortfarande vill göra skolan betygslös och egentligen kravlös.

Jag har nämnt två böcker i ämnet här. Det finns hundratals, många är riktigt bra men läses knappast av våra lokalpolitiker. Jag är ganska säker på att vi ibland dessa har några jag kallar funktionella analfabeter, d.v.s. som kan läsa, men inte förstår en del ord samt meningar och stycken i texten.

Rubriker i Kuriren har nu varit Majoriteten gör som tjänstemännen säger, Politikerna förlorar makt till tjänstemännen och Vem styr vem?

Det här är gamla problem, så först lite historia.

Fram till 70-talet hade vi många små kommuner. Lokalpolitiken sköttes i stort sett utan stridigheter mellan partierna och de lokala politikerna. Dessa var vanligen personer med gott renommé, sunt förnuft, någon allmänbildning och viss respekt försedda personer och kommunalnämndens ordförande dessutom en av bygdens ”större” lantbrukare eller bildad högre tjänsteman.

Ett systemskifte för den politiska styrningen inträffade vid de stora kommunsammanslagningarna i början av 70-talet. Mer än hälften av alla kommunalpolitiska uppdrag försvann. Den politiska atmosfären ändrades, de lokala frågorna politiserades och lokala konflikter mellan partierna uppstod. Därmed ökade också intresset för lokalpolitiken hos massmedia, vilket ytterligare spädde på konflikterna.

Vi fick någon sorts lokala proffspolitiker, djupt intresserade av sina egna arvoden, men i de nu svårare kommunalpolitiska frågorna okunniga. De överdrev åsiktsskillnaderna och ansåg att de som röstats fram skulle fungera som ombud för sina partier mer än som förtroendemän lyssnande på medborgarnas åsikter.

Problemet granskades av en Lokaldemokratikommitté som utgav slutbetänkande 1993. Den fann bl.a. att antalet politiska uppdrag i kommunerna minskade från 25 till 4,8 per tusen invånare. Antalet fortsatte dessutom att minska och sjönk efter valet 1991 med över 7 000 personer eller 9 %.

Arbetare, kvinnor, gamla och unga men också privatanställda hade länge varit underrepresenterade bland politiker. Så fortsatte det att vara visade nya undersökningar under 90-talet. Allt fler kommunpolitiker hoppade också av under mandatperioden. Under 70-talet ungefär var fjärde och under 80-talet var tredje. Ofta tyvärr de särskilt bildade och kunniga, vilket naturligtvis påverkade kvalitén.

Allt färre politiker fick med storkommunerna en allt svårare roll som ytterligare försvårades genom att riksdagen tilldelade kommunerna nya uppgifter. Politikerna behövde öka sina kunskaper om kommunal verksamhet, ändra systemet för styrning, uppföljning och utvärdering samt förbättra kontakterna med allmänheten.

Partierna hade stora brister, vilket hotade leda till allvarlig kris för tilltron till hela det politiska systemet och särskilt den lokala demokratin, trodde kommittén.

Nu tappade partierna stadigt medlemmar men kunde överleva tack vare infört partistöd. Partimedlemmarna minskade med 100 000-tals personer. Socialdemokraterna tappade hela tre fjärdedelar av sina medlemmar när kollektivanslutningen slopades. Som moteld har partistödet ständigt byggts ut och det statliga stödet blev 2002 = 599 milj. kr. för valperioden. Därtill kommer särskilt stöd till riksdagsgrupper och riksdagsledamöternas verksamhet.

Vidare har vi till partierna landstings- och kommunala bidrag. Landstingen gav 2007  336 milj. kronor och kommunerna närmare 500 milj. kr. Systemen har på olika sätt kritiserats, t.ex. för att ju mer ohotat ett parti är i val, ju mer får partiet i bidrag. Trots alla bidrag fortsätter flera partier att tappa medlemmar och har väldiga svårigheter att hitta villiga och kunniga kandidater till de lokalpolitiska församlingarna. Ofta, för att inte säga vanligen, misslyckas man helt enkelt.

Det som fick mig att börja skriva det här inlägget var några artiklar i förra lördagens Kurir, där man kommer fram till att tjänstemännen styr kommunen utan att politikerna särskilt ofta lägger sig i verksamheten. Det är emellertid, såsom jag visar, en utveckling som pågott sedan början av 70-talet, alltså under fyra decennier och som numera på de flesta håll är genomförd.

Nämndorganisationen här med dess fördelning av politiskt ansvar förefaller mig som inflyttad något underlig. Att antalet nämnder är litet i en kriskommun som Söderhamn är närmast självklart. Men Kultur- och samhällsutvecklingsnämnden (KUS) som exempel har ansvar för planering och utveckling, kultur- och fritidsfrågor, teknisk service av vägar, gator parker etc. samt för kommunens kostverksamhet.

Kanske hittar jag här en förklaring till att det var en del oklarheter om ansvar i kommunen när jag haft vissa problem med kommunens dagvattenbrunn för gatan placerad på vår tomt. Men kostverksamheten har väl väldigt litet samband med teknisk service, gator och vägar liksom planering och utveckling av kommunen. En del är i alla fall s.k. ”tunga uppgifter”, som av ledningen kräver rätt kompetens, till stor del teknisk sådan.

Kurirens artiklar förklarar en del ”konstigheter” jag tyckt mig finna i den här kommunens uttalanden från politikerhåll. Då t.ex. för en tid sedan kommunen plötsligt drog in matvaruinköp till gamla uttalade sig kommunalrådet omedelbart, men felaktigt. Det rättades i huvudsak till i nytt uttalande en dag senare, när kommunalrådet uppenbarligen delgivits vad som gällde. Skeendet beskrivs i tidigare blogginlägg under etiketten kommunalpolitik.

Av Kurirens lördagsartiklar framgår att som ordförande i den tunga KUS-nämnden placerade (S) efter förra valet Lillemor Svensson aldrig tidigare ordförande och enligt egen utsago blyg. Men nämndverksamheten leds tydligen av en förvaltningschef, som sägs vara mycket kompetent och verbal. Denne sköter också nämndens kontakter utåt t.ex. då nämnden har presskonferenser, även om den välarvoderade Lillemor tyst sitter med. ”Tanken är att jag skall ta över mer och mer”, säger Lillemor då halva mandattiden gått och bara två år återstår.

Jag finner, när jag skrivit detta att det utan vidare blir ett omfattande bokkorrektur. Jag måste på ett eller annat sätt avsluta för denna gång.

Vi verkar kort sagt i Söderhamn ha en kommun där ordförandena i verksamhetsnämnderna (alla S) sitter med en rejäl månadslön, medan tjänstemän gör hela jobbet.

Det är inte så svårt att förstå Lennart Gards val, sedan han tvingats välja mellan alla föreningsuppdrag och politiken. Han är ordf. i Bygg- och miljönämnden och har orsakat kommunen stora utgifter genom att missköta kassörsuppdrag i ett par föreningar, trots att han nog har haft gott om tid för dessa. (Tidigare blogginlägg.)

Men det är klart! Nämndordförandena har det kanske slitsamt en kort tid vart fjärde år.