Alla mina läsare önskas en

GOD JUL

och ett

GOTT NYTT ÅR!

Av både Birgit och mig.

Daish - usch

Antony Beevor, en av våra främsta militärhistoriska författare har i en artikel i SvD anmärkt på hur media presterar i ämnet krigföring. Han menar att det är grumliga tankar som fästs på pränt. Att man kommenterar kriget mot Daish som om det vore ett krig mellan stater, vilket det inte är. Därför kan man inte heller göra jämförelser eller hänvisa till vad som hände under andra världskriget.

Hela det s.k. ”kriget mot terrorismen” tog fel riktning då president George W Bush omedelbart jämförde terrorattacken den 11 september 2001 med attacken mot Pearl Harbor. Uttalandet återupplivade känslan av krigföring mellan två stater, men i själva verket var hotet från al-Qaida en internationell säkerhetsfråga.

Beevor har rätt al-Qaida och Daish för ett sorts krig som möjligen kan sägas vara asynkront. Han skriver också: ”Vi kämpar inte mot en stat, vad än Daish vill få oss att tro. Den vi kämpar mot är en icke-statlig aktör som hämtar näring från kollapsade stater.” Jag vill nog lägga till: ”och en rejäl bit sunniislam, där krigarna ropar Allahu akbar, Gud är störst, vid sina illdåd.”

Jämför korsriddarnas: ”Gud vill det” då de rövade, våldtog och dödade. Men det var för 1000 – 800 år sedan. Man kan undra; Klättrar inte en del människor på stegen mot civilisation?

Är Daish där vi var då? Jo, det är nog så.

Bakgrunden till vad som pågår är en lång historia, men jag skall dra en liten liten bit av den.

I slutet av december 2001 fanns lite här och där på Internet ett manifest mest skrivet på arabiska. Det innehöll den politiska motiveringen till 11 septemberdåden mot tvillingtornen i New York, Pentagon och det misslyckade mot Vita Huset, som ”bara” blev en flygkrasch med hundratals dödade passagerare.

Manifestet var undertecknat av Ayman az-Zawahiri, en Egyptisk läkare, brännmärkt i Egypten, som en tid verkat i Saudi-Arabien, men senare höll sig gömd i bl.a. Afghanistan. Denne man kan också betecknas som bin Ladins mentor och andre man och ideolog i al-Qaida. (Sedan bin Ladin blev hajmat al-Qaidas ledare.) Manifestets rubrik var fritt översatt ”Krigare under Profetens Banér. Det redovisade förklaringen till varför jihads krigare hade slagit till mot USA − kallat ”den fjärran fienden” − och de följder man väntade sig av den katalysator man trodde sig ha tillfört jihad.

Missdådet i USA var alltså avsett att vara tillräckligt för att sporra obeslutsamma muslimer och övertyga dem om jihadstyrkornas oslagbara kraft och USA:s svaghet. Det fick dock inte överskugga de militanta muslimernas främsta mål som var att stärka sitt grepp om alla muslimer och genom en väpnad kamp upprätta en global ”islamisk stat”. Idén om en stor, slutligen världsomspännande sunniislamisk stat, till att börja med Syrien och Irak, är alltså ingalunda ny.

Krig är i alla avseenden oförutsägbara och det förstärker en benägenhet att titta bakåt för att förstå. Men det ger faktiskt ingen annan ledning än att krig vanligen kommer överraskande och att man därför bör stå rustad mot det.

USA:s president George W Bush jämförde omedelbart terrorattackerna 11 september 2001 med Pearl Harbor, en jämförelse som är helt på tok. Vid Pearl Harbor anföll överraskande staten Japan federationen USA. Den 11 sept. var det en religiös terrororganisation, al-Qaida, med spridning över många stater som anföll flera mål i USA. Bara överraskningsmomentet är gemensamt.

En hel rad västerländska stater förstod att man hade ett säkerhetsproblem, ett stort sådant men det verkar som om man trodde sig kunna bomba sig till seger. Under andra världskriget trodde sig västmakterna kunna bomba sig till seger i Tyskland. Det bombandet stärkte snarare tysk motståndsvilja och kriget vanns med marktrupp. I kriget mot Japan krävdes det fullständig seger till havs och två atombomber med hot om fler för att japanerna skulle ge upp.

Nu kämpar man inte mot en stat vad än Daish vill få oss att tro. Demokratierna med mänskliga rättigheter kämpar mot en terrororganisation som hämtar näring från ett antal kollapsade stater och en gren av en religion. Fundamentalistisk sunniislam som ligger några hundra år efter kristendomen i sin utveckling mot mänsklighet.

Frågan är: Var hittar man den politiker som kan åstadkomma en framgångsrik högteknologisk mark- och flyginsats med ett minimum av liksäckar, då fienden bränner sina fångar levande och instängda i en bur (den jordanske piloten) eller skär halsen av dem? Var hittar man vår tids Churchill och hur få bort alla Chamberlains (alla miljöpartister).

Daish skrivs ibland (på engelska) Daesh. Jag har nu fastnat för Daish. I svensk press skriver man fegt IS (Islamiska staten) som terroristerna vill. En del politiker säger ISIS eller ISIL, men de vet ju inte vad de talar om.

Funderingar kring politisk krasch

Våra politiker, både på riksplanet och kommunalt har fullständigt misslyckats med den förda flyktingpolitiken. Så är det och nu börjar folk sent omsider förstå det. Resultat: Var femte svensk ser Sverigedemokraterna som räddaren i nöden. Så blev det när våra valda ombud inte ville se eller höra talas om den tråkiga verkligheten.

Bland politiker och i media är det fortfarande många som genomgående kallar flyktingarna för invandrare och många av dem är nog efter en tid i Sverige inställda på att stanna. Många gånger trots att deras möjligheter till att få ett arbete inom rimlig tid verkar minimala. Svenskarna verkar ju villiga att betala uppehället, inte rikligt men tillräckligt och de är hjälpsamma. Välgörenhet riktad till flyktingar är vanlig och naturligtvis lovvärd.

De okunniga ser alltså på dagens flyktingar som invandrare och menar att denna ”invandring” är uteslutande till vår fördel. Man t.o.m. hänvisar till invandringen av valloner under första hälften av 1600-talet. Det var en invandring som totalt omfattade cirka 1 000 familjer under ett halvt sekel och egentligen en värvning av framförallt vallonska smeder med familjer, uppmuntrad av Gustav II Adolf och genomförd av t.ex. Louis de Geer och Willem de Besche. En hel del av dem återvände f.ö. till Vallonien efter en kontraktstid.

Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade under den svenska valrörelsen 2014 att ”invandringen är lönsam”. De ljög svenska folket rätt upp i ansiktet. Den svenska forskningen har inte någonstans, inte heller av SCB, presenterat relevanta data för att kunna uttala något sådant.

Universitetslektorn i företagsekonomi, Lars Jansson, kom i juni 2002 ut med boken ”Mångkultur eller välfärd”. Observera att det var drygt 13 år sedan och Sverige hade ett reellt behov av mer arbetskraft. Bara en mycket liten del av ”flyktingarna” som kom var verkliga flyktingar.

Lars Jansson skriver: … Högst tio procent av alla som fått stanna har haft asylskäl och är således flyktingar. Människosmugglare har varit ledande i att missbruka flyktingkonventionen. Därför har man i Norge och Finland nästan upphört att bevilja asyl.

Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade fortfarande under den svenska valrörelsen 2014 att ”invandringen är lönsam”. Hur hade de kommit fram till det? Genom att studera Bert Karlssons inkomster enligt medias rapportering?

Läsning av jämförande forskning om invandring ger det deprimerande svaret: Svenska politiker vet inte vad de pratar om. Några ekonomigiganter har haft sina funderingar på olika håll, men de tittar på problemet också från olika håll, hoppar över poster som är svåra att uppskatta o.s.v.

En parentes i skrivandet om kostnader är att det också rör sig om folkvandringar av migranter till Europa som bara vill söka asyl i ett par utvalda högbidragsländer som Sverige och Tyskland.

Lars Jansson kom i sina beräkningar fram till att invandringen år 1999 och försiktigt beräknad kostade oss svenskar 267 miljarder kronor. 1990 uppgick motsvarande kostnad till 100 miljarder kronor. (1 miljard är 1 000 miljoner.) Att kostnaden under 9 år ökat så kraftigt beror bl.a. på att vi har en kostsam välfärd, som även invandrarna får del av.

Invandringen såg annorlunda ut 2002, då Lars Jansson skrev … ”därför bör Sverige besluta om undantag från fri rörlighet av arbetskraft från tio östländer. Det är i invandringspolitiken som problemlösningen bör sökas. En orsak till att Sverige ligger på 17:e plats i välfärdsligan är just den omåttligt generösa invandringspolitiken.

De ökade finansieringskraven har riksdagarna löst genom att höja skattekvoten från 48  till 54 procent, genom nedskärningar i välfärden och i offentliga pensioner samt genom ökad upplåning. Av hela resursökningen till den offentliga sektorn (324 mdr under decenniet) användes 51 procent för att finansiera invandringen). …

… En indikation är att 74 procent av hela invandrarbefolkningen får sin service och utkomst genom skattefinansiering.” …

I april 2014 läser jag på Ladycobra’s Blog:

… Regeringens utredare hävdar att invandringen kostar mellan 45 och 60 miljarder per år. Men nu visar en ny bok att kostnaden i stället uppgår till 250 miljarder kronor, och att tidigare studier helt bortser från flera utgiftsposter som är svåra att beräkna ─ istället för att göra en uppskattning.

”Att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, skriver Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, i sin nya bok ”LÅSNINGEN”.

I massmedia beskrivs invandringen typiskt sett som berikande för Sverige, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringens kostnader är däremot en tabubelagd fråga, att sätta en prislapp på invandringen under det senaste decenniet. …

… Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta, men som Ekberg inte tar med, avser s.k. undanträngningseffekter. Dessa utgör hälften ─ 125 miljarder kronor ─ av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det handlar om kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, som t.ex. jobb och bostäder. …

I de fall som invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är vad man kallar komplementära, d.v.s. sådant som svenskar inte kan göra. Men det är sällan fallet, det handlar för det mesta om jobb av substitutkaraktär som svenskar hade kunnat ta, förklarar Tullberg. …

Det här är väl sådant som LO-folket ser och då tyr sig till SD, undrar jag?

…”Invandrare har sällan en unik kompetens utan de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller att jobba som biträde i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Amerikaner skulle inte bli utan tomater om farmarna inte hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare, men konsumenten skulle också behöva betala mindre i skatt till arbetslösa amerikaner.”

Ekberg väljer att helt bortse från sådana effekter.

… Invandrare tar också mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård, omsorg och rättsväsende. …

Jag hörde en irriterad sjuksköterska på en vårdcentral för ett par år sedan: ”Dom kommer hit så fort ungarna får lite snuva!” Det var efter att hon återskapat lite ordning i hyllorna för landstingets (?) informationsbroschyrer om ditt och datt som ”invandrarfamiljens” barn spritt ut i lokalen utan föräldraingripande.

Att de som nu lämnar Mellanöstern och Nordafrika beger sig till Sverige är inte konstigt. Uppgifter om den svenska frikostigheten har spritt sig vida omkring. Men tack vare detta är nu Sverige illa ute och måste på något sätt panikbromsa. Egentligen är det nog bara miljöpartister som inte förstår detta.

Det är tragiskt, men om övriga EU-länder börjar hjälpa till, så skulle situationen lätta. Naturligtvis också om Daesh (IS) inte fanns.

Det är nu några veckor sedan Magnus Norells bok ”Kalifatets återkomst ─ orsaker och konsekvenser” kom ut. Jag har inte läst den ännu, jag har böcker i kö, men en recension av den har jag läst, liksom allt jag kommit över om islamism och runt Usama bin Ladin, hans företrädare och efterträdare

Daesh framväxt i Mellanöstern eller något liknande borde man nog ha kunnat vänta sig. Något nytt efter Usama bin Ladin och al-Qaida. Men i Sverige ”får man inte” nämna att grenar av Islam inte passar oss västerlänningar. Att vi finner dem förfärliga. Jag nämnde en detalj häromdagen i ett inlägg, stenande vanligen av kvinnor mer sällan av män.

Svenska media verkar tro att vi inte vill höra talas om de här gräsligheterna. Att vi likt barn skall skyddas mot den otrevliga sanningen. Att terroristernas framfart i Mellanöstern har rusat sedan vi till att börja med kände oss lyckliga över den arabiska våren. Den som bara dog ut och ersattes av en helvetesordning. Folk flyr nu till oss från terror, våldtäkter och slaveri för att paradoxalt nog möta förövare här i vårt Sverige. I t.ex. flyktingboende, vi är ju så toleranta här.

Efter att nyss ha blivit svenska medborgare kan en del ”flyktingar” resa ned till Mellanöstern, mörda och våldta en tid och så komma tillbaka till Sverige och sin flyktingförsörjning. Ja, jag är mer än arg!

Magnus Norell lyckades inte få något svenskt förlag att ge ut boken. Hur feg får man vara? Svensk offentlighet uttrycker ofta upprördhet över ideologier som inte bygger på människors lika värde eller är rasistiska. Det är djupt upprörande, förfärligt, när samma upprördhet drabbar den som kunnigt uttrycker oro och beskriver den djupt antidemokratiska växande sekteristiska religiösa radikalism som inte ser människors lika värde. Mörkermän som istället klassar människor efter deras religiösa övertygelse.

Varför kallas nära nog allt vårt flyktingmottagande för invandring i media? Det är klart att de flesta av nutida flyktingar inte kommer att kunna återvända inom överskådlig tid. Men dels störtar de nu hit i panik och dels har de fått höra att Sverige tar emot dem frikostigare och tolerantare än något annat land.

Det gamla svenska välfärdstänkandet är dött, stendött i många kommuner. Det dog på många håll någon gång i slutet av 80-talet och är nu lika dött som Per Albin Hansson. I stället för att fråga hur mycket invandring Sverige tål har modefrågan varit hur mycket invandring behöver Sverige för att ta hand om våra

gamlingar och sjuka.

Särskilt lämpliga för den uppgiften verkar man se islamister, sunni eller shia. De kan visserligen vara dödsfiender, men det är deras ensak och döda varandra får de ju inte göra i Sverige. Afrikaner, som nätt och jämnt förstår eller kan tala svenska kan också passa för uppgiften. Många gamla, som t.ex. sandarnegubben hör ju ändå så dåligt och har vissa talsvårigheter.

Det händer tydligen otäcka saker på en del av våra asylboenden. Kristna mordhotas, ”jag skall skära halsen av dig”, personal som berättat att de är ateister har bespottats. Det verkar som om händelser av detta slag ofta inte rapporteras. En del kommer i alla fall fram, men då bara som en liten notis i lokaltidningen.

Ett exempel ges där SVT ändå rapporterat. ”Ett par på ett asylboende i Tärnaby fick akut förflyttas mitt i natten efter att mannen i förhållandet misshandlats av tre andra på boendet. De upplever att de är hotade för att de är kristna.”

Nej, när skall svenskarna förstå att man måste vara tydlig kring vilket land Sverige är?  Vi accepterar inte några fobier mot kristna, även om de skulle komma från Mellanöstern. Inte heller mot muslimer med annan variant av islam. Inte mot homosexuella, rasism, xenofobi (främlingsfientlighet t.ex.), kränkning, sexuellt trakasserande, mobbing och hot. Detta gäller ständigt och överallt på våra skolor, gator och på våra asylboenden.

Sådan information måste omedelbart delges de flyktingar som kommer hit och sedan upprepas. Asylsökande som sedan inte efterlever våra lagar bör omedelbart ges avslag på sina asylansökningar. Bara så kan vi stoppa det som nu sker, innan det förvärras.

Vår svenska välfärd - vart tog den vägen?

Vår svenska välfärd har tappat spåret sedan 70-talet någon gång, mer och mer, eller tydligare uttalat, mindre och mindre välfärd år för år. Detta med undantag för några av kommunerna, eftersom mycket av välfärden beror av kommunala beslut.

I Söderhamn är välfärden för de riktigt gamla och sjuka (ofta multisjuka) åldringarna långtifrån toppen då jag jämför. Kommunen satsar däremot en del på barn och ungdom, inget fel i det. Jag kan påminna om kommunens hemkörning av matvaror till alla äldre som ansågs behöva hjälpen för några år sedan.

Kommunen tog olagligt ut statsbidrag för alla hemkörningar trots att man visste sig inte vara berättigad till bidraget om kundens avstånd till mataffären var mindre än 2 kilometer. Länsstyrelsen hade tidigare påtalat oegentligheten, men kommunen fortsatte att ta ut statsbidrag även till kunder bosatta nära affären.

Då länsstyrelsen tog i med hårdhandskarna ville kommunalrådet (S) omgående stoppa hemkörningen av matvaror och skyllde på Alliansregeringen. Jag skrev ett par inlägg om det hela vid den tiden i den här bloggen. Statsbidraget var avsett att särskilt underlätta för kommuner med glesbygd och staden Söderhamns centrum är ingen glesbygd.

Just nu har en del kommunalpolitiker men också rikspolitiker och bland dem regeringen upptäckt att flyktingmottagandet gått över styr, är våldsamt kostsamt och att bostäder inte alltid kan ordnas omgående. Med flyktingskarorna följer också rent ekonomiska flyktingar och en del terrorister. Andra flyktingar blir terrorister efter att vi tagit dem under våra vingars skugga. (Jag är inte helt säker på att det ännu riktigt blivit sanningar som får uttalas?)

Synen på invandring har uppvisat en viss kontinuitet. Tiden 1900 ─ 1940 var det en vanlig föreställning att utifrån kommande tog arbete från svenskarna. Efter kriget var svenskarna närmast förbluffande välkomnande. I slutet av 1960-talet började LO arbeta för att denna typ av invandring skulle upphöra, vilket den också gjorde omkring 1970.

Under 1990-talet och framåt har man inte hävdat att invandrare tar arbete från svenskar. Däremot har man oroat sig över att förvärvsfrekvensen är för låg hos dem. I senare delen av 90-talet togs många flyktingar från Kosovokriget emot i Sverige, men de passade dåligt in i det svenska samhället, vilket påverkade flyktingklimatet negativt vid den tiden. Även nu är Mellenösternflyktingarna uppblandade med Kosovoflyktingar, vilka saknar skäl att få stanna i Sverige.

”Flyktingströmmen lyfter BNP” kan man läsa eller höra just nu och det är sant. Det är bara det att BNP absolut inte är något mått på välståndet i ett land. Det är ett mått på värdet av total konsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar och export minus import.

BNP ökar naturligtvis då folkmängden ökar. Nu strömmar flyktingar in med litet eller inget bagage och då ökar naturligtvis konsumtionen. De behöver mat, kläder, husrum, undervisning och mycket annat. Svenska lärare finner sig plötsligt ha ett antal muslimska barn, som egentligen bara talar arabiska i klassen. Nativiteten bland invandrarna är högre än hos oss, och såväl investerings- som driftskostnader för barnomsorg och skola ökar framöver.

Det begrepp som kan ge en fingervisning om välståndet är BNP per capita (per invånare) och den ökar inte i Sverige, har inte gjort det på många år och väntas inte göra det de närmaste åren. Den har länge stått stilla eller minskat, trots att innovationer hela tiden ökar produktiviteten på de flesta områden och detta samtidigt som konsumtionen dopas av nollränta och lånefest.

Arbetsgivarna söker arbetskraft som man inte hittar i Sverige. Många verkar tro att invandring kan vara en lösning av kompetensbristen, men verkligheten är en annan. Varken svenska ungdomar eller invandrade verkar möta upp mot kompetenskraven som ställs. Man kan möta fackligt motstånd, för höga ingångslöner, fel kompetensprofil, byråkratiskt krångel och språkproblem.

Problemen här i Sverige har blivit många och stora under senare tid och en stor del emanerar nu från det syriska inbördeskriget och flyktingströmmen därifrån. Alltihop började så hoppfullt med den ”arabiska våren”, demonstrationer 2010 i Tunisien som från 2011 spred sig över staterna i norra Afrika och Mellanöstern. Människorna ville ha demokrati och alltså ett slut på autokratierna och den vanliga korruptionen.

Demonstrationerna i Tunisien resulterade faktiskt i vissa reformer i demokratisk riktning. I Libyen och Syrien resulterade de i inbördeskrig. Kriget i Libyen blev kortvarigt och upphörde efter det att diktatorn Gadaffi dödats.

Protesterna i Syrien gällde till en början krav på demokratisering, ett stopp för den utbredda korruptionen, respekt för de mänskliga rättigheterna och slut på Assadfamiljens 40 år långa envälde. Assad mötte med kraftigt våld från polis, säkerhetsstyrkor och militärförband. Assadregimen stöddes av Sovjetunionen, nu Ryssland och Iran (Shia).

Strider pågår sedan länge över så gott som hela Syrien mellan regeringstrupper, och en lång rad olika rebellgrupper som stöds från andra länder med pengar, vapen och manskap (tyvärr även en del svenskar, som alltså inte borde få vara svenskar). Rebellgrupper strider också mot varandra och Daesh (IS eller ISIS) är tyvärr synnerligen aktiva.

Det ursprungliga motivet till det som började som en proteströrelse, demokrati och mänskliga rättigheter, är nu i stort sett borta. Nu rör det sig främst om religiös och etnisk krigföring.

Redan för ett par år sedan uppskattade FN att minst 120 000 människor dödats under konflikten. Tre miljoner beräknades ha flytt till grannländerna och mer än sex miljoner vara på flykt inom landet. Som alla vet har nu flyktingarna under en tid strömmat norrut till Sverige, som så gott som ensamt i Norden tagit emot dem.

Våra svenska politiker från vänster till höger, men med undantag för Sverigedemokraterna, välkomnade alla flyktingar då flyktingströmmen 2014 blev rekordartat strid. Fredrik Reinfeldt riktade orden: ”Öppna era hjärtan” till svenska folket. Förutom Sverige var det bara Tyskland som verkligen välkomnade alla flyktingar.

Bland de flyktingar som nu tar sig till Sverige finns många som inte har flyktingstatus och som alltså inte kommer att få stanna. Det gäller kanske främst sådana som kommer från Balkan, Afghanistan och Irak.

Man kan nu på de flesta håll se att Sverige ensamt inte kan fortsätta att vara mottagarland i oförändrad utsträckning. Övriga Schengenländer måste börja välkomna en betydligt större andel och samtidigt vid Schengens gränser stoppa sådana som aldrig kan få flyktingstatus.

Vår statsminister, Stefan Löfven, har äntligen förstått vad som händer och har erkänt. ”Vi har varit naiva”. Han vill nu sätta ett stopp vid Sveriges gränser och överlåta ytterligare flyktingmottagande till de Schengenstater som hittills hållit så många flyktingar borta.

I tre av våra svenska partier tror många fortfarande och så naivt att Sverige kan och bör fortsätta att ta emot flyktingar i oförminskad skala utan att försöka tvinga över dem till de ogina övriga i EU. De är Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Så dumt och olyckligt!

Oppositionsrådet Magnus Svensson blir alldeles till sig när det verkar som om kommunen kommer att i någon mån kompenseras för sitt flyktingmottagande med 74,5 miljoner kronor. Har han inte förstått att en stor del av dessa skall försörjas flera år framöver och inte kommer att tillföra kommunen några inkomster, tvärt om? Känner han inte till de luckor i kommunens behov och finanser som finns?

År efter år ägnar sig kommunens fastighetsbolag, Faxeholmen, åt att riva sina relativt sent uppförda hyresfastigheter. Enda byggverksamheten på flera decennier är uppförandet av några ”lägenheter” för omsorgsboende, på 30 m²  där ett extra stort badrum och ett pentry tar åtskilligt utrymme. Nej, Faxeholmen har vad jag förstår inga riktiga seniorlägenheter att hyra ut, de ovan nämnda är vad jag förstår närmast avsedda för livets absoluta slutskede då hobbyer och all verksamhet som kräver lite utrymme upphört.

I måndags beslöt kommunfullmäktige visst att projekteringen av en bandyhall skall igångsättas. Den skall visst få kosta dryga 50 miljoner, så det lär väl bli omkring 60-70? Jag undrar vad driftkostnaden blir och tror knappast att bandylaget, för vilket den byggs, tar på sig hela driftkostnaden och underhållskostnader?

Jag lyssnade i går kväll en stund på ”bubblandet” i kommunfullmäktige för och emot bandyhallen. Jag blir generad å deras vägnar då jag lyssnar på fullmäktigeledamöterna, så jag stängde av och tog del av resultatet i morgontidningen i stället.

Söderhamnare talar och skriver ofta hoppfullt om kommunens framtid. Jag undrar hur mycket de verkligen menar av det de uttalar eller skriver?

Jag är helförbannad!

(Jag borde ”fila” lite på det här, men sängen lockar.)

För någon månad sedan råkade jag på YouTube hamna på en filmad stening av en ung kvinna i Iran. Det blev en fruktansvärd upplevelse och då jag skulle nämna vad jag sett för min andra hälft hade jag klara talsvårigheter. Är du medveten om hur vidriga människor det finns på jorden? Människor som uppenbarligen tänker som vildsvin.

Häromdagen blev jag påmind då jag läste Lotta Lundbergs krönika i SvD Kultur ”Jag är rädd för symbolanalfabeter”. Jag gick motvilligt in på YouTube för att se om där finns fler filmade ”steningar” och det fanns fler. Jag tittade på en från Bangladesh. Fruktansvärt! Ännu värre än filmen från Iran, där övertalade man med svårighet kvinnans småbröder att kasta var sin sten. I Bangladesh såg man småpojkar ivrigt samla sten innan kastandet börjat på en skrikande imams uppmaning.

Jag är helt och fullt för att vi i Sverige skall göra vad vi kan för flyktingar från krigen i Mellanöstern. Men när dessa flyktingar återvänder till stridszonen och för att ansluta till Daesh en tid och sedan återvända till Sverige, så går det för långt. Sådana ”människor” skall, tycker jag; omgående fängslas för viss tid och därefter sparkas ut ur landet. Inte bara för en tid fängslas med gratis mat, husrum och kläder.

Det är helt fel att kalla dem ”IS” eller ”ISIS” som står för ”Islamiska Staten” resp. ”Islamiska staten i Irak och Syrien. Daesh är definitivt ingen stat utan en vanlig simpel terrororganisation, med vidrigast möjliga terror på schemat. Att kalla dem IS suddar ut gränsen mellan islam med muslimer och islamister.

Daesh står för det arabiska al-Dawla al-Islamiyya fi al-Iraq wa al-Sham men är absolut ingen stat.

Många muslimer menar att Daesh värderingar inte har med lslam att göra, men det uppfattar jag som att man vill skydda sin egen religion. Daesh är tydligen till stor del sunnimuslimer och en del religiösa fanatiker som vrålar ”Allahu akbar”, Allah är störst när de utför sina illdåd, så nog finns kopplingen.

Barnen till muslimska immigranter och flyktingar i Sverige har det inte lätt i skolorna. De placeras i skolklasser där en majoritet av eleverna är svenska, undervisningen sker på svenska och klasskamraterna kan inget annat språk än svenska.

Det innebär så gott som med automatik att de halkar efter i undervisningen och betygen blir därefter. När de slutligen går ut högstadiet, så gör de det med underkända betyg och kan inte fortsätta med gymnasiestudier. Jobb efter skolan uteblir, om de inte har föräldrar med egen rörelse av något slag.

Någon eller några av dem känner sig naturligtvis misslyckade och trots muslimska föräldrar men tack vare den svenska skolan har de inte ägnat islam någon tanke. I det läget och utan sysselsättning besöker kanske någon av dem en moské, träffar en imam som tänder intresset för religionen islam.

Återvänder gång på gång till moskén för att göra något av sysslolösheten. Träffar äldre religiösa muslimer, tar del av deras tankar, börjar fundera, känner sig kränkt av samhället och blir efter en tid radikal muslim. Börjar fundera på någon sorts hämnd mot det västerländska samhälle som inte tagit emot honom på ett rättvist sätt. Som inte gav honom de rätta förutsättningarna.

Han får kontakt med någon som vet hur man gör och åker till Mellanöstern för vapenträning, lite annan militär utbildning och för att kriga en tid med, inte mot, Daesh. Den här historien är inte bara påhittad. Enligt trovärdiga källor har mellan 300 och 400 svenska medborgare begivit sig till Mellanöstern för att ansluta till Daesh. Några av dem har kommit tillbaka och några har stupat.

Här i Sverige är det några politiker som haft funderingar om hur dessa återvändare skall behandlas. Dock är det ju så, att våra politikers funderande ofta avbryts eller tar väldigt lång tid, så några åtgärder lär vi inte kunna konstatera i brådrasket.

Dessutom har politikerna just nu fullt upp med att vidta de åtgärder Sverigedemokraterna länge begärt och därför utestängts och fortfarande utestängs från de övrigas försök till samförstånd. Här ges gammal historia avgörande betydelse.

Samtidigt bortser man nästan helt från Vänsterpartiets minst lika klandervärda och under lång tid landsförrädiska historia. Ett parti som länge hölls vid liv tack vare hemlig finansiering från det kommunistiska ryska imperiet och dess massmördande regim.

Många svenskar har inte bara svårt med historieämnet, de har helt klart också problem med sitt eget språk. Exempelvis är det nog många svenskar som inte ser skillnaden mellan islam och islamism eller muslim och islamist.

Kanske är det befogat att här ange att islamism är en radikaliserad och politiserad variant av muslimsk fundamentalism. Islamismen vänder sig helt mot och bekämpar vårt öppna samhälle. Det kan inte anses givet att islamismen försvinner i och med europeisk modernisering och demokratisering av muslimer. Det kan tvärtom visa sig att den religiösa reaktionen kan ha motsatt verkan och det som hände den 11 september upprepas gång på gång, vilket Allah förbjude.

Stefan Löfven har kanske vaknat

”Vi har varit naiva”, sade Stefan Löfven den 19 november. Vi är nog ganska många som tyckt så under lång tid. Under socialdemokraternas senaste regeringstid, ett drygt år, har vi upplevt en massiv folkvandring, en massflykt från Mellanöstern och Afrika till Tyskland och Sverige.

Tyskland har tydligt kunnat redovisa ett stort behov av befolkningstillskott. I Sverige finns och fanns inte motsvarande behov annat än för ett fåtal yrkeskategorier med speciella kunskaper. Det gäller t.ex. läkare och sjuksköterskor, kategorier som kan bli yrkesverksamma först efter avsevärd tid,  då de fått sina färdigheter validerade och kompletterade, då de godtagbart lärt sig vårt språk i både skrift och tal samt sjukvårdens lagar och bestämmelser. I övrigt har Sverige en utbredd arbetslöshet, särskilt bland unga och äldre.

De flesta länderna i Europa tar bara emot en liten bråkdel flyktingar om man jämför med Sverige och i Sverige är Gävleborgs län den region som tar emot flest flyktingar per capita. I Gävleborg är det tydligen Söderhamns kommun som tar emot betydligt fler än övriga kommuner, eftersom vi här får betydligt mer pengar än de övriga kommunerna. Även de andra nordiska länderna tar endast emot en bråkdel av vad vi i Sverige gör.

Vi vet att för de flesta flyktingar som stannar i Sverige gäller att de får ett fast arbete först efter 7 ─ 10 år och under den tiden skall de försörjas med bostad, föda, kläder och mycket annat som vi människor behöver.

En del politiker, men tydligen inte alla, har fattat att det är vi medborgare som skall betala vad detta kostar och att det inte rör sig om några små summor. Tills vidare har det sagts att staten, det vill säga vi medborgare, skall låna vad som behövs. Vi har ju inte dessa pengar och kan inte betala det ”krona för krona” som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt sade.

På riksplanet har politikerna fattat att kommunerna inte klarar kostnaderna för flyktingmottagandet själva. Det är bl.a. därför man lånar upp pengar som alltså småningom ändå måste betalas tillbaka med ränta. Det sägs att Söderhamns kommun kommer att kunna kvittera ut 74,5 miljoner kronor av dessa pengar.

”Det känns otroligt bra, jag är stolt över vår regering som följer upp sina politiska beslut med pengar”, säger kommunalrådet (S). Han har helt rätt, det är nämligen inget som tidigare S-regeringar brukat göra.

Oppositionsrådet Magnus Svensson (C) tror enligt Söderhamns-Kuriren till att börja med inte att det är sant att kommunpengarna kan disponeras redan i år. ”Det är en helt fantastisk nyhet. Inte nog med att asylsökande kommer hit med kunskap och nya kulturer, nu får vi statliga miljoner för dem också”, säger han så intelligent och utan spår av ironi.

Kanske tror han att kommunen plötsligt blivit förmögen. Själv blir jag orolig för hur pengarna kommer att hanteras. Syftet med pengarna är ju att säkra vård, skola och omsorg, där det fattas pengar. ”Nu kan vi göra stora integrationssatsningar. Äntligen finns det pengar att jobba med”, säger Svensson (C) också.

Samma dag tidningen rapporterar tillskottet till kassan rapporterar den också kommunstyrelsens plötsliga beslut att bandyarena för drygt 50 miljoner kronor skall byggas i byn då kommunfullmäktige så beslutar. Jag är just nu mer orolig över framtiden i Söderhamn än över eventuella terroristattentat i Sverige.    

  

Kommentar till kommentar

Anonym har lagt in en ny kommentar till ett av mina gamla inlägg.
"Upplagd av Anonym för SANDARNEGUBBEN den 16 november 2015 11:16".
Tyvärr finns inte själva kommentaren med så den blir inte införd då jag "klickar" på publicera. Synd!

Zonen och fredsutbrottet 1990

Det andra världskriget följdes nära nog omedelbart av det kalla kriget, som blev en långdragen historia om ett drygt halvsekel. Västsidan avrustade till att börja med i snabb takt, och soldaterna skickades hem så snart det sig göra lät. Tyvärr gjorde inte ryssarna på samma sätt, de hade gripits av en sorts storhetsvansinne och ville göra alla sina nu ockuperade länder till Ryska lydstater eller ännu hellre till ryskt territorium.

Tyvärr hade den sjuklige amerikanske presidenten, Franklin D. Roosevelt trott alldeles för gott om ryssarna och redan före fredsutbrottet gått med på en del ohemula territoriella krav, trots Winston Churchills protester. Roosevelt dog strax före Hitler och efterträddes av Harry S. Truman.

Ryssarna visade snart sitt rätta ansikte och de ryska ockupationssoldaterna blev i stor utsträckning kvar i de länder de ockuperat eller tillfört Sovjetunionen. Det stod helt klart att ryssarna siktade mot världsherravälde via den kommunistiska internationalen OMS och sin militära styrka sedan övriga länder i Alliansen nära nog fullständigt avrustat. Lyckligtvis insåg man i dessa länder faran och avrustade inte helt. USA kunde för sin del avrusta men ändå behålla avsevärd styrka även i jämförelse med Ryssland.

Det här var lite bakgrund typisk för mig. Nu tar vi lite annan bakgrund. Under VK2 använde tyskarna en kryptomaskin, Enigma. Den hade ett tangentbord precis som en vanlig skrivmaskin, men kunde skicka det skrivna över radio eller tråd i kodad form. Det finns bara ett sätt att på detta sätt skicka meddelanden eller rapporter som inte går att forcera och det är att bara använda kodnyckeln en gång och för ett meddelande.

Det är bara det att något sådant blir administrativt nästan omöjligt om man såsom inom en krigsmakt i krig har att skicka flera tusen telegram om dagen. Här trodde tyskarna att de hade en säker lösning i sitt fjärrskrivarsystem Enigma.

Enigma var en kryptomaskin med tio miljoner miljarder möjliga kryptoinställningar. Skrivet med siffror blir det 10 000 000 000 000 000. För att göra sig en föreställning om talets storleksordning kan man tänka sig att varje svensk innevånare tilldelas en miljard unika kryptoinställningar. Tyskarna ansåg systemet i det allra närmaste omöjligt att avkoda om man bara bytte kryptonyckel varje dag.

När sedan tyskarna ockuperat Norge 1940,så hyrde de kabelförbindelse via Sverige till Oslo och krypterade sina meddelanden via denna med de ”säkra” Enigmamaskinerna. De nyfikna svenskarna tappade av de krypterade telegrammen i Göteborg och skickade dem till Stockholm. Där skrev man ut dem och matematikprofessorn Arne Beurling tog dem med sig

hem till Uppsala (också uppgifter om att han satt i en villa på Lidingö och att han arbetade i fjorton dagar finns).

I Sverige hade man konstaterat att telegrammen utgjordes av oläslig text från ett mycket kraftfullt maskinkrypto. Beurling upptäckte att man ganska snabbt, ofta efter några timmar kunde räkna ut den för dagen gällande kryptoinställningen för maskinen. Sedan var det ett närmast mekaniskt problem att få ut klartexten utan att det tog så lång tid.

Hur kunde då Beurling lyckas med detta? Jo, det var så att kabelförbindelsen via Sverige inte var perfekt och de tyska signalisterna tvingades sända om en del telegram. Det gjorde de av bekvämlighetsskäl eftersom det var lite krångligt att byta kodvariant. Sedan Beurling upptäckt detta kunde han börja forcera koden.                                                                                                                                                                                                                  

Då man nu hade algoritmen för maskinen, så var det inte så svårt att bygga en egen dekrypteringsmaskin (en G-skrivare) och det gjorde svenskarna. Nu kunde man efter några timmar på svensk sida läsa telegram och krypterade skrivelser som skickades via Sverige mellan Berlin och Oslo. All hemlig trafik gick denna kabelväg, eftersom radiotrafik skulle kunna avlyssnas av engelsmännen.

Sammanlagt avlyssnade den svenska underrättelsetjänsten åren 1940 ─ 44 inte mindre än ungefär 300 000 G-skrivartelegram. Man kunde följa de tyska förberedelserna för anfallet på Sovjetunionen, Barbarossa, och därvid konstatera att Sverige inte samtidigt hotades.

På samma sätt kunde förstås svenskarna följa den krypterade tyska trafiken mellan Tyskland och beskickningen i Stockholm liksom den tyska trafiken mellan Norge – Finland och Tyskland – Finland. Vi höll oss således ganska väl underrättade om vad som komma skulle under kriget. Sverige (FRA) har än idag ett gott rykte som kodknäckare och fick därför vara ganska mycket med de stora pojkarna i en ”förening” som kallas UKUSA eller BRUSA och i något annat som kallas Veronaprojektet. (Kanske mer om detta en annan gång.)

Vad svenskarna med Arne Beurlings hjälp lyckats med upprepades så småningom av engelska kodknäckare i Bletchley Park. Tack vare detta kunde britterna vinna en hel del framgångar i VK 2. Exempelvis fick man på så sätt veta var de tyska ”vargflockarna” samlades ute på Atlanten för att angripa konvojerna från USA till England. Tyskarna blev till slut tvungna att ta hem sina ubåtar då de annars raskt blev sänkta. Botemedlet, snorkeln, kom för sent för Tyskland.

Vid krigsslutet var det bara några få engelsmän och amerikaner som visste att senaste version av Enigmakoden kunde dekrypteras. (Ryssarna kände också till det, men det visste bara de och det är en annan historia, den om Cambridgeringen.)

Alla, som visste något om Enigmaavkodningen belades med fortsatt tystnadsplikt. Existensen av något sådant fick inte röjas. De som på ett eller annat sätt arbetat med Enigma förbjöds att nämna något i intervjuer eller föredrag, i böcker om VK2 eller i memoarer. Hemligheten om att man faktiskt kunde forcera Enigmakoden skulle bevaras i evighet.

Det visade sig snart att bevarandet av The Ultra Secret blev ett problem för väktarna. Ett av problemen var Winston Churchill själv, som 1946 började skriva sin historieversion, The Second World War, i sex mastiga volymer. Forcerandet av Enigma liksom utnyttjandet av denna förmåga var ju orsaker till många av engelsmännens framgångar under kriget. Hur skulle man kunna få honom att avstå från att nämna något röjande om detta?

Churchill gav emellertid med sig och skrev inget om det som nu kallades Ultra. Men så, i manuskriptet till volym två stod det att Churchill timme efter timme ägnat sig åt att läsa Tyskarnas telegram och om Churchill skrev på detta sätt, så skulle många initierade tolka det som att det nu var fritt fram att skriva om Ultra. Churchill strök i alla fall meningen.

The Ultra Secret var viktigt att hemlighålla under lång tid efter VK 2, därför att (som man trodde) bara brittisk och amerikansk underrättelsetjänst visste att Enigmasystemet kunde forceras. Enigmamaskiner fanns nu lite här och där i världen och såldes på en begagnatmarknad. Över hela världen började de användas av köpare som hade råd och i tron att klartexten kunde hållas hemlig.

Det var bara UKUSA:s ordinarie medlemmar som kunde veta bättre och det var USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Brittiska och amerikanska underrättelsetjänster började nu enkelt kunna läsa en hel del intressant telegramtrafik i stället för den tyska krigsmaktens. Förmågan hölls hemlig i nästan trettio år, varunder vi matades med en felaktig historieskrivning

1990 rasade det ryska imperiet, Sovjetunionen, ihop liksom kommunistpartierna i både Ryssland och dess satellitstater. Världen kunde dra en suck av lättnad, det kalla kriget var avslutat trodde man. Alltså kunde det vara tid att börja skriva det svenska försvarets kallakrigshistoria. Vid min arbetsplats aktualiserades historieskrivning för Försvarets fasta radiolänknät (FFRL) och Försvarets telenät (FTN), som det numera heter. Bara några få medarbetare från FFRL:s första tid fanns ju kvar, och då som pensionärer.

Under tidigt 1900-tal färdigställdes Bodens fästning, som egentligen är ett antal fästningar för artilleri och en för stabs- ledningsfunktioner. Fästningen är numera nedlagd och välkänd, men utrymmena i bergen ger givetvis ett visst skydd om det skulle behövas.

Under Vk 2 och Kalla kriget fortsatte man att spränga ut bergrum runtom i Sverige, tills man kunde skämta om schweizerosten Sverige. I dessa bergrum byggdes stabs- och ledningsanläggningar, förråd av alla slag, verkstäder, väldiga befolkningsskyddsrum o.s.v. i en omfattning som gjorde Sverige unikt. Varje kommun med självaktning lät t.ex. bygga undergjordiskt eller bergskyddsrum för den kommunala ledningen och civilförsvarsorgan.

Såväl det militära som det civila försvaret var på god väg att läggas ned, Sovjetunionen fanns ju inte längre och utgjorde inte längre ett hot mot världsfreden. Något annat motsvarande hot fanns inte. En medarbetare vid Försvarets Materielverk skrev ganska utförligt om högkvarterets sändaranläggning för kortvåg i det radionät som förband försvarets stabsplatser.

Det verkar som om man bland särskilt intresserade av denna historia missuppfattat det och trott att skogen av antenner han beskrev låg på högkvarterbergets hjässa. Sådana sändaranläggningar låg på avstånd från de stabsplatser de betjänade eftersom lägena kunde bestämmas genom pejling.

Och nu kommer jag till något som kan påminna om The Ultra Secret. Jag är visserligen inte längre med i ruljansen, men jag har inte sett något om att Riksstyrelsens eller Högkvarterets skyddade anläggningar är avhemligade. Ändå är det några entusiaster som intresserat forskar efter deras belägenhet.

Någon kanske bara forskar efter äldre (f.d.) högkvartersanläggningen, den jag besökte i ett inlägg 2009, men den kan väl vara kvar som ett av många alternativ för något nuvarande eller uppstående behov?

En, som är intresserad av de här anläggningarnas historia, tycker det är synd att det inte går att få fram fakta om de här anläggningarna, snart är det ju för sent att kontakta dem som ”var med”. Alltså, det kanske är med de här anläggningarna som med The Ultra Secret och då vill man ju inte locka besökare. Varken Krigsdelegationen eller ÖB stabs medlemmar vet ju, annat än undantagsvis i förväg, var de här stabsplatserna ligger och de utgör fortfarande ett rätt gott skydd om det börjar smälla.

Söderhamn klarar inte uppgifterna

Söderhamn är tyvärr en stad som backar in i framtiden. Man ser det naturligtvis extra tydligt som inflyttad och kommande från en kommun som kör med full fart framåt uppåt. Naturligtvis gäller det att i media följa vad som händer och inte händer i såväl kommunen som riket för att kunna se och jämföra.

Det ena företaget efter det andra i Söderhamn lägger ned sin verksamhet eller går i konkurs. Småningom blir en företagare i branschen kvar och klarar sig en tid utan konkurrens. Småningom upptäcker kunderna att priserna gått upp då konkurrens saknas och servicen blir allt sämre.  Då sätter sig den bilburne i bilen och kör till Hudiksvall, Bollnäs eller Gävle för att hitta specialaffären (urmakaren, vvs butiken, eller vad det kan vara). Jag har själv gjort så mer än en gång då Söderhamnsföretag både tagit hutlöst betalt och gjort ett dåligt jobb. Ja, det finns justa företag i Söderhamn, men de andra blir tydliga då avståndet till konkurrenter ökar.

En tydlig bild av hur illa det är ställt i kommunen får man vanligen varje dag om man förstår vad som egentligen står uttryckt i ortstidningen. Häromdagen refererades ett möte i kommunfullmäktige.

Ledamöterna i kommunfullmäktige kan genom att lämna in en motion ta initiativ till ett ärende som kommunfullmäktige har att besluta om efter ärendets beredning. Regeln är att beredningen skall utföras så att kommunfullmäktige kan fatta beslut i ärendet inom ett år. Visar sig beredningen behöva ytterligare tid skall arbetsläget för beredningen redovisas efter ett år.

Det är enkla regler som tjänstemän och politiker i kommunens förvaltning och nämnder har att följa och också följer i andra kommuner. Jag kommer från en kommun där man har ordningen att en gång per år särskilt följa upp arbetsläget för beredningen av inlämnade motioner. Till detta har i många kommuner, även Söderhamn, adderats möjligheten för vanliga medborgare att på motsvarande villkor inlämna medborgarförslag.

När man så i nämnder och förvaltning äntligen tar tag i dessa motioner, för redovisning i fullmäktigeförsamlingen, så visar det sig att man har 58 motioner och medborgarförslag som legat mer än ett år och att fullmäktige föreslås förpassa 32 av dem till papperskorgen!

Man förklarar också att alla motionärer och förslagsställare välkomnas att inlämna samma motion/förslag en gång till. Samtidigt kan man konstatera att vissa motioner tydligen legat i någons skrivbordslåda sedan år 2011 och alltså redan kan ha legat utan åtgärd i 5 hela år.

Söderhamns kommunförvaltning är ju känd för sina många chefer, kanske har det inte funnits några vanliga tjänstemän att lotta arbetena på och då blir väl inget gjort?

Vi vet ju också sedan tidigare att en del tjänstemän och kotterier av sådana inte sällan styr och ställer som de själva vill, att detta ibland går ut över kolleger, som avskedas eller söker sig till trevligare och bättre jobb.

Den politiska oppositionen i Söderhamn är mjäkig och hörs knappt av då majoriteten fullständigt misslyckas med sina ”affärer” eller uppdrag.

Oppositionsrådet säger sig förstå att många som lämnat förslag som nu skall behandlas som om de inte funnits är besvikna. Miljöpartiet har två motioner som nu bara tas bort. Kommunen klarar helt enkelt inte sin uppgift och bryter mot kommunallagen.

Det verkar som om kommunförvaltningen behöver en chef som kan få förvaltningarna att fungera, Nämnderna är som de är i tre år till och där finns nog inget hopp om bättring.

Miljöpartisten Karin Solum sade under debatten i fullmäktige: ”Jag trodde att när en motion fått okey så skulle den verkställas, likaså medborgarförslag. Jag tror att det kan späda på politikerföraktet”, Jag för min del tror inte hon behöver särskilt oroa sig för detta. Det kan inte sjunka så mycket lägre då det nått botten.

Hemliga dokument visas i utskott

Förra onsdagen fanns den rubriken i Svenskan och givetvis hoppade jag till där jag satt i min stol. Jag har, den här valperioden, inte gjort mig besväret att titta efter vilka alla som sitter i försvarsutskottet. Men förra perioden satt det en hel rad ytterst opålitliga människor där och inte bara från Vänsterpartiet.

Nu är det ju inte så att försvarsutskottet delges någon större mängd detaljuppgifter om vårt försvar. Den här gången gällde det bara promemorian om ett svenskt deltagande i den brittiskledda Natostyrkan Joint Expeditionary Force (JEF). Och där ska naturligtvis Sverige som vanligt ställa upp för Nato och därmed Europa.

 Det rör sig här om det spjutspetsförband på 5 000 soldater som på 48 timmar skall kunna mobilisera för att försvara Baltikum vid en eventuell konflikt där. För övrigt något Sverige lovade redan under den förra regeringen.

Med eller utan ansvar

Lilian Sjölund är politisk redaktör på Söderhamns-Kuriren och hon har fått en hel del beröm i min blog. Men det hindrar inte mig från att komma med kritik, då jag finner det befogat. I lördagens Kurir presenterar hon en krönika på ämnet Experterna och populisterna.

Rubriken är Politiker utan ansvar lämnar parlamentet. Det är Sverigedemokraterna som kallat till presskonferens och talat om att de ledsnat på att verka inom ett parlament där övriga partier behandlar dem som om de inte finns. Men de finns ju de facto! Och inte bara det, de växer stadigt och verkar vara på väg att gå om moderaterna, som är obetydligt mindre än socialdemokraterna.

Lilian Sjölund har varit och lyssnat på experter i migrationsrätt och nu skriver hon: Jurister som berättar hur de arbetar för att upprätthålla rättssäkerheten i Sverige under den värsta flyktingkatastrof vårt land upplevt. Deras klarsynthet och uppriktighet har en lugnande effekt. Men också deras faktagrundade torra, juridiska förhållningssätt till vad som gäller, skriver hon.

Hur jurister som håller sig till lagens bokstav kan ha en lugnande effekt begriper inte jag.

Ungefär 1,5 miljoner Svenskar flydde huvudsakligen i slutet av 1800-talet som båtflyktingar till USA, många av dem för att få uppleva religionsfrihet, andra för att få äta sig mätta. De blev väl mottagna och vi skall självklart ta emot flyktingar som vi gjorde under andra världskriget. Men vi bör också ha klart för oss att en hel del av dem saknar flyktingstatus.

Och vidare skriver Lilian: Vi har en asyllagstiftning, vi har ett kvotflyktingmottagande, vi har strikta regler för vad som gäller registrering och fingeravtryck. Och vi har alldeles speciella regler för ensamkommande barn.

Asyllagstiftning ja, många kommer redan nu därför att de flyr miljön, såsom Mark Lynas beskriver i sin bok ”Sex grader”, som kom för 8 år sedan. Alltså på grund av den torka som redan nu börjat plåga norra Afrika och Arabländerna.

Ja, vi har en asyllagstiftning, men vem bryr sig förutom de jurister som eventuellt kommer att beröras

I Dagens samhälle läste jag 2014: ” På tio år har antalet ensamkommande asylsökande under 18 år till EU fördubblats från 12 000 till 25 000. Under samma tid har antalet barn som sökt asyl i Sverige mer än tiodubblats från under 1 000 till i år prognostiserade 12 000, från 10 procent till runt 40 procent av alla som kommer till EU. Jämför det med att Sverige utgör cirka två procent av EU:s befolkning.

De sannolikt viktigaste orsakerna är, att Sverige jämfört med övriga EU-länder erbjuder de mest förmånliga regelverken vid ansökan om asyl, till exempel vad gäller permanenta uppehållstillstånd, generösa regler för anhöriginvandring och att vi litar på den sökandes uppgifter om sin egen ålder.

För ganska länge sedan såg jag en uppgift att en del ensamma barn bedöms kunna vara uppemot 22 år.

Flyktingarna strömmar fritt in i Malmö, Trelleborg och Göteborg. Många låter sig inte registreras där utan reser vidare dit de själva vill, till kompisar eller släkt som kommit tidigare eller någon plats de rekommenderats. Följden blir kaos eller nästan kaos. Jag läste nyligen om en fullastad buss, som rastade i Söderhamn under resan med destination Boden. Vid avfärden mot slutdestinationen saknades ett trettiotal passagerare. De satt väl på tåget tillbaka mot Stockholm?

Lilian Sjölund igen: Vi har inte en välfärdskollaps. Vi har inte en samhällskollaps.

Fråga de sjuka som är 80+ om de nu får den vård och omsorg de lovades av alla S-regeringar från 50-talet och fram till 2006?

Lilian: Ingen skönmålning, det är både kris och kaos i bostadsletandet, ja på de flesta fronter om man skall tro Oskar Ekblad, ansvarig för kvotflyktingverksamheten.

Visst, det handlar inte om ett par dagar i gympasalar. De kommer att få bo där ett längre tag. Det finns inga lägenheter helt enkelt. Så vi tar i stort sett vad som helst nu. …

Ja, tälten SD vill informera om är framtagna, men jag tror att det i första hand blir fråga om gymnastiksalar och sådant, även om de behövs för sitt ändamål.

Lilian fortsätter: Samhällsingenjörskonsten kunde dock vara bättre i den enskilda kommunen tycker Oskar Ekblad. Med det menar han att tjänstemän borde sätta sig ner med den enskilde flyktingen och göra upp en plan. För vi kan avliva myten redan nu om att USA väljer ut vilka flyktingar de vill ha. Och ändå är det mycket lättare för somaliern att få jobb där, än här.

Oskar Ekblad, ansvarig för kvotflyktingverksamheten verkar i alla fall vara optimist. Tror han att enskilda tjänstemän i kommunerna är så kompetenta har så lite att göra att de kan ägna tillräcklig tid för att, med varje flykting, sätta sig ned och göra upp en plan.

Planer behöver i så fall göras upp för vitt skilda områden, t.ex. för utbildningar av olika slag, för arbete, boende, försörjning tills vidare o.s.v. i en lång komplicerad rad.

Lilian fortsätter: Och på torsdagen har så Sverigedemokraterna presskonferens. De har varslat om en kursändring. Den samlade pressen tror att det handlar om politiken, men den är ju föga utvecklingsbar i sin enögdhet. Parlamentarikerna ska nu bli utomparlamentariska skulle man kunna säga. De ska nämligen lämna riksdagen, för där får de inget gjort i alla fall. …

… Men när SD-ledningen meddelar att de ”gjort allt de kan för att påverka parlamentariskt” borde historiens kalla kårar få fler att frysa i oktoberkylan, än de flyktingfamiljer som nu anländer i sandaler.

En politiker som inte kan göra mer i en demokrati bör avgå ─ inte hota med andra metoder. Ett parti som sitter i riksdagen borde också inse att man tillhör den lagstiftande församlingen.

Politiskt är jag numera vilde. 2009 lämnade jag Moderata Samlingspartiet efter att troget ha tjänat partiet i många år. Men det parti jag lämnade var inte detsamma jag en gång anslutit mig till, Gösta Bomans, Jarl Hjalmarssons och Carl Bildts parti. Numera är frågan om hur jag skall rösta i riksdagsval öppen, men Folkpartiet och Kristdemokraterna kan vara möjliga i riksdagsval om det inte blir en blankröst eller vid det laget SD.

Tydligen vill ju Sverigedemokraterna verka som ett demokratiskt parti i Sveriges riksdag, men de övriga partierna har gemensamt beslutat att Sverigedemokraterna inte skall tillåtas att verka i Riksdagen så som folket har beslutat i allmänt val. Vad medborgarna beslutar i val skall tydligen inte längre gälla i demokratisk ordning.

I stället beslutar övriga partier i enighet att Sverige skall lämna sitt demokratiska styrelseskick under kommande åtta år. Överenskommelsen mellan övriga partier kallades ”decemberöverenskommelsen”, som direkt blev vad den borde: DÖ. Dog gjorde den också ganska snart, även om en del försöker att delvis hålla den vid liv.

Läget i Sveriges Riksdag är att om man låtsar att SD inte finns, så kan S, V och MP bilda majoritet. Men om M, Fp, C och KD går ihop, så behöver de stöd av SD för att nå majoritet i Riksdagen. Huga då, SD som tungan på vågen!

Varför inte acceptera läget, det läge som Sveriges folk genom demokratiskt val försatt sig i? Jo, det skulle ge Sverigedemokraterna det demokratiska inflytande de genom allmänna val var berättigade. De skulle i varje enskild riksdagsfråga kunna fritt välja Alliansens eller den Socialdemokratiska sidan och de skulle också göra det. KAOS, sa alla de andra. Slopa det där med demokrati! Låtsas som om SD inte finns.

En politiker som inte kan göra mer i en demokrati bör avgå ─ inte hota med andra metoder, skriver då Lilian Sjölund. DEMOKRATI? VAD TALAR HON EGENTLIGEN OM?

SD har talat om att annonsera utomlands om att flyktingar till Sverige nu kommer att få bo i tält i vårt nordiska klimat. Det är tydligen grymt att hota med sådant. Jag såg på TV den medelålders herre som var svårt missnöjd med sin placering i en mindre stad och som klart deklarerade att han endast kunde acceptera placering i en stor stad. Men häromdagen gjorde vår statsminister, Stefan Löfven själv, klart att det nu är dags att ta fram tälten.

Om då SD i stället för att verka parlamentariskt i Sveriges riksdag, vilket övriga partier förhindrar, ägnar sig åt att informera presumtiva Sverigeresenärer om situationen i Sverige, så kan det väl knappast vara helt fel? Det är ju korrekt information.

Svenska folket har i allmänt val visat att de önskar en blocköverskridande regering. Den regering vi nu har är inte önskad av folket och följderna är katastrofala. Den förra regeringen lyckades åstadkomma tusentals nya vita jobb genom Rut- och Rot-avdragen och de riktigt gamla och sjuka pensionärerna kunde få sina lägenheter hjälpligt städade var tredje vecka. Samtidigt drogs det igång en hel del behövligt underhåll av tidigare dåligt underhållna hus och lägenheter. Byggsektorn kom igång med en hel del nya jobb som följd.

Att släppa in SD i den demokratiska värmestugan betyder inte att styrelseskicket i Sverige blir nazistiskt. Tvärt om skulle det betyda att Sverige återgår till demokrati, men att socialdemokrater och moderater också måste börja enas för att låta riksdagen ta de beslut riksdagen skall ta.

Zonen

Mitt förra inlägg här är i huvudsak en kopia av ett e-postbrev jag skickat. Det handlade i huvudsak om”Zonen” och Zonen kallas bl.a. det geografiska område där Sverige vid krigstillstånd avsåg att samla rikets såväl civila som militära centrala ledning. Detta förbereddes genom att man byggde fortifikatoriskt skyddade anläggningar för dessa organ.

Djupt i urberget sprängde man ut stora bergrum i vilka man sedan byggde ”hus”, ofta i tre våningar, för rikets i krig viktiga organ. På samma sätt gjorde man för rikets regionala organ, länsstyrelser, militärområdesstaber, luftförsvarscentraler o.s.v. På Muskö byggde man in ett helt skeppsvarv m.m. i berg.

Så gott man kunde hölls de här anläggningarna hemliga för alla som inte i fred behövde veta något om dem. Idag är många av de här anläggningarna stängda och i en del fall plomberade. Sekretessen verkar ha slappnat och en grupp historieintresserade människor vill av olika skäl veta allt om bl.a. Zonen.

Jag är inte någon vän till Putin eller hans hantlangare. Det har klart framgått av en del tidigare inlägg här. Jag har också kunnat konstatera att någon eller några i Ryssland noga följt min blog. Under ett par veckor före mitt förra inlägg har jag saknat det här ryska intresset. Efter mitt förra inlägg är det emellertid tillbaka.

För oss, som under vår aktiva tid arbetade i och med de här anläggningarna är det inte alltid så lätt att veta vad som hävts av den gamla sekretessen och givetvis finns det i vissa fall en del skäl till bibehållen sekretess. Många av dessa anläggningar kan givetvis behöva användas igen. Ryssland med Putin vid rodret inte bara funderar öppet över möjligheterna att genom krig utöka riket.

Mitt förra inlägg Ett intresse och ett brev blev en överraskning för mig själv. Det är ett svar på en del frågor om anläggningar inom Zonen. Idag konstaterar jag att antalet besök i min blog dagen efter det inlägget mer än 20-faldigades, dagen därpå var bortåt 15-faldigat och hittills idag är ungefär 9 gånger fler än vanligt.

Jag gissar att de här ”tittarna” till stor del använt sökord på nätet, som inte på länge varit så vanliga hos ”sandarnegubben”. Ord som Zonen, kalla kriget, säkerhetspolitik, högkvarteret, HKV, Flygvapnet, radaranläggningar, krigsförbindelser, ledningscentraler, radarbilder, luftbevkningen, flygstridsledsning o.s.v. Jag tror att Sveriges försvar återigen har börjat intressera svenskarna.

Ett intresse och ett brev

Det finns hos några entusiaster ett intresse för något som inom försvaret, under VK 2 och kalla kriget kallades Zonen. Zonen var att se som det område och det kluster av anläggningar där rikets och försvarets högsta ledning skulle uppehålla sig och verka om Sverige invecklades i krig. Det var till del fråga om anläggningar i bergrum som skulle skydda regering och krigsdelegation liksom det militära högkvarteret, HKV, men Zonen omfattade så mycket annat av typen hjälpmedel för dessa två.

Bl.a. ett inlägg i den här blogen (blog och inte blogg menar jag) i juni 2009 har resulterat i att några som intresserat forskar i Zonens historia kontaktar mig. Själv läser jag gärna militärhistoria som inte ligger för långt tillbaka i tiden och sådant som gäller säkerhetspolitik. Kanske är det någon sorts yrkesskada. Jag har ju under exakt 40 år sysslat med dessa hemligheter.

Mitt senaste brevsvar till en av dessa zonforskare får också bli detta inlägg i min blog.

Hej Mats

Jag svarar så gott jag kan, men mitt minne sviker mig mer och mer.

Radiolänknätet var fram till mitten av 50-talet en ren flygvapenangelägenhet. Generalen Nordensköld var något alldeles extra och Flygvapnet kom att tilldelas mycket stora ekonomiska resurser för att från början sätta fart på utbyggnaden av det svenska flygvapnet. Flygvapnets särställning i det avseendet kom att kvarstå under mycket lång tid.

Flygvapnen blev under VK 2 ett sorts hot mot arméernas dominans i krig och i krigsförberedelser, därigenom även av försvarsledningen. Ändå skulle det dröja till 1961 innan flyggeneralen Torsten Rapp blev överbefälhavare. Med fart från tidigt 50-tal utgjorde flygvapnet ett uppenbart hot mot arméns dominans av försvaret och därmed även dess ledning.

Flygvapnet var extremt teknikberoende och därmed teknikkrävande. Jag vill peka på flygplan, radaranläggningar, snabbt datorberoende ledningscentraler, ögonblickligt sambandsbehov även över stora avstånd och med flygplan både på mark och i luften. Radarbilder skulle med den tidens teknik kunna visas i realtid på stora avstånd från radarstationerna. Allt behövde vara toppmodernt för användbarhet i krig.

En annan lustig skillnad var att flygofficerare nära nog genomgående använde tilltalsordet du, både uppåt och nedåt i befälsgraderna. Detta påverkade naturligtvis även oss civilister i flygförvaltningen, som nära samarbetade med flygstaben. Klart är också att det tidigt påverkade även de försvarsstabsofficerare vi samarbetade med. Den stora allmänna Du-reformen kom på allvar först i början av 70-talet. Säkert en hemsk upplevelse för många arméofficerare och för all del även i Marinen. (Titta gärna på Min första ingenjörsbefattning, ett inlägg från 2009.)

Då FV skulle ta över luftbevakningen från armén, så hade FV långt tidigare underkänt arméns system och redan i början av 40-talet börjat bygga ett eget luftbevaknings- och stridsledningssystem, utan att fråga någon om lov. Man började med att bygga ett parallellt luftbevaknings- och ett jaktstridsledningssystem i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna för skydd av storstäderna.

Flygvapnet lade beslag på en allt större del av försvarsanslaget och drog till sig en grädda av tekniker. Jag ger ett ex: Då FV 1948 övertog luftbevakningen och officiellt ett uppdrag att bygga upp en luftbevakning och flygstridsledning, så bröt flygförvaltningen en överenskommelse med Tvt och LM Ericsson om gemensam lönesättning för nyexaminerade gymnasieingenjörer. (Det hade varit konkurrens om dem.)

Det betydde att flygförvaltningen under några år kunde lägga beslag på dem som hade de högsta betygen. Jag minns att någon visade mig en protestskrivelse, det måste ha varit från dåvarande Telestyrelsen, då man hade upptäckt ”brottet”, men någon lägre begynnelselön blev det inte då vid Luftbevkningsbyrån.

1954 beslöt ÖB och regering att flygvapnet också skulle svara för utbyggnaden av ett riksomfattande ralänknät för totalförsvaret. Jag jobbade med kostnadsberäkningen som föregick beslutet och fann att planeringsarbetet för det nätet var enormt mer intressant för en teleingenjör än planeringen av trådnätet var. Jag sökte mig alltså över och kom över till ralänkdetaljen 1955.

Tiden före 1953, då jag började på trådnätplaneringen, är alltså till största delen hörsägen för min del. Jag minns att min chef ca 1955 berättade om Johannes brandstn, men någon anslutning av den till länknätet byggdes aldrig. Man skall komma ihåg att radiolänkplanerandet startade upp alldeles i slutet av 40-talet och då var en nyhet för Sverige och en angelägenhet endast för flygvapnet.

Först 1955 började vi planera för andra intressenter. Radiolänkdetaljen vid Luftbevakningssektionen som det hette då bestod av, då den var som störst 55 man. Ungefär hälften av dessa jobbade med byggandet och resten vid skriv- och ritbord, 4-5 var sekreterare. Även om vi jobbade kvällar och helger, så skulle allt göras från början.

Det uppstod omgående ett sorts förakt för kollegor på Fst teknikdetalj, på arméförvaltningen och för arméofficerare. Mest var det väl att de var tekniskt okunniga eller med dåliga kunskaper utan att själva förstå eller erkänna det. Ett exempel är att Fst med Fst tekniska detalj förbjöd all form av provdrift vid Gpl, även mycket kortvarig, en tid inte ens med konstantenn som inte strålar nämnvärt. Samtidigt gjordes från det hållet ingen telekonfliktberäkning. Detta för anläggningar med många olika rasändare, även med höga effekter, och mottagare. Det dröjde innan våra påpekanden gav effekt. Det enda som garanterar störfrihet i ett apparatrum med många olika radioutrustningar är praktiska prov med alla apparater igång.

En del byggdes som provisorier i befintliga lokaler (bergrum) och i hyddor i väntan på att FortF skulle kunna tilldelas erforderliga medel enligt en årlig budget och hinna bygga ordinarie berganläggningar eller bunkrar. Standard för våra bunkrar skulle tas fram och sådant tog tid. Pengar tilldelades vi, visserligen generöst, men de satte också en tydlig gräns för byggnadstakten genom årsvisa anslag. Vi standardiserade våra bunkrar till 4 ”hustyper”, där hustyp 1 var den vanligaste för våra knutstationer.

Gamla kartor och ritningar passerade mig då och då. Exempelvis minns jag en kartbild över en tidigare CFV:s UPL m.m., men detaljerna är glömda. Jag minns bara att det var en plats ganska nära och väster Stockholm.

1.Fällbara master var så ovanliga i länknätet som de kan bli. Jag har ett svagt minne av att vi tvingades bygga en sådan någon gång. Det är ingen helt lätt uppgift att resa en fackverksmast. Till det behövs en hjälpmast, en skaplig vinsch och helst några som gjort det förr. Till våra transportabla radiolänkar användes byggbara torn eller teleskopmaster, som restes korta och sedan ”spelades” upp.

2. Jag hittade någon gång ett par vetenskapliga artiklar publicerade i amerikanska tidskrifter som beskrev försök med hårdgjorda parabolantenner för skydd mot kärnvapen ganska nära antennen. Den del av antennen som klarar sig någorlunda är parabolen. Svårare är att skydda vågledaren med matarhornet i brännpunkten framför parabolen.

Den typ av hårdgjord antenn du sett på bild är nära nog omöjlig i det svenska landskapet med våra skogbeväxta låga och ”kulliga” berg.  Av en lång rad skäl, bl.a. kostnads-, så finns vanligen en eller flera av dessa kullar eller berg mellan våra anläggningar och vi måste vanligen upp med antennerna för att minska inverkan av dessa hinder. Då blir det mast om man inte vill bygga med mycket korta hopplängder. Det norska landskapet passar däremot utmärkt. En lågt liggande central till en högt belägen motanläggning och vidare i ett stomnät från fjäll till fjäll. Jag hörde någon gång att norrmännen byggde flera hårdgjorda antenner.

Radiolänkhoppen planeras rationellt och då blir de ofta 3 ─ 5 mil långa, men kan ibland bli 8 mil långa på hög frekvens. I stomnätet och för anslutning av ledningscentraler ≥7 GHz och då tål förbindelserna inte några större hinder utan kravet är eller ligger nära fri sikt mellan antennerna.

Jag var med om att planera och skrev stråk- och anläggningsspecifikation för en hårdgjord antenn till en anläggning som var speciell (lfc + radargruppcentralfunktion) på 80-talet. Någon annan byggdes inte under min tid. Alla stråkspecifikationer för radiolänkar i FTN fram t.o.m. mars 1993 passerade mig för godkännande.

Lennart Kjelldorf såg sannolikt inte den hårdgjorda antennen någon gång, utan skrev förmodligen på hörsägen om ”dem” i sin historieskrivning efter pensioneringen. Det har sagts mig att fler hårdgjorda antenner byggdes i Norge och det fjällandskapet kan mycket väl bädda för det.

I Karlsborgs fästning gjordes faktiskt en del fältarbeten, bl.a. värn, i början av VK 2 och vår guldreserv förvarades där i början av kriget, men flyttades sedan till Bodens fästning. Utrymmet för guldreserven i Bodens fästning, i Klinten, har jag sett, men det var inte mycket att se. En gammal förvaltare i Karlsborg gick en gång runt med mig och några kollegor i Karlsborg och berättade om fästningen. Högintressant!

Det provstråk ralänk som på 50-talet byggdes Stockholm ─ västerut stannade i Örebro och innehöll säkert bara flygvapenförbindelser. HKV första nätanslutning utfördes med en ralänkutrustning som levererades först 1956. Mitt besök vid HKV UPL skedde sannolikt 1961, kanske 1962. Det vet jag därför att Carl Eric Almgren hunnit bli CFst och trodde han kommit på en tjänsteman vid FF som gjort fel.

Om vi anslöt någon del av ”Trestabsberget” till radiolänknätet, vilket jag inte kan påminna mig, så var det sannolikt för att koppla upp rena flygvapenförbindelser. Alla förbindelser i nätet var stelt uppkopplade mellan ”abonnenterna”. Fyrtrådsförmedling kundes ske i lfc. Först under senare delen av 60-talet kom nätets automatisering genom programminnesstyrda telefon växlar. En specifikation för dessa hade sammanställts först 1965. Däremot räknade vi i planeringen med dem redan på 50-talet.

Det triangelformade fundamentet för ralänkmasten vid det gamla HKV finns antagligen kvar. Masten kunde inte ses förrän man var nära den. Jag har uppfattningen att ÖB med Fst satt i ett eget berg. Det råder ingen som helst tvekan om att detta var HKV vid denna tid. Senare producerade jag stråkspecifikationerna för ralänkanslutningarna av nytt HKV. (Typ och variant av radiolänk- och multiplexutrustning, typ och längd hos antennbärare, sändare- och mottagarefrekvens, tillåten dämpning hos antennkabeln, i detta fall för val av lämplig koaxialkabel, beräknad sträckdämpning, signalbrusförhållande m.m.)

Här föreligger uppenbarligen ett missförstånd. Trestabsberget vet jag mig inte ha besökt. Jag har bara hört historier om det. Besöket vid HKV minns jag som att jag svängde av från mindre landsväg och upp en kort bit genom skogssluttning fram till en mindre plan (vändplats) framför inslaget. Då hade den lilla stigen upp till vår antenn, en enmetersparabol i åttametersmast passerats.

Den anläggning Lennart Kjelldorf beskriver som liggande vid vägkorsning med flera vägar kan inte vara Trestabsberget utan är som jag fattar det en ren sändaranläggning med 10 UK-master och 30-talet ralänkantenner. Dessa länkantenner hade inget med Försvarets Radiolänknät (nu FTN) att göra.

Riksledningens anläggningar var inte mer intressanta än FV:s, tvärt om. FV:s alla anläggningar låg på en helt annan teknisk nivå än allt annat. Jag har för mig att jag rekognoscerade för en länk mellan Riksstyrelsens huvudanläggning och i komplexet ingående rundradiostation. Rundradiostationens ritningar minns jag att jag hade på bordet. Jag tror det var vid den rekognosceringen jag i bil passerade infarten till huvudanläggningen och någon pekade ut infarten. Jag kom nog aldrig närmare den anläggningen än så. FortF hade inget med Riksstyrelsens anläggning att göra. Den togs fram och sköttes av Byggnadsstyrelsen.

Nej, den HKV-anläggning jag besökte för att hitta orsaken till ett fel, var den anläggning ÖB flyttade från i mitten av 60-talet.

Jag vet inte varför ”nya” högkvartersanläggningen inte togs i bruk förrän, som du säger, 1966 och det var inte den anläggningen jag besökte. Mitt besök gällde den föregående HKV-anläggningen. Men den nya anläggningen var ju säkerligen beroende av färdigställandet av ett komplex av anläggningar, t.ex. den rundradiostn jag nämnt ovan plus ett antal utpunkter för sändare och mottagare med master. De kan ha fördröjt inflyttningen. Om Wennerströms avslöjande hade någon betydelse här vet jag intet.

Jag ändrade läget för några få relästationer och någon knutpunkt, vilka redovisats i närmaste 2- eller 3-åriga utbyggnadsplan, som Wennerström haft tillgång till. Det var väl allt jag kunde göra, vad jag nu minns.

Mitt svar blev ändå längre som du ser. Jag har helt klart blivit så gammal att jag spårar in på annat än du frågat om, en del av mina minnen helt enkelt. Då jag upptäckte det fortsatte jag i den stilen och tänkte att då får det här också ersätta det blogginlägg som inte blivit av då detta i stället skrivits.

M.v.h.