Zonen och fredsutbrottet 1990

Det andra världskriget följdes nära nog omedelbart av det kalla kriget, som blev en långdragen historia om ett drygt halvsekel. Västsidan avrustade till att börja med i snabb takt, och soldaterna skickades hem så snart det sig göra lät. Tyvärr gjorde inte ryssarna på samma sätt, de hade gripits av en sorts storhetsvansinne och ville göra alla sina nu ockuperade länder till Ryska lydstater eller ännu hellre till ryskt territorium.

Tyvärr hade den sjuklige amerikanske presidenten, Franklin D. Roosevelt trott alldeles för gott om ryssarna och redan före fredsutbrottet gått med på en del ohemula territoriella krav, trots Winston Churchills protester. Roosevelt dog strax före Hitler och efterträddes av Harry S. Truman.

Ryssarna visade snart sitt rätta ansikte och de ryska ockupationssoldaterna blev i stor utsträckning kvar i de länder de ockuperat eller tillfört Sovjetunionen. Det stod helt klart att ryssarna siktade mot världsherravälde via den kommunistiska internationalen OMS och sin militära styrka sedan övriga länder i Alliansen nära nog fullständigt avrustat. Lyckligtvis insåg man i dessa länder faran och avrustade inte helt. USA kunde för sin del avrusta men ändå behålla avsevärd styrka även i jämförelse med Ryssland.

Det här var lite bakgrund typisk för mig. Nu tar vi lite annan bakgrund. Under VK2 använde tyskarna en kryptomaskin, Enigma. Den hade ett tangentbord precis som en vanlig skrivmaskin, men kunde skicka det skrivna över radio eller tråd i kodad form. Det finns bara ett sätt att på detta sätt skicka meddelanden eller rapporter som inte går att forcera och det är att bara använda kodnyckeln en gång och för ett meddelande.

Det är bara det att något sådant blir administrativt nästan omöjligt om man såsom inom en krigsmakt i krig har att skicka flera tusen telegram om dagen. Här trodde tyskarna att de hade en säker lösning i sitt fjärrskrivarsystem Enigma.

Enigma var en kryptomaskin med tio miljoner miljarder möjliga kryptoinställningar. Skrivet med siffror blir det 10 000 000 000 000 000. För att göra sig en föreställning om talets storleksordning kan man tänka sig att varje svensk innevånare tilldelas en miljard unika kryptoinställningar. Tyskarna ansåg systemet i det allra närmaste omöjligt att avkoda om man bara bytte kryptonyckel varje dag.

När sedan tyskarna ockuperat Norge 1940,så hyrde de kabelförbindelse via Sverige till Oslo och krypterade sina meddelanden via denna med de ”säkra” Enigmamaskinerna. De nyfikna svenskarna tappade av de krypterade telegrammen i Göteborg och skickade dem till Stockholm. Där skrev man ut dem och matematikprofessorn Arne Beurling tog dem med sig

hem till Uppsala (också uppgifter om att han satt i en villa på Lidingö och att han arbetade i fjorton dagar finns).

I Sverige hade man konstaterat att telegrammen utgjordes av oläslig text från ett mycket kraftfullt maskinkrypto. Beurling upptäckte att man ganska snabbt, ofta efter några timmar kunde räkna ut den för dagen gällande kryptoinställningen för maskinen. Sedan var det ett närmast mekaniskt problem att få ut klartexten utan att det tog så lång tid.

Hur kunde då Beurling lyckas med detta? Jo, det var så att kabelförbindelsen via Sverige inte var perfekt och de tyska signalisterna tvingades sända om en del telegram. Det gjorde de av bekvämlighetsskäl eftersom det var lite krångligt att byta kodvariant. Sedan Beurling upptäckt detta kunde han börja forcera koden.                                                                                                                                                                                                                  

Då man nu hade algoritmen för maskinen, så var det inte så svårt att bygga en egen dekrypteringsmaskin (en G-skrivare) och det gjorde svenskarna. Nu kunde man efter några timmar på svensk sida läsa telegram och krypterade skrivelser som skickades via Sverige mellan Berlin och Oslo. All hemlig trafik gick denna kabelväg, eftersom radiotrafik skulle kunna avlyssnas av engelsmännen.

Sammanlagt avlyssnade den svenska underrättelsetjänsten åren 1940 ─ 44 inte mindre än ungefär 300 000 G-skrivartelegram. Man kunde följa de tyska förberedelserna för anfallet på Sovjetunionen, Barbarossa, och därvid konstatera att Sverige inte samtidigt hotades.

På samma sätt kunde förstås svenskarna följa den krypterade tyska trafiken mellan Tyskland och beskickningen i Stockholm liksom den tyska trafiken mellan Norge – Finland och Tyskland – Finland. Vi höll oss således ganska väl underrättade om vad som komma skulle under kriget. Sverige (FRA) har än idag ett gott rykte som kodknäckare och fick därför vara ganska mycket med de stora pojkarna i en ”förening” som kallas UKUSA eller BRUSA och i något annat som kallas Veronaprojektet. (Kanske mer om detta en annan gång.)

Vad svenskarna med Arne Beurlings hjälp lyckats med upprepades så småningom av engelska kodknäckare i Bletchley Park. Tack vare detta kunde britterna vinna en hel del framgångar i VK 2. Exempelvis fick man på så sätt veta var de tyska ”vargflockarna” samlades ute på Atlanten för att angripa konvojerna från USA till England. Tyskarna blev till slut tvungna att ta hem sina ubåtar då de annars raskt blev sänkta. Botemedlet, snorkeln, kom för sent för Tyskland.

Vid krigsslutet var det bara några få engelsmän och amerikaner som visste att senaste version av Enigmakoden kunde dekrypteras. (Ryssarna kände också till det, men det visste bara de och det är en annan historia, den om Cambridgeringen.)

Alla, som visste något om Enigmaavkodningen belades med fortsatt tystnadsplikt. Existensen av något sådant fick inte röjas. De som på ett eller annat sätt arbetat med Enigma förbjöds att nämna något i intervjuer eller föredrag, i böcker om VK2 eller i memoarer. Hemligheten om att man faktiskt kunde forcera Enigmakoden skulle bevaras i evighet.

Det visade sig snart att bevarandet av The Ultra Secret blev ett problem för väktarna. Ett av problemen var Winston Churchill själv, som 1946 började skriva sin historieversion, The Second World War, i sex mastiga volymer. Forcerandet av Enigma liksom utnyttjandet av denna förmåga var ju orsaker till många av engelsmännens framgångar under kriget. Hur skulle man kunna få honom att avstå från att nämna något röjande om detta?

Churchill gav emellertid med sig och skrev inget om det som nu kallades Ultra. Men så, i manuskriptet till volym två stod det att Churchill timme efter timme ägnat sig åt att läsa Tyskarnas telegram och om Churchill skrev på detta sätt, så skulle många initierade tolka det som att det nu var fritt fram att skriva om Ultra. Churchill strök i alla fall meningen.

The Ultra Secret var viktigt att hemlighålla under lång tid efter VK 2, därför att (som man trodde) bara brittisk och amerikansk underrättelsetjänst visste att Enigmasystemet kunde forceras. Enigmamaskiner fanns nu lite här och där i världen och såldes på en begagnatmarknad. Över hela världen började de användas av köpare som hade råd och i tron att klartexten kunde hållas hemlig.

Det var bara UKUSA:s ordinarie medlemmar som kunde veta bättre och det var USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Brittiska och amerikanska underrättelsetjänster började nu enkelt kunna läsa en hel del intressant telegramtrafik i stället för den tyska krigsmaktens. Förmågan hölls hemlig i nästan trettio år, varunder vi matades med en felaktig historieskrivning

1990 rasade det ryska imperiet, Sovjetunionen, ihop liksom kommunistpartierna i både Ryssland och dess satellitstater. Världen kunde dra en suck av lättnad, det kalla kriget var avslutat trodde man. Alltså kunde det vara tid att börja skriva det svenska försvarets kallakrigshistoria. Vid min arbetsplats aktualiserades historieskrivning för Försvarets fasta radiolänknät (FFRL) och Försvarets telenät (FTN), som det numera heter. Bara några få medarbetare från FFRL:s första tid fanns ju kvar, och då som pensionärer.

Under tidigt 1900-tal färdigställdes Bodens fästning, som egentligen är ett antal fästningar för artilleri och en för stabs- ledningsfunktioner. Fästningen är numera nedlagd och välkänd, men utrymmena i bergen ger givetvis ett visst skydd om det skulle behövas.

Under Vk 2 och Kalla kriget fortsatte man att spränga ut bergrum runtom i Sverige, tills man kunde skämta om schweizerosten Sverige. I dessa bergrum byggdes stabs- och ledningsanläggningar, förråd av alla slag, verkstäder, väldiga befolkningsskyddsrum o.s.v. i en omfattning som gjorde Sverige unikt. Varje kommun med självaktning lät t.ex. bygga undergjordiskt eller bergskyddsrum för den kommunala ledningen och civilförsvarsorgan.

Såväl det militära som det civila försvaret var på god väg att läggas ned, Sovjetunionen fanns ju inte längre och utgjorde inte längre ett hot mot världsfreden. Något annat motsvarande hot fanns inte. En medarbetare vid Försvarets Materielverk skrev ganska utförligt om högkvarterets sändaranläggning för kortvåg i det radionät som förband försvarets stabsplatser.

Det verkar som om man bland särskilt intresserade av denna historia missuppfattat det och trott att skogen av antenner han beskrev låg på högkvarterbergets hjässa. Sådana sändaranläggningar låg på avstånd från de stabsplatser de betjänade eftersom lägena kunde bestämmas genom pejling.

Och nu kommer jag till något som kan påminna om The Ultra Secret. Jag är visserligen inte längre med i ruljansen, men jag har inte sett något om att Riksstyrelsens eller Högkvarterets skyddade anläggningar är avhemligade. Ändå är det några entusiaster som intresserat forskar efter deras belägenhet.

Någon kanske bara forskar efter äldre (f.d.) högkvartersanläggningen, den jag besökte i ett inlägg 2009, men den kan väl vara kvar som ett av många alternativ för något nuvarande eller uppstående behov?

En, som är intresserad av de här anläggningarnas historia, tycker det är synd att det inte går att få fram fakta om de här anläggningarna, snart är det ju för sent att kontakta dem som ”var med”. Alltså, det kanske är med de här anläggningarna som med The Ultra Secret och då vill man ju inte locka besökare. Varken Krigsdelegationen eller ÖB stabs medlemmar vet ju, annat än undantagsvis i förväg, var de här stabsplatserna ligger och de utgör fortfarande ett rätt gott skydd om det börjar smälla.