Det finns hos några entusiaster ett intresse för något som
inom försvaret, under VK 2 och kalla kriget kallades Zonen. Zonen var att se
som det område och det kluster av anläggningar där rikets och försvarets högsta
ledning skulle uppehålla sig och verka om Sverige invecklades i krig. Det var
till del fråga om anläggningar i bergrum som skulle skydda regering och
krigsdelegation liksom det militära högkvarteret, HKV, men Zonen omfattade så
mycket annat av typen hjälpmedel för dessa två.
Bl.a. ett inlägg i den här blogen (blog och inte blogg menar jag) i juni 2009 har resulterat i att några
som intresserat forskar i Zonens historia kontaktar mig. Själv läser jag gärna
militärhistoria som inte ligger för långt tillbaka i tiden och sådant som
gäller säkerhetspolitik. Kanske är det någon sorts yrkesskada. Jag har ju under
exakt 40 år sysslat med dessa hemligheter.
Mitt senaste brevsvar till en av dessa zonforskare får också
bli detta inlägg i min blog.
Hej Mats
Jag svarar så gott jag kan, men mitt minne sviker mig mer
och mer.
Radiolänknätet var fram till
mitten av 50-talet en ren flygvapenangelägenhet. Generalen Nordensköld var
något alldeles extra och Flygvapnet kom att tilldelas mycket stora ekonomiska
resurser för att från början sätta fart på utbyggnaden av det svenska
flygvapnet. Flygvapnets särställning i det avseendet kom att kvarstå under
mycket lång tid.
Flygvapnen blev under VK 2 ett
sorts hot mot arméernas dominans i krig och i krigsförberedelser, därigenom
även av försvarsledningen. Ändå skulle det dröja till 1961 innan flyggeneralen
Torsten Rapp blev överbefälhavare. Med fart från tidigt 50-tal utgjorde
flygvapnet ett uppenbart hot mot arméns dominans av försvaret och därmed även
dess ledning.
Flygvapnet var extremt teknikberoende
och därmed teknikkrävande. Jag vill peka på flygplan, radaranläggningar, snabbt
datorberoende ledningscentraler, ögonblickligt sambandsbehov även över stora
avstånd och med flygplan både på mark och i luften. Radarbilder skulle med den
tidens teknik kunna visas i realtid på stora avstånd från radarstationerna.
Allt behövde vara toppmodernt för användbarhet i krig.
En annan lustig skillnad var att
flygofficerare nära nog genomgående använde tilltalsordet du, både uppåt och
nedåt i befälsgraderna. Detta påverkade naturligtvis även oss civilister i
flygförvaltningen, som nära samarbetade med flygstaben. Klart är också att det
tidigt påverkade även de försvarsstabsofficerare vi samarbetade med. Den stora
allmänna Du-reformen kom på allvar först i början av 70-talet. Säkert en hemsk
upplevelse för många arméofficerare och för all del även i Marinen. (Titta
gärna på Min första ingenjörsbefattning,
ett inlägg från 2009.)
Då FV skulle ta över
luftbevakningen från armén, så hade FV långt tidigare underkänt arméns system
och redan i början av 40-talet börjat bygga ett eget luftbevaknings- och
stridsledningssystem, utan att fråga någon om lov. Man började med att bygga
ett parallellt luftbevaknings- och ett jaktstridsledningssystem i Stockholms-,
Göteborgs- och Malmöregionerna för skydd av storstäderna.
Flygvapnet lade beslag på en
allt större del av försvarsanslaget och drog till sig en grädda av tekniker.
Jag ger ett ex: Då FV 1948 övertog luftbevakningen och officiellt ett uppdrag
att bygga upp en luftbevakning och flygstridsledning, så bröt flygförvaltningen
en överenskommelse med Tvt och LM Ericsson om gemensam lönesättning för
nyexaminerade gymnasieingenjörer. (Det hade varit konkurrens om dem.)
Det betydde att
flygförvaltningen under några år kunde lägga beslag på dem som hade de högsta
betygen. Jag minns att någon visade mig en protestskrivelse, det måste ha varit
från dåvarande Telestyrelsen, då man hade upptäckt ”brottet”, men någon lägre
begynnelselön blev det inte då vid Luftbevkningsbyrån.
1954 beslöt ÖB och regering att
flygvapnet också skulle svara för utbyggnaden av ett riksomfattande ralänknät
för totalförsvaret. Jag jobbade med kostnadsberäkningen som föregick beslutet
och fann att planeringsarbetet för det nätet var enormt mer intressant för en teleingenjör
än planeringen av trådnätet var. Jag sökte mig alltså över och kom över till ralänkdetaljen
1955.
Tiden före 1953, då jag började
på trådnätplaneringen, är alltså till största delen hörsägen för min del. Jag
minns att min chef ca 1955 berättade om Johannes brandstn, men någon anslutning
av den till länknätet byggdes aldrig. Man skall komma ihåg att radiolänkplanerandet
startade upp alldeles i slutet av 40-talet och då var en nyhet för Sverige och
en angelägenhet endast för flygvapnet.
Först 1955 började vi planera
för andra intressenter. Radiolänkdetaljen vid Luftbevakningssektionen som det
hette då bestod av, då den var som störst 55 man. Ungefär hälften av dessa
jobbade med byggandet och resten vid skriv- och ritbord, 4-5 var sekreterare.
Även om vi jobbade kvällar och helger, så skulle allt göras från början.
Det uppstod omgående ett sorts
förakt för kollegor på Fst teknikdetalj, på arméförvaltningen och för
arméofficerare. Mest var det väl att de var tekniskt okunniga eller med dåliga
kunskaper utan att själva förstå eller erkänna det. Ett exempel är att Fst med
Fst tekniska detalj förbjöd all form av provdrift vid Gpl, även mycket
kortvarig, en tid inte ens med konstantenn som inte strålar nämnvärt. Samtidigt
gjordes från det hållet ingen telekonfliktberäkning. Detta för anläggningar med
många olika rasändare, även med höga effekter, och mottagare. Det dröjde innan
våra påpekanden gav effekt. Det enda som garanterar störfrihet i ett apparatrum
med många olika radioutrustningar är praktiska prov med alla apparater igång.
En del byggdes som provisorier i
befintliga lokaler (bergrum) och i hyddor i väntan på att FortF skulle kunna
tilldelas erforderliga medel enligt en årlig budget och hinna bygga ordinarie
berganläggningar eller bunkrar. Standard för våra bunkrar skulle tas fram och
sådant tog tid. Pengar tilldelades vi, visserligen generöst, men de satte också
en tydlig gräns för byggnadstakten genom årsvisa anslag. Vi standardiserade
våra bunkrar till 4 ”hustyper”, där hustyp 1 var den vanligaste för våra
knutstationer.
Gamla kartor och ritningar
passerade mig då och då. Exempelvis minns jag en kartbild över en tidigare CFV:s
UPL m.m., men detaljerna är glömda. Jag minns bara att det var en plats ganska
nära och väster Stockholm.
1.Fällbara master var så
ovanliga i länknätet som de kan bli. Jag har ett svagt minne av att vi
tvingades bygga en sådan någon gång. Det är ingen helt lätt uppgift att resa en
fackverksmast. Till det behövs en hjälpmast, en skaplig vinsch och helst några
som gjort det förr. Till våra transportabla radiolänkar användes byggbara torn
eller teleskopmaster, som restes korta och sedan ”spelades” upp.
2. Jag hittade någon gång ett
par vetenskapliga artiklar publicerade i amerikanska tidskrifter som beskrev
försök med hårdgjorda parabolantenner för skydd mot kärnvapen ganska nära
antennen. Den del av antennen som klarar sig någorlunda är parabolen. Svårare
är att skydda vågledaren med matarhornet i brännpunkten framför parabolen.
Den typ av hårdgjord antenn du
sett på bild är nära nog omöjlig i det svenska landskapet med våra skogbeväxta
låga och ”kulliga” berg. Av en lång rad
skäl, bl.a. kostnads-, så finns vanligen en eller flera av dessa kullar eller
berg mellan våra anläggningar och vi måste vanligen upp med antennerna för att
minska inverkan av dessa hinder. Då blir det mast om man inte vill bygga med
mycket korta hopplängder. Det norska landskapet passar däremot utmärkt. En lågt
liggande central till en högt belägen motanläggning och vidare i ett stomnät
från fjäll till fjäll. Jag hörde någon gång att norrmännen byggde flera
hårdgjorda antenner.
Radiolänkhoppen planeras
rationellt och då blir de ofta 3 ─ 5 mil långa, men kan ibland bli 8 mil långa
på hög frekvens. I stomnätet och för anslutning av ledningscentraler ≥7 GHz och
då tål förbindelserna inte några större hinder utan kravet är eller ligger nära
fri sikt mellan antennerna.
Jag var med om att planera och
skrev stråk- och anläggningsspecifikation för en hårdgjord antenn till
en anläggning som var speciell (lfc + radargruppcentralfunktion) på 80-talet.
Någon annan byggdes inte under min tid. Alla stråkspecifikationer för
radiolänkar i FTN fram t.o.m. mars 1993 passerade mig för godkännande.
Lennart Kjelldorf såg sannolikt
inte den hårdgjorda antennen någon gång, utan skrev förmodligen på hörsägen om
”dem” i sin historieskrivning efter pensioneringen. Det har sagts mig att fler
hårdgjorda antenner byggdes i Norge och det fjällandskapet kan mycket väl bädda
för det.
I Karlsborgs fästning gjordes
faktiskt en del fältarbeten, bl.a. värn, i början av VK 2 och vår guldreserv
förvarades där i början av kriget, men flyttades sedan till Bodens fästning.
Utrymmet för guldreserven i Bodens fästning, i Klinten, har jag sett, men det
var inte mycket att se. En gammal förvaltare i Karlsborg gick en gång runt med
mig och några kollegor i Karlsborg och berättade om fästningen. Högintressant!
Det provstråk ralänk som på
50-talet byggdes Stockholm ─ västerut stannade i Örebro och innehöll säkert
bara flygvapenförbindelser. HKV första nätanslutning utfördes med en
ralänkutrustning som levererades först 1956. Mitt besök vid HKV UPL skedde
sannolikt 1961, kanske 1962. Det vet jag därför att Carl Eric Almgren hunnit
bli CFst och trodde han kommit på en tjänsteman vid FF som gjort fel.
Om vi anslöt någon del av
”Trestabsberget” till radiolänknätet, vilket jag inte kan påminna mig, så var
det sannolikt för att koppla upp rena flygvapenförbindelser. Alla förbindelser
i nätet var stelt uppkopplade mellan ”abonnenterna”. Fyrtrådsförmedling kundes
ske i lfc. Först under senare delen av 60-talet kom nätets automatisering genom
programminnesstyrda telefon växlar. En specifikation för dessa hade
sammanställts först 1965. Däremot räknade vi i planeringen med dem redan på
50-talet.
Det triangelformade fundamentet för
ralänkmasten vid det gamla HKV finns antagligen kvar. Masten kunde inte ses
förrän man var nära den. Jag har uppfattningen att ÖB med Fst satt i ett eget
berg. Det råder ingen som helst tvekan om att detta var HKV vid denna tid.
Senare producerade jag stråkspecifikationerna för ralänkanslutningarna av nytt
HKV. (Typ och variant av radiolänk- och multiplexutrustning, typ och längd hos
antennbärare, sändare- och mottagarefrekvens, tillåten dämpning hos
antennkabeln, i detta fall för val av lämplig koaxialkabel, beräknad
sträckdämpning, signalbrusförhållande m.m.)
Här föreligger uppenbarligen ett
missförstånd. Trestabsberget vet jag mig inte ha besökt. Jag har bara hört
historier om det. Besöket vid HKV minns jag som att jag svängde av från mindre
landsväg och upp en kort bit genom skogssluttning fram till en mindre plan
(vändplats) framför inslaget. Då hade den lilla stigen upp till vår antenn, en
enmetersparabol i åttametersmast passerats.
Den anläggning Lennart Kjelldorf
beskriver som liggande vid vägkorsning med flera vägar kan inte vara
Trestabsberget utan är som jag fattar det en ren sändaranläggning med 10
UK-master och 30-talet ralänkantenner. Dessa länkantenner hade inget med
Försvarets Radiolänknät (nu FTN) att göra.
Riksledningens anläggningar var
inte mer intressanta än FV:s, tvärt om. FV:s alla anläggningar låg på en helt
annan teknisk nivå än allt annat. Jag har för mig att jag rekognoscerade för en
länk mellan Riksstyrelsens huvudanläggning och i komplexet ingående
rundradiostation. Rundradiostationens ritningar minns jag att jag hade på
bordet. Jag tror det var vid den rekognosceringen jag i bil passerade infarten
till huvudanläggningen och någon pekade ut infarten. Jag kom nog aldrig närmare
den anläggningen än så. FortF hade inget med Riksstyrelsens anläggning att
göra. Den togs fram och sköttes av Byggnadsstyrelsen.
Nej, den HKV-anläggning
jag besökte för att hitta orsaken till ett fel, var den anläggning ÖB flyttade från
i mitten av 60-talet.
Jag vet inte varför ”nya”
högkvartersanläggningen inte togs i bruk förrän, som du säger, 1966 och det var
inte den anläggningen jag besökte. Mitt besök gällde den föregående
HKV-anläggningen. Men den nya anläggningen var ju säkerligen beroende av
färdigställandet av ett komplex av anläggningar, t.ex. den rundradiostn jag
nämnt ovan plus ett antal utpunkter för sändare och mottagare med master. De
kan ha fördröjt inflyttningen. Om Wennerströms avslöjande hade någon betydelse
här vet jag intet.
Jag ändrade läget för några få
relästationer och någon knutpunkt, vilka redovisats i närmaste 2- eller 3-åriga
utbyggnadsplan, som Wennerström haft tillgång till. Det var väl allt jag kunde
göra, vad jag nu minns.
Mitt svar blev ändå längre som
du ser. Jag har helt klart blivit så gammal att jag spårar in på annat än du
frågat om, en del av mina minnen helt enkelt. Då jag upptäckte det fortsatte
jag i den stilen och tänkte att då får det här också ersätta det blogginlägg
som inte blivit av då detta i stället skrivits.
M.v.h.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar