onsdag 14 oktober 2015

Ett intresse och ett brev


Det finns hos några entusiaster ett intresse för något som inom försvaret, under VK 2 och kalla kriget kallades Zonen. Zonen var att se som det område och det kluster av anläggningar där rikets och försvarets högsta ledning skulle uppehålla sig och verka om Sverige invecklades i krig. Det var till del fråga om anläggningar i bergrum som skulle skydda regering och krigsdelegation liksom det militära högkvarteret, HKV, men Zonen omfattade så mycket annat av typen hjälpmedel för dessa två.

Bl.a. ett inlägg i den här blogen (blog och inte blogg menar jag) i juni 2009 har resulterat i att några som intresserat forskar i Zonens historia kontaktar mig. Själv läser jag gärna militärhistoria som inte ligger för långt tillbaka i tiden och sådant som gäller säkerhetspolitik. Kanske är det någon sorts yrkesskada. Jag har ju under exakt 40 år sysslat med dessa hemligheter.

Mitt senaste brevsvar till en av dessa zonforskare får också bli detta inlägg i min blog.

Hej Mats

Jag svarar så gott jag kan, men mitt minne sviker mig mer och mer.
Radiolänknätet var fram till mitten av 50-talet en ren flygvapenangelägenhet. Generalen Nordensköld var något alldeles extra och Flygvapnet kom att tilldelas mycket stora ekonomiska resurser för att från början sätta fart på utbyggnaden av det svenska flygvapnet. Flygvapnets särställning i det avseendet kom att kvarstå under mycket lång tid.

Flygvapnen blev under VK 2 ett sorts hot mot arméernas dominans i krig och i krigsförberedelser, därigenom även av försvarsledningen. Ändå skulle det dröja till 1961 innan flyggeneralen Torsten Rapp blev överbefälhavare. Med fart från tidigt 50-tal utgjorde flygvapnet ett uppenbart hot mot arméns dominans av försvaret och därmed även dess ledning.

Flygvapnet var extremt teknikberoende och därmed teknikkrävande. Jag vill peka på flygplan, radaranläggningar, snabbt datorberoende ledningscentraler, ögonblickligt sambandsbehov även över stora avstånd och med flygplan både på mark och i luften. Radarbilder skulle med den tidens teknik kunna visas i realtid på stora avstånd från radarstationerna. Allt behövde vara toppmodernt för användbarhet i krig.

En annan lustig skillnad var att flygofficerare nära nog genomgående använde tilltalsordet du, både uppåt och nedåt i befälsgraderna. Detta påverkade naturligtvis även oss civilister i flygförvaltningen, som nära samarbetade med flygstaben. Klart är också att det tidigt påverkade även de försvarsstabsofficerare vi samarbetade med. Den stora allmänna Du-reformen kom på allvar först i början av 70-talet. Säkert en hemsk upplevelse för många arméofficerare och för all del även i Marinen. (Titta gärna på Min första ingenjörsbefattning, ett inlägg från 2009.)

Då FV skulle ta över luftbevakningen från armén, så hade FV långt tidigare underkänt arméns system och redan i början av 40-talet börjat bygga ett eget luftbevaknings- och stridsledningssystem, utan att fråga någon om lov. Man började med att bygga ett parallellt luftbevaknings- och ett jaktstridsledningssystem i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna för skydd av storstäderna.

Flygvapnet lade beslag på en allt större del av försvarsanslaget och drog till sig en grädda av tekniker. Jag ger ett ex: Då FV 1948 övertog luftbevakningen och officiellt ett uppdrag att bygga upp en luftbevakning och flygstridsledning, så bröt flygförvaltningen en överenskommelse med Tvt och LM Ericsson om gemensam lönesättning för nyexaminerade gymnasieingenjörer. (Det hade varit konkurrens om dem.)

Det betydde att flygförvaltningen under några år kunde lägga beslag på dem som hade de högsta betygen. Jag minns att någon visade mig en protestskrivelse, det måste ha varit från dåvarande Telestyrelsen, då man hade upptäckt ”brottet”, men någon lägre begynnelselön blev det inte då vid Luftbevkningsbyrån.

1954 beslöt ÖB och regering att flygvapnet också skulle svara för utbyggnaden av ett riksomfattande ralänknät för totalförsvaret. Jag jobbade med kostnadsberäkningen som föregick beslutet och fann att planeringsarbetet för det nätet var enormt mer intressant för en teleingenjör än planeringen av trådnätet var. Jag sökte mig alltså över och kom över till ralänkdetaljen 1955.

Tiden före 1953, då jag började på trådnätplaneringen, är alltså till största delen hörsägen för min del. Jag minns att min chef ca 1955 berättade om Johannes brandstn, men någon anslutning av den till länknätet byggdes aldrig. Man skall komma ihåg att radiolänkplanerandet startade upp alldeles i slutet av 40-talet och då var en nyhet för Sverige och en angelägenhet endast för flygvapnet.

Först 1955 började vi planera för andra intressenter. Radiolänkdetaljen vid Luftbevakningssektionen som det hette då bestod av, då den var som störst 55 man. Ungefär hälften av dessa jobbade med byggandet och resten vid skriv- och ritbord, 4-5 var sekreterare. Även om vi jobbade kvällar och helger, så skulle allt göras från början.

Det uppstod omgående ett sorts förakt för kollegor på Fst teknikdetalj, på arméförvaltningen och för arméofficerare. Mest var det väl att de var tekniskt okunniga eller med dåliga kunskaper utan att själva förstå eller erkänna det. Ett exempel är att Fst med Fst tekniska detalj förbjöd all form av provdrift vid Gpl, även mycket kortvarig, en tid inte ens med konstantenn som inte strålar nämnvärt. Samtidigt gjordes från det hållet ingen telekonfliktberäkning. Detta för anläggningar med många olika rasändare, även med höga effekter, och mottagare. Det dröjde innan våra påpekanden gav effekt. Det enda som garanterar störfrihet i ett apparatrum med många olika radioutrustningar är praktiska prov med alla apparater igång.

En del byggdes som provisorier i befintliga lokaler (bergrum) och i hyddor i väntan på att FortF skulle kunna tilldelas erforderliga medel enligt en årlig budget och hinna bygga ordinarie berganläggningar eller bunkrar. Standard för våra bunkrar skulle tas fram och sådant tog tid. Pengar tilldelades vi, visserligen generöst, men de satte också en tydlig gräns för byggnadstakten genom årsvisa anslag. Vi standardiserade våra bunkrar till 4 ”hustyper”, där hustyp 1 var den vanligaste för våra knutstationer.

Gamla kartor och ritningar passerade mig då och då. Exempelvis minns jag en kartbild över en tidigare CFV:s UPL m.m., men detaljerna är glömda. Jag minns bara att det var en plats ganska nära och väster Stockholm.

1.Fällbara master var så ovanliga i länknätet som de kan bli. Jag har ett svagt minne av att vi tvingades bygga en sådan någon gång. Det är ingen helt lätt uppgift att resa en fackverksmast. Till det behövs en hjälpmast, en skaplig vinsch och helst några som gjort det förr. Till våra transportabla radiolänkar användes byggbara torn eller teleskopmaster, som restes korta och sedan ”spelades” upp.

2. Jag hittade någon gång ett par vetenskapliga artiklar publicerade i amerikanska tidskrifter som beskrev försök med hårdgjorda parabolantenner för skydd mot kärnvapen ganska nära antennen. Den del av antennen som klarar sig någorlunda är parabolen. Svårare är att skydda vågledaren med matarhornet i brännpunkten framför parabolen.

Den typ av hårdgjord antenn du sett på bild är nära nog omöjlig i det svenska landskapet med våra skogbeväxta låga och ”kulliga” berg.  Av en lång rad skäl, bl.a. kostnads-, så finns vanligen en eller flera av dessa kullar eller berg mellan våra anläggningar och vi måste vanligen upp med antennerna för att minska inverkan av dessa hinder. Då blir det mast om man inte vill bygga med mycket korta hopplängder. Det norska landskapet passar däremot utmärkt. En lågt liggande central till en högt belägen motanläggning och vidare i ett stomnät från fjäll till fjäll. Jag hörde någon gång att norrmännen byggde flera hårdgjorda antenner.

Radiolänkhoppen planeras rationellt och då blir de ofta 3 ─ 5 mil långa, men kan ibland bli 8 mil långa på hög frekvens. I stomnätet och för anslutning av ledningscentraler ≥7 GHz och då tål förbindelserna inte några större hinder utan kravet är eller ligger nära fri sikt mellan antennerna.

Jag var med om att planera och skrev stråk- och anläggningsspecifikation för en hårdgjord antenn till en anläggning som var speciell (lfc + radargruppcentralfunktion) på 80-talet. Någon annan byggdes inte under min tid. Alla stråkspecifikationer för radiolänkar i FTN fram t.o.m. mars 1993 passerade mig för godkännande.

Lennart Kjelldorf såg sannolikt inte den hårdgjorda antennen någon gång, utan skrev förmodligen på hörsägen om ”dem” i sin historieskrivning efter pensioneringen. Det har sagts mig att fler hårdgjorda antenner byggdes i Norge och det fjällandskapet kan mycket väl bädda för det.

I Karlsborgs fästning gjordes faktiskt en del fältarbeten, bl.a. värn, i början av VK 2 och vår guldreserv förvarades där i början av kriget, men flyttades sedan till Bodens fästning. Utrymmet för guldreserven i Bodens fästning, i Klinten, har jag sett, men det var inte mycket att se. En gammal förvaltare i Karlsborg gick en gång runt med mig och några kollegor i Karlsborg och berättade om fästningen. Högintressant!

Det provstråk ralänk som på 50-talet byggdes Stockholm ─ västerut stannade i Örebro och innehöll säkert bara flygvapenförbindelser. HKV första nätanslutning utfördes med en ralänkutrustning som levererades först 1956. Mitt besök vid HKV UPL skedde sannolikt 1961, kanske 1962. Det vet jag därför att Carl Eric Almgren hunnit bli CFst och trodde han kommit på en tjänsteman vid FF som gjort fel.

Om vi anslöt någon del av ”Trestabsberget” till radiolänknätet, vilket jag inte kan påminna mig, så var det sannolikt för att koppla upp rena flygvapenförbindelser. Alla förbindelser i nätet var stelt uppkopplade mellan ”abonnenterna”. Fyrtrådsförmedling kundes ske i lfc. Först under senare delen av 60-talet kom nätets automatisering genom programminnesstyrda telefon växlar. En specifikation för dessa hade sammanställts först 1965. Däremot räknade vi i planeringen med dem redan på 50-talet.

Det triangelformade fundamentet för ralänkmasten vid det gamla HKV finns antagligen kvar. Masten kunde inte ses förrän man var nära den. Jag har uppfattningen att ÖB med Fst satt i ett eget berg. Det råder ingen som helst tvekan om att detta var HKV vid denna tid. Senare producerade jag stråkspecifikationerna för ralänkanslutningarna av nytt HKV. (Typ och variant av radiolänk- och multiplexutrustning, typ och längd hos antennbärare, sändare- och mottagarefrekvens, tillåten dämpning hos antennkabeln, i detta fall för val av lämplig koaxialkabel, beräknad sträckdämpning, signalbrusförhållande m.m.)

Här föreligger uppenbarligen ett missförstånd. Trestabsberget vet jag mig inte ha besökt. Jag har bara hört historier om det. Besöket vid HKV minns jag som att jag svängde av från mindre landsväg och upp en kort bit genom skogssluttning fram till en mindre plan (vändplats) framför inslaget. Då hade den lilla stigen upp till vår antenn, en enmetersparabol i åttametersmast passerats.

Den anläggning Lennart Kjelldorf beskriver som liggande vid vägkorsning med flera vägar kan inte vara Trestabsberget utan är som jag fattar det en ren sändaranläggning med 10 UK-master och 30-talet ralänkantenner. Dessa länkantenner hade inget med Försvarets Radiolänknät (nu FTN) att göra.

Riksledningens anläggningar var inte mer intressanta än FV:s, tvärt om. FV:s alla anläggningar låg på en helt annan teknisk nivå än allt annat. Jag har för mig att jag rekognoscerade för en länk mellan Riksstyrelsens huvudanläggning och i komplexet ingående rundradiostation. Rundradiostationens ritningar minns jag att jag hade på bordet. Jag tror det var vid den rekognosceringen jag i bil passerade infarten till huvudanläggningen och någon pekade ut infarten. Jag kom nog aldrig närmare den anläggningen än så. FortF hade inget med Riksstyrelsens anläggning att göra. Den togs fram och sköttes av Byggnadsstyrelsen.

Nej, den HKV-anläggning jag besökte för att hitta orsaken till ett fel, var den anläggning ÖB flyttade från i mitten av 60-talet.

Jag vet inte varför ”nya” högkvartersanläggningen inte togs i bruk förrän, som du säger, 1966 och det var inte den anläggningen jag besökte. Mitt besök gällde den föregående HKV-anläggningen. Men den nya anläggningen var ju säkerligen beroende av färdigställandet av ett komplex av anläggningar, t.ex. den rundradiostn jag nämnt ovan plus ett antal utpunkter för sändare och mottagare med master. De kan ha fördröjt inflyttningen. Om Wennerströms avslöjande hade någon betydelse här vet jag intet.

Jag ändrade läget för några få relästationer och någon knutpunkt, vilka redovisats i närmaste 2- eller 3-åriga utbyggnadsplan, som Wennerström haft tillgång till. Det var väl allt jag kunde göra, vad jag nu minns.

Mitt svar blev ändå längre som du ser. Jag har helt klart blivit så gammal att jag spårar in på annat än du frågat om, en del av mina minnen helt enkelt. Då jag upptäckte det fortsatte jag i den stilen och tänkte att då får det här också ersätta det blogginlägg som inte blivit av då detta i stället skrivits.

M.v.h.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar