Vår svenska välfärd - vart tog den vägen?

Vår svenska välfärd har tappat spåret sedan 70-talet någon gång, mer och mer, eller tydligare uttalat, mindre och mindre välfärd år för år. Detta med undantag för några av kommunerna, eftersom mycket av välfärden beror av kommunala beslut.

I Söderhamn är välfärden för de riktigt gamla och sjuka (ofta multisjuka) åldringarna långtifrån toppen då jag jämför. Kommunen satsar däremot en del på barn och ungdom, inget fel i det. Jag kan påminna om kommunens hemkörning av matvaror till alla äldre som ansågs behöva hjälpen för några år sedan.

Kommunen tog olagligt ut statsbidrag för alla hemkörningar trots att man visste sig inte vara berättigad till bidraget om kundens avstånd till mataffären var mindre än 2 kilometer. Länsstyrelsen hade tidigare påtalat oegentligheten, men kommunen fortsatte att ta ut statsbidrag även till kunder bosatta nära affären.

Då länsstyrelsen tog i med hårdhandskarna ville kommunalrådet (S) omgående stoppa hemkörningen av matvaror och skyllde på Alliansregeringen. Jag skrev ett par inlägg om det hela vid den tiden i den här bloggen. Statsbidraget var avsett att särskilt underlätta för kommuner med glesbygd och staden Söderhamns centrum är ingen glesbygd.

Just nu har en del kommunalpolitiker men också rikspolitiker och bland dem regeringen upptäckt att flyktingmottagandet gått över styr, är våldsamt kostsamt och att bostäder inte alltid kan ordnas omgående. Med flyktingskarorna följer också rent ekonomiska flyktingar och en del terrorister. Andra flyktingar blir terrorister efter att vi tagit dem under våra vingars skugga. (Jag är inte helt säker på att det ännu riktigt blivit sanningar som får uttalas?)

Synen på invandring har uppvisat en viss kontinuitet. Tiden 1900 ─ 1940 var det en vanlig föreställning att utifrån kommande tog arbete från svenskarna. Efter kriget var svenskarna närmast förbluffande välkomnande. I slutet av 1960-talet började LO arbeta för att denna typ av invandring skulle upphöra, vilket den också gjorde omkring 1970.

Under 1990-talet och framåt har man inte hävdat att invandrare tar arbete från svenskar. Däremot har man oroat sig över att förvärvsfrekvensen är för låg hos dem. I senare delen av 90-talet togs många flyktingar från Kosovokriget emot i Sverige, men de passade dåligt in i det svenska samhället, vilket påverkade flyktingklimatet negativt vid den tiden. Även nu är Mellenösternflyktingarna uppblandade med Kosovoflyktingar, vilka saknar skäl att få stanna i Sverige.

”Flyktingströmmen lyfter BNP” kan man läsa eller höra just nu och det är sant. Det är bara det att BNP absolut inte är något mått på välståndet i ett land. Det är ett mått på värdet av total konsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar och export minus import.

BNP ökar naturligtvis då folkmängden ökar. Nu strömmar flyktingar in med litet eller inget bagage och då ökar naturligtvis konsumtionen. De behöver mat, kläder, husrum, undervisning och mycket annat. Svenska lärare finner sig plötsligt ha ett antal muslimska barn, som egentligen bara talar arabiska i klassen. Nativiteten bland invandrarna är högre än hos oss, och såväl investerings- som driftskostnader för barnomsorg och skola ökar framöver.

Det begrepp som kan ge en fingervisning om välståndet är BNP per capita (per invånare) och den ökar inte i Sverige, har inte gjort det på många år och väntas inte göra det de närmaste åren. Den har länge stått stilla eller minskat, trots att innovationer hela tiden ökar produktiviteten på de flesta områden och detta samtidigt som konsumtionen dopas av nollränta och lånefest.

Arbetsgivarna söker arbetskraft som man inte hittar i Sverige. Många verkar tro att invandring kan vara en lösning av kompetensbristen, men verkligheten är en annan. Varken svenska ungdomar eller invandrade verkar möta upp mot kompetenskraven som ställs. Man kan möta fackligt motstånd, för höga ingångslöner, fel kompetensprofil, byråkratiskt krångel och språkproblem.

Problemen här i Sverige har blivit många och stora under senare tid och en stor del emanerar nu från det syriska inbördeskriget och flyktingströmmen därifrån. Alltihop började så hoppfullt med den ”arabiska våren”, demonstrationer 2010 i Tunisien som från 2011 spred sig över staterna i norra Afrika och Mellanöstern. Människorna ville ha demokrati och alltså ett slut på autokratierna och den vanliga korruptionen.

Demonstrationerna i Tunisien resulterade faktiskt i vissa reformer i demokratisk riktning. I Libyen och Syrien resulterade de i inbördeskrig. Kriget i Libyen blev kortvarigt och upphörde efter det att diktatorn Gadaffi dödats.

Protesterna i Syrien gällde till en början krav på demokratisering, ett stopp för den utbredda korruptionen, respekt för de mänskliga rättigheterna och slut på Assadfamiljens 40 år långa envälde. Assad mötte med kraftigt våld från polis, säkerhetsstyrkor och militärförband. Assadregimen stöddes av Sovjetunionen, nu Ryssland och Iran (Shia).

Strider pågår sedan länge över så gott som hela Syrien mellan regeringstrupper, och en lång rad olika rebellgrupper som stöds från andra länder med pengar, vapen och manskap (tyvärr även en del svenskar, som alltså inte borde få vara svenskar). Rebellgrupper strider också mot varandra och Daesh (IS eller ISIS) är tyvärr synnerligen aktiva.

Det ursprungliga motivet till det som började som en proteströrelse, demokrati och mänskliga rättigheter, är nu i stort sett borta. Nu rör det sig främst om religiös och etnisk krigföring.

Redan för ett par år sedan uppskattade FN att minst 120 000 människor dödats under konflikten. Tre miljoner beräknades ha flytt till grannländerna och mer än sex miljoner vara på flykt inom landet. Som alla vet har nu flyktingarna under en tid strömmat norrut till Sverige, som så gott som ensamt i Norden tagit emot dem.

Våra svenska politiker från vänster till höger, men med undantag för Sverigedemokraterna, välkomnade alla flyktingar då flyktingströmmen 2014 blev rekordartat strid. Fredrik Reinfeldt riktade orden: ”Öppna era hjärtan” till svenska folket. Förutom Sverige var det bara Tyskland som verkligen välkomnade alla flyktingar.

Bland de flyktingar som nu tar sig till Sverige finns många som inte har flyktingstatus och som alltså inte kommer att få stanna. Det gäller kanske främst sådana som kommer från Balkan, Afghanistan och Irak.

Man kan nu på de flesta håll se att Sverige ensamt inte kan fortsätta att vara mottagarland i oförändrad utsträckning. Övriga Schengenländer måste börja välkomna en betydligt större andel och samtidigt vid Schengens gränser stoppa sådana som aldrig kan få flyktingstatus.

Vår statsminister, Stefan Löfven, har äntligen förstått vad som händer och har erkänt. ”Vi har varit naiva”. Han vill nu sätta ett stopp vid Sveriges gränser och överlåta ytterligare flyktingmottagande till de Schengenstater som hittills hållit så många flyktingar borta.

I tre av våra svenska partier tror många fortfarande och så naivt att Sverige kan och bör fortsätta att ta emot flyktingar i oförminskad skala utan att försöka tvinga över dem till de ogina övriga i EU. De är Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Så dumt och olyckligt!

Oppositionsrådet Magnus Svensson blir alldeles till sig när det verkar som om kommunen kommer att i någon mån kompenseras för sitt flyktingmottagande med 74,5 miljoner kronor. Har han inte förstått att en stor del av dessa skall försörjas flera år framöver och inte kommer att tillföra kommunen några inkomster, tvärt om? Känner han inte till de luckor i kommunens behov och finanser som finns?

År efter år ägnar sig kommunens fastighetsbolag, Faxeholmen, åt att riva sina relativt sent uppförda hyresfastigheter. Enda byggverksamheten på flera decennier är uppförandet av några ”lägenheter” för omsorgsboende, på 30 m²  där ett extra stort badrum och ett pentry tar åtskilligt utrymme. Nej, Faxeholmen har vad jag förstår inga riktiga seniorlägenheter att hyra ut, de ovan nämnda är vad jag förstår närmast avsedda för livets absoluta slutskede då hobbyer och all verksamhet som kräver lite utrymme upphört.

I måndags beslöt kommunfullmäktige visst att projekteringen av en bandyhall skall igångsättas. Den skall visst få kosta dryga 50 miljoner, så det lär väl bli omkring 60-70? Jag undrar vad driftkostnaden blir och tror knappast att bandylaget, för vilket den byggs, tar på sig hela driftkostnaden och underhållskostnader?

Jag lyssnade i går kväll en stund på ”bubblandet” i kommunfullmäktige för och emot bandyhallen. Jag blir generad å deras vägnar då jag lyssnar på fullmäktigeledamöterna, så jag stängde av och tog del av resultatet i morgontidningen i stället.

Söderhamnare talar och skriver ofta hoppfullt om kommunens framtid. Jag undrar hur mycket de verkligen menar av det de uttalar eller skriver?