SÖDERHAMNS-KURIREN

Innehåller, som alla lokaltidningar, alltid en del märkliga uppgifter på insändarsidan och ibland även på andra sidor. Tisdag 27 april skriver t.ex. Stig Söderlund historia på insändarsidan. Rövarhistoria! Socialdemokratisk Vandringshistoria! Nästan varje dag presenterar sossar insändare om hur borgerliga regeringar skapar kriser. Så här var det egentligen:

1976, med Olof Palme var det fruktansvärd kris i Sverige. Det ena företaget efter det andra gick i konkurs. I Haninge, där jag var fritidspolitiker hade vi över 2 300 outhyrda lägenheter. Människorna hade inte råd att hyra bostad och socialdemokraterna hade genomfört det katastrofala s.k. ”miljonprogrammet”.

Resultat: De borgerliga fick ta över med Torbjörn Fälldin i ledningen, men de borgerliga hade svårt att enas. Ingemar Mundebo, Fp, blev chef för budgetdepartementet och ekonomidepartementet. Han tvingades starta ”Mundeboakuten”, för att söka hålla svenska företag under armarna för att de skulle ”komma på fötter”. Bankerna var illa ute, med stora lån till misskötta kommunala bostadsföretag.

Under ett år försökte sedan Ola Ullsten leda riket, men det gick inget vidare, varför Torbjörn Fälldin (c) kom tillbaka med (fp) och (M), men (M) hoppade av efter 1 ½ år, eftersom de andra inte ville samarbeta. 1982, när ekonomin var någorlunda i balans igen kom Olof Palme (s) tillbaka. 1986 -02-28 mördades han tyvärr och enligt en del lyckligtvis.

Ingvar Carlsson (s) fortsatte som statsminister till 1991-10-04. Eftersom det 1990 återigen blev ekonomisk kris och bankerna var illa ute igen med bostadslån utan täckning förstod svenska folket att ett regeringsbyte erfordrades. Under socialdemokratisk regim hade ekonomin återigen ”hamnat under isen”.

1991-10-04 tillträdde alltså en borgerlig regering (M, C, Fp, KD) under Carl Bildt. Socialismen i Östeuropa klappade ihop. Sovjetunionen hade förlorat det ”Kalla kriget”. De nu f.d. socialistiska staterna visade sig vara utfattiga. Människorna där stod i köer till tomma livsmedelsbutiker och levde två familjer i två rum och kök utan badrum. Om man inte hade placerats i slavarbetsläger som ”fiende till socialismen”.

Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien sparkade ut Sovjetunionen, liksom den vidriga kommunismen. Jugoslavien och Albanien följde efter. Här i Sverige trodde vi oss befriade från kommunism, men de bytte bara namn och blev väldigt få. Några gick över till miljöpartiet, eftersom den politiska karriären var viktig.

De borgerliga kämpade i tre år fram till 1994-10-07 med sossarnas kapsejsade ekonomi, men man vänder inte en skuta som Sverige i djup kris på tre år. Det tyckte ändå det svenska folket och Ingvar Carlsson kom tillbaka 1994 med Göran Persson som finansminister. Göran Persson gjorde ett bra jobb och fortsatte besparingspolitiken. Pensionernas realvärde sjönk ungefär fem % och var inte återställda till 1992 års värde förrän år 2005.

I mars1996 gick Göran Persson på som statsminister, sedan det visat sig att den tänkte efterträdaren, Mona Sahlin, använt regeringens kreditkort för egna privata inköp. Den s.k. ”Tobleroneaffären”, men det var inte bara Toblerone. Mona Sahlin blev privat företagare ett tag, men det visade sig inte vara så lätt med alla parkeringsböter att så småningom betala. Göran Persson tog efter en tid in henne i gänget igen.

Härom dagen blev det ett förfärligt liv på sossarna när Mats Odell nämnt det etablerade begreppet Tobleronepolitik, som rätt och slätt betyder ”svenska folket betalar”. Ett ord som väl idag egentligen borde finnas med i Svenska Akademiens ordlista? Det är för övrigt en politik som nog tillämpats av alla riksdagsledamöter, när de beslutat om hur de egna arvodena skall öka i realvärde

Thomas Östros (s), som alltid vet bäst, säger att Mats Odell uttalar sig som den kristna högern i USA och begär att Odell ber om ursäkt. Jag för min del tror att Mona Sahlin är helt okänd i USA:s kristna höger. Däremot tror jag mig veta att Östros är lika låst i sin tro på socialismens välsignelse som den yttersta kristna högern i USA är i sitt förnekande av evolutionen.
Jag undrar om inte Östros egentligen menar att det inte är mer än rätt att arbetande svenskar betalar sina politikers privata utgifter.

År 2006 hade de borgerliga äntligen enats om en politik och i oktober tillträdde en ny borgerlig regering, som hade mycket att reda upp. Ett år senare inträffade en nu global bankkris, som började med att Lehman Brothers gick i konkurs. Vi är inte släkt!

Svenska banker visade sig nu vara nästan lika illa ute, bl.a. med hiskeliga lån till balter och ekonomin gick i stå. Efter den värsta globala krisen sedan depressionen på 20-talet har det visat sig att Sverige med borgerlig regering klarat sig bäst av Europas stater och redan är på väg ut ur krisen.

Konjunkturinstitutets barometer för ett par dagar sedan låter som propaganda från ett kommunistland. "Tillverkningsindustrin rapporterar om en betydande tillväxt. Byggnadsindustrin redovisar nu ökande orderingång, antalet anställda väntas återigen växa. Försäljningsvolymen inom handeln steg ytterligare. Efterfrågan för de privata tjänstenäringarna ökade och antalet anställda kommer att öka något".

Det socialdemokratiska gnället i Gävleborgs insändarspalter och hos s-ledningen gör ett komiskt/tragiskt intryck. Tyvärr är det ändå illavarslande. 50 % av svenska folket har ju ett IQ under 100 och ibland dålig läsförståelse efter att ha suttit av Stellan Arvidssons gymnasium

Den här krisen är inte över ännu och utnyttjas till det yttersta av den röd-gröna oppositionen. Man försöker väl egentligen inbilla folk att de borgerliga i Sverige åstadkommit en global kris. Själv har jag länge undrat över att svenskarna alltid väljer borgerligt när det blir kris eller kris väntas?

Det var detta om Stig Söderlunds insändare i Söderhamns-Kuriren.

Nu över till Kurirens enkät hos elitidrottare i Hälsingland.
(Omfattande lagspelare i de tre högsta serierna i ej spec. idrotter.)

Mina slutsatser av enkäten blir delvis andra än Kurirens. Kuriren konstaterar, även med stilig grafik, att 11 % av kvinnliga lagidrottare dricker alkohol och 32,5 % av männen. Detta får man till att 7,5 % totalt dricker alkohol! Med ren huvudräkning får jag det till att ungefär var fjärde totalt dricker alkohol om siffrorna för män resp. kvinnor är de rätta. 7,5 % ligger ganska långt ifrån drygt var fjärde. (46 kvinnor och 102 män)

Kuriren säger sig medge att enkäten inte är utformad enligt vad som är praxis, men ändå övertygade om att den ger intressanta svar och fingervisningar om den sociala struktur som präglar idrotts-Hälsingland. Ja, för all del, men en del frågor verkar väl naiva.

17,5 % av kvinnorna säger sig dricka dagen före match enligt grafiken, medan ingen av männen gör det. Fan tro’t! Enligt artikeltexten är det 5 % av kvinnorna som svarat att det händer? Det blir inte lättare för läsaren genom att hon/han inte har en aning om vad eller hur mycket de dricker? Jag kan t.ex. tänka mig hela skalan från 80-procentig sprit via tusentals drycker till lite cider, lättöl eller t.o.m. vatten. Mängden kan väl vara allt från litervis till en liten skvätt? Något klarläggande om dryckesvanor kan jag inte ens ana.

På Kuriren är man imponerad av att nästan 3 av 4 säger sig läsa dagstidningen, som vanligen är lokaltidningen. Jag kan t.ex. undra hur många av dessa som bara läser sportsidorna.

En del säger sig ibland läsa kvällspressen d.v.s. de tidningar som säljer m.h.a. påhittade eller verkliga sensationer, skvaller eller skandaler. De seriösa morgontidningarna av rikskaraktär nämns över huvud taget inte.

Hur ofta läser du en bok, frågar man? Det visar sig att var fjärde idrottare i Hälsingland inte läser böcker! Hälften säger sig läsa ungefär en bok per år och var femte säger sig nog läsa en per månad. Jag undrar så, vad det är de läser, när de så sällan eller aldrig läser? Sport? Porr? Bilderböcker?

När man så frågar vilket parti de röstar på, så är det överraskande att bara hälften svarar socialdemokraterna!