SÖDERHAMNS-KURIREN
Innehåller, som alla lokaltidningar, alltid en del märkliga uppgifter på insändarsidan och ibland även på andra sidor. Tisdag 27 april skriver t.ex. Stig Söderlund historia på insändarsidan. Rövarhistoria! Socialdemokratisk Vandringshistoria! Nästan varje dag presenterar sossar insändare om hur borgerliga regeringar skapar kriser. Så här var det egentligen:
1976, med Olof Palme var det fruktansvärd kris i Sverige. Det ena företaget efter det andra gick i konkurs. I Haninge, där jag var fritidspolitiker hade vi över 2 300 outhyrda lägenheter. Människorna hade inte råd att hyra bostad och socialdemokraterna hade genomfört det katastrofala s.k. ”miljonprogrammet”.
Resultat: De borgerliga fick ta över med Torbjörn Fälldin i ledningen, men de borgerliga hade svårt att enas. Ingemar Mundebo, Fp, blev chef för budgetdepartementet och ekonomidepartementet. Han tvingades starta ”Mundeboakuten”, för att söka hålla svenska företag under armarna för att de skulle ”komma på fötter”. Bankerna var illa ute, med stora lån till misskötta kommunala bostadsföretag.
Under ett år försökte sedan Ola Ullsten leda riket, men det gick inget vidare, varför Torbjörn Fälldin (c) kom tillbaka med (fp) och (M), men (M) hoppade av efter 1 ½ år, eftersom de andra inte ville samarbeta. 1982, när ekonomin var någorlunda i balans igen kom Olof Palme (s) tillbaka. 1986 -02-28 mördades han tyvärr och enligt en del lyckligtvis.
Ingvar Carlsson (s) fortsatte som statsminister till 1991-10-04. Eftersom det 1990 återigen blev ekonomisk kris och bankerna var illa ute igen med bostadslån utan täckning förstod svenska folket att ett regeringsbyte erfordrades. Under socialdemokratisk regim hade ekonomin återigen ”hamnat under isen”.
1991-10-04 tillträdde alltså en borgerlig regering (M, C, Fp, KD) under Carl Bildt. Socialismen i Östeuropa klappade ihop. Sovjetunionen hade förlorat det ”Kalla kriget”. De nu f.d. socialistiska staterna visade sig vara utfattiga. Människorna där stod i köer till tomma livsmedelsbutiker och levde två familjer i två rum och kök utan badrum. Om man inte hade placerats i slavarbetsläger som ”fiende till socialismen”.
Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien sparkade ut Sovjetunionen, liksom den vidriga kommunismen. Jugoslavien och Albanien följde efter. Här i Sverige trodde vi oss befriade från kommunism, men de bytte bara namn och blev väldigt få. Några gick över till miljöpartiet, eftersom den politiska karriären var viktig.
De borgerliga kämpade i tre år fram till 1994-10-07 med sossarnas kapsejsade ekonomi, men man vänder inte en skuta som Sverige i djup kris på tre år. Det tyckte ändå det svenska folket och Ingvar Carlsson kom tillbaka 1994 med Göran Persson som finansminister. Göran Persson gjorde ett bra jobb och fortsatte besparingspolitiken. Pensionernas realvärde sjönk ungefär fem % och var inte återställda till 1992 års värde förrän år 2005.
I mars1996 gick Göran Persson på som statsminister, sedan det visat sig att den tänkte efterträdaren, Mona Sahlin, använt regeringens kreditkort för egna privata inköp. Den s.k. ”Tobleroneaffären”, men det var inte bara Toblerone. Mona Sahlin blev privat företagare ett tag, men det visade sig inte vara så lätt med alla parkeringsböter att så småningom betala. Göran Persson tog efter en tid in henne i gänget igen.
Härom dagen blev det ett förfärligt liv på sossarna när Mats Odell nämnt det etablerade begreppet Tobleronepolitik, som rätt och slätt betyder ”svenska folket betalar”. Ett ord som väl idag egentligen borde finnas med i Svenska Akademiens ordlista? Det är för övrigt en politik som nog tillämpats av alla riksdagsledamöter, när de beslutat om hur de egna arvodena skall öka i realvärde
Thomas Östros (s), som alltid vet bäst, säger att Mats Odell uttalar sig som den kristna högern i USA och begär att Odell ber om ursäkt. Jag för min del tror att Mona Sahlin är helt okänd i USA:s kristna höger. Däremot tror jag mig veta att Östros är lika låst i sin tro på socialismens välsignelse som den yttersta kristna högern i USA är i sitt förnekande av evolutionen.
Jag undrar om inte Östros egentligen menar att det inte är mer än rätt att arbetande svenskar betalar sina politikers privata utgifter.
År 2006 hade de borgerliga äntligen enats om en politik och i oktober tillträdde en ny borgerlig regering, som hade mycket att reda upp. Ett år senare inträffade en nu global bankkris, som började med att Lehman Brothers gick i konkurs. Vi är inte släkt!
Svenska banker visade sig nu vara nästan lika illa ute, bl.a. med hiskeliga lån till balter och ekonomin gick i stå. Efter den värsta globala krisen sedan depressionen på 20-talet har det visat sig att Sverige med borgerlig regering klarat sig bäst av Europas stater och redan är på väg ut ur krisen.
Konjunkturinstitutets barometer för ett par dagar sedan låter som propaganda från ett kommunistland. "Tillverkningsindustrin rapporterar om en betydande tillväxt. Byggnadsindustrin redovisar nu ökande orderingång, antalet anställda väntas återigen växa. Försäljningsvolymen inom handeln steg ytterligare. Efterfrågan för de privata tjänstenäringarna ökade och antalet anställda kommer att öka något".
Det socialdemokratiska gnället i Gävleborgs insändarspalter och hos s-ledningen gör ett komiskt/tragiskt intryck. Tyvärr är det ändå illavarslande. 50 % av svenska folket har ju ett IQ under 100 och ibland dålig läsförståelse efter att ha suttit av Stellan Arvidssons gymnasium
Den här krisen är inte över ännu och utnyttjas till det yttersta av den röd-gröna oppositionen. Man försöker väl egentligen inbilla folk att de borgerliga i Sverige åstadkommit en global kris. Själv har jag länge undrat över att svenskarna alltid väljer borgerligt när det blir kris eller kris väntas?
Det var detta om Stig Söderlunds insändare i Söderhamns-Kuriren.
Nu över till Kurirens enkät hos elitidrottare i Hälsingland.
(Omfattande lagspelare i de tre högsta serierna i ej spec. idrotter.)
Mina slutsatser av enkäten blir delvis andra än Kurirens. Kuriren konstaterar, även med stilig grafik, att 11 % av kvinnliga lagidrottare dricker alkohol och 32,5 % av männen. Detta får man till att 7,5 % totalt dricker alkohol! Med ren huvudräkning får jag det till att ungefär var fjärde totalt dricker alkohol om siffrorna för män resp. kvinnor är de rätta. 7,5 % ligger ganska långt ifrån drygt var fjärde. (46 kvinnor och 102 män)
Kuriren säger sig medge att enkäten inte är utformad enligt vad som är praxis, men ändå övertygade om att den ger intressanta svar och fingervisningar om den sociala struktur som präglar idrotts-Hälsingland. Ja, för all del, men en del frågor verkar väl naiva.
17,5 % av kvinnorna säger sig dricka dagen före match enligt grafiken, medan ingen av männen gör det. Fan tro’t! Enligt artikeltexten är det 5 % av kvinnorna som svarat att det händer? Det blir inte lättare för läsaren genom att hon/han inte har en aning om vad eller hur mycket de dricker? Jag kan t.ex. tänka mig hela skalan från 80-procentig sprit via tusentals drycker till lite cider, lättöl eller t.o.m. vatten. Mängden kan väl vara allt från litervis till en liten skvätt? Något klarläggande om dryckesvanor kan jag inte ens ana.
På Kuriren är man imponerad av att nästan 3 av 4 säger sig läsa dagstidningen, som vanligen är lokaltidningen. Jag kan t.ex. undra hur många av dessa som bara läser sportsidorna.
En del säger sig ibland läsa kvällspressen d.v.s. de tidningar som säljer m.h.a. påhittade eller verkliga sensationer, skvaller eller skandaler. De seriösa morgontidningarna av rikskaraktär nämns över huvud taget inte.
Hur ofta läser du en bok, frågar man? Det visar sig att var fjärde idrottare i Hälsingland inte läser böcker! Hälften säger sig läsa ungefär en bok per år och var femte säger sig nog läsa en per månad. Jag undrar så, vad det är de läser, när de så sällan eller aldrig läser? Sport? Porr? Bilderböcker?
När man så frågar vilket parti de röstar på, så är det överraskande att bara hälften svarar socialdemokraterna!
fredag 30 april 2010
söndag 25 april 2010
Lite HISTORIA
Många av Er tror nog att nazisterna (och alltså herr Hitler) kom till makten i Tyskland genom en kupp. Så var det inte! Det skedde i demokratisk ordning genom ett beslut i tyska riksdagen den 23 mars 1933. Jag skulle då fylla sex år om två dagar. Röstetalet i riksdagen var 441 röster för och 94 emot. Socialdemokraterna, som ju också var marxister röstade emot. En del socialdemokratiska, liksom alla kommunistiska ledamöter, hade av polisen inte släppts in i riksdagen till omröstningen. Nu spelade det inte någon roll, eftersom jarösterna ändå hade vunnit stort. I Ryssland däremot kom kommunisterna till makten genom kupp och inte folklig revolution.
Tyskarna röstade alltså i demokratisk ordning igenom Ermächtigungsgesetz, som faktiskt gjorde Hitler till diktator.
Hur kunde nu detta komma sig? Jo, orsaken var det kommunistiska spöket och skräcken inför att Tyskland skulle kunna bli som det kommunistiska Sovjetunionen. Den stora medelklassen hade blivit skräckslagen när den hörde flyktingarnas berättelser från det vidriga Sovjetunionen.
På 1920-talet gjorde kommunisterna i Tyskland två misslyckade revolutionsförsök. Men i depressionens Tyskland, där det ”behövdes en skottkärra till pengarna för att köpa ett frimärke” hade de ändå i fortsättningen viss framgång. I början av 30-talet ökade de markant till 250 000 medlemmar och sex miljoner väljare. Det var emellertid fortfarande långt till makten i det folkrika Tyskland.
Då lovade Hermann Göring, som stod mycket nära Hitler i ett tal: Vi avser inte bara att avvärja den kommunistiska faran, utan jag skall säga rent ut: Vi lovar att övervinna faran för kommunismen och helt och hållet utrota kommunismen!
Kanske är det ändå inte så konstigt att nazisterna kom till makten? Sitt rätta ansikte hade de ännu inte visat helt.
Den berömde brittiske liberal, som tidigt arbetade för välfärdsutveckling (allmän pension och sjukförsäkring), Lloyd George, sade om hur de tyska liberalerna röstat 1933: Ganska snart, kanske om ett år eller två, kommer de konservativa i detta land att se Tyskland som ett skydd mot kommunismen i Europa. Tyskland ligger mitt i Europa. För två eller tre år sedan sade en framstående tysk statsman till mig: Jag är inte rädd för nazismen men för kommunismen.
Lloyd George hann se sanningen. Han dog 1945. Kommunism och nazism har en hel del gemensamt.
Många av Er tror nog att nazisterna (och alltså herr Hitler) kom till makten i Tyskland genom en kupp. Så var det inte! Det skedde i demokratisk ordning genom ett beslut i tyska riksdagen den 23 mars 1933. Jag skulle då fylla sex år om två dagar. Röstetalet i riksdagen var 441 röster för och 94 emot. Socialdemokraterna, som ju också var marxister röstade emot. En del socialdemokratiska, liksom alla kommunistiska ledamöter, hade av polisen inte släppts in i riksdagen till omröstningen. Nu spelade det inte någon roll, eftersom jarösterna ändå hade vunnit stort. I Ryssland däremot kom kommunisterna till makten genom kupp och inte folklig revolution.
Tyskarna röstade alltså i demokratisk ordning igenom Ermächtigungsgesetz, som faktiskt gjorde Hitler till diktator.
Hur kunde nu detta komma sig? Jo, orsaken var det kommunistiska spöket och skräcken inför att Tyskland skulle kunna bli som det kommunistiska Sovjetunionen. Den stora medelklassen hade blivit skräckslagen när den hörde flyktingarnas berättelser från det vidriga Sovjetunionen.
På 1920-talet gjorde kommunisterna i Tyskland två misslyckade revolutionsförsök. Men i depressionens Tyskland, där det ”behövdes en skottkärra till pengarna för att köpa ett frimärke” hade de ändå i fortsättningen viss framgång. I början av 30-talet ökade de markant till 250 000 medlemmar och sex miljoner väljare. Det var emellertid fortfarande långt till makten i det folkrika Tyskland.
Då lovade Hermann Göring, som stod mycket nära Hitler i ett tal: Vi avser inte bara att avvärja den kommunistiska faran, utan jag skall säga rent ut: Vi lovar att övervinna faran för kommunismen och helt och hållet utrota kommunismen!
Kanske är det ändå inte så konstigt att nazisterna kom till makten? Sitt rätta ansikte hade de ännu inte visat helt.
Den berömde brittiske liberal, som tidigt arbetade för välfärdsutveckling (allmän pension och sjukförsäkring), Lloyd George, sade om hur de tyska liberalerna röstat 1933: Ganska snart, kanske om ett år eller två, kommer de konservativa i detta land att se Tyskland som ett skydd mot kommunismen i Europa. Tyskland ligger mitt i Europa. För två eller tre år sedan sade en framstående tysk statsman till mig: Jag är inte rädd för nazismen men för kommunismen.
Lloyd George hann se sanningen. Han dog 1945. Kommunism och nazism har en hel del gemensamt.
lördag 24 april 2010
Sveriges Pensionärers Intresseparti
I fredags hade Birgit och jag besök av två trevliga människor. Det var Roland Laurin, ordförande i Söderhamnsavdelningen av SPI och avdelningens sekreterare Laila Persson.
Vi fick information om Söderhamnsavdelningen av SPI, liksom tillfälle att ventilera vår besvikelse över Alliansens behandling av pensionärerna. Framför allt att pensionärer skall betala så mycket högre skatt än andra. Alldeles särskilt hårt slår detta emot äldre pensionärer med många års realvärdesförsämring av pensionen.
Jag fick också tillfälle att ventilera Alliansens andra stora missgrepp. Att retroaktivt införa uppskovsränta för dem som sålt fastighet före 1 januari 2008.
Förvaltningsrätten har nu uttalat att en tillämpning av reglerna om schablonintäkt i 47 kap. 11 b § inkomstskattelagen på uppskovsbelopp som har sin grund i bostadsförsäljningar som skett före 1 januari 2008 strider mot förbudet för retroaktiv skattelagstiftning.
Förvaltningsdomstolen säger sig dock trots detta tillämpa reglerna om schablonintäkt, då lagrådet tidigare uttalat att reglerna inte strider mot förbudet. Mitt gamla juristförakt, som jag tidigare ventilerat här, bara ökar. Den advokat som kan få en mördare frikänd på någon teknikalitet blir berömd och kan tjäna stora pengar.
Slutligen: SPI har ett genomgående borgerligt program och det är bara att hoppas att partiet får plats i riksdagen.
I fredags hade Birgit och jag besök av två trevliga människor. Det var Roland Laurin, ordförande i Söderhamnsavdelningen av SPI och avdelningens sekreterare Laila Persson.
Vi fick information om Söderhamnsavdelningen av SPI, liksom tillfälle att ventilera vår besvikelse över Alliansens behandling av pensionärerna. Framför allt att pensionärer skall betala så mycket högre skatt än andra. Alldeles särskilt hårt slår detta emot äldre pensionärer med många års realvärdesförsämring av pensionen.
Jag fick också tillfälle att ventilera Alliansens andra stora missgrepp. Att retroaktivt införa uppskovsränta för dem som sålt fastighet före 1 januari 2008.
Förvaltningsrätten har nu uttalat att en tillämpning av reglerna om schablonintäkt i 47 kap. 11 b § inkomstskattelagen på uppskovsbelopp som har sin grund i bostadsförsäljningar som skett före 1 januari 2008 strider mot förbudet för retroaktiv skattelagstiftning.
Förvaltningsdomstolen säger sig dock trots detta tillämpa reglerna om schablonintäkt, då lagrådet tidigare uttalat att reglerna inte strider mot förbudet. Mitt gamla juristförakt, som jag tidigare ventilerat här, bara ökar. Den advokat som kan få en mördare frikänd på någon teknikalitet blir berömd och kan tjäna stora pengar.
Slutligen: SPI har ett genomgående borgerligt program och det är bara att hoppas att partiet får plats i riksdagen.
torsdag 22 april 2010
onsdag 21 april 2010
Jag har i tidigare inlägg sagt att jag tittat på partiprogrammet
för Sveriges Pensionärers Intresseparti.
Här visar jag partiets kortversion av skolpolitiken:
EN SKOLA FÖR KUNSKAPER
SPI kräver
• att daglig fysisk aktivitet sker inom hela skolsystemet
• att skapa en skola med inriktning på kunskaper med betyg från år ett
• att betygen görs jämförbara över hela landet med hjälp av neutral bedömning
• att alla barn ges likvärdiga förutsättningar i alla kommuner
• att alla som går ut grundskolan ska ha baskunskaper i svenska, engelska och matematik
• att betyg i beteende införs
• att kompetenta och behöriga lärare garanteras
• att tillgång på lärare med pedagogisk kompetens garanteras
• att hemuppgifter skall vara obligatoriska, en naturlig del av skolarbetet
• att elever med särskilda behov diagnostiseras och stöds från första stund och så länge behov finns
• att skoldaghem erbjuds alla elever med behov
• att elitskola skall införas i alla kommuner
• att betygskraven för inträde till gymnasiet skärps
• att arbetsplatsförlagt lärande (lärlingssystemet) utvecklas
• att krafttag tas mot mobbing och att den som mobbar i första hand ska skiljas från sin klass – inte som ofta idag den mobbade
• att alla skolor ska ge en neutral information om andra religioner, hur de fungerar, deras historia och utveckling
Några kommentarer:
Programmet är en utmärkt återställare efter det flum, som till stor del infördes under 70- och 80-talets vänstrande Skolöverstyrelse, då jag själv satt i Haninge skolstyrelse. En skola där särskilt duktiga elever hålls tillbaka, till förmån för de allra långsammaste. Jag såg förfallet, men var då maktlös mot socialdemokraterna med deras kommuniststöd.
Det här är inget lämpligt program för den väljare vars ideologi grundar sig på avundsjuka.
Inte heller är det något för den förälder, som i alla lägen påstår att "min son (dotter) ljuger aldrig och är så intelligent.
för Sveriges Pensionärers Intresseparti.
Här visar jag partiets kortversion av skolpolitiken:
EN SKOLA FÖR KUNSKAPER
SPI kräver
• att daglig fysisk aktivitet sker inom hela skolsystemet
• att skapa en skola med inriktning på kunskaper med betyg från år ett
• att betygen görs jämförbara över hela landet med hjälp av neutral bedömning
• att alla barn ges likvärdiga förutsättningar i alla kommuner
• att alla som går ut grundskolan ska ha baskunskaper i svenska, engelska och matematik
• att betyg i beteende införs
• att kompetenta och behöriga lärare garanteras
• att tillgång på lärare med pedagogisk kompetens garanteras
• att hemuppgifter skall vara obligatoriska, en naturlig del av skolarbetet
• att elever med särskilda behov diagnostiseras och stöds från första stund och så länge behov finns
• att skoldaghem erbjuds alla elever med behov
• att elitskola skall införas i alla kommuner
• att betygskraven för inträde till gymnasiet skärps
• att arbetsplatsförlagt lärande (lärlingssystemet) utvecklas
• att krafttag tas mot mobbing och att den som mobbar i första hand ska skiljas från sin klass – inte som ofta idag den mobbade
• att alla skolor ska ge en neutral information om andra religioner, hur de fungerar, deras historia och utveckling
Några kommentarer:
Programmet är en utmärkt återställare efter det flum, som till stor del infördes under 70- och 80-talets vänstrande Skolöverstyrelse, då jag själv satt i Haninge skolstyrelse. En skola där särskilt duktiga elever hålls tillbaka, till förmån för de allra långsammaste. Jag såg förfallet, men var då maktlös mot socialdemokraterna med deras kommuniststöd.
Det här är inget lämpligt program för den väljare vars ideologi grundar sig på avundsjuka.
Inte heller är det något för den förälder, som i alla lägen påstår att "min son (dotter) ljuger aldrig och är så intelligent.
lördag 17 april 2010
Sveriges Öga och Öra
Föreningen Sveriges Öga och Öra firar 65-årsminnet av WW2 slut den 8 maj i Armémuseums aula i Stockholm. WW2 följdes av Kalla Kriget, men det är en annan historia, som avslutades med kommunismens sammanbrott och avfärdande som värdelös utopi.
Kl 12.00 – 17.00 redovisas vad som förekom av hemlig allierad underrättelseverksamhet, specialoperationer och baser i Sverige under WW2.
Redovisningen lämnas av tre föredragshållare:
1. Överste Carl Gustav Finstrom, som 1986 – 1981 var USA:s försvarsattaché här och talar om OSS hemliga historia i Sverige.
2. Fil. dr. Pia Molander redovisar Allierad underrättelseverksamhet i Sverige och svenskt kontraspionage 1939 – 1945.
3. Norske författaren Roger Albrigtsen berättar om den hemliga verksamhet som startade 1944 och där brittiska SOE och amerikanska OSS drev baser inne på svenskt område. Baser för norska motståndsmän på svenskt område, som erhöll mat och förrådsmateriel från svenska förband i närheten.
Det blir också en säkert intressant paneldebatt om Sveriges ”neutralitet”. (Mina citattecken.)
Är du inte medlem i föreningen betalar du 100:- vid entrén. Medlemsavgiften är 300:- och har du betalt den går du in gratis.
Anmäl dig senast 7/8 kl 18.00, till Joakim von Braun, men aulan blir nog fullsatt.
Anmälan till: joakim.von_braun@bredband.net
Föreningen Sveriges Öga och Öra firar 65-årsminnet av WW2 slut den 8 maj i Armémuseums aula i Stockholm. WW2 följdes av Kalla Kriget, men det är en annan historia, som avslutades med kommunismens sammanbrott och avfärdande som värdelös utopi.
Kl 12.00 – 17.00 redovisas vad som förekom av hemlig allierad underrättelseverksamhet, specialoperationer och baser i Sverige under WW2.
Redovisningen lämnas av tre föredragshållare:
1. Överste Carl Gustav Finstrom, som 1986 – 1981 var USA:s försvarsattaché här och talar om OSS hemliga historia i Sverige.
2. Fil. dr. Pia Molander redovisar Allierad underrättelseverksamhet i Sverige och svenskt kontraspionage 1939 – 1945.
3. Norske författaren Roger Albrigtsen berättar om den hemliga verksamhet som startade 1944 och där brittiska SOE och amerikanska OSS drev baser inne på svenskt område. Baser för norska motståndsmän på svenskt område, som erhöll mat och förrådsmateriel från svenska förband i närheten.
Det blir också en säkert intressant paneldebatt om Sveriges ”neutralitet”. (Mina citattecken.)
Är du inte medlem i föreningen betalar du 100:- vid entrén. Medlemsavgiften är 300:- och har du betalt den går du in gratis.
Anmäl dig senast 7/8 kl 18.00, till Joakim von Braun, men aulan blir nog fullsatt.
Anmälan till: joakim.von_braun@bredband.net
Nytt parti för oss
Efter att ha studerat programmet för Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) har vi nu anmält oss som medlemmar. Fler pensionärer, men också blivande pensionärer, borde läsa SPI:s partiprogram. Sök bara på "SPI".
Jag blev glatt överraskad över programmets bredd och kanske särskilt skola, sjuk- och äldrevårdsprogrammen.
Efter att ha studerat programmet för Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) har vi nu anmält oss som medlemmar. Fler pensionärer, men också blivande pensionärer, borde läsa SPI:s partiprogram. Sök bara på "SPI".
Jag blev glatt överraskad över programmets bredd och kanske särskilt skola, sjuk- och äldrevårdsprogrammen.
Pensionärerna och valet 2010
Nu har pensionärsorganisationerna verkligen kommit igång inför valet 2010. Själv har jag haft en diskussion med ett par moderater. Dialogen med Margareta B. Kjellin har jag redovisat under Rikspolitik den 15 mars, liksom det som inte blev dialog Äldre pensionärer den 10 april.
En intressant dialog hade jag med ”riksdagskandidaten” Lars Beckman från Gävleborg. Han skrev: … ”du har fått två skattesänkningar under mandatperioden, till skillnad från socialdemokraterna som på 12 år inte sänkte skatten en gång. Sedan väntar en skattesänkning till vid årsskiftet om alliansen vinner valet igen.”
(Jag förstår vad han menar, även om svenskan kanske är ett resultat av (s) flumskola.)
En annan gång skrev han: ”Det svenska pensionssystemet är finansiellt stabilt och politiskt stabilt eftersom majoriteten i Riksdagen står bakom det. Det kommer att hålla i låg och högkonjunktur och dessutom kommer det att klara de demografiska förändringarna sen är inte alla system perfekta men många andra länder är avundsjuka på Sveriges långsiktigt hållbara system.
Läs gärna på Mats G Nilssons blogg, moderat riksdagsman.”
(Gör det säger jag och du kommer att bli mörkrädd!)
Jag svarade: ”Om det är stabilt: Varför minskar då realvärdet kraftigt med tiden? Varför har bromsen slagit till och varför "stal" riksdagen 285 miljarder ur pensionärernas fonder på 90-talet för att klara bankkrisen?
Det blir inte automatiskt stabilt för att 5 av riksdagens partier enats om det! (Snarare tvärt om.)” Alla, utom våra riksdagsledamöter (och –kandidater) vet att det är underfinansierat.
Officiellt är pensionärsförbunden opolitiska, men de flesta vet att PRO kom till som en socialdemokratisk utbrytning ur SPF för länge sedan. Nu går båda dessa organisationer in i valrörelsen. SPF har tre centrala budskap, som delges oss bl.a. genom två turnébussar, vilka veckan före valet går från norr till söder, resp. från söder till norr och möts i Stockholm.
Tre budskap har SPF: (Med den gamle centerpartisten Karl Erik Olsson som ordförande.)
• Inför lika skatt och förändra det underfinansierade pensionssystemet.
• Stoppa felmedicineringen av våra äldre med fler och bättre läkemedelsgenomgångar.
• Ersätt de orättvisa och ojämna kommunala taxorna med en enhetlig taxa.
Vilka har då i riksdagen motionerat om att se över pensionssystemet? Jo, kommunisterna. Förlåt, Vänsterpartiet, men det är väl detsamma?
Vad gör då moderaterna i riksdagen med socialförsäkringsminister Husmark (m) i spetsen? Jo de beskyller vänsterpartiet för att vilja rasera pensionssystemet.
Man kan väl då anta att moderaterna likväl menar att SPF vill rasera pensionssystemet? Jag är helt till freds med att ha lämnat moderaterna, men är minst av allt socialist, vilket torde framgå av denna blogg.
Nu till något annat – RUTAVDRAGET.
Birgit och jag har för första gången anlitat ett städföretag. Det tycker vi oss kunna göra tack vare detta avdrag. Vi får nu golven städade var fjortonde dag utan att anlita svart arbetskraft. Själv har jag tidigare behövt vila sedan jag fått fram dammsugaren ur städskåpet.
Kritikerna (s och v) har kallat detta ”subvention”. Antingen är det ett sätt att vilseleda eller också speglar det en grundsyn där alla pengar egentligen är statens. Det är då varje skattesänkning blir en subvention.
Socialisterna talar också förnedrande om ”pigtjänster”. De som arbetar i hemtjänstföretagen har ju anställningar som alla andra eller är egna företagare. Vad är det för skillnad på att arbeta i den skattefinansierade hemtjänsten eller att hjälpa gamlingar med hantverkstjänster? Hur kan vissa politiker stämpla dem som offer och framställa yrket som icke önskvärt?
Birgit frågade den äldre damen, de var två, mor, dotter och egna företagare, som kom för att städa hos oss: ”Vilka är det som nu framför allt ber om era tjänster?” ”Det är så gott som bara äldre människor”, svarade hon.
Att beskriva detta som något bara för ”de rika” blir helt fel. Gamla, sjuka och orkeslösa kan, likaväl som familjer där båda de vuxna arbetar få hjälp med hemarbetet och få tiden att räcka till annat. I en rapport från socialdemokraterna använder man faktiskt beteckningen ”den rikare halvan av Sverige” för att beteckna alla som arbetar heltid. På så sätt kan man göra RUT till en överklassfråga.
Jobbskatteavdraget är något mycket bra, men pension är innehållen lön och skall givetvis beskattas på samma sätt! Vet hut, om du inte inser detta!
Nu har pensionärsorganisationerna verkligen kommit igång inför valet 2010. Själv har jag haft en diskussion med ett par moderater. Dialogen med Margareta B. Kjellin har jag redovisat under Rikspolitik den 15 mars, liksom det som inte blev dialog Äldre pensionärer den 10 april.
En intressant dialog hade jag med ”riksdagskandidaten” Lars Beckman från Gävleborg. Han skrev: … ”du har fått två skattesänkningar under mandatperioden, till skillnad från socialdemokraterna som på 12 år inte sänkte skatten en gång. Sedan väntar en skattesänkning till vid årsskiftet om alliansen vinner valet igen.”
(Jag förstår vad han menar, även om svenskan kanske är ett resultat av (s) flumskola.)
En annan gång skrev han: ”Det svenska pensionssystemet är finansiellt stabilt och politiskt stabilt eftersom majoriteten i Riksdagen står bakom det. Det kommer att hålla i låg och högkonjunktur och dessutom kommer det att klara de demografiska förändringarna sen är inte alla system perfekta men många andra länder är avundsjuka på Sveriges långsiktigt hållbara system.
Läs gärna på Mats G Nilssons blogg, moderat riksdagsman.”
(Gör det säger jag och du kommer att bli mörkrädd!)
Jag svarade: ”Om det är stabilt: Varför minskar då realvärdet kraftigt med tiden? Varför har bromsen slagit till och varför "stal" riksdagen 285 miljarder ur pensionärernas fonder på 90-talet för att klara bankkrisen?
Det blir inte automatiskt stabilt för att 5 av riksdagens partier enats om det! (Snarare tvärt om.)” Alla, utom våra riksdagsledamöter (och –kandidater) vet att det är underfinansierat.
Officiellt är pensionärsförbunden opolitiska, men de flesta vet att PRO kom till som en socialdemokratisk utbrytning ur SPF för länge sedan. Nu går båda dessa organisationer in i valrörelsen. SPF har tre centrala budskap, som delges oss bl.a. genom två turnébussar, vilka veckan före valet går från norr till söder, resp. från söder till norr och möts i Stockholm.
Tre budskap har SPF: (Med den gamle centerpartisten Karl Erik Olsson som ordförande.)
• Inför lika skatt och förändra det underfinansierade pensionssystemet.
• Stoppa felmedicineringen av våra äldre med fler och bättre läkemedelsgenomgångar.
• Ersätt de orättvisa och ojämna kommunala taxorna med en enhetlig taxa.
Vilka har då i riksdagen motionerat om att se över pensionssystemet? Jo, kommunisterna. Förlåt, Vänsterpartiet, men det är väl detsamma?
Vad gör då moderaterna i riksdagen med socialförsäkringsminister Husmark (m) i spetsen? Jo de beskyller vänsterpartiet för att vilja rasera pensionssystemet.
Man kan väl då anta att moderaterna likväl menar att SPF vill rasera pensionssystemet? Jag är helt till freds med att ha lämnat moderaterna, men är minst av allt socialist, vilket torde framgå av denna blogg.
Nu till något annat – RUTAVDRAGET.
Birgit och jag har för första gången anlitat ett städföretag. Det tycker vi oss kunna göra tack vare detta avdrag. Vi får nu golven städade var fjortonde dag utan att anlita svart arbetskraft. Själv har jag tidigare behövt vila sedan jag fått fram dammsugaren ur städskåpet.
Kritikerna (s och v) har kallat detta ”subvention”. Antingen är det ett sätt att vilseleda eller också speglar det en grundsyn där alla pengar egentligen är statens. Det är då varje skattesänkning blir en subvention.
Socialisterna talar också förnedrande om ”pigtjänster”. De som arbetar i hemtjänstföretagen har ju anställningar som alla andra eller är egna företagare. Vad är det för skillnad på att arbeta i den skattefinansierade hemtjänsten eller att hjälpa gamlingar med hantverkstjänster? Hur kan vissa politiker stämpla dem som offer och framställa yrket som icke önskvärt?
Birgit frågade den äldre damen, de var två, mor, dotter och egna företagare, som kom för att städa hos oss: ”Vilka är det som nu framför allt ber om era tjänster?” ”Det är så gott som bara äldre människor”, svarade hon.
Att beskriva detta som något bara för ”de rika” blir helt fel. Gamla, sjuka och orkeslösa kan, likaväl som familjer där båda de vuxna arbetar få hjälp med hemarbetet och få tiden att räcka till annat. I en rapport från socialdemokraterna använder man faktiskt beteckningen ”den rikare halvan av Sverige” för att beteckna alla som arbetar heltid. På så sätt kan man göra RUT till en överklassfråga.
Jobbskatteavdraget är något mycket bra, men pension är innehållen lön och skall givetvis beskattas på samma sätt! Vet hut, om du inte inser detta!
lördag 10 april 2010
Äldre pensionärer
Hej N.
Jag är 83 år, multisjuk (utsliten både här och där och hjärtsjuk) samt f.d. avdelningsdirektör vid Försvarets Materielverk.
Jag pensionerades 1992. Sedan dess har pensionen sjunkit i realvärde ca 60 %. Vi pensionärer kompenseras ju inte för standardökningen i samhället. Inkomstklyftan mellan arbetande och pensionärer, som inte kan arbeta, har vidgats nära nog konstant sedan 1992. Under Alliansen har denna klyfta ökat ytterligare genom flera gånger större skattesänkningar för dem som kan arbeta.
Medlem i Nya Moderaterna, som då hette Högerpartiet, blev jag på 60-talet, med kommunalpolitiska uppdrag under tre decennier i Haninge. Både jag och min fru lämnade partiet 2009, som protest mot Alliansens behandling av pensionärerna, vilken ju energiskt försvarades av Reinfeldt och Borg.
Min fråga är enkel: Hur motiverar M att äldre och sjuka pensionärer, med år för år sjunkande realvärdespension och ökande utgifter p.g.a. hjälpbehov, skall betala så mycket högre skatt än de som kan arbeta?
Att vi fått två skattesänkningar och så småningom får en tredje, vilket sossarna aldrig givit oss är självklart inget svar på min fråga. Inte heller svammel om det i och för sig utmärkta RUT-avdraget. Andra länders pensionssystem är också irrelevanta. Försök förstå att sådant bara retar en redan uppretad pensionär.
(Se gärna min uppgörelse med Margareta Kjellin ((M Gävleborg)) i min blogg, http://sandarnegubben.blogspot.com/. Inlägget 15 mars, "Om politiker - och äldre pensionärer".)
M.v.h.
Bertil Lehman
Ovanstående brev med små variationer skickade jag för en tid sedan till moderata representanter. Något svar har jag naturligtvis inte fått! Jag utesluter ju direkt de dimridåer de hittills använt.
Jag är helt klar över att äldre pensionärers situation inte skulle bli bättre, snarare tvärt om, med röd-grönt styre. Även om de lovar att på sikt gå tillbaka till likabeskattning.
Vad är att göra i detta läge? Tre möjligheter ser jag i höstens val: Rösta på: 1. Musse Pigg. 2. SD. 3. SPI (Sveriges Pensionärers Intresseparti.).
Vad tycker Du?
Hej N.
Jag är 83 år, multisjuk (utsliten både här och där och hjärtsjuk) samt f.d. avdelningsdirektör vid Försvarets Materielverk.
Jag pensionerades 1992. Sedan dess har pensionen sjunkit i realvärde ca 60 %. Vi pensionärer kompenseras ju inte för standardökningen i samhället. Inkomstklyftan mellan arbetande och pensionärer, som inte kan arbeta, har vidgats nära nog konstant sedan 1992. Under Alliansen har denna klyfta ökat ytterligare genom flera gånger större skattesänkningar för dem som kan arbeta.
Medlem i Nya Moderaterna, som då hette Högerpartiet, blev jag på 60-talet, med kommunalpolitiska uppdrag under tre decennier i Haninge. Både jag och min fru lämnade partiet 2009, som protest mot Alliansens behandling av pensionärerna, vilken ju energiskt försvarades av Reinfeldt och Borg.
Min fråga är enkel: Hur motiverar M att äldre och sjuka pensionärer, med år för år sjunkande realvärdespension och ökande utgifter p.g.a. hjälpbehov, skall betala så mycket högre skatt än de som kan arbeta?
Att vi fått två skattesänkningar och så småningom får en tredje, vilket sossarna aldrig givit oss är självklart inget svar på min fråga. Inte heller svammel om det i och för sig utmärkta RUT-avdraget. Andra länders pensionssystem är också irrelevanta. Försök förstå att sådant bara retar en redan uppretad pensionär.
(Se gärna min uppgörelse med Margareta Kjellin ((M Gävleborg)) i min blogg, http://sandarnegubben.blogspot.com/. Inlägget 15 mars, "Om politiker - och äldre pensionärer".)
M.v.h.
Bertil Lehman
Ovanstående brev med små variationer skickade jag för en tid sedan till moderata representanter. Något svar har jag naturligtvis inte fått! Jag utesluter ju direkt de dimridåer de hittills använt.
Jag är helt klar över att äldre pensionärers situation inte skulle bli bättre, snarare tvärt om, med röd-grönt styre. Även om de lovar att på sikt gå tillbaka till likabeskattning.
Vad är att göra i detta läge? Tre möjligheter ser jag i höstens val: Rösta på: 1. Musse Pigg. 2. SD. 3. SPI (Sveriges Pensionärers Intresseparti.).
Vad tycker Du?
fredag 2 april 2010
Modern historia
Jag skjuter på bloggandet, när jag har intressanta böcker att läsa.
Nyligen har jag plöjt sådant som:
Nazismens sensmoral av Johan Östling.
Med nödvändighet handlar den till största delen om efterkrigstiden
Ännu mer intressant skulle boken ha blivit om den samtidigt och på samma sätt tagit upp den sovjetiska kommunismens sensmoral. Båda dessa utopier är så nära släkt och har under samma tid ställt till så mycket elände. Kommunismen dock så mycket mer bl.a. p.g.a. att den hade makt under nästan sex gånger längre tid. Båda har, efter respektive sammanbrott, märkligt nog återuppstått som mycket små embryon till partier.
Vi som visste allt av Håkan Arvidsson.
Boken handlar om de där unga galenpannorna i 1960-talets vänsterrörelse. De som nu till stor del är högavlönade i stat eller industri. De som då läste Marx, Engels, Lenin och snackade till rödskjut i stället för att plugga.
Håkan själv höll på så i fem år innan han kom på att plugget handlade om annat. Han är nu universitetslektor (men i Roskilde).
Stasiland av Anna Funder.
En elegant redogörelse för fyrtioårigt kommunistiskt terrorvälde i östra Tyskland.
Inte bara Stasi … av Birgitta Almgren.
Boken handlar till stor del om svenskars förhållningssätt till diktaturen och om hur lätt antidemokratiska krafter kan ta över och bli hot mot mänskliga rättigheter.
De omänskliga av Torbjörn Nilsson.
Boken handlar, liksom ett av mina senare inlägg, om svenska politiker och att all makt korrumperar. Jag sträckläste den och kände igen mig.
Den behandlar flera politikerfenomen, allt ifrån f.d. SSU-ordföranden Anna Sjödins misshandel av krogvakt till en ung folkpartists dataintrång hos sossarna. Helt naturligt är det att det mesta dock handlar om sossars beteende. Hur många kan det vara som tror att insändaren från ”Ensamstående mamma” är skriven av ensamstående mamma?
Just nu läser jag:
Kriskaravanen av Linda Polman.
Boken handlar om möten med desillusionerade hjälparbetare och hennes egna erfarenheter från diverse flyktingläger. Om krigsherrar och den globala biståndsindustri de lever av och från vars insamlade medel de köper sina vapen.
Det handlar om den gamla striden mellan Florence Nightingale och Henri Dunant. Om att ta ståndpunkt i en strid och förfäkta den eller att alltid vara neutral, då man ger hjälp. Även om hjälpen därför till stor del förfelar målet.
Väntande böcker är:
Maskerad front av Wilhelm Agrell.
Om det kalla kriget (1945-1991), där konfrontationen till stor del skedde mellan respektive underrättelsetjänster. Där Sverige, trots vad många trodde, var ordentligt engagerat på västsidan.
De ska ju ändå dö av Gunnar Ekberg.
En svensk som berättar om sitt arbete för den svenska underrättelsetjänsten. Jag hoppas mycket av boken.
Alla dessa böcker är mycket läsvärda för den som vill veta mer. Mina intressen lär tydligt framgå.
Jag skjuter på bloggandet, när jag har intressanta böcker att läsa.
Nyligen har jag plöjt sådant som:
Nazismens sensmoral av Johan Östling.
Med nödvändighet handlar den till största delen om efterkrigstiden
Ännu mer intressant skulle boken ha blivit om den samtidigt och på samma sätt tagit upp den sovjetiska kommunismens sensmoral. Båda dessa utopier är så nära släkt och har under samma tid ställt till så mycket elände. Kommunismen dock så mycket mer bl.a. p.g.a. att den hade makt under nästan sex gånger längre tid. Båda har, efter respektive sammanbrott, märkligt nog återuppstått som mycket små embryon till partier.
Vi som visste allt av Håkan Arvidsson.
Boken handlar om de där unga galenpannorna i 1960-talets vänsterrörelse. De som nu till stor del är högavlönade i stat eller industri. De som då läste Marx, Engels, Lenin och snackade till rödskjut i stället för att plugga.
Håkan själv höll på så i fem år innan han kom på att plugget handlade om annat. Han är nu universitetslektor (men i Roskilde).
Stasiland av Anna Funder.
En elegant redogörelse för fyrtioårigt kommunistiskt terrorvälde i östra Tyskland.
Inte bara Stasi … av Birgitta Almgren.
Boken handlar till stor del om svenskars förhållningssätt till diktaturen och om hur lätt antidemokratiska krafter kan ta över och bli hot mot mänskliga rättigheter.
De omänskliga av Torbjörn Nilsson.
Boken handlar, liksom ett av mina senare inlägg, om svenska politiker och att all makt korrumperar. Jag sträckläste den och kände igen mig.
Den behandlar flera politikerfenomen, allt ifrån f.d. SSU-ordföranden Anna Sjödins misshandel av krogvakt till en ung folkpartists dataintrång hos sossarna. Helt naturligt är det att det mesta dock handlar om sossars beteende. Hur många kan det vara som tror att insändaren från ”Ensamstående mamma” är skriven av ensamstående mamma?
Just nu läser jag:
Kriskaravanen av Linda Polman.
Boken handlar om möten med desillusionerade hjälparbetare och hennes egna erfarenheter från diverse flyktingläger. Om krigsherrar och den globala biståndsindustri de lever av och från vars insamlade medel de köper sina vapen.
Det handlar om den gamla striden mellan Florence Nightingale och Henri Dunant. Om att ta ståndpunkt i en strid och förfäkta den eller att alltid vara neutral, då man ger hjälp. Även om hjälpen därför till stor del förfelar målet.
Väntande böcker är:
Maskerad front av Wilhelm Agrell.
Om det kalla kriget (1945-1991), där konfrontationen till stor del skedde mellan respektive underrättelsetjänster. Där Sverige, trots vad många trodde, var ordentligt engagerat på västsidan.
De ska ju ändå dö av Gunnar Ekberg.
En svensk som berättar om sitt arbete för den svenska underrättelsetjänsten. Jag hoppas mycket av boken.
Alla dessa böcker är mycket läsvärda för den som vill veta mer. Mina intressen lär tydligt framgå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)