Skolan
(Från datorarkivet och skrivet i mitten av 90-talet.)

Nyåret 1993/1994 firade jag och Birgit hos Petrus och Anna. (Se Petrus och Anna under ”Mer om mig.”) Petrus var nu pensionerad från Skolöverstyrelsen som också ersatts av Skolverket. Medbjudna i deras nyårsfirande var en studierektor och dennes hustru. Jag och Birgit skulle ligga över hos Petrus och Anna, som nu hade gott om utrymme i egen villa.

Efter tolvslaget, skålandet och nyårspussandet gick damerna ut i köket för att värma och duka fram Janssons frestelse med tillbehör. Vi andra var litet "påstrukna" när vi betade av kvällens tredje grogg. Det var väl jag som fick samtalet att spåra in på hur skolan nu kunde tänkas lyckas med sin uppgift. Jag hade redan tidigare under kvällen förstått att studierektorn var missnöjd, men visste inte riktigt i vad avseende.

Nu sade han:
"Förr fick man gå om en klass i skolan om man inte lärt sig läsa, skriva och räkna enligt kursplanen. På så sätt såg man till att alla fick sin utbildning och alla lärde sig läsa, skriva och räkna. De som fick gå om en klass, och oftast även deras föräldrar, insåg att de måste lägga på ett kol, för att komma ur skolan inom rimlig tid. Kvarsittarna kunde också på så sätt komma ikapp klasskamraterna i intellektuell mognad, vilket även kunde innebära fyra år för att avverka två klasser.

När dessa elever sedan kommit ikapp intellektuellt, kunde de visa sig bli de bästa i klassen. Nu kan man tack vare socialistisk skolpolitik gå rakt igenom skolan utan att kunna någonting alls. Nej förresten, det är inte riktigt sant. Elever med senare intellektuell mognad, och kanske underprivilegierade genom att de kommer från hem utan studietradition, lär sig hata skolan och därmed samhället. De lär sig att tillsammans med likasinnade vandalisera och spöa de som är mindre eller visar sig duktiga i skolan. De lär sig inte sällan dessutom att knarka och stjäla. Och hela tiden undrar socialisterna varför det har blivit så här?

Det skall inte förnekas att de försöker göra något åt det. Men det gör de genom att ta resurser från de duktigare eleverna, sänka kraven i skolan och försöka prata bort problemen. På så sätt har vår svenska skola jämfört med omvärlden, stadigt försämrats sedan slutet av sextiotalet. Numera har vi en nioårig skolplikt, det är sant, där en hel del elever ändå hoppar av redan i sjunde och åttonde klasserna. Numera kan emellertid en del elever, som en följd av de senaste decenniernas skolpolitik, till och med passera gymnasiet utan att nöjaktigt kunna läsa, skriva och räkna.

1977 signerade Britt Mogård som skolminister propositionen om skolans inre arbete, SIA, som en del trodde skulle lösa problemen med svagpresterande elever. Så blev det självfallet inte.
Socialistiska skolideologer och politiker, som styrt utvecklingen ser ju bara "massan", ett homogent kollektiv. Att erkänna skillnader i intellektuell mognad, begåvning eller intelligensålder är för dem lika orättvist som idrottsliga tävlingar i skolan med vinnare och förlorare.

De sträcker sig så långt de kan när de erkänner att det finns svagpresterande elever, som behöver extrahjälp. Tyvärr hämmar de då samtidigt och i rättvisans namn de normalpresterande. Tyvärr inte sällan till den grad att även de blir svagpresterande. De med förutsättningar att bli högpresterande lämnas oftast att klara sig själva.

Denna nivellering av den svenska skolan inleddes då den antikristna socialisten Stellan Arvidsson som sekreterare i 1946 års skolkommission förberedde införandet av grundskolan. Han hade sedan ett flertal socialistiska efterföljare, som fortsatte raserandet av kunskapsskolan. De senaste tjugotalen år har tyvärr Ulf P Lundgren varit en av de absolut ledande skolideologerna och leder nu arbetet på ämbetsmannaplanet. Jag förmodar att han går bra ihop med före detta (?) kommunisten, Ylva Johansson, som nu leder regeringens förstörelsearbete."

"Du har rätt", sade Petrus. "Jag trodde en gång i tiden obetingat på den socialdemokratiska skolpolitiken. Vi var många på SÖ under 70- och början av 80-talet som gjorde det. Där fanns nog fortfarande många trogna även mot slutet, men jag tror att en hel del av dem egentligen inte längre var troende, men att de behöll det för sig själva. De som fortfarande är troende är väl de som nu finns kvar i skolverket?"

"Förlåt att jag fick er att spåra in på skolfrågorna. Nu verkar det som om vi skall äta Jansson i köket", sade jag.