Om Kriget

Nu förstår du, tänkte jag skriva lite om kriget precis som min föregångare, Carl von Clausewitz.

Jag har under större delen av mitt liv ägnat mig åt att förstärka det svenska försvaret. Under 5 ½ år som kavallerist, medan fortfarande den långa kavallerisabeln hörde till beväpningen och alla våra grannländer hade direkt drabbats. Sedan under 40 år arbetade jag i Försvarets Materielverk (FMV), där jag gjorde vad jag kunde för att använda skattemedel till största möjliga avskräckning. Jag (Kanske eg. vi?) lyckades uppenbarligen. (Du saknar förhoppningsvis inte humor i allt elände?) Kommunisterna gick aldrig till anfall i Europa, utan hotade bara. Tack också Pax Americana!

Nu är läget ett annat. Kommunister finns fortfarande i Sverige, men under annat namn. Fattas bara annat, som man säger. Det svenska försvaret finns däremot inte – eller nästan inte. Vi lär visserligen ha ett drygt tusental överstelöjtnanter i rullorna (och på avlöningslistorna), men våra så där 50 000 soldater skall det visst ta några år att mobilisera. Dessutom skall de visst vara frivilligt kontraktsanställda och skall rekryteras?

På 40-talet, när det var krig runtom oss fanns det vanligen en major, alternativt en överstelöjtnant per regemente. Stabsofficerarna var i allmänhet kaptener. Arméns ryggrad bestod av underofficerare och underbefäl med gedigen utbildning. Nu är väl stommen officerare med något års ”utbildning”, plus förstås de drygt ettusen överstelöjtnanterna, av vilka många är nära pensionsåldern?

De fem decennierna efter senaste världskriget var alla demokratiska partier ense om att vi skulle försvara oss mot kommunisterna i öster. Bara våra kommunister såg hellre en rysk ockupation. Vi lade ned enorma resurser på försvaret. Sverige liknades ibland vid en schweizerost, med alla våra ofta jättelika bergrumsanläggningar, en del med atombomsskydd. Vårt flygvapen var det fjärde största i världen, större än det brittiska och franska. Vi kunde mobilisera en försvarsmakt om sexhundra tusen man plus ett antal kvinnor och för det behövde vi bara någon vecka.

Efter kommunismens sammanbrott och därmed kalla krigets upphörande bestämde samma politiker sig samfällt för att det inte längre kunde bli krig. Detta trots att det pågick fler krig än någonsin runt om i världen och antalet krig i Europa fördubblades i början av 90-talet. Hemskare krig än någonsin och nya typer av krig. Krig som kan bedrivas av en liten samling fanatiker tillkom, så som 11 septemberattacken mot Tvillingtornen och Pentagon. Omkring tre tusen oskyldiga civila dödades av några fanatiska muslimer, som nu enligt uppgift lär ägna sig åt vackra kvinnor i Paradiset.

Nya konfliktanledningar har avlöst de gamla och flera nu pågående krig har pågått i många decennier. De gamla fältslagen utkämpades inom en yta på någon till några kvadratkilometer. Civila dödades i princip inte. Kriget 1939 – 1945 bedrevs över större delen av världen. Krigets offer var i huvudsak civila icke kombattanter (mer än 80 %) och alltså till största delen kvinnor och barn. Många män är bättre skyddade som soldater.

Krig har inte, som många tycks tro blivit humanare. Det är i högsta grad tvärt om. De konventioner som skrevs runt sekelskiftet 1900 tycks bara några jurister bry sig om och FN:s fredsmissioner blir bara fler, eftersom de inte kan avslutas. De ryska soldaternas allmänna och av befälet sanktionerade våldtäkter i erövrade områden under världskriget är nu en vanligt förekommande företeelse i krig.

Gör man anspråk på att föra ett rättfärdigt krig, så har man all rätt på sin sida och den andra all orätt och skall förintas. Fienden är en inkarnation av ondskan, då religiös fundamentalism blandas med politik. Rättfärdigt krig och heligt krig står som spegelbilder och terror blir något rättfärdigt. Terrorkrig kan föras med enkla medel på fiendens område och utan vidare riktas mot civilbefolkningen. Vi har nyligen sett hur terrorkrig dessutom kan föras med den egna befolkningen som sköld. Särskilt om massmedia finns på plats och kan rapportera civila offer. Precis som skedde under världskriget kan också krigförande infiltrera flyktingströmmarna.

Ingen väntar sig att Danmark skall anfalla Sverige, inte heller något annat land i nära tid. Terrorangrepp är däremot inte uteslutna. Religiösa fundamentalister kan t.ex. ta till terrorangrepp på grund av att man anser någon med annan religion och under annan lagstiftning har hädat.

Ytterst få lär tro att ett sedan många sekler imperialistiskt Ryssland fullt ut accepterar frigörelsen av de Baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina och Georgien, kanske inte heller Finland. Stackars Georgien har man redan straffat. Innan Lenin befäst sin makt lovades såväl Vitryssland som Ukraina och Georgien frihet från Ryssland. När Lenin väl kommit till makten visade det sig vara löften utan värde. För att kväsa Georgien skickade han en av sina värsta bödlar, georgiern Josef Stalin. Tjetjeniens envisa befrielsekrig är väl i färskt minne och regimkritiska journalister mördas, liksom på Stalins tid.

Idag för Ryssland ett låg-nivå-krig mot framförallt Ukraina med hjälp av sitt energimonopol. Man bygger också ut detta stridsmedel, sina gasledningar, vilket underligt nog verkar accepteras av berörda EU-stater. I Estland har ryssarna placerat uppåt en halv miljon ”sudet”-ryssar, som man kanske småningom vill ”befria”?

Åter nu till det avvecklade svenska försvaret. Vad våra politiker i full enighet åstadkommit är bl.a. en enorm kapitalförstöring. Militärförråden har tömts, materielen har avyttrats synnerligen billigt på jätteauktioner. Man vill avveckla Militärhögskolan (MHS) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). För någon tid sedan såg jag dessutom en uppgift om att man vill stoppa utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret. Kanske inte så underligt förresten om man ändå i det närmaste har avvecklat själva försvaret.

Efter varje storkrig tror många politiker att det aldrig mer blir krig och definitivt inte i vår närhet. Det är tyvärr önsketänkande och fel vågar jag påstå. Frågan är bara när? Inom 5, 10 eller 20 år? Kanske inte förrän om 3 decennier, men då bör vi inte stå försvarslösa.

Tyvärr vill alltför få kunniga människor ägna sig åt politiska uppgifter, trots att de nuvarande skaffar sig allt generösare arvoden och pensioner.

Lite litteraturtips för den som vill ha mer fakta, ca ½ hyllmeter:
(De två första böckerna behandlar ämnet rel. utförligt, men med lite olika infallsvinklar.)

Wilhelm Agrell, Morgondagens krig
Herfried Münkler, De nya krigen
Mats Bergquist m.fl., Säkerhetspolitik och historia
Bo Hugemark m.fl., Neutralitet och försvar
Ingvar Svanberg m.fl., Balkan
Anna Politkovskaja, Tjetjenien
Philip Bell, Världen efter 1945
Bengt Anderberg m.fl., Irakkriget. Perspektiv på politik och krigföring

Marco Smedberg, Krigföring från Austerlitz till Bagdad
Roland Jacquard, Bin Ladin
Lawrence Wright, Al-Qaida och vägen till 11 September