Lite amatörfilosoferande

Jag har med åldern blivit mer långsamt tänkande. Jag är övertygad om att det faktiskt kan vara en fördel. Det är bara peu à peu som tänkandet blir mer självständigt och förbättras. De verkliga insikterna kommer vanligen efter en tid. När man har studerat, hört, sett, läst och tänkt en tid. Även yngre människor borde anamma det sättet att se på många problem i vår värld.

Det finns både stora och små problem, men synen på vilka som är vilka varierar. Vi kan göra andra uppdelningar där personliga problem är en kategori. De kan också vara stora, men mest för personen i fråga och kanske för familjen.

Att vara snabbtänkt är en klar fördel om man t.ex. skall lösa ett matteproblem, som bara har en lösning, en logisk sådan. Gäller det däremot t.ex. politiska eller etniska konflikter eller ett rättsväsendes utövande och mycket annat så kan det bli helt fel att stämma upp ett ramaskri efter ett första intryck. – Utan att ha tillgång till alla fakta, vilket man då sällan har utan tidsödande sökande och eftersinnande.

En ansvarig utgivare som låter publicera ett rykte som om det vore fakta kan orsaka fruktansvärd skada. (Något inte ovanligt i det otäcka Aftonbladet.) Han eller hon behöver inte ens dölja att det är ett rykte. När det förs vidare blir det lätt i vida kretsar framställt som fakta, men kan alltså från början vara illvilligt förtal eller ren spekulation.

Uppgifter i media om internationella konflikter, etniska, politiska eller religiösa, gäller nästan alltid en (eller några) händelse (-r), medan konflikten som sådan kan vara mycket komplicerad. Ett bra exempel på en sådan konflikt är den s.k. Mellanösternkonflikten. Andra konfliktshärdar, som är eller blivit komplicerade är Irak- och Afghanistan. Man kan nog förmoda att många här har tagit ställning, utan att egentligen veta vad det hela handlar om.

Undersökande journalistik är vanligen god journalistik, där man redovisar hållbara bevis för det man påstår. Naturligtvis bör ingen professionell redaktör publicera lösa antaganden om exempellös grymhet, såsom nyligen skett i Aftonbladet.

Ändå är det naturligtvis av yttersta vikt att vår svenska, nära nog unika, yttrande- och tryckfrihet värnas till det yttersta.

Många verkar tro att religiösa motsättningar skapar krig. Det är knappast fallet, medan religioner däremot kan förstärka motsättningarna och göra krigen mer fasansfulla. Detta kan jämföras med följderna av felaktiga pressuppgifter eller rykten.

Jag tror inte på något personligt liv efter detta. Däremot kommer mina minsta delar att återanvändas på olika sätt. Denna ”tro” gör inte att jag tycker mig sakna ansvar för framtiden. Det räcker t.ex. inte med att källsortera, minska eller förändra energiförbrukningen, handla miljövänligt och odla ekologiskt. Likgiltighet är hemsk, lika illa är det med ”man är sig själv närmast-mentalitet”, som inte är så ovanlig att den inte ibland säkert drabbat också mig.

Vart vill jag komma? Jag vill nog bara påstå att vi alla borde ta ställning i fler frågor och vi bör se oss ha en plikt att grundmura den. Att hela tiden, livet ut studera (läsa, lyssna, se och tänka). Därefter kan vi försöka handla rätt, men allt detta tar tid. Tid, som vi bör ta oss, så kanske alla efterkommande får en bättre plats att leva på. Något paradis lär jorden aldrig bli.

Affär är affär!

Förra året greps Muammar Qaddafis son Hannibal och hans hustru Aline på ett schweiziskt lyxhotell därför att de misshandlat sitt tjänstefolk med slag och sparkar samt hällt skållhett vatten över dem. Skadorna verifierades av läkare. Bägge åtalades för misshandel av två hembiträden. I två dygn var de arresterade, men frigavs mot en borgen motsvarande tre miljoner SEK.

Den så förödmjukade pappa Qaddafi gick i taket. Inte över sonens uppträdande, utan över hur schweiziskt rättsväsende fungerade. Nu klargjordes att 60 schweiziska företag dessförinnan haft affärer med Libyen. Exporten till Libyen sjönk med 48,6 % och importen, bl.a. olja, sjönk med 85,2 %. Schweizarna fick lov att hämta sin olja på annat håll. Sonen Hannibal (observera namnet) och hans hustru måste ju tillåtas behandla sitt tjänstefolk efter behag. Libyen kräver en ursäkt, vilket Schweiz regering naturligtvis vägrar. Två schweiziska medborgare grips också raskt i Libyen och anklagas för immigrationsbrott. De får inte lämna landet.

Frustrationen i viktiga delar av det schweiziska näringslivet blir stor när deras libyska kontrakt hamnar i andra händer och Libyens tillgångar i Schweiziska banker, motsvarande 5 miljarder euro tas ut. Bilaterala samarbetsprogram avbryts och schweiziska företag i Libyen drabbas av diverse restriktioner. Man lyckas till slut få den schweiziska presidenten, som i huvudsak bara har ceremoniella uppgifter att resa till Libyen och be om ursäkt för Hannibals gripande.
De två åtalade schweizarna uppges vara på hemväg, men den schweiziska regeringen säger sig ha varit ovetande om presidentens tilltag.

Näringslivets representanter antar jag är nöjda med sitt första steg. Affärerna betyder nog lika mycket i Schweiz och andra europeiska länder som i USA. Hansi Abidi, som är chef för ett arabiskt forskningscenter i Genève, säger att trycket från det schweiziska näringslivet har varit enormt.

En annan affär som fått ett alternativt utseende är ”Lockerbie-affären”. Många skottar och engelsmän hävdar nu att det inte är humanitära och juridiska överväganden som avgjort. Det lär i stället vara en strävan efter bättre handelsrelationer med Libyen. De har varit frusna ganska lång tid nu och libysk olja är begärlig med korta transporter.

Regeringsrepresentanter i Skottland säger att Libyerna lovat att inte ”blåsa upp” massmördarens hemkomst. I stället tog Qaddafi emot honom på flygplatsen och kramade inför kamerorna om och välkomnade den man han tidigare utlämnat till den skotska rättvisan.

Min egen kommentar: Så det kan bli!

Helgens nyheter

I lördags hade vi kärt besök av gamla vännerna Ing-Marie och Dag Hermansson från Haninge. Dag ledde vår vincirkel i Runstenen i många år och nu fick han smutta på lite Gewurtztraminer från Gustave Lorentz till pepparlaxen, medan vi andra satte i oss resten av flaskans innehåll. Dag hade ju att senare ratta sin lyxbil, som vi säger.

Idag gjorde vi en utflykt till något som heter Ranbogården i Mo. Där lyssnade vi på Carl Jan Granqvist, som föreläste över ämnet "Måltiden i tid och rum". Det låter inte så himla roligt, men Carl Jan lockade till massvis av s.k. "flatskratt". Ingen av oss hade anat att Carl Jan kunde vara rå rolig att lyssna på. Hans studenter är alldeles tydligt att gratulera.

Det här inlägget hamnar under den nya rubriken "För släkt och vänner". Jag tror inte att en del läsare är så intresserade av vad som tidigare hänt och nu händer ute i världen.

Collaget visar Dag i konversation med Ing-Marie vid sin sida, Carl Jan bakom en bukett Hälsingskt lin, en bild från träffen i Ranbogårdens park efter föreläsningen och så Birgit med sin fantastiska ampel vid vår entré.

Krigets lagar

Jag nämnde i mitt förra inlägg krigets lagar och att få eller ingen verkar bry sig särskilt om dem.
Egentligen borde man kanske tala om Krigets snåriga lagar, eller något i den stilen.

1856 den 16 april kom Deklarationen ang.sjörätten i krigstid i Paris. Sedan dess har, vad jag vet (t.o.m. 1993) 35 konventioner överenskommits.

Det finns också andra folkrättsliga dokument som nära ansluter till krigssituationen. T.ex. förenta Nationernas stadga från 1945 och ytterligare 5 st, som jag känner till om flyktingar, statslösa, tortyr och barns rättigheter. Dessutom finns naturligtvis nationella lagar, förordningar och instruktioner. Ett exempel är Sveriges Soldatregler, fastställda av ÖB genom TFO 76019 1981-09-16.

Neutralitetsrätten utvecklades redan under 1700 och 1800-talen, men 1907 kom en Haagkonvention om neutrala makters och personers rättigheter.

Under finska vinterkriget 1939-40 hörde jag ett rykte att ryssarna använde dum-dumkulor, kulor som "exploderade" i kroppen. Det kan ha rört sig om kulor som utvidgar eller tillplattas i människokroppen. Förbud mot sådana finns i en Haag-konvention från 29 juli 1899. Sådan ammunition finns att köpa på världsmarknaden och naturligtvis används den på flera håll både av polis och militär, när man anser det befogat.

Den 8 augusti 1945 kom en "Överenskommelse mellan det förenade konungariket Storbritannien och Norra Irlands regering, Amerikas förenta staters regering, Den franska republikens provisoriska regering och De socialistiska sovjetrepublikernas unions regering beträffande åtal mot och bestraffning av de europeiska axelmakternas förnämsta krigsförbrytare; inklusive stadga för den internationella domstolen".

Med detta som grund bestraffade segrarmakterna förlorarna. Deras egna förbrytare (sådana fanns tveklöst) gick fria. Den kommunistiska soldateskens våldtäkter berördes inte. Sovjets behandling av sina krigsfångar inte heller. Bara 6 % av deras tyska krigsfångar överlevde fångenskapen, som ofta drog ut över ett decennium. De allierades terrorbombningar av tyska storstäder, när Tyskland egentligen redan var besegrat och med oerhörda förluster bland kvinnor och barn i tyska storstäder togs inte upp i sammanhanget.

I Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 fastställdes i detalj hur krigsfångar skulle behandlas. 5 - 6 år senare stod det klart att 94 % av Sovjetunionens tyska krigsfångar inte överlevt fångenskapen.

I Genèveprotokoll från 1977, artikel 52, kan man läsa:
1. Civil egendom får varken utsättas för anfall eller repressalier. Civil egendom är all egendom som inte utgör militärt mål enligt punkt 2.
2. Anfall skall vara strängt begränsade till militära mål. ... vars totala eller delvisa förstöring, beslagtagande eller neutralisering under vid tidpunkten gällande förhållanden medför en avsevärd militär fördel. ...

I artikel 76 kan man läsa:
... 1. Kvinnor skall vara föremål för särskild respekt och skall skyddas främst mot våldtäkt, påtvingad prostitution och varje annan form av otillbörligt närmande. ...

Om detta skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, men klockan är just nu över midnatt. Jag måste alltså avstå från detta.

De konventioner jag här snuddat vid berör konflikter mellan stater. Efter andra världskriget har de flesta konflikiter varit interna. Även dessa har man försökt att internationellt reglera med diverse mestämmelser, t.ex. i tilläggsprotokoll 1977 till Genèvekonventionerna.

Min samling av Krigets Lagar gavs ut av försvarsdepartementet 1996 och skulle alltså i stället kunna heta något som "Krigets snåriga lagar" eller "Ej efterlevda lagar".

Hur som helst verkar devisen: "Lagen är till för att kringgås" vara vad som egentligen gäller.

Om Kriget

Nu förstår du, tänkte jag skriva lite om kriget precis som min föregångare, Carl von Clausewitz.

Jag har under större delen av mitt liv ägnat mig åt att förstärka det svenska försvaret. Under 5 ½ år som kavallerist, medan fortfarande den långa kavallerisabeln hörde till beväpningen och alla våra grannländer hade direkt drabbats. Sedan under 40 år arbetade jag i Försvarets Materielverk (FMV), där jag gjorde vad jag kunde för att använda skattemedel till största möjliga avskräckning. Jag (Kanske eg. vi?) lyckades uppenbarligen. (Du saknar förhoppningsvis inte humor i allt elände?) Kommunisterna gick aldrig till anfall i Europa, utan hotade bara. Tack också Pax Americana!

Nu är läget ett annat. Kommunister finns fortfarande i Sverige, men under annat namn. Fattas bara annat, som man säger. Det svenska försvaret finns däremot inte – eller nästan inte. Vi lär visserligen ha ett drygt tusental överstelöjtnanter i rullorna (och på avlöningslistorna), men våra så där 50 000 soldater skall det visst ta några år att mobilisera. Dessutom skall de visst vara frivilligt kontraktsanställda och skall rekryteras?

På 40-talet, när det var krig runtom oss fanns det vanligen en major, alternativt en överstelöjtnant per regemente. Stabsofficerarna var i allmänhet kaptener. Arméns ryggrad bestod av underofficerare och underbefäl med gedigen utbildning. Nu är väl stommen officerare med något års ”utbildning”, plus förstås de drygt ettusen överstelöjtnanterna, av vilka många är nära pensionsåldern?

De fem decennierna efter senaste världskriget var alla demokratiska partier ense om att vi skulle försvara oss mot kommunisterna i öster. Bara våra kommunister såg hellre en rysk ockupation. Vi lade ned enorma resurser på försvaret. Sverige liknades ibland vid en schweizerost, med alla våra ofta jättelika bergrumsanläggningar, en del med atombomsskydd. Vårt flygvapen var det fjärde största i världen, större än det brittiska och franska. Vi kunde mobilisera en försvarsmakt om sexhundra tusen man plus ett antal kvinnor och för det behövde vi bara någon vecka.

Efter kommunismens sammanbrott och därmed kalla krigets upphörande bestämde samma politiker sig samfällt för att det inte längre kunde bli krig. Detta trots att det pågick fler krig än någonsin runt om i världen och antalet krig i Europa fördubblades i början av 90-talet. Hemskare krig än någonsin och nya typer av krig. Krig som kan bedrivas av en liten samling fanatiker tillkom, så som 11 septemberattacken mot Tvillingtornen och Pentagon. Omkring tre tusen oskyldiga civila dödades av några fanatiska muslimer, som nu enligt uppgift lär ägna sig åt vackra kvinnor i Paradiset.

Nya konfliktanledningar har avlöst de gamla och flera nu pågående krig har pågått i många decennier. De gamla fältslagen utkämpades inom en yta på någon till några kvadratkilometer. Civila dödades i princip inte. Kriget 1939 – 1945 bedrevs över större delen av världen. Krigets offer var i huvudsak civila icke kombattanter (mer än 80 %) och alltså till största delen kvinnor och barn. Många män är bättre skyddade som soldater.

Krig har inte, som många tycks tro blivit humanare. Det är i högsta grad tvärt om. De konventioner som skrevs runt sekelskiftet 1900 tycks bara några jurister bry sig om och FN:s fredsmissioner blir bara fler, eftersom de inte kan avslutas. De ryska soldaternas allmänna och av befälet sanktionerade våldtäkter i erövrade områden under världskriget är nu en vanligt förekommande företeelse i krig.

Gör man anspråk på att föra ett rättfärdigt krig, så har man all rätt på sin sida och den andra all orätt och skall förintas. Fienden är en inkarnation av ondskan, då religiös fundamentalism blandas med politik. Rättfärdigt krig och heligt krig står som spegelbilder och terror blir något rättfärdigt. Terrorkrig kan föras med enkla medel på fiendens område och utan vidare riktas mot civilbefolkningen. Vi har nyligen sett hur terrorkrig dessutom kan föras med den egna befolkningen som sköld. Särskilt om massmedia finns på plats och kan rapportera civila offer. Precis som skedde under världskriget kan också krigförande infiltrera flyktingströmmarna.

Ingen väntar sig att Danmark skall anfalla Sverige, inte heller något annat land i nära tid. Terrorangrepp är däremot inte uteslutna. Religiösa fundamentalister kan t.ex. ta till terrorangrepp på grund av att man anser någon med annan religion och under annan lagstiftning har hädat.

Ytterst få lär tro att ett sedan många sekler imperialistiskt Ryssland fullt ut accepterar frigörelsen av de Baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina och Georgien, kanske inte heller Finland. Stackars Georgien har man redan straffat. Innan Lenin befäst sin makt lovades såväl Vitryssland som Ukraina och Georgien frihet från Ryssland. När Lenin väl kommit till makten visade det sig vara löften utan värde. För att kväsa Georgien skickade han en av sina värsta bödlar, georgiern Josef Stalin. Tjetjeniens envisa befrielsekrig är väl i färskt minne och regimkritiska journalister mördas, liksom på Stalins tid.

Idag för Ryssland ett låg-nivå-krig mot framförallt Ukraina med hjälp av sitt energimonopol. Man bygger också ut detta stridsmedel, sina gasledningar, vilket underligt nog verkar accepteras av berörda EU-stater. I Estland har ryssarna placerat uppåt en halv miljon ”sudet”-ryssar, som man kanske småningom vill ”befria”?

Åter nu till det avvecklade svenska försvaret. Vad våra politiker i full enighet åstadkommit är bl.a. en enorm kapitalförstöring. Militärförråden har tömts, materielen har avyttrats synnerligen billigt på jätteauktioner. Man vill avveckla Militärhögskolan (MHS) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). För någon tid sedan såg jag dessutom en uppgift om att man vill stoppa utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret. Kanske inte så underligt förresten om man ändå i det närmaste har avvecklat själva försvaret.

Efter varje storkrig tror många politiker att det aldrig mer blir krig och definitivt inte i vår närhet. Det är tyvärr önsketänkande och fel vågar jag påstå. Frågan är bara när? Inom 5, 10 eller 20 år? Kanske inte förrän om 3 decennier, men då bör vi inte stå försvarslösa.

Tyvärr vill alltför få kunniga människor ägna sig åt politiska uppgifter, trots att de nuvarande skaffar sig allt generösare arvoden och pensioner.

Lite litteraturtips för den som vill ha mer fakta, ca ½ hyllmeter:
(De två första böckerna behandlar ämnet rel. utförligt, men med lite olika infallsvinklar.)

Wilhelm Agrell, Morgondagens krig
Herfried Münkler, De nya krigen
Mats Bergquist m.fl., Säkerhetspolitik och historia
Bo Hugemark m.fl., Neutralitet och försvar
Ingvar Svanberg m.fl., Balkan
Anna Politkovskaja, Tjetjenien
Philip Bell, Världen efter 1945
Bengt Anderberg m.fl., Irakkriget. Perspektiv på politik och krigföring

Marco Smedberg, Krigföring från Austerlitz till Bagdad
Roland Jacquard, Bin Ladin
Lawrence Wright, Al-Qaida och vägen till 11 September

Kvällens Skip-Bo-parti är just spelat. 2-1 till mig faktiskt.

Jag vill påstå att vi spelade det på verandan, medan Birgit envisas med att det är en altan. Naturligtvis har jag rätt!

Svåger Erik med dotter Agneta rastade här idag på väg hem från Norrland, som man säger i södra Sverige, där man tydligen uppfattar 2/3 av landet som en ort i Sverige.

Du kanske har sett att jag lagt in en länk till Åke Catos blogg. Titta gärna på den. Den är inte som min, bara rolig, den är dessutom tänkvärd och retar en del. Jag vet inte om du förstår?

Jag har länge tänkt att blogga något tänkvärt, men läser just för tredje gången Wilhelm Agrells "Morgondagens krig". Jag läser den inte tre gånger "på raken", den kom ut år 2000, så det är nog tre år mellan gångerna. Den handlar om de där tänkbara, rentav troliga krigen, som våra politiker är fast övertygade om inte skall komma närmare oss än till Afghanistan. Där deltar vi i kriget efter förmåga. Vi skall göra landet till en demokrati. Sedan kan vi sluta fred. Demokratier krigar ju inte sinsemellan - tror vi.

Kommunfullmäktige
Ett gammalt brev.

En vän och före detta arbetskamrat, som var åtta år yngre än jag, hade flyttat till Umeå 1989. Sedan dess hade vi sporadiskt brevväxlat. Breven blev ofta långa och omfattade allt från politik och samhällsutveckling till arbetet och familjerna. Han hade inte varit politiskt aktiv, men någon gång ställt upp som valsedelsutdelare och våra politiska uppfattningar överensstämde. Han kände väl till Haninges politiker.
Han hade beskrivit hur partiet tjatade på honom om att ställa upp på valbar plats i fullmäktigelistan för 1994 års val. Han visste att jag suttit tjugotalet år i fullmäktige och ville ha mitt råd och min beskrivning av arbetsuppgiften. Jag svarade:

Haninge 20 aug. 1993
Hej Pelle!
Det är roligt se att Du på allvar funderar över om Du kan göra något för det öppna och socialt rättvisa samhälle vi eftersträvar! Du behövs utan tvekan i det jobbet där uppe i Västerbotten.
KF-arbetet i Umeå kan tänkas vara bättre men knappast sämre än i Haninge.

Här i Haninge har vi f n något som väl kan sägas vara borgerlig majoritet. Ställningen i KS är 8 borgerliga mot 6 sossar och så en centerpartist, Lena Vilmar, som Du ju känner till och som alltid har velat, för att travestera gamla centerledaren Hedlund. Som vanligt fick vi majoritet sedan sossarna förstört kommunens ekonomi i grunden. Precis som vanligen händer på riksplanet. Socialdemokraternas Haningehemsskandal känner Du säkert till, den ventileras ju i rikspressen, ja till och med i lokalpress landet över och den gör situationen för Haninge etter värre.

De flesta kommunala beslut tas egentligen på annat håll än i KF. I partigrupper, nämnder och styrelser. De "tyngre" besluten tas, ibland efter litet mygel mellan partier, formellt i KS och i KF.

I vårt parti ventileras KS-, KF- samt vissa nämndärenden i partigrupp, där KF-, nämndledamöter och gemena partimedlemmar deltar. Alla får yttra sig. Slutlig ställning i ärendena tar sedan partiets fullmäktigeledamöter. Hos våra sossar tas motsvarande beslut i arbetarekommunen. En god vän, (kan jag lugnt säga) sosse och tidigare KSO i en grannkommun sade vid ett tillfälle, att han inte begrep sig på Haningesossarna, som tar dessa beslut i arbetarekommunen. Han menade att besluten ibland kan bli tokiga, genom att antalet "knäppgökar" i partiet vid arbetarekommunens möten kan vara stort.

I KF fattas alltså beslut som till minst 99 % redan fattats på annat håll. Men i KF förs de stora kvasidebatterna, där vissa ledamöter från talarstolen talar för galleriet. Ofta består det av två till fyra lyssnande medborgare och några närradiolyssnare. Naturligtvis talar de också till varandra - sällan med varandra. Ingen är emellertid så blind och döv som den vilken inte vill se och höra. Flertalet yttrar sig sällan och en psykiater skulle kanske kalla dem "passivt aggressiva". De andra, kommunalråd och gruppledare, som vill bita sig fast i sina positioner, yttrar sig desto mer.

Det finns kanske lyssnare som tror att den här debatten påverkar besluten. Mycket sällan händer det och då i småsaker. De skickliga talarna är inte många och man går upp med replik efter replik där man gladeligen upprepar sig gång på gång på gång. Givetvis måste också alla partier låta sig representeras i dessa, oftast meningslöst utdragna debatter.
De jag tycker kan ursäktas för en viss envishet i dessa debatter är de riktigt små partierna. För dem är ibland ärendena nya när de kommer upp i fullmäktige, eftersom de kanske saknat representation i den nämnd eller styrelse där de tidigare behandlats.

Engelsmannen Isaac Newton, 1642 - 1727, är kanske det skarpaste forskarintellekt som levat. Han verkade som Du säkert vet, inom områdena matematik, fysik, astronomi, optik, kemi, botanik och politik. Albert Einsteins värdering av Newton var att han "styrt västerlandets tänkande, forskning och praxis i en omfattning som ingen vare sig förr eller senare kan mäta sig med." Newton var under många år parlamentsledamot för Cambridge. Hans enda protokollförda yttrande i det brittiska parlamentet är en begäran om att man skall öppna ett fönster. Detta är något tänkvärt för många av Haninge kommuns fullmäktigeledamöter, som excellerar i upprepningar och dogmatiskt struntprat.

Jag tror för övrigt att det var Churchill som ungefär sa att demokratin är ett förfärligt politiskt system, värre än alla andra, utom dem som redan har prövats, eller någonting i den stilen.

När man som jag suttit i kommunfullmäktige nära tjugo år blir mötena ungefär lika intressanta som att sitta och titta på ett plank medan det torkar, sedan man målat det grått. Då och då hör jag i alla fall något som bara gör mig frustrerad, upprörd, ja förbannad. Någon gång händer det alltså lite, som för en tid sedan när jag satt och läste "Telekriget i Kuwait", en specialstudie utförd vid militärhögskolan.

"Hör på den va." Det var Kjell, som sitter till höger om mig, och han petade mig i sidan. Staffan var uppe i talarstolen.
"Jag hör honom inte när jag läser och tänker. Det är en brusundertryckande teknik, som jag numera behärskar nära fulländning. På så sätt stänger jag ute alla audiovisuella störningar som förekommer här och så petar du på mig."
"Ja, förlåt, men Staffan har tydligen ordnat en företagsledarutbildning för så där etthundratusen kronor åt sig på skattebetalarnas bekostnad och då kanske du vill lyssna i alla fall. Den tar ett par månader och Staffan skall tydligen ha full kommunalrådslön under tiden."
"Nåja, han vill väl se om sitt eget hus. När han har suttit som kommunalråd i tolv år har han ju full kommunalrådspension, åtminstone tjugofem tusen i månaden. Då slutar han väl och startar ett eget företag, vi har ju då betalt hans företagsledareutbildning, eller kanske sätter han sig som välbetald VD eller ordförande i något kommunalt eller landstingsbolag. Kanske lämnar han kommunen för att bli KSO i någon annan kommun. Det går ett rykte om att han redan köpt hus i någon småländsk kommun. Kommunalrådspension och kommunalrådslön det blir stora pengar det och han är väl inte hur dum som helst? Vid det här laget vet han säkert allt om hur man förser sig ur alla sorters köttgrytor."

En annan gång när Lena Vilmar stod i talarstolen och för ovanlighetens skull gjorde ett kort uppehåll hände följande: Någon sovande på vänsterkanten släppte av en riktig rykare, förmodligen i sömnen. Hade fullmäktige i stället varit en stor tidning med reportrar som just återvänt från någon krigsskådeplats, så hade alla slängt sig i skydd.

Hur någon kan sova när Lena talar begriper jag inte. Min brusundertryckning fungerar inte när hon eller Ylva Schmidt en av de andra centertanterna talar så gällt att djupt medvetslösa borde vakna utan att sedan ha något vettigt att lyssna till, men med en känsla av att trumhinnorna möts inne i skallen.
Apropå historier från fullmäktige - Du känner ju mycket väl Anders som numera är ordförande. Häromsistens satt Anders, på podiet perfekt klädd som vanligt med kavajen välknäppt. Nu tvinnade han mustaschen så att den skulle se bra ut. Han hade upptäckt en fotograf i lokalen. Marietta kastade en blick på honom och viskade till grannen: "Anders sover säkert i pyjamas med alla knappar knäppta, även den översta. Kryper ner uppifrån för att inte stöka till sängkläderna och sover på rygg med händerna över bröstet som ett lik för att inte rubba sängkläderna, men antagligen snarkar han förfärligt."

När en motion till kommunfullmäktige behandlas gäller det inte vad yrkandet innehåller utan vem som lämnat motionen. Kommer motionen från någon i oppositionen blir motionen avslagen eller på sin höjd förklarad som behandlad. Bara om någon från majoriteten lämnat den kan den förklaras beviljad. Sossarna införde systemet under sin långa tid med majoritet. Vid den tiden var det någon som nämnde möjligheten för oss att avsluta våra motioner med meningen: "Med den högaktning som Ert kommande svar må giva anledning till." Tyvärr var Claus noga med att vi skulle tillämpa sossarnas eget system när han blev KSO. Han är nog mycket för att hämnas.

När sossarna gick i opposition 1991 började de med att samtliga deras ledamöter skulle upp i talarstolen inför varje beslut och säga något. Det blev rena sabotaget mot fullmäktigearbetet och var säkerligen avsett så. Småningom ledsnade de tydligen själva på dessa långa ineffektiva fullmäktigemöten.

Psykologer har ett trick. Genom att bara upprepa det sista ordet någon säger, så får de vederbörande att fortsätta tala. I fullmäktige tillämpar många en liknande teknik. De kutar upp den ene efter den andre i tvåminutersrepliker, som om den enda avsikten hela tiden är att få andra att fortsätta tala och de lyckas för det mesta. Kanske hoppas de trötta ut varandra bara för att få sista ordet.

Du förstår säkert att jag inte ställer upp för en period till som fritidspolitiker. Ändå rekommenderar jag Dig att göra det. Du behöver inte, som jag, sitta där i nära tjugo år och de första tio, femton åren tyckte jag det var både roligt och intressant. Jag har dessutom här beskrivit KF i Haninge. Jag kan svårligen föreställa mig ett KF i Umeå på samma låga intellektuella och etiska nivå. Ni har kanske politiker som inte skiljer så hårt på politik och etik. Kanske är också rekryteringen lättare med Ert stora universitet och ledamöternas IQ-snitt kanske rent av når upp till 100 eller mer?

Broder! Ställ upp! Bland fritidspolitiker råder brist på riktigt bra människor. Du Behövs! Alltför få begåvade och kunniga människor ställer upp!
Vännen Bertil

Skolan
(Från datorarkivet och skrivet i mitten av 90-talet.)

Nyåret 1993/1994 firade jag och Birgit hos Petrus och Anna. (Se Petrus och Anna under ”Mer om mig.”) Petrus var nu pensionerad från Skolöverstyrelsen som också ersatts av Skolverket. Medbjudna i deras nyårsfirande var en studierektor och dennes hustru. Jag och Birgit skulle ligga över hos Petrus och Anna, som nu hade gott om utrymme i egen villa.

Efter tolvslaget, skålandet och nyårspussandet gick damerna ut i köket för att värma och duka fram Janssons frestelse med tillbehör. Vi andra var litet "påstrukna" när vi betade av kvällens tredje grogg. Det var väl jag som fick samtalet att spåra in på hur skolan nu kunde tänkas lyckas med sin uppgift. Jag hade redan tidigare under kvällen förstått att studierektorn var missnöjd, men visste inte riktigt i vad avseende.

Nu sade han:
"Förr fick man gå om en klass i skolan om man inte lärt sig läsa, skriva och räkna enligt kursplanen. På så sätt såg man till att alla fick sin utbildning och alla lärde sig läsa, skriva och räkna. De som fick gå om en klass, och oftast även deras föräldrar, insåg att de måste lägga på ett kol, för att komma ur skolan inom rimlig tid. Kvarsittarna kunde också på så sätt komma ikapp klasskamraterna i intellektuell mognad, vilket även kunde innebära fyra år för att avverka två klasser.

När dessa elever sedan kommit ikapp intellektuellt, kunde de visa sig bli de bästa i klassen. Nu kan man tack vare socialistisk skolpolitik gå rakt igenom skolan utan att kunna någonting alls. Nej förresten, det är inte riktigt sant. Elever med senare intellektuell mognad, och kanske underprivilegierade genom att de kommer från hem utan studietradition, lär sig hata skolan och därmed samhället. De lär sig att tillsammans med likasinnade vandalisera och spöa de som är mindre eller visar sig duktiga i skolan. De lär sig inte sällan dessutom att knarka och stjäla. Och hela tiden undrar socialisterna varför det har blivit så här?

Det skall inte förnekas att de försöker göra något åt det. Men det gör de genom att ta resurser från de duktigare eleverna, sänka kraven i skolan och försöka prata bort problemen. På så sätt har vår svenska skola jämfört med omvärlden, stadigt försämrats sedan slutet av sextiotalet. Numera har vi en nioårig skolplikt, det är sant, där en hel del elever ändå hoppar av redan i sjunde och åttonde klasserna. Numera kan emellertid en del elever, som en följd av de senaste decenniernas skolpolitik, till och med passera gymnasiet utan att nöjaktigt kunna läsa, skriva och räkna.

1977 signerade Britt Mogård som skolminister propositionen om skolans inre arbete, SIA, som en del trodde skulle lösa problemen med svagpresterande elever. Så blev det självfallet inte.
Socialistiska skolideologer och politiker, som styrt utvecklingen ser ju bara "massan", ett homogent kollektiv. Att erkänna skillnader i intellektuell mognad, begåvning eller intelligensålder är för dem lika orättvist som idrottsliga tävlingar i skolan med vinnare och förlorare.

De sträcker sig så långt de kan när de erkänner att det finns svagpresterande elever, som behöver extrahjälp. Tyvärr hämmar de då samtidigt och i rättvisans namn de normalpresterande. Tyvärr inte sällan till den grad att även de blir svagpresterande. De med förutsättningar att bli högpresterande lämnas oftast att klara sig själva.

Denna nivellering av den svenska skolan inleddes då den antikristna socialisten Stellan Arvidsson som sekreterare i 1946 års skolkommission förberedde införandet av grundskolan. Han hade sedan ett flertal socialistiska efterföljare, som fortsatte raserandet av kunskapsskolan. De senaste tjugotalen år har tyvärr Ulf P Lundgren varit en av de absolut ledande skolideologerna och leder nu arbetet på ämbetsmannaplanet. Jag förmodar att han går bra ihop med före detta (?) kommunisten, Ylva Johansson, som nu leder regeringens förstörelsearbete."

"Du har rätt", sade Petrus. "Jag trodde en gång i tiden obetingat på den socialdemokratiska skolpolitiken. Vi var många på SÖ under 70- och början av 80-talet som gjorde det. Där fanns nog fortfarande många trogna även mot slutet, men jag tror att en hel del av dem egentligen inte längre var troende, men att de behöll det för sig själva. De som fortfarande är troende är väl de som nu finns kvar i skolverket?"

"Förlåt att jag fick er att spåra in på skolfrågorna. Nu verkar det som om vi skall äta Jansson i köket", sade jag.

Snart middag med gäster 20090801

Som vanligt får du stor bild om du klickar i collaget.

Uppehållande försvar
Jag måste ta mig mera tid för att sköta den här bloggen, men jag vet just nu inte var jag skall ta den. Idag har jag bl.a. rensat i ett par trädkronor och i morgon skall jag fortsätta med det och klippa gräsmattan, dammsuga skall jag, svabba golv skall jag - kanske.
Jag har också börjat förbereda för bättring av fasadens målning över garagetaket.
Kalle klippte mycket riktigt gräset när han och Gudrun var här och sedan jag kört med trimmern där den måste till. En utmärkt maskin!
Birgits blomster prunkar nu både här i bloggen och utomhus.
Jag lovar att så småningom återkomma med mina långa artiklar. Kul va?