Sant eller falskt

Säger någon numera fundamentalist så tänker nog många svenskar sig en islamist, sunni, shia eller någon annan sekt inom islam. Men fundamentalister har vi på många områden. Ett av dessa är miljöområdet, där de t.o.m. finns inom ett så tekniskt gebit som energiförsörjning. Naturligtvis tänker jag speciellt på vindkraftsutbyggnaden.

Så gott som dagligen är frågan uppe i lokaltidningarnas insändarspalter, där ”experterna” inte sällan visar sig vara miljöfundamentalister. De verkar någon gång ha bibringats en tro och den avviker de sedan inte ifrån. Inga argument biter, inga fakta. Vad som är fakta bestämmer fundamentalisten själv grundat på hens tro, som ingen rubbar. Kunskaperna inom teknikområdet är oftast minimala för att inte säga obefintliga.

Den 13 januari läste jag en insändare med rubriken Lång energiväg att gå för Sverige innan målen nås. Det är sant, eftersom målsättningen för vindkraftsutbyggnaden varken är vettig eller realistisk. Insändaren, undertecknad Sören Molander, innehåller ren desinformation kanske beroende på att författaren tagit propagandan från vindkraftsindustrin och ägarna för sann och riktig.

Den är i ungefär samma klass som riksdagens närmast löjliga beslut efter kärnkraftsomröstningen 1988, att all kärnkraft skulle vara tagen ur drift år 2010. Högre utbildning och forskning inom kärnkraftsområdet stoppades också så urbota dumt.

Idag, 34 år senare, gäller naturligtvis att utbildning och forskning skall ske och att de gamla kärnkraftsverken får ersättas av nya med högre effekt. En majoritet bland riksdagsledamöterna är i alla fall inte helt obildbara, något som jag gläder mig över.

Miljön är utomordentligt viktig för både människor, djur och växter, men miljökraven bör inte ställas av okunniga fanatiker, vilket idag tyvärr händer. Ett aktuellt exempel har vi idag i vattenverksamhetsutredningens delbetänkande som kom i höstas.

Teoretiskt skulle den kunna innebära att all vattenkraft blir förbjuden, eftersom utgångspunkten är att alla befintliga kraftverk skall prövas som om de inte existerar. Klart är att vattenkraften kan komma att tappa 6 – 7 TWh i årlig produktion.

En av våra främsta experter, Jan Nordling på IVA (Ingenjörsvetenskapsakademien), tror att det kan bli så stort som 11 – 13 TWh. Redan de lägre värdena skulle innebära en förskräcklig naturkatastrof, trots att vi idag med dålig verkningsgrad (vindkraften) producerar mer energi än vi behöver. Detta i det för vindkraft mindre lämpliga Norrland.

Redan vid den stora vindkraftsutredningen på 80-talet konstaterade experterna att Norrland inte lämpade sig för vindkraftsutbyggnad. Väsentliga orsaker var t.ex. att Norrland redan för egen del hade stort överskott av elkraft. Att nya stora mycket kostsamma kraftledningar med sina kraftledningsgator och ställverk skulle behöva byggas för elleveranser söderut. Sådana elleveranser per kabel var knappast aktuella för mer än 30 år sedan.

Vindförhållandena i Norrland var helt olämpliga för vindkraftverk utom på de högsta bergen och där skulle kostnaderna för all erforderlig byggnation (vägar och kraftledningar) raka i höjden. Norrland ligger i lä för vindarna från Nordatlanten och Atlanten. Lämpliga vindförhållanden för vindkraft hittar man utefter Europas västkust, från Portugal och upp till Danmark samt på Irland, Island och i England samt för svensk del främst utefter västkusten.

Den aktuella insändaren åskådliggör sin totala okunnighet genom att skriva följande: ”I vårt grannland Danmark produceras redan nu mer än 30 procent av det årliga elbehovet med vindkraft. Samma siffror gäller för Spanien med sin stora folkmängd. Portugal har långt över 30 procent vindkraftsproducerad el. Tyskland har nått en brytpunkt när sol- och vindenergi gör gas och kärnkraft olönsam. Skottland satsar 100 procent på miljövänlig förnybar energi och räknar med att vindkraften ska tillföra 20 000 nya arbetstillfällen”.

Norrland har sådana vindförhållanden att all jämförelse med de uppräknade länderna är helt orimlig för att inte säga rent fånig. Uppgifterna om de tyska förhållandena är helt felaktiga och kan knappast vara hämtade ur Faktakalendern, (kostar en dryg 100-lapp) som han rekommenderar andra att hålla sig till.

Stängningen av tyska kärnkraftverk har gjort att två grova pipelines har byggts till stora kostnader från Finska vikens inre del via Östersjön och nära Gotland till Nordtyskland för leverans av rysk gas. Tyskarna driver elverk med ur miljösynpunkt helt förkastlig brunkol och elpriset för stackars tyska abonnenter är några gånger högre än i Sverige som följd av vindkraftdriften. Vidare är det tyskarna som är intresserade av att köpa den svenska vindkraftselen, därför att man alltsedan stängningen av kärnkraften har allvarlig elkraftsbrist.

Den sista tiden har man, mot allt förnuft, byggt en del ganska stora vindkraftsparker i Norrland. Först då upptäcker en del vindkraftsivrare att det här med isbildning är en realitet. Den 3 juli 2012 har jag ett inlägg, Vindkraftsgrälet fortsätter. Det handlar om de norrländska problemen med isbildning i torn och master.

Det här är problem vi på min arbetsplats hade att lösa på 1950-talet, då utbyggnaden av radiolänkar skjutit fart i Övre Norrland. Sektoringenjören där ringde upp en vinterdag och sa: ”Nästan alla våra yagiantenner hänger på masterna som slokande tulpaner”. (Som gammal man känner jag mig som åsnan mellan hötapparna, när jag skall bestämma om jag skall skriva sa eller sade.)

En yagiantenn är en sådan som vi alla använder för att se markbunden TV. Nu var de militärt kraftigt byggda antennerna med dipol, direktorer och reflektor inbäddade i en tung isklump, som bommarna inte orkade med och därför riktade ner mot marken.

Det smått löjliga i sammanhanget är att vindkraftsproducenterna byggt hela vindkraftsparker innan de upptäcker att isbildning är ett allvarligt problem i Norrland. Ett problem som t.v. saknar godtagbar lösning. Nu måste man få fram ett bra system för tidig detektering av påbörjad isbildning och ett system för att bli av med isen.

Fortfarande saknas alltså bra system. Två system kan man anse testas f.n. Det ena, Vestas, bygger på att varmluft leds in i rotorbladen, vilket kräver energi. Här har man inte kommit längre än att två verk sålts till en kund i Österrike för installation i år.

Siemens har ett elsystem där strömmen leds i inbyggda skikt i rotorbladens framkant. Det systemet testas sedan 2011 vid två anläggningar i Sverige. Längre än så har man inte kommit och äntligen har man förstått att man kan komma att förlora upp till 15 procent av produktionen p.g.a. isbildning. Kraftbolagen, som behöver investerare och tillverkarna, som vill ha kunder håller väldigt tyst om de här svårigheterna.

Rotorns aerodynamik försämras givetvis vid isbildning liksom rotorns balansering, det senare antar jag mycket väl kan ge svåra haverier.

Insändaren kräver också stängning av 1571 mindre vattenkraftverk. Jag tvivlar på att skribenten förstått något av konsekvenserna. Vilka blir konsekvenserna, t.ex. för behovet av kontinuerlig elleverans? Vad blir kostnaderna och vilka skall betala?

Det är tveklöst så att vissa ytterligare vattenflöden och faunapassager bör göras obrutna bl.a. för sportfiskets skull. Vattenkraftens utbyggnad har delat upp vissa sammanhängande vattendrag i isolerade segment. 1918 års vattenlag ställde helt andra miljökrav än miljöbalken och EU:s ramdirektiv för vatten.

Vattenverksamhetsutredningen som har regeringens uppdrag att komma med förslag om anpassning av vattenkraftens miljöhänsyn till EU:s ramdirektiv för vatten och miljöbalken presenterade ett delbetänkande i oktober 2013. Det är nu ute på en remissrunda. Svensk Energi och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien med sina experter är synnerligen kritiska till betänkandet och dess långtgående konsekvenser.

Svensk Energis vd, Kjell Jansson, menar att minst 10 procent av produktionen försvinner om utredningens förslag skulle gå igenom, eftersom deras utgångspunkt är att befintliga kraftverk ska prövas som om de inte existerar. Varje enskilt kraftverk skulle drabbas av kostnader på miljontals kronor.

Jan Nordling, projektledare vid IVA anser att produktionsbortfallet kan bli så stort som 11 – 13 TWh. En nationell katastrof vill jag kalla det. Kjell Jansson säger enligt Ny Teknik: De befintliga domarna är juridiskt bindande och föreskriver villkor som kraftverksägarna har följt och anpassat sig till. Att ensidigt riva upp sådana domar och villkor ska inte vara möjligt i ett rättssamhälle.

Men vad bryr sig alliansregeringen om sådant? Jag vet! Inte det minsta, man stiftar t.ex. retroaktiv lag, som efter överklagan av förvaltningsrätten förklaras olaglig, men samtidigt säger sig inte göra något åt, eftersom riksdagen redan infört lagen.

Eller: Jag hade ett pensionsavtal som stadgade att jag varje år skulle kompenseras för prisökningarna. Avtalet ingicks för flera decennier sedan. Jag, och många med mig, inrättade livet efter pensionering med avtalet som en grund. I stället förändrades avtalet ensidigt just vid min pensionering så att min pension reellt idag är värd en tredjedel av vad den var då jag pensionerades.

Eller: Alliansens beslut att gamla och sjuka pensionärer skall betala högre skatter än andra. Är det något som hänger ihop med mänskliga rättigheter?

Insändaren, Sören Molanders, beskrivning av vattenkraftutbyggnadens konsekvenser visar att han själv har mycket begränsad erfarenhet av den. Jag äger en sportstuga med strandrätt vid Blåviksjön, några mil ovanför Lycksele.

Anledningen är bland annat det fina fisket i området, särskilt efter uppdämning och närheten till fjällvärlden, där har jag tillbringat åtskillig tid. Blåviksjön är mer än en mil lång och har sitt utlopp i Umeälven. Den är sedan 60-talet ett värdefullt vattenmagasin för Rusfors vattenkraftverk. Två mil norr om Umeälven finns den orörda Vindelälven, med vandringslaxarna kvar.

Sjön är på många ställen ganska djup och stränderna är vanligen branta med ett kuperat landskap. Före dämningen steg vattnet tre meter under tiden för snösmältningen med sin vårflod, som kunde sträcka ut sig över ganska lång tid och komma vid från år till år varierande tid.

Efter dämningen varierar vattenytan bara 3 decimeter, något år kan det bli fyra decimeter. Det är en förändring man där är tacksamma över. Älven nedanför kraftverket återtar omedelbart normalflödet, som är 450 m³ per sekund. Stationär lax finns i Blåviksjön, men inte så rikligt och kallas här börting. Tillgången på abborre och gädda är bättre än tidigare och jag har själv tagit många abborrar i 2 ½-kilosklassen efter dämningen.

I insändaren, som är ett svar på annan insändare skrivs också: ”Mer forskning på sol och vind föreslår du. Det är att slå in öppna dörrar, för både vind- och solenergin är så långt komna i sin utveckling att de redan fungerar marknadsmässigt.” Alla är tydligen inte medvetna om att vindkraften för sin ekonomi är helt beroende av kraftiga subventioner och beträffande solcellsforskningen finns mycket kvar att göra. Särskilt för solfattiga regioner. Det är bedrövliga åsikter insändarskribenten framför.

Sextio nya milj. kronor har just satsats på solcellsforskning och det var hög tid att så skedde. Här, liksom beträffande det övriga är denne Sören Molander (insändarskribenten) helt okunnig, men har helt bestämda åsikter. Men inte sällan är det ju så att ju okunnigare man är, desto bestämdare åsikter har man.

Självklart behövs det mer forskning om både sol- och vindkraft. För vindkraftens del om t.ex. materialet i turbinbladen, hur man förhindrar iskast och fördröjer materialmattning. Det lär inte vara något nöje att träffas av ett 40 – 50 meter långt turbinblad vägande 60 ton eller ett isblock från hundratalet meters höjd.

Jag har tidigare beskrivit problemen med isbildning på rotorn. Här finns plats för forskning. Även forskning om nya ytskikt på rotorn för att hindra isbildning

Solcellsforskningen under de senaste decennierna har varit ganska blygsam, men ändå givit så pass bra resultat att kapital börjat strömma till. Målsättning och beslut om medelstilldelning i de stora energifrågorna är politiska frågor. Därmed ligger de till avsevärd del i händerna på regeringens och riksdagens alla lobbyister från exempelvis vindkraftsindustrin, miljörörelserna och vindkraftsägarna och oberoende teknisk och ekonomisk expertis hamnar tyvärr i skymundan.

Faktaargumenten emot vindkraftsutbyggnad i Norrland är så många att jag här och nu drar mig för att börja räkna upp fler. En hel del finns i mina tidigare blogginlägg. Du kan i min blogg söka med ordet vindkraft. 

Jag undrar förresten hur många läsare av Molanders insändare som inser att hans siffror över kärnkraftens energileverans är helt irrelevanta. De är hämtade från den tid kärnkraften var som minst aktiv på grund av översyner, men framförallt därför att verken uppgraderades till högre effekter. Då flera verk var avstängda.

Flertalet av de i de viktigaste frågorna beslutande politikerna är tekniskt och ekonomiskt okunniga och besluten blir tyvärr därefter.

Jag är här alldeles för mångordig för att fundera över att svara med insändare på Molanders orerande mot Roland Laurin och hans insändare. För mig står det helt klart att Roland Laurin är en av de få ledamöterna i Söderhamns fullmäktigeförsamling, som är utrustad med sunt förnuft. Jag instämmer i allt väsentligt med vad Roland Laurin skriver.

Söderhamn och Gävleborg sämst

Som vanligt blir texten ovan läsbar om du klickar på den.

I lördags hittade jag artikeln ovan på sista sidan i Söderhamns-Kuriren. Socialstyrelsen har synat vården. Artikeln är mycket upplysande om läsförståelsen är tillräcklig, men det är den inte enligt en artikel i SvD den 8 jan.. En fjärdedel av svenskarna har dålig läsförståelse. Jag brukar sedan några decennier kalla dessa yngre svenskar för funktionella analfabeter. (Samma dag läste jag en artikel i SvD undertecknad av fem yngre akademiker, som tydligen inte förstått skillnaden mellan ord som vi och oss.)

Vad jag saknar i artikeln på bilden ovan är en mängd följdfrågor tidningen borde ställa till politikerna i Söderhamns kommun och i Gävleborgs landsting nämligen: Hur kommer detta sig? Såväl landstinget som kommunen anser sig ju ha råd att t.ex. göra dåliga affärer genom att bygga olönsamma stora och dyra vindkraftverk.

”Att det skall finnas läkare tillgängliga för våra äldreboenden är något som vi verkligen prioriterar”, säger Börje Svensson, chefsläkare för primärvården i länet. Ja, självklart, men varför frågar man chefsläkaren i primärvården och de flesta äldre bor väl kvar in i det allra sista i sina gamla lägenheter?

Söderhamns kommun har som tvingande uppgift att ordna en god äldreomsorg åt gamla och sjuka medan landstinget svarar för dessa patienter till dess de är färdigbehandlade. Landstinget nästan halverade antalet vårdplatser för äldre år 2007 och nu är antalet läkare per äldre bara hälften så många som i undersökningens övriga län.

För några år sedan hade Söderhamn ett alldeles utmärkt sjukhus. Akutavdelningen var landets nyaste och modernaste. Då tyckte våra duktiga landstingspolitiker att det var dags att lägga ned sjukhuset och i stället bygga ett nytt i Bollnäs.

På sjukhuset i Bollnäs hamnade jag för två år sedan med allvarlig hjärtsvikt. Min husläkare ansåg att det var bråttom att få mig till sjukhuset i Bollnäs. Det har jag beskrivit i ett inlägg här den 28 dec. 2011. Jag fick vänta 8 (åtta) timmar i receptionen innan jag träffade en sköterska och sedan ligga i intensivvårdsavdelningens korridor med tre andra patienter några dagar (det hade nyss legat 4 patienter i korridoren berättade en sköterska).

Äldresjukvård och äldreomsorgen i större delen av det här länet är en katastrof har jag förstått. Detta insåg jag fullt klart ganska snart efter det att vi för snart 10 år sedan flyttat till Söderhamn. Jag nämnde det för en av stadens ”stora” moderatpolitiker (jag var fortfarande medlem i Moderaterna då).

Han verkade inte tro mig då jag jämförde med äldreomsorgen i Storstockholm. Jag gjorde frågan kort genom att bara säga att Storstockholm är nedlusat med privatkliniker med kort väntetid. Sedan dess har vår gamla kommun, Haninge, utnämnts till Sveriges äldrevänligaste kommun av SPF. Men de stackars Söderhamnarna verkar inte bry sig!

Jag fattar inte varför texten blir centrerad när jag markerat vänsterställ överallt där jag kan. Hjälp!

Jag blev glad

Då jag var i tonåren besökte jag vid ett tillfälle länsmuséet i Hudiksvall. Antagligen gjorde jag också så vid något tillfälle som barn då far och jag besökte släkten i Hudiksvall. Mina förfäder hade bebott Lingarö, Ingsta och Nordenholm intill Hudiksvall. Lingarö redan från 1300-talet. Min farfar sålde Nordenholm i början av 1900-talet.
Vad min far främst ville visa mig var målningarna i kroppsstorlek av förfäderna Johan och Barbro Blanck, som tillsammans med Johans adelsbrev, då hängde i stora trapphallen till muséet.
Då jag för tjugotalet år sedan hade min son med familj här, han är bosatt i USA, så ville jag visa dem dessa porträtt. Det visade sig att de stod i något förrådsrum bakom en massa bråte.
Personalen var mycket vänlig och erbjöd sig att plocka fram porträtten om vi t.ex. gick ut på stan för att äta lunch och sedan kom tillbaka. Det gjorde vi och USA-familjen fick se tavlorna.
Jag var ändå besviken. Jag mindes ju muséet som ett muséum och nu hade det förvandlats till vad jag såg som en konsthall. Det mesta var helt enkelt en utställning av moderna målningar.
När jag senare någon gång passerade Hudiksvall gick jag in i muséet för att se efter vad de eventuellt gjort med Johan och hans hustru, så kunde de inte återfinnas av personalen. Någon trodde att de kanske hängde på något tjänsterum och vi gick för att se efter. Där hängde emellertid en pampig gammal tavla av någon annan bemärkthet.
Sedan dess har jag då och då undrat vad som hände med Blanck och hans hustru.
Så för en tid sedan fick jag syn på dem i Kuriren. De visas alltså igen i muséet och det glädjer mig. Tidningsartikeln handlade om något helt annat, men bilden är från muséet.
Johan och Barbro, som levde på 1600-talet har säkert en hel del avkomlingar i Hälsingland, även om den tidens söner till mycket stor del stupade i krigen under Gustaf II Adolf, Karl X Gustaf, Karl XI, och Karl XII.

Söderhamn och vindkraften

Söderhamn och vindkraft

Redan på 80-talet kom jag i tjänsten i kontakt med problem kring vindkraft. Om detta skrev jag sedan ned en del i början av 90-talet då jag pensionerades. Det fanns sedan sparat i min dator, då jag började mitt bloggande i januari 2009. Jag fann det omgående befogat att redovisas i bloggen. Du hittar det lätt om du skriver Vindkraft i sökrutan här uppe till vänster och sedan trycker Enter. Tillbaka hit kommer du sedan lätt via vänsterpilen längst uppe till vänster.

Den 14 december kunde vi i Söderhamns-Kuriren läsa att kommunstyrelsen, KS, vill satsa ytterligare ett antal miljoner kronor i det med andra kommuner samägda bolaget Samkraft AB. Bolaget arbetar med vindkraft och är därför konkursmässigt. En majoritet bland kommunstyrelsens intelligentia stöder bolaget. Jag tror att samtliga ledamöter anser sig tillhöra intelligentian.

Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Sverigedemokraterna önskade dessutom ett beslut att Söderhamn Nära, kommunens infrastrukturbolag som bl.a. äger Söderhamn Elnät AB och 10 procent av Samkraft, skall ta sig ur Samkraftsägandet så snart det går utan att förlora allt för mycket pengar. Skulle Samkraft komma upp med näsan över vattenytan kan det vara möjligt att sälja ut de tio vindkraftverken anser Hans Sundgren (M). En handlingslinje KS i Gävle just beslutat om.

Styrelsen i Ljusdal energi ser annorlunda på situationen. De vill inte satsa ytterligare 12 miljoner kronor på sitt delägarskap i Samkraft. I stället kopplar man in en jurist för att granska besluten bakom de för kommuninnevånarna bortblåsta miljonerna. ”Redan” i början av 2012 beslutade man att kommunen borde avveckla sitt ägande i Samkraft.

 Kvar i Ljusdals problempåse finns också att kommunens invånare via sina politiker har att svara för en borgen till konkursmässiga Samkraft på inte mindre än åtta miljoner kronor.

I Söderhamn vill KS majoritet i det läget satsa ytterligare miljoner för att uppskjuta Samkrafts konkurs och kunna bli av med ytterligare några miljoner. Pengar, som skulle passa betydligt bättre för t.ex. den äldreomsorg som kommunen skall svara för. Jag tänker speciellt på hjälpen över hela kommunen till gamla och sjuka att få varor, framförallt matvaror, levererade till bostaden.

I Gävle hade då KS beslutat att man skulle vara med om att nu rädda Samkraft från konkurs, men att inte skjuta till medel för nya investeringar och lämna vindkraftprojekten så snart som möjligt.

Några borgerliga politiker i Söderhamns KS har alltså äntligen förstått vådan av att bygga fler vindkraftverk. ”Det är så lätt att glida med när det kommer fina upplägg. Men nu måste vi försöka smalna av det vi håller på med och lägga fokus och pengar på viktigare saker. Vi skall inte hålla på med vindkraft”, säger Hans Sundgren (M).

Ja, våra politiker låter sig tyvärr alltför ofta och alltför lätt luras av ”fina” upplägg från listiga affärshen. (Jag vet inte om lingvinister godkänner detta som pluralform?) Sådana som ser möjligheter att kortsiktigt och lätt tjäna stora pengar på lättlurade politiker. Just nu är det t.ex. tysk vindkraftsindustri som satsar på att lura svenskarna, då man på kontingenten inte vill ha mer vindkraft hemma hos sig.

Det gäller all vindkraft och moderaterna yrkar nu också i en motion att kommunfullmäktige skall riva upp beslutet från april 2012 att bygga två vindkraftverk, som då kostnadsberäknats till nära 72 miljoner kronor. Om det knasbeslutet har jag ett blogginlägg den 7 maj 2012 Söderhamns politiker har hittat ny sjö att kasta skattemedel i.

Vid kommunfullmäktiges sammanträde den 16 december beslutades efter votering att kommunens engagemang i Samkraft skulle fortsätta och att Söderhamn Nära får mandat att bestämma hur stort ägandet ska vara inom spannet fem till 15 procent. Idag äger man knappt 11 procent. KF förklarar sig därmed villigt att ta en än större förlust, då konkursen slutligen kommer.

Maria Lind (S), som är ledamot av KS och ordförande i Söderhamn Nära tyckte i KF att kommunen skulle stanna kvar i Samkraft och eventuellt utöka aktieinnehavet i bolaget. ”Det är det enda möjliga om man vill undvika en konkurs. Annars förlorar vi ju allt som vi har lagt i bolaget”, sa hon. Nu lär vi medborgare i stället förlora ytterligare ett antal miljoner.

Hans Sundgren hade påpekat att det nu fanns fem vindkraftsparker till salu, men att det inte finns några villiga köpare till dem. M, Fp och SD reserverade sig mot beslutet och visar därmed att de äntligen kanske börjar förstå vilka som kan tänkas tjäna något på vindkraft. Det är definitivt inte skattebetalarna som dessutom är elförbrukare.

Här har vi de facto en fråga som bör ges stor tyngd i kommunalvalet om ett drygt halvår, eller hur?

Riksdag och regering ålägger kommunerna att med skattemedel svara för en massa nödvändig service till medborgarna. Kommunpolitikerna, som styrs av diverse ideologier och inte av förnuft och intelligens vill så mycket mer. Ofta sådant som är till gagn för dem själva. Det står fullständigt klart att en skicklig affärshen (Hur skriver man affärshen i pluralis?) lätt blåser dessa stackars okunniga makthavare.

Styrelserna i våra kommunala elbolag är politiskt tillsatta och blir helt enkelt rakt över tekniskt och ekonomiskt inkompetenta och lättlurade.

Politiska redaktören Eva Cooper gav i en artikel Söderhamns-Kuriren den 18 december ett exempel på hur man kan resonera bland kommunpolitiker. Det kom från de argument politiker i Hultsfred begagnade sig av, då man skulle besluta om kommunens investering i vindkraft.

Man sade att kommunens investering i vindkraft skulle innebära en minskning av koldioxidutsläppen med 56 000 ton per år. En siffra som skulle kunna gälla om motsvarande elförbrukning produceras i koleldat kraftverk. Men var i Sverige och när produceras el i kolkraftverk?

Det behövs egentligen en längre förklaring till hur snurrigt det här Hultfredsargumentet är, men jag tänker inte göra det här inlägget så mycket längre. Jag är bara så tacksam mot högre makter, som fått vissa miljöaktivister att inse vindkraftverkens miljöförstörande inverkan och detta dessutom i stackars Norrland. Jag tänker på Föreningen Svenskt Landskapsskydd

FRA/NSA

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet och får varje dag läsa sida upp och sida ned av gamla misstolkade ”nyheter”. Hur utbytet av information mellan västliga underrättelsetjänster sker. Där t.ex. vad den amerikanske journalisten Glenn Greenwald skriver efter att ha läst Snowdens läckta dokument. Greenwaldt vet ingenting om FRA, men anklagar lika fullt FRA för att arbeta enligt NSA:s direktiv.

Alla dessa felaktiga ”nyheter” handlar om ”nyheter” som finns rätt beskrivna i ett flertal böcker, både av historiker och direkt inblandade. Så t.ex. har Thede Palm, chef för den svenska utlandsunderrättelsetjänsten från 1946 – 1965, beskrivit hur utbytet av underrättelser mellan västliga stater går till.

Det är helt enkelt en fråga om handel, en handel av vilken alla vill se lönsamhet. Tack vare FRA är Sverige en väldigt lönsam aktör på den västliga underrättelsemarknaden. Sverige kan hålla sig väl underrättat om vad som hänt, planeras hända och kommer att hända globalt. Det är dock något som många klantskallar nu försöker stoppa utan att fatta det.

I 46 år arbetade jag i det svenska försvaret. Under 40 år av den tiden var mitt arbete belagt med hög eller mycket hög sekretess. Till del bestod det hela tiden av att söka skydda arbetet mot signalspaning. Även signalspaning som bedrevs av främmande makter från platser i Sverige.

1948 uppfanns transistorn och tio år senare kom integrerade kretsar. Datorerna utvecklades i rask takt och man kan säga att begreppet PC var helt etablerat 1981 med IBM:s persondatorer. Jag kan inte säga exakt när jag skaffade min första persondator på jobbet, men det måste ha varit vid den här tiden, trots att jag egentligen vill påstå att det var i slutet av 70-talet.

Då hade jag börjat med en programmerbar (på magnetkort) kalkylator med remsskrivare. Att manuellt med räknesticka beräkna frekvensselektiv fädning för ett radiolänkhopp tog timmar. Sedan jag tagit fram ett datorprogram för detta till kalkylatorn utfördes beräkningen på mindre än en minut.

Många olika datortillverkare följde snabbt upp med IBM-kompatibla datorer, som verkade vara rena kopior och alldeles utmärkta. Min första PC kostade om jag minns rätt 53 000 kronor. Jag fick tillstånd att inköpa den på något försvarsmaktsanslag till Försvarets telenät och det blev en IBM- kompatibel Ericsondator med Windows operativsystem. Detta vid en tid då många samtida tekniska officerare och en del medarbetare i FMV skaffade ABC-datorer från Luxor i Motala med annat operativsystem. Det visade sig ytterst klokt handlat av mig.

Det jag här vill komma fram till är att jag ganska snart blev klart medveten om att en PC relativt lätt kan ”avlyssnas” trådlöst om avståndet till avlyssnaren inte är alltför stort. Avlyssnaren kan då t.ex. på sin bildskärm följa och spela in allt som visas på min egen skärm. Jag började snegla misstänksamt mot Filminstitutet varje gång jag parkerade bilen vid jobbet.. Filminstitutet låg nära den flygel i ”Tegelhögen” där jag jobbade. Sådan avlyssning kan vilken som helst tillräckligt kunnig teletekniker åstadkomma. Internet för allmän användning tillkom långt senare.

I mitt jobb samarbetade jag med en avdelning vid ERA i Kista. Vi utförde där datorkörningar med mycket hög säkerhetsklassning och Ericsson hade samma intresse för skydd mot industrispionage. Vi delade därför på ett tidigt stadium av datorhistoriken på kostnaden för ett s.k. RÖS-rum. Alltså ett datorrum helt skyddat elektromagnetiskt, det vill säga ingen egentlig mätbar elektromagnetisk strålning lämnar rummet.

Ingen kritiker av FRA har vad jag kunnat se nämnt den ryska signalspaning som idag och allt sedan WW2 ryssarna med stor iver bedriver mot bl.a. Sverige. Att de bedriver den, liksom att också Sverige spanar visas öppet. Vi disponerar ett signalspaningsfartyg, Orion, men ryssarna har många s.k. ”professorsbåtar”. Vi har ett eller ett par flygplan från vilka FRA spanar, men ryssarna har många.

Jag minns en svensk flygmaktsövning för länge sedan, jag tror det var redan på 50-talet, då ett ryskt professorsfartyg fräckt gick in och lade sig mitt i den svenska övningen, i Krokek i Bråviken. Flygvapnet fick det att snabbt lämna hamnen genom att, om jag minns rätt, från armén låna en buss med störsändare. Orion skulle inte våga gå en meter för nära sin gräns mot Ryssland ute till havs. Ändå har ryska fartyg uppträtt väldigt aggressivt mot Orion ute i Östersjön.

Jag börjar ledsna på det här ämnet och alla skriverier och alla oinitierade SVT-uppgifter i ämnet. Den amerikanske journalisten Glenn Greenwald, som t.ex. säger sig bara ha tillgång till dokument som läckts från amerikansk sida och inget han sett tyder på att samarbetet med Sverige skulle dikteras av svenska intressen. (?)

Det finns också något bra att upptäcka i pressen, dock knappast i dagspress. Ny Teknik rapporterar att det nyligen avslöjats att Finlands utrikesministerium varit utsatt för ett omfattande dataintrång. Under flera års tid har känslig information kunnat kopieras ut ur finska datorsystem samt via dem även från system anslutna till EU:s gemensamma skyddade datornätverk.

Detta visar att svagheter i ett annat lands informationssäkerhet kan innebära hot också mot Sverige. Enligt tidningen Helsingin Sanomat uppdagades intrånget först sedan svenska FRA upptäckt detta och kunnat tipsa sina finska kollegor.

Finlands överbefälhavare har sedan avslöjandet föreslagit att Finland nu bör få en lag för försvarsunderrättelseverksamhet motsvarande den som finns i Sverige, vilket skulle möjliggöra egen detektering av framtida liknande angrepp. Man får gissa vem som utnyttjat den finska svagheten, men så svårt är det inte.

En annan positiv uppgift i NT är att den svenske kemvapenexperten Åke Sellström, som under hösten lett FN:s inspektörer i Syrien har sagt att den underfättelseinformation som lämnats genom samarbetet med USA, Frankrike och Storbritannien var av avgörande betydelse för att kontrollerna alls skulle kunna genomföras.

Andra tillfrågade länder som Ryssland och Kina var däremot inte intresserade av att bidra. Ett aktivt underrättelsesamarbete med stöd av signalspaning är alltså av stor betydelse för svensk säkerhet på flera plan. Sveriges samarbete om signalspaning med västliga demokratier är av största värde för vår säkerhet. Varför då ifrågasätta, egentligen söka stoppa, det? Det är ju det man gör!

Nya funderingar och minnen i ämnet dyker hela tiden upp och det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men nu lägger jag av tills vidare. Dessförinnan bara tips om ett par böcker som de flesta ”tyckarna” i ämnet nog borde ha läst innan de yttrat sig:

1. Thede Palm. T-kontoret. Några studier till T-kontorets historia.

2. Sam Nilsson. T-kontoret. Underrättelsetjänst och västsamarbete.

Dravlet om FRA och NSA

Alla utvecklade stater håller sig med en eller flera underrättelseorganisationer. De har, som förhoppningsvis de flesta förstått, uppgiften att ständigt söka säkra statens fortbestånd i frihet och medborgarnas trygghet. Därför samlar en gren in uppgifter om andra stater, en annan försöker spåra deras agenter.

Det klarar de ofta inte om de i alla situationer håller sig hundraprocentigt inom lagarnas råmärken. Därför överträds de nödvändigtvis emellanåt, men då ”bara litet”. Därtill har vi en rad ”bad states”, där uppgifterna skall beskrivas på ett något annorlunda sätt.

Många generationer svenskar har inbillats att det finns ett helt neutralt Sverige. Senare delen av 1900-talet emellan de gamla stormaktsblocken, som Ryssland nu ganska ensamt verkar vara på väg att söka återbilda, men utan de s.k. gamla Öststaterna. Så snart tillfälle bjöds genom det kommunistiska sammanbrottet lämnade de östblocket till förmån för väst.

Under hela tiden för kalla kriget och sista tiden av andra världskriget stödde Sverige i största hemlighet Västmakterna och deras underrättelseverksamhet. Tyskland hade under andra världskriget, WW2, i Luleå hamn ett stort förråd av förnödenheter, furage och annat administrerat av tysk militär. Flygflottiljen F 21 i Luleå användes mot slutet av kriget som bas för amerikanskt transportflyg, som transporterade marktrupper till norra Norge.

På södra Öland fanns en brittisk signalspaningsstation och med hjälp av en annan brittisk station i Blekinge navigerade allierat bombflyg över Tyskland. I tidigt skede av kriget hade en hel tysk division transporterats från södra Norge genom Sverige till norra Finland. Inget av detta är något som tillåts en neutral stat enligt regelboken. Sverige anpassade sig till läget.

Har Sverige någon gång uppfyllt fordringarna för neutral stat, så är det väldigt länge sedan. Ändå har många generationer svenskar av politikerna bibringats uppfattningen att Sverige är neutralt i alla möjliga konflikter. Även den mellan de två stora blocken under det Kalla kriget, då framförallt socialdemokraterna utvecklade begreppet till en ideologisk dogm. Alltmedan vi i hemlighet (men naturligtvis) samarbetade med västblocket.

Under det korta vinterkriget 1939-40, då Ryssland överföll Finland i tro att det skulle vara lätt att erövra, deklarerade Sverige sig som icke krigförande i stället för neutralt. Därigenom kunde Sverige ge Finland en hel del både civil och militär hjälp, bl.a. med frivilligtrupp. Vissa svenska ammunitionsförråd tömdes nästan, för att sändas till Finland.

Sverige blev inte någon gång krigförande stat i det stora kriget, men det berodde nog mer på tur än på skicklighet. Alla våra grannstater (Norge, Danmark, Holland, Belgien, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland), även de som förklarat sig neutrala, kom att bli krigförande. Först 1943, då Sverige upprustat under 7 år och allvarliga motgångar kommit för Tyskland, så vågade Sverige bli lite ”större i korken”.

Svensk myndighet har bedrivit någon form av signalspaning med anknuten meddelandeforcering (dekryptering) sedan 1905. Dåvarande general- och marinstaben hade egna kryptoavdelningar och under första världskriget lyckades man knäcka den ryska östersjöflottans krypto.

Under mellankrigstiden upphörde verksamheten nära nog helt, eftersom de dumma politikerna inte anslog medel till verksamheten trots alla varningar, men 1933 knäckte man ändå (enligt Wikipedia) OGPU:s (senare betecknat KGB:s) krypto. Inför andra världskriget blev det sent omsider full fart på verksamheten igen.

En del av äran för att ha kunnat hålla Sverige utanför kriget tillfaller FRA och matematikprofessorn Arne Beurling, som FRA anlitade för att avslöja kryptoalgoritmer. (Jag använder här genomgående beteckningen FRA för signalspanande svensk myndighet, eftersom andra sådana sedermera sammanfördes i FRA.)

Tyskarna hyrde omedelbart efter sin ockupation av Norge teleledningar genom Sverige till Norge. På dessa trodde tyskarna sig kunna skicka hemliga orienteringar, rapporter och order. Sekretessen skulle behållas genom användandet av en kryptomaskin Siemens & Halske T52, som också betecknats som G-skrivaren, Geheimschreiber och Enigma. Kärt barn har många namn.

G-skrivaren var försedd med ett antal skivor, som kunde ”snurras” till många olika lägen, varigenom man kunde byta kodnyckel när som helst, bara mottagaren samtidigt hade bytt lägena på sina skivor i mottagande skrivare. Maskinen kunde på så sätt byta kod inte mindre än nära 894 x 10¹⁵ (alltså 1 följt av 15 nollor) gånger och tyskarna var övertygade om att deras telextrafik via de svenska ledningarna inte gick att forcera.

Genom att tyskarna inte bytte kod tillräckligt ofta (här bara en gång per dygn, om jag minns rätt), genom vissa återkommande ord och satser liksom genom misstag från signaloperatörers sida lyckades Beurling forcera kryptots algoritm. Detta gjorde han på 14 dagar enbart med hjälp av papper och penna. Även andra krypton knäcktes av Beurling, som även hjälpte Finland med kryptoforcering.

Genom Beurlings bragd visste svenskarna t.ex. i god tid, med ganska liten fördröjning, när det tyska anfallet mot Ryssland, täckbenämning ”Barbarossa”, skulle komma. Beurling var professor i Uppsala 1937 – 54, en tid gästprofessor vid Harvard och från 1954 vid Princeton, där han tilldelats Albert Einsteins tjänsterum, säkert en stor ära. Värdet för Sverige av att under lång tid kunna titta i facit beträffande den tyska krigsplaneringen i kritiska skeden av kriget var naturligtvis oerhört stort.

Chef för den svenska underrättelsetjänsten 1946 – 1964 var Carl Theodor Palm (kallad Thede), fil.dr i religionshistoria. 1943 hade han, tjänstledig från universitetsbiblioteket i Lund, börjat arbeta vid försvarsstabens avd 2, C-byrån, som svarade för den utrikes underrättelseverksamheten. Från början sorterade underrättetjänsten under försvarsmakten, vilket senare ändrades till försvarsdepartementet, men småningom blev regeringen.

Det är inte helt ovanligt att underrättelsechefer hämtas ur civila akademikerkretsar, där ofta den militära bakgrunden reserv- eller vpl. officer finns. Palm inkallades, som så många under kriget och blev underrättelsechef efter det varma kriget, men i inledningen av det kalla.

Nära medarbetare till Palm var Curt Andreasson, som efter kriget höll i det svenska Baltikumspioneriet. Detta drabbades av sovjetisk infiltrering och Curt Andreasson avslöjades med namn i Sovjetisk press och därpå i en stort upplagd artikel i bildtidningen SE.

Curt fick lov att ägna sig åt något annat och det ordnades så att han i stället blev vd i ett företag som tillhandahöll kaffeautomater till företag och institutioner. Det var vid den här tiden de för företagen så populära kaffeautomaterna kom. Personalens arbetstid gick inte längre åt till kaffekokning.

Då och då hade jag på 50-talet sällskap på pendeltåget till och från jobbet sällskap av tre intressanta grannar. Curt Andreasson, Curts närmaste granne kaptenen Regebro vid Arméförvaltningen och en säpopolis vars namn jag har glömt. Om detta har jag skrivit litet i något tidigare inlägg för ganska länge sedan.

Curts verksamhet blev just den här tiden röjd av Ryssarna och det gjorde nog att vi alla fyra kom att prata en hel del tjänst, dock inga hemligheter, med varandra. Vi var ju alla sysselsatta med någon form av skydd mot de i Sverige vilt spionerande och aggressiva Ryssarna.

Västmakterna behövde inte bedriva något omfattande spioneri i Sverige. Vi försåg dem ju med sådan information. Ett exempel är då Tage Erlander medverkade till att britterna (och därmed NATO) från försvarsministern Vougt erhöll en omfattande promemoria om den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vilken måste betecknas som inte bara hemlig utan kvalificerat hemlig. Arkivkopian av Vougts PM återfanns i brittiskt arkiv. I svenska arkiv har den inte kunnat hittas! (Vilket inte förvånar mig.)

Om detta finns ett inlägg i den här bloggen under etiketten Militärhistoria den 18 febr. 2009 och med rubriken Politik kan vara offentlig lögn, ursprungligen skrivet på 90-talet, då jag börjat skriva ned, och i datorn spara, en del minnen och kommentarer. Det inlägget börjar så här:

Politik kan vara offentlig lögn.
(Skrivet i medio av 90-talet.)

Erlander medverkade även till att britterna år 1951 av försvarsminister Vougt tillställdes en omfattande promemoria rörande den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vars innehåll måste anses ha varit kvalificerat hemligt.
Regeringen Erlander lämnade alltså kvalificerat hemliga uppgifter (eller uppgifter "av utomordentlig betydelse för rikets säkerhet", som det egentligen heter) rörande det svenska försvaret till NATO-landet Storbritannien. Man angav exempelvis var det fast installerade svenska kustartilleriet fanns grupperat, styrkeförhållanden för såväl armén som flygvapnet och marinen, med antal armébrigader, fartyg och flygplan. Översiktligt angav man hur svenska styrkor skulle grupperas för att möta olika sovjetiska invasionsriktningar.

Så gott som alla utvecklade stater ägnar sig åt underrättelseverksamhet, som kan vara laglig eller olaglig. Laglig sådan hämtas av t.ex. försvarsattachéer ur öppna källor. Den olagliga anses av utföraren ändå vara nödvändig. En givande form av underrättelseverksamhet är signalspaning, som bedrivs i såväl tråd- som radio- och radiolänknät.

Spioneri är inte ”fint” som vi vet och bedrivs av staterna var för sig under största möjliga hemlighetsmakeri. Existensen av Sveriges signalspaningsorganisation, FRA, försökte Sverige hålla hemlig, liksom att ”högkvarteret” finns på Lovön, med spaningsstationerna utspridda över Sverige. Det hemlighetsmakeriet försökte man hålla vid liv ända in på 60-talet.

Samarbete stater emellan förekommer ändå, på så sätt att man byter information, men då vanligen i rent bilateral verksamhet. Det krävs då ett mycket stort personligt förtroende mellan respektive staters underrättelsechefer. Något som kan visa sig fatalt.

Ett exempel på sådant misslyckande kan vara följderna av att ”Kim” Philby 1944 blev chef för MI6 Sovjetiska avdelning. Den brittisk-amerikanska verksamheten i öststaterna saboterades av Philby, så att den kan ses som misslyckad. Det kostade också flera hundra människoliv på västsidan.

Philby tillhörde gänget ”the Cambridge four”, som egentligen var minst fem unga överklasstudenter, som under studietiden på 30-talet blev kommunister. Han var en av orsakerna till att de svenska infiltreringsförsöken med baltiska flyktingar återskeppade till Baltikum misslyckades. Dessa balter dödades omgående eller tvingades en tid skicka falska rapporter åter till Sverige.

Philby lyckades i sista sekunden fly till Moskva, där han blev bosatt tiden 1963 – 1988, då han avled som Sovjetunionens hjälte, överste i KGB och postumt sin bild på ett ryskt frimärke. Hans sista 15 år blev nog inte så spännande och roliga.

Signalspaningens intressanta resultat delges berörda västerländska stater, men med samma sekretess som tidigare. Här finns UKASA-fördraget från 1946, som ursprungligen gällde underrättelseutbyte mellan Storbritannien och USA, men snart utökades med Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Ett flertal europeiska stater är idag anslutna som ”tredje man”, naturligtvis bland andra Västtyskland men även skandinaviska, även Sverige. Avtalets existens var helt hemlig fram till 2005. Då var väl existensen ändå så pass känd, att den borde offentliggöras. All information från verksamheten är naturligtvis fortfarande ytterst hemlig.

Signalspaningen är långt ifrån någon ny företeelse, varken till existens eller till omfattning. Det som är relativt nytt är att globala digitala datorstödda nätverk såsom Internet med e-post, Google, Facebook o.s.v. har tillkommit. På några olika sätt förenklar detta signalspaningen, men gör den också mer teknik- och resurskrävande och beroende av datorsystem. Mängden trafik att spana i har ökat mångfaldigt. Jag går inte närmare in på detta.

Överraskande kan man finna den nuvarande irritationen, när människor verkar så plötsligt ha upptäckt att signalspaning pågår över hela jorden och att alla riskerar att utsättas för den. Medvetna, nutidsorienterade människor borde sedan mycket lång tid vara medvetna om att alla normala teleförbindelser riskerar att utsättas för den.

Hela ”affären Snowden” är ”rena snurren”, vilket jag tidigare påtalat i inlägget om Sardinen Sverige”. Jag har också i flera år gamla inlägg skrivit om ryssars, polackers och östtyskars fräckt och nära nog öppet bedrivna signalspaning i Sverige under kalla kriget. Det otäcka med Snowdens avslöjanden är alla detaljer och resultat han landsförrädiskt avslöjar. Det blir nu intressant att se hur länge Putin skall ge honom skydd.

Just nu är det intressant att se hur naivt bildade och som jag förmodat i nutida verksamheter kunniga människor kan reagera. Att journalister, USA-hatare och därför en stor del om det mesta okunnig allmänhet regerar som de gör är dock inte ägnat att förvåna. Inte heller att ledamöterna i vårt försvarsutskott har ställt så fåniga frågor till FRA-chefen.

I Wikipedia ser jag att sociologiprofessorn vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, nominerat Snowden till Nobels fredspris 2013. Kan det vara ett studentikost skämt av några av hans studenter, som nominerat i hans namn? Nej, knappast, sådan är alltså situationen.

Till och med relativt erfarna diplomater visar sig någon gång tro att underrättelsetjänst och diplomati är helt åtskilda verksamheter. Så visade sig vara fallet 1949, då det blev en del ”krakel” vid svenska beskickningen i Bern. Det var själva beskickningschefen, Staffan Söderblom, som irriterades över att en medarbetare agerade ”brevlåda” för försändelser mellan svensk och schweizisk underrättelsetjänst.

Funktionen gick normalt till någon militär attaché, men i Bern var inte detta möjligt. Söderblom fick det hela förklarat för sig, men efter en tid tog han åter upp det hela. Han skrev bl.a. till UD och ifrågasatte det korrekta i förfarandet och vad vi själva skulle säga om något sådant förekom på utländsk beskickning i Stockholm.

Då skall man veta att Söderblom var svensk envoyé i Moskva under WW2, och en tid därefter, då ryska militärattachéer och diverse andra ryska diplomater i Sverige ägnade mycket tid åt eget spioneri och handledning av spioner. Söderblom verkar ha varit okunnig om detta. Söderblom var också flera gånger märkligt undergiven gentemot ryska makthavare. Han gjorde också svåra misstag vid handläggningen av Wallenbergaffären, t.o.m. misstag som kan sägas ha beseglat Wallenbergs öde.

I sådan belysning skall man kanske inte förvånas över att många nutida svenskar inte har klart för sig att vi har, och måste ha, en aktiv signalspaning igång. Denna måste samarbeta och byta information med andra förbundna demokratiska stater. Ingen västlig demokrati klarar att ensam inhämta, sålla och bearbeta all ”intressant” teletrafik.

Väldigt många yngre människor ( fr.o.m. 50-talister) är omedvetna, förstår inte riktigt vad de ser på TV. Prenumererar inte på någon tidning, de skulle ändå inte fullt ut förstå hur vidrigt kriget är. De har inte gjort någon värnplikt, den som var så utvecklande för så många. Där de fick lära sig att stiga upp på morgonen och gå till ett jobb, att där göra som arbetsledaren säger.

De värnpliktiga fick precis när kroppen var mogen för det och under nära ett år bygga upp och befästa fysiken, trots att det ofta kunde kännas jobbigt. Nära nog ingen kom undan. Många fick under värnplikten en utbildning, som resulterade i bra jobb hos nöjda arbetsgivare. Allt detta omfattade uppåt så där 30 000 - 40 000 tjugoettåriga ungdomar per år.

Ingen kunde säga: ”Nej, jag trivs inte här, nu slutar jag. Det här är alltför jobbigt.” Eller: ”Jag gillar inte befälen.” Vid stamanställning för att genomgå de tre ettåriga utbildningarna till vicekorpral, korpral och furir, som årligen under kriget till varje regemente tog in uppåt 50 – 100 elever med anställningskontrakt.

Kontrakten var på tre och ett halvt år och skulle fullföljas. Detta även om eleven blev underkänd i första årskursen och avfördes från vidare utbildning. Sysselsättningen kunde då bli t.ex. expeditionsunderbefäl eller hästskötare. Hade man goda anlag som ryttare behövdes inte sällan fler remontryttare för inridning av unghästar. Naturligtvis gällde det sistnämnda specifikt i kavalleriet och artilleriet.

Å andra sidan har flera sådana stamanställda slutat som överbefälhavare eller i andra höga grader, efter att ha gått vad som kallades ”långa vägen”. Anställdes de som 16-åringar, vilket var ganska vanligt, så kunde de rent av bli officersaspiranter vid samma ålder som de som började tjänstgöringen med studentexamen.

De som konstaterade att de inte trivdes, tyckte militärlivet var för hårt (inte helt ovanligt) kunde alltså inte bara säga upp sig. Det innebar att en del helt enkelt försökte ”straffa ut sig”. Ett par sådana fall har jag beskrivit i ett av mina tidigare inlägg.

Många unga svenskar (från 40 – 50-talister) är kort sagt i avsaknad av värnpliktstjänstgöring, eller med mycket kort sådan, helt enkelt av mycket svagt virke. Man tror motsatsen genom att ha blivit s.k. ”stor grabb”, ha fullföljt Vasalopp, cyklat Vättern runt eller sprungit Lidingöloppet.

Men man har inte då och då varje dag och några nätter under ett par veckor i följd med 35 kilos packning gått i dåligt spårad eller ospårad snö (ibland blöt, ibland ned emot 40 ˚ kall) och med dålig mathållning och sömn. Jag skall kanske också nämna milslånga språngmarscher med denna packning, trots svår smärta från till exempel muskelsträckning eller skavsår. Man fick grina och svära, men man tilläts inte att ge upp och de utan skavanker hjälpte de som fått skador

Det svenska folket blev under WW2 ett friskt folk. Mathållningen blev genom ransoneringarna sundare, antalet av fetma lidande minskade och man motionerade. Alla som hade möjlighet gick några gånger Riksmarschen. Män, kvinnor, barn och gamla gick då en mil och var gång fick man ett riksmarschmärke. Men det var då det.

Delgivningen till allierade, rentav egna styrkor, av signalspaningens resultat kan inte alltid utföras. Engelsmännen kunde t.ex. inte alltid skydda de egna under WW2. Deras system ULTRA gjorde att de under ganska lång tid kunde forcera tyska högkvarterets kryptotrafik. Detta fick inte till något pris avslöjas, vilket gjorde att man faktisk avsiktligt tog vissa förluster då man annars riskerade att avslöja sin förmåga. Den förbehölls länge GCHQ, det brittiska högkvarterets signalspaningsorganisation.

Samarbete inom HUMINT, personbaserad inhämtning av information, sker vanligen endast mellan två stater, även om en stat kan ha många sådana samarbetspartners. De bygger då nära undantagslöst på mycket stort förtroende för medspelaren. Undantag finns, det vet vi, t.ex. samverkan under WW2 och kalla kriget mellan Sverige, Norge och Danmark, vilken beskrivits i ett flertal böcker.

Bland andra den mångårige svenske chefen för T-kontoret, Thede Palm har skrivit om detta. Vid hans avgång 1965 slogs T-kontoret ihop med den andra underrättelseavdelningen vid försvarsstaben, B-kontoret, och kallades sedan IB.

Direkt efter WW2 ökade det kommunistiska inflytandet i många delar av LO. Många naiva och om krigets förlopp okunniga svenskar såg kommunismen som befriaren från det nazistiska hotet mot övriga Europa. Att kommunismen var ett ännu värre hot och med ännu svårare illgärningar mot både andra folk och det egna folket hade många ännu inte förstått. Några, aktiva svenska kommunister, tyckte uppenbarligen att ryssarna uppträdde föredömligt.

Redan 1945 började därför socialdemokraterna, rädda att förlora fackföreningsmakten, kartlägga kommunister inom fackföreningarna. Försvarsmakten hade naturligtvis också ett intresse av att veta vilka svenskar som hyste kommunistiska åsikter. Som tidigare nämnts visste man ju att de flesta kommunister såg den ryska politbyrån och Stalin som önskvärd ledning för hela världen, alltså även Sverige.

Det ryska spioneriet i Sverige var livligt och efter kriget utökades det med många spioner från de av ryssarna våldtagna östeuropeiska staterna, särskilt Polen och Östtyskland, senare DDR. Svenska kommunister sågs av de flesta svenskar och naturligtvis försvarsmakten som presumtiva förrädare och några kommunister togs och dömdes som spioner tiden efter kriget.

Chef för B-kontoret och efter sammanslagningen IB var den socialdemokratiske ämbetsmannen och tidigare officeren (kapten) Birger Elmér. Elmér hade mycket goda kontakter med den socialdemokratiska regeringen och en stor del av IB:s verksamhet kom att omfatta registrering av kommunister d.v.s. åsiktsregistrering.

Som inhämtare kunde socialdemokraterna engagera sina cirka 20 000 arbetsplatsombud, som alltså rapporterade vilka arbetare som hade kommunistiska sympatier. Uppgifterna fördes sedan vidare till Fst/B, senare IB och därifrån också till Säpo, som före anställning av personal vid Försvarsmakten eller i för denna intressant statlig verksamhet, försvarsindustri eller annat företag, gjorde personundersökning.

1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i tidningen Folket i Bild/Kulturfront verksamheten, varefter de dömdes för spioneri till kortare fängelsestraff. Det har senare också visat sig att Jan Guillou faktiskt rekryterades till den ryska spionorganisationen KGB, något som då var överspelat.

Jag kan inte minnas att den just flyktigt beskrivna åsiktsregistreringen från statens sida upprörde svenskarna nämnvärt. Det man mer allmänt upprördes över var väl att ett politiskt parti kunde uppträda så.

Nu, efter sex och en halv långsamt skrivna A4-sidor, måste jag dra mig till minnes, vad det egentligen var jag tänkt skriva om, men det framgår ju av den rubrik jag en gång satte. Lite näring har den fått då och då, när Snowden kommit med lite nytt skvaller.  Det var den fråga som sysselsatte media i Sverige och Norge samt oinitierade FB:are från mitten av november, men nu har i det närmaste ebbat ut.

Ett utmärkt exempel är Snowdens uppgift om att USA skulle ha övervakat 33 miljoner norska telefonsamtal. Allt bygger på ett missförstånd säger den norska militära säkerhetstjänsten. Det är norrmännen själva som övervakar trafiken, främst i Afghanistan. Sedan delar man informationen med USA. FRA har också analyserat materialet som norska Dagbladet publicerat och slår fast att tidningen missuppfattat informationen.

”Nu måste vi lugna ner oss allihop”, kommenterade statsministern Erna Solberg. Vid det laget hade Dagbladets uppgifter om att NSA övervakat tio procent av den norska mobiltrafiken fått de två stödpartierna i stortinget att gå ut med obefogad kritik. ”Det här är ett angrepp på norska medborgares säkerhet och trygghet”, sa Venstreledaren, som trodde på Dagbladets tolkning av Snowden.

En lika osaklig och oinitierad debatt hade vi under våren och försommaren 2007 och sommarhalvåret 2008 om lagförslaget att bereda FRA möjlighet att efter drygt 60 år åter inhämta utländska kommunikationer i teletrafik passerande genom svenskt territorium. Ett paradexempel på hur snett en sakfråga kan uppfattas.

En försvinnande liten del av inläggen i debatten hade då som nu någon som helst förankring i fakta. Mediedebatten inför riksdagsbeslutet i frågan den 18 juli 2008 (och långt därefter) framstår för den någorlunda orienterade som veckorna då massmedia fullständigt och medvetet lurade svenska folket. Nu har vi åter en tid varit inlurade i en närmast löjlig debatt om personlig integritet.

Är det inte märkligt att vi håller oss med politiker som sådana här gånger lätt låter sig luras, men inför utifrån verkligt hotfulla signaler visar en oförmåga att reagera. Då med en senfärdighet grundad på önsketänkande och diverse inrikespolitiska hänsyn. Som en följd har Sverige, och för all del andra stater under lång tid alltid stått med byxorna nere inför stora krig och krig i vår närhet.

Just nu för de upprustade ryssarna ett slags krig mot Ukraina med bl.a. naturgas och andra varor som vapen. Ett antal andra randstater och före detta Sovjetiska republiker är i liknande sits, men Ukraina är särskilt illa ute. De fredliga demonstrationerna där möts med våld, vilket gör att Ukraina hamnar i en särskilt farlig situation visavi Ryssland. USA lär väl numera inte bry sig och EU liksom FN kan knappast hjälpa Ukrainarna. Nu gäller det att hålla ett öga på vad ryssarna kan ta sig till i fortsättningen.

Ja, inlägget kom att också avslutas med något utanför ämnet, men det dagsaktuella ändras snabbt och jag följer väl med.

     

Söderhamns makthavare ställer till elände

Gamla inlägg blir aktuella på nytt.

Den här gången är rubriken i Söderhamns-Kuriren den 4 november Sista matleveransen.  Som kommunalt fusk med statsbidrag, alternativt av oförstånd eller rent slarv har Söderhamns kommun rekvirerat statsbidrag till livsmedelsaffärer för utkörning av varor till åldringar i både centrala Söderhamn, i Trönö- och i Bergviksområdet. Bergvik är ett litet samhälle utanför Söderhamn där man i början av 90-talet bildade den ideellt sociala föreningen Guldkanten.

Har jag förstått det hela rätt så har kommunen här använt statsbidraget till att genom bidrag till Guldkanten finansiera distributionen av matvaror till hittills 28 hushåll. Av dessa visade det sig att bara 2 uppfyllde de statliga kraven för stöd till levererande livsmedelsaffär. I Bergvik fanns kanske ingen sådan butik och det hela sköttes av den ideella föreningen Guldkanten.

Ett statligt glesbygdsstöd enligt förordning om stöd till kommersiell service vanligen gällande dagligvaruföretag som levererar till sådana som inte själva kan ta sig till butiken, det vill säga gamla, sjuka och handikappade finns således. Det kan på vissa villkor sökas genom kommunerna, som också svarar för förmedlingen av bidraget, liksom kontrollen av att reglerna följs. Reglerna kan variera något mellan län och regioner.

En sådan regel, som tydligen gäller i Gävleborgs län är att avståndet till kunden är minst två kilometer. Bidraget är alltså ett stöd till glesbygdsföretag för att kunna skapa eller bibehålla service till vissa medborgare.

Något olyckligt har det kallats hemsändningsbidrag, vilket kanske bidragit till att kommunalrådet i Söderhamn tydligen trott (Tror?) att det gäller statsbidrag till service för våra gamla. Men allt stöd till gamla, äldreomsorg, är ett kommunalt ansvar, vilket kommunen skall planera, budgetera och genomföra.

I t.ex. Förordning (2000:284) om stöd till kommersiell service sägs det: Hemsändningsbidrag innebär att livsmedelsbutiker på landsbygden och i mindre orter kan söka stöd för att bekosta hemsändning av livsmedel till äldre och funktionshindrade. Stödet söks i efterskott hos kommunen som helt eller tillsammans med staten (understrykning här) bekostar hemsändning av livsmedel till hushåll. Syftet är att öka tillgängligheten på landsbygden för utsatta grupper.

I Söderhamn utnyttjade kommunen det här statliga bidraget till att bekosta äldreomsorg, för vilken kommunen helt skall ansvara. (Här gäller det kanske att vara tydlig, så att även kommunpolitiker och vissa tjänstemän förstår.) Gamla, kanske fattiga och sjuka kan naturligtvis plötsligt förlora förmågan att köpa och transportera hem mat. Jag undrar om Söderhamns kommun har beredskap för detta?

Den felaktiga bidragsanvändningen uppdagades inför allmänheten för ett drygt år sedan, då kommunen kanske förstod allvaret i länsstyrelsens uppmaningar att följa föreskrifterna för bidragets utnyttjande. Tydligen greps kommunalrådet av panik och ville till att börja med abrupt avbryta distributionen av matvaror till åldringar i kommunen.

Självklart blev det en sensationell nyhet i lokalpressen! Lika självklart kom övergången till ordning att bli något mjukare, bland annat med hjälp av leverantörerna av livsmedel, som inte ville se åldringarna bland sina kunder plötsligt bli utan matleveranser.

Kommunen har tydligen, med medgivande från länsstyrelsen, låtit detta fortgå till september i år, men i augusti meddelas plötsligt Guldkanten att det hela upphör en bit in i september. Kunderna, en del har svårt att ta till sig beskedet, men uppfattar tydligen läget vid sista matleveransen. (Källa: Söderhamns- Kuriren.)

Men jag börjar vänja mig. Söderhamn, liksom landstinget ligger ju vanligen sist eller i bottenligan vid alla möjliga sociala undersökningar som publiceras i media. Kanske trodde man inom kommunförvaltningen att bestämmelserna kunde kringgås, genom att Guldkanten bildade ett ideellt företag

Nu, mer än ett år efter dessa händelser övergår kommunen tydligen, och för åldringarna återigen plötsligt, från ”lösningen” i Bergvik till att följa de obligatoriska reglerna, och detta till de åldriga mottagarnas överraskning. Inte heller information är tydligen förvaltningens starka sida i Söderhamn. Åldringar är helt klart mer beroende av information och stöd än många andra, Söderhamn inte undantaget.

Jag hoppar direkt in en bit i ett gammalt blogginlägg, som jag publicerade den 25 oktober 2012,

det hade rubriken Söderhamns politiker under lågvattenmärket:

… Men åter till vårt lysande kommunalråd:

Den 23 sept. 2012 har jag här ett inlägg med rubriken Söderhamns kommunalråd svarar. Det handlar om att Söderhamn under lång tid oegentligt tagit ut statsbidrag från regeringens glesbygdsstöd för att finansiera sin äldreomsorg. Vi fortsatte trätan per e-post. Bl.a. skrev jag: Jag vore tacksam över att få veta om felaktigheterna med varuleveranserna till gamla och sjuka beror på eller kan misstänkas bero på okunnighet eller fusk med kommunens statsbidrag och om politiker eller tjänstemän bär ansvaret?

Svaret jag fick var betydligt artigare än det i insändaren, men ändå rent undanglidande svammel, där han justerar sig något litet. … Hemsändningen av varor är ett rent glesbygdsstöd. … Det har han således nu klart för sig. … Idag vore det bättre om det ersattes med ett stöd till gamla och sjuka men den frågan äger inte komunen. Det hade varit bra att behövande på detta sätt fått hem varor efter årsskiftet ges inte längre stöd till butiker som inte ligger i glesbygd. …

Floskeln ”den frågan äger inte kommunen” har jag hört många gånger. För tre, fyra decennier sedan blev den populär, särskilt bland vissa socialdemokratiska kommunpolitiker och betyder att ansvaret för frågan ligger hos någon annan. Antagligen tyckte de att uttrycket lät proffsigt. Här visar det bara att kommunalrådet inte förstått att ansvaret hundraprocentigt ligger på just kommunen, om avståndet mellan behövande kund och affär är mindre än eller lika med två kilometer.

Om vi t.v. bortser från kommunalrådets brister vad avser stavning och interpunktering, så har han en helt felaktig uppfattning. Hemsändning av varor till gamla sorterar under äldreomsorg, som är ett renodlat kommunalt ansvar alltsedan den s.k. ”Ädelreformen”, som infördes från och med 1992. Således för snart 22 år sedan och under den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister.

Landets kommuner tilldelades där det fulla ansvaret för service såsom omsorg och vård för äldre och handikappade. Delar av detta ansvar, som tidigare legat på landstingen lades samlat på respektive kommun. Till sådan omsorg hör exempelvis inköp av dagligvaror till dem som inte själva kan handla i affären.

Detta, som gällt under mycket lång tid hade uppenbarligen inte vårt enda kommunalråd i Söderhamn förstått för drygt ett år sedan och frågan är väl då också om berörda tjänstemän förstått? Kanske borde de tala mer med varandra? ”Vanliga” medborgare ute i samhället undrar, som vi vet, om tjänstemännen eller politikerna styr, trots att det finns en ganska klar ansvarsfördelning dem emellan.

I socialtjänstlagen infördes vid samma tillfälle skyldighet för kommuner att inrätta särskilda boendeformer för service och omsorg till människor med sådana behov.

Sjukvård däremot är ett landstingskommunalt ansvarsområde, men här är det inte fråga om sjukvård utan egentligen bara om att transportera hem varor till gamla, och vid behov dessutom verkställa inköpen.

Väldigt många gamla är för övrigt sjuka, men färdigbehandlade av landstingets läkare och försedda med många recept, vars varor de behöver få hemtransporterade. Själv har jag ett tjugotal olika mediciner. Det är vad gamla i det misskötta Gävleborgs landsting har att räkna med i form av vård, som inte är akut. Vidare … Det var efter samtal med länsstyrelsen som vi gemensamt kom fram till att vi måste följa förordningen mer strikt än den utvecklade praktis som rått ett antal år. … Kommunalrådet försöker alltså lägga ut någon sorts rökridå och tror kanske att jag är väldigt korkad? ”Gemensamt kom fram till!” Hur dumma tror kommunalrådet att medborgarna är? Länsstyrelsen, som skall bevaka att statliga förordningar följs ute i kommunerna, har påpekat att kommunen omedelbart måste följa en statlig förordning. Det är straffbart att medvetet göra annorlunda och kan vara s.k. bidragsfusk.

Egentligen borde nog länsstyrelsen ha anmält ärendet för åklagares förundersökning. Enligt Kuriren har länsstyrelsen för länge sedan anmodat kommunen att sluta använda dessa statsbidrag felaktigt och man ville kanske inte väcka uppmärksamhet om att det hela tydligen ändå fortsatt under lång tid. Om så är, så är det illa!

Kommunalrådet verkar således okunnigt om det mesta, men är det sannolikt inte.

”Praktis”, som kommunalrådet skriver bedömer jag inte kunna vara feltryck på tangenterna. Både t och s ligger alltför långt från x på tangentbordet

Ordet ”handling” använder kommunalrådet som om det skulle kunna betyda ”handla i affär”. Det betyder urkund eller handling i t.ex. teaterpjäs eller roman. Kommun med ett m godkänns inte heller. Sådant fick mig att via kommunens hemsida titta på kommunalrådets utbildning. Visserligen har vi många mycket kunniga autodidakter, t.ex. Vilhelm Moberg, Moa Martinsson och många andra. Hitler var mycket kunnig inom vitt skilda områden och många s.k. intellektuella yrken är av karaktären ”vidarestudier måste till under hela yrkesverksamma tiden”, men ändå, av nyfikenhet tittade jag. Där stod efter gymnasium, som numera inte säger någonting, – studier vid Uppsala universitet. Då undrar åtminstone jag – vad studerades och kanske – hur gick det? Det är förskräckande många som studerat år vid universitet utan något som helst resultat. Själv har jag bl.a. studerat två veckor vid George Washington University, utan att någonsin ha redovisat det i meritförteckning, eller cv, som man numera säger.

I vår skriftväxling hade jag mer än en gång ställt frågan huruvida kommunens felaktiga utnyttjande av statsbidrag berodde på medvetet fusk eller okunnighet, de enda två möjligheterna utan att få svar på frågan. För att få kommunalrådet att förstå allvaret bifogade jag till slut ett utdrag ur en rapport från ”Delegationen mot felaktiga utbetalningar” från mars 2007. Där framgår klart att … Det föreligger ett generellt ansvar för anställda i offentlig verksamhet att värna om att fel inte begås i handläggningen av varje enskilt ärende och att det hela regleras i förvaltningslagen (1986:223), vilken innehåller regler om rättssäkerhet, opartiskhet och enhetlig bedömning samt krav på effektivitet. I rättegångsbalken (1942:740 A) anges att en förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning anta att ett brott som hör hemma under allmänt åtal har förövats (RB 23 kap. 1 §). Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. En förundersökning kan således inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott.

Uppenbarligen oroades kommunalrådet för nu skrev han: … Tråkigt att du tolkar mitt tidigare svar som strunt, med det är ett faktum att vi nu framöver ska göra om och göra rätt … Frågan om varför vi varit för generösa när det gäller utbetalningen av bidrag har enligt mig tre beståndsdelar, bristande egenkontroll hos handlare, bristande tillsyn av kommunen och bristande tillsyn av länsstyrelsen. Så det är att betrakta som okunskap. Nu gör vi om och gör rätt. … Kommunalrådet kryper alltså nästan ända fram till korset.

Har kommunen varit för generös med bidrag, så gäller det med statsbidrag till sig själv, eller menar kommunalrådet att man tillhandahållit tjänsten utan behovsprövning? Svaret är fortfarande att se som struntprat, men han tar ”okunskap” i munnen och menar att butikerna, som inte har med kommunens uttag av statsbidrag att göra och länsstyrelsen är medskyldiga. Enligt uppgift i Kuriren hade länsstyrelsen för mycket länge sedan observerat och påtalat kommunens ”stöld” av statsbidrag. (Sedan har länsstyrelsen tydligen inte förrän nu observerat att kommunen fortsatte med oegentligheterna.) Svagt kan man tycka, men det är kommunen ensam, dess politiker eller tjänstemän eller både/och som jag enkelt uttryckt uppfattar som brottsliga. Så här okunniga bör de inte tillåtas vara. Bestämmelserna är glasklara. Minst två kilometer till närmaste affär, annars skall kommunen stå för bidraget till affären och indirekt de gamla. Skäms kommunalrådet, skäms!

I det här inlägget vill jag tillägga: I den kommun vi flyttade från för nio år sedan (Haninge) besöks alla åldringar tre gånger, då de fyllt 75, 80 och 85 år av kommunens biståndshandläggare. Bland annat kontrollerar de vilka hjälpmedel åldringarna kan tänkas behöva och de levereras sedan så att säga med automatik (t.ex. rollatorer).

Min hustru, Birgit (83 år), som kan ta sig fram med hjälp av sina två egenhändigt anskaffade rollatorer (en inne och en ute), har aldrig fått något besök från biståndshandläggare i Söderhamn. Kommunalskatten i Söderhamn är 1,88 kronor högre än i Haninge och 1,04 kronor högre än snittet i riket. Kring det kan man fundera litet, särskilt som det inte verkar så lätt att få hjälp från hemtjänsten i Söderhamn, något vi hittills inte begärt.

Men i Söderhamn får alla barn från 7 år och upp till 19 år ett busskort gratis av kommunen. Kortet gäller dygnet runt, året runt, natt och dag och över hela kommunen. Jag vet inte om det finns någon annan kommun som prioriterar användningen av kommunalskatten på det sättet?

Jag misstänker tyvärr att kommunalrådet fortfarande tror att staten i stället för kommunen kan tillhandahålla bidrag till kommunernas åldringshjälp. Kanske kan kommunjuristen, som verkar veta vad som gäller, tala kommunalrådet till rätta, om nu kommunalrådet kan ta till sig informationen.