Dravlet om FRA och NSA

Alla utvecklade stater håller sig med en eller flera underrättelseorganisationer. De har, som förhoppningsvis de flesta förstått, uppgiften att ständigt söka säkra statens fortbestånd i frihet och medborgarnas trygghet. Därför samlar en gren in uppgifter om andra stater, en annan försöker spåra deras agenter.

Det klarar de ofta inte om de i alla situationer håller sig hundraprocentigt inom lagarnas råmärken. Därför överträds de nödvändigtvis emellanåt, men då ”bara litet”. Därtill har vi en rad ”bad states”, där uppgifterna skall beskrivas på ett något annorlunda sätt.

Många generationer svenskar har inbillats att det finns ett helt neutralt Sverige. Senare delen av 1900-talet emellan de gamla stormaktsblocken, som Ryssland nu ganska ensamt verkar vara på väg att söka återbilda, men utan de s.k. gamla Öststaterna. Så snart tillfälle bjöds genom det kommunistiska sammanbrottet lämnade de östblocket till förmån för väst.

Under hela tiden för kalla kriget och sista tiden av andra världskriget stödde Sverige i största hemlighet Västmakterna och deras underrättelseverksamhet. Tyskland hade under andra världskriget, WW2, i Luleå hamn ett stort förråd av förnödenheter, furage och annat administrerat av tysk militär. Flygflottiljen F 21 i Luleå användes mot slutet av kriget som bas för amerikanskt transportflyg, som transporterade marktrupper till norra Norge.

På södra Öland fanns en brittisk signalspaningsstation och med hjälp av en annan brittisk station i Blekinge navigerade allierat bombflyg över Tyskland. I tidigt skede av kriget hade en hel tysk division transporterats från södra Norge genom Sverige till norra Finland. Inget av detta är något som tillåts en neutral stat enligt regelboken. Sverige anpassade sig till läget.

Har Sverige någon gång uppfyllt fordringarna för neutral stat, så är det väldigt länge sedan. Ändå har många generationer svenskar av politikerna bibringats uppfattningen att Sverige är neutralt i alla möjliga konflikter. Även den mellan de två stora blocken under det Kalla kriget, då framförallt socialdemokraterna utvecklade begreppet till en ideologisk dogm. Alltmedan vi i hemlighet (men naturligtvis) samarbetade med västblocket.

Under det korta vinterkriget 1939-40, då Ryssland överföll Finland i tro att det skulle vara lätt att erövra, deklarerade Sverige sig som icke krigförande i stället för neutralt. Därigenom kunde Sverige ge Finland en hel del både civil och militär hjälp, bl.a. med frivilligtrupp. Vissa svenska ammunitionsförråd tömdes nästan, för att sändas till Finland.

Sverige blev inte någon gång krigförande stat i det stora kriget, men det berodde nog mer på tur än på skicklighet. Alla våra grannstater (Norge, Danmark, Holland, Belgien, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland), även de som förklarat sig neutrala, kom att bli krigförande. Först 1943, då Sverige upprustat under 7 år och allvarliga motgångar kommit för Tyskland, så vågade Sverige bli lite ”större i korken”.

Svensk myndighet har bedrivit någon form av signalspaning med anknuten meddelandeforcering (dekryptering) sedan 1905. Dåvarande general- och marinstaben hade egna kryptoavdelningar och under första världskriget lyckades man knäcka den ryska östersjöflottans krypto.

Under mellankrigstiden upphörde verksamheten nära nog helt, eftersom de dumma politikerna inte anslog medel till verksamheten trots alla varningar, men 1933 knäckte man ändå (enligt Wikipedia) OGPU:s (senare betecknat KGB:s) krypto. Inför andra världskriget blev det sent omsider full fart på verksamheten igen.

En del av äran för att ha kunnat hålla Sverige utanför kriget tillfaller FRA och matematikprofessorn Arne Beurling, som FRA anlitade för att avslöja kryptoalgoritmer. (Jag använder här genomgående beteckningen FRA för signalspanande svensk myndighet, eftersom andra sådana sedermera sammanfördes i FRA.)

Tyskarna hyrde omedelbart efter sin ockupation av Norge teleledningar genom Sverige till Norge. På dessa trodde tyskarna sig kunna skicka hemliga orienteringar, rapporter och order. Sekretessen skulle behållas genom användandet av en kryptomaskin Siemens & Halske T52, som också betecknats som G-skrivaren, Geheimschreiber och Enigma. Kärt barn har många namn.

G-skrivaren var försedd med ett antal skivor, som kunde ”snurras” till många olika lägen, varigenom man kunde byta kodnyckel när som helst, bara mottagaren samtidigt hade bytt lägena på sina skivor i mottagande skrivare. Maskinen kunde på så sätt byta kod inte mindre än nära 894 x 10¹⁵ (alltså 1 följt av 15 nollor) gånger och tyskarna var övertygade om att deras telextrafik via de svenska ledningarna inte gick att forcera.

Genom att tyskarna inte bytte kod tillräckligt ofta (här bara en gång per dygn, om jag minns rätt), genom vissa återkommande ord och satser liksom genom misstag från signaloperatörers sida lyckades Beurling forcera kryptots algoritm. Detta gjorde han på 14 dagar enbart med hjälp av papper och penna. Även andra krypton knäcktes av Beurling, som även hjälpte Finland med kryptoforcering.

Genom Beurlings bragd visste svenskarna t.ex. i god tid, med ganska liten fördröjning, när det tyska anfallet mot Ryssland, täckbenämning ”Barbarossa”, skulle komma. Beurling var professor i Uppsala 1937 – 54, en tid gästprofessor vid Harvard och från 1954 vid Princeton, där han tilldelats Albert Einsteins tjänsterum, säkert en stor ära. Värdet för Sverige av att under lång tid kunna titta i facit beträffande den tyska krigsplaneringen i kritiska skeden av kriget var naturligtvis oerhört stort.

Chef för den svenska underrättelsetjänsten 1946 – 1964 var Carl Theodor Palm (kallad Thede), fil.dr i religionshistoria. 1943 hade han, tjänstledig från universitetsbiblioteket i Lund, börjat arbeta vid försvarsstabens avd 2, C-byrån, som svarade för den utrikes underrättelseverksamheten. Från början sorterade underrättetjänsten under försvarsmakten, vilket senare ändrades till försvarsdepartementet, men småningom blev regeringen.

Det är inte helt ovanligt att underrättelsechefer hämtas ur civila akademikerkretsar, där ofta den militära bakgrunden reserv- eller vpl. officer finns. Palm inkallades, som så många under kriget och blev underrättelsechef efter det varma kriget, men i inledningen av det kalla.

Nära medarbetare till Palm var Curt Andreasson, som efter kriget höll i det svenska Baltikumspioneriet. Detta drabbades av sovjetisk infiltrering och Curt Andreasson avslöjades med namn i Sovjetisk press och därpå i en stort upplagd artikel i bildtidningen SE.

Curt fick lov att ägna sig åt något annat och det ordnades så att han i stället blev vd i ett företag som tillhandahöll kaffeautomater till företag och institutioner. Det var vid den här tiden de för företagen så populära kaffeautomaterna kom. Personalens arbetstid gick inte längre åt till kaffekokning.

Då och då hade jag på 50-talet sällskap på pendeltåget till och från jobbet sällskap av tre intressanta grannar. Curt Andreasson, Curts närmaste granne kaptenen Regebro vid Arméförvaltningen och en säpopolis vars namn jag har glömt. Om detta har jag skrivit litet i något tidigare inlägg för ganska länge sedan.

Curts verksamhet blev just den här tiden röjd av Ryssarna och det gjorde nog att vi alla fyra kom att prata en hel del tjänst, dock inga hemligheter, med varandra. Vi var ju alla sysselsatta med någon form av skydd mot de i Sverige vilt spionerande och aggressiva Ryssarna.

Västmakterna behövde inte bedriva något omfattande spioneri i Sverige. Vi försåg dem ju med sådan information. Ett exempel är då Tage Erlander medverkade till att britterna (och därmed NATO) från försvarsministern Vougt erhöll en omfattande promemoria om den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vilken måste betecknas som inte bara hemlig utan kvalificerat hemlig. Arkivkopian av Vougts PM återfanns i brittiskt arkiv. I svenska arkiv har den inte kunnat hittas! (Vilket inte förvånar mig.)

Om detta finns ett inlägg i den här bloggen under etiketten Militärhistoria den 18 febr. 2009 och med rubriken Politik kan vara offentlig lögn, ursprungligen skrivet på 90-talet, då jag börjat skriva ned, och i datorn spara, en del minnen och kommentarer. Det inlägget börjar så här:

Politik kan vara offentlig lögn.
(Skrivet i medio av 90-talet.)

Erlander medverkade även till att britterna år 1951 av försvarsminister Vougt tillställdes en omfattande promemoria rörande den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vars innehåll måste anses ha varit kvalificerat hemligt.
Regeringen Erlander lämnade alltså kvalificerat hemliga uppgifter (eller uppgifter "av utomordentlig betydelse för rikets säkerhet", som det egentligen heter) rörande det svenska försvaret till NATO-landet Storbritannien. Man angav exempelvis var det fast installerade svenska kustartilleriet fanns grupperat, styrkeförhållanden för såväl armén som flygvapnet och marinen, med antal armébrigader, fartyg och flygplan. Översiktligt angav man hur svenska styrkor skulle grupperas för att möta olika sovjetiska invasionsriktningar.

Så gott som alla utvecklade stater ägnar sig åt underrättelseverksamhet, som kan vara laglig eller olaglig. Laglig sådan hämtas av t.ex. försvarsattachéer ur öppna källor. Den olagliga anses av utföraren ändå vara nödvändig. En givande form av underrättelseverksamhet är signalspaning, som bedrivs i såväl tråd- som radio- och radiolänknät.

Spioneri är inte ”fint” som vi vet och bedrivs av staterna var för sig under största möjliga hemlighetsmakeri. Existensen av Sveriges signalspaningsorganisation, FRA, försökte Sverige hålla hemlig, liksom att ”högkvarteret” finns på Lovön, med spaningsstationerna utspridda över Sverige. Det hemlighetsmakeriet försökte man hålla vid liv ända in på 60-talet.

Samarbete stater emellan förekommer ändå, på så sätt att man byter information, men då vanligen i rent bilateral verksamhet. Det krävs då ett mycket stort personligt förtroende mellan respektive staters underrättelsechefer. Något som kan visa sig fatalt.

Ett exempel på sådant misslyckande kan vara följderna av att ”Kim” Philby 1944 blev chef för MI6 Sovjetiska avdelning. Den brittisk-amerikanska verksamheten i öststaterna saboterades av Philby, så att den kan ses som misslyckad. Det kostade också flera hundra människoliv på västsidan.

Philby tillhörde gänget ”the Cambridge four”, som egentligen var minst fem unga överklasstudenter, som under studietiden på 30-talet blev kommunister. Han var en av orsakerna till att de svenska infiltreringsförsöken med baltiska flyktingar återskeppade till Baltikum misslyckades. Dessa balter dödades omgående eller tvingades en tid skicka falska rapporter åter till Sverige.

Philby lyckades i sista sekunden fly till Moskva, där han blev bosatt tiden 1963 – 1988, då han avled som Sovjetunionens hjälte, överste i KGB och postumt sin bild på ett ryskt frimärke. Hans sista 15 år blev nog inte så spännande och roliga.

Signalspaningens intressanta resultat delges berörda västerländska stater, men med samma sekretess som tidigare. Här finns UKASA-fördraget från 1946, som ursprungligen gällde underrättelseutbyte mellan Storbritannien och USA, men snart utökades med Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Ett flertal europeiska stater är idag anslutna som ”tredje man”, naturligtvis bland andra Västtyskland men även skandinaviska, även Sverige. Avtalets existens var helt hemlig fram till 2005. Då var väl existensen ändå så pass känd, att den borde offentliggöras. All information från verksamheten är naturligtvis fortfarande ytterst hemlig.

Signalspaningen är långt ifrån någon ny företeelse, varken till existens eller till omfattning. Det som är relativt nytt är att globala digitala datorstödda nätverk såsom Internet med e-post, Google, Facebook o.s.v. har tillkommit. På några olika sätt förenklar detta signalspaningen, men gör den också mer teknik- och resurskrävande och beroende av datorsystem. Mängden trafik att spana i har ökat mångfaldigt. Jag går inte närmare in på detta.

Överraskande kan man finna den nuvarande irritationen, när människor verkar så plötsligt ha upptäckt att signalspaning pågår över hela jorden och att alla riskerar att utsättas för den. Medvetna, nutidsorienterade människor borde sedan mycket lång tid vara medvetna om att alla normala teleförbindelser riskerar att utsättas för den.

Hela ”affären Snowden” är ”rena snurren”, vilket jag tidigare påtalat i inlägget om Sardinen Sverige”. Jag har också i flera år gamla inlägg skrivit om ryssars, polackers och östtyskars fräckt och nära nog öppet bedrivna signalspaning i Sverige under kalla kriget. Det otäcka med Snowdens avslöjanden är alla detaljer och resultat han landsförrädiskt avslöjar. Det blir nu intressant att se hur länge Putin skall ge honom skydd.

Just nu är det intressant att se hur naivt bildade och som jag förmodat i nutida verksamheter kunniga människor kan reagera. Att journalister, USA-hatare och därför en stor del om det mesta okunnig allmänhet regerar som de gör är dock inte ägnat att förvåna. Inte heller att ledamöterna i vårt försvarsutskott har ställt så fåniga frågor till FRA-chefen.

I Wikipedia ser jag att sociologiprofessorn vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, nominerat Snowden till Nobels fredspris 2013. Kan det vara ett studentikost skämt av några av hans studenter, som nominerat i hans namn? Nej, knappast, sådan är alltså situationen.

Till och med relativt erfarna diplomater visar sig någon gång tro att underrättelsetjänst och diplomati är helt åtskilda verksamheter. Så visade sig vara fallet 1949, då det blev en del ”krakel” vid svenska beskickningen i Bern. Det var själva beskickningschefen, Staffan Söderblom, som irriterades över att en medarbetare agerade ”brevlåda” för försändelser mellan svensk och schweizisk underrättelsetjänst.

Funktionen gick normalt till någon militär attaché, men i Bern var inte detta möjligt. Söderblom fick det hela förklarat för sig, men efter en tid tog han åter upp det hela. Han skrev bl.a. till UD och ifrågasatte det korrekta i förfarandet och vad vi själva skulle säga om något sådant förekom på utländsk beskickning i Stockholm.

Då skall man veta att Söderblom var svensk envoyé i Moskva under WW2, och en tid därefter, då ryska militärattachéer och diverse andra ryska diplomater i Sverige ägnade mycket tid åt eget spioneri och handledning av spioner. Söderblom verkar ha varit okunnig om detta. Söderblom var också flera gånger märkligt undergiven gentemot ryska makthavare. Han gjorde också svåra misstag vid handläggningen av Wallenbergaffären, t.o.m. misstag som kan sägas ha beseglat Wallenbergs öde.

I sådan belysning skall man kanske inte förvånas över att många nutida svenskar inte har klart för sig att vi har, och måste ha, en aktiv signalspaning igång. Denna måste samarbeta och byta information med andra förbundna demokratiska stater. Ingen västlig demokrati klarar att ensam inhämta, sålla och bearbeta all ”intressant” teletrafik.

Väldigt många yngre människor ( fr.o.m. 50-talister) är omedvetna, förstår inte riktigt vad de ser på TV. Prenumererar inte på någon tidning, de skulle ändå inte fullt ut förstå hur vidrigt kriget är. De har inte gjort någon värnplikt, den som var så utvecklande för så många. Där de fick lära sig att stiga upp på morgonen och gå till ett jobb, att där göra som arbetsledaren säger.

De värnpliktiga fick precis när kroppen var mogen för det och under nära ett år bygga upp och befästa fysiken, trots att det ofta kunde kännas jobbigt. Nära nog ingen kom undan. Många fick under värnplikten en utbildning, som resulterade i bra jobb hos nöjda arbetsgivare. Allt detta omfattade uppåt så där 30 000 - 40 000 tjugoettåriga ungdomar per år.

Ingen kunde säga: ”Nej, jag trivs inte här, nu slutar jag. Det här är alltför jobbigt.” Eller: ”Jag gillar inte befälen.” Vid stamanställning för att genomgå de tre ettåriga utbildningarna till vicekorpral, korpral och furir, som årligen under kriget till varje regemente tog in uppåt 50 – 100 elever med anställningskontrakt.

Kontrakten var på tre och ett halvt år och skulle fullföljas. Detta även om eleven blev underkänd i första årskursen och avfördes från vidare utbildning. Sysselsättningen kunde då bli t.ex. expeditionsunderbefäl eller hästskötare. Hade man goda anlag som ryttare behövdes inte sällan fler remontryttare för inridning av unghästar. Naturligtvis gällde det sistnämnda specifikt i kavalleriet och artilleriet.

Å andra sidan har flera sådana stamanställda slutat som överbefälhavare eller i andra höga grader, efter att ha gått vad som kallades ”långa vägen”. Anställdes de som 16-åringar, vilket var ganska vanligt, så kunde de rent av bli officersaspiranter vid samma ålder som de som började tjänstgöringen med studentexamen.

De som konstaterade att de inte trivdes, tyckte militärlivet var för hårt (inte helt ovanligt) kunde alltså inte bara säga upp sig. Det innebar att en del helt enkelt försökte ”straffa ut sig”. Ett par sådana fall har jag beskrivit i ett av mina tidigare inlägg.

Många unga svenskar (från 40 – 50-talister) är kort sagt i avsaknad av värnpliktstjänstgöring, eller med mycket kort sådan, helt enkelt av mycket svagt virke. Man tror motsatsen genom att ha blivit s.k. ”stor grabb”, ha fullföljt Vasalopp, cyklat Vättern runt eller sprungit Lidingöloppet.

Men man har inte då och då varje dag och några nätter under ett par veckor i följd med 35 kilos packning gått i dåligt spårad eller ospårad snö (ibland blöt, ibland ned emot 40 ˚ kall) och med dålig mathållning och sömn. Jag skall kanske också nämna milslånga språngmarscher med denna packning, trots svår smärta från till exempel muskelsträckning eller skavsår. Man fick grina och svära, men man tilläts inte att ge upp och de utan skavanker hjälpte de som fått skador

Det svenska folket blev under WW2 ett friskt folk. Mathållningen blev genom ransoneringarna sundare, antalet av fetma lidande minskade och man motionerade. Alla som hade möjlighet gick några gånger Riksmarschen. Män, kvinnor, barn och gamla gick då en mil och var gång fick man ett riksmarschmärke. Men det var då det.

Delgivningen till allierade, rentav egna styrkor, av signalspaningens resultat kan inte alltid utföras. Engelsmännen kunde t.ex. inte alltid skydda de egna under WW2. Deras system ULTRA gjorde att de under ganska lång tid kunde forcera tyska högkvarterets kryptotrafik. Detta fick inte till något pris avslöjas, vilket gjorde att man faktisk avsiktligt tog vissa förluster då man annars riskerade att avslöja sin förmåga. Den förbehölls länge GCHQ, det brittiska högkvarterets signalspaningsorganisation.

Samarbete inom HUMINT, personbaserad inhämtning av information, sker vanligen endast mellan två stater, även om en stat kan ha många sådana samarbetspartners. De bygger då nära undantagslöst på mycket stort förtroende för medspelaren. Undantag finns, det vet vi, t.ex. samverkan under WW2 och kalla kriget mellan Sverige, Norge och Danmark, vilken beskrivits i ett flertal böcker.

Bland andra den mångårige svenske chefen för T-kontoret, Thede Palm har skrivit om detta. Vid hans avgång 1965 slogs T-kontoret ihop med den andra underrättelseavdelningen vid försvarsstaben, B-kontoret, och kallades sedan IB.

Direkt efter WW2 ökade det kommunistiska inflytandet i många delar av LO. Många naiva och om krigets förlopp okunniga svenskar såg kommunismen som befriaren från det nazistiska hotet mot övriga Europa. Att kommunismen var ett ännu värre hot och med ännu svårare illgärningar mot både andra folk och det egna folket hade många ännu inte förstått. Några, aktiva svenska kommunister, tyckte uppenbarligen att ryssarna uppträdde föredömligt.

Redan 1945 började därför socialdemokraterna, rädda att förlora fackföreningsmakten, kartlägga kommunister inom fackföreningarna. Försvarsmakten hade naturligtvis också ett intresse av att veta vilka svenskar som hyste kommunistiska åsikter. Som tidigare nämnts visste man ju att de flesta kommunister såg den ryska politbyrån och Stalin som önskvärd ledning för hela världen, alltså även Sverige.

Det ryska spioneriet i Sverige var livligt och efter kriget utökades det med många spioner från de av ryssarna våldtagna östeuropeiska staterna, särskilt Polen och Östtyskland, senare DDR. Svenska kommunister sågs av de flesta svenskar och naturligtvis försvarsmakten som presumtiva förrädare och några kommunister togs och dömdes som spioner tiden efter kriget.

Chef för B-kontoret och efter sammanslagningen IB var den socialdemokratiske ämbetsmannen och tidigare officeren (kapten) Birger Elmér. Elmér hade mycket goda kontakter med den socialdemokratiska regeringen och en stor del av IB:s verksamhet kom att omfatta registrering av kommunister d.v.s. åsiktsregistrering.

Som inhämtare kunde socialdemokraterna engagera sina cirka 20 000 arbetsplatsombud, som alltså rapporterade vilka arbetare som hade kommunistiska sympatier. Uppgifterna fördes sedan vidare till Fst/B, senare IB och därifrån också till Säpo, som före anställning av personal vid Försvarsmakten eller i för denna intressant statlig verksamhet, försvarsindustri eller annat företag, gjorde personundersökning.

1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i tidningen Folket i Bild/Kulturfront verksamheten, varefter de dömdes för spioneri till kortare fängelsestraff. Det har senare också visat sig att Jan Guillou faktiskt rekryterades till den ryska spionorganisationen KGB, något som då var överspelat.

Jag kan inte minnas att den just flyktigt beskrivna åsiktsregistreringen från statens sida upprörde svenskarna nämnvärt. Det man mer allmänt upprördes över var väl att ett politiskt parti kunde uppträda så.

Nu, efter sex och en halv långsamt skrivna A4-sidor, måste jag dra mig till minnes, vad det egentligen var jag tänkt skriva om, men det framgår ju av den rubrik jag en gång satte. Lite näring har den fått då och då, när Snowden kommit med lite nytt skvaller.  Det var den fråga som sysselsatte media i Sverige och Norge samt oinitierade FB:are från mitten av november, men nu har i det närmaste ebbat ut.

Ett utmärkt exempel är Snowdens uppgift om att USA skulle ha övervakat 33 miljoner norska telefonsamtal. Allt bygger på ett missförstånd säger den norska militära säkerhetstjänsten. Det är norrmännen själva som övervakar trafiken, främst i Afghanistan. Sedan delar man informationen med USA. FRA har också analyserat materialet som norska Dagbladet publicerat och slår fast att tidningen missuppfattat informationen.

”Nu måste vi lugna ner oss allihop”, kommenterade statsministern Erna Solberg. Vid det laget hade Dagbladets uppgifter om att NSA övervakat tio procent av den norska mobiltrafiken fått de två stödpartierna i stortinget att gå ut med obefogad kritik. ”Det här är ett angrepp på norska medborgares säkerhet och trygghet”, sa Venstreledaren, som trodde på Dagbladets tolkning av Snowden.

En lika osaklig och oinitierad debatt hade vi under våren och försommaren 2007 och sommarhalvåret 2008 om lagförslaget att bereda FRA möjlighet att efter drygt 60 år åter inhämta utländska kommunikationer i teletrafik passerande genom svenskt territorium. Ett paradexempel på hur snett en sakfråga kan uppfattas.

En försvinnande liten del av inläggen i debatten hade då som nu någon som helst förankring i fakta. Mediedebatten inför riksdagsbeslutet i frågan den 18 juli 2008 (och långt därefter) framstår för den någorlunda orienterade som veckorna då massmedia fullständigt och medvetet lurade svenska folket. Nu har vi åter en tid varit inlurade i en närmast löjlig debatt om personlig integritet.

Är det inte märkligt att vi håller oss med politiker som sådana här gånger lätt låter sig luras, men inför utifrån verkligt hotfulla signaler visar en oförmåga att reagera. Då med en senfärdighet grundad på önsketänkande och diverse inrikespolitiska hänsyn. Som en följd har Sverige, och för all del andra stater under lång tid alltid stått med byxorna nere inför stora krig och krig i vår närhet.

Just nu för de upprustade ryssarna ett slags krig mot Ukraina med bl.a. naturgas och andra varor som vapen. Ett antal andra randstater och före detta Sovjetiska republiker är i liknande sits, men Ukraina är särskilt illa ute. De fredliga demonstrationerna där möts med våld, vilket gör att Ukraina hamnar i en särskilt farlig situation visavi Ryssland. USA lär väl numera inte bry sig och EU liksom FN kan knappast hjälpa Ukrainarna. Nu gäller det att hålla ett öga på vad ryssarna kan ta sig till i fortsättningen.

Ja, inlägget kom att också avslutas med något utanför ämnet, men det dagsaktuella ändras snabbt och jag följer väl med.