Jag sticker emellan
med det här inlägget och återkommer senare med presentationen i bilder.
Eva Lindberg, regionstyrelsens ordförande i Gävleborg, fick
vid målbildsdagen i oktober 2015, som visst var en trevlig tillställning, från
de 700 deltagande 3804 målbilder för regionen att söka infria fram till år
2030. Nu vet hon tydligen inte hur hon skall använda alla dessa målsättningar,
som kostade regionen 5 miljoner kronor?
Lösningen menar hon nu tydligen kunna vara en ny målbildsdag,
där deltagarna talar om hur dessa mål skall kunna nås? Kostnaden, beräknad till
6 miljoner kronor är det småaktigt att tala om, tycker hon. Målsättningen denna
gång var också att locka 1 500 deltagare, men man har hittills bara fått
ihop 700 anmälningar. Kanske är det desamma från förra träffen, som gärna
träffas igen för att prata för sina 3804 målbilder? Något utrymme för att prata
om regionens aktuella nedskärningar inom olika verksamheter, kallade nödvändiga
besparingar, ges knappast trots att de svider i skinnet för många.
När Söderhamns-Kuriren frågar vad det optimala utfallet av
målbildsdagen enligt Eva Lindberg kan bli svarar hon.” Att vi får fler som vill
engagera sig. Efter den här dagen ska vi summera och se hur vi kan gå vidare
och titta på vad vi mer kan göra. Till exempel gällande unga människor.” Hon
tycker sig alltså också behöva fler målbilder än de 3804 förslag hon
fått!
Ett annat färskt citat från henne: ”Det här är ett jättebra
län. Men oftast när vi beskrivs görs det utifrån det som går att mäta. Och då
blir det låg utbildningsnivå, högt ohälsotal och hög arbetslöshet. Det vet vi redan,
vi behöver inte säga det fler gånger. Nu måste vi komma vidare och synliggöra
allt bra som redan görs.”
Hon nämner bara en liten del av allt där region Gävleborg är
sämst. Vi har t.ex. lägsta medellivslängden i Sverige. Min hustru är ändå 85 år
och jag 89. Vi bor i enplansvilla med 5 rum och kök. Vi håller oss därför med
två gästrum, som bara behövs om vi får långväga gäster och det är inte så ofta.
Vi kan inte själva underhålla hus och trädgård och skulle därför behöva en
trerums servicelägenhet, men det är nog något man i Söderhamn bara kan drömma
om, så det gör vi.
Kommunens fastighetsbolag har just färdigställt ett nytt
äldreboende som skall ersätta ett äldre med större lägenheter. Det kommunala fastighetsbolagets
vd, liksom berörd nämndordförande har sett till att få sin publicitet i
sammanhanget. Det är bara det att det 30-tal lägenheterna alla är enrummare.
Man har alltså bara byggt för ensamstående åldringar.
Jag skulle säkert stämmas för ärekränkning om jag här skrev
vad jag anser om dessa herrars kompetens för sina befattningar. (Jag behöver
förutom utrymme för min hustru bl.a. mer än ett rum för mina älskade böcker.
Kanske en onödig lyx för åldringar enligt de här herrarna?)
”Vi inom den politiska majoriteten pratar mycket om att allt
inte går att mäta i siffror, tabeller och staplar. Utan man måste vilja våga
tro på och göra saker ändå”, säger Eva Lindberg och jag vet att hon gärna vill
prata själv. Jag har mött henne en gång i livet och det var strax efter att vi
flyttat till Söderhamn.
Det var för 10-11 år sedan vid ett offentligt möte i
Östanbogården, där kommunrepresentanter skulle informera och svara på frågor i
någon samhällsfråga, jag minns inte vilken. En eller ett par tjänstemän talade
kanske i tre kvart – en timme om något. Man kom fram till frågestunden och jag
hade ordentlig träsmak i baken, då Eva Lindberg, som suttit tyst längst bak i
salen, gick fram och sade med djup känsla: ”Äntligen får jag prata!” Det jag
minns från det här mötet är hennes svada. Däremot minns jag inte vad pratet
gällde. Men den verbala förmågan är ju väsentlig för politikers framgångar.
Det är klart att det är småaktigt att prata om pengar, när
de skall satsas på t.ex. vissa politiker- och chefsarvoden, resor till San
Francisco och publika jippon. Pengar kan man kanske prata om då det finns för
lite av dem i och till en budget, som t.ex. sjukvård och man måste skära ned
anslag. Det är kanske så hon menar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar