Söderhamns-Kuriren 2016-05-31

Flyktingarna på asylboendet på Moheds camping är missnöjda. Det finns inte tillräckligt med köksmöjligheter för att de skall få laga sin egen mat och de är missnöjda med de tre mål de nu får under dagen. De vill också tydligen kunna laga sig ett kvällsmål. Kökspersonalen visar dem inte heller tillräcklig respekt.

”På många andra boenden får man pengar för att kunna göra sin egen mat. Det vill vi också ha möjlighet till,” säger Samer Bako, som kommit hit från Syrien, men enligt campingens föreståndare, Alf Kanon är detta inte möjligt, vi har ett avtal där vi skall tillhandahålla tre mål mat om dagen till de boende. Det måste vi hålla oss till, säger han.

De boende tycker att kvalitén på maten som serveras är för dålig och att bemötandet från serveringspersonalen inte är respektfullt. Sedan i torsdags vägrar de äta maten på boendet. De håller även sina barn hemma från skolan för att få till en förändring. Det är en klart missriktad åtgärd, som egentligen bara drabbar barnen.

I måndags träffade två tjänstemän från Migrationsverket, Joakim Spetz och Göran Olsson flyktingarna på Moheds camping för att höra vad de hade att säga. Alf Kanon förstår de boendes frustration, säger han. Det blir mycket väntan och det kan ta månader innan man kan få en asylutredning. Att laga mat är ett sätt att sysselsätta sig, men tyvärr är det inte möjligt med nuvarande avtal, säger han.

Själv höll jag på att sätta frukostmaten i fel strupe bara av att se bilderna från flyktingarnas träff med de två från Migrationsverket. Inte en enda kvinna bland alla männen, däremot hade männen tydligen med sig de riktigt små barnen till träffen. Det är ganska uppenbart att de vet hur man skapar medkänsla bland ”die dummen Schweden”. Jag skulle vilja vara en av de två från Migrationsverket och ha möjligheten att direkt säga: ”Jag går härifrån nu, men kommer tillbaka då ni kallar och hälften av er är kvinnor.

På Rapport har jag just hört att vi tog emot 162 000 asylsökande i Sverige under 2015. Dagligen just nu hör och läser man också om den svenska bostadskrisen. Jag har en känsla av att en del svenska gamlingar, som under ett slitsamt liv skapat vårt nuvarande välstånd behandlas sämre än en del Syrienflyktingar. Kan det vara så?

Gud, så arg jag blir då jag ser dessa bilder!

 

Bilderna är hämtade från Söderhamns-Kuriren och tagna av Markus Norin.

Högskoleprovet maj 2016 m.m.

74 718 provdeltagare försökte, men bara 62 lyckades få 2.00 på vårens upplaga av högskoleprovet. Ingen av de 62 fanns i Hälsingland. Och precis som vid förra provet hade Gävleborg lägst medelvärde i hela Sverige.

Bara 62 prickade in 2.00 på provet och ingen av dessa var från Gävleborgs län - det område som Gävle Högskola ansvarar för. Rent statistiskt får bara drygt en promille av provdeltagarna toppbetyget.

Ser man till medelvärdet utifrån lärosäte hamnar Gävle Högskolas lärosäte, alltså Gävleborgs län, på jumboplatsen av Sveriges totalt 21 lärosäten med ett medelvärde på 0.76. Det är lågt jämfört med exempelvis Umeå Universitets topplacering på 0.94 eller Mittuniversitetets på 0.86.

Jag undrar naturligtvis varför Söderhamn och Gävleborg intar en bottenplacering snart sagt vad det än gäller. T.ex. politiker, kommunförvaltningarnas chefer, sjukvården, undermåliga debatter i såväl region som kommun o.s.v.

I Söderhamns-Kuriren 18 maj ser jag att cheferna inom regionens hälso- och sjukvård haft ett extramöte för att få en bild av det allvarsamma ekonomiska läget. Det handlar om att vi har en kostnadsutveckling som vi inte har råd med. Verksamheterna har i regionen gått från att ha den lägsta kostnadsutvecklingen i Sverige till att nu ha den högsta. Underskottet som blir ett resultat beräknas gå uppemot 150 miljoner kr 2016, vilket motsvarar en till två tjänster på varje enhet och enheterna är många.

Enligt regiondirektören, Svante Lönnbark, har kostnaderna skenat inom områdena köpt vård och läkemedel, men framför allt inhyrd personal. Han ser mycket allvarligt på framtiden just nu.

Efter ett extramöte om ekonomin har så cheferna i regionen skickat ett mejl till personalen om en kostnadsutveckling som vi inte har råd med. De ber personalen om tips på hur man kan minska regionens kostnader. Detta strax efter det regionstyrelsens ordförande, Eva Lindberg, uttalat att det är småaktigt att bara prata om pengar, att man anslår 6 miljoner för att en dag samla några hundra människor för att prata idéer för regionen. Fortsatt resande till San Francisco för sjukvårdspersonal har man visst ändå tänkt sig.

Det är ju småaktigt av cheferna att prata om pengar − dessutom om brist på pengar? Regionstyrelsens ordförande, Eva Lindberg (S), vill att man talar om annat, som jag också nämnt i ett tidigare inlägg. Här verkar ganska tydligt nu framträda en schism mellan regionens politiska ledning och sjukvårdens chefstjänstemän?

Nu klagar några av regionfullmäktiges nya ledamöter i Söderhamns-Kuriren på debattklimatet i regionfullmäktige. Förhoppningen bland en del nya regionpolitiker som kom från kommunsidan var att debatten inte bara skulle handla om sjukvården eller gamla tvister politiker emellan utan också om frågor kring hur regionen skall åstadkomma ökad tillväxt, högre utbildningsnivå, bättre integration och infrastruktur. Det är tydligen fortfarande bara en förhoppning.

Det här har handlat om en liten bråkdel av det jag funnit anmärkningsvärt den senaste tiden, medan det finns mycket, mycket annat. Jag presterar bara inte så mycket nu för tiden. Ha det bra!

Fortsättning av bildpresentationen

Jag lovade en fortsättning på min bildpresentation av mig själv och här kommer den. Den har fått mig att börja fundera på om inte det här borde presenteras bättre än hittills även i ord. Men frågan är om jag kan göra det tillräckligt kortfattat. Jag får fundera på saken. Jag har ju i så fall inte särskilt lång tid till förfogande. Kanske kan jag begränsa mig till "brottstycken", ett väl valt ord. Det är väl kanske dags att redovisa hela sanningar.
Jag har fortfarande problem med att placera text i det förhållande till bilderna som du kan se.


Geten och jag lekte "herre på täppan på gårdens jordkällare.                                                                    Geten var rätt hårdhänt.

Hunden hette Wolf och pappa hade åtagit sig att uppfostra den lite. Det här är det ända foto jag har med den snygga baddräkten. Det är faktiskt min baddräkt.

Flory försöker stressa katten genom att                                                                                                     stirra på den.


.Jag håller en trumpet i högra handen. Pappa ville att jag skulle lägga ifrån mig den, men jag vägrade envist. Min nya trumpet skulle vara med på bilden.

Ja, vattnet känns kallt när man går ned i det.






















Från en ridtur på prärien i min alldeles nya cowboydräkt med fårskinn på byxbenens utsidor som andra cowboys.



Pappa fotograferade mig gärna vid minnesstenar av alla möjliga slag. Här tror jag det var någon hemmansägare som låtit resa stenen till minne av att Karl XV vid en resa stannat till är för att äta lunch.

Här står jag framför Hornsbergs skola efter examen i 3:dje klass gissar jag.



Underofficersbarnens julfest 1934 på uoffmässen vid A 4 i Östersund.

Scout vid KFUM patrullen Örnen, en uppgift jag tog på mig med mycket stort allvar, tills intresset, efter att jag fyllt 14 år, flyttades över till ungdomslandstormen. Det var krig i nästan hela Europa och Sverige skulle försvaras.

18 år och efter två års utbildning till jägarsoldat med transportmedlet häst. Hästen var det idealiska transportmedlet för snabba transporter i Norrland vid den tiden. Bilvägar var sällsynta i de norrländska skogarna, men till häst tog man sig fram långt och snabbt för spaning och eldöverfall.

Jag gästspelade som cirkusartist (indian i voltige) vid barnensdagscirkusen i Umeå. Här syns en del av cirkusens parad genom Umeå, då det var packat med människor utefter färdvägen.

19 år och furir vid regementet som det hette då man blev                                                                        ordinarieanställd.


Så gifte vi oss, Birgit och jag, sedan jag lämnat "det militära". Nu skulle jag studera.jag studera vidare.

Jag studerade några år och här är sista terminens teknister på teletekniska linjen. Manfallet hade varit stort och bara tre av oss fick våra examensbevis vid detta tillfälle. Uppifrån vänster Einar Andersson fr. Enköping, Börje Roos fr. Edsbruk, N Olof Nilsson fr. Katrineholm, vår lärare i radio- och teleteknik liksom laborationer ingenjör Lundqvist och så jag själv.

Här har vi den unge ingenjören vid sitt skrivbord. De första två decennierna körde jag en hel del av tiden omkring i vårt långa land och rekognocerade och planerade innan jag vid skrivbordet tog fram utbyggnadsunderlag för våra radiolänkstationer.

En del resande runt världen blev det också, både i tjänsten och privat. Sedan vår son, Lennart, emigrerat till USA och bildat familj där ställdes några resor dit. Här är vi på Los Angeles Airport inför hemresa efter en vistelse på USA:s västkust och Hawaii.

På jobbet fick jag småningom kunglig medalj.

I Lions blev jag Melvin Jones Fellow och förtjänade det.

Av Moderata Samlingspartiet tilldelades jag silvermedaljen för förtjänstfulla insatser. Jag var ledamot i kommunfullmäktige i två decennier, v. ordf. i skolstyrelsen i tolv år, satt 6 år i kommunstyrelsen. Jag var också v. ordf. i Södertörns Renhållningsverk under 12 år. Vi studerade bl.a. renhållning i USA, från Anchorage via San Francisco och San Jose till Los Angeles. Här poserar jag framför en "kalvning" från "Portage Glacier." vid ett glaciärmuseum utanför Anchorage.

I mars 1992 avfestades jag med en supé i Tre Vapen, där byråns personal, många från Elektronikavdelningen, bl.a. dess chef, likaså från våra konsultbolag deltog. Tar jag inte fel så var Ericsson Radio Systems medfinansiärer. kanske rent av finansiär till festen.

På övre bilden flankeras jag av översten John Hübbert och byråchefen Göran Kihlström.

Det småaktiga pratet om pengar

Jag sticker emellan med det här inlägget och återkommer senare med presentationen i bilder.

Eva Lindberg, regionstyrelsens ordförande i Gävleborg, fick vid målbildsdagen i oktober 2015, som visst var en trevlig tillställning, från de 700 deltagande 3804 målbilder för regionen att söka infria fram till år 2030. Nu vet hon tydligen inte hur hon skall använda alla dessa målsättningar, som kostade regionen 5 miljoner kronor?

Lösningen menar hon nu tydligen kunna vara en ny målbildsdag, där deltagarna talar om hur dessa mål skall kunna nås? Kostnaden, beräknad till 6 miljoner kronor är det småaktigt att tala om, tycker hon. Målsättningen denna gång var också att locka 1 500 deltagare, men man har hittills bara fått ihop 700 anmälningar. Kanske är det desamma från förra träffen, som gärna träffas igen för att prata för sina 3804 målbilder? Något utrymme för att prata om regionens aktuella nedskärningar inom olika verksamheter, kallade nödvändiga besparingar, ges knappast trots att de svider i skinnet för många.

När Söderhamns-Kuriren frågar vad det optimala utfallet av målbildsdagen enligt Eva Lindberg kan bli svarar hon.” Att vi får fler som vill engagera sig. Efter den här dagen ska vi summera och se hur vi kan gå vidare och titta på vad vi mer kan göra. Till exempel gällande unga människor.” Hon tycker sig alltså också behöva fler målbilder än de 3804 förslag hon fått!

Ett annat färskt citat från henne: ”Det här är ett jättebra län. Men oftast när vi beskrivs görs det utifrån det som går att mäta. Och då blir det låg utbildningsnivå, högt ohälsotal och hög arbetslöshet. Det vet vi redan, vi behöver inte säga det fler gånger. Nu måste vi komma vidare och synliggöra allt bra som redan görs.”

Hon nämner bara en liten del av allt där region Gävleborg är sämst. Vi har t.ex. lägsta medellivslängden i Sverige. Min hustru är ändå 85 år och jag 89. Vi bor i enplansvilla med 5 rum och kök. Vi håller oss därför med två gästrum, som bara behövs om vi får långväga gäster och det är inte så ofta. Vi kan inte själva underhålla hus och trädgård och skulle därför behöva en trerums servicelägenhet, men det är nog något man i Söderhamn bara kan drömma om, så det gör vi.

Kommunens fastighetsbolag har just färdigställt ett nytt äldreboende som skall ersätta ett äldre med större lägenheter. Det kommunala fastighetsbolagets vd, liksom berörd nämndordförande har sett till att få sin publicitet i sammanhanget. Det är bara det att det 30-tal lägenheterna alla är enrummare. Man har alltså bara byggt för ensamstående åldringar.

Jag skulle säkert stämmas för ärekränkning om jag här skrev vad jag anser om dessa herrars kompetens för sina befattningar. (Jag behöver förutom utrymme för min hustru bl.a. mer än ett rum för mina älskade böcker. Kanske en onödig lyx för åldringar enligt de här herrarna?)

”Vi inom den politiska majoriteten pratar mycket om att allt inte går att mäta i siffror, tabeller och staplar. Utan man måste vilja våga tro på och göra saker ändå”, säger Eva Lindberg och jag vet att hon gärna vill prata själv. Jag har mött henne en gång i livet och det var strax efter att vi flyttat till Söderhamn.

Det var för 10-11 år sedan vid ett offentligt möte i Östanbogården, där kommunrepresentanter skulle informera och svara på frågor i någon samhällsfråga, jag minns inte vilken. En eller ett par tjänstemän talade kanske i tre kvart – en timme om något. Man kom fram till frågestunden och jag hade ordentlig träsmak i baken, då Eva Lindberg, som suttit tyst längst bak i salen, gick fram och sade med djup känsla: ”Äntligen får jag prata!” Det jag minns från det här mötet är hennes svada. Däremot minns jag inte vad pratet gällde. Men den verbala förmågan är ju väsentlig för politikers framgångar.

Det är klart att det är småaktigt att prata om pengar, när de skall satsas på t.ex. vissa politiker- och chefsarvoden, resor till San Francisco och publika jippon. Pengar kan man kanske prata om då det finns för lite av dem i och till en budget, som t.ex. sjukvård och man måste skära ned anslag. Det är kanske så hon menar?

Lite historik med bilder, del 1

Min presentation i kolumnen längst uppe till vänster, som f.ö. behöver förnyas, kompletteras här med en del bilder. Läsförståelsen är ju inte längre allmän bland oss svenskar och inte heller orkar den yngre generationen igenom texter längre än med mellan 100 och 200 tecken, om det inte finns med bilder. Många saknar säkert en ”gillaknapp” och en ”ogillaknapp”, de två knappar man orkar använda, när man har några hundra ”vänner”, men låt de knapparna stanna i FB, där hör de hemma!

(Klicka på de mindre bilderna om du vill förstora dem.)

Söndagen den 16 oktober 1921 firades bröllop med supé å Hov på Jamtli i Östersund mellan mamsell Elise Lehman och sergeanten vid Kungl Norrlands Artilleriregemente, John Gustaf Lehman, kallad 

"Hotte".

Så föddes jag den 25 mars 1927. Visst är jag söt!                    

                                                                                                 

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            

Flory, min barnvakt, hade tidigare uppfostrat en kull på hela nio schäfervalpar och bevakade mig noga. En styckjunkare som kom för att se den nyfödda lutade sig över sängen för att se bättre. Det skulle han inte ha gjort, då högg Flory honom i baken, och medan mamma lagade hans ridbyxor, plåstrade pappa om bettet.

Skönt att det bara är en valp nu! Tänk när jag hade nio!
                                                                             

Utanför tjänstebostaden på A 4 var det en fin park, med en minnessten som det stod "Oskar" på, men det syns inte på bilden. Pappa hade en "kul" mössa, som jag tyckte om att ha på mig.

Den nya uppfinningen RADIO intresserade mig redan i slutet av år 1927 och min livvakt, Flory, lyssnade också gärna.

.










Familjen samlad på kvällen, pappa hade blivit styckjunkare och gick här tydligen regementsdagofficer, "daglöjtnant" som det också kallades, det visar brickan han har om halsen. 



Jag fick potträning och upptäckte mycket konstigt. "Vad är du för någon"?

Ridövningarna började tidigt, obs. den lilla sabeln, pappas brevöppnare

Naturligtvis åkte jag skidor vintertid.

Semestrarna ägnades vanligen åt jakt och fiske, då pappa hyrde in oss hos någon bonde med jakt- och fiskerätt

















Ensam i tältet med någon av tjejerna (minns inte vem av dem) försökte jag pussa henne på munnen, vilket hon tydligen fann sällsynt äckligt och sprang sin väg. Det är sådant man minns, men det hände mig bara en gång.

Jag försöker nu lära mig att hantera bilder i bloggen och finner det mycket svårt. Antagligen borde jag byta bloggprogram. Jag fortsätter den här presentationen med bilder i kommande inlägg.

P.S. till mitt förra inlägg

Jag glömde att kommentera en viktig passus i Kamalis debattartikel, så här skriver han:

Mehmet Kaplan som länge har kämpat för att även muslimer får plats i det svenska politiska systemet får lämna sin post anklagad för att vara antisemitisk för att han mitt under brinnande krig där israeliska regeringen bombade försvarslösa palestinier i deras överbefolkade hem i Gaza jämförde behandlingen av palestinier med Nazitysklands förtryck och mord på judar på 30-talet. Man kan tycka att detta kanske var en missvisande jämförelse men den vrede som uttrycktes mot honom hade knappast med uttalandet att göra.

Verkligheten är att ingen behöver kämpa för att muslimer skall få plats i det svenska politiska systemet. Tvärt om är de politiska partierna angelägna om att få med invandrade muslimer.

”Israeliska regeringen bombade försvarslösa palestinier i deras överbefolkade hem i Gaza.”!  Snälla någon, Israel hade under flera år, ibland dagligen, beskjutits med raketartilleri från Gaza och då och då drabbats av Hamas självmordsbombare, som vid busshållplatser eller i fullsatta bussar sprängde och dödade många israeler, oskyldiga gamlingar, kvinnor och barn. De hade också kidnappat en israelisk soldat.

Israel hade länge varnat makthavarna, Hamas, i Gaza för vad som skulle komma om inte Hamas slutade att mörda Israeler.

Kamali tycker särskilt synd om Gazaborna därför att de lever i överbefolkade hem och det kan man ju göra. Men man kan också undra över hur de tänker, då de alstrar sina jättelika barnkullar? Förhållandet är detsamma på Västbanken och i de Palestinska flyktinglägren. Funderar de aldrig över vilken tillvaro de bereder alla dessa barn?

Masoud Kamali, professor

Masoud Kamali är professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Han kom för en tid sedan med en debattartikel i SvD där rubriken var Muslimer stängs ute från politiken. En artikel där han missar all logik, sann historia och töjer på sanningarna. Han är inte den första underliga professorn vid våra universitet, men det är uppenbarligen synd om hans studenter. Alldeles särskilt om de är praktiserande muslimer.

Kamalis artikel uttrycker ett våldsamt förakt för våra västerländska värderingar. Jag undrar vad han egentligen tycker om demokrati, att all makt utgår från folket? Muslimer förfäktar ju att all makt utgår från Allah och Allahs uppfattning förmedlas till oss av ayatollorna och ett stort antal mullor (skriftlärda) ute i samhället.

Den förste muslim att tvingas avstå från sin plats i socialdemokraternas partistyrelse var Omar Mustafa skriver Kamali. Jag råkar minnas vad som hände Mustafa och vet att det är ett för Kamalis väldigt dåligt exempel. Mustafa fick lämna sitt uppdrag på grund av nära samröre med extrema predikanter (islamister alltså) och antisemiter, inte på grund av sin muslimska tro.

Tvärt om anstränger sig våra politiker ute i bygderna att få med flyktade muslimer i verksamheten. Ibland till den grad att även de olämpliga kommer med. Men extrema muslimer, motståndare till vårt västerländska samhälle vill vi inte se som våra politiska representanter.

Att inte med ens acceptera den främmande normen av ett uteblivet handslag, utan att önska diskutera den är enligt Kamali att vara en inskränkt, vit, privilegierad människa! Så får inte kvinnor bära sig åt. Nu blir, enligt Kamali, den vita kvinnan också plötsligt vit rasist! Vore jag ung vit sociologistudent, så skulle jag undvika Mittuniversitetet som både pest och kolera.

Kamali underkänner de etablerade kvinnliga muslimska politikerna ministern Aida Hadzialic (S), Nalin Pekgul (S) och mannen Jabar Amin (MP). Dessa används enligt Kamali för att legitimera de etablerade och exkluderande normerna som utesluter vissa muslimer i samhället. En metod han påstår att även Danmark, Norge och Frankrike använder med förödande konsekvenser. Vilket dj-a strunt.

Kamalis retorik känner jag igen från icke demokratiska debattörer. Hadzialic, Pekgul och Amin har att debattera på samma sätt som Kamali, mot majoritetssamhällets normer, annars är de ideologiska förrädare och ideologin är Islam enligt Kamali. Kamali bedriver häxjakt på västerländska normer och stringens saknas helt i det han skriver. Det är, enligt min enkla uppfattning, en skandal att han undervisar vid ett universitet.