Sociala medier har blivit en fara

Jag har just fått uppleva hur man kan spåra ur intellektuellt och emotionellt genom några rader i Facebook, som skall vara ett forum för diskussion. Diskussion, inte missfirmelser om rasism, terrorism och andra ogrundade sjuka beskyllningar.

I SvD hittar jag så berättelsen om en kvinna som startade en Facebookgrupp, som hon tänkt sig skulle bedriva lite trevligt ”snack” om ditt och datt i vänkretsen. Det hela fungerade så som hon tänkt en tid, men småningom spårade det hela ur mer och mer, tills det mest var fråga om intellektuellt och emotionellt förfall. Repetition av det skrivna och illvillig tolkning resulterade i ovänskap på flera håll som befästes i det skrivna.

I Irak gick det inte så bra för Islamiska staten i Irak, ISI, efter 13 septemberdådet. 2006 lyckades amerikanerna döda ISI-ledaren Abu Musab az-Zarqawi. Inte förrän 2010 tog Abu Bakr al Baghdadi, numera också kallad Al-Kalifa Ibrahim, makten i ISI.

Zarqawi och Baghdadi hade samarbetat och båda ansåg att man behövde en stor och stark territoriell bas i Mellanöstern för att med framgång föra kampen vidare. Baghdadi tog nu upp kampen med en första målsättning att återskapa Bagdadkalifatet, det vill säga Sunniområdet i Irak, Syrien, Jordanien och Israel.

2010 var ISI på fallrepet och Baghdadi insåg att han måste åstadkomma stora förändringar. Han skickade in en mindre styrka i Syrien för att rekognoscera¸ se om man kunde tänka sig att där förlägga en första territoriell bas att senare utvidga. Rapporterna från Syrien blev positiva.

I Afghanistan hade talibanerna misslyckats fullständigt med sin radikalism, som bl.a. förbjöd all modern teknologi, musik och sång, skolgång för flickor och mycket annat. Baghdadi gjorde tvärt om och framför allt insåg han medias stora betydelse. Det virtuella livet och vår tendens att handla irrationellt när vi ställs inför mystiska och förskräckande företeelser som terrorism av varierande slag.

Han förstod hur masskommunikation fungerar och han la ner stor möda på att sprida skrämmande profetior via sociala medier, väl medveten om att de har en självuppfyllande effekt. I en värld där både journalister och läsare är verksamma dygnet runt förvandlas båda till nyhetsknarkare som utan urskiljning sväljer chockerande och extraordinära rapporter där sanningshalten kommer på andra plats.

På nätet framställdes nu al-Baghdadi och hans anhängare som en mycket starkare kraft än de var. En skicklig propagandaapparat spred falska nyheter om Islamiska statens exceptionella styrka via sociala medier, Facebook, Twitter och andra. Propagandan visade sig mycket framgångsrik när det gäller rekrytering, finansiering och militära utbildningsprogram.

När Facebook och Twitter tog bort IS-videon där halshuggningen av Foley visades fixade organisationens propagandaavdelning så att filmen visades med Diaspora som värd. Islamiska statens propaganda har visat sig vara mycket förförisk när det gäller potentiella jihadister, särskilt i väst. Här förekom ett livligt värvningsarbete till för något år sedan, som jag undrar om inte NSA märkligt nog har missat?

Organisationens namn ändrades till Islamiska staten i Irak och Levanten, ISIS. Egentligen står sista S i ISIS för ash-Shäm, som är arabiskt namn på Damaskus. 2011 drog organisationen till sig inte bara många krigare, utan också erfaret folk från Bosnien och Tjetjenien, folk med militär kunskap, som inte var intresserade av de andra jihadgrupperna i Syrien. Röken och speglarna lurade alla som inte visste att utflytten till Syrien var ett sista försök att överleva.

2011 − sommaren 2014 då nya krigare i vågor anslöt sig till Islamiska staten, eller bara ”Staten” som organisationen snart kallade sig var framgångarna legio. 2014 hade man kommit så långt att IS fungerade som en skalstat. Det område man behärskade var större än europeiska Storbritannien, försäljningen av olja gav stora inkomster, man började ta upp skatter och ta hand om infrastruktur, nödhjälp till fattiga och hungrande.

Al-Baghdadi har en omfattande teologisk akademisk utbildning och anges vara salafist d.v.s. praktisera Islam så som de tre första generationerna muslimer efter profeten Muhammed. Sharia tillämpas strängt av IS. Förolämpar man sin granne betyder det offentlig piskning, stöld ger avhuggning av händer. En hel del som vi kan se som oskyldiga verksamheter resulterar i halshuggning eller korsfästning.

USA stöder en del organisationers krig mot IS genom insatser med attack- eller bombflyg. Det är en insats som beräknats sträcka ut sig under tre år av vilka ett par har avverkats. Resultatet hittills är att IS har förlorat en tredjedel av tidigare erövrat område. Ett annat resultat är att IS nu propagerar för att presumtiva krigare skall stanna där de är och genomföra enskilda terrorangrepp. Det är dåd på olika håll i Europa som vi nu så gott som dagligen informeras om.

I Syrien deltar liksom tidigare Ryssland genom att tillsammans med Bashar al-Assads stridsflyg bomba sjukhus och i Turkiet är Recep Tayyip Erdoğan så gott som klar med att införa diktatur. I Europa briserar bomber eller skjuts det i folksamlingar och en av Europeiska Unionens viktigaste stater har beslutat utträda ur EU. I Sverige fungerar inte pensionssystemet, pensionärer har högre skattesats än löntagare och fattigpensionärerna blir allt fattigare. Den här uppräkningen skulle kunna göras väldigt lång, så jag lägger av här. Vart är vi på väg?

Toppolitiker har mötts i ASEM

ASEM står för Asien Europa Meeting och ett sådant hölls den 15 – 16 juli i Ulaanbaatar, med toppolitiker från Europa och Asien. Där sågs naturligtvis EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Europarådets ordförande Donald Tusk liksom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Rysslands premiärminister Medvedev och en lång rad regeringschefer från Europa och Asien.

ASEM-toppmötet är ett typiskt möte där kontakter kan skapas och förmedlas. Flera stora frågor rör såväl Asien som Europa. Klimatfrågan och de arktiska frågorna kräver samarbete. Svenska företag, både stora och små exporterar och importerar till och från Asien och behöver kontakter. Men ASEM hålls bara vartannat år, så det gällde att passa på. Där fanns någonstans mellan 50 och 60 delegater att träffa

Passade på gjorde Finlands statsminister Sipilä med ett par anföranden och en rad enskilda möten med både asiatiska och europeiska regeringschefer. Det finns redovisat på finländska regeringens twitterkonto enligt Patrik Oksanen, ledarskribent på Mittmedia och min favoritskribent i media. Jag gör bara ytterst flyktiga besök på Twitter. Jag kan bara påminna mig ett sådant, det som hände alldeles nyss.

Vem representerade då Sverige vid detta viktiga toppmöte? Jo, Utbildningsministern, Gustav Fridolin. Det är inte lätt att hitta något mer olämpligt val. Löven behöver sannolikt vila efter många resor, och ett andrahandsval skulle Isabella Lövin som vice statsminister och minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat vara. Utbildningsministern, Gustav Fridolin måste vara ett sistahandsval.

Jag tittade på Facebook och Gustav Fridolin, men där fanns ingenting om hans resa till Ulaanbaatar. Kanske träffade han ingen av Asiens och Europas toppolitiker? Sverige verkar ha lagt av efter framgången som blivande medlem i Säkerhetsrådet.

Asyllagen

I dagens SvD presenterar Lars Berge en krönika med rubriken: Nya asyllagen hotar grunden för vår civilisation. Grunden för vår civilisation! Det är att ta i. Tydligen så att han är färdig att kräkas.

Från Mellanöstern och Nordafrika strömmar folk norrut till Europa. En folkvandring vi har väntat oss, men först om 20 – 30 år på grund av klimatförändringen. Nu kommer de tidigare och av flera anledningar, men framförallt på grund av den orgie i krig som utbrutit i Mellanöstern.

Den här folkvandringen har blivit ett stort problem och en del människor ägnar sig nu åt att försöka peka ut någon eller några skyldiga och där ligger 2 herrar bra till Bush och Blair. Det är så skönt att kunna skylla på några politiker, men de gör nog för det mesta så gott de kan.

Efter mer än två års funderande har nu våra riksdagspolitiker kommit fram till att Sverige inte kan ta emot och integrera särskilt många immigranter och flyktingar per år. Så där 120 000 per år, som det varit fråga om 2014 – 2015 är betydligt fler än vi klarar av att försörja många år framöver. Mycket få kan skickas tillbaka eller skickas till annat land.

De flyktingar som nu kommer är oss väldigt främmande. De är nämligen vanligen troende muslimer, kanske till och med salafister och jag undrar hur Lars Berge tror att de kan passa vår gamla civilisation. De lär i alla fall inte ändra tro i första taget.

Så här skall man naturligtvis inte skriva i vår civilisation, vi har ju religionsfrihet och alla skall vara välkomna, vad de än tror på. Men finns det inte ändå någon liten hake? Lars Berge skriver till exempel så här:

Åtgärden (asyllagen, min anm.) är extrem också för att den strider mot den gyllene regel som man hittar i samtliga stora religioner. Den som inom kristendomen brukar kallas för kärleksbudskapet. Gör mot andra som du vill att de skall göra mot dig. Kalla det grunden för vår civilisation, om du vill.

Jag undrar var Lars Berge har hittat sina uppgifter? De gammaltroende kristna har nog svårt att hitta något kärleksbudskap i Gamla testamentet. Ännu svårare lär det vara för ”gammaltroende” muslimer, salafister. Salafismen är den trosriktning som Islamiska staten, IS, omfattar. För en salafist är det en Gudi behaglig gärning att avliva alla otrogna, det vill säga alla som inte är salafister. Salafister är en dominant minoritet i Mellanöstern, i Saudiarabien närmast statsreligion.

För islamister är det Sharia som gäller. Det är lagar som skrevs för uppåt 1 300 år sedan och inte får revideras/moderniseras. De gäller för många muslimer i evig tid och är bestialiska. I något tidigare inlägg har jag behandlat dem närmare.

Gång på gång har vi fått se och höra att omkring 300 svenskar med Mellanösternpåbrå rest till Mellanöstern för att kriga med, inte mot, IS salafister. En hel del lär ha återkommit och omkring ett halvt hundratal stupat.

Svag journalistik

Mitt förra inlägg: Facebook kontra dagstidningen blev ofullständigt. Det var jag medveten om redan då jag skrev, men med en rad Facebookaktiva, som inte orkar läsa och fundera över mer än tre rader bland läsarna, ville jag åtminstone försöka hålla textmassan nere. Jag skrev bara: ”Tidningarna har ett ansvar att kontrollera fakta och hålla rena konspirationsteorier borta.”

Jag nämnde alltså inte det faktum att kvalitén hos våra journalister ibland numera slår bottenrekord. Att nyheterna via Sveriges radio länge förmedlats av vänstervridna redaktioner, att lokaltidningarnas journalistvolontärer ibland får publicera rent strunt. Men det finns också glädjande exempel och jag skall ge ett:

Jag skrev för några år sedan en insändare, sådant har hänt några gånger. Jag minns inte vad den handlade om, kanske om det bedrövliga faktum att Sverige nu saknar kustartilleri trots lång gräns mot hav österut, eller att vi nu har bara 24 ordentliga kanoner, men undrar om de alla kan bemannas?

Nå, insändarredaktören ringde upp mig och hon sa: ”Du har skrivit om 12 centimeters kanoner, men så små kanoner finns väl inte, det är väl ett skrivfel? Jag förklarade det här med kaliber och eldrörets innerdiameter och insändaren togs med utan ändring dagen därpå. Det var en bra journalist.

Gå gärna in på Wisemans blog, som jag har en länk till i vänstra kolumnen och läs ”Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik”.

Facebook kontra dagstidningar

Häromdagen skrev Olle Wästberg, som är ordförande i Demokratiutredningen, en debattartikel i SvD där han behandlar en av skadorna som följer i IT-spåret. Under mer än 50 år har de svenska dagstidningarna satsat på något mycket viktigt, nämligen att lära skolelever hur tidningar fungerar och att vänja dem vid att läsa tidningar.

Verksamheten har kallats Tidningen-i-skolan och under senare år Mediekompass. Nu har dagstidningarna gett upp och lägger ner det här stödet till skolan. Papperstidningarna har nu mycket få unga läsare.

Jag har en son som är 66 år. Då han kom till världen bestämde vi att jag skulle studera vidare några år och hans mor arbeta vidare i sitt jobb. Sonen och min hustru bodde hela tiden i hennes föräldrahem, där det fanns plats och lekkamrater.

Ibland var han ändå ensam med sin mormor och behövde sysselsättas medan hon arbetade i köket. Mormor gav honom en Åhlén & Holmskatalog och några tidningar att titta i och han började fråga och mormor svarade. På så sätt lärde han sig både räkna och läsa före skolan.

Han läste allt − och frågade. ”Mormor vad är Durex Gossamer? Man kan få ett dussin för fyra kronor?” (Priset minns jag inte det är en vild gissning.) Mormor visste att det var kondomer, men svaret blev: ”Jag vet inte.” Gossen: ”Får man annonsera utan att tala om vad det är man vill sälja?”

Den här nyfikenheten satt kvar och under skoltiden kompletterades hans betyg årligen med skolans diplom i Nutidsorientering. Jag är mycket tacksam mot min svärmor över att hon lärde min son att läsa dagstidningar. Själv läser jag alltid lokaltidningen och en rikstidning. Det är nödvändigt om man vill veta vad som händer lokalt och ute i stora världen.

Journalister på rikstidningarna synar och informerar om hur våra rikspolitiker och statliga förvaltningar sköter sig medan lokaltidningarna bevakar och informerar om lokalpolitik och lokal förvaltning. Tidningarna har ett ansvar att kontrollera fakta och hålla rena konspirationsteorier borta.

I nätsamhällets online-värld blir alla uppgifter lika mycket värda som alla andra. Människornas frihet att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta. En mindre del av detta finns också i lokaltidningarnas insändarspalter, där ren okunnighet hos skribenten ibland kan locka till gapskratt, ibland djupa suckar.

Det stora bekymret: Skoleleverna har idag inte dagstidningen som informationsväg, utan nätet. Demokratiutredningen har redovisat hur förstagångsväljarna i förra valet fick sin huvudsakliga politiska information. Facebook!

Medie- och informationskunnighet och förmågan att navigera i medielandskapet har blivit avgörande för medborgarnas möjligheter att tillvarata sina rättigheter och utöva sina skyldigheter i vårt demokratiska samhälle.

Den sittande medieutredningen menar i sin första rapport att källkritik har kommit att bli en avgörande kunskap i samhället, att kunna identifiera partiskhet, övertalningsstrategier och rena lögner.

På något sätt måste skolans elever bibringas kompetens i källkritik och kritiskt granskande. De första att ta tag i detta måste vara våra skolministrar en som för två år sedan lovade en väl fungerande skola efter 100 dagar om han (MP) blev utbildningsminister och en (S) som knappt är torr bakom öronen, men kanske kan vara bra ändå. Vilket mörker!

Långa inlägg kontra socialakrobatik på tå, strunt, förolämpningar och en gillaknapp

Jag har en blog, du läser den just nu. Kanske läser du hela inlägget, men det beror på hur långt inlägget blir. Inte så mycket på vad och hur jag skriver. Men jag skriver vanligen långa inlägg, väl medveten om att man aldrig kan vara nog tydlig; då ämnet kan vara det minsta kontroversiellt.

En blogg kan vara som en öppen dagbok där man dag för dag skriver utförligt om vad man upplever. Vill man och har man förmågan, så kan man publicera en essä om dagen i sin blogg. Man kan också publicera en bok i sin blogg och det kostar ingenting. Är boken dålig, så kan man utestänga dåliga recensioner. I bloggen kallas det kommentar och skäms man senare över sin kommentar, så kan man ta bort den.

Problemet är att många kanske redan har läst den. Kommentaren kan också vara sparad av bloggaren, som åter kan lägga in den så att den inte kan tas bort av någon annan. Jag har alla längre kommentarer jag får sparade i Word precis som inläggen i bloggen.

Jag upplever, som många andra, att det är på något sätt jobbigt att läsa långa inlägg på skärmen. De behöver egentligen inte ens vara särskilt långa för att jag skall skriva ut dem.  Behövs det, så kopierar jag dem först i Word och gör texten mer lättläst. Jag går gärna ifrån datorn, då jag funderar över vad som skrivits, liksom vad jag skall skriva.

Jag måste naturligtvis köpa skrivpapper kartongvis och ser till att jag alltid har reservpatroner med bläck, så det kostar en del. Men jag kan röka, dricka kaffe, ja till och med äta medan jag läser. En artikel i en e-tidning läser jag bara om den är högintressant och inte finns i papperstidningen, men först skriver jag ut den på papper. Läser den gör jag utrustad med en överstrykningspenna och vanlig penna ute på verandan eller vid köksfläkten. Jag röker ofta uppåt fyrtio cigaretter om dagen numera.

Att läsa en redig text i en mobil är nära nog omöjligt. Det är därför människorna blir alltmer okunniga om så mycket. Då jag någon sällsynt gång tittar i FB, någon lagt in en bild av en söt hundvalp och jag ser kommentaren så söt, så kryper det i kroppen. Men det är ju egentligen bara ett nutida sätt att kommunicera. Socialt men nära nog meningslöst och det passar mobilen och därmed den nutida stackars människan, som nästan inget förstår av det som pågår ute i den stora världen.