Söderhamns förolämpade damer

 

Då jag tycker att min hustru, Birgit, som jag sätter mycket stort värde på och är helt beroende av, ja jag älskar henne, bär sig felaktigt åt så påtalar jag det. Jag gör det, åtminstone till att börja med så kärvänligt jag kan. Jag säger: ”Men lilla gumman, inte skall du göra så där. Så här skall du göra.” Jag har aldrig blivit åthutad för mitt ordval. Däremot händer det att hon inte ändrar uppfattning och fortsätter göra på sitt sätt.

 

För en liten tid sedan såg jag i Söderhamns-Kuriren att några damer i kommunfullmäktige här känner sig djupt kränkta av hur de blir behandlade av andra fullmäktigeledamöter. Tydligen tölpar, som inte behandlar dem med tillbörlig respekt. De tillhör ju ändå någon sorts elit, tycker de, då de ju invalts i kommunfullmäktige.

 

Någon av dem hade rent av blivit titulerad fröken! Där ser man vad som kan hända med tiden. Jag, som fortfarande trodde att det var en titel man använde av artighet och respekt. Men vad vet en gammal gubbe på 88 år? Naturligtvis absolut ingenting. En annan, den som såg yngst ut på tidningsbilden, hade rent av blivit kallad ”Lilla gumman.” Kärleksfullt eller faderligt kanske man kan förmoda. Ack så olämpligt, tyckte hon. Och ja, kanske uppfattade hon det på rätt sätt?

 

Miljöpartisten bland damerna, (S, V och MP) retar sig dessutom på att många manliga ledamöter begär ordet alldeles för ofta t.ex. för att tala om att de håller med någon annan talare. Därmed visar hon att hon inte har förstått ändamålet med fullmäktigedebatterna, där alla ledamöter har rätt att framföra sina synpunkter även om de stämmer väl med någon annans.

 

Att en hel del synpunkter kan väcka löje, ilska eller bara är uttråkande, är något man som fullmäktigeledamot tyvärr får leva med. Men det värsta verkar vara att männen i fullmäktige tydligen uppfattar sig som generellt mer kunniga och därför använder sig av otäck härskarteknik. Männen i KF måste ju förstå att även en del kvinnor gärna vill härska.

 

Hur som helst så har nu KFO något han måste ta itu med. Regler för hur unga damer skall bemötas i fullmäktigeförsamlingen. Jag har i något tidigare inlägg här behandlat det faktum att det inte är ovanligt att fullmäktigeledamöter i Söderhamn beskyller varandra och andra för att uttala lögner, inte minst KSO. KFO har nog egentligen mer att ta itu med än påstådd särbehandling av de unga damerna. 

Så kommer jag då in på något helt annat, nämligen våra politikers felanvändning och slöseri med medborgarnas ”surt förvärvade” pengar, som man ibland säger. Gustav Möller (S), (stark partiledarkandidat efter Per Albin men det blev den yngre Tage Erlander), uttalade de bevingade orden: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

 Ute i kommuner och landsting förslösar våra politiker oerhörda summor, (eller stjäl som korpar om man ser som Möller på saken) vilket gör att det fattas pengar till vård, skola och omsorg. Då och då ser man som prenumerant på Söderhamns-Kuriren exempel på hur Söderhamns kommun misslyckas i affärer. Orsakerna hittar vi både bland politiker och hos en del kommunala tjänstemän. En tjänsteman som ofta nämns i samband med diskutabla affärer är kommunens tekniske chef, men det kanske beror på att någon alltid måste hantera följderna?

Ett exempel på dåligt beslut av Söderhamns kommun var då man medgav köp av ett centralt område i Stugsund för mellanlagring av fluff från malda bilar. Sådan fluff kan vara utomordentligt farlig. Exempelvis kan den innehålla missbrukares kvarlämnade injektionssprutor, eller kvicksilverbrytare som inte blivit omhändertagna före malningen och oljerester.

 Slutresultatet av den här kommunala affären blev att kommunen småningom fick stå för bortforsling av den giftiga fluffen och en del annat, bl.a. kalk som tippats i området samt en omfattande sanering av marken. En hel del av skräpet hade dessutom grävts ned inom området. Dessutom fick man ta hand om den jättestora silobyggnad som tillhörde området och som rensats från t.ex. värdefull VVS-installation. Allt till miljonkostnader som i stället fattas i angelägen kommunal verksamhet.

 Nu diskuterar man byggandet av en inomhusarena för bandylaget i kommunen, Broberg IF. En bandyplan har måtten 60 − 65 meters kortsida och 90 − 110 meters långsida. Till det kommer läktarutrymme för publik och andra biutrymmen. Var och en bör kunna förstå att det blir en väldigt stor och kostsam byggnad, även om den byggs med bara omklädningsutrymmen uppvärmda. Det återstår att se, om kommunfullmäktigeledamöterna förstår det, liksom exempelvis att kommunens äldreomsorg, vård och skola saknar en massa nödvändiga resurser.

 En del tokinvesteringar som görs i kommuner får rent av ett löjets skimmer. Jag tar ett ex. utifrån Så blev fallet då man i Härnösand beslöt att sätta upp ett cykelställ för ett dussintal cyklar. Förmodligen blev det världens dyraste cykelställ. Kostnaden för varje cykelparkering blev 35 000 kronor och totalkostnaden nära en halv miljon. Ansvarig politiker medgav att det blev lite dyrt, men menar att det blev ett riktigt fint cykelställ med inbyggd cykelpump och tak.

För Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) betalar medborgarna 17 miljarder (17 000 000 000 kronor) för mycket och med ränteeffekterna blir medborgarna blåsta på ungefär 30 miljarder kronor för perioden 2010 − 2040. Sjukhuset blir därmed så där 10 (tio) gånger dyrare än vad som ursprungligen budgeterats och ett lyxsjukhus med enbart enkelrum för patienterna. Något som späder på den svåra vårdplatsbristen.

Skattebetalarna i Sollefteå bekostade med lite EU-hjälp ett planetarium för 25 miljoner kronor, som kommunen sedan såg sig föranlåten sälja till en privat ägare för 1,7 miljoner. I landstinget där uppe beslutade politikerna om undantag från reglerna om intern representation, då de själva ville festa för 53 000 kronor.

Själv satt jag i såväl kommunstyrelse som fullmäktige i Haninge för M, när den då S-styrda kommunen beslutade att bygga om Brandbergen ett nyligen utbyggt s.k. miljonområde och alltså med stora hyreshus, som i huvudsak blev befolkat av köpsvaga yngre människor, som hade barn vilka behövde plats i skolor och förskolor.

Ombyggnaden hade kostnadsberäknats och tilldelats en budget på drygt 900 miljoner kronor och ett företag tilldelades uppdraget som totalentreprenad. En kommunal byggnadskommitté skulle övervaka det hela. Tiden gick och i fullmäktige satt vi och beviljade då och då delutbetalningar till företaget utan att ha en tanke på att kolla om företaget höll sig inom budget. Det tog man för givet och det fanns ju en styrande byggnadskommitté, liksom ett kommunalråd (S) med ansvar för byggverksamhet.

Upphandling för byggnationen gjordes på löpande räkning. Vitvaror med det mesta av sin livstid kvar revs ut och lagrades utomhus. Haningebor kunde lyckliga där hämta vad de behövde för egna renoveringar av villor och sommarställen.

Tyvärr visade det sig efter en tid att kommunens kostnad låg på över 3 miljarder kronor (3 ½ ggr. budgeterat belopp) och detta mitt uppe i en nationell bankkris. Där bankerna kanske skulle tvingas kräva låntagare på pengar. Egnahemsägare för vilka kommunen gått i borgen med miljardbelopp. Det hade byggts hejvilt i många år.

Myndigheter började tala om att kommunen kanske skulle komma att tvångsförvaltas av staten. Men bankkrisen gick över och i följande val gick makten över till Moderata Samlingspartiet och de borgerliga. Så där någon månad efter maktövertagandet, då de borgerliga gjorde vad de kunde för att rädda kommunen, gick S f.d. kommunalråd och byggnadsansvarige, Staffan Holmberg, ut i media och sa med innebörden: ”Se nu vad de borgerliga snabbt har ställt till!” Det är så det går till bland politiker. Alla skyllde på alla och ingen dömdes som ansvarig vad jag kan minnas.

Vi går vidare till Sollefteå. Där fick politikerna medborgarna att med viss hjälp av EU betala 25 miljoner till ett planetarium. Det såldes sedan till en privat ägare för 1,7 miljoner.

Förbifart Stockholm har blivit ett bra exempel på hur politiker kan försnilla medborgarnas pengar. Miljöpartiet fick möjlighet att stoppa byggandet av Förbifart Stockholm.

Det blev naturligtvis stora kostnader för stoppet och vissa återställande arbeten. Efter ett halvår kom naturligtvis bygget igång igen efter hela den långa sträckan. Resultatet av några politikers verksamhet: Stark försening av vägbygget och mycket stora extrakostnader

Det finns hur många exempel som helst på hur kommunalpolitiker i oförstånd kapitalt misslyckas i sitt värv och sedan försöker kasta över skulden på någon annan. En del är totalt låsta till någon politisk idé och kan inte på några villkor tänka sig att det kan finns bättre idéer.

En kommunpolitikers viktigaste redskap är budgeten. Av erfarenhet vet jag att det finns kommunpolitiker som egentligen bara känner en budget, den egna nämndens driftbudget. Ofta känner de också till att det finns en investeringsbudget. Men hur dessa två kommit till vet de inte riktigt, de vet bara att budgeten styr det politikerna kan besluta om. Att budgeten är till för att hushålla med resurserna som är ändliga förstår kanske de flesta.

Ändå ”spelar de gärna poker” med medborgarnas pengar som när skattebetalarna i Örnsköldsvik och två andra kommuner betalat en halv miljard kronor för att odla sockerrör i Tanzania. Hur tänker de när de använder medborgarnas pengar till något sådant? Jag antar att de menar att de handlar lagligt?

Alltför sällan ställer politikerna de centrala frågorna, skriver Joacim Olsson, vd i Skattebetalarna. Kan pengarna göra större nytta å annat håll, eller hos dem som tjänat ihop dem? Kan det vara bättre att lägga en halv miljon på en extra resurs i en stökig högstadieklass än på ett cykelställ för ett dussin cyklar med pump och tak? Eller i en äldreomsorg som styrs minut för minut och personal ideligen stannar hemma som sjuka?

Årets budgetfunderande bland några politiker i Söderhamn har väl börjat så smått nu. Kommuners budget skall om jag minns rätt tas senast i november. Det skall bli intressant att se om Söderhamn fixar en äldreomsorg i klass med andra kommuner eller om våra pengar styrs mot bandyhallen för vårt bandylag?