Ja och Nej till mångfald

 

Då och då yttrar sig någon politiker eller annan kändis om mångfald och gör det tydligen utan att tänka. Ordet mångfald är släkt med valfrihet och är ofta något bra och önskvärt. Men långtifrån alltid är mångfald bara bra.

 

Under första hälften av det förra seklet fanns i Sverige och Norden en självgodhet, som bl.a. yttrade sig i en extremt negativ syn på invandring. Befolkningen i de fyra nordiska länderna var homogen (vit och kristen) och så ville flertalet att den skulle förbli.

 

De fruktansvärda Novemberpogromerna med kristallnatten i november 1938 förändrade nog inte denna inställning särskilt mycket. Det var inte helt lätt för judar att fly till Sverige och att välkomnas här. Den svenska inställningen förändrades inte radikalt förrän mot slutet av WW2, då komplett information om tyska förintelse- och koncentrationsläger nådde fram till alla.

 

Omkring 1942 försvann den mycket negativa inställningen till invandringen. Invandrarna var också i huvudsak flyktingar och alla var införstådda med att de behövde vår hjälp. Från Finland, som var i krig kom barn, från Estland båtflyktingar som flydde undan ryssarna. Den flyktingströmmen blev särskilt intensiv då ryssarna 1944 – 45 var på väg att åter ockupera Baltikum.

 

Hösten 1944 var jag själv i Umeå med om att ta emot Finska flyktingar från norra Finland, som flydde undan striderna där då finländarna för fred med Ryssland tvingats driva ut de tyska trupperna. 17 år gammal, när jag såg dessa familjer, som flydde från sina då nedbrända gårdar med tillhörigheterna i ett lakansknyte och en hoprullad madrass med ett snöre om, lärde jag mig nog förstå flyktingtragiken. Någon hade också lyckats få med sig familjens ko i flykten. Utan tvekan behövde de all hjälp vi kunde ge dem.

 

1945 lyckades greve Folke Bernadotte i förhandlingar med Heinrich Himmler få möjlighet att hämta nordiska koncentrationslägerfångar med Röda Korsets vita bussar från tyska koncentrationsläger. En hel del andra fångar, bl.a. en hel del judiska befriades samtidigt och fann en framtid i Sverige.

 

Också en mängd danska judar kunde fly över Öresund till Sverige. Självklart tog vi också under hela krigstiden emot många norska flyktingar under tyskarnas ockupation av Norge.

 

Efter WW2 har människor fortsatt komma till Sverige. Tillströmningen har gått i vågor och har ibland varit arbetskraftsinvandring och andra gånger flyktinginvandring. Arbetskraftsinvandringen har tidvis kritiserats av LO, som då har menat att invandrare tar arbetet från svenskar. Ibland även påverkar lönesättningen negativt.

 

Under senare tid har flyktingtillströmningen varit och är så långt vi nu kan se mycket stor. Det är flyktingar som flyr krig och/eller religiös förföljelse (terror). Från Mellanöstern (Syrien. Irak, Iran och Libyen), men även andra afrikanska stater. Man måste vara klar över att invandringen under efterkrigstiden varit väldigt mycket större än under krigstiden och dessförinnan.

 

Från Nordafrika kommer också människor som flyr fattigdom, svält, terror och kanske den vattenbrist som blir allt svårare efter hand som klimatet förändras. Efter kommunismens sammanbrott har EU mottagit 10 nya medlemsstater. Det har fyllt på arbetskraftsinvandringen till Sverige, inte sällan med högutbildade, t.ex. läkare och ingenjörer, kategorier vi behöver.

 

Men det har också gett oss tiggare från Rumänien, vars arbete består i att sitta utanför våra snabbköp med en plastmugg och tigga pengar. Ett inslag i gatubilden som är helt nytt för oss och oroar inför framtiden. Något som också oroar oss är att vissa invandrargrupper är främmande för centrala värderingar i Sverige. Detta gäller i särskilt hög grad gruppers kvinnosyn.

 

När jag skriver detta lyssnar jag med ett halvt öra på Aktuellt och hör att en ganska stor grupp människor under dagen samlats på ett ställe i Rosengård, Malmö. Ett par invandrare berättar att det skjutits och en av dem kan visa på ett skotthål i en av lägenhetens fönsterrutor. En ganska stor grupp människor har tydligen tagits in till polisen för förhör.

 

Synen på invandringen håller uppenbarligen på att förändras tillbaka mot den som vi hade före det stora kriget. Man kan t.ex. peka på framgångarna för SD, som enligt senaste opinionsundersökningen nu ligger på mer än 14 procent. De vill i stället hjälpa flyktingarna ”på plats” för att de skall kunna återvända. Något som till samma kostnad skulle ge hjälp åt fler av de miljontals flyktingar som finns, men som inte hjälper då de flyr fattigdom.

 

Svensk intelligentia ägnar sig tyvärr sällan åt politik och en följd är att vi får oss till liv politiska klyschor, som politiker kan lära sig. En sådan är: ”All mångfald är av godo.” Självklart är det inte på det sättet och alla tycker heller inte så.

 

Här gjorde jag ett avbrott i skrivandet. Jag letade på Google upp ett videoklipp visande hur man i Iran stenar en ung kvinna och kräver att familjen, inklusive hennes två yngre bröder sådär 10 − 12 år gamla, också kastar. Stenarna skall inte vara större än att de får plats i en hand. Det skall inte räcka med en eller några få stenar. Man skall veta att en kvinna blir stenad då hon är nedgrävd till midjan, mannen till axelhöjd. En kvinna som blivit våldtagen kan dömas att stenas till döds då hon anses kunna ha lockat till våldtäkt. Jag slutar skriva här för idag. Om inte skulle jag nog skriva något jag inte bör om Islam. I alla fall fy fan.

 

Så är det då ny dag och jag har kunnat sova med hjälp av Propavan och Stilnoct, två sömnmedel där Stilnoct fixar själva insomnandet. Det första jag tänkte på då jag vaknade var förstås den vidriga videon med en islamsk präst av något slag, som dirigerar stenkastandet mot den unga damen tills hon dör.

 

Det jag just skrivit i ett par stycken är faktiskt en del av en mångfald av värderingar och av religionsutövning. Man bör observera att det inte var så länge sedan (ett sekel) som ogifta svenska kvinnor vilka fött barn tvingades lyssna till en straffpredikan vid högmässan i vår svenska kyrka. ”Medbrottslingen” mannen slapp undan, medan kvinnan som ofta var en ung flicka också skulle muntligt inför hela församlingen och stående på en pall, erkänna sin synd. Ja, det är ändå långt ifrån att bli mördad av församlingen genom stenkastning.

 

Bland mångfaldens skiftande värderingar hittar vi hedersvåldet, som kan kräva att en far eller bröder mördar sin dotter respektive syster. Vi hittar det faktum att mer än 300 antagligen i huvudsak invandrade svenska medborgare rest till Syrien eller Irak för att ansluta sig till Islamiska staten, IS. Där ägnar de sig en tid åt IS typ av krig, med slavhandel, våldtäkt och dödande av medmänniskor, sedan kan de återvända till Sverige.

 

I mångfalden hittar vi sharialagar. IS är f.ö. känt för sin extrema tolkning av sharialagarna. I dessa hittar man bl.a. stening enligt ovan och kvinnosynen hos vissa invandrargrupper kan vara oss helt främmande, men ingår tydligt i den mångfald vi kan se.

 

Ryssarnas sätt att numera föra krig med soldater och fordon utan nationalitetsbeteckning är oss främmande, men ett sätt i en mångfald. I mångfalden av politiska riktningar finns de som flertalet människor är helt främmande inför, men de är delar av en mångfald.

 

Mångfald är i debatten vanligen ett honnörsord. I Svenska Akademiens Ordbok, SAO, sägs ett förhållande som är växlande eller varierande och/eller som en generell beteckning för sådant som inom sig uppvisar åtskillnad. Men vad mångfald egentligen innebär och hur det skall uppnås råder det varierande åsikter om.

 

Ett område där mångfald enligt min enkla uppfattning är positivt är etnisk mångfald. Om en form av etnisk blandning kan sägas att den ligger så långt från inavel man gärna kan komma och det är tveklöst bra. Då man verkar för att främja jämställdhet eller motverka diskriminering omfattar begreppet helt klart ras, religion, kön, ålder, funktionshinder och sexuell läggning.

 

Mångfald är, tycker jag mig förstå, ett av de ord som politiker gärna använder utan att de själva funderat över vad det uttalade ordet egentligen står för i olika sammanhang och det är väl enfald.