Mina böcker

 

Numera är vi bara två personer i vårt hus. Det har fem rum och ett kök. Två rum kallar vi stora och lilla gästrummen. De behöver vi då och då för att härbärgera långväga gäster. Rummet där vi har dator, skrivare och mitt stora skrivbord i vinkel är över tre av de fyra väggarna helt täckta av smockfyllda bokhyllor från golv till tak. Travarna av böcker på skrivbordet bara växer. Även gästrummen upptas till del av bokhyllor. Nu har jag bestämt mig, det jag kallat arbetsrummet skall jag nu börja beteckna för vad det är. Vårt bibliotek, det kan omöjligt längre ses som förmätet.

Jag har, och har länge haft många böcker. Vid ett tillfälle gjorde jag mig av med några hundra. Det var för elva år sedan, då vi skulle flytta från Västerhaninge till Söderhamn. Trots nuvarande utrymmesbrist har jag många gånger saknat en del av de böckerna. T.ex. KTH:s mattekurs i nytryckta fina böcker, som man då fick efter att en sådan kurs genomförts på FMV och man kunde kasta arbetsböckerna. De var fina uppslagsverk då det snabbt glömda behövde friskas upp, vilket händer än idag.

Den som läser mycket lever starkare är rubriken på Per Wästbergs krönika i SvD tisdag 23 juni 2015. Som 13-åring fick han tillträde till Kungl. Bibliotekets läsesal. Mot betalningen 50 öre i timmen gjorde han utdrag ur Stockholms stads tänkeböcker för Per-Erik Lindorms jubileumsskrift ”Stockholm 700 år.” En bibliotekarie lutade sig misstroget över honom: ”Här skall vara dödstyst. Prata får du göra inne i huvudet.”

Det är helt rätt i de stora biblioteken där läsplatser finns, men hos oss gäller det inte och min läsplats är ofta under den brusande köksfläkten, för att röken omedelbart skall dra ut. Det högt uttalade kommandot till min läsplats är: ”På med fläkten!” Eller från långt håll: ”Jag tycker det luktar rök!” Vid köksbordet  sitter ofta Birgit och talar med vår dotter, dotterdotter sin syster, bror eller svägerska, men det gör inget för jag hör så illa.

Verkligheten och litteratur tillhör samma sfär menar Per Wästberg, de är inga motsatser. Ur mera läsning uppstår mer verklighet. Rädslan att läsandet skall förtära och sluka livet är ogrundad. Den som läser mycket lever starkare. (Sannolikt i motsats till nätsurfaren) lägger han till och jag har redan många gånger sagt detsamma här i min blogg.

Han skriver: Böcker är verktyg både för att förstå världen och för att hänföras av hur orden bär oss mellan tid och rum. … Läsa är att göra sig redo för gränsöverskridanden och dubbelexponeringar, där vår nyfikenhet står för belysningen och våra minnen och erfarenheter uppgår i författarens. Jag bekymrar mig inte om att bli moraliskt stärkt, kort sagt en bättre människa. Läsandet är främst en lek som vidgar min existentiella areal och en form av salighet som inte kräver någon lön.

Det känns så sorgligt, antingen tycker sig våra politiker inte ha tid över för att läsa böcker, eller också saknar de läsförståelse. Det tjugonde århundradet alltså 1900-talets historia utvärderad skulle ha så mycket att lära dem.

Nu står vi där med skägget i brevlådan och inget försvar av Gotland, egentligen inte av någonting.

(Per Wästberg fyller 82 i november, han var länge medarbetare i DN och chefredaktör 1976 −1982. Han är författare, litteraturkritiker och han sitter på stol nr 12 i Svenska Akademin och är ordförande i Nobelkommittén.)

När skatt blir stöld

 

Mitt förra inlägg (söndag den 21 juni) skrev jag lite då och då på under ungefär en vecka. Det handlade mest om våra förtroendehens (aldrig förr sett ordet) stölder från medborgarna. Morgontidningarna på söndagar får man tillsammans med måndagstidningen i Söderhamn. Jag tror att Söderhamnarna läser någon rikstidning bara då de väntar hos tandläkaren och då blir det DN, så det spelar ingen roll.

När jag i måndags fick söndagens och måndagens SvD, så visade det sig att Tove Lifvendahls söndagsledare handlade om när skatt blir stöld. Hon hade t.o.m. med citatet från Gustav Möller. För Söderhamnarna bör jag kanske tala om att Tove trots sin relativa ungdom är mycket duktig ledarskribent i SvD.

Hon lämnar följande exempel på hur kommunpolitiker (enligt Möller (S)) stjäl skattemedel från folket:

Avesta kommun skulle bygga en bro över Jularboån. Fritids- och teknikstyrelsens ordförande föreslog en lösning för 40 000 kronor. När beslutet var klubbat visade det sig att den billiga lösningen inte uppfyllde säkerhetskraven. Kommunpolitikern gav inte upp för det. Efter att ha surfat på Blocket hittade han i stället en begagnad bro för 110 000 kronor. Det var bara ett problem. Bron var 10 meter för kort. Kommunpolitikern fortsatte. Det går trots allt att förlänga broar och minska åar, framförallt när någon annan betalar. När bron väl var på plats hade den kostat Avestaborna 850 000 kronor.

Det här är ett av ”365 sätt att slösa med dina skattepengar” som Martin Borgs har sammanställt i bokform. Boken är att betrakta som obligatorisk sommarläsning för dem som ännu inte har läst den, skriver hon också.

Men hon skriver även: ”Det finns en rimlig förväntan att de som låter affischera gatorna inför valen med sina ansikten och ambitioner för att få förtroende, inte hemfaller åt lättsinne och oaktsamhet i förvaltandet av skattepengarna. Liksom att de som söker tjänster i offentlig förvaltning och skattefinansierade verksamheter, är medvetna om att de − chefer eller ej − har ett moraliskt ansvar att anlägga en Möllersk tankeregel på sitt agerande.”

Givetvis tar hon också upp fördyringen av NKS och påpekar att landstingsmajoriteten den 8 mars 2014 förklarade att den totala kostnaden då efter alla fördyranden skulle uppgå till 14,5 miljarder kronor, ”tack vare att vi valde en fast prismodell. En sådan modell kostar lite mer, men nu ligger hela risken på byggföretaget för eventuella förseningar och fördyringar. Det är en trygg garanti för skattebetalarna som skapar långsiktig förutsägbarhet.”

Drygt ett år senare är estimatet 22,8 miljarder. Det är en felräkning på 8 300 000 000 kronor, åtta-komma-tre-miljarder-kronor.

Och då har vi ju fått veta av nästa statsminister att Stockholmarna ändå är smartare än landsortsborna.                                                                                                                                                                                                                               

Söderhamns förolämpade damer

 

Då jag tycker att min hustru, Birgit, som jag sätter mycket stort värde på och är helt beroende av, ja jag älskar henne, bär sig felaktigt åt så påtalar jag det. Jag gör det, åtminstone till att börja med så kärvänligt jag kan. Jag säger: ”Men lilla gumman, inte skall du göra så där. Så här skall du göra.” Jag har aldrig blivit åthutad för mitt ordval. Däremot händer det att hon inte ändrar uppfattning och fortsätter göra på sitt sätt.

 

För en liten tid sedan såg jag i Söderhamns-Kuriren att några damer i kommunfullmäktige här känner sig djupt kränkta av hur de blir behandlade av andra fullmäktigeledamöter. Tydligen tölpar, som inte behandlar dem med tillbörlig respekt. De tillhör ju ändå någon sorts elit, tycker de, då de ju invalts i kommunfullmäktige.

 

Någon av dem hade rent av blivit titulerad fröken! Där ser man vad som kan hända med tiden. Jag, som fortfarande trodde att det var en titel man använde av artighet och respekt. Men vad vet en gammal gubbe på 88 år? Naturligtvis absolut ingenting. En annan, den som såg yngst ut på tidningsbilden, hade rent av blivit kallad ”Lilla gumman.” Kärleksfullt eller faderligt kanske man kan förmoda. Ack så olämpligt, tyckte hon. Och ja, kanske uppfattade hon det på rätt sätt?

 

Miljöpartisten bland damerna, (S, V och MP) retar sig dessutom på att många manliga ledamöter begär ordet alldeles för ofta t.ex. för att tala om att de håller med någon annan talare. Därmed visar hon att hon inte har förstått ändamålet med fullmäktigedebatterna, där alla ledamöter har rätt att framföra sina synpunkter även om de stämmer väl med någon annans.

 

Att en hel del synpunkter kan väcka löje, ilska eller bara är uttråkande, är något man som fullmäktigeledamot tyvärr får leva med. Men det värsta verkar vara att männen i fullmäktige tydligen uppfattar sig som generellt mer kunniga och därför använder sig av otäck härskarteknik. Männen i KF måste ju förstå att även en del kvinnor gärna vill härska.

 

Hur som helst så har nu KFO något han måste ta itu med. Regler för hur unga damer skall bemötas i fullmäktigeförsamlingen. Jag har i något tidigare inlägg här behandlat det faktum att det inte är ovanligt att fullmäktigeledamöter i Söderhamn beskyller varandra och andra för att uttala lögner, inte minst KSO. KFO har nog egentligen mer att ta itu med än påstådd särbehandling av de unga damerna. 

Så kommer jag då in på något helt annat, nämligen våra politikers felanvändning och slöseri med medborgarnas ”surt förvärvade” pengar, som man ibland säger. Gustav Möller (S), (stark partiledarkandidat efter Per Albin men det blev den yngre Tage Erlander), uttalade de bevingade orden: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

 Ute i kommuner och landsting förslösar våra politiker oerhörda summor, (eller stjäl som korpar om man ser som Möller på saken) vilket gör att det fattas pengar till vård, skola och omsorg. Då och då ser man som prenumerant på Söderhamns-Kuriren exempel på hur Söderhamns kommun misslyckas i affärer. Orsakerna hittar vi både bland politiker och hos en del kommunala tjänstemän. En tjänsteman som ofta nämns i samband med diskutabla affärer är kommunens tekniske chef, men det kanske beror på att någon alltid måste hantera följderna?

Ett exempel på dåligt beslut av Söderhamns kommun var då man medgav köp av ett centralt område i Stugsund för mellanlagring av fluff från malda bilar. Sådan fluff kan vara utomordentligt farlig. Exempelvis kan den innehålla missbrukares kvarlämnade injektionssprutor, eller kvicksilverbrytare som inte blivit omhändertagna före malningen och oljerester.

 Slutresultatet av den här kommunala affären blev att kommunen småningom fick stå för bortforsling av den giftiga fluffen och en del annat, bl.a. kalk som tippats i området samt en omfattande sanering av marken. En hel del av skräpet hade dessutom grävts ned inom området. Dessutom fick man ta hand om den jättestora silobyggnad som tillhörde området och som rensats från t.ex. värdefull VVS-installation. Allt till miljonkostnader som i stället fattas i angelägen kommunal verksamhet.

 Nu diskuterar man byggandet av en inomhusarena för bandylaget i kommunen, Broberg IF. En bandyplan har måtten 60 − 65 meters kortsida och 90 − 110 meters långsida. Till det kommer läktarutrymme för publik och andra biutrymmen. Var och en bör kunna förstå att det blir en väldigt stor och kostsam byggnad, även om den byggs med bara omklädningsutrymmen uppvärmda. Det återstår att se, om kommunfullmäktigeledamöterna förstår det, liksom exempelvis att kommunens äldreomsorg, vård och skola saknar en massa nödvändiga resurser.

 En del tokinvesteringar som görs i kommuner får rent av ett löjets skimmer. Jag tar ett ex. utifrån Så blev fallet då man i Härnösand beslöt att sätta upp ett cykelställ för ett dussintal cyklar. Förmodligen blev det världens dyraste cykelställ. Kostnaden för varje cykelparkering blev 35 000 kronor och totalkostnaden nära en halv miljon. Ansvarig politiker medgav att det blev lite dyrt, men menar att det blev ett riktigt fint cykelställ med inbyggd cykelpump och tak.

För Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) betalar medborgarna 17 miljarder (17 000 000 000 kronor) för mycket och med ränteeffekterna blir medborgarna blåsta på ungefär 30 miljarder kronor för perioden 2010 − 2040. Sjukhuset blir därmed så där 10 (tio) gånger dyrare än vad som ursprungligen budgeterats och ett lyxsjukhus med enbart enkelrum för patienterna. Något som späder på den svåra vårdplatsbristen.

Skattebetalarna i Sollefteå bekostade med lite EU-hjälp ett planetarium för 25 miljoner kronor, som kommunen sedan såg sig föranlåten sälja till en privat ägare för 1,7 miljoner. I landstinget där uppe beslutade politikerna om undantag från reglerna om intern representation, då de själva ville festa för 53 000 kronor.

Själv satt jag i såväl kommunstyrelse som fullmäktige i Haninge för M, när den då S-styrda kommunen beslutade att bygga om Brandbergen ett nyligen utbyggt s.k. miljonområde och alltså med stora hyreshus, som i huvudsak blev befolkat av köpsvaga yngre människor, som hade barn vilka behövde plats i skolor och förskolor.

Ombyggnaden hade kostnadsberäknats och tilldelats en budget på drygt 900 miljoner kronor och ett företag tilldelades uppdraget som totalentreprenad. En kommunal byggnadskommitté skulle övervaka det hela. Tiden gick och i fullmäktige satt vi och beviljade då och då delutbetalningar till företaget utan att ha en tanke på att kolla om företaget höll sig inom budget. Det tog man för givet och det fanns ju en styrande byggnadskommitté, liksom ett kommunalråd (S) med ansvar för byggverksamhet.

Upphandling för byggnationen gjordes på löpande räkning. Vitvaror med det mesta av sin livstid kvar revs ut och lagrades utomhus. Haningebor kunde lyckliga där hämta vad de behövde för egna renoveringar av villor och sommarställen.

Tyvärr visade det sig efter en tid att kommunens kostnad låg på över 3 miljarder kronor (3 ½ ggr. budgeterat belopp) och detta mitt uppe i en nationell bankkris. Där bankerna kanske skulle tvingas kräva låntagare på pengar. Egnahemsägare för vilka kommunen gått i borgen med miljardbelopp. Det hade byggts hejvilt i många år.

Myndigheter började tala om att kommunen kanske skulle komma att tvångsförvaltas av staten. Men bankkrisen gick över och i följande val gick makten över till Moderata Samlingspartiet och de borgerliga. Så där någon månad efter maktövertagandet, då de borgerliga gjorde vad de kunde för att rädda kommunen, gick S f.d. kommunalråd och byggnadsansvarige, Staffan Holmberg, ut i media och sa med innebörden: ”Se nu vad de borgerliga snabbt har ställt till!” Det är så det går till bland politiker. Alla skyllde på alla och ingen dömdes som ansvarig vad jag kan minnas.

Vi går vidare till Sollefteå. Där fick politikerna medborgarna att med viss hjälp av EU betala 25 miljoner till ett planetarium. Det såldes sedan till en privat ägare för 1,7 miljoner.

Förbifart Stockholm har blivit ett bra exempel på hur politiker kan försnilla medborgarnas pengar. Miljöpartiet fick möjlighet att stoppa byggandet av Förbifart Stockholm.

Det blev naturligtvis stora kostnader för stoppet och vissa återställande arbeten. Efter ett halvår kom naturligtvis bygget igång igen efter hela den långa sträckan. Resultatet av några politikers verksamhet: Stark försening av vägbygget och mycket stora extrakostnader

Det finns hur många exempel som helst på hur kommunalpolitiker i oförstånd kapitalt misslyckas i sitt värv och sedan försöker kasta över skulden på någon annan. En del är totalt låsta till någon politisk idé och kan inte på några villkor tänka sig att det kan finns bättre idéer.

En kommunpolitikers viktigaste redskap är budgeten. Av erfarenhet vet jag att det finns kommunpolitiker som egentligen bara känner en budget, den egna nämndens driftbudget. Ofta känner de också till att det finns en investeringsbudget. Men hur dessa två kommit till vet de inte riktigt, de vet bara att budgeten styr det politikerna kan besluta om. Att budgeten är till för att hushålla med resurserna som är ändliga förstår kanske de flesta.

Ändå ”spelar de gärna poker” med medborgarnas pengar som när skattebetalarna i Örnsköldsvik och två andra kommuner betalat en halv miljard kronor för att odla sockerrör i Tanzania. Hur tänker de när de använder medborgarnas pengar till något sådant? Jag antar att de menar att de handlar lagligt?

Alltför sällan ställer politikerna de centrala frågorna, skriver Joacim Olsson, vd i Skattebetalarna. Kan pengarna göra större nytta å annat håll, eller hos dem som tjänat ihop dem? Kan det vara bättre att lägga en halv miljon på en extra resurs i en stökig högstadieklass än på ett cykelställ för ett dussin cyklar med pump och tak? Eller i en äldreomsorg som styrs minut för minut och personal ideligen stannar hemma som sjuka?

Årets budgetfunderande bland några politiker i Söderhamn har väl börjat så smått nu. Kommuners budget skall om jag minns rätt tas senast i november. Det skall bli intressant att se om Söderhamn fixar en äldreomsorg i klass med andra kommuner eller om våra pengar styrs mot bandyhallen för vårt bandylag?

 

Ja och Nej till mångfald

 

Då och då yttrar sig någon politiker eller annan kändis om mångfald och gör det tydligen utan att tänka. Ordet mångfald är släkt med valfrihet och är ofta något bra och önskvärt. Men långtifrån alltid är mångfald bara bra.

 

Under första hälften av det förra seklet fanns i Sverige och Norden en självgodhet, som bl.a. yttrade sig i en extremt negativ syn på invandring. Befolkningen i de fyra nordiska länderna var homogen (vit och kristen) och så ville flertalet att den skulle förbli.

 

De fruktansvärda Novemberpogromerna med kristallnatten i november 1938 förändrade nog inte denna inställning särskilt mycket. Det var inte helt lätt för judar att fly till Sverige och att välkomnas här. Den svenska inställningen förändrades inte radikalt förrän mot slutet av WW2, då komplett information om tyska förintelse- och koncentrationsläger nådde fram till alla.

 

Omkring 1942 försvann den mycket negativa inställningen till invandringen. Invandrarna var också i huvudsak flyktingar och alla var införstådda med att de behövde vår hjälp. Från Finland, som var i krig kom barn, från Estland båtflyktingar som flydde undan ryssarna. Den flyktingströmmen blev särskilt intensiv då ryssarna 1944 – 45 var på väg att åter ockupera Baltikum.

 

Hösten 1944 var jag själv i Umeå med om att ta emot Finska flyktingar från norra Finland, som flydde undan striderna där då finländarna för fred med Ryssland tvingats driva ut de tyska trupperna. 17 år gammal, när jag såg dessa familjer, som flydde från sina då nedbrända gårdar med tillhörigheterna i ett lakansknyte och en hoprullad madrass med ett snöre om, lärde jag mig nog förstå flyktingtragiken. Någon hade också lyckats få med sig familjens ko i flykten. Utan tvekan behövde de all hjälp vi kunde ge dem.

 

1945 lyckades greve Folke Bernadotte i förhandlingar med Heinrich Himmler få möjlighet att hämta nordiska koncentrationslägerfångar med Röda Korsets vita bussar från tyska koncentrationsläger. En hel del andra fångar, bl.a. en hel del judiska befriades samtidigt och fann en framtid i Sverige.

 

Också en mängd danska judar kunde fly över Öresund till Sverige. Självklart tog vi också under hela krigstiden emot många norska flyktingar under tyskarnas ockupation av Norge.

 

Efter WW2 har människor fortsatt komma till Sverige. Tillströmningen har gått i vågor och har ibland varit arbetskraftsinvandring och andra gånger flyktinginvandring. Arbetskraftsinvandringen har tidvis kritiserats av LO, som då har menat att invandrare tar arbetet från svenskar. Ibland även påverkar lönesättningen negativt.

 

Under senare tid har flyktingtillströmningen varit och är så långt vi nu kan se mycket stor. Det är flyktingar som flyr krig och/eller religiös förföljelse (terror). Från Mellanöstern (Syrien. Irak, Iran och Libyen), men även andra afrikanska stater. Man måste vara klar över att invandringen under efterkrigstiden varit väldigt mycket större än under krigstiden och dessförinnan.

 

Från Nordafrika kommer också människor som flyr fattigdom, svält, terror och kanske den vattenbrist som blir allt svårare efter hand som klimatet förändras. Efter kommunismens sammanbrott har EU mottagit 10 nya medlemsstater. Det har fyllt på arbetskraftsinvandringen till Sverige, inte sällan med högutbildade, t.ex. läkare och ingenjörer, kategorier vi behöver.

 

Men det har också gett oss tiggare från Rumänien, vars arbete består i att sitta utanför våra snabbköp med en plastmugg och tigga pengar. Ett inslag i gatubilden som är helt nytt för oss och oroar inför framtiden. Något som också oroar oss är att vissa invandrargrupper är främmande för centrala värderingar i Sverige. Detta gäller i särskilt hög grad gruppers kvinnosyn.

 

När jag skriver detta lyssnar jag med ett halvt öra på Aktuellt och hör att en ganska stor grupp människor under dagen samlats på ett ställe i Rosengård, Malmö. Ett par invandrare berättar att det skjutits och en av dem kan visa på ett skotthål i en av lägenhetens fönsterrutor. En ganska stor grupp människor har tydligen tagits in till polisen för förhör.

 

Synen på invandringen håller uppenbarligen på att förändras tillbaka mot den som vi hade före det stora kriget. Man kan t.ex. peka på framgångarna för SD, som enligt senaste opinionsundersökningen nu ligger på mer än 14 procent. De vill i stället hjälpa flyktingarna ”på plats” för att de skall kunna återvända. Något som till samma kostnad skulle ge hjälp åt fler av de miljontals flyktingar som finns, men som inte hjälper då de flyr fattigdom.

 

Svensk intelligentia ägnar sig tyvärr sällan åt politik och en följd är att vi får oss till liv politiska klyschor, som politiker kan lära sig. En sådan är: ”All mångfald är av godo.” Självklart är det inte på det sättet och alla tycker heller inte så.

 

Här gjorde jag ett avbrott i skrivandet. Jag letade på Google upp ett videoklipp visande hur man i Iran stenar en ung kvinna och kräver att familjen, inklusive hennes två yngre bröder sådär 10 − 12 år gamla, också kastar. Stenarna skall inte vara större än att de får plats i en hand. Det skall inte räcka med en eller några få stenar. Man skall veta att en kvinna blir stenad då hon är nedgrävd till midjan, mannen till axelhöjd. En kvinna som blivit våldtagen kan dömas att stenas till döds då hon anses kunna ha lockat till våldtäkt. Jag slutar skriva här för idag. Om inte skulle jag nog skriva något jag inte bör om Islam. I alla fall fy fan.

 

Så är det då ny dag och jag har kunnat sova med hjälp av Propavan och Stilnoct, två sömnmedel där Stilnoct fixar själva insomnandet. Det första jag tänkte på då jag vaknade var förstås den vidriga videon med en islamsk präst av något slag, som dirigerar stenkastandet mot den unga damen tills hon dör.

 

Det jag just skrivit i ett par stycken är faktiskt en del av en mångfald av värderingar och av religionsutövning. Man bör observera att det inte var så länge sedan (ett sekel) som ogifta svenska kvinnor vilka fött barn tvingades lyssna till en straffpredikan vid högmässan i vår svenska kyrka. ”Medbrottslingen” mannen slapp undan, medan kvinnan som ofta var en ung flicka också skulle muntligt inför hela församlingen och stående på en pall, erkänna sin synd. Ja, det är ändå långt ifrån att bli mördad av församlingen genom stenkastning.

 

Bland mångfaldens skiftande värderingar hittar vi hedersvåldet, som kan kräva att en far eller bröder mördar sin dotter respektive syster. Vi hittar det faktum att mer än 300 antagligen i huvudsak invandrade svenska medborgare rest till Syrien eller Irak för att ansluta sig till Islamiska staten, IS. Där ägnar de sig en tid åt IS typ av krig, med slavhandel, våldtäkt och dödande av medmänniskor, sedan kan de återvända till Sverige.

 

I mångfalden hittar vi sharialagar. IS är f.ö. känt för sin extrema tolkning av sharialagarna. I dessa hittar man bl.a. stening enligt ovan och kvinnosynen hos vissa invandrargrupper kan vara oss helt främmande, men ingår tydligt i den mångfald vi kan se.

 

Ryssarnas sätt att numera föra krig med soldater och fordon utan nationalitetsbeteckning är oss främmande, men ett sätt i en mångfald. I mångfalden av politiska riktningar finns de som flertalet människor är helt främmande inför, men de är delar av en mångfald.

 

Mångfald är i debatten vanligen ett honnörsord. I Svenska Akademiens Ordbok, SAO, sägs ett förhållande som är växlande eller varierande och/eller som en generell beteckning för sådant som inom sig uppvisar åtskillnad. Men vad mångfald egentligen innebär och hur det skall uppnås råder det varierande åsikter om.

 

Ett område där mångfald enligt min enkla uppfattning är positivt är etnisk mångfald. Om en form av etnisk blandning kan sägas att den ligger så långt från inavel man gärna kan komma och det är tveklöst bra. Då man verkar för att främja jämställdhet eller motverka diskriminering omfattar begreppet helt klart ras, religion, kön, ålder, funktionshinder och sexuell läggning.

 

Mångfald är, tycker jag mig förstå, ett av de ord som politiker gärna använder utan att de själva funderat över vad det uttalade ordet egentligen står för i olika sammanhang och det är väl enfald.

Ständigt aktuell - den svenska skolan

Eller: Den högre utbildningen är (också) låg.

 

En blänkare i dagens SvD tar upp några kvalificerade uttalanden om den svenska skolan. Mats Alvesson, universitetslärare och organisationsforskare vid Lunds universitet, har sagt att högskolan knappast fungerar som kvalificeringsinstrument längre.

 

Alvesson är långtifrån ensam i sin kritik. Jag har flera gamla inlägg här i min blogg där jag förfasas över svensk skola. Som skolpolitiker på 70- och 80-talen kunde jag se förfallet och nivelleringen på nära håll och dessutom spåra det tillbaka, som en följd av socialdemokratisk skolpolitik redan från 50-talet.

Skriver du skolpolitik i sökrutan längst uppe till vänster, så hamnar du i en mängd gamla inlägg om skolan. I något av dem berättar jag om en professor i matematik vid Kungl Tekniska Högskolan, som i början av 70-talet ilsket berättade om sina problem. Hans nya elever behärskade ofta inte gymnasiets matematik, vilket ju skulle vara ett inträdeskrav.

 

KTH tvingades därför börja med gymnasiets matematik och värdefull tid för KTH-utbildningen gick förlorad. En hel del elever hankade sig fram ett par år på KTH innan de såg sig tvungna att ge upp studierna. Då hade de ofta dragit på sig två års studieskulder till ingen nytta.

 

Många universitets- och högskolelärare klagar över studenternas bristande kunskaper. Docenten i humanekologi vid Malmö högskola, Ebba Lisberg Jensen, säger att många studenter har problem med något så grundläggande som att kunna läsa och skriva (Axess nr 2, 2015). I något gammalt inlägg har jag tidigare redogjort för hur jag upptäckte att en civilingenjör inte kunde skriva en godtagbar svenska.

 

Inte bara undermåliga skolor upp t.o.m. gymnasiet leder till dåliga resultat i högskolan. Det gör också ett självkorrumperande ersättningssystem. De svenska lärosätena får sin ersättning efter hur många studenter som registreras och godkänns. Följden blir att många lärare väljer att godkänna hellre än att underkänna, annars går högskolan miste om välbehövliga medel. Kraven på studenterna sjunker och värdet av en högskoleutbildning urholkas.

 

För ett par år sedan kom Skolinspektionen med sammanställningen Olikheterna är för stora. Omrättning av nationella prov i grundskolan och gymnasieskolan,”2013”. Där konstaterades att avvikelserna mellan ursprungsrättning och omrättning är oacceptabla. Gissa på vilket sätt de var oacceptabla.

 

Politikerna måste ta det här problemet på allvar. Löfven (S) upprepar ju ofta att Sverige kan konkurrera med välutbildad arbetskraft. Antingen får han väl sluta med detta eller se till att det överensstämmer med sanningen.

 

Det här är gamla, egentligen välkända sanningar, som också gäller grundskolor och gymnasier. Pisaproven avslöjade enkelt den svenska skolan och dess nationella prov. Rättandet av de nationella proven sker inom skolan, ofta av den undervisande läraren.

 

Denne har all anledning att redovisa ett gott resultat av sin undervisning. Det ger skolan fler elever och mer skolpengar. Dessutom kan läraren använda resultaten i sina egna löneförhandlingar (man arbetar för en lönedifferentiering inom lärarkåren). Sist men inte minst; Såväl elever som föräldrar har intresse av en skola med bra betyg och höga meritvärden.

Tjafset i insändarspalterna

Arctic Challenge Exercise, ACE, är en återkommande samverkansövning som numera också är en Natoövning. Nato, eller Atlantpakten, är en försvarspakt numera omfattande 28 stater, som bildades 1949, då det stod klart att Sovjetunionen utgjorde ett hot mot fortsatt fred. Sovjet drog inte tillbaka sina ockupationstrupper efter Andra världskrigets, WW2, slut.

 

Tvärt om påtvingade man randstaterna ett kommunistiskt styrelseskick helt underordnat Sovjetunionens kommunistiska parti och alltså politbyrån i Moskva. Det Kalla kriget startades och vanligen anses det ha börjat 1948, men många historiker menar att det började utvecklas från sovjetisk sida i Europa redan innan fredsslutet 1945. Detta är också min uppfattning

 

Det belyses också ganska väl av att ryssarna höll kvar sina trupper i erövrade europeiska stater enda till det kommunistiska sammanbrottet 1990. Freden slöts 1945. Sedan behövde Ryssland västeuropeisk hjälp för att kunna ta emot alla sina soldater i hemlandet, något som drog ut över mycket lång tid.

 

Efter WW2 kunde de östeuropeiska kommunistpartierna ta makten med stöd av de ryska trupperna och införa kommunistdiktatur. Så skedde i Tjeckoslovakien 1948 och 1949 slöts det nordatlantisk fördraget, som blev Nato. Efter Berlinmurens fall 1989 har 12 f.d. kommunistiska stater sökt skydd mot Ryssland och därför tillkommit som medlemmar i Nato. 

 

Språkförbistringen skulle vara stor i Nato, om man inte valt engelska som gemensamt språk. På samma sätt har man givetvis infört Natostandard eller anpassning på andra områden, t.ex. vad gäller en del vapen, ammunition och gradbeteckningar. Även Sverige följer som Natos partnerland i flera avseenden Natostandard.

 

På Natosidan sker stridsledningen i ”tyngre” staber med en blandning av stabsmedlemmar från i striden deltagande Natostater eller stabspersonal från annat land än truppen. Samverkan på detta sätt måste givetvis särskilt övas. Den militära terminologin, vokabulären på engelska liksom rutiner måste vara välkända för att order och rapporter fullt ut skall kunna förstås.

 

Självklart kräver sådant flitigt övande. I ACE denna gång skall tydligen norsk stridsledning med enheter från nio Nato- och partnerstater övas. Tydligen kommer då regelmässigt några fåniga spekulationer om syftet (-ena) med övningen.

 

En insändare säger: ”Militären har förmodligen gjort den analysen att Norrbotten och Västerbotten kommer att invaderas om en konflikt uppstår. Och då är det viktigt att USA och Nato har övat ordentligt så att man kan bomba Norrbotten och Västerbotten så effektivt som möjligt.”

 

Interoperabilitet och samverkan mellan i detta fall enheter från nio deltagande stater är självklart något som måste övas flitigt inom Nato. Vidare är norra Norrland i detta fall ett idealiskt övningsområde i Europa utan alltför livlig civil verksamhet varken på marken eller i lufthavet.

 

En annan sak, som kan tänkas ha haft betydelse för valet av övningsområde är FMV Vidsel Test Range. (Men det är en vild spekulation.) Det är Västeuropas största militära och instrumenterade övnings- och provområde på land, med stationära telemetrianläggningar förbundna med en central anläggning för insamling av data och utvärdering. Här har många vapensystem, svenska och andra, testats och utvärderats sedan något 50-tal år tillbaka, om jag minns rätt.

 

En annan fjallig insändare samma dag hade rubriken: ”Inte märkligt att Putin förhöjer sin aktivitet.” Här räknas upp europeiska stater där USA placerar motmedel, enligt egen uppgift för att möta Asiatiska staters kärnvapen. Nordkorea, Kina, Pakistan och Indien arbetar med långräckviddiga kärnvapenmissiler. Naturligtvis, och lyckligtvis är de även användbara för avskräckning mot Ryska kärnvapenrobotar avsedda att användas mot Västeuropa.

 

Jag måste påminna om t.ex. den ryska roboten R-12 (Natobeteckning SS-4 Sandal, i Ryssland 8K63) med en stridsspets på 2 Mton (ungefär 100 ggr Hiroshimabomben). Den började ryssarna redan 1958 utplacera utefter gränsen mot Västeuropa. Den producerades i ett antal av 2335 stycken, och förstördes 1993 enligt avtal mellan USA och Ryssland.

 

SS-4 var för övrigt de robotar som Ryssland började installerat på Kuba, som ett hot mot USA, men tvingades dra tillbaka 1962. Det ryska kärnvapenhotet mot Västeuropa kunde inte mötas på samma sätt som hotet från Kuba. Det blev därför i stället ett hot i andra riktningen med hjälp av USA, som hade erforderliga resurser. Den hjälpen består lyckligtvis än idag.

 Även Storbritannien och Frankrike disponerar kärnvapen. De brittiska underställs Nato, men inte de franska, som traditionellt enbart är avsedda för försvaret av Frankrike. Den franske amiralen Pierre Lacoste har uttryckt sig så här: ”Amerikanerna och ryssarna kan ödelägga jorden tusen gånger om. Frankrike kan bara göra det en gång, men det är tillräckligt.” 

På rysk sida finns sedan några år bland många andra roboten Iskander (Natobeteckning SS 26 Stone). Man misstänker att den kan ha en verklig räckvidd upp emot 1 000 km (Alexanderinstitutet). Roboten är transportabel, bilburen och finns sedan länge bevisligen söder om St. Petersburg och sedan 2012 intill polska gränsen.

 

”När nu Sverige ska delta i en Natoledd övning med start den 25 maj, bland annat över Norrland¸ är det kanske inte undra på att Putin och Ryssland förhöjer sin aktivitet i vårt närområde. (…) skrivs i insändaren. Nej naturligtvis inte! Ryssarna kommer att utnyttja varje möjlighet att spionera i samband med övningen. Men ryssarna har varit fräckt närgångna under lång tid, långt före övningen ACE.

 

Det finns en överenskommelse att Nato och Ryssland skall föranmäla sina större övningar. Så görs också av Nato, medan ryssarna sedan en tid struntar i denna föranmälan. Detta kan komma att orsaka stora problem framöver och har redan orsakat problem i Östersjön. Man kan undra om det är detta ryssarna vill?

 

Insändaren avslutas med: Tesen ” lika för lika” borde gälla här, men USA tar för sig, som alltid, friheter långt bortom rimlighetens gräns.” Naturligtvis har USA inte tagit sig några friheter att placera missiler i europeiska stater. Den dag USA grupperar missiler i Europa finns givetvis tillstånd eller rent av önskemål härom. Det är skurkstaten Ryssland som tar sig friheter långt bortom rimlighetens gräns. Färska exempel på att ryssarna är de som tar sig friheter mot europeiska stater har vi på Krim och andra delar av Ukraina.