MUHAMMEDS mor dog då han var 6 år gammal, hans far hade avlidit redan då han föddes år 570. Han adopterades av sin farbror och fick följa med vid dennes handelsresor till Bosra i Syrien.
I Syrien lärde Muhammed känna en munk, som introducerade honom i kristna och judiska skrifter och fick honom att vörda Jerusalem som en av de mest upphöjda helgedomarna. Då han var i tjugoårsåldern anställde den förmögna änkan Khadija honom för att sköta hennes karavanhandel och sedan gifte hon sig med honom. Hon var avsevärt äldre än han.
De bodde i Mecka, där man dyrkade avgudar, men särskilt en vars helgedom var den gamla Kaba och där den svarta stenen finns. Mecka blomstrade på grund av alla de pilgrimer som trodde på Kabas Gud och därför besökte staden. Därtill var Mecka en viktig ort för karavanhandeln.
Muhammed tillhörde qurayshstammen liksom stadens ledande köpmän och den stammen hade också till uppgift att vaka över Kaba, en kubisk byggnad i mörkgrå sten av okänd ålder. Kaba är numera täckt av svart tyg med guldbroderade texter ur Koranen. Den klan Muhammed tillhörde var hashemiterna, som den tiden inte hörde till de mäktigaste grupperna.
Muhammed var mycket begåvad, rent genial med en karismatisk andlighet, integritet och intelligens. Hans krigare sade senare: Han var den bäste bland oss”, och han var känd som al-Amin, den pålitlige. Liksom beträffande Moses, David och Jesus uppträdde han vid en tidpunkt då han passade väl in. Under jahiliyya, okunnighetens tid, före hans uppenbarelse, ”fanns det inga som var mer fattiga än vi”, skrev en av hans krigare senare.
”Vår religion gick ut på att döda varandra och plundra. Det fanns de bland oss som begravde sina döttrar levande för att de inte skulle ta vår mat. Sedan sände Gud oss en välkänd man.”. Muhammed blev helt enkelt ledare för ett rövarband, men lade småningom till en ny målsättning.
Nära Mecka låg grottan Hira där Muhammed tyckte om att meditera. Det sägs att ärkeängeln Gabriel där besökte honom år 610, med en första uppenbarelse från den ende Guden, som hade valt honom att vara hans budbärare och profet.
Efter vistelserna i grottan reciterade Muhammed sina poetiska gudomliga uppenbarelser. Hans hustru, Khadija trodde på hans kallelse och Muhammed började predika. I detta hårda rövarsamhälle, där varje pojke och man bar vapen fanns ingen litterär tradition. Man reciterade en muntlig poesi, som hyllade hedervärda krigare, passionerade älskare och modiga jägare.
Profeten gav denna tradition nyheter, hans 114 suror, kapitel, reciterades under lång tid innan de småningom samlades i Koranen, ett verk av utsökt poesi, helig dunkelhet, tydliga anvisningar och förvirrande motsägelser. Allt påminnande om den bibel han tidigare sett och möjligen läst.
Bibeln dyrkade han och han betraktade David, Salomo, Moses och Jesus som profeter, men hans uppenbarelse överträffade föregångarnas. När han fick sina uppenbarelser blev hans kropp alldeles stel, han uppslukades av surrande ljud och syner och reciterade sedan.
Vad Muhammed predikade var underkastelse – Islam – inför den ende Guden mot frälsning utifrån värderingar om jämlikhet och rättvisa och ett rent leverne med lättbegripliga ritualer och regler för livet och döden. Han välkomnade alla konvertiter.
Muhammed kallade den yttersta domen, den sista dagen eller den sista stunden för apokalypsen och den närmade sig. ”Kunskapen om den finns blott hos Gud”, säger Koranen. Alla de judiskt – kristna skrifterna betonade att detta endast kunde ske i Jerusalem.
En natt såg hans anhängare att han fick en uppenbarelse där han sov invid Kaba. Det visade sig att ärkeängeln Gabriel väckt honom och tillsammans gav de sig iväg på en nattlig resa på Buraq en bevingad springare med mänskligt ansikte, till det icke namngivna ”allra avlägsnaste templet”.
Där träffade Muhammed sina ”fäder” (Adam och Abraham) och sina ”bröder” Moses, Josef och Jesus, innan han klättrade upp till himlen på en stege. Till skillnad från Jesus kallade han sig bara för budbäraren eller Guds apostel och gjorde inte anspråk på att besitta några magiska krafter. Jerusalem och templet nämns aldrig uttryckligen, men muslimerna har fått uppfattningen att det alla avlägsnaste templet var Tempelberget.
När Khadija, Muhammeds hustru och hans farbror dog drabbades han av ogillande från de rikaste familjerna i Mecka, som var beroende av Kabastenen för sina affärer och därmed överlevnad. De försökte rent av döda honom. Men han kontaktades av en grupp från Yatrib, en oas i norr som hade grundats av judiska stammar, men som också utgjorde hem för hedniska hantverkare och jordbrukare.
De bad honom att stifta fred mellan områdets klaner, som låg i strid med varandra. Han och hans inre krets av troende begav sig iväg på utvandringen – Hijra – till Yathrib, som blev Madinat un-Nabi, profetens stad – Medina. Där smälte han samman sina första anhängare, utvandrarna och sina nya följeslagare, hjälparna, och deras judiska bundsförvanter till ett nytt samhälle, umma, år 622, början av den islamiska kalendern.
I Medina, med dess olika judiska klaner, skapade han den första moskén, och använde det judiska templet i Jerusalem som den första qibla, böneriktningen. Han bad vid solnedgången på fredagen – den judiska sabbaten – fastade på försoningsdagen, förbjöd fläskkött och påbjöd omskärelse.
Muhammeds Gud var en och odelbar och därför förkastade han den kristna treenigheten, medan en del ritualer, som den djupa bugningen på bönemattan, hämtade en hel del inslag från de kristna klostren. Men islam var ändå en helt egen religion.
Muhammed skapade en liten stat med sina egna lagar, men han stötte på motstånd från Medina och sin gamla hemstad Mecka. Hans nya stat behövde försvara sig och erövra: Jihad, kamp, handlade både om att vinna självstyre och genomföra ett erövringskrig. Koranen kom att förespråka inte bara att döda otrogna utan också att man skulle visa tolerans om de underkastade sig.
Detta var relevant eftersom de judiska stammarna avvisade Muhammeds uppenbarelser och hans kontroll. Därför ändrade han quibla till Mecka och förkastade det judiska förhållningssättet: Gud hade förstört det judiska templet eftersom judarna hade syndat och därför ”följer de inte din quibla, Jerusalem”.
När han slogs mot sina vedersakare i Mecka, kunde han inte riskera att råka ut för illojalitet i Medina och därför fördrev han judarna och statuerade ett exempel med en av de judiska klanerna: 700 män fick huvudet avhugget och kvinnorna och barnen togs som slavar. År 630 intog Muhammed äntligen Mecka och spred sin monoteism över hela Arabien genom våld och omvändelse.
Muhammeds följeslagare blev mer och mer militanta i takt med att de strävade efter att leva rättrådigt för att förbereda sig inför domedagen. Efter att ha erövrat hela Arabien, stötte de på de syndiga rikena längre bort.
Muhammeds krigare bestod i huvudsak av hans följeslagare, utvandrarna och hjälparna, men han välkomnade såväl före detta fiender som begåvade opportunister med lika stor entusiasm. Samtidigt berättar muslimska traditioner om hans personliga liv.
Han hade många fruar. Aisha, dotter till hans bundsförvant Abu Bakr var hans favorit och han hade flera konkubiner, inklusive vackra judinnor och kristna och han hade många barn. Viktigast här var en dotter som hette Fatima.
År 632 dog Muhammed vid 62 års ålder och efterträddes av sin svärfar, Abu Bakr, som erkändes som Amir al-Muminin, ”de troendes befälhavare”. Senare ledare gick under betäckningen Kalifat Rasul Allah, Guds budbärares efterträdare.
Islams tidiga historia, inklusive erövringen av Jerusalem är höljd i dunkel och omstridd. De mest framträdande islamiska historikerna skrev sina redogörelser minst hundra eller sådär tvåhundra år senare och befann sig långt från Jerusalem och Mecka. Ibn Ishaq, Muhammeds förste biograf, var verksam i Bagdad och dog år 770, medan al-Tabari, al-Baladhuri och al-Yqaqubi alla levde under slutet av 800-talet i Persien eller Irak.
Abu Bakr fortsatte kriget mot omgivningen i huvudsak genom räder av småarméer på upp till tusentalet soldater, som nog främst sågs som rövare av de drabbade. Bara de som konverterade kunde räkna med mildare behandling och många såg sin framtid i något av profetens krigarband.
Någonstans nära Gaza ”stod ett slag mellan östromarna och Muhammeds nomader”, skriver presbyterianen Tomas, den kristne som 640 var den förste oberoende historikern som nämnde profeten. ”Romarna flydde”. Kejsar Herakleios som befann sig i Syrien gjordes sig beredd att krossa dessa arabiska horder, som i sin tur bad Abu Bakr om förstärkningar.
Han kallade dit sin bästa härförare, Khalid bin Walid, som just genomförde räder i Irak. Khalid hade tidigare slagits mot Muhammed, men när han sedan konverterade så välkomnade profeten denne dynamiske härförare och kallade honom Islams svärd. Händelsekedjan är oklar, men Khalid samlade diverse arabiska krigsherrar, tog befälet och besegrade därefter en bysantinsk här sydväst om Jerusalem innan han stormade Damaskus.
I Mecka dog sedermera Abu Bakr och efterträddes av Omar, en av profetens första konvertiter och sedermera närmaste förtrogna. Omar misstrodde Khalid, som hade byggt upp en stor förmögenhet och blivit en legend för många. Omar kallade honom till Mecka. ”Khalid”, sade han, ”skit ut din förmögenhet.”
Herakleios skickade en armé för att stoppa araberna. Omar utsåg en ny befälhavare Abu Ubayda, och Khalid anslöt sig till hans armé som underordnad. Efter flera månaders skärmytslingar lyckades araberna till sist lura bysantinerna att slåss bland klyftorna vid Yarmukfloden mellan dagens Jordanien, Syrien och Golanhöjderna.
Den 20 augusti 636 skickade Gud iväg en sandstorm som förblindade de kristna. De greps av panik. Khalid skar av deras reträtt och vid slutet av striden var de kristna så utmattade att de låg ner på marken i sina mantlar färdiga att massakreras. Till och med kejsarens bror dödades och Herakleios själv återhämtade sig aldrig från detta nederlag, ett av historiens avgörande slag.
De troendes befälhavare vilade inte på lagrarna, utan skickade ytterligare en armé, den här gången mot Persien, som intogs av araberna. I Palestina var det bara Jerusalem som höll ut under patriarken Sofronius, en grekisk intellektuell som hyllade staden i sin poesi som ”Sion, universums lysande Sion”. Han predikade i Heliga gravens kyrka och fördömde de kristnas synder och arabernas grymheter. Han kallade araberna för ”saracenoi” på grekiska saracener.
Omar begav sig till Jerusalem för att förhandla med patriarken Sofronius. Han red in i Jerusalem på en åsna och Sofronius inbjöd honom till Heliga gravens kyrka i hopp om att hans besökare skulle falla i beundran för eller till och med anamma kristendomens upphöjda helighet, men det gick inte Omar på. Omar menade att om han skulle bedja i kyrkan så skulle den förvandlas till en moské.
Omar visste att Muhammed hade vördat David och Salomo. ”För mig till Davids helgedom”, beordrade han Sofronius. Han och hans krigare gick upp på tempelberget och kunde konstatera att området var nedsmutsat av ”avfall som de kristna slängt där för att förolämpa judarna”. Med hjälp av sina soldater började Omar att röja undan bråten på Tempelberget för att skapa någonstans där man kunde be.
Omar bad att få se det allra heligaste. En judisk konvertit, Kaab al-Abbar, känd som rabbinen, svarade att om befälhavaren bevarade ”muren” (vilket kanske var en hänvisning till de sista resterna av Herodes mur, inklusive västra muren), ”kommer jag att avslöja för honom var ruinerna efter templet finns”. Kaab visade Omar templets grundsten, den klippa som araberna kallar Sakhara.
Det finns ingen samtida redogörelse för Jerusalems fall men arabiska krönikörer beskrev de arméer som samtidigt invaderade Persien och detta utgår från samma källor. Vi kommer aldrig att få veta vad som hände under de här årtiondena, men de avslappnade arrangemangen i Jerusalem och på andra håll ger vid handen att det den här tiden kan ha förekommit en förbluffande mängd av umgänge och gemenskap mellan skriftfolken.
Till en början var de muslimska erövrarna nöjda med att dela helgedomar med de kristna. I Damaskus delade man Johanniskyrkan i flera år och Umayyadmoskén innehåller fortfarande Johannes döparens grav. Det finns också berättelser om att de delade kyrkor i Jerusalem.
Judar och de flesta kristna skulle inte ha haft några problem med de tidigaste versionerna av den muslimska trosbekännelsen – som lydde ”Det finns ingen Gud förutom Gud”, eftersom det kanske inte var förrän 685 som man tillade: ”Muhammed är hans apostel”.
Också judarna välkomnade araberna efter århundraden av bysantinskt förtryck. Det sägs att såväl judar som kristna ingick i de muslimska arméerna. Omars intresse för Tempelberget skänkte förståeligt nog hopp åt judarna, eftersom de troendes befälhavare inte bara erbjöd judarna att behålla Tempelberget utan också lät dem be där tillsammans med muslimerna.
En välunderrättad armenisk biskop, Sebeos, som skrev trettio år senare, hävdar att ”judarna planerade att bygga Salomos tempel och efter att ha hittat det allra heligaste, byggde de (templet) utan grund” och tilläggar att Omars första guvernör i Jerusalem var judisk.
Min källa till det jag hittills skrivit här har i huvudsak varit Jerusalem biografin av Simon Sebag Montefiore, en ”tegelsten” på 839 sidor. Det är en av de böcker som alla borde ha läst innan de tar ställning till konflikterna i det heliga landet. Det är inte bara en konflikt mellan judar och muhammedaner, som nog många tror. Inblandade är hela skalan av varmt troende till sekulära judar, kristna av en mängd olika bekännelser och muslimerna med Sunni, Shia, samt schatteringar av dessa som här och där världen över gärna dödar varandra förutom otrogna.
På de kristnas heligaste plats i det heliga Jerusalem, Heliga gravens kyrka, kivas och ibland slåss de kristna prästerna som har plats i kyrkan. De grekisk-ortodoxa, romersk-katolska, syrisk-ortodoxa, armeniska, kopterna och etiopisk-ortodoxa och så har det varit under mycket lång tid.
I tusen år var Jerusalem exklusivt judiskt, i fyra hundra år kristet och i 1 300 år islamskt och ingen av de tre religionerna har lyckats erövra Jerusalem utan svärdet, kastmaskinen eller kanonen.
Saladin tröttnade för länge sedan på de kristna prästernas bråk i Heliga gravens kyrka och tillsatte två muslimska väktare, som neutralt skulle hålla ordning på platsen. 1192 utsåg han familjen Judeh till ”Nyckelns väktare” och familjen Nussibeeh till ”Heliga gravens väktare och portvakt” (vilket specificeras på Wajeehs visitkort).
Familjen Nussibeh, som också utsågs till ärftliga städare av Sakhra (Klippan) i Klippdomen, hävdar att Saladin bara återgav dem en ställning som de hade fått av kalifen Omar 638. Fram till den Albanska erövringen på 1830-talet var familjen oerhört rik, men nu hankar man sig fram som turistguider. 2010 var de två väktarna Wajeeh al-Nusseibeh, 60 år gammal och Aded al-Judeh, 80 år gammal. Simon skriver i sin bok:
Några minuter före fyra på morgonen … träffar en liten sten lätt fönstret hemma hos Wajeeh al-Nusseibeh … När Nusseibeh öppnar dörren, ger Aded al-Judeh, som är åttio år gammal, honom en tung, medeltida, trettio centimeter lång nyckel. Nussibeh, som nu är sextio år och härstammar från en av de förnämsta Jerusalemfamiljerna, är redan klädd i kostym med slips och går snabbt iväg mot Damaskusporten, ner till Heliga gravens kyrka för att öppna porten.
… Detta är Jerusalem och Nussibeh vet aldrig vad som kommer att hända: ” Jag vet att tusentals människor är beroende av mig och jag oroar mig för att nyckeln inte skall fungera eller att någonting skall gå fel. …
Samtidigt vet Nussibeeh att det högst sannolikt inträffar bråk mellan prästerna flera gånger om året. Också under 2000-talet pendlar prästerna mellan tillfällig artighet som en följd av uppfostran och långa trista nätter inne i kyrkan och instinktivt historiskt agg som kan explodera när som helst på året men oftast under påsk.
I juli 2002 solade en koptisk präst nära etiopernas tillhåll på taket till kyrkan. Han blev misshandlad med järnrör som straff för kopternas förmenta ondskefulla behandling av sina afrikanska bröder. Övriga kopter kom rusande för att hjälpa sin präst. Fyra kopter och sju etiopier hamnade på sjukhus.
För några år sedan avsattes den pugilistiskt lagde patriarken Ireneos, som gärna anförde sina livvakter och präster mot katolikerna. Han hade sålt Imperial Hotel vid Jaffaporten till israeliska bosättare. Nusseibeh rycker uppgivet på axlarna: ”Munkarna hamnar i bråk med varandra och jag hjälper dem att hitta en lösning. Vi är neutrala i likhet med Förenta Nationerna som upprätthåller freden på denna heliga plats.”
Men: Just nu ”klipper Judarna gräset i Gaza”. Det betyder att de ledsnat på de tusentals raketer med ordentlig sprängkraft och splitterverkan som den senaste tiden skickats in mot civilbefolkningen i Israel av Hamas, som har makten i Gaza och av Islamiska jihad, båda av FN stämplade som terrororganisationer.
Sitt raketartilleri och annat kontraband smugglar de in i Gaza via hemliga och rymliga tunnlar från Israel och Egypten. Dagsnoteringen är att Israelerna hittat 32 tunnlar, som nu förstörs. Till bilden hör att såväl Israel som Egypten förklarat Gazaremsan i blockad vad avser kontraband, det vill säga sådant Hamas behöver för sin krigföring mot Israel.
Hamas målsättning är ett förintande av Israel och detta är inte förhandlingsbart. Det insmugglade raketartilleriet lagras och avfyras från tätbebyggelse, som därmed blir godkända mål för israelisk vapeninsats. Israelerna använder precisionsstyrda missiler, men vad hjälper då det? Befolkningen på Gazaremsan har på några få decennier sexdubblats till drygt 1,7 miljoner.
Förenta Nationerna beslöt 1947 att det som då återstod av det brittiska mandatet Palestina skulle delas i två stater, varav den ena skulle lämnas till judarna och 1948 proklamerade judarna bildandet av staten Israel. Fem omgivande arabstater förklarade omedelbart Israel krig, men Israel lyckades försvara sin mark och dessutom något utöka sitt territorium. Sedan dess har Jordanien och Egypten slutit fred med Israel. I Syrien och Irak pågår inbördeskrig och i Libanon är läget instabilt mellan folkgrupper.
Yngre svenskar är numera djupt okunniga om såväl Israels mångtusenåriga historia som dess 1900-talshistoria och den s.k. antisemitismen frodas numera ganska väl efter fortsatta Israeliska krigsframgångar och alla bilder på Gazabefolkningens svårigheter.
Decennierna närmast efter staten Israels bildande beundrades israelerna kolossalt. Det lilla Israel försvarade sig med framgång i det ena kriget efter det andra som utlöstes av arabstaterna. Man till och med erövrade ytterligare mark. Men livet i Israel var inte lätt arabiska självmordsbombare utlöste då och då sina sprängladdningar vid busshållplatser eller i fullsatta bussar. Syrierna besköt israelerna med artilleri från Golanhöjderna och från omgivande stater företogs terrorraider in i Israel, som fick tåla mycket. Alla i västerlandet stod på israelernas sida.
Nu är det befolkningen i Gazaremsan som råkar illa ut, styrda av ett Hamas som använder kvinnor och barn som skydd och med det allt överskuggande målet att förinta Israel utan förhandlingar. Hamas offrar allt tydligare med berått mod kvinnor, barn och gamla för att få över en världsopinion på sin sida. Då är det synd om de oskyldiga Gazaborna, men snart är israelerna klara för den här gången och blockaden av kontraband fungerar igen. Israelerna vet nu varför Gazaborna behövde så mycket cement.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar