Tid

Jag är som framgått intresserad av alla tider, både, dåtid, nutid och framtid. Om framtiden vet vi intet brukar man säga, men det är en sanning med modifikation. Under och efter det fasansfulla första världskriget, 1914 -1918 (VV1) var det väldigt många som sa att det kriget gjorde slut på alla krig. Det blev precis tvärt om, kanske mest beroende på den så orättvisa Versaillesfreden.

”Om tjugo år är det krig igen”, sa min morfar efter freden, ”Detta kommer tyskarna inte att tåla.” Han var uppvuxen i Västpreussen och hade på 1800-talet emigrerat till Sverige för att undgå den tyska två och ett halvåriga militärtjänsten. Han missade ingenting i sin förutsägelse. ­– Vi börjar från början.

När människorna började använda tidsbegrepp var dessa säkert få, natt – dag och sommar – vinter. Allt varierade som en vågrörelse, en sinusvåg med sommar resp. dag som de positiva periodhalvorna, natt resp. vinter som de negativa. OK, om sinusvågor visste de intet det skulle dröja flera tusen år. Soluret upptäckte man så tidigt att vi inte med säkerhet kan säga när, klockan blev cirkulär och småningom dagen och natten vardera indelade i tolv timmar, men det skulle dröja.

Enklaste formen av solur är en stång, vertikalt nedslagen i marken där man kan följa skuggans förflyttning varvet runt. På grund av jordens bana runt solen kan det här soluret visa upp till 16 minuter fel, men vad spelade det för roll för några hundra år sedan? Bondepraktikan styrde verksamheten.

I det huvudsakligen agrara samhälle där man höll sig vid liv genom odling av gröda, djurhållning, jakt och fiske var tiden betydelsefull bara grovt indelad. Årstid, månad, dag och natt, morgon, middag och kväll räckte väl. Om när och hur timmarna fick betydelse tvistar de historielärda.

Religionerna kan ha befäst timmarnas betydelse. De härskande kristna anbefallde t.ex. inte bara bön vid solens upp- och nedgång utan dessutom vid dagens tredje, sjätte och nionde timme. Klostren var många och särskilt där behövde man hålla reda på timmarnas flykt. Timglaset var vid den här tiden ett hjälpmedel.

I städerna, hos företagare, köpmän och hantverkare, befästes talesättet tid är pengar. Man behövde handla med tid som en betydelsefull faktor, t.o.m. köpa och sälja den och då behövde den mätas ned i timnivå.

Att bedriva handel med tid ansågs dock ytterst ogudaktigt. Tiden tillhörde ju Gud ensam, men handeln fortsatte och utvecklades. Redan på trettonhundratalet kom den första mekaniska klockan, men den fortsatte att fungera dåligt tills pendeluret kom år 1656.

Den som uppfann pendeluret var en av våra genom tiderna allra största vetenskapsmän, holländaren Christian Huygens. Han forskade i en rad vetenskaper och gjorde många betydelsefulla upptäckter. När han sysslade med astronomi, så behövde han en bättre klocka än de som fanns. Då skaffade han en mycket bra klocka genom att, så där med vänsterhanden och efter en idé av Galilei uppfinna och tillverka pendeluret.

Det var en mycket stor sak och uppdelningen av timmen i sextio minuter, som kommit redan på 1300-talet blev först nu meningsfull. Huygens princip handlar om vågutbredning och är bärande även inom det som var ett av mina yrkesområden, tillämpad forskning om elektromagnetisk vågutbredning. Huygens gjorde stora insatser inom områdena fysik, astronomi (upptäckte bl.a. Saturnus måne Titan) och matematik. Han var ledamot i Ludvig XIV:s vetenskapsakademi och dog 1695, 66 år gammal efter många banbrytande upptäckter.

När jag började skriva den här essän (ordet kan användas om man jämför med allt felstavat strunt på nätet), så förutsatte jag att det kunde göras ganska kort, någon A 4-sida. Men ack, när man börjar tänka! Jag kommer att hoppa över en hel del – har redan gjort.

Under senare delen av 1600-talet gjordes stora framsteg. Så stora att man kunde producera klockor som kunde medföras i fickan. Det platta fickuret kom runt sekelskiftet 1700. Jag har för mig att jag någon gång såg Karl XII:s fickur, en rasande snygg sak besatt med ädla stenar. Kanske var det på Nationalmuseet i Stockholm?

Jag antar att klockornas oro och ankare, med en funktion motsvarande pendeln, då också måste ha kommit fram vid den här tiden. Den tid som nu följde, är en rät linje som ritas ständigt med en och samma hastighet utan att människan på minsta sätt kan påverka den. Tiden löper på ett oföränderligt sätt. ”Tiden går”, säger vi, och den är numera lätt att mäta.

Klockorna försågs med minutvisare och det dröjde inte länge förrän de t.o.m. hade sekundvisare. Fickuret blev snabbt en förnämlig statussymbol, som med en grandios gest av chefen kunde dras fram från vänstra västfickan hängande i sin guldkedja. I andra änden var den med en karbinkrok hakad bakom en av västens knappar. Det blev en tydlig signal till den underlydande då denne kom för sent till jobbet.

Fickuret som klassmärke levde faktiskt kvar ända fram till VV2, trots att armbandsuren kom i början av det första, 1914. Fickuren hade visat sig alltför obekväma för officerarna i krig, i skyttegravar och krevadgropar. När planeringen av verksamheten blev bunden till minuter och därmed faktiskt egentligen sekund.

Nu fick militära befäl lära sig hur man synkroniserar sina klockor. I skyttegravarna stod man och tittade på klockan. Vid visst klockslag påbörjades den krypande stormelden, vilket innebar att artilleriet och granatkastare lade en eldfront framför de egna linjerna. Exakt då skulle det egna infanteriet påbörja sin framryckning. Stormelden förflyttades sedan med hastigheten 25 meter per minut mot fiendelinjerna, vilket motsvarar lugn promenadtakt för infanteriet.

Historierna är många om hur människorna på båda sidor jublade inför kriget år 1914. Snabbefordrade engelska unga officerare med armbandsur promenerade med soldaterna mot fienden, sneglande mot klockan, så att framryckningen skulle ske i tiden rätt.

Deras beväpning bestod av promenadkäpp och armbandsur. Krigets rena hantverk, dödandet, var inget den engelske officeren och gentlemannen skulle ägna sig åt. Det överläts till underofficerare och meniga.

Alla trodde att stormelden skulle radera ut de tyska motståndarna, så att det bara var att besätta de tyska linjerna, när stormelden avklingat. Men tyskarna var bra på att bygga skyddsrum och strömmade ut när stormelden upphörde. Med sig hade de de nya vattenkylda kulsprutorna och kunde meja fiender, som liar mejar gräs. Det gav första världskrigets kolossala förlustsiffror på flera tiotusental i de olika slagen. Vid försvarsstrid använder man begreppet spärreld, som också kan vara krypande.

Armbandsuret tillkom faktiskt för rent militära ändamål. Det skulle dröja lång tid innan armbandsuren kunde tävla med fickuren i hållbarhet och tillförlitlighet. Trots detta, och kanske som en modenyck fortsatte många att hålla sig med armbandsur. Det är inte länge sedan det var ytterst opassande att bära armbandsur till frack.

Jag vet inte hur många gånger jag hört talesättet att krig för mänskligheten framåt, men det var nu ganska länge sedan. Få människor formulerar sig nog så idag, när vi mest talar om mänskliga rättigheter och fredlig utveckling. Vad man menade var att den tekniska utvecklingen accelererade under krig och en tid efter krig. Krigets tekniska uppfinningar kunde vidareutvecklas och utnyttjas i det fredstida samhället. Färska exempel från världskrigen är flyget, rymdens erövring, radar och många andra teknikaliteter.

En uppfinning som stort förändrade kriget var atombomben, senare följd av vätebomberna med än större sprängverkan. Efter kriget skyndade man sig att klara ut hur atomkraften skulle kunna kontrolleras för att utnyttjas som kraftkälla. Det blev något verkligt stort till mänsklighetens fromma och i Sverige byggdes snabbt 12 reaktorer, som lätt kunde svara för hälften av vårt då stora kraftbehov. Sverige hade ju en mycket kraftslukande industri, som kunde byggas ut ytterligare, men nu till stor del är blott ett minne.

Tyvärr slarvade man på sina håll med säkerheten, vilket definitivt inte får ske. I Lenins efterföljd såg man på enskilda människoliv bland arbetarna i massan som i det närmaste betydelselösa. Man bortsåg från säkerhet när det gällde att försöka överträffa kapitalismen i produktion. Olyckor, som den i Tjernobyl kunde hemlighållas – trodde man.

Robert Nilsson, docent i strålningsbiologi och professor i toxikologi skrev i DN för två år sedan en artikel om hur strålningsskador (cancer) våldsamt överdrivits efter Tjernobyl av våra miljötokar. Bara genom att gruppen överlevande efter Tjernobyl mycket noggrant följts upp, kunde man överhuvudtaget påvisa någon ökning av antalet cancerfall.

Hur japanerna hade kunnat placera de två senare med härdsmälta drabbade reaktorerna i det andra olycksfallet som man gjort är för mig en gåta, även om de faktiskt klarade följderna av själva jordbävningen. De finns i världens mest jordbävningsdrabbade bälte och därmed även jordens mest tsunamidrabbade. Historiskt har 60 meter höga tsunamivågor förekommit här. Denna gång var tsunamivågen ”bara” ca 15 meter hög, men skyddsvallarna mot havet var fem meter höga.

Jordbävningens epicentrum låg ute till havs och vågen nådde Japan efter 40 minuter. Den kunde alltså dränka reservkraftens dubblerade både generatorer och dieselmotorer i havsvatten och därmed utlösa två härdsmältor. Enda trösten i bedrövelsen är att en del människor hann undan vattnet genom en 40-minutersrespit innan vågen nådde land. Konklusion: Människorna hade försökt följa med sin tid, men hade inte följt med sin tid.

I Sverige hade försvaret mycket kvar av moderniseringsbehov långt efter andra världskriget. 1947 skickades jag på viss militär utbildning i Stockholm. Min utrustning skickades per järnväg i en trälår med stort hänglås. Låren var fullpackad, ca 1 meter bred, en meter hög och en och en halv meter lång. I den låg bl.a. ett ganska stort fickur. Under VV2 producerades stötsäkra och rättvisande armbandsur och nu dröjde det inte länge förrän de batteridrivna uren kom, ett stort steg framåt.

När jag sitter så här och skriver dyker gamla minnen upp. Jag var 8 – 9 år då I 5:s soldater ibland marscherade förbi på väg till och från övningar på Frösön. Under marschen hem mot kasernerna i Östersund gick musikkåren ibland i täten. Sedan kom majoren Pousette till häst och så följde kompanierna. Majoren Pousette var imponerande. På den mäktiga magen och bringan med gott utrymme satt några kraschaner och en imponerande medaljsamling.

Kanske bidrog de här synerna till mitt senare militära engagemang. Den unge äventyrlige officeren Pousette hade bl.a. på den Persiske schahens uppdrag utbildat militär och med dem jagat rövare i Persien (sedan 1935 Iran). Någon gång, som 13-åring hörde jag majoren föreläsa om tiden i Persien.

Sedan 1967 ger cesiumklockan oss vår tidsstandard om inte den redan är överantvardad till något annat atomur. Jag följer nog inte med utvecklingen så noga numera. Nya och noggrannare atomur kommer fram hela tiden. En resonans hos cesiumisotopen svarar i den här klockan mot en frekvens exakt lika med 9 192 631 770 Hz, men det behövs andra klockor för att t.ex studera kontinentaldriften, kommunicera i telenät, och i rymden samt testa allmänna relativitetsteorin. Sådana klockor har tagits fram på ”löpande band”.

Tidens betydelse fortsätter att öka och intressanta enheter för tidmätning blir allt mindre. Vi hoppar direkt till persondatorernas och mobiltelefonernas tid. Biten blev en viktig sort. En Bit är den minsta informationsbärande enheten i telenät och datorer, alltså i digitala system. Moderna persondatorer använder 32 möjligen 64-bitars ord eller tecken. De första persondatorernas 8-bitarsord visade sig snabbt otillräckliga.

Jag gick här först in på att kort visa det digitala talsystemet, men efter två rader insåg jag att jag gick för långt och raderade. 32-bitarsord ger datorn eller din Ipad en rasande mängd ord eller tecken att arbeta med, även om apparaterna behöver en hel del själva för att t.ex. synkroniseras och förstå både sig själva och varandra.

I vetenskapens datorer förekommer t.ex. 128-bitars och 256-bitarsord. Hur många bitar militären har i vissa av sina datorer vet jag som civilist inte. Det är, som så mycket i det militära fortfarande hemligt, även om det som var hemligt medan jag jobbade där, numera till stor del görs känt och har lagts ned.

Kraven på överföringshastighet internt och ute på nätet blir högre och därmed kraven på korta operationstider. Telia lovar idag att klara topphastigheten 80 Mbit per sekund och har alltså sekunden uppdelad i 80 000 000 delar. Detta med en svarstid på 10 millisekunder i nuvarande 4g-nät. I det kommande 5g-nätet och delvis dessförinnan kommer de här tiderna att minskas ytterligare.

Forskarna jobbar med att framöver, åtminstone i vissa områden komma upp i överföringshastigheter på 10 gigabit (t.o.m 100-talet har jag hört) per sekund d.v.s. 10 000 000 000 bitar per sekund, eller ännu mer.

Det blir förstås väldigt många bitar av tiden när man gör dem så här små?