Söderhamnspolitiker

Att maktfullkomliga kommunpolitiker prioriterar skattemedels användning som de själva vill och utan hänsyn till folkvilja eller mer angelägna behov är ingen nyhet. Inte heller att de gör det utan hänsyn till gällande regler och tagande av ansvar.

Ett problem vi numera har att leva med är att våra kommunpolitiker helt enkelt är okunniga. Sedan jag börjat verka kommunpolitiskt i början av 70-talet, skickades jag av kommunen på ideliga, ofta tredagarskurser vid Kommunskolan i Sigtuna, som byggts 1956 för att utbilda förtroendevalda och tjänstemän i kommuner, köpingar och städer.

Behovet hade uppstått när 2 500 kommuner i en stor omläggning under 60-talet skulle bilda knappt 300 större kommuner. Mitt dåvarande parti hade också en omfattande utbildning centrerad till Gimo slott i Uppland, men också i studiecirkelform ute i partiföreningarna. Gimo slott ägdes då av Medborgarskolan, Högerpartiets studieförbund.

Kommunskolans verksamhet under SKL ebbade småningom ut, när politikernas frikostiga spridande av skattemedlen gjort att medlen till skolans drift sinade. Kommunskolan, som ändrat namnet till Stora Brännbo såldes 2007 till en privat aktör och gjordes om till ren konferensanläggning med högklassigt kök.

Numera ser man då och då rapporter i pressen (bl.a. Söderhamns-Kuriren) om hur många ofta yngre kommunpolitiker redan under sin första valperiod hoppar av sina uppdrag, missnöjda över att de inte får någon utbildning. Inte förstår vad de äldre ledamöterna talar om och hur sammanträdesordningen fungerar. De vet inget om sammanträdesteknik – votering, enkel fråga, reservationer, propositioner, interpellationer protokoll o.s.v., blir inte heller undervisade, kan inte göra sin röst hörd och bevaka sin rätt vid sammanträden.

I början av 80-talet, då jag själv ledde studiecirklar i sammanträdesteknik, skrev jag ett kompendium i ämnet som jag vet användes under två decennier. Senaste upplagan är daterad 12 okt. 1983 och första t.o.m. tredje styckena lyder:

Snart sagt varje medborgare deltager via yrket eller föreningsengagemang i sammanträden. Trots detta kan man lägga märke till en påfallande oförmåga att dels leda sådana och dels att som ledamot följa de regler som finns. Reglerna är i sista hand utformade med tanke på att alla ledamöter skall kunna följa med vad som försiggår och veta att deras möjligheter att ge uttryck åt sina åsikter och att efter förmåga påverka beslut i varje ärende inte undertrycks. Flera av oss måste dessutom vara beredda att axla ordförandens roll.

När Du äter följer du (kanske) vissa regler för bordskick. Om Du över huvud taget vickar sopptallriken för att få i Dig mesta möjliga av en god soppa, så gör du det så omärkligt som möjligt och genom att höja tallriken, så att soppan samlas i den bortre delen av tallriken från Dig sett. Varför gör Du så? Jo, därför att Du därigenom minimerar risken att spilla soppa utanför tallriken. Det är inte stadgat i lag att Du skall äta ”snyggt”, men vedertagna regler för detta finns sedan gammalt och är relativt omfattande – även om de är under uppluckring.

När det gäller regler för sammanträdesteknik är förhållandena något mer komplicerade.

• Regelbrott kan få svårare konsekvenser än ”en fläck på duken”.

• Reglerna avses garantera parlamentarisk demokrati (maximal möjlighet att påverka beslut och att ge uttryck för åsikt).

• Vissa regler är ”bindande praxis”, vissa är praxis men kan varieras inom vissa gränser.

• Inom föreningsvärlden råder ibland alldeles speciella regler.

• Vissa regler är reglerade i lagar eller särskilda föreskrifter (t.ex. en kommuns arbetsordning).

Det råder ingen som helst tvekan om behovet av bra utbildning för den som sätter sig i en styrelse, kommunalnämnd eller kommunfullmäktige. Jag avser då såväl allmänbildning som, med det snaraste efter val, mötesteknik. Det ansvaret ligger i första hand hos den valdes parti, men också hos den som tackar ja till ett politiskt uppdrag. En rad läroböcker i ämnet finns för den som är villig att lära sig.

Skatteverket menar nu att Lennart Gard (S), såsom ekonomiskt ansvarig kassör, skall ställas till personligt ansvar för att Ljusne AIK inte under den tid Gard varit kassör mellan 2009 och 2011 betalat skatterna för sina två anställda, 557 168 kronor. Det gäller dessutom löneskatter till vilka kommunen efter ansökan lämnat lönebidrag. Gard är dessutom ledamot av både KS och KF samt ordf. i kommunens Bygg- och miljönämnd.

Var det något som det tjatades om vid Kommunskolan i Sigtuna, så var det styrelseledamöters och tjänstemäns personliga ansvar och att de kan göras personligt ansvariga när det gäller ekonomiska felgrepp. Tänk bara efter hur mycket kommunen kunnat göra för sina åldringar om dessa medel kommit kommunen tillhanda.

Jag är ingen skatteexpert, men tror mig veta att en regel för arbetsgivare säger att löneskatten vid månadslön skall vara Skatteverket tillhanda senast den 12 i månaden efter utbetalningsmånaden.

Här tycker jag att man naturligtvis också bör titta på om Gard som ledamot i både kommunstyrelsen och fullmäktige deltagit i bidragsbesluten. Det skulle inte förvåna mig om det kan föreligga jäv.

Ett par oppositionspolitiker Söderhamns-Kuriren talat med är väldigt försiktiga i sina uttalanden. De måste väl iallsindar ha någon åsikt om huruvida Gard gjort rätt eller fel? Det är märkligt hur politiker håller varandra om ryggen. Vill de kanske inte att politiker skall kunna avkrävas något ansvar? Här är det ju tveklöst läge för minst en time out!

Omedelbart då jag började min senaste 40-åriga anställning i statlig tjänst 1953, så tilldelades jag ett tjänstemannaansvar och det var allvarligt menat. 21 år senare (1974 om jag minns rätt) togs tjänstemannaansvaret bort. Alla som arbetar i den offentliga sektorn är ju ”goda”, så det behövdes inget sådant. Så fel!

Det verkar ha gjort såväl politiker som tjänstemän i det närmaste immuna mot tillrättavisningar, men de blir åtminstone ibland synade av Förvaltningsrätten. Det gamla tjänstemannaansvaret bör med det snaraste återinföras och så har det varit under lång tid.

Numera uppträder väldigt många politiker och tjänstemän som om de går på SSRI, medan de då och då borde känna ångest över en del av vad de beslutat. Mycket av medkänsla verkar tyvärr borta i regering, riksdag och fullmäktigeförsamlingar och långtifrån allt kan bero på okunnighet. En del av dem verkar inte ens förstå att de är medskyldiga till beslut, där de inte reserverat sig. Något som oftast bör ske skriftligt, varvid man bör kunna formulera sig i skrift under tillämpning av formalia.

I Söderhamns-Kuriren 19 april läste jag Gards uttalanden. ”Visst det gjordes en prioritering av mig och där tycker Skatteverket att jag har prioriterat fel och det är det som förvaltningsrätten ska pröva nu. Hade det funnits pengar hade vi betalat, så är det.”

Men Gard, som under många år åtagit sig mycket tunga politiska uppdrag, uttalar sig underligt och fel. Det fanns pengar, bl.a. kommunens bidrag till föreningens lönekostnader. Men dessa använde Gard helt oansvarigt till annat. Kurirens uppgifter kan jag inte tolka på annat sätt än att de användes till föreningens dryga elräkningar för ishallens drift.

Gard säger: ”Det vore en sak om jag hade gjort det för egen vinning, att jag förskingrat och stoppat pengarna i egen ficka. Nu är det ju inte så. Det här är alldeles för snabbt i sammanhanget.”

Nej, såsom medlem och ansvarig kassör i föreningen LAIK tyckte han sig åtminstone tills vidare kunna stoppa skattemedlen i föreningens ficka. Det liknar, tycker jag, faktiskt förskingring till annans förmån.

Är Gard bara okunnig? Trodde han så säkert att han skulle kunna få fullmäktige att anslå ytterligare miljonbelopp till sin uppenbarligen under alldeles för lång tid konkursmässiga förening. Gard hade åtagit sig ett mycket ansvarstyngt uppdrag som kassör i en förening med mycket dålig ekonomi, som knappast kunde väntas bli bättre. Förstod han inte det? Han var kassör mellan 2009 och 2011.

Gard säger också till Kuriren: ”Sedan vill Skatteverket göra mig personligt betalningsansvarig, vilket inte är så jättevanligt. Men så är det i alla konkurser, det handlar om brist på pengar.” Det är bara det att Gard inte verkar ha förstått att man inte bara kan låta bli att betala skatter och lägga pengarna på annat, dessutom under ganska lång tid och då föreningen uppenbarligen inte heller i en framtid skulle kunna betala.

Gards uttalanden är märkliga rätt igenom. ”Det är lätt att vara efterklok, men kanske skulle vi ha begärt LAIK konkurs själva 2011. Men det hade i sak inte blivit annorlunda. Det fanns inga mer pengar för det”, säger han också. Kan man inte tycka att detta skulle ha skett långt tidigare än så? När Gard långt tidigare slutade att betala de anställdas skatter t.ex.

Jag tycker faktiskt synd om Gard och gissar att han slipper betala den dryga halvmiljonen och det skulle ju säkert bli kännbart, även om han under lång tid uppburit ett väl tilltaget arvode för sina diverse politiska uppdrag. Sossarna har alltid tagit till frikostiga arvoden för sig själva, då de varit i maktställning.

Slutligen lite mer om våra problematiska politiker.

Sören Holmberg och Henrik Oskarsson, båda statsvetare och professorer redovisar i en nyutkommen studie ”Nya svenska väljare” den aktuella partikrisen. Den behandlas också i en nu aktuell rapport från Timbro skriven av Oscar Hjertqvist.

Från studierna kan vi avläsa en del intressanta fakta: Före 1965 var de svenska partierna privatfinansierade och före 1948, då jag fyllde 21 år och därmed ansågs kunna vara tillräckligt klok för att rösta, så bestod partiinkomsterna till mellan hälften och 90 % av gåvor. Idag utgör gåvorna 5 % av partiinkomsterna. Nyliberalismen, och därmed egoismen frodas ute i samhället och underhålls genom återkommande skattesänkningar för en välbeställd majoritet, d.v.s. yngre med jobb.

Medlemsavgifterna utgör idag för svenska riksdagspartier mellan 3.3 och 0 % av intäkterna och 2010 stod det offentliga för 85 % av partiinkomsterna. Men så är också bara 3 % av svenskarna partimedlemmar. Det är inte lätt att bland dessa medlemmar hitta den intelligentia man behöver, men partierna kan inte bara bestå av ett partiprogram. Man behöver också engagerade och vakna medlemmar som är beredda att jobba och där tillräckligt många är beredda och lämpliga till politiska befattningar.

70 % av oss känner sig inte som anhängare av något parti. Ord som partikris och demokratikris har vunnit insteg i media. Det är inte lätt och kan vara omöjligt att hitta kompetent folk, när man har så få som 3 % av befolkningen att välja bland och urvalet blir då naturligtvis ofta inte vad man behöver. Det är illa, det är bara att konstatera detta.

Sverige är unikt i världen med sina höga partibidrag från stat och kommun. Kanske ligger Tyskland närmast oss med hälften medlemsavgifter och hälften partibidrag och partibidrag skall vi ha. Rekryteringen skulle i alla fall få en skjuts framåt om partibidragen sänktes och en skjuts behöver den.