Skolan är alltid aktuell

I Söderhamns-Kuriren skriver idag journalisten Lars Ragnar Forsberg med rubriken Så kan det inte fortsätta. Underrubriken är: Om jag vore kommunalråd i Hälsingland skulle jag inte kunna sova om nätterna. Jag skulle vrida mig i kallsvettiga lakan…

Det är en slutsats han ingalunda är ensam om. Jag har skrivit en del om problemet skolan tidigare och kommunerna har ett ansvar för att skolorna t.o.m. gymnasiet fungerar väl sedan Göran Perssons tid som skolminister. Men skolorna har fungerat allt sämre sedan 50-talet, alltså sedan sextio år tillbaka. Gymnasiet dock sedan sjuttiotalet, då studentexamen med censorer slopades och helst alla skulle förses med studentmössa. Detta kunde naturligtvis genomföras genom en i det närmaste kravlös skola.

Ändå går många elever ut högstadiet utan behörighet att söka till gymnasiet och andra utan behörighet att efter gymnasiet söka till högskola. Särskilt gäller detta kommuner i Hälsingland, där Söderhamn nog är sämst med 53 elever från högstadiets nia visade sig vara obehöriga att söka gymnasieplats efter vårterminens slut 2012.

Svensk skolhistoria har jag ganska ingående, men med betoning på betygsfrågan, ganska ingående beskrivit den 19 april 2011. Du hittar inlägget under etiketten Skolpolitik i vänsterspalten här. Ett annat inlägg 20 maj 2010 med samma etikett som kan vara av intresse i sammanhanget är Betyg från sjätte klass?

Ett litet exempel på hur bedrövliga skolresultat numera kan vara är att det finns ett antal både lärare och journalister som inte förstår hur bestämda artiklarna i pluralis de och dem skall användas. ”Dem är dåliga i skolan, dem som bestämmer, politiker och knaspedagoger, har ju förstört skolan.” Jag misstänker att det är det vardagliga ”dom” som trasslat till det för enkla själar i gruppen IQ < ≈ 100, av vilka en stor del numera är både journalister och lärare.

Katederundervisning är ett fult ord för yngre lärare och vid lärarhögskolor. Många lärare tror på fullt allvar att de kan förmedla gedigna kunskaper genom att bara finnas som handledare. Elever sitter vid datorer och finner att gör man si, så blir det så. Frågan varför ställs aldrig, men det ges fina förutsättningar för att lära sig dataspel, som tar över tiden för läxläsning.

Skolan har blivit stressig och det måste den väl, när uppgiften att lära flyttas över från läraren till eleven. Det finns högt bildade autodidakter, men de läser böcker och i rätt ordning, så att de kan tillgodogöra sig innehållet, fatta det som står i böckerna.

”Snällbetyg” blev vanliga i början av 70-talet. Jag minns en professor från Kungl Tekniska Högskolan, KTH, som jag pratade med vid någon skolkonferens. Han verkade helt uppgiven, besviken, för att inte säga förbannad. På KTH fick man då studenter som inte alls behärskade gymnasiets matematik, något som fullständigt kullkastade KTH:s undervisningsplanering. Plötsligt tvingades man börja med gymnasiets matematik och så är det än idag..

I början av 60-talet hade jag börjat intressera mig för politik och åtagit mig småuppdrag såsom ledamot av taxeringsnämn o.s.v. I mitten av 70-talet, och efter mycket övertalning åtog jag mig ett suppleantuppdrag i skolstyrelsen. Efter ett halvår fann jag mig plötsligt vara v. ordf. p.g.a. att ordinarie avflyttat från kommunen.

Det var något jag absolut inte tänkt mig. Nu blev jag tvungen att sena kvällar och ofta långt in på natten läsa in uppdraget. Förutom styrelsens handlingar var det bl.a. fråga om ett antal böcker. Jag skulle ju också vara oppositionens gruppledare. Jag läste läroplaner och annat tills ögonen blödde.

Skolan omfattades av stora reformer den här tiden. Bl.a. kom ”Skolans inre arbete, Sia-skolan. Regeringens proposition, 1975/76:39 kom i februari 1976, precis när jag tillträdde. Det var en omfattande reform, som i bokform (348 sidor) omedelbart gavs mig. Olof Palme var nu statsminister efter att ha varit skolminister.

Många tokerier följde med Sia och några få bra reformer. Grundskolan skulle nu tillämpa arbetssätt och arbetsformer som mer anknöt till förskolepedagogiken. Fritt valt arbete ersatte mer eller mindre en del viktig tid för skolämnen.  Främst var det väl historia och geografi som fick stryka på foten. Fritt valt arbete skulle vara roligt och eleven fick i stort sett själv hitta vad hen ville göra på den här skoltiden. Det blev allt från bordtennis till jag vet inte vad. Kommunen gavs i alla fall en rad problem med anordnandet av olika lekar.

”Skolmognadsprov och skolmognadsklasser bör inte längre förekomma” stod det i propositionen. Här tog man alltså bort något som hade räddat många elevers vidare skolgång. ”Undervisningsgruppernas storlek kommer liksom f.n. att ofta avvika från klassens och anpassas till behovet i klassen, ämnet, undervisningsmomentet. Någon fast elevgruppering som bygger på elevernas kunskaps- och prestationsgrad får inte förekomma” kunde man vidare läsa. Allt som varit så bra för många elever. Man kunde alltså fortsätta att då och då, vid behov, samla 100-tals elever i aulan för lektion med bara en eller ett par lärare. Något min dotter då och då som elev klagade över. ”Ingen lär sig någonting utom bus,” sa hon.

En annan stor sak var ny läroplan för grundskolan, Lgr 80, som blev ganska vettig eftersom Britt Mogård (M) som skolminister fick ett ord med i laget. Som kommunpolitiker kom jag att ägna 12 jobbiga år i opposition åt skolfrågor. Hela tiden kom reformer som mer eller mindre kvaddade vettigt skolarbete. Nuvarande skolminister kan inte ha det lätt som fått en kvaddad skola i knäet. Reparationstiden blir lång. Det är alltså min tid som skolpolitiker som gör att jag idag intresserar och engagerar mig lite i skolpolitik.

Lite bättre skulle det kunna vara om vårt kommunalråd kunde prioritera bättre. Om detta kan jag skriva hur mycket som helst, men kl 00.45 får det vara nog för denna gång.