Under LIVSVIKTIGT hade Söderhamns-Kuriren i lördags en tvåsidig artikel med uttalanden från forskare vid stadens Centrum för Flexibelt Lärande, CFL. Jag vet inte om forskare egentligen skall omges av citationstecken? Så påverkas vi av nidbilderna var rubriken. Underrubriken löd: ”Vi är feta, dumma och fattiga. Budskapen sprids i media och etsas fast i vårt medvetande. I längden kan det få allvarliga konsekvenser. – Blir man hela tiden kategoriserad i negativa termer får det på sikt en väldigt stigmatiserande effekt, säger forskaren Maria Vallström.”
Det är faktiskt inte mitt och andras bloggande hon syftar på. Det är Statistiska Centralbyråns (SCB) officiella statistik. SCB är en statlig förvaltningsmyndighet med uppgift att bl.a. utveckla, framställa och kommunicera statistik över hur kommuner och landsting sköter sina uppgifter och hur medborgarna i olika landsändar mår. En stor del av denna officiella statistik regleras av EU, som menar att människor i unionen skall kunna jämföra och bosätta sig där det passar dem bäst.
Du har väl observerat att resultatet av SCB:s mätningar redan i rubriken kallas nidbilder. Jag för min del ser dem som värdefull information, alldeles särskilt avsedd för våra politiker. Det är de som skall rätta till de missförhållanden som avslöjas. Men resultaten ger också oerhört viktig info till berörda myndigheter, allmänheten/väljarna, företagen som vill investera o.s.v. faktiskt i det oändliga.
En tanke bakom de här uppgifterna till och från SCB är förhoppningsvis att allmänheten skall hållas informerad om hur politikerna lyckas. Det enda allmänheten/väljarna i en demokrati kan göra är att i val vart fjärde år godkänna eller avsätta sina makthavare. Jaja, men revolution, inte ens demonstration verkar ligga nära till hands för svenskarna och det är inget för en kommun eller ett enstaka landsting.
Som enskilda medborgare kan vi också blogga och skriva insändare om våra bedrövliga politiker och resultatet av deras ”vedermödor”. Men tyvärr varken ser eller hör de väljarna mellan valkampanjerna och många av dem verkar knappt läskunniga.
I tidningsartikeln räknas några av SCB:s ”nidbilder” upp, t.ex. Söderhamn har kortaste medellivslängden i riket, vilket väl säger allt om våra lokala politiker. Mer än varannan länsbo är överviktig. Endast nio procent av befolkningen i Söderhamn har en eftergymnasial utbildning på minst tre år. Snittet för riket är det dubbla.
Av söderhamnarna i åldern 25 – 64 år klassas bara 12 procent som högutbildade (jämfört med 50 procent i Danderyd) enligt SCB. För övrigt ett undersökningsresultat som kan slå väldigt snett, eftersom många yrken förutom läkare, ingenjörer och lärare innebär ständiga vidarestudier under hela yrkesverksamma tiden.
Nu blir det riktligt tragiskt.
”Men hur påverkas vår kollektiva självkänsla av att ständigt se vår kära kommun och vårt kära län hamna bland bottenskrapet i undersökning efter undersökning. Bryr vi oss? Eller sätter sig listorna fast som iglar långt inne i vår hjärnbark och sakta men säkert suger ut vår livslust och kärlek till vår hemort?”
Frågan kom från bekymrad läsare som undrade vad de negativa budskapen gör med oss som bor i kommunen – med invånare, politiker och tjänstemän? Jag vet svaret. De, framförallt politikerna bör ta det till sig och försöka förbättra kommunens placering i listorna.
Enligt forskaren Maria Vallström bidrar de ständigt återupprepade och destruktiva budskapen om landsorten till dess stigmatisering. Det drar ner platsens värde, både bland invånarna och utomstående betraktare. Maria och Mikael, hennes man också forskare vid CFL har själva erfarenhet av det.
– Det har kommit hit forskare från större städer som börjat förklara för oss hur ”riktig forskning” går till, som om vi inte kan vara forskare bara för att vi bor i Söderhamn, säger Maria. Uppenbart är väl därmed egentligen bara att de inte uppfattade hennes forskning som kvalificerad?
Om några är stigmatiserade av SCB:s resultat, så verkar det vara Maria och Mikael vid CFL. Forskare från ”större städer” sade tydligen aldrig: ”Forskare från Söderhamn”. Jag är ganska säker på att de väl visste att vi har förnämliga forskare i Kiruna, Luleå, Umeå, Linköping, Halmstad, Lund, Växjö, på Gotland och många andra små orter. för att ta några exempel. Likaså att vi i Sverige har många mycket välkända etnologiska forskare.
Välbekant är att etnologi med tiden blivit ett mycket vittomfattande forskningsområde, även för amatörer. Ett exempel är alla släktforskare, som i datoråldern fått sitt arbete underlättat på ett fantastiskt sätt.
Själv har jag i nära tre decennier haft uppdrag att lägga ut och styra uppdrag (dock inte etnologiska) gällande tillämpad forskning. Jag har helt klart för mig hur viktigt det är att dyrbar forskning hamnar hos verkligt kompetenta forskare, för att inte våra pengar skall brännas till ingen nytta.
Kritiker har också sin plats befogad. Inget lär bli bättre med bara beröm och när kritik drar ut långt på tiden, så beror det vanligen på att ingen bättring skett.
Betyg behövs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar