Kommunal och regional obalans växer

Först

Jag föddes i mars 1927 d.v.s. för snart 86 år sedan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. (S), från 1932 vid makten och i samförstånd med de borgerliga, började så sakteliga bygga upp Det Svenska Folkhemmet. Detta sköt verklig fart efter WW2, då svensk ekonomi kunde blomstra. Vi var ju oskadade av kriget, medan resten av Europa skulle återuppbyggas till stora kostnader. Nu är Fredrik Reinfeldt (M) ofta i samförstånd med övriga partier i full färd med att i nyliberal anda montera ned detsamma.

Försvarets nedmontering genomfördes till mycket stora kostnader redan under Göran Persson (S) och med god militär assistens. På ett par års tid lyckades man avveckla och skrota det mycket påkostade svenska försvar som då fanns. Jag vet ganska väl vad jag skriver om nu.

Det fanns t.ex. inte så många anläggningar för försvaret som jag inte sett både in- och utvändigt. Jag kände till läge och funktion för alla anläggningar med behov av någon sorts telesamband. Jag deltog i försvarsmaktsövningar både i högkvarter och milostab

Under ett halvt sekel byggde vi hiskeliga berganläggningar ofta med stora trevåningshus på gigantiska stötdämpare för att stå emot de skakningar i berggrunden som moderna vapen orsakar. Jag var försvarsanställd 1943 – 1949 och 1953 – 1993 (46 år) alltså under såväl WW2 som kalla krigetperioden. De senare 40 åren med uppgiften planering av samband för totalförsvaret, vilket gav både god detaljkännedom, överblick över vad som åstadkommits och det som senare helt enkelt förstördes.

Naturligtvis finns hemliga militära åtgärder som vidtagits sedan jag pensionerades och om vilka jag inte har en aning, men här finns laglig spaning t.ex. från SIPRI såväl som media vilka ändå ger mycken klarhet.  Nog nu om vårt nedlagda försvar, som tidigast om sex år, från 2019 och icke trovärdigt, skall kunna försvara en plats, eller litet område upp till en vecka.

Kommuner och landsting

Framgångsrika och välmående kommuner finns i regioner med stark företagsanda. Där Jantelagen inte gäller, där det därför finns många ägarledda småindustriföretag. Där företagens kalkyler ser annorlunda ut än i storföretagen och vinsten investeras i företaget bl.a. för att klara framtida kriser.

Där företagande ses som en stor tävling, där alla är med. Där företagens framgång ses som den egna och företagarna ser till att överleva krisperioder som alltid kommer. Min mor var egen företagare, liksom många i hennes släkt. Under hela sitt liv försökte hon lära mig, som inte var företagare, att det alltid kommer sämre tider och att man måste vara beredd på detta. Det råder ingen tvekan om vad hon fått sig itutat från barnsben.

Många mindre industriföretag med fungerande nätverk ger stora fördelar. – ”Vi klarar inte den här leveransen, men tillsammans med det eller det företagen klarar vi det och så får det bli”. Småindustrierna bör vara diversifierade med verksamhet i många branscher t.ex. trä, plast, gummi och metall men också tjänsteföretag.

För att vara en attraktiv region att bosätta sig i för den friske och arbetsföre måste det finnas bra förskolor, skolor och bra och lättillgänglig sjukvård för alla. Då tänker jag både på kvalificerad sådan, där möjligheten att snabbt nå kvalificerad vård kan vara livsviktig men även rutinsjukvård. Klimatet för egenföretagande är naturligtvis oerhört viktigt för företagare. Mycket annat är naturligtvis av stor vikt, men jag nöjer mig med att dessutom nämna kunniga och ärliga politiker.

Söderhamn

Hur skulle något sådant kunna utvecklas i Söderhamn med dess gamla bruksmentalitet och ett kommunhus där allt tyder på att jantelagen styr?

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får ”sticka upp” och tro att man kan bättre än andra på något sätt. Jantelagen lär sedan länge vara kopplad till kulturen i Söderhamns kommunhus. Efter Ylva Larssonaffären lär det ryktet bli särskilt svårt att komma ifrån. Inte lär det locka kunniga kommunaltjänstemän till Söderhamn, inte heller till att uttala sig när något går på tok i kommunen

Från 60-talet

Då 60-talet sjöng på allra sista versen började jag delta i partiarbete. Utbyggnaden av Välfärdssverige hade skjutit fart efter WW2 och det var bra. Emellertid drog det med sig ständigt ökande skattesatser, vilket gjorde skatte- och bidragsfusk lönande och allt vanligare, utan att det gjordes särskilt mycket åt det.

Människor kunde till och med utan risk skryta inför släkt och vänner över hur man lyckats lura stat och kommun på skatter och bidrag, alltså egentligen de inför vilka man skröt. ”Svartjobb” blev allt vanligare. 1970 tillträdde Gösta Bohman som ledare i partiet, vilket sporrade många även mig.

1971 skedde ett politiskt systemskifte vid den stora kommunsammanslagningen. Tusentalet kommuner blev 277 stycken. Västerhaninge, där jag var bosatt och med ca 3 000 innevånare slogs ihop med Österhaninge till en kommun med ungefär 10 000. De var båda inflyttningskommuner. Bostadsbristen i och runt Stockholm var skriande och kommunerna runt storstaden såg möjligheterna att bygga ut. Jag har beskrivit detta i tidigare inlägg.

Tyvärr medförde det hela att den politiska atmosfären förändrades till det sämre. De lokala frågorna politiserades och konflikterna togs gärna upp och späddes på genom lokala media. Det blev en polarisering i lokalpolitiken som egentligen inte fanns bland väljarna.

Nu skulle kommunpolitikerna fungera som ombud för sina partier och inte som väljardelegater med personliga mandat att avlyssna medborgarna. Partireglerna för hur man skulle uppföra sig blev stränga. Partilinjerna skulle följas av alla.

En annan konsekvens blev att antalet kommunpolitiker minskade till en bråkdel. Politiken blev, tyckte också många, bråkig och otrevlig och många hoppade av. 1965 var antalet kommunalpolitiska uppdrag 25 per tusen invånare och det sjönk ganska snabbt följande två decennier till mindre än 5 per tusen alltså mindre än en femtedel. Självklart påverkades demokratin negativt.

Antalet politiker fortsatte att minska och efter valet 1991 minskade det med inte mindre än 7 000 personer eller nio procent. Flera kategorier medborgare blev svårt underrepresenterade i politiska församlingar. Dit hör idag t.ex. äldre (pensionärer) och privatanställda.

Kvalité

De allt färre politikerna får en allt svårare roll, medan samtidigt kvalitén minskat oroväckande sedan fyra decennier. Det kan ju vara långtifrån trevligt att försöka verka som politiker. Till detta kommer något som skulle kunna benämnas utveckling.

Evolutionen är en utveckling som sker ytterst långsamt. Människohjärnan har inte utvecklats märkbart sedan tiotusentals år, när mannens uppgifter var att samla byte, försvara familj och klan, jaga och fiska. Kvinnorna blev de som beredde födan beredde hudarna och tog hand om barnen.

Idag behöver vi minst 12-årig, väl organiserad skolutbildning för att hjälpligt klara oss i livet. Vi måste ständigt välja och fatta en massa beslut i frågor där den utbildningen inte räcker långt. Kort uttryckt: Livet har blivit oerhört mycket mer komplicerat och mängden nödvändiga beslut så många gånger fler och svårare.

Politiker, som har att fatta beslut för oss alla, sitter där många gånger med ett IQ under 100 och miserabel utbildning, eftersom få vill åta sig politiska uppdrag eller snart hoppar av de uppdrag de åtagit sig.

Under 70-talet hoppade ungefär var fjärde kommunpolitiker i Haninge av sitt uppdrag och på 80-talet var tredje. (Källa: ”Den maktlösa politiken”, Björn Jerkert, under lång tid kommunreporter vid DN.)

Partierna tappar också ständigt medlemmar och klarar sig bara genom generösa partibidrag från både stat och kommun. Socialdemokraterna tappade tre fjärdedelar av sin medlemskader i samband med att den illa sedda kollektivanslutningen via LO slopades

Lokalpolitiskt lever partierna bara upp i samband med valen vart fjärde år och har då utan undantag mycket svårt att rekrytera godkännbara medborgare till de politiska uppdragen. Själv kom jag in i kommunfullmäktige i Haninge alldeles i början av 70-talet. En kommun som har föga gemensamt med Söderhamn och ligger 2 mil söder om Stockholm.

Här bodde ca 10 000 människor i mitten på 50-talet, idag bor här 80 000 och i kommunens verksamheter arbetar närmare 5 000 anställda, drygt 6 %. Befolkningen ökar stadigt och raskt liksom i hela Stockholmsområdet. Byggverksamheten är enorm och i år har kommunen nominerats till utmärkelsen Sveriges äldrevänligaste kommun, något som ligger långt fjärran från Söderhamns möjligheter.

Idag är Moderata Samlingspartiet kommunens största parti. De borgerliga partierna plus Miljöpartiet (4 mandat) har bildat en politisk plattform med 33 mandat i fullmäktige mot Socialdemokrater, Vänsterparti och Rättvisepartiet socialisterna med 24 mandat. Därtill kommer Sverigedemokraterna med 4 mandat.

Själv var jag politiskt aktiv under 70-, 80- och en bit in på 90-talet, då jag satt i kommunfullmäktige, diverse nämnder och kommunala bolagsstyrelser liksom halva tiden i kommunstyrelsen. Den allra största delen av den tiden som opponent. Kommunen styrdes av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna.

Oppositionens insyn i den kommunala verksamheten var visserligen betydligt bättre än den man idag inte verkar ha i Söderhamn, men ändå inte tillräcklig. Bl.a. hade oppositionen egna oppositionsråd, som följde verksamheten i kommunhuset. Det hela resulterade ändå i den värsta ekonomiska katastrof någon svensk kommun råkat ut för, den s.k. ”Haningehemsskandalen”.

 I största korthet rörde det sig om en ombyggnad av ett s.k. miljonområde, Brandbergen, som beslutades restaureras till en beräknad kostnad av drygt 900 milj. kronor, men småningom visade sig kosta tre miljarder. Till detta fanns kopplat en sedan långt tidigare mycket dålig kommunekonomi, med exempelvis på kort tid alldeles för många hyreslägenheter i kommunal ägo. En utbyggnad mot vilken vi i oppositionen under många år protesterat och som en tid gav 2 600 tomma hyreslägenheter i kommunen.

Kommunalråd I och kommunstyrelsens ordf. var på 80-talet Hans-Eric Andersson, skicklig S-politiker med ett fantastiskt detaljminne. Han blev också riksdagsledamot och Vd i ett kommunalt bolag och sitter nu i PRO:s styrelse. I slutet på 80-talet tog en yttre vänsterfraktion makten hos S och det passade inte Hans-Eric, han gick till riksdagen.

När Björn Jerkert, som skrivit boken ”Den maktlösa politiken” intervjuar Hans-Eric säger denne (Citat ur boken.):

– Väljarna skulle chockas om de hörde de okunniga interna diskussionerna på partimöten. Allt färre vill bli politiker och de som blir det blir allt mindre representativa för invånarna. Partierna är mycket svaga. Dessutom är det tjänstemännen som bestämmer. Det finns två slag av politiker. De som inser det och de som ännu inte upptäckt det.

Han menar att politikern som lekman inte kan styra alla dessa högt utbildade jurister, ekonomer, ingenjörer, arkitekter. De får lov att lita på sina tjänstemän i förvaltningarna som ju förser dem både med fakta och de rätta argumenten. (Slut citat.)

Det jag uppfattar störde Hans-Eric särskilt är att varje medlem i arbetarkommunen ägde en röst vid dess möte före fullmäktigemötet, där man beslutade hur fullmäktigegruppen skulle uppträda i fullmäktige.

Med andra ord fattades kommunens beslut egentligen i arbetarekommunen och inte i kommunfullmäktige. Något jag vet störde även S kommunalråd i angränsande kommuner, där detta inte hörde till ordningen. Liknande möten hålls även i övriga partier, men är naturligtvis inte annat än rådgivande för partiets fullmäktigegrupp, som är väljarvald.

Vänsterfraktionen hos S tog över den mesta makten och besatte kommunalrådsposter, vilket slutade illa. Man började detaljstyra verkställigheten, vilket förvaltningscheferna uppfattade som rent sabotage av deras arbete. Detta dessutom i ett läge med mycket dålig ekonomi och alltså medelsbrist.

En nödvändig förutsättning är att kommunerna i sämre tider minskar sina åtaganden. Tyvärr gör kommunpolitikerna inte sällan tvärt om. Skola, vård och omsorg hamnar i strykklass. Många väljare märker inte så tydligt om man ökar antalet elever i skolklasserna, eller minskar antalet platser inom äldrevården.

Det är helt enkelt bedrövligt att det politiska systemet inte anpassar sig till de sämre ekonomiska förutsättningar, som i Söderhamn varit förhärskande sedan Emerson på 90-talet lade ned verksamheten. Besparingarna har framförallt drabbat det som skall vara kommunal kärnverksamhet, vård, skola och omsorg, medan politikerna satsar på sådant man tror ger popularitet i vida kretsar.

Den omtalade målstyrningen är mest prat, medan politiken skulle kunna vitaliseras om beslut och produktion verkligen skiljs åt. Nu sitter tydligen mäktiga S-politiker i ett bostadsbolag och bestämmer efter eget gottfinnande hur staden skall utformas, var stora punkthus skall uppföras. När stadsarkitekten, kvalificerad för uppgiften, motsätter sig placeringen blir det omedelbart avsked på grått papper.

Kommunen måste självklart minska sina alltför många och kostsamma åtaganden och koncentrera sig på kärnuppgifterna. De är skola vård och omsorg och inte evenemangshall med bandyplan, bowlinghall, kommunala vindkraftverk, frikostiga föreningsbidrag och mycket annat.

Politikerna har det övergripande ansvaret för att allt avvägs förnuftigt och går rätt till och säger sig alltid ta det, vilket sällan blir fallet. Gud bevare Söderhamn säger en sekulär humanist.