Livsviktigt i Söderhamn

Under LIVSVIKTIGT hade Söderhamns-Kuriren i lördags en tvåsidig artikel med uttalanden från forskare vid stadens Centrum för Flexibelt Lärande, CFL. Jag vet inte om forskare egentligen skall omges av citationstecken? Så påverkas vi av nidbilderna var rubriken. Underrubriken löd: ”Vi är feta, dumma och fattiga. Budskapen sprids i media och etsas fast i vårt medvetande. I längden kan det få allvarliga konsekvenser. – Blir man hela tiden kategoriserad i negativa termer får det på sikt en väldigt stigmatiserande effekt, säger forskaren Maria Vallström.”

Det är faktiskt inte mitt och andras bloggande hon syftar på. Det är Statistiska Centralbyråns (SCB) officiella statistik. SCB är en statlig förvaltningsmyndighet med uppgift att bl.a. utveckla, framställa och kommunicera statistik över hur kommuner och landsting sköter sina uppgifter och hur medborgarna i olika landsändar mår. En stor del av denna officiella statistik regleras av EU, som menar att människor i unionen skall kunna jämföra och bosätta sig där det passar dem bäst.

Du har väl observerat att resultatet av SCB:s mätningar redan i rubriken kallas nidbilder. Jag för min del ser dem som värdefull information, alldeles särskilt avsedd för våra politiker. Det är de som skall rätta till de missförhållanden som avslöjas. Men resultaten ger också oerhört viktig info till berörda myndigheter, allmänheten/väljarna, företagen som vill investera o.s.v. faktiskt i det oändliga.

En tanke bakom de här uppgifterna till och från SCB är förhoppningsvis att allmänheten skall hållas informerad om hur politikerna lyckas. Det enda allmänheten/väljarna i en demokrati kan göra är att i val vart fjärde år godkänna eller avsätta sina makthavare. Jaja, men revolution, inte ens demonstration verkar ligga nära till hands för svenskarna och det är inget för en kommun eller ett enstaka landsting.

Som enskilda medborgare kan vi också blogga och skriva insändare om våra bedrövliga politiker och resultatet av deras ”vedermödor”. Men tyvärr varken ser eller hör de väljarna mellan valkampanjerna och många av dem verkar knappt läskunniga.

I tidningsartikeln räknas några av SCB:s ”nidbilder” upp, t.ex. Söderhamn har kortaste medellivslängden i riket, vilket väl säger allt om våra lokala politiker. Mer än varannan länsbo är överviktig. Endast nio procent av befolkningen i Söderhamn har en eftergymnasial utbildning på minst tre år. Snittet för riket är det dubbla.

Av söderhamnarna i åldern 25 – 64 år klassas bara 12 procent som högutbildade (jämfört med 50 procent i Danderyd) enligt SCB. För övrigt ett undersökningsresultat som kan slå väldigt snett, eftersom många yrken förutom läkare, ingenjörer och lärare innebär ständiga vidarestudier under hela yrkesverksamma tiden.

Nu blir det riktligt tragiskt.

”Men hur påverkas vår kollektiva självkänsla av att ständigt se vår kära kommun och vårt kära län hamna bland bottenskrapet i undersökning efter undersökning. Bryr vi oss? Eller sätter sig listorna fast som iglar långt inne i vår hjärnbark och sakta men säkert suger ut vår livslust och kärlek till vår hemort?”

Frågan kom från bekymrad läsare som undrade vad de negativa budskapen gör med oss som bor i kommunen – med invånare, politiker och tjänstemän? Jag vet svaret. De, framförallt politikerna bör ta det till sig och försöka förbättra kommunens placering i listorna.

Enligt forskaren Maria Vallström bidrar de ständigt återupprepade och destruktiva budskapen om landsorten till dess stigmatisering. Det drar ner platsens värde, både bland invånarna och utomstående betraktare. Maria och Mikael, hennes man också forskare vid CFL har själva erfarenhet av det.

– Det har kommit hit forskare från större städer som börjat förklara för oss hur ”riktig forskning” går till, som om vi inte kan vara forskare bara för att vi bor i Söderhamn, säger Maria. Uppenbart är väl därmed egentligen bara att de inte uppfattade hennes forskning som kvalificerad?

Om några är stigmatiserade av SCB:s resultat, så verkar det vara Maria och Mikael vid CFL. Forskare från ”större städer” sade tydligen aldrig: ”Forskare från Söderhamn”. Jag är ganska säker på att de väl visste att vi har förnämliga forskare i Kiruna, Luleå, Umeå, Linköping, Halmstad, Lund, Växjö, på Gotland och många andra små orter. för att ta några exempel. Likaså att vi i Sverige har många mycket välkända etnologiska forskare.

Välbekant är att etnologi med tiden blivit ett mycket vittomfattande forskningsområde, även för amatörer. Ett exempel är alla släktforskare, som i datoråldern fått sitt arbete underlättat på ett fantastiskt sätt.

Själv har jag i nära tre decennier haft uppdrag att lägga ut och styra uppdrag (dock inte etnologiska) gällande tillämpad forskning. Jag har helt klart för mig hur viktigt det är att dyrbar forskning hamnar hos verkligt kompetenta forskare, för att inte våra pengar skall brännas till ingen nytta.

Kritiker har också sin plats befogad. Inget lär bli bättre med bara beröm och när kritik drar ut långt på tiden, så beror det vanligen på att ingen bättring skett.

Betyg behövs!

Konsulter m.m. och naturligtvis Söderhamn

Jag börjar för så där 50 år sedan. Lönekostnaderna i min enhet på jobbet ökade stadigt liksom personalbehovet vid den tiden liksom skatterna för alla. Försvarets Materielverk fanns inte utan på den tiden var det fråga om tre myndigheter. Lite förenklat benämndes de: Arméförvaltningen, Marinförvaltningen och Flygförvaltningen.

Ansvaret att bygga ut det nya Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL) hade av statsmakten lämnats till Flygförvaltningen. Nätet skulle tillgodose behoven av avbrottsfritt telesamband för totalförsvaret i såväl fred som krig, med flygvapnet som överlägset största intressent. Under 50- och 60-talen hade man att också bygga ut en lämplig organisation för detta.

På 50-talet var vi 55 ofta unga entusiaster som jobbade både natt och dag ofta utan övertidersättning med allt från planering till byggande och underhåll av nätet. Radiolänkar var ju något nytt och vi experimenterade och fick då och då lära av misstagen. Våglängder uppåt en decimeter ansågs avancerade och man visste föga om den elektromagnetiska vågutbredningen där. Det gällde för oss att t.ex. ta fram nya algoritmer för våra vågutbredningsberäkningar.

På Fleminggatan i Stockholm hade vi det vi kallade ”laboratoriet”, där vi bl.a. själva utförde viss tillverkning. Viss mätutrustning fanns t.ex. inte att köpa, varför vi både konstruerade och tillverkade den där.

 Vi blev snabbt väldigt trångbodda i den s.k. ”Tegelhögen” på Gärdet i Stockholm. Vi flyttade runt i olika, allt större lokaler på Gärdet och personalbehoven allt eftersom överraskade säkerligen en del höga chefer. Det resulterade snart i någon sorts anställningsstopp.

Det löstes emellertid genom att Försvarsstaben via sina anslag inrättade extratjänster, s.k. Ag-tjänster. Sanningen var ju dock att dessa tjänster var allt utom extra. FFRL-utbyggnaden expanderade, nya förbindelsebehov dök upp och utvecklingen inom elektronik- radiolänkområdet skenade. Extratjänsterna måste småningom bort.

Problemet löstes ganska lätt. För installationerna ute på radiolänkanläggningarna använde vi flygvapnets resurser vid Centrala Verkstäderna i Arboga och Svenska Radioaktiebolaget, SRA, som senare bytt namn ett par gånger. Under lång tid hette det Ericsson Radio Systems AB, ERA med placering i Kista. Vi anlitade alltså ett statligt och ett privat företag. Konkurrenssituationen ville vi utnyttja.

Från SRA fick jag ta hand om ett par duktiga ingenjörer några dagar. Jag undervisade dem i hur man planerar och rekognoserar radiolänknät, stråk och stationsplatser samt presenterar utbyggnadsunderlag. Därefter kunde de under min styrning göra det jobb som egentligen låg på mig och min detaljorganisation, som alltså därefter kunde utgå. De kallades konsulter.

Min personal flyttade med ett par tusenlappar mer per månad gärna över till SRA eller nya arbetsuppgifter och jag slapp alla personalbekymmer. Jag hade ju haft lite sådana, för länge sedan beskrivna i något tidigare blogginlägg.

Betydligt dyrare blev det naturligtvis, men vi behövde inte riskera något stort och plötsligt  personalöverskott om socialismen i öster plötsligt skulle packa ihop och därmed krigsriskerna för lång tid försvinna. Detta dröjde som bekant ungefär 40 år. Nätet finns kvar, men utnyttjar både tråd och radiolänkförbindelser och heter Försvarets Telenät, FTN.

Så ser jag då i måndagens Söderhamns-Kurir rubriken Miljonkostnader för konsulter. Ja varför inte, tänker jag? Men så upptäcker jag att det rör sig om mer än 21 miljoner under år 2012 och det är fullständigt orimligt för en av Sveriges mindre kommuner.

”Det blir ett expertstöd för våra tjänstemän”; säger Gunnar Mellqvist chef för kultur och samhällsutveckling, där t.ex. Ylva Larsson hade en funktion enligt kommunens hemsida.

För 21 280 268 kronor kan man anställa runt 30 tjänstemän med en kompetensnivå (utbildning) i klass med Ylva Larssons. Alla arbetande heltid! Hela året! Ingen kan inbilla mig att det finns någon vettig ekonomi eller annan anledning att köpa in konsulttjänster i denna omfattning för lilla Söderhamn.

Väldigt få Söderhamnare verkar bry sig. Det verkar också uppenbart att det parti som styr enväldigt med Vänsterpartiets och Miljöpartiets stöd vill sätta tjänstemannakompetensen lågt i förvaltningarna. OK! Jag kan kanske hitta en anledning? Politikerstyrning underlättas naturligtvis då tjänstemännen saknar kompetens. Jag har ju tidigare visat att kunniga tjänstemän lätt tar över styrningen från okunniga politiker.

Söderhamnsskandalen

Nu är kommunledningen i Söderhamn på god väg att bli en visa i hela vårt land. I ledningen verkar man också göra vad man kan för att via diverse media sprida information om hur illa kommunen och dess anställda har det. Naturligtvis genom att förneka hur illa och dessutom inkompetent man sköter verksamheten, trots att alla i kommunen sedan länge vet bättre.

Det senaste från kommunledningen är att kommunchefen, Margareta Högberg, har lagt in ett öppet brev på kommunens hemsida. Hon har där tänkt sig att ensidigt bemöta kritiken mot hur hon ”sköter” sitt jobb och hennes behandling av stadsarkitekten Ylva Larsson. Det gick inte bättre än att hon omgående behövde ”förbättra” det hon skrivit, men fel blev det i alla fall. Hon verkar också röja att hon inte känner till skillnaden mellan orden utlämna och utelämna.

Hon säger sig också ha huvudprincipen att aldrig utelämna (Sic!) en medarbetare offentligt i massmedia. Jag har svårt att tänka mig någon som blivit mer utlämnad i massmedia genom hennes försorg än Ylva Larsson. Men det skedde ju kanske på grund av oförstånd och inkompetens.

Ingen tror väl att hon tänkt sig att låta Ylva Larsson bemöta hennes alltigenom felaktiga påståenden på kommunens officiella hemsida? Nåja, Ylva Larsson är ju inte dum, faktiskt tvärt om. Nu tvingade kommunchefen Ylva Larsson att bemöta struntet med ett öppet brev i Söderhamns-Kuriren. Staden har faktiskt en bra lokaltidning med duktiga journalister.

Jag skall inte än en gång redovisa alla hennes felaktiga påståenden, men lite ny information får vi genom Ylva Larssons svar i Kuriren. Vi får t.ex. veta att enhetschefen på Kultur- och samhällsutvecklingsförvaltningen, Ingemar Olofsson, spritt ryktet att Ylva Larsson inte var anställd som stadsarkitekt. Därmed får väl jag bekräftelse på vad jag påstod i inlägg redan den 10 och 14 dec. förra året.

Jag påtalade där kommunledningens knasiga organisation, som bäddar för revirstrider inom området samhällsplanering, med inte mindre än tre strateger spridda över tre förvaltningar. En av dem, Ylva Larsson, med mycket väl utvecklad kompetens inom området samhällsplanering och tydligen enastående energi.

I sitt öppna brev ställer Ylva Larsson fem frågor till kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam. Han är tveklöst den som skall svara, eftersom frågorna rör hans inställning till kommunchefens minst sagt klandervärda agerande. Sven-Erik Lindestam har därmed fått en het potatis, som man kan förutsätta att han besvarar genom att egentligen inte svara och någon ytterligare klarhet i hur kommunchefen egentligen agerat vill han inte skapa.

Potatisen kastar han ifrån sig, men alla vakna har sett den och vill se hur han kastar!

Söderhamn och demokratiproblem

Jag läser gissningsvis så där 95 % av min vakna tid, dagstidningar och böcker. Förmågan att göra annat har minskat successivt på senare tid och är nu närmast obefinltlig. Just nu läser jag Tsar Putin av Anna Arutunyan en journalist och expert på rysk politik och ryska medier. Hon är född i Ryssland men uppväxt och utbildad i USA.

Det jag läser bearbetar jag naturligtvis samtidigt både medvetet och omedvetet.. Det gör väl de flesta som ids läsa böcker? Den här boken får mig att hela tiden samtidigt att koppla in ”tänket” på hur politik bedrivs i Söderhamn av Sven-Erik Lindestam och stadens övriga politiker.

Jag citerar det stycke jag just läst, så förstår du hur jag menar:

Med tanke på bristerna i de demokratiska institutioner som Putin och Medvedev tillgjort gömt sig bakom de senaste fyra åren, var det enda tydliga budskap de (de oppositionella) kunde förmedla, och det enda medlet att göra detta, ungefär detsamma som för hundra år sedan: att samlas i tiotusentals och ropa något mycket enkelt till sin suverän: ner med dig!

Sven-Erik Lindestam kan naturligtvis inte förstå hur jag kan reagera på detta sätt. Men efter senaste val var det han och hans parti som såg till att politiker i staden fråntogs insyn i verksamheten. Inte någon ur oppositionspartierna har någon plats i kommunhuset. Inga oppositionsråd på deltid tillsattes. Samtliga nämndordförande är sossar.

Valet 2010 resulterade i 25 mandat för de rödgröna, där Miljöpartiet fick 2 mandat. De andra partierna fick 24 mandat. Jag kan inte tänka mig att miljöpartiet skulle kunna vara nöjda med utvecklingen sedan dess.

Det har den senaste tiden klart framgått att sossarna levererar färdiga ”beslutspaket” till oppositionen. Paket framtagna i kommunhuset av sossarna i samarbete med tjänstemännen. Dessa paket levereras sedan för beslut, där de skall tas i ”demokratisk ordning”, och detta med beskedet: ”Allt är färdigbehandlat, nu är det bara att tuta och köra.”

Det står också helt klart att stadsarkitekten, Ylva Larsson, avskedades på ett egentligen fruktansvärt sätt, utan att kommunstyrelsen informerats dessförinnan och fått avge en egen mening om saken. Något som knappast skulle ske i en annan kommun, när det gäller en stadsarkitekt.

Sven-Erik Lindestam påstår så sent som i lördagens nummer av Söderhamns-Kuriren att kommunstyrelsen informerades före avskedandet och tar äntligen tar bladet från munnen men åker dit så att det stänker om det. Allt han säger blir antingen fel eller ger ingen klarhet.  I ett argt gemensamt uttalande i Kuriren från de tunga borgerliga politikerna får vi på tisdagen veta att Lindestam far med osanning om Ylva Larssons avskedande och i övrigt inte säger någonting. Det var också så jag uppfattade det hela, där Lindestams svar verkar återges ordagrant.

Kommunal och regional obalans växer

Först

Jag föddes i mars 1927 d.v.s. för snart 86 år sedan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. (S), från 1932 vid makten och i samförstånd med de borgerliga, började så sakteliga bygga upp Det Svenska Folkhemmet. Detta sköt verklig fart efter WW2, då svensk ekonomi kunde blomstra. Vi var ju oskadade av kriget, medan resten av Europa skulle återuppbyggas till stora kostnader. Nu är Fredrik Reinfeldt (M) ofta i samförstånd med övriga partier i full färd med att i nyliberal anda montera ned detsamma.

Försvarets nedmontering genomfördes till mycket stora kostnader redan under Göran Persson (S) och med god militär assistens. På ett par års tid lyckades man avveckla och skrota det mycket påkostade svenska försvar som då fanns. Jag vet ganska väl vad jag skriver om nu.

Det fanns t.ex. inte så många anläggningar för försvaret som jag inte sett både in- och utvändigt. Jag kände till läge och funktion för alla anläggningar med behov av någon sorts telesamband. Jag deltog i försvarsmaktsövningar både i högkvarter och milostab

Under ett halvt sekel byggde vi hiskeliga berganläggningar ofta med stora trevåningshus på gigantiska stötdämpare för att stå emot de skakningar i berggrunden som moderna vapen orsakar. Jag var försvarsanställd 1943 – 1949 och 1953 – 1993 (46 år) alltså under såväl WW2 som kalla krigetperioden. De senare 40 åren med uppgiften planering av samband för totalförsvaret, vilket gav både god detaljkännedom, överblick över vad som åstadkommits och det som senare helt enkelt förstördes.

Naturligtvis finns hemliga militära åtgärder som vidtagits sedan jag pensionerades och om vilka jag inte har en aning, men här finns laglig spaning t.ex. från SIPRI såväl som media vilka ändå ger mycken klarhet.  Nog nu om vårt nedlagda försvar, som tidigast om sex år, från 2019 och icke trovärdigt, skall kunna försvara en plats, eller litet område upp till en vecka.

Kommuner och landsting

Framgångsrika och välmående kommuner finns i regioner med stark företagsanda. Där Jantelagen inte gäller, där det därför finns många ägarledda småindustriföretag. Där företagens kalkyler ser annorlunda ut än i storföretagen och vinsten investeras i företaget bl.a. för att klara framtida kriser.

Där företagande ses som en stor tävling, där alla är med. Där företagens framgång ses som den egna och företagarna ser till att överleva krisperioder som alltid kommer. Min mor var egen företagare, liksom många i hennes släkt. Under hela sitt liv försökte hon lära mig, som inte var företagare, att det alltid kommer sämre tider och att man måste vara beredd på detta. Det råder ingen tvekan om vad hon fått sig itutat från barnsben.

Många mindre industriföretag med fungerande nätverk ger stora fördelar. – ”Vi klarar inte den här leveransen, men tillsammans med det eller det företagen klarar vi det och så får det bli”. Småindustrierna bör vara diversifierade med verksamhet i många branscher t.ex. trä, plast, gummi och metall men också tjänsteföretag.

För att vara en attraktiv region att bosätta sig i för den friske och arbetsföre måste det finnas bra förskolor, skolor och bra och lättillgänglig sjukvård för alla. Då tänker jag både på kvalificerad sådan, där möjligheten att snabbt nå kvalificerad vård kan vara livsviktig men även rutinsjukvård. Klimatet för egenföretagande är naturligtvis oerhört viktigt för företagare. Mycket annat är naturligtvis av stor vikt, men jag nöjer mig med att dessutom nämna kunniga och ärliga politiker.

Söderhamn

Hur skulle något sådant kunna utvecklas i Söderhamn med dess gamla bruksmentalitet och ett kommunhus där allt tyder på att jantelagen styr?

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får ”sticka upp” och tro att man kan bättre än andra på något sätt. Jantelagen lär sedan länge vara kopplad till kulturen i Söderhamns kommunhus. Efter Ylva Larssonaffären lär det ryktet bli särskilt svårt att komma ifrån. Inte lär det locka kunniga kommunaltjänstemän till Söderhamn, inte heller till att uttala sig när något går på tok i kommunen

Från 60-talet

Då 60-talet sjöng på allra sista versen började jag delta i partiarbete. Utbyggnaden av Välfärdssverige hade skjutit fart efter WW2 och det var bra. Emellertid drog det med sig ständigt ökande skattesatser, vilket gjorde skatte- och bidragsfusk lönande och allt vanligare, utan att det gjordes särskilt mycket åt det.

Människor kunde till och med utan risk skryta inför släkt och vänner över hur man lyckats lura stat och kommun på skatter och bidrag, alltså egentligen de inför vilka man skröt. ”Svartjobb” blev allt vanligare. 1970 tillträdde Gösta Bohman som ledare i partiet, vilket sporrade många även mig.

1971 skedde ett politiskt systemskifte vid den stora kommunsammanslagningen. Tusentalet kommuner blev 277 stycken. Västerhaninge, där jag var bosatt och med ca 3 000 innevånare slogs ihop med Österhaninge till en kommun med ungefär 10 000. De var båda inflyttningskommuner. Bostadsbristen i och runt Stockholm var skriande och kommunerna runt storstaden såg möjligheterna att bygga ut. Jag har beskrivit detta i tidigare inlägg.

Tyvärr medförde det hela att den politiska atmosfären förändrades till det sämre. De lokala frågorna politiserades och konflikterna togs gärna upp och späddes på genom lokala media. Det blev en polarisering i lokalpolitiken som egentligen inte fanns bland väljarna.

Nu skulle kommunpolitikerna fungera som ombud för sina partier och inte som väljardelegater med personliga mandat att avlyssna medborgarna. Partireglerna för hur man skulle uppföra sig blev stränga. Partilinjerna skulle följas av alla.

En annan konsekvens blev att antalet kommunpolitiker minskade till en bråkdel. Politiken blev, tyckte också många, bråkig och otrevlig och många hoppade av. 1965 var antalet kommunalpolitiska uppdrag 25 per tusen invånare och det sjönk ganska snabbt följande två decennier till mindre än 5 per tusen alltså mindre än en femtedel. Självklart påverkades demokratin negativt.

Antalet politiker fortsatte att minska och efter valet 1991 minskade det med inte mindre än 7 000 personer eller nio procent. Flera kategorier medborgare blev svårt underrepresenterade i politiska församlingar. Dit hör idag t.ex. äldre (pensionärer) och privatanställda.

Kvalité

De allt färre politikerna får en allt svårare roll, medan samtidigt kvalitén minskat oroväckande sedan fyra decennier. Det kan ju vara långtifrån trevligt att försöka verka som politiker. Till detta kommer något som skulle kunna benämnas utveckling.

Evolutionen är en utveckling som sker ytterst långsamt. Människohjärnan har inte utvecklats märkbart sedan tiotusentals år, när mannens uppgifter var att samla byte, försvara familj och klan, jaga och fiska. Kvinnorna blev de som beredde födan beredde hudarna och tog hand om barnen.

Idag behöver vi minst 12-årig, väl organiserad skolutbildning för att hjälpligt klara oss i livet. Vi måste ständigt välja och fatta en massa beslut i frågor där den utbildningen inte räcker långt. Kort uttryckt: Livet har blivit oerhört mycket mer komplicerat och mängden nödvändiga beslut så många gånger fler och svårare.

Politiker, som har att fatta beslut för oss alla, sitter där många gånger med ett IQ under 100 och miserabel utbildning, eftersom få vill åta sig politiska uppdrag eller snart hoppar av de uppdrag de åtagit sig.

Under 70-talet hoppade ungefär var fjärde kommunpolitiker i Haninge av sitt uppdrag och på 80-talet var tredje. (Källa: ”Den maktlösa politiken”, Björn Jerkert, under lång tid kommunreporter vid DN.)

Partierna tappar också ständigt medlemmar och klarar sig bara genom generösa partibidrag från både stat och kommun. Socialdemokraterna tappade tre fjärdedelar av sin medlemskader i samband med att den illa sedda kollektivanslutningen via LO slopades

Lokalpolitiskt lever partierna bara upp i samband med valen vart fjärde år och har då utan undantag mycket svårt att rekrytera godkännbara medborgare till de politiska uppdragen. Själv kom jag in i kommunfullmäktige i Haninge alldeles i början av 70-talet. En kommun som har föga gemensamt med Söderhamn och ligger 2 mil söder om Stockholm.

Här bodde ca 10 000 människor i mitten på 50-talet, idag bor här 80 000 och i kommunens verksamheter arbetar närmare 5 000 anställda, drygt 6 %. Befolkningen ökar stadigt och raskt liksom i hela Stockholmsområdet. Byggverksamheten är enorm och i år har kommunen nominerats till utmärkelsen Sveriges äldrevänligaste kommun, något som ligger långt fjärran från Söderhamns möjligheter.

Idag är Moderata Samlingspartiet kommunens största parti. De borgerliga partierna plus Miljöpartiet (4 mandat) har bildat en politisk plattform med 33 mandat i fullmäktige mot Socialdemokrater, Vänsterparti och Rättvisepartiet socialisterna med 24 mandat. Därtill kommer Sverigedemokraterna med 4 mandat.

Själv var jag politiskt aktiv under 70-, 80- och en bit in på 90-talet, då jag satt i kommunfullmäktige, diverse nämnder och kommunala bolagsstyrelser liksom halva tiden i kommunstyrelsen. Den allra största delen av den tiden som opponent. Kommunen styrdes av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna.

Oppositionens insyn i den kommunala verksamheten var visserligen betydligt bättre än den man idag inte verkar ha i Söderhamn, men ändå inte tillräcklig. Bl.a. hade oppositionen egna oppositionsråd, som följde verksamheten i kommunhuset. Det hela resulterade ändå i den värsta ekonomiska katastrof någon svensk kommun råkat ut för, den s.k. ”Haningehemsskandalen”.

 I största korthet rörde det sig om en ombyggnad av ett s.k. miljonområde, Brandbergen, som beslutades restaureras till en beräknad kostnad av drygt 900 milj. kronor, men småningom visade sig kosta tre miljarder. Till detta fanns kopplat en sedan långt tidigare mycket dålig kommunekonomi, med exempelvis på kort tid alldeles för många hyreslägenheter i kommunal ägo. En utbyggnad mot vilken vi i oppositionen under många år protesterat och som en tid gav 2 600 tomma hyreslägenheter i kommunen.

Kommunalråd I och kommunstyrelsens ordf. var på 80-talet Hans-Eric Andersson, skicklig S-politiker med ett fantastiskt detaljminne. Han blev också riksdagsledamot och Vd i ett kommunalt bolag och sitter nu i PRO:s styrelse. I slutet på 80-talet tog en yttre vänsterfraktion makten hos S och det passade inte Hans-Eric, han gick till riksdagen.

När Björn Jerkert, som skrivit boken ”Den maktlösa politiken” intervjuar Hans-Eric säger denne (Citat ur boken.):

– Väljarna skulle chockas om de hörde de okunniga interna diskussionerna på partimöten. Allt färre vill bli politiker och de som blir det blir allt mindre representativa för invånarna. Partierna är mycket svaga. Dessutom är det tjänstemännen som bestämmer. Det finns två slag av politiker. De som inser det och de som ännu inte upptäckt det.

Han menar att politikern som lekman inte kan styra alla dessa högt utbildade jurister, ekonomer, ingenjörer, arkitekter. De får lov att lita på sina tjänstemän i förvaltningarna som ju förser dem både med fakta och de rätta argumenten. (Slut citat.)

Det jag uppfattar störde Hans-Eric särskilt är att varje medlem i arbetarkommunen ägde en röst vid dess möte före fullmäktigemötet, där man beslutade hur fullmäktigegruppen skulle uppträda i fullmäktige.

Med andra ord fattades kommunens beslut egentligen i arbetarekommunen och inte i kommunfullmäktige. Något jag vet störde även S kommunalråd i angränsande kommuner, där detta inte hörde till ordningen. Liknande möten hålls även i övriga partier, men är naturligtvis inte annat än rådgivande för partiets fullmäktigegrupp, som är väljarvald.

Vänsterfraktionen hos S tog över den mesta makten och besatte kommunalrådsposter, vilket slutade illa. Man började detaljstyra verkställigheten, vilket förvaltningscheferna uppfattade som rent sabotage av deras arbete. Detta dessutom i ett läge med mycket dålig ekonomi och alltså medelsbrist.

En nödvändig förutsättning är att kommunerna i sämre tider minskar sina åtaganden. Tyvärr gör kommunpolitikerna inte sällan tvärt om. Skola, vård och omsorg hamnar i strykklass. Många väljare märker inte så tydligt om man ökar antalet elever i skolklasserna, eller minskar antalet platser inom äldrevården.

Det är helt enkelt bedrövligt att det politiska systemet inte anpassar sig till de sämre ekonomiska förutsättningar, som i Söderhamn varit förhärskande sedan Emerson på 90-talet lade ned verksamheten. Besparingarna har framförallt drabbat det som skall vara kommunal kärnverksamhet, vård, skola och omsorg, medan politikerna satsar på sådant man tror ger popularitet i vida kretsar.

Den omtalade målstyrningen är mest prat, medan politiken skulle kunna vitaliseras om beslut och produktion verkligen skiljs åt. Nu sitter tydligen mäktiga S-politiker i ett bostadsbolag och bestämmer efter eget gottfinnande hur staden skall utformas, var stora punkthus skall uppföras. När stadsarkitekten, kvalificerad för uppgiften, motsätter sig placeringen blir det omedelbart avsked på grått papper.

Kommunen måste självklart minska sina alltför många och kostsamma åtaganden och koncentrera sig på kärnuppgifterna. De är skola vård och omsorg och inte evenemangshall med bandyplan, bowlinghall, kommunala vindkraftverk, frikostiga föreningsbidrag och mycket annat.

Politikerna har det övergripande ansvaret för att allt avvägs förnuftigt och går rätt till och säger sig alltid ta det, vilket sällan blir fallet. Gud bevare Söderhamn säger en sekulär humanist.

Demokratin är inte död

Jag har samma rubrik här som Söderhamns-Kuriren 31 jan. Det är politikerna i staden som har hörts och resultatet tolkar jag som att man inte riktigt vet, eller att man egentligen vill tillfoga ännu? Tillståndet är i alla fall, vad jag kan se, mycket dåligt.

I det breda perspektivet mår demokratin bra enligt Sven-Erik Lindestam (S) och kommunens enda kommunalråd. I det breda perspektivet? Antagligen menar han ungefär i stort sett, vilket väl kan ges synonymen inte alltid.

Ylva Larssonaffären visar, som jag och flera med mig ser det, tydligt att demokrati och människorättsliga regler är något som makthavarna i Söderhamn (Vilka de nu är?) kan sätta sig över. ”Kanske måste vi bli bättre på att nå ut genom andra kanaler”, säger Lindestam. Kommunen hade genom en liten annons kallat Ljusneborna till stormöte om nedläggning av skola. Ingen kom, jag höll på att skriva naturligtvis. När jag läser tidningen undviker jag vanligen allt som verkar annons och jag är nog inte ensam om det.

Lindestam säger sig hålla med om att ju fler som engagerar sig i politiska frågor desto bättre för kommunen. Men när Ylva Larsson försökte engagera medborgarna var det tydligen så fel att ett par chefstjänstemän gav henne sparken. Jag undrar vad som egentligen gäller och vem som bestämmer?

Samtidigt beklagar Lindestam det politikerförakt som många ger uttryck för. I synnerhet på Internet. ”Ingen blir politiker för att de vill invånarna i sin kommun illa. Alla som engagerar sig politiskt vill göra saker bättre. Det är jag övertygad om. Sedan har vi lite olika syn på hur man gör saker bättre”.

Jag vet inte hur det är med Lindestams kunskaper, men generaliseringen går lite väl långt, även om jag själv några gånger sagt något liknande. Jag kan i alla fall inte låta bli att ta ett exempel av sannolikt miljontals: Joseph Goebbels, som krönte sin politikerkarriär med att bli tysk rikskansler efter Hitler (under ett dygn innan han sköt sig), ville alla nazister väl.

Resten, och i första hand alla judar skulle avlivas och jude var man om det bara fanns någon jude generationer tillbaka i släkten, eller om redan mor- och farföräldrarna var naturaliserade tyskar och tilldelats järnkorset första klass.

Jag har inte heller några större svårigheter att peka ut kommunalråd för vilka det egna välbefinnandet hamnat i fokus. Med pensionsavtal som egentligen inte var av denna världen, inte behövde kvittas mot andra inkomster och kunde utbetalas från unga år.

Lindestam, den politiske makthavaren själv, tycker naturligtvis inte att demokratin är död. Något annat skulle vara ytterst märkligt. Men sedan sägs i tidningsartikeln

– Inte heller Magnus Svensson (C), en av oppositionens starkaste röster, håller med om att demokratin är död.

Men sedan säger Magnus Svensson:

– Det som är exceptionellt i Söderhamn är att nästan all makt har centraliserats till ett enda parti.

Jag har svårt att få det han säger till något annat än att han menar att kommunens styrelseskick närmar sig enpartidiktatur, d.v.s. demokratin är döende.

Påståendena om tjänstemannastyre berörs inte alls och här inser jag att jag i ett särskilt kommande inlägg generellt måste belysa även det problemet.

Hans Sundgren (M) säger

– Vi i oppositionen är bara fritidspolitiker som kallas till sammanträden där det presenteras färdigberedda förslag. Då skall det mycket till för att det skall bli någon ändring.

Gunbritt Wallström (V) säger

– Nog kan jag tycka att det finns en oro för tjänstemannastyre. Det är inte alltid en självklar gränsdragning vad som är tjänstemännens och politikernas ansvar.

Gunbritt Wallström anser vidare att politikerna bör vara mer på tårna och vara uppmärksamma på vad som händer ute på förvaltningarna …

– Demokratin måste försvaras och erövras varje dag, säger hon.

Därmed är jag framme vid vad jag tänkte, då jag i torsdagens tidning såg rubriken ”Demokratin är inte död”, nämligen”: Nej i Söderhamn är den är inte stendöd, men under nödvändig och tyvärr skraltig palliativ vård”.