Iakttagelser 2012

Några av mina senaste inlägg har handlat om eländet med politiker och tjänstemän i Söderhamn och Gävleborg, så vi tittar här lite på vad som hänt i landet Sverige.

För några dagar sedan var det ekonomisk kris i Europa. Värst var det i Grekland, som de övriga nu ville sätta dit för slarvig ekonomi. Bara Sverige låg bra till, fast det var mest elände med hög arbetslöshet särskilt bland ungdom. Vi svenskar håller oss lugna efter jobbskatteavdrag. 80+-pensionärer, ofta sjuka och handikappade, som nu får ut en dryg tredjedel av sin en gång mer än väl intjänade pension är maktlösa, och pungslås av Sveriges riksdag med högre skatt än andra.

Landstingen begränsar lagstridigt åldringars sjukvård till pillermatning och gratis blöjor. Många kommuner minimerar den s.k. äldreomsorgen och fullgör inte ens alla sina lagstadgade skyldigheter. Gäller medelsbehov politikernas egna arvoden eller osmakligt generösa pensionsregler, så ser de ingen medelsbrist.

Folket håller sig i alla fall lugnt och är nöjda med jobbskatteavdrag och beskedet att alla skall jobba. Bara riktigt gamla och sjuka pensionärer, som skall betala kalaset visar lite missnöje, men de är ju inte så många, så de regerande nyliberalerna känner sig lugna och sossarna vet inte vad de skall säga. Många av dem är ju numera nyliberaler och menar att allt hjälpbehov skall täckas genom välgörenhet. Allt utom U-hjälp.

Så härom dagen hade vår finansminister förstått att den ekonomiska krisen också fanns i Sverige. Det måste meddelas svenskarna, varav en del och särskilt åldriga pensionärer vetat det sedan länge. Det meddelades i julbrådskan, när vi hade annat att göra än att kommentera rikets illa skötta ekonomi.  

Själv pensionerades jag för tjugo år sedan och på den tiden har realvärdet av min pension minskat ner emot en tredjedel. Allt medan utgifterna för hjälp, som efter hand behövs ökar och kapitalreserven minskar. Det är många äldre pensionärers lott. Finansminister Borgs gloria har slocknat för länge sedan, vilket många svenskar ännu inte fattat.

Årets nobelpriser har nyss delats ut. Nobelpris i ekonomi har delats ut sedan 1969, men ingen av de idéer som prisats har väl fungerat? Det är väl rätt och slätt egoism som gäller som rättesnöre. Idag är också skattesatserna lägre ju högre inkomst man har. Fint va? Jag påminner mig i sammanhanget nobelpriset 1949, som gick till läkaren Egas Moniz för det kirurgiska ingreppet lobotomi.

SJ har under senare år dragits med stora förseningar och inställda tåg. Orsakerna är flera, men ett par vanliga är dåligt väder och än här än där stöld av signalkablar med kopparledningar. Så har vi förstås Alliansens spridning av ansvaret för trafiken på diverse privata bolag, som kivas om att få använda spåren då de är farbara. Alliansen är också, som väl alla vet, enkelspårig.

Kyrkorna har också problem med koppar. Kyrkornas koppartak, hängrännor och stuprör och annat av koppar stjäls, vilket upptäcks så småningom. Förr eller senare blir det ju bröllop eller begravning och prästen ser upp.

Utomlands har vi haft demonstrationer, kravaller, uppror och revolutioner när makthavarna bär sig illa åt. Färska exempel är respektive Ryssland, Storbritannien, Libyen/Syrien och Egypten. Putin, som sedan KGB-tiden vet värdet av korruptiv maktutövning har det lätt. Han låter hårt straffa all opposition redan i demonstrationsstadiet.

Mycket märkligt händer och fötter. Jag har så länge jag varit politiskt medveten haft uppfattningen att Europas Förenta Stater borde bildas, helt enligt amerikansk modell. Stenhårda krav för medlemskap skulle givetvis vara genuin demokrati och konstitutionellt garanterade mänskliga rättigheter. T.ex. Ryssland skulle alltså inte ha en chans f.n.

Så bildas EU och jag trodde det var ett stort steg åt rätt håll, något som framförallt skulle garantera säkerhet och fred. I stället blev det ett parlament med 27 ofta oeniga stater och ett antal sinsemellan oeniga partigrupper där de ”stora” besluten kräver full enighet. Några stater, t.ex. Sverige lägger nära nog helt ned sitt försvar och övriga avrustar kraftigt med hänvisning till att EU svarar för allas säkerhet.

Särskilt Ryssland, får inte vara med eftersom man där saknar mänskliga rättigheter, och de upprustar för fullt, då man säger sig se det avrustade EU som ett hot.

Politiker och tjänstemän i EU menar sig inte sällan kunna fatta beslut i frågor som helt klart borde hänföras till den enskilda EU-staten.

Människan har alltid tidigare varit vargars fiende och saklöst dödat varje varg. Från början konkurrerade människa och varg om bytesdjuren och senare blev vargen ett stort hot mot tamdjuren.

1860 var vargen nära utrotning i Sverige efter våldsam jakt särskilt 1840 – 1860. 1896 sköts den sista vargen i Värmland, medan den sista i Stockholms län skjutits ett par år tidigare. Nybyggares 8-åriga barn kunde sedan vakta kreaturen som ”getare”, då kor och getter släpptes ut i skogarna för sommarbete runt fäbodarna.

Varken varg eller björn hotade i svenska skogar under hundratalet år, det var skottpengar på varg och den varg som lyckades invandra från Ryssland via Finland avlivades snabbt redan i Norrbotten av samerna.

1966 fridlystes vargen i Sverige. Jag vet inte varför, det fanns ju inga. All erfarenhet visar emellertid att varg repar sig snabbt om den inte jagas hänsynslöst.

Sveriges målsättning är nu att ha en långsiktigt livskraftig vargstam och att Sverige ska få förvalta en ”lagom” vargstam självständigt. Det sista motsätter sig EU.

Varför inte lämna EU? Vi kan väl vara med där på samma sätt som vi är med i NATO?

Apropå stadsarkitekten i Söderhamn som verkar ha kickats p.g.a. duglighet och det myckna fåneri som präglar Facebook: Jag läste under året om polisen som avskedats därför att han hade ollat en kvinnlig kollegas bil och sedan skrutit om det på Facebook.

Jag antar att han avskedats därför att han ollat och inte p.g.a. vad han skrivit. Det är ju bara i klass med vad som ofta skrivs på Facebook. Vad man uppfattar som egna framgångar, t.ex. att man lyckats bli fotograferad med en kändis resulterar i omedelbar publicering av fotot. Sedan kan man ju undra hur den här polisen kunde tycka ollandet var något att skryta med?

I alla fall får man, åtminstone ibland, inte avskeda folk hur som helst. Den här polisen har inte bara återfått sitt jobb. Han har dessutom tilldömts skadestånd. Så olla om det roar dig och om du vet vad det är. Du glömmer väl inte att skryta på FB?

En känd redaktör i Söderhamn skrev för en tid sedan om att pensionärerna inte skall klaga. De lever ju så billigt, behöver inte ta bilen till jobbet och inte äta lunch på dyra ställen. Jag undrar vad han egentligen vet om livet efter pension, som kan bli decennier långt utan löneförhöjning och med högre skattesats än alla andra.

Men vi tar ett annat exempel: Tandläkaren och tänderna när man blir gammal. Har du sett de gula tangenterna på ett riktigt gammalt och flitigt använt piano, där elfenbenet börjat ramla av här och där? Eller gammal gul emalj som börjar påminna om pimpsten och där mellanrumsborsten varje gång den används vidgar avståndet mellan tänderna något?

Eller mina tänder som blir mörkbruna mellan flitiga besök även hos tandhygienisten. Jag är rökare med rökarålderns rätt och vill inte hamna i Gävleborgsk långvård, om den finns. Vet du för övrigt vad cigaretter kostar nu för tiden? Hur mycket extraskatt rökare betalar? Har du sett vad jag ser i tandläkarens ögon när vi möts? Jag ser henne se en ny segelbåt eller en ny stadsjeep. Ca-ching, ca-ching i kassaapparaten! Vänta bara! En bit av tanden borta här, en där. Kan bara tugga riktigt mör fin filet, som smälter utan att egentligen behöva tuggas och det blir väldigt dyrt. Nu överdrev jag mina pretentioner om du inte förstod det.

Det gamla Folkhemmet hyllades en gång av oss moderater. Jag var moderat då. När Mao och kommunisterna kommit till makten svalt kineserna ihjäl i miljontal. Efter kommunismens sammanbrott för drygt tjugo år sedan blev Kina snabbt superkapitalistiskt med en ekonomisk utveckling vi bara kan drömma om. Vad är det som händer?

Kineserna har snabbtåg, som gör en bra bit över 300 km/tim och kineserna köper bilar hejvilt. Håller de på att ta över världen, så som många för 50 – 100 år sedan trodde de skulle försöka göra, när de blivit tillräckligt många. Min lärare i svenska 1951-52 kallade det i insändare då för ”Den gula faran”, men den hade ju då egentligen blivit tillfälligt röd. Volvo är numera en kinesisk bil och hur är det egentligen med Saab? Jag följer visst inte med riktigt?

Jag har en idé om hur vi skall kunna bromsa kineserna. Lura på dem litet av svensk demokratisk organisation. T.ex. landstingsorganisationen.  Den nu fantastiska ekonomiska utvecklingen i Kina skulle snabbt bromsas upp till svensk egentligen backande ekonomi.

Den svenska idén om hur man garanterar militär hjälp till andra folk i vår närhet när man slopat allt eget fungerande försvar lär de aldrig köpa. Ingen stat kan väl förmodas vara så dum.

Jag hade tänkt mig att notera lite hågkomster från det gångna året. Vad jag hittills noterat är bara en bråkdel av vad jag tänkte mig. Det blev inget sådant inlägg. Jag är för mångordig. Vi får se om det blir en fortsättning?

Nu önskar jag alla Gott Nytt År igen!

Söderhamn igen

Jag hade tänkt mig att, till skillnad från en rad inlägg med kritik mot Söderhamns och landstingets politiker och förvaltning, nu skriva om något annat. Det blir emellertid mer av samma, men också ett positivt tecken för vilket Kuriren redogjort. Jag berättar alltså mer om mitt liv i Söderhamn och kan nu komma med något som pekar åt rätt håll.

                                                              

Jag hade här nyligen ett inlägg om hur Söderhamns stadsarkitekt, Ylva Larsson, sparkats av sin närmaste chef på ett fullkomligt regelvidrigt sätt, som möjligen skulle kunna ha tillämpats om hon begått något kriminellt mycket allvarligt brott. Efter press från pressen släpper hennes chef till slut ut anledningen till avpolletteringen av arkitekten: ”Samarbetssvårigheter”. Det är självklart för mig att det blir sådana problem med en sådan chef över en intelligent och driftig stadsarkitekt.

Nu har Ylva Larsson blivit årets Iris. Hon har hyllats för sina insatser för jämställdhet av föreningen Iris och utdelaren sade: ”Du har lärt känna Söderhamn genom att springa gata upp och gata ner, med stort engagemang och stort hjärta. Du är så himla begåvad, du är lyhörd och intelligent och samtidigt så jordnära. Du är det bästa som har hänt Söderhamn.”

Motiveringen lyder i sin helhet: Ylva arbetar på ett förtjänstfullt sätt för jämställdhet och samhällsplanering, samtidigt som hon delar med sig av sina genuskunskaper till tjänstemän, politiker och en bred allmänhet.

Ylva har ett genustänk som genomsyrar hela hennes arbetssätt. Hon har ett genuint intresse för samhällsplanering med underifrånperspektiv. Hon verkar för och uppmuntrar medborgare till delaktighet och tar ofta initiativ till möten som för samman människor som kan ha utbyte av varandra.

• Iris står för Ideellt Resurscentrum för kvinnor I Söderhamns kommun och verkar regionalt via LRC och i än större sammanhang via Winner, har jag förstått. Om jag förstått rätt så finns i Iris Resurscentrum bland mycket annat ett projekt kallat Resurs X, där ett övergripande mål är att stärka kvinnors organisering på landsbygden. Resurs X bevakar att regionala planer och prioriteringar utgår från både kvinnors och mäns behov, erfarenheter och intressen. Projektet arbetar också för att förbättra kvinnors villkor som innovatörer och entreprenörer. Innovativa miljöer och kluster måste utvecklas också utifrån kvinnors kompetenser, erfarenheter och intressen.

• Vid prisutdelningen uppvaktades hon även av Miljöpartiets Karin Solum och Centerpartiets Jan-Eric Berger och Xenja Hildén (S) deltog. Källa: Kuriren.

Nu återstår för oss medvetna medborgare att se hur förhandlingarna med Ylva Larssons fack går. Ska vi tvingas betala stora summor för att Ylvas chef inte vill ha en så duktig underordnad. Det är så medvetna Söderhamnare uppfattar situationen.

Så har vi Kurirens rubrik: Förtroendekris i landstinget. Det är en rubrik man skulle kunna ge daglig användning. Jag uppfattar kris i landstinget som något permanent i Gävleborg. Man har satt igång en privatisering för att skapa stimulerande konkurrens inom sjukvården, men landstinget, med sitt befogade rykte, har ju stora svårigheter att få läkare för sina tjänster.

Landstingets tjänstemannaledning beslutar då om sign on-bonusar, precis som inom proffsidrotten. Man börjar muta läkare att lämna privata vårdgivare med stora belopp. T.ex. en halv miljon kronor för att flytta över till en landstingstjänst och uppehålla den i två år.

Visst är väl förfarandet att ses som fullt jämförbart med muta? Det förvånar mig att ingen ännu polisanmält ansvarig landstingstjänsteman. Mer osäkert är väl om berörda läkare bör straffas. Det lär röra sig om drygt ett dussin läkare som ”köpts” på detta sätt. Erforderliga medel hämtar landstingstjänstemännen från oss skattebetalare. En landstingsskatt som ligger i topp i Sverige och som just i år höjts för femte gången på rel. kort tid för att täcka underskotten.

Eva Tjärnström generar det ändå inte att kalla skattehöjningen en offensiv satsning. Hon menar också att vi har ett orättvist skatteutjämningssystem. Att andra landsting borde hjälpa Gävleborg mer än de redan gör.

Jag kan tala om för Eva att hennes partikamrater i den kommun jag kommer från också anser systemet orättvist. De tycker att de tvingas betala alldeles för mycket till bl.a. det illa skötta landstinget i Gävleborg.

Nu har landstingets läkarbonusar tagits bort och man har överenskommit med privat vårdgivare om att inte söka rekrytera läkare från varandra. Men det är uppenbart att ändå landstinget en tid efter överenskommelsen erbjudit ett par läkare bonusar vid eventuell övergång till landstingstjänst.

Landstingsrådet, Eva Tjärnström, hittar på den ena ursäkten efter den andra och menar sig inte ha med saken att göra. Anställningar sköts av tjänstemännen och frågan om bonusar (som jag ser som mutor) är inte politisk utan etisk. Landstingsmajoriteten lämnar så tydligt över beslut om såväl mål som medel till tjänstemän med hål i fickorna.

”Jag vet inte hur mycket Eva Tjärnström informeras om det som sker, men det jag vet är att en hel division försvann i våras efter ett tjänstemannabeslut”, säger Alf Norberg (V) enligt Kuriren. Politikerna beslutar i alla fall fortfarande själva om storleken på sina arvoden.

I Kuriren för idag finns en insändare från ett par läkare. En är specialist i geriatrik och smärtlindring m.m. och den andre är professor i geriatrik. Rubriken på insändaren är ”Äldres smärta ett nederlag för sjukvården”. De har naturligtvis helt rätt, men i Gävleborgs län kan all sjukvård utom vårdcentralernas primärvård betecknas som ett nederlag.

Jag är idag till växten sju centimeter kortare än då jag läkarundersöktes noggrant i det militära 1943. Jag har en stor del av livet haft problem med ett par halskotor, där nerver kom i kläm. Själv antar jag att det beror på någon av de väldigt plötsliga och oavsiktliga avsittningar jag liksom alla kavallerister gjort. Senare, men ganska svåra ryggbesvär kan ha samma orsaker.

Sju centimeter är ganska mycket och betyder väl att en hel del nervfunktioner får svårt att passera ut mellan kotorna. Jag har tvingats söka hjälp för nu mycket svåra smärtor emanerande från nacken, halsen. Som snart 86-åring har jag ingen annan hjälp att vänta mig än smärtstillande piller.

Man började med Alvedon. Allteftersom tvingades vi öka dosen, men till slut visade sig Alvedon helt verkningslösa. Nu är det fråga om otäcka piller med svåra biverkningar, som jag haft problem med att i någon mån vänja kroppen vid. T.ex. kräkningarna har upphört. Jag vet att ett s.k. smärtcentrum lätt skulle kunna förse mig med betydligt effektivare medicinering utan svåra biverkningar.

Men då jag begär att bli remitterad till Smärtcentrum i Gävle, så säger sig min husläkare vara förbjuden att remittera någon dit. Detta är betecknande för sjukvården i Gävleborg. För några år sedan hade vi i Söderhamn ett alldeles utmärkt bra sjukhus. Det lät våra skickliga politiker lägga ned trots att man där just byggt Sveriges då modernaste intensivvårdsavdelning. I stället byggde man ett helt nytt sjukhus med begränsade funktioner i Bollnäs.

Den smärtlindrande medicinering jag nu har gör mig alldeles tydligt också oföretagsam och man kan faktiskt till del vänja sig vid smärta. Det händer ändå att jag skriker utan att vilja det. Kvider gör jag ofta. Situationen när jag vaknar på morgnarna är förfärlig, men till slut måste jag ju kvidande börja röra på mig för att få i mig en smärtstillare. Egentligen vet jag ju väl att jag har rätt till effektiv smärtlindring, men för att få den blir jag tvungen att åika till åtminstone Gävle och det skulle innebära en svår plåga, som jag gruvar mig inför.

Mina övriga krämpor berör jag inte här, men jag kan försäkra att de skulle behöva annan skötsel än den Gävleborgs landsting erbjuder sina gamlingar.

I morse hade det snöat ordentligt igen och en av mina grannar dök upp med sina snöröjarredskap. Hela gårdsplanen är skottad. Hur kommer det sig att politiker och kommun- och landstingsledning här är så urbota bedrövlig?

Nu måste jag försöka ta mig för något annat inför Julen än sitta och pilla på ett tangentbord.

En God Jul och Ett Gott Nytt År
önskas Alla Mina Läsare!

Organisation och personalpolitik i Söderhamn

Nu har såväl personal som politiker i Söderhamn reagerat på att den alltför duktiga stadsarkitekten avskedats utan varsel. Ett par chefer har tydligen kommit överens om att hon skall ”kickas” omedelbart. Skälet sitter väldigt långt inne, men till slut måste samarbetssvårigheter anges.

Avskedandet skedde på ett sätt som för tankarna till att hon skulle ha visat sig skyldig till ett mycket grovt brott. Nu kritiseras kommunens personalpolitik äntligen av såväl politiker som anställda, detta nära nog precis som jag gjorde i mitt förra inlägg. Men det är inte bara detta som måste kritiseras, som jag skrev i förra inlägget, verkar kommunledningen organiserad på ett fullkomligt groteskt sätt. Som om organisatörerna aldrig någonsin sysslat med organisation.

Man håller sig med flera överbefälhavare, strateger, som till stor del ansvarar för samma saker, vilket framgår av mitt förra inlägg. Samhällsbyggnadsstrateg, planstrateg, och en planeringsstrateg som samtidigt är planeringschef på KUS.

Genom sättet att sparka stadsarkitekten har kommunen skämt ut sig till den milda grad, som man säger när man menar förfärligt. Det här lär väl sprida sig i arkitektkretsar och vilken duktig arkitekt kommer då att söka tjänsten? Men som förmodats, en del vill nog inte ha en kunnig och driftig stadsplanerare, som ser som sin uppgift att också, kanske framförallt, sköta stadsplaneringen.

Nu reses krav från både anställda och politiker att man gör en utredning om hur detta personal- och chefsärende egentligen skötts. Att det skötts urbota klantigt lär väl stå klart för flertalet Söderhamnsbor.

Vilka tjänstemän är det t.ex. som angivit samarbetssvårigheter och vilka har svårigheterna varit? Man kan ju utan vidare anta att mindre kompetenta tjänstemän med samma arbetsuppgifter ständigt känner sig trampade på tårna, eller är alla strateger och chefer duktigare än stadsarkitekten, som är så duktig? Vem förde in automatsvaret på stadsarkitektens e-postadress och på vems order?

Vi har alla kunnat läsa texten sådan den var från början och vem som helst med lite tankeförmåga måste ha tagit för givet att stadsarkitekten gjort något förfärligt, som skulle resultera i omfattande straff. Sparken från ett jobb på detta sätt ges inte någonstans på detta sätt utan annan grund. Fel förresten, i Söderhamn kunde det ske!

Samtidigt envisas kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam med att anse sig inte ha med saken att göra. Samtidigt säger han sig ogilla att Kuriren skriver att stadsarkitekten fått sparken. Jag för min del tycker det vara toppen att vi har en fri och vaken press här i landet. Någon censur behöver vi inte och kommunalrådet har det yttersta ansvaret för vad som händer i kommunledningen antingen han vill eller inte vill.

Både en del anställda och politiker tycker sig nu ha förlorat hoppet om Söderhamn och en del anställda vittnar om att de ligger lågt av rädsla för att bli avskedade.

”Men Ylva (stadsarkitekten) är inte rädd. Hon är skärpt, har ett helhetstänk och ett starkt stöd i samhället, säger någon.” Hur går det nu då?

Inser kommunalrådet och någon ytterligare mjäkig politiker att något måste göras?

Allt ansvar skall inte föras över på anställda.

Jag har nu länge sökt något särskilt positivt att skriva om Söderhamn? Flygmuséet har jag redan nämnt.

Skandalerna duggar tätt i Söderhamns kommunledning

Stadsarkitekt är normalt en examinerad (SAR/MSA) arkitekt i chefsställning, anställd av en kommun för att sköta ärenden om bygglov, översikts- och detaljplaner, granskning av byggandet och med övergripande ansvar för kommunens utveckling och visionsarbete. I stabila kommuner har stadsarkitekten vanligen ett stadsbyggnadskontor till sitt förfogande.

Stadsarkitekten anger alltså oftast mål och medel i en kommuns utveckling, men arbetsuppgifterna skiftar från kommun till kommun.

I Söderhamn skall kommunarkitekten vara Samhällsbyggnadsstrateg, vilket betyder just ansvar för kommunens utvecklings- och visionsarbete, med ansvar för Översiktsplan, som sorterar direkt under Kommunstyrelsen (KS). Källa: Kommunens webbsida.

Arbetet innebär ett helhetsperspektiv på förvaltning och utveckling av stads-, natur- och kulturlandskap samt den byggda miljön i hela Söderhamns kommun. Arbetet omfattar även översiktliga frågor om etablering av vindkraft samt nya dubbelspår för Ostkustbanan.

Stadsarkitekten är också kommunens Specialistkompetens inom bebyggelseplanering. Här ingår gator, hus, torg, parker samt mellanrum däremellan och vattenrum. Stadsarkitekten kan anropas som rådgivare i beslutsärenden av Bygg och Miljöförvaltningen som handlägger bygglov) samt Kultur- och Samhällsutvecklingsförvaltningen som handhar Detaljplan.

För Detaljplanen svarar däremot i Söderhamn en särskild Planstrateg på Kultur- och samhällsutvecklingsförvaltningen. Därtill har kommunen en särskild Planeringsstrateg som skall handha kommunens infrastrukturfrågor som rör vindkraft, bredband med mera. Denne är

också Planeringschef på Planerings- och utvecklingsenheten på Kultur- och Samhällsutvecklingsförvaltningen.

Stadsarkitekten har att följa och bevaka en lång rad av bestämmelser och förordningar och skall samtidigt vara en visionär vad gäller kommunens vidareutveckling. Allt detta gör att hon inte sällan har att ta beslut som då och då och på olika håll inte gillas. Det kan t.ex. vara företagare eller privata fastighetsägare som inte får igenom byggärenden. Det kan vara revirstrider inom kommunförvaltningen och i Söderhamns kommunledning finns väldigt många tjänstemän med beteckningen ”strateg” förutom ”chef”.

Ansvarsfördelningen mellan dels cheferna/strategerna och dels nämnderna i Söderhamns kommunförvaltning/ledning gör på mig ett väldigt rörigt intryck som bäddar för revirstrider. Strider där den särskilt kompetente, väl utbildade och därigenom överlägsne vinner till andras förtret.

Sveriges första stadsarkitekt var Nicodemus Tessin d.ä. som 1661 hämtades från det då svenska Stralsund i Pommern. Han blev mycket berömd som byggherre till många byggnader, bl.a. Drottningholms slott, Kalmar domkyrka, Bondeska palatset i Stockholm och många andra slott och kyrkor.

Han påbörjade byggandet av Stockholm slott, som dock avstannade av medelsbrist vid stormaktstidens slut. Som stadsarkitekt påbörjade han Stockholms förvandling från liten medeltidsstad till modern storstad. Vilka utvikelser jag gör innan jag kommer till sak!

Vad är då att vänta, när Söderhamn verkar ha haft oförtjänt tur när man senast sökte en stadsarkitekt. Man hittade Ylva Larsson, en stark person med helt perfekt utbildning för uppdraget.

 Två år på KTH Väg och vatten och 4 år på Arkitektur till Arkitekt SAR/MSA med examen 1979. 1984-85 och 1999-2000 Kungl Konsthögskolan med ytterligare studier i Arkitektur/Byggnadskonst resp. Restaurering.

Vad är det då som hänt i röran inom Söderhamns kommunledning? Ja man fick en ganska klar bild redovisad i Söderhamns-Kuriren från i lördags. En bild av såväl djupaste inkompetens som hög, kanske i det här sällskapet alltför hög, kompetens. En av artiklarna har rubriken: ”Vill man ha en arkitekt eller en mespropp?”

Lasse Mårtensgård, en av Kurirens bästa skribenter enligt min mening, beskriver vad som hänt inom kommunledningen så här:

–        …När jag kollade mejlen en sista gång innan jag klappade igen datorn, hade jag fått ett mejl från Ylva Larsson.

Jag hade tidigare på dagen skickat henne några av mina gamla artiklar hon bett om –

Sådana prov på god smak och gott omdöme säger jag inte nej till. Nu svarade hon… inte.

Det var ett svar från Ylva Larssons mejladress, men inte från henne:

”Ylva Larsson har slutat vid Söderhamns kommun. Vid behov kontakta Verksamhetsledningsenheten, Marianne Johansson… Det här är det enda meddelande du kommer att få om att den här personen inte är på kontoret.”

Jag läste det flera gånger, med en växande overklighetskänsla. Det här är det enda meddelande du kommer att få… Det var som Moskva på 30-talet. Någon finns där – och är plötsligt borta.

Ylva Larsson hade uppenbarligen försvunnit genom den kommunala falluckan.

Jag visade mejlet för Kirsten Bjerknes, Kurirens kommunreporter. Här kunde det inte handla om inkompetens i största allmänhet, eller det traditionella ”samarbetssvårigheter”, enades vi om. Det skulle man ha löst på ett mer civiliserat sätt. Den enda förklaring vi kunde hitta, som motiverade det här sättet att göra sig av med stadsarkitekten, var att hon gjort något kriminellt. Och då inget fjuttigt snatteri.

Men den officiella förklaringen, som vi nu fått, är samarbetssvårigheter, med både politiker och företagare…

… Men en stadsarkitekt är inte anställd för att knipa popularitetspoäng eller vara något alibi eller menlös remissinstans, utan för att vårda och försvara regler och stadsplaner – om så kniper också mot klåfingriga politiker och företagare.

Allt tyder på att man egentligen inte vill ha någon stadsarkitekt. Men måste man ha en, ska det vara en mespropp som gör som han/hon blir tillsagd. Det blir bekvämast så, både i trivsel- och beslutshänseende. Och så slipper man utrensningar som trots allt ser lite illa ut i allmänhetens ögon.

Vad som här har demonstrerats är i första hand ett par kommunala chefers absoluta inkompetens som chefer. Deras hanterande av vår mycket kunnige stadsplanerare är fruktansvärt och liknar, som Mårtensgård säger Sovjetiskt 30-tal. De säger att politiker klagat på stadsarkitekten, men vad jag hittills sett är beröm och framhållande av hennes visade goda kompetens. Det finns också tydliga tecken på ren upprördhet över de två chefernas behandling av stadsarkitekten.

Det kan kanske kännas särskilt besvärande för lantligt okunniga kvinnliga chefer att bli överkörda av en om stadsplanering betydligt kunnigare underordnad? Dessutom stockholmska i moderiktiga glasögon och med blodröda naglar. Nu ställs kommunen kanske utan kunnig stadsplanerare under lång tid medan vi skattebetalare ändå skall stå för en stadsarkitekts lön. Ska det bli skadestånd kanske också och ett fett avgångsvederlag, som vi skattebetalare får stå för, eller i motsvarande mån minskad verksamhetsbudget? Skall kanske äldreomsorgen drabbas?

Det verkar vara hennes inte mindre än två chefer, kommunchefen och verksamhetschefen, som agerat genom att informera personalen om att Ylva Larsson inte längre jobbar åt Söderhamn. Detta innan man har talat med Ylva Larsson. Nu blir det väl en stor fråga hur man skall kunna få någon kompetent arkitekt att söka tjänsten efter Ylva Larsson? Jag tycker ”de två” skall be henne om förlåtelse” och själva söka sig annan sysselsättning.

”Margareta Högberg (kommunchefen) har aldrig kommit till mig och bollat idéer. Hon har knappt pratat med mig det senaste året, förutom när hon frågade vad en stadsarkitekt egentligen är och gör”, säger Ylva Larsson till Kuriren. Ylva Larsson är betydligt yngre i kommunen än jag som kom hit för åtta år sedan.

Jag tycker för övrigt att kommunchefen snarast bör läsa kommunarkitektens arbetsbeskrivning och dessutom forska i hur andra kommuners beskrivningar ser ut. Börja med att gå ut på Internet och sök på stadsarkitekt och på stadsplanerare. Nationalencyklopedin har säkert också en bra beskrivning.

Titta också gärna på hur samma ansvar eller delar av samma ansvarsområde har lagts på olika enheter och händer i Söderhamn. Det verkar bäddat för revirstrider och möjlighet att skylla ifrån sig? Uppgifterna finns  på Söderhamns webbsida.

Ylva Larssons förre chef i Söderhamn, Gunnar Olsson, pensionerades så sent som nu i höst. Han ger Ylva Larsson goda vitsord med lönejustering så sent som i somras. Det sägs, och måste väl sägas av inblandade så nära chefsbytet, att Marianne Johansson och Margareta Högberg sagt att Gunnar Olsson varit en stor kritiker av Ylva Larsson.

När Kuriren frågar Gunnar Olsson svarar han: ”Jag har definitivt inte kritiserat henna på det sättet. Jag har inte haft några problem med Ylva. Det här är något som jag i sådant fall måste diskutera med dem. (Högberg och Johansson) lägger Kuriren till inom parentesen. Jag för min del vill lägga till: Det här kanske egentligen säger allt om vad som nu hänt inom ledningen av vår kommun. Självklart kan det kännas besvärligt för somliga att Ylva Larsson nära nog alltid är så kunnig och därför säker på sin sak.

Margareta Högbergs (kommunchefens) svar på frågan ”Är det här den personalpolitik du vill företräda?” blir: ”Att vi la in automatsvar på hennes mejl var på sätt och vis ett misstag. Vi hade inte allting klart för oss. Men det korrigerade vi sedan.” Hon menar tydligen att man nu har gjort allt rätt och riktigt.

Jag känner igen standardsvaret, som vanligen verkar ursäkta allt i kommunen: Nu gör vi om och gör rätt. Ibland blir det kanske så? Förhoppningsvis även i detta fall. Jag vet att det finns en del tjänstemän i kommunförvaltningen som gör rätt och gör det från början. Men tänk vad de måste skämmas.

Underbara grannar

Ett par dagars snö i början av december och kaos i trafiken.
 Som vanligt kan du förstora bilden genom att klicka på den

Jag har efter lite extra dos smärtmedicinering varit ute, ojat mig och petat lite i snön på ett par ställan. Men det är tre av våra fantastiskt omtänksamma grannar som har skött snöröjningen åt oss allt efter som det nöat. Vi vet inte hur vi skall kunna tacka dem. TACK! Det kan dröja några dagar innan kommunen kommer och skottar även då det snöat måttligt och det är lite otäckt när man är insnöad längre tid.

Kommunstyretverkar tyvärr fortsätta vanstyret. Nu har tydligen kommunchefen utan varsel kickat stadsarkitekten, som verkar ha haft egna åsikter i jobbet. Det kan kanske vara så att hon plötsligt blivit uppmanad att städa skrivbordet, lämna in ID-handling och nycklar. Men plötsligt kickad har hon inte blivit tycker chefen utan i vederbörlig ordning uppsagd. Samarbetssvårigheter säger också kommunchefen och tydligen har stadsarkitekten ibland deklarerat att hon vet bäst, vilket inte låter helt otroligt om det gäller frågor för en sådan.

Vissa uttalanden kan tyda på att hon varit väl kompetent för ett jobb här i kommunen. Kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam, verkar anse att han inte har med saken att göra. "Av respekt för den anställda hänvisar jag det här till hennes chefer," säger han. Vad han menar förstår jag nog inte riktigt. Respekt?

På senare tid har våra politiker också gjort vad de kan för att Sverigedemokraterna (SD) skall vinna röster. SD begärde i en motion att kommunen skulle utreda var man skulle kunna sätta upp övervakningskameror och delge KF detta. Orsak: Våld och inbrott är inte ovanligt i Söderhamn. Givetvis enades övriga partier, utom Sveriges Pensionärers  Intresseparti, SPI, pensionärerna har ju allmänt svårt för fysiskt försvar, om att några kameror inte behövdes. Motionen avslogs.

Så kommer nära inpå detta en ny rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL) som visar att Söderhamn fortfarande är en av Sveriges värsta kommuner då det gäller misshandel och stölder. På den platsen har kommunen legat länge. I fredagens tidning ser jag att Söderhamn för tjugotalet år sedan var fjärde otryggaste stad i Sverige efter storstäderna Stockholm, Malmö och Göteborg

SD hade nu i KF menat att det var politikernas förbaskade skyldighet att göra något åt otryggheten. Det tror jag folk i allmänhet också tycker. Jag har i ett par fall efter det här hört: "Man kanske rent av kan rösta på SD? Yngre egoister röstar väl inte på SPI och här behövs en protestaktion.

Söderhamn är en fantastisk kommun i ett fantastiskt landsting

Rubriken är kanske lite överdriven. Det finns fler kriskommuner som är i samma klass.

I den här bloggen har jag upprepade gånger tagit upp problemet med slappa okunniga politiker i både landsting och kommun, styrda av sina tjänstemän. Heder förresten åt Kuriren, en typisk småstadstidning som jag finner allt mer informativ och som hittar lokalnyheter, ljuspunkter och problem värda att delges medborgarna. Problem hittar man förresten ganska lätt här då man granskar våra politiker och deras verksamhet.

Medborgarna verkar förvånansvärt ointresserade av politik mellan valen. Då däremot vet många Söderhamnsbor hur de skall rösta. Även gamla människor vet. ”Mina föräldrar har alltid röstat på socialdemokraterna, så det gör jag med.” Även andra partier får tveklöst en del röster på detta sätt. I det sedan begynnelsen röda Söderhamn har det hittills märkts så tydligt, liksom att Centerpartiet här länge kunnat behålla en stark ställning.

De ersättningar för Söderhamn, som politikerna lyckades åstadkomma då F 15 1998 lades ned blev ”fjuttiga”. En följd blev nog att kommunens attraktivitet sedan minskade, så att även annat med många anställda försvann till andra orter och våra lokalpolitiker var nog inte riktigt ”på hugget”. Jag har tidigare givit exempel på orter där politikerna lyckats så mycket bättre.

Kommunen har för länge sedan antagit sex inriktningsmål. De siktar alla på utveckling men vad politikerna hittills åstadkommit är avveckling. Jag hittar ingen annan förklaring till detta än kvalitén hos kommunens politiker och jag vill påstå att den är katastrofalt låg hos flertalet kommuner norr om Dalälven och ofta låg även söder därom.

Viss erfarenhet har jag efter många år som fritidspolitiker huvudsakligen i opposition i en kommun med visserligen okunniga men väldigt aktiva politiker. Jag avser då Haninge kommun och det politiska livet där främst under 70- och 80-talen. Något som i början av 90-talet, resulterade i det som kom att bli allmänt känt som Haningehemsskandalen men var en kommunkris i flera delar.

En av dessa delskandaler eller katastrofer orsakades av okunniga politiker som ville detaljstyra förvaltningarna och ta över verksamheten från tjänstemännen. Här var det en fraktion hos dåvarande majoritetspartiet, socialdemokraterna, som tog över men naturligtvis senare misslyckades med styrningen.

Hur det kan gå då lokalpolitiker försöker detaljstyra beskrivs förtjänstfullt i boken Storm över Haninge. Den utgavs 1994 på Hanvedens Förlag och skrevs av Hans-Eric Andersson f.d. socialdemokratisk riksdagsman, kommunalråd och Vd i kommunalt bolag.

En mycket informativ bok, som jag tycker varje lokalpolitiker borde läsa, är Björn Jerkerts Den maktlösa politiken. Den behandlar ämnet lokalpolitiker kontra tjänstemän. Den utgavs också 1994 och kom därför att till del behandla kriserna vid den här tiden i Haninge.

På 70- och 80-talen hade i Haninge Arbetarekommunen ett stort möte före varje kommunfullmäktigemöte, där man gick igenom fullmäktigeärendena. Det var alltså nära nog så, att Arbetarekommunen ersatte kommunfullmäktige. Jag hörde mer än en gång både kommunalråd (S) och f.d. kommunalråd (S) som uttalade sig synnerligen kritiskt mot detta. Att det kritiserades av oppositionen är självklart, men vad kunde man göra?

I Björn Jerkerts bok uttalar sig Hans-Eric Andersson på följande sätt: ”Väljarna skulle chockas om de hörde de okunniga interna diskussionerna på partimöten. Allt färre vill bli politiker och de som blir det är allt mindre representativa för invånarna. Partierna är mycket svaga. Dessutom är det tjänstemännen som bestämmer. Det finns två slags politiker. De som inser det och de som ännu inte upptäckt det.”

Och Jerkerts kommentar börjar: ”Han menar att politikern som lekman inte kan styra dessa högt utbildade jurister, ekonomer, ingenjörer, arkitekter. De får lov att lita på sina tjänstemän i förvaltningarna som ju förser dem med både fakta och de rätta argumenten.”

Ja, så är det och det är väl lätt att förstå? Efter alla socialdemokraternas skolreformer från 50-talet och fram till 90-talet kan man nu gå ut gymnasiet utan att kunna skriva svenska och utan att fullt ut behärska det vi kallade de fyra räknesätten. Skutan SKOLAN vänder man inte så lätt efter att under fyra decennier ha hållit samma kurs, där några skolpolitiker på vänsterkanten fortfarande vill göra skolan betygslös och egentligen kravlös.

Jag har nämnt två böcker i ämnet här. Det finns hundratals, många är riktigt bra men läses knappast av våra lokalpolitiker. Jag är ganska säker på att vi ibland dessa har några jag kallar funktionella analfabeter, d.v.s. som kan läsa, men inte förstår en del ord samt meningar och stycken i texten.

Rubriker i Kuriren har nu varit Majoriteten gör som tjänstemännen säger, Politikerna förlorar makt till tjänstemännen och Vem styr vem?

Det här är gamla problem, så först lite historia.

Fram till 70-talet hade vi många små kommuner. Lokalpolitiken sköttes i stort sett utan stridigheter mellan partierna och de lokala politikerna. Dessa var vanligen personer med gott renommé, sunt förnuft, någon allmänbildning och viss respekt försedda personer och kommunalnämndens ordförande dessutom en av bygdens ”större” lantbrukare eller bildad högre tjänsteman.

Ett systemskifte för den politiska styrningen inträffade vid de stora kommunsammanslagningarna i början av 70-talet. Mer än hälften av alla kommunalpolitiska uppdrag försvann. Den politiska atmosfären ändrades, de lokala frågorna politiserades och lokala konflikter mellan partierna uppstod. Därmed ökade också intresset för lokalpolitiken hos massmedia, vilket ytterligare spädde på konflikterna.

Vi fick någon sorts lokala proffspolitiker, djupt intresserade av sina egna arvoden, men i de nu svårare kommunalpolitiska frågorna okunniga. De överdrev åsiktsskillnaderna och ansåg att de som röstats fram skulle fungera som ombud för sina partier mer än som förtroendemän lyssnande på medborgarnas åsikter.

Problemet granskades av en Lokaldemokratikommitté som utgav slutbetänkande 1993. Den fann bl.a. att antalet politiska uppdrag i kommunerna minskade från 25 till 4,8 per tusen invånare. Antalet fortsatte dessutom att minska och sjönk efter valet 1991 med över 7 000 personer eller 9 %.

Arbetare, kvinnor, gamla och unga men också privatanställda hade länge varit underrepresenterade bland politiker. Så fortsatte det att vara visade nya undersökningar under 90-talet. Allt fler kommunpolitiker hoppade också av under mandatperioden. Under 70-talet ungefär var fjärde och under 80-talet var tredje. Ofta tyvärr de särskilt bildade och kunniga, vilket naturligtvis påverkade kvalitén.

Allt färre politiker fick med storkommunerna en allt svårare roll som ytterligare försvårades genom att riksdagen tilldelade kommunerna nya uppgifter. Politikerna behövde öka sina kunskaper om kommunal verksamhet, ändra systemet för styrning, uppföljning och utvärdering samt förbättra kontakterna med allmänheten.

Partierna hade stora brister, vilket hotade leda till allvarlig kris för tilltron till hela det politiska systemet och särskilt den lokala demokratin, trodde kommittén.

Nu tappade partierna stadigt medlemmar men kunde överleva tack vare infört partistöd. Partimedlemmarna minskade med 100 000-tals personer. Socialdemokraterna tappade hela tre fjärdedelar av sina medlemmar när kollektivanslutningen slopades. Som moteld har partistödet ständigt byggts ut och det statliga stödet blev 2002 = 599 milj. kr. för valperioden. Därtill kommer särskilt stöd till riksdagsgrupper och riksdagsledamöternas verksamhet.

Vidare har vi till partierna landstings- och kommunala bidrag. Landstingen gav 2007  336 milj. kronor och kommunerna närmare 500 milj. kr. Systemen har på olika sätt kritiserats, t.ex. för att ju mer ohotat ett parti är i val, ju mer får partiet i bidrag. Trots alla bidrag fortsätter flera partier att tappa medlemmar och har väldiga svårigheter att hitta villiga och kunniga kandidater till de lokalpolitiska församlingarna. Ofta, för att inte säga vanligen, misslyckas man helt enkelt.

Det som fick mig att börja skriva det här inlägget var några artiklar i förra lördagens Kurir, där man kommer fram till att tjänstemännen styr kommunen utan att politikerna särskilt ofta lägger sig i verksamheten. Det är emellertid, såsom jag visar, en utveckling som pågott sedan början av 70-talet, alltså under fyra decennier och som numera på de flesta håll är genomförd.

Nämndorganisationen här med dess fördelning av politiskt ansvar förefaller mig som inflyttad något underlig. Att antalet nämnder är litet i en kriskommun som Söderhamn är närmast självklart. Men Kultur- och samhällsutvecklingsnämnden (KUS) som exempel har ansvar för planering och utveckling, kultur- och fritidsfrågor, teknisk service av vägar, gator parker etc. samt för kommunens kostverksamhet.

Kanske hittar jag här en förklaring till att det var en del oklarheter om ansvar i kommunen när jag haft vissa problem med kommunens dagvattenbrunn för gatan placerad på vår tomt. Men kostverksamheten har väl väldigt litet samband med teknisk service, gator och vägar liksom planering och utveckling av kommunen. En del är i alla fall s.k. ”tunga uppgifter”, som av ledningen kräver rätt kompetens, till stor del teknisk sådan.

Kurirens artiklar förklarar en del ”konstigheter” jag tyckt mig finna i den här kommunens uttalanden från politikerhåll. Då t.ex. för en tid sedan kommunen plötsligt drog in matvaruinköp till gamla uttalade sig kommunalrådet omedelbart, men felaktigt. Det rättades i huvudsak till i nytt uttalande en dag senare, när kommunalrådet uppenbarligen delgivits vad som gällde. Skeendet beskrivs i tidigare blogginlägg under etiketten kommunalpolitik.

Av Kurirens lördagsartiklar framgår att som ordförande i den tunga KUS-nämnden placerade (S) efter förra valet Lillemor Svensson aldrig tidigare ordförande och enligt egen utsago blyg. Men nämndverksamheten leds tydligen av en förvaltningschef, som sägs vara mycket kompetent och verbal. Denne sköter också nämndens kontakter utåt t.ex. då nämnden har presskonferenser, även om den välarvoderade Lillemor tyst sitter med. ”Tanken är att jag skall ta över mer och mer”, säger Lillemor då halva mandattiden gått och bara två år återstår.

Jag finner, när jag skrivit detta att det utan vidare blir ett omfattande bokkorrektur. Jag måste på ett eller annat sätt avsluta för denna gång.

Vi verkar kort sagt i Söderhamn ha en kommun där ordförandena i verksamhetsnämnderna (alla S) sitter med en rejäl månadslön, medan tjänstemän gör hela jobbet.

Det är inte så svårt att förstå Lennart Gards val, sedan han tvingats välja mellan alla föreningsuppdrag och politiken. Han är ordf. i Bygg- och miljönämnden och har orsakat kommunen stora utgifter genom att missköta kassörsuppdrag i ett par föreningar, trots att han nog har haft gott om tid för dessa. (Tidigare blogginlägg.)

Men det är klart! Nämndordförandena har det kanske slitsamt en kort tid vart fjärde år.