Ett långt, långt inlägg men så omfattar det tiden ca 3000 f.Kr. – nu.
Terror, detta vidriga, kryper allt närmare inpå även oss i Sverige. Attentatet och massdödandet i Norge har skett i Norden. Med sådana människor som denne massmördare bland oss är vi alla illa ute. Många funderar säkert över vad det egentligen är som händer runt om i världen. Terror av detta slag är egentligen inget nytt, men vi har varit tämligen fria från det här i Skandinavien fram till senare tid. Drabbade denna gång är framför allt ungdomar med en vilja att förbättra världen, något som också denne terrorist säger sig vilja.
Har vi inte här världens stora dilemma, även om vi är överens om att denne massmördare handlar så in i helvete fel? I media framträder omgående ”experterna”, de som tror sig veta allt om orsak och verkan. De som är bra på retorik d.v.s. kan tala och skriva om allt och alla, så att de som glömt historien eller aldrig kunnat den och inte tänker själva tror att något klokt har sagts.
I SvD Brännpunkt framträder Mona Sahlin och några andra förståsigpåare från Expo med upplysningen att ingen blir terrorist på en dag eller en natt.
”Vi vet väldigt mycket om den här världen”, skriver de och
”Därför är ett kontinuerligt samtal som bygger på att utveckla inlevelseförmågan hos den intolerante, så att denne kan se världen ur andras perspektiv, en nödvändighet. Framförallt kan den intolerante inte se hur tragiskt enfaldig hans världsbild är sett ur en annans synvinkel.” Det är lätt att instämma, men mycket mer behöver sägas.
Klart är väl också att grundläggande moraliska insikter kan förintas i mötet med religiösa eller ideologiska övertygelser. Breiviks s.k. manifest redovisar tydligen ingen filosofi, utan bara en massa stockreaktionära ryggmärgsreflexer. Nya ställningstaganden är inte ovanliga i debatten om stora problem, där historien bakom efter hand glöms, lämnas därhän, till förmån för vad som blir modernt. Israel – Palestinakonflikten kan nog vara ett bra exempel. Surfandet bland alla extremister på Internet kan också säkert resultera i mycket snabb radikalisering av somliga människor och detta utan att omgivningen märker så mycket.
Vad skiljer då denne massmördare från de arabiska självmordsbombarna? Ja, egentligen inte så mycket, målsättningen att döda så många som möjligt finns i båda fallen.
Genom att norrmannen Breivik enligt mediauppgift dödade personerna på Utøya en efter en kunde han skona barn så unga att de rimligen inte ”hunnit indoktrineras”. Hans handling var tydligt riktad mot DNA, det norska socialdemokratiska partiet, ävenså bomben i regeringskvarteret.
Motsvarande terrorhandling är så mycket vanligare från arabisk/islamistisk sida. Idag i Irak och riktad mot ”den andra stora grenen” inom Islam, mot ”nuvarande staten Irak” eller mot utlänningar.
För några år sedan (Bromsat av muren?) självmordsbombade araber flitigt i Israel. I bussar, vid busshållplatser, varuhus och vid marknader där många människor samlats. Ofta kvinnor, barn och gamla.
Breivik tog inte heller livet av sig själv, som ickemuslim trodde han inte heller att han efter döden i paradiset skulle tilldelas 72 undersköna jungfrur att roa sig med.
Världens just nu mest eftersökte terrorist, egyptiern Ayman al-Zawahiri, brukar räknas som den viktigaste islamistiske ideologen under senare år. Han har efterträtt Usama bin Ladin som ledare för al Qaida. Det anses att han blev den våldsamme terrorist han idag är efter förhör under tortyr i Egypten för många år sedan. Det rörde sig dock om förhör under mer än en dag.
En stor fråga är väl nu om Ayman kommer att kunna blanda in Al Qaida i den Egyptiska konflikten? Han var för övrigt perifert inblandad i mordet på Anwar Sadat, men lyckades då fly till Saudi Arabien.
(Litt. Bin Ladin, det hemliga nätverket av Roland Jacquard, som skrevs före 11 sept. 2001.)
En konflikt bottnande i intolerans är den Israelisk-Arabiska. Den har mer än 1 500 år på nacken. Det dubbla om man så vill. Filistéerna, efter vilka romarna gav Palestina (latinska formen av Filistéen) dess namn för att straffa de upproriska judarna, var redan då Israels fiender. Det kan knappast vara någon lätt uppgift att genom prat få de båda att se världen ur den andres perspektiv, som Mona et consortes säger och därmed är jag äntligen inne på det jag egentligen skulle skriva om. Jag använder ordet araber i nu vanligen använd betydelse, d.v.s. invånare i Arabförbundets 22 stater plus några ytterligare stater (2009 ca 360 milj.).
För en tid sedan blandade jag mig i en palaver mellan två vänner på Facebook om Israelkonflikten. Jag sade där, eftersom deras palaver verkade lika olöslig som det den handlade om, att jag kanske skulle ta upp problemet här och det är det jag nu gör. Naturligtvis utan att ange en möjlig lösning. Detta är en mer än tusenårig konflikt och jag har fått uppfattningen att ”moderna” åsikter ofta inte grundas på historia, vilket konflikten gör. Historielöshet kan skapa nya konflikter eller förlänga dem.
I Mellanöstern möts tre kontinenter och tre hav nås, Medelhavet, Röda havet och Persiska viken. Sedan tusentals år har området varit omstritt. Stora civilisationer har kommit och gått, ibland de i anslutning till de stora floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak eller Nilen som bevattnar Egypten. Lokalt är den mindre Jordanfloden av betydelse.
T.o.m. Makedonien härskade här en tid under Alexander den store och naturligtvis Romarna.
En orsak till striderna i området är att tre religioner har uppstått här, Judendomen, Kristendomen och Islam i nämnd ordning. Stridigheterna förvärras av svåra motsättningar inom Islam.
Enligt Bibeln (Moseböckerna) liksom judarnas Torah lovade Gud det omstridda området till Abraham och hans efterkommande, ”äkta” sonen Isak. Enligt koranen, som nedskrevs på 600-talet lovade Gud landet till Abrahams förstfödde och ”oäkta” son, Ismael. Både judar och araber är ense (sic!) om denna arabernas härstamning.
Ett självständigt rike var det omtvistade Heliga landet under en tid och enligt de gamla skrifterna för ca 3 000 år sedan och under konungar som Saul, David (utvidgade riket med bl.a. Jerusalem till ett stort Israel) och Davids son Salomo. Senare delades riket i två delar nordriket Israel och sydriket Juda.
Nordriket erövrades snart av assyrierna och de nordliga hebreiska stammarna assimilerades förmodligen (de försvunna hebreiska stammarna)? Den babyloniske kungen Nebukadnessar erövrade år 586 f.Kr. hela det assyriska riket, men även Juda rike. Sedan den här tiden har inte Israel varit ett självständigt rike förrän staten Israel utropades 1948 efter ett inbördeskrig mellan judar och araber i området.
Nebukadnessar fördrev de upproriska judarna till Babylon, där de dock behandlades tämligen väl. ”De gamla skrifterna” sammanställdes möjligen under den Babyloniska fångenskapen? Den gamla folkloren eller folksagorna, som tidigare spridits genom muntlig tradition och idag är samlade i Bibelns Gamla Testamente.
År 559 f. Kr. erövrade den persiske kungen Kyros den store Babylon och han lät judarna återvända till Jerusalem med omnejd. En hel del judar, men inte alla, med sina präster och aristokratin återvände till ett område ca 20 mil från norr till söder och upp emot 10 mil från medelhavskusten och österut.
Nu följde ett antal Egyptiska faraoner som härskare, men området var omstritt mellan dessa och den syriske kungen, som hört rykten om att judarna skulle förvara stora rikedomar i Jerusalems tempel. Den judiska kulturen skulle därför återigen utplånas och ersättas av grekisk. Templet i Jerusalem gjordes om till ett tempel för Zeus. Syrierna hittade inga rikedomar.
År 161 f.Kr. gjorde judarna uppror igen under Judas Mackabeus och hans bröder och efter tre år erövrade de Tempelberget och man kunde återinviga templet. År 142 f. Kr. fick man skattefrihet mot Syrien. Efter några generationers fejd bland judar som åtrådde kungamakten, så inbjöd judar romaren Pompejus, som intagit Damaskus, att komma och bringa ordning i landet. Detta visade sig dock inte så lätt. Flera tusen korsfästelser, hårda skatter och massivt förtryck användes för att få judarna att underkasta sig
Rom tillsatte nu en lydkonung och åren 40-4 f.Kr. regerade Herodes den store. När han dött delades landet mellan hans tre söner, varvid Galiléen tillföll Herodes Antipas, som regerade till 39 e.Kr. De andra två bröderna misskötte sig och ersattes av landshövdingar, varav Pontius Pilatus var en.
Judarna ville envist ha sin frihet och år 70 e. Kr., efter ett nytt judiskt uppror mot Rom beordrade den romerske befälhavaren, Titus, Jerusalems förstöring. År 135 e.Kr. och ytterligare ett uppror ändrade kejsar Hadrianus namnet på Syriska Judea till Syriska Palestina som straff. Palestina är den latinska formen av Filistéen och många judar tvingades återigen att flytta ut.
De muslimska araberna erövrade 638 Palestina. På förvånansvärt kort tid erövrades så området från Indien via Mellanöstern och Nordafrika t.o.m. Spanien.
År 1095 kallade påven i Rom till heligt krig. Korstågen började. Europeiska arméer brände, våldtog och dödade där de drog fram. År 1099 erövrades Jerusalem och tusentals muslimer och judar dödades. I ungefär 100 år höll man på, men 1187 segrade muslimerna under kurden Saladin och området blev åter muslimskt efter arabisk invandring, omvändelser till islam och förföljelse av judar och kristna.
Turkiska seldjuker och senare mongoler invaderade därpå, men de konverterade till islam. Sedan hamnade Palestina under de egyptiska mamlukerna, som var av turkisk härkomst.
Från 1517 blev Palestina en del av det Osmanska riket där Sultanen härskade. Landet styrdes av turkiska tjänstemän på order från Beirut eller Konstantinopel. Befolkningens identitet var i första hand religiös, oftast muslimsk, men ibland judisk, drusisk eller kristen. Man hade en mycket stark familje-, by- eller klantillhörighet. Någon palestinsk nationsgräns existerade inte.
Jordarna hade nu under ganska lång tid vanligen ägts av arabiska klaner, men turkarna införde privat jordägande. Detta gjorde klanledarna, som vanligen bodde i städerna, till jordägare. Fellaher, jordlösa bönder, fick enligt sed bo på godsen och odla jorden, men under det turkiska styret förföll till stor del jordbruket i Palestina. Blodiga judeförföljelser i det ryska tsardömet, liksom en besvärande antisemitism i övriga Europa gjorde att emigranter härifrån tog sig till Det heliga landet, även om en majoritet flyttade till USA.
1897 hölls den första sionistiska världskongressen. Budskapet blev att judarna, för att överleva som folk, åter skulle ha ett eget land som skulle skapas genom offentlig rätt i Palestina. 1901 skapades så den Judiska nationalfonden, som köpte jord till judiska invandrare i det då glest befolkade Palestina. När sedan jordägarna (godsägarna) sålde mark till judar blev det inte sällan komplicerat. Man tvistar än idag om huruvida mark som såldes var obrukad och obebodd.
Ett judiskt samhällsliv började åter spira i Palestina vid sidan av det arabiska. Detta sågs inte med blida ögon av araberna, som vädjade hos turkarna att begränsa invandringen. Den judiska invandringen stimulerade emellertid ekonomin och det fanns gott om utrymme, med mycket jord liggande i ständig träda. Det skapades nya arbeten och även många araber flyttade därför in.
Så kom första världskriget och britterna erövrade området 1917. Det Osmanska riket besegrades av västmakterna och kvar av det stora riket blev Turkiet. Flera länder i Mellanöstern gjordes av NF till brittiska och franska mandatområden. Ett sådant var Palestina, som då omfattade nuvarande Jordanien och Palestina. Idén om ett judiskt nationalhem i Palestina tog Storbritannien upp i Balfourdeklarationen samma år.
Britterna avskiljde området öster om Jordanfloden och gjorde arabledaren Abdullah till Emir i emiratet Transjordanien. 1922 bekräftade NF emiratet, som blev självstyrande under det brittiska mandatet. Landet var fattigt och outvecklat med en befolkning på ungefär 400 000 beduinnomader. För att stabilisera landet bistod britterna med bildandet av en armé, Arablegionen, under ledning av den brittiske generallöjtnanten Sir J.B. Glubb, som kom att kallas ”Glubb Pascha”. Legionen kom under hans ledning att utvecklas till en elitstyrka. Transjordanien blev 1946 fritt kungadöme medan britterna behöll en del militära privilegier till 1956, då Glubb Pascha avgick som legionens ledare.
Religiösa och politiska motsättningar var svåra i hela Mellanöstern. Judar var utspridda över hela området och omkring en femtedel av araberna var kristna. Islam var uppdelat i de två religiösa riktningarna sunni och shia, särskilt shia dessutom i ett flertal fraktioner. Brittiska och franska tjänstemän och politiker delade in området i mandat sig emellan, som godkändes av NF och efter kolonialtiden blev självständiga stater. Någon hänsyn till religioner och klaners inflytelseområden togs inte, vilket naturligtvis bäddade för de våldsamma konflikter vi idag ser i Mellanöstern.
1921 blev Amin al-Husseini vid ungefär 26 års ålder Stormufti av Jerusalem (religiös ledare), och naturligtvis kom han från Jerusalems mest ansedda familj, Han var fanatiskt emot judarnas närvaro i Palestina och en judisk stat inom Palestinamandatet. Hans judehat accelererade under trettiotalet, när judeförföljelsen blossade upp i främst Tyskland, men också i andra Europeiska stater och judeinvandringen (flykten) till Palestina tog fart.
1941 flydde Amin till Nazityskland efter att ha deltagit i en tyskinspirerad kupp mot den pro-brittiska regeringen i Bagdad. Han vistades sedan där under Hitlers beskydd till nederlaget 1945. Mycket nöjd fick han där 1941 Hitlers löfte att, efter att ha löst det judiska problemet i Europa, uppmana även icke-europeiska länder om samma sak. Han erhöll i Tyskland, som nazist, graden SS-Gruppenführer, propagerade för nazism, för muslimers anslutning till SS- förband, t.ex. 13:e Bergsdivisionen i SS och mot judarna i tysk radio riktad till Mellanöstern. På bilder vid den tiden såg man honom hälsa med nazihälsning.
Han var kusin till Yassir Arafats mor, familjeband är viktiga bland araber. Denne religiöse och nazistiske arabledare dog 1974 i Beirut.
Efter andra världskriget hade Arabförbundet bildats, som en sammanslutning mellan Egypten, Irak, Libanon, Syrien, Transjordanien och Saudiarabien. Arabförbundet krävde en oberoende arabisk stat i Palestina. Judar skulle där representeras enligt ett kvotsystem, vilket naturligen skulle sätta stopp för all invandring av judar.
Araberna tillkännagav också att man förberedde ett gerillakrig mot den judiska staten om en sådan skulle bildas. Trots detta antog FN resolution 181 enligt vilken en judisk stat skulle omfatta 55 % av Palestinas yta och den arabiska staten 44 %. Resterande procent utgjorde Jerusalem, som skulle förvaltas av FN. Även Sovjetunionen röstade för resolutionen.
Judarna accepterade resolutionen men inte araberna.
Redan 1920 såg sig judarna tvungna att bilda en underjordisk försvarsorganisation, Haganah, som på hebreiska lär betyda just försvar. Andra underjordiska organisationer tillkom, Irgun och Stern, som nog var mer inriktade på terror som hämnd för arabiska övergrepp.
I Palestina rasade nu (1947-48) regelrätt inbördeskrig mellan judar och araber, och 14 maj 1948 proklamerade Ben Gurion den Israeliska staten.
Krig 1
Dagen därpå gick trupper från Egypten, Jordanien, Syrien, Irak samt styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp. Enligt israelerna uppmanades nu araberna av sina egna att för en tid lämna israelernas områden för att lämna arabarméerna manöverfrihet. Detta förnekas av araber, men det var bevisligen så, åtminstone i Haifaområdet i norra Israel.
Haganah saknade så gott som helt tunga vapen, men lyckades stjäla en del från brittiska förråd, bl.a. två stridsvagnar. Däremot fanns nu i Haganah en del officerare och soldater med erfarenhet från WW2. Bl.a. från den judiska brigad som Storbritannien satt upp under kriget. Brigaden utmärkte sig under kriget och många av dess soldater kom till Israel efter 1945.
Nu slogs israelerna för sin överlevnad och lyckades mot alla odds i stället utöka sitt territorium.
Många stater förlorar i krig, men lyckas ändå överleva i någon form. Israel har inte dessa förutsättningar. Israels förutsättning är att förlust i ett krig innebär statens utplånande och för krig utifrån detta. Man måste förstå detta för att rätt förstå Israels inställning till sin försvarsmakt, dess strategi, taktik, utbildning och sätt att föra krig.
Västbanken ockuperades av Transjordanien (Arablegionen). 1949 slöts det slutliga vapenstilleståndet i detta krig. Det område israelerna behärskade var ungefär dagens område minus Västbanken och Golanhöjderna och utgjorde en klar seger så långt. Israelerna lyckades inte intaga östra Jerusalem med Klagomuren, som för dem var helig och den sista resten av Salomos tempel. Strategiskt blev Israels område något bättre utformat ur försvarssynpunkt än det som ”klantisarna” i FN tänkt sig.
En följd blev nu att judar som sedan gammalt fanns utspridda över Mellanöstern och Nordafrika råkade illa ut. 850 000 av dem tvingades fly, således fler än de araber som lämnat Israel. Två tredjedelar av de judiska flyktingarna kunde så att säga ta de från Israel flyktade arabernas plats. Tragiskt är att arabstaterna däremot inte tog emot sina egna bröder och systrar. De lever än idag, efter 62 år i flyktingläger, försörjda av FN och diverse västerländska organisationer för flyktinghjälp.
Efter 1949 förklarade Transjordanien Västbanken som en del av Transjordanien och landets namn ändrades till Jordanien.”Trans” står för ”öster om” Jordan, men västbanken ligger ju väster därom. Jordanien har senare följdriktigt tagit emot flyktingar från Västbanken och givit dem Jordanskt medborgarskap.
Man talar om Israels 8 krig under ett drygt halvsekel. Det rör sig då om vad man skulle kunna kalla de stora krigen. Därtill kommer de under långa tider pågående hämnande svaren på terrorangrepp från olika håll. Israelerna har i decennier, även mellan de utkämpade krigen, utsatts för artilleri-, granat- och raketbeskjutning från omgivande araber i Libanon, Syrien, Västbanken, Gaza och Egypten.
Krig 2
I juli 1956 förstatligade den Egyptiska diktatorn, Gamal Abdel Nasser Suezkanalen. De dominerande ägarna i kanalaktiebolaget var Storbritannien och Frankrike, som båda kände sig djupt kränkta och fortfarande såg sig som stormakter. Redan natten därpå sammanträdde brittiska ministrar med Frankrikes ambassadör och militärledningen fick order att börja planera för en invasion av Egypten.
Nasser, som var väldigt stor i korken, hotade också att blockera Tiranasundet vid ingången till Akabaviken för israelisk sjöfart. Eilat längst inne i viken är Israels viktiga importhamn. Bl.a. är det här Israel tar in sin olja från Mellanöstern. Nassers åtgärd var en rättsligt fullgod anledning för Israel att förklara Egypten krig. Storbritannien/Frankrike föreslog därför Israel att förklara krig, varvid de själva efter ett par dagar skulle kunna gå in i Egypten för att ”säkra” kanalen och sedan stanna där. Israels premiärminister, Ben Gurion, tvekade länge men gav till slut efter.
Ike Eisenhower hade inte informerats om de Brittisk-Franska åtgärderna och kände sig lurad att söka medla i Suezkrisen. USA tvingade (Som en följd av detta?) Storbritannien, Frankrike och Israel att dra sig tillbaka. Nasser kände sig naturligtvis som segrare i konflikten.
Israel hade segrat stort på Sinaihalvön, som intogs på ungefär 100 timmar.
1959 grundas al-Fatah i Kuwait av Yasir Arafat m.fl. i syfte att genomföra terroristaktioner inne i Israel.
I maj 1964 grundas PLO, Palesine Liberation Organization efter Första Arabkonferensen i Kairo. PLO skapas som motvikt till al-Fatah för att genomföra terroraktioner mot Israel, eftersom al-Fatah förkastat Nassers pan-arabism. Nasser vill se sig själv som alla arabers ledare.
Samma år börjar Israelerna pumpa vatten från Galileiska sjön, som ligger på Israeliskt område, till Negev för att få området odlingsbart.
I september beslutar Andra Arabkonferensen att avleda Jordanflodens källvatten och alltså vattnet till Galileiska sjön. Syftet är att hindra Israelernas tillgång till vattnet. Man bekräftar också sitt mål att krossa Israel.
Mellan januari 1965 och juni 1967 söker al-Fatah genomföra 122 angrepp mot den Israeliska vattenleden. 80 % av dessa misslyckas genom de israeliska säkerhetsstyrkorna.
1966 ingår Egypten och Syrien försvarsavtal. Egypten förbinder sig att anfalla Israel om Israel anfaller Syrien.
Krig 3
Första kvartalet 1967 inträffar mer än 270 gränsincidenter och väcker ökad oro i Israel. Det handlar om terrorangrepp och artilleribeskjutning i huvudsak från Syrien. Den 7 april beskjuts israeliska byar och Israel slår tillbaka med flygangrepp. I luftstrider skjuts sex Syriska Mig-21 ned utan israelisk förlust. Såväl Syrien som Egypten har nu upprustats och försetts med modern sovjetisk krigsmateriel, t.ex. flygplan och stridsvagnar.
Den 13 maj besöker Egyptens vicepresident Anwar Sadat Moskva, där han lämnas den helt falska informationen att Israel samlat 11 brigader för anfall utefter gränsen mot Syrien. Anfallet påstås skall ske den 17 maj. Det har bara kunnat spekuleras beträffande anledningen till Sovjets falska information. I Sovjet visste man att Egypten inte bedrev underrättelseverksamhet i Israel.
Man höll sig för god att bedriva sådan mot en stat som enligt arabisk uppfattning inte fanns. Ett led i spekulationerna är att Sovjet ville testa sina vapen i krig. Sovjet hade många tekniker och rådgivare i såväl Egypten som Syrien.
Egypten skickade omgående två divisioner till gränsen mot Israel. Man tog också hem 50 000 man som hjälpt ena sidan i ett krig i Jemen och dessa placerades i Sinai mot Israel. Den 19 maj ger Nasser FN:s fredsbevarande styrkor order om att lämna Gaza. Generalsekreteraren i FN, U. Thant låter avlägsna alla FN-styrkor från både Sinai och Gaza, något han senare kom att ångra djupt. Egyptierna kan nu ersätta FN-styrkorna i Sharm el Sheikh och Nasser uttalade: ”Igår besatte våra förband Sharm el Sheikh … vi kommer inte under några omständigheter att tillåta den israeliska flaggan att passera genom Akabaviken … om judarna hotar med krig, ska vi hälsa dem med ’varsågod, vi är beredda’ … våra förband och vårt folk är beredda på krig … Vattnet är vårt.” För israelerna var detta ett casus belli så gott som något.
I Sinai hade nu Egypten 27 brigader varav sex pansarbrigader och två mek. I Gaza fanns dessutom befrielsearméns 20 div. med egyptiskt artilleri och 50 Sherman-stridsvagnar. Egyptierna var utrustade med de Sovjetiska stridsvagnarna T34/85, T-54 och IS-3M. En del egyptiska div.-chefer var tillsatta på politiska och inte militära grunder eller helt enkelt fältmarskalken Amers dryckesbröder.
I FN gjordes förtvivlade försök att sätta tryck på Egypten. USA och Storbritannien försökte sätta upp en internationell flottstyrka, Röda Havsregattan, men utan resultat. Levi Eshkol och hans regering trodde i det längsta att supermakterna skulle lösa krisen. Mellan politikerna och IDF:s generaler blev det mer spänt alltefter att krisen förvärrades. Mobiliseringen av värnpliktsarmén kostade israelerna 20 milj. dollar om dagen. Något Israel inte hade råd med.
Den 20 maj inleder Israel mobiliseringen av sina stridskrafter, IDF förkortat. Den 23 maj stänger Nasser Tiranasundet för Israelisk sjöfart, vilket enligt internationell rätt ger Israel rätt att starta krig. Den 30 maj har Israel mobiliserat. Jordanien och Egypten upprättar en försvarspakt.
Alla vapenföra israeler var nu inkallade, fabriker och företag praktiskt taget tömda på arbetskraft, ett förhållande som israelisk ekonomi inte tål för annat än en kort tid. Den 2 juni lämnar premiärminister Levi Eshkol försvarsministerposten och ger den till general Moshe Dayan. Många israeler andas ut då de får hjälten från tidigare krig på denna post, men de arabiska ledarna fortsatte att kasta smädelser mot Israel. Radiostationer från hela arabvärlden basunerade ut försäkringar om att Israel skulle krossas: ”Arabiska massor, detta är er dag! Skynda till slagfältet … Låt dem få veta att vi skall hänga de sista imperialistsoldaterna med inälvorna från den siste sionisten.” Och i Sverige idag talar vi om invandrarhat, när någon tycker att vi tar emot lite väl många flyktingar från dessa arabländer och jämfört med andra europeiska stater. Jag måste nog erkänna att jag inte riktigt hänger med.
I Sinai stod 27 egyptiska brigader och 4 specialbataljoner, utrustade med moderna sovjetiska vapensystem öga mot öga med de betydligt färre israelerna.
De egyptiska krigsförberedelserna kunde hela världen följa på radio, signalspanande organisationer, som svenska FRA, i detalj.
Den 5 juni slog israelerna till.
På morgonen går israeliskt flyg in över Egypten från havet i norr och under radarhöjd. Det Egyptiska flygvapnet slås i stort sett ut på marken medan piloterna äter frukost. På eftermiddagen slås det jordanska och syriska flygvapnet. Även irakiska flygbaser anfalles. IDF inleder striderna i Sinai. Jordanskt artilleri beskjuter israeliska städer från Västbanken och Israel går in även här.
Gazaremsan vill Moshe Dayan helst inte röra: ”Vad ska vi ta oss till med en halv miljon araber?” Men där står 20. divisionen med egyptiskt artilleri och 50 Shermanstridsvagnar, som israelerna inte vill få i ryggen.
Den 6 juni ägnar sig Syrien åt att beskjuta civila mål med artilleri från Golan och natten mot den 7 juni inleder den jordanska armén allmänt återtåg från Västbanken och över Jordanfloden. Redan på eftermiddagen andra dagen har Egypten påbörjat allmänt återtåg över Sinai.
Den tredje dagen, 7 juni, fortsätter Syriens artilleribeskjutning av civila mål i Israel. Kl. 10 erövrar Israel Gamla Jerusalem och Västra muren, Israels heligaste plats och vad som anses finnas kvar av Salomos tempel. Jordanien accepterar eld upphör med FN som garant.
Israel intar Sharm el Sheikh och Tiranasundet kan öppnas. IDF blockerar passen i Sinai och stänger på så sätt in resterna av egyptiska armén i Sinai.
Den fjärde dagen, 8 juni fortsätter Syriens beskjutning av civila mål. IAF (Israeli Air Force) förstör broarna över Jordanfloden. Egypten förklarar sig acceptera eld upphör med FN som garant.
Den femte dagen, 9 juni, når israeliska förband fram till Suezkanalen och operationerna mot Syrien inleds med omedelbara framgångar.
Den sjätte dagen, 10 juni, bryter syriska armén samman inför trycket. Eld upphör inleds och fientligheterna avslutas.
Den 19 juni erbjuder det israeliska kabinettet araberna de erövrade områdena i utbyte mot ett långvarigt fredsavtal. Den 1 september, vid en konferens i Khartoum, ger araberna ut resolutionen ”Tre Nej”. Ingen fred med Israel, inget erkännande av Israel och inga förhandlingar med Israel.
Den 22 november offentliggör FN den i detta läge smått fåniga resolution 242, som kräver ett israeliskt återtåg från erövrade områden i utbyte mot fred. Tvärs över Suezkanalen har Egypten återupptagit kriget genom artilleribeskjutning över kanalen då och då.
Mellankrigstid
Den palestinska saken försvagades nu radikalt av flera orsaker. Dels genom att palestinska flyktingar genom PLO uppträdde självsvåldigt och beväpnade mot jordanierna, som naturligtvis lät armén ingripa, dels genom vidriga terrorangrepp på andra håll. Deras politiska stöd minskade. Den 28 september dog president Nasser i en plötslig hjärtattack och den 13 november gjordes en statskupp i Syrien där försvarsministern Hafez al-Assad blev premiärminister.
Arafat tvingades att skriva under ett nytt avtal där palestinierna förband sig att inte bära vapen i Jordanien och erkänna de jordanska myndigheternas överhöghet. Striderna fortsatte på en lägre nivå mellan palestinska grupper och den jordanska armen under 1971. PLO tvingades lämna Jordanien och istället etablerade de sig i Libanon där deras närvaro i stället ledde till inbördeskrig.
Den 28 november 1971 mördades Jordaniens premiärminister Wasfi al-Tal av en palestinsk grupp som kallade sig
Svarta september. 1972 utförde denna grupp det vidriga terrorattentatet vid de olympiska spelen i München, då de tog de israeliska olympierna som gisslan, varefter de dödades.
Mellankrigstiderna under hela 1900-talets andra hälft präglades av palestinska terrordåd i och mot Israel från Libanon, Syrien, Västbanken och Gazaremsan. Den israeliska muren mot Västbanken och Gaza var kanske det som småningom satte stopp för den palestinska infiltreringen i Israel av självmordsbombare.
Krig 4
Israels seger 1967 var spektakulär. På Nassers inrådan hittade arabförbundet på att det var brittiskt och amerikanskt flyg som anfallit Egypten för Israels räkning och från Cypern och hangarfartyg i Medelhavet. Bland arabiska fellaher blev detta naturligtvis sanningen, men utländska observatörer strömmade till Israel för att söka lära sig något. En brittisk general skrev efter sitt besök fritt översatt: ”De israeliska värnpliktiga soldaterna genomför sina plikter med snabbhet, rigorös disciplin och häpnadsväckande effektivitet. De är de tuffaste, mest pålitliga, aggressivaste och mest outtröttliga soldaterna i världen.” De konstaterades helt enkelt vara bättre än rena yrkessoldater på andra håll. I västländerna växte en kolossal beundran av Israel och de israeliska soldaterna.
I Egypten och Syrien startade nu en våldsam upprustning och den stöttades helhjärtat av Sovjetunionen, som försåg dem med ny modern utrustning. Hit hörde luftvärns- och pansarvärnsrobotar av olika slag, nya stridsvagnar och andra fordon liksom de senaste stridsflygplanen. Nytt tungt artilleri som skulle kunna hamra mot den israeliska sidan av kanalen levererades också. Sovjetiska ”rådgivare” och tekniker i stor mängd åtföljde materielen.
USA, som tidigare egentligen inte på något sätt tagit ställning i konflikten ”surnade till” över arabernas lögn om USA-hjälp till Israel och började leverera sådan hjälp. Bl.a. fick man ett antal stridsvagnar av typen M60A1 och bandkanoner av typerna M107 och M109. Men israelerna kunde ersätta mycket av sina materielförluster med erövrad Sovjetisk materiel.
Åtskilliga sovjetbyggda stridsvagnar av typerna T-54 och T-55 hade erövrats och moderniserades.
Man hade också lagt beslag på sovjetiska lätta amfibiestridsvagnar av typen PT-76, som användes som spaningsfordon och pansrade personaltransportfordon av typerna BTR-40, BTR-50 och lBTR-52. Speciellt värdefulla var sovjetiska 13 cm kanonerna M-46, som hade en räckvidd på 27 km. Till detta kom raketkastare BM-24 och granatkastare 12 och 16 cm. Den sovjetiska automatkarbinen AK-47 hade i stort antal erövrats av israelerna och hela israeliska förband försågs helt med detta vapen.
I mars 1969 utbröt det fjärde kriget även kallat utnötningskriget och rasade på båda sidor om kanalen. Israelerna tvingades bygga bunkrar som skydd mot artilleribeskjutning. Bäst information om hur man byggde sådana och förstärkte dem fick man från erövrade sovjetiska manualer.
Man uppskattade att egyptierna under ett sådant artilleriangrepp kunde avfyra 10 000 granater under några timmar med sitt tunga sovjetiska artilleri. Israelerna svarade med vad de var bra på, nämligen räder in på egyptiskt territorium.
En av de första räderna gällde en stor transformatorstation 40 mil norr om Assuandammen. Stationen liksom några broar sprängdes och artilleribeskjutningen upphörde under flera veckor.
Green Island var en fästning byggd under andra världskriget av britterna strax söder om Suez och innehöll en radarstation. Dess garnison bestod av cirka sjuttio egyptiska infanterister och tolv kommandosoldater, fjorton ksp- och akanpositioner (14,5 mm till 25 mm), två 37 mm luftvärnskanoner och fyra 85 mm luftvärnskanoner. På natten den 19 juli 1969 gjorde israeliska kommandosoldater en räd ( Operation Bulmus 6 ). Den egyptiska anläggningen på ön förstördes helt med få israeliska offer.
Det följdes av en räd till Ras-Saafrana också vid Suezviken, där 20 egyptiska installationer förstördes. Åter avbröt egyptierna artilleribeskjutningen för en tid. Israeliska fallskärmssoldater sprängde sedan radarstationen och några befästningar på ön Sheduan i Röda Havet.
Den mest uppseendeväckande räden genomfördes den 26 december 1969. Sovjetiska specialister hade byggt en avancerad radarstation för att bevaka Suezvikens västra strand. Zahal (Zewa Hagana le Jisrael, den israeliska armén förkortat) skickade en helikopterburen stridsgrupp sammansatt av elektronikexperter och fallskärmssoldater, som landade i mörker och stormade basen med radarstationen. Med hjälp av experterna monterades radarstationen ned. Den tunga utrustningen togs sedan hem med helikopter. I Sovjet blev man nog inte så glad!
Utnötningskriget avslutades i augusti 1970 med ett avtal framlagt av USA och där ryssarna övertalade Egypten att skriva på. Israel hade på de tre fronterna förlorat 721 döda och 2 659 skadade. När kriget rasade som värst förlorade egyptierna 300 soldater per dag. Kriget varade i 1 141 dagar.
Krig 5
Israelernas stora krigsframgångar beror till stor del på deras enormt framgångsrika mobiliseringssystem, som starkt påminner om det vi hade i Sverige till för tjugotalet år sedan. Precis som tidigare i Sverige då kan mobilisering ske genom kodmeddelande i radio och TV.
De arabiska ledarna missbedömde vid planeringen av det femte kriget tiden för att genomföra israelisk mobilisering. Ett misstag som skulle visa sig ödesdigert för araberna.
1973 hade såväl Egypten som Syrien fått materielförlusterna från sexdagarskriget ersatta av Sovjetunionen. De hade fått stora mängder modern materiel för att bekämpa israeliskt flyg och pansar.
Nasser hade avlidit i hjärtinfarkt och vicepresidenten Anwar Sadat hade tagit över. Han menade att Egypten skulle kunna diskutera fred med Israel om Sinai lämnades tillbaka eller kunde återtas.
De arabiska ledarna enades om att återigen anfalla Israel, men de hade uppenbarligen lärt sig läxan från 1967. Trots mycket omfattande förberedelser togs Israel på sängen, eller Yom Kippur, försoningsdagen, då man ber böner och om förlåtelse. Rundradio och TV är stängda liksom biografer och andra nöjesetablissement.
Egyptierna hade övat övergång av Suezkanalen tills Israel tappade intresset för övningarna (jfr. Israels massflygföretag ut över Medelhavet och åter före sexdagarskrigets överraskningsanfall).
Araberna anföll alltså den 6 oktober 1973. Syrien, Irak och Jordanien anföll mot de av Israel ockuperade Golanhöjderna och Egypten över Suezkanalen.
Syrien började med flyganfall med sina ryska attackplan av typ Sukhoi. Därpå ryckte de fram på bred front över Golan med fem divisioner och ett antal fristående brigader. Styrkan innefattade ungefär 1 260 stridsvagnar.
Israelernas försvar omfattade en infanteribrigad, 188 pansarbrigaden med ca 100 stridsvagnar och 44 bandkanoner. Där fanns också delar av 7 pansarbrigaden med ca 105 stridsvagnar. På vissa platser under striden var de syriska pansarstyrkorna 12 gånger större än de israeliska.
De syriska stridsvagnarna understöddes av kraftig artillerield från 1 300 kanoner och kunde på så sätt rulla fram genom minfälten och över pansardikena.
Den 7 oktober kunde syriska förband blicka ut över de israeliska städerna vid Galileiska sjön. De israeliska reserverna anlände emellertid i god ordning och var stridsberedda. De sattes in i striden allteftersom de anlände och när mörkret föll var fronten stabiliserad.
Den 10 oktober gick israelerna till motanfall och en stor utbuktning skapades i de Syriska linjerna. Därmed kom Damaskus inom räckhåll för israeliskt artilleri. Den 13 oktober slogs ett anfall från irakiska 3. pansardivisionen tillbaka liksom jordanska 40 pansarbrigaden.
Syrierna och dess allierade förlorade 1 200 stridsfordon. Israelerna hade nu tagit mer mark än de tidigare haft i Golan.
På den egyptiska fronten inleddes anfallet med mycket kraftig men kortvarig artilleribeskjutning. Samtidigt anföll 150 MiG-flygplan israeliska flygbaser, stabsplatser, förråd och sambandscentraler. Egyptierna hade nu försetts med stora mängder sovjetiska luftvärnsrobotar och kunde hindra israeliskt flyg att blanda sig i striderna vid kanalen.
Stormgrupperna använde högtryckssprutor för att spola upp öppningar i de höga sandvallarna utefter kanalen. Till dessa anslöt man sedan sovjetiska pontonbroar, så att stridsvagnarna kunde köra in i Sinai. De hade föregåtts av pansarjägargrupper med stora mängder raketgevär, RPG-7, och trådstyrda pansarvärnsrobotar Maljutka (Sagger), som hanteras av två soldater. Egyptierna möttes av ca 1 000 soldater ur Zahal med 90stridsvagnar.
En bit ifrån kanalen fanns general Mendlers 252 pansarugda med tre värnpliktsbrigader och de gick till motanfall. Med stora förluster slogs de tillbaka p.g.a. Egyptiernas nyförvärvade och kraftfulla pansarvärn. Framåt eftermiddagen den 7 oktober hade ugdan förlorat 200 av sina 300 stridsvagnar. Egyptierna hade fört 40 000 soldater över kanalen tillsammans med 800 stridsvagnar.
Egyptierna ryckte fram på fem mekaniserade kolonner med tusentalet stridsvagnar mot de berömda passen i Sinai. De möttes av israeler i förberedda ställningar. Egyptierna hade åkt ifrån sitt understödjande infanteri och luftvärnsparaplyet. Under det pansarslag som följde förlorade egyptierna 460 stridsfordon mot 40 utslagna israeliska. Den 14 oktober började israelerna kunna ta över initiativet. Egyptiske chefen för 4 pansardivisionen sköts för ordervägran eftersom förbandet inte skulle avlägsna sig ur luftvärnrobotparaplyet.
Det strategiska initiativet återtogs helt av israelerna natten mellan 15 och 16 oktober. Genom en ”korridor” till kanalen tog generalen ”Arik” Sharon över fallskärmssoldater och stridsvagnar till kanalen västra sida norr om Stora Bittersjön. Genom hårda strider på annat håll drogs uppmärksamheten från kanalövergången.
Sharons styrka i Egypten växte till sig och avancerade och började förstöra egyptiskt luftvärn, varför israeliskt flyg kunde delta i striderna. Natten den 17 tog sig också Adans 162 pansarugda över kanalen. Den följdes av 252 pansarugdan, som nu leddes av generalmajor Magen, sedan Mendlers hade stupat. De två senare ugdorna började förflytta sig söderut för att skära av egyptiska 3. armén. Sharon svängde norrut mot Ismailia och i Egypten rådde panikstämning.
Egyptiska 3. armén, omringad, räddades den 24 oktober av eldupphöravtalet frampressat av supermakterna. Israelerna ockuperade nu drygt 1 500 km2 av Egypten väster om kanalen och man hade 9 000 andra egyptiska fångar. Ungefär 250 israeler var fångar hos Egyptierna. Israeliska styrkor stod 10 mil från Kairo och på artilleriavstånd från Damaskus i Syrien.
På Golanfronten hade Israel erövrat ca. 410 km2 . Syrien och Irak hade tillsammans förlorat 1 300 stridsvagnar. Israelerna 840 stridsvagnar, men tack vare att de hade kontrollen över slagfältet kunde de ta hand om de trasiga stridsvagnarna och reparera dem. De arabiska flygvapnen förlorade i kriget 2,5 gånger fler flygplan. Den arabiska sidan förlorade nästan 3 gånger fler i döda under kriget.
Israelerna hade vunnit kriget överlägset, men det hade kostat alldeles för mycket. Underrättelsetjänsten hade bortsett från flera varningssignaler lurade av skickligt genomförd egyptisk vilseledning.
IDF var totalt oförberedd på det egyptiska infanteriets oräkneliga pansarvärnsvapen och saknade motmedel mot egyptiernas moderna luftvärnssystem. IDF:s infanterister var utrustade med gamla bazookas och raketgevär, halvautomatiska belgiska FN-gevär och Uzi kulsprutepistoler. Med ryska RPG-7 och AK-47 var den egyptiska eldkraften så mycket större. När kriget redan börjat levererade USA TOW-pansarvärnsrobotar och LAW-pansarskott till IDF.
Det blev räfst- och rättarting. Tre höga israelitiska militärer, bl.a. chefen för underrättelsetjänsten avskedades. Golda Meirs och Moshe Dayans (försvarsminister) politiska karriärer fick ett brått slut.
Efter 6-dagarskriget 1967 hade omvärldens respekt för den egyptiske soldaten sjunkit till bottnen. Efter Yom Kippur-kriget, som 1973 års krig kom att kallas, ökade den respekten igen. Vilseledningen av israelerna hade lyckats, valet av tidpunkt för kriget och övergången av Zuezkanalen hade varit mycket skickligt genomförd. I Egypten talar man med stolthet om den som ”Stora övergången”. Ibland har kriget också kallats Oktoberkriget.
Många egyptier menar trots allt att de vann kriget, eftersom de efter stilleståndet hade trupper kvar på östra sidan kanalen. Kriget ledde i alla fall till betydande politiska framgångar. Trots nederlaget för Egypten tecknades ett preliminärt avtal om israeliskt tillbakadragande från Sinai.
Vid firande av minnet av ”Den stora övergången” år 1981 mördades Sadat av muslimska fundamentalister. Det slutliga fredsavtalet slöts 1982 under Husni Mobarak.
Det israelockuperade området på Golanhöjderna annekterades ensidigt av Israel 1980.
Men
1970 drev Jordanien ut det besvärliga PLO ur Jordanien. I Libanon ökade därmed antalet palestinska flyktingar dramatiskt. I Syrien var de mindre välkomna och passerade därför på vägen.
Libanon var redan tidigare instabilt och skapades 1920, när Frankrike bröt ut området ur den tidigare ottomanska provinsen Syrien och uppfann Libanon, som blev självständigt 1943.
Området var ett sammelsurium av klaner, religioner och olika etniska grupper.
Maktbalansen sökte man upprätthålla genom författningen. Presidenten skulle vara maronitiskt kristen och ges kontrollen över militär och säkerhet, statsministern sunnimuslim och talmannen shiitisk muslim. Grupperna druser och ortodoxa kristna lämnades utanför och landet blev naturligtvis instabilt. 1956 när inbördeskrig mellan kristna och muslimer hotade begärde presidenten hjälp av USA, som skickade marinkåren att avvärja det hela.
På 70-talet tillkom omfattande inslag av utländsk milis och 1975 – 1990 utspelades ett inbördeskrig med varierande intensitet. Det fördes dels mellan landets shiitiska, palestinska, maronitiska, sunnimuslimska, drusiska grupper och dels med utländska grupper inblandade. Det hela förvärrades alltså av att Syrien och PLO blandade sig i det hela.
Mot slutet av kriget hade nästan varje part varit allierad med och småningom förrått varje annan part åtminstone en gång. Inblandade utländska makter var Syrien, Iran och Irak men också Israel och USA. I Libanon blev det till slut allas krig mot alla och under 1980-talet blev det särskilt blodigt och stora delar av Beirut lades i ruiner. Gisslandramer, massakrer och mord på politiker blev vanliga företeelser. Det hela förvärrades av att Syrien och PLO blandade sig i det hela.
Samtidigt förde PLO ett lågintensivt krig mot Israel från södra Libanon.
Den kristne Libanonpresidenten fick hjälp från oväntat håll. Syriens socialistiske diktator, Hafez al-Assad önskade motverka PLO:s växande inflytande och såg det som möjligt att kringgå Golan via Libanon. Syriska förband grupperades längs vägen Beirut – Damaskus och i Bekaadalen.
Syrierna stödde sedan än den ena och än den andra sidan i inbördeskriget. Israel hade inga större problem med att finna villiga libanesiska allierade i inbördeskrigets kaos. Så levererade t.ex. israelerna en hel del vapen till de kristna maroniternas milis.
Beskjutningen av Israel från Libanon fortsatte, men 1978 tog sig PLO-terrorister in sjövägen till Israel och kapade två landsvägsbussar. 35 civila israeler dödades varefter Menachem Begin beordrade en styrka på 7 000 man att gå in i södra Libanon och upp till Litanifloden. Någon sammanstötning med syrier blev det inte, men PLO:s militära struktur i området slogs ut.
FN placerade en gränsövervakande styrka, UNIFIL, i området, men kunde inte hindra PLO att åter etablera sig i området och 1981 började de åter beskjuta Israel över gränsen. Israel svarade med flygräder.
Krig 6
I juni 1982 fick den israeliske ambassadören i London livshotande skador vid ett attentat. Förövarna tillhörde egentligen Abu Nidals utbrytargrupp ur PLO. Dagen därpå angrep israeliskt flyg PLO-högkvarteret i Beirut, som vedergällning. Två timmar senare svarade PLO, som sedan 1970 hade etablerat sig i Libanon, med massiv raket- och artilleribeskjutning mot Israel från södra Libanon.
Efter 24 timmars oavbruten beskjutning och då sabbaten upphört kunde Israels regering sammanträda hos premiärministern, Menachem Begin och anta resolution 676, som i översättning löd:
a) Israels försvarsstyrkor ges uppgiften att försätta alla bosättningar i Galiléen utom skotthåll för terroristerna och deras högkvarter och baser belägna i Libanon.
b) Operationen kallas Fred i Galiléen.
c) Under verkställandet av beslutet ska den syriska armén inte anfallas om den inte anfaller våra styrkor.
(Libanons självständighet kunde vid den här tiden ifrågasättas eftersom syriska styrkor stod inne i landet. De drogs tillbaka först år 2005, efter mordet på Libanons president, Rafiq Hariri och starka påtryckningar från bl.a. FN.)
d) Staten Israel fortsätter att sträva efter att underteckna ett fredsfördrag med det självständiga Libanon, under bibehållande av sin territoriella integritet.
Mordechai Zippori, biträdande försvarsminister och tidigare brigadgeneral litade inte på försvarsministern Ariel Sharon. Han ansåg att en konfrontation med syrierna knappast skulle kunna undvikas. Sedan Sharon försäkrat att de israeliska styrkorna bara skulle gå in omkring 40 km norr om gränsen och att det hela inte skulle ta mer än 24 timmar röstade även Zippori ja.
Kanske hade Ariel Sharon fört sina ministerkollegor bakom ljuset. Israelerna ryckte snabbt fram 10 mil till Beirut och besegrade dessutom snabbt de syriska styrkorna. Nu var uppenbarligen målet att köra ut PLO, som i flera år opererat mot Israel från baser i Libanon.
Vapenstillestånd slöts den 18 augusti efter medling genom Ronald Reagans sändebud Philip Habib.
PLO:s väpnade styrkor skulle lämna Libanon under internationell övervakning (amerikansk och fransk militär). Den 30 augusti lämnade Yassir Arafat Beirut på grekiska kryssaren Atlantis och avseglade till Tunis. 14 000 man ur PLO hade då lämnat Libanon.
Den 10 september lämnade amerikanerna Libanon och följdes därpå av fransmännen. Den 23 augusti hade Bashir Gemayel, falangisternas ledare, valts till Libanons president. Den 11 september menade Ariel Sharon att 2 000 terrorister fortfarande fanns i flyktingläger nära Beirut. Den 14 september mördades Bashir Gemayel då falangisternas högkvarter i Beirut sprängdes i luften. Läget hade nu förändrats och natten därpå ockuperade israeliska styrkor västra Beirut.
Den 16 september på kvällen gick 150 rasande och beväpnade Libanesiska falangister in i flyktinglägren Sabra och Shatila för att leta efter beväpnad PLO-milis. När de upprörda falangisterna lämnade lägren efter 36 timmar, lämnade de efter sig cirka 800 döda palestinier, män, kvinnor och barn.
En syrisk agent har senare sagt sig skyldig till dådet mot falangisthögkvarteret, men några bevis har aldrig presenterats.
Denna Israels lysande seger över PLO och syrierna hade plötsligt förvandlats till ett illdåd i en del av världsopinionens ögon. Sharon fick lämna försvarsministerposten, men kvarstod som minister utan portfölj.
1985 drog sig Israel successivt tillbaka till Litanifloden, där en säkerhetszon upprättades. Zonen övervakades sedan av israelernas allierade den Sydlibanesiska armén, SLA.
1985 bildades i Libanon med stöd av Iran den shiitiska motståndsrörelsen Hizbollah.
Det hela blev så rörigt att jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned om det, men jag avstår. Det här inlägget blir långt nog ändå. Den ene efter den andre av Libanons politiker dödades i terrorattentat och när det s.k. Taif-avtalet kom 1989, så kontrollerade i alla fall Israel en ”säkerhetszon” i södra Libanon. Det ansågs nödvändigt för att norra Israel skulle få ro från Hizbollah, som ansågs företräda iranska och syriska intressen.
Genom Taif-avtalet kunde inbördeskriget i Libanon till slut avslutas efter 15 år. 1989 ratificerades avtalet och Rene Mouawad valdes till president. Mouawad dödades dock den 22 november när hans bil sprängdes i luften. Parlamentets medlemmar fördelades jämnt mellan muslimer och kristna. I maj 1991 upplöstes alla milisgrupper förutom Hizbollah. Israel utrymde säkerhetszonen längs den israeliska gränsen i maj 2000.
Uppskattningsvis dödades 100 000 människor under inbördeskriget. Ungefär 900 000 människor tvingades lämna sina hem och 250 000 personer emigrerade. Under kriget inträffade Karantinamassakern 1976, varvid kristen milis anses ha dödat något tusental personer. Samma år kom Damurmassakern, då PLO dödade omkring 500 civila i staden Damur och 1982 kom Sabra och Shatilamassakern, som beskrivits ovan med bortåt tusentalet offer.
Efter kriget finns det också mängder av minor kvar och FN har fullt sjå med minröjning. Den libanesiska armén har kontroll över två tredjedelar av landet. Fortfarande kontrolleras södra Libanon av Hizbollah.
Efter det uppmärksammade mordet på den förre premiärministern Rafik Hariri i februari 2005 tvingades Syrien lämna landet under april det året. Det fria parlamentsvalet i juni 2005, det första på 29 år utan syriska ockupationstrupper i landet blev en stor seger för den antisyriska oppositionen med den mördade Hariris son Saad Hariri i spetsen.
År 2 000 drog Israel tillbaka sina trupper från södra Libanon och Hizbollah var inte sena att fylla ut tomrummet.
Lördag 20/8, när jag skriver detta kan jag läsa i SvD att FN åtalar fyra medlemmar av Hizbollah för mordet på Hariri. Den nu mäktigaste mannen i Libanons politik, hizbullahledaren Hassan Nasrallah säger sig anse åtalen som en israelisk-amerikansk konspiration. En annan Libanesisk politiker, den kristne Boutros Harb, anser att åtalen bygger på avancerade vetenskapliga och tekniska bevis.
På annat ställe i tidningen läser jag att den blodigaste infiltrationen i södra Israel på tre år inträffat. ”I bakhåll på ökenväg nära Eilat dödades i torsdags minst åtta civila israeler. Från en israelisk helikopter, som jagade attentatsmännen sköt man av misstag i stället fem egyptiska gränspoliser. Sex av attentatsmännen sköts också och en sjunde sprängde sig själv. I fredags fick invånare i Ashdod och Askelon springa till skyddsrummen sedan minst tio raketer kommit från Gaza. Tydligen blev det bara personskador, liksom skador på en skola och en synagoga.”
Dagen därpå läser jag att mängder av raketer från Gazaremsan åter slagit ned i Israel: ”Bara under lördagsmorgonen 19 stycken. Vår politik är att utkräva ett mycket högt pris av alla som angriper oss och den politiken fullföljer vi, sade Netanyahu, när han besökte skadade i fredags.”
Man har uppskattat att så där 100 000 människor dödades i inbördeskriget, att ungefär 900 000 tvingades lämna sina hem och 250 000 lämnade Libanon, en del till Sverige. Därmed skulle detta krigs följder vara ännu värre än Israels första försvarskrig mot samtliga omgivande arabstater.
Rene Mouawad dödades redan efter 18 dagar då hans bil sprängdes i luften.
2005 lämnade Israel Gazaremsan. Då och då hade Qassamraketer avlossats från Gazaremsan mot Israeliska städer och byar. Nu ökade raketbeskjutningen från Gaza drastiskt och israelerna svarade med artilleri och missiler.
Israelerna har nu varit i krig, hög eller lågintensiva, sedan före statens bildande, alltså under mer än 75 år. Faktum är att det var arabstaterna som officiellt förklarade krig mot Israel i maj 1948.
President Carter lyckades 1979 att få Israel och Egypten att underteckna de två Camp David-avtalen. Avtalen innebar att Israel och Egypten slöt fred mot att Israel återlämnade Sinai till Egypten. 1994 slöts fred med Jordanien, som förklarade sig icke ha några anspråk på området Västbanken.
I januari 2006 genomfördes val på Västbanken och i Gaza. Striden stod mellan de två partierna al-Fatah och Hamas. Al-Fatah är ett sekulärt parti, som numera kan förhandla med Israel. Hamas är fundamentalistiskt islamistiskt shiitiskt, terroriststämplat, anser att staten Israel inte finns och vägrar förhandla och har målsättningen att Israel skall förintas. Efter valet har Hamas makten i Gazaremsan och sedan folket visat sitt missnöje med al-Fatahledares korruption.
Krig 7
Hizbollah, finansierat och försett med moderna vapensystem av Iran (och kanske Syrien) var nu väl etablerade i Södra Libanon. Målsättningen var att slåss mot Israel och SLA. Hizbollah dominerade snart i södra Libanon, Bekaadalen, med huvudsakligen shiitisk befolkning liksom i södra Beirut. Raket- och granatbeskjutningen mot Israel från södra Libanon återupptogs.
Den 12 juli 2006 avfyrade Hizbollah en ström av Katyusharaketer och granater mot norra Israel, möjligen som en avledningsmanöver. En Hizbollahgrupp attackerade nämligen samtidigt två israeliska patrullerande fordon nära gränsen. Tre israeliska soldater dödades, tre skadades och två togs till fånga, Ehud Goldwasser och Eldad Regev. Israelisk trupp förföljde angriparna varvid en stridsvagn gick på en mina 70 meter norr om gränsen och besättningen omkom. En soldat till dödades i den eldstrid som följde då Israelerna försökte ta hand om kropparna. Sammanlagt dödades åtta israelsoldater, två blev fångar och fem skadades.
Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, deklarerade omedelbart att en militär aktivitet inte skulle resultera i frigivning av de två fångarna. Endast indirekta förhandlingar skulle kunna frigöra dem genom fångutväxling. Hizbollah är idag ett mäktigt politiskt parti i Libanon förutom terroriststämplad organisation. Nasrallah är också partiets ledare och sitter i parlamentet.
Israel kunde inte gärna reagera på annat sätt än med en operation i södra Libanon. Man blockerade dessutom Libanons hamnar, bombade huvudvägen från Beirut mot Damaskus liksom Beiruts flygplats.
En majoritet av befolkningen i södra Libanon är shiamuslimer, från vilka Hizbollah i huvudsak hämtar sina anhängare. Tung israelisk beskjutning av södra Libanon resulterade i svår skada på bebyggelse och infrastruktur. Hizbollah svarade med raketbeskjutning av norra Israel och mål så långt söderut som hamnstaden Haifa besköts.
Den 14 juli besköts en israelisk korvett, INS Hamit och ett kambodjanskt handelsfartyg med moderna sjömålsrobotar Det mesta tyder på att de levererats till Hizbollah av Iran.
Den 9 augusti tvingades Israel evakuera befolkningen i staden Kiryat Shmona, men samma dag beslutade israelerna om markoffensiv i södra Libanon. Den 12 augusti startade Israels offensiv med 30 000 man och de nådde snabbt fram till Litanifloden.
Den 14 augusti genomfördes ett eldupphör som flera gånger bröts. Den 7 och 8 september hävde Israel luft- respektive sjöblockaden och under samma månad började israelerna dra sig tillbaka, alltmedan de ersattes av den libanesiska armén.
Hizbollahs två fångar, Ehud Goldwasser och Eldad Regev återlämnades vid fångutväxlingen, men döda i sina kistor!
Krig 8
Kriget i Gaza vintern 2008-2009 antog kanske mer än tidigare israeliska krig formen av straffexpedition. Under tiden 2001-2008 hade Hamas i Gaza skjutit mer än 3 000 qassamraketer mot Städer och bostadskoncentrationer i Israel. Det var inga nyårsraketer utan raketer med upp till 10 kg sprängmedel i den granat man skickade iväg. Det var nu möjligt att med moderna system avgöra den plats från vilken raketer och artillerigranater avfyrats och dessa kunde flyg- eller artilleribekämpas. Kruxet var att dessa platser kunde ligga mitt i civil bebyggelse, t.o.m. nära skolor, daghem eller liknande. Frågan är om inte avsikten med dessa platser för raketbeskjutning var just att genom Israels svarsangrepp få över världsopinionen på Hamas sida? Då Israel år 2005 utrymde Gaza både civilt och militärt ökade raketbeskjutningen från Gaza mycket kraftigt och 2008 hade Israel ledsnat på raketerna som ideligen droppade ner i israeliska samhällen utefter gränsen.
I ett kort men blodigt krig i juni 2007 tog Hamas över kontrollen av Gaza. Det internationella svaret från såväl FN som EU blev den blockad man nu bråkar om. Blockaden var alltså inte en enskild israelisk åtgärd, utan också en markering mot Hamas, som ju av både FN och EU långt tidigare klassats som terroristorganisation.
Den 27 december 2008 inledde israelerna operation Gjutet bly riktad mot Hamas och alltså Gazaremsan. Operationen inleddes av flygvapnet, IAF, och följdes upp av markoperationer. Den israeliska ockupationen av Gazaremsan hade upphört år 2005, då den siste israelen lämnade området. Antisemiter världen över deklarerade dock att ockupation fortfarande gällde, eftersom Israel (men också Egypten) hävdade en blockad mot införsel av krigsviktiga varor. Smuggling via grävda tunnlar under gränsen mot Egypten förekom dock.
Redan den 28 december uppmanade FN:s säkerhetsråd om omedelbart eld upphör. Båda sidor i konflikten anklagade varandra omgående för krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättigheterna därför några ord om FN. Rådet för Mänskliga Rättigheter har utsatts för mycket och berättigad kritik. Av rådets 47 medlemmar är bara en dryg tredjedel demokratier i någon mening.
FN är en organisation av länder världen över och då blir en kompakt majoritet i FN icke demokratiska länder. Rådet används också följdriktigt för diverse egoistiska politiska utspel eller mörkningsaktioner från dessa stater, som ofta stöder varandra.
Ett sådant intermezzo har jag tidigare redogjort för i ett inlägg här, nämligen om de rumänska sjuksköterskor och nunnor, som i Libyen torterades och i en vidrig process dömdes till svåra straff för att avsiktligt ha smittat 400 barn med Aids. Domaren i den märkliga processen är idag ledare för upproriska i Libyen! Är det någon som begriper? När en av nunnorna skulle vittna i Rådet för Mänskliga Rättigheter blev hon omedelbart avbruten av Libyens representant med ordningsfråga, varefter andra skurkstaters representanter fortsatte sabotera hennes anförande. Ännu konstigare kan det bli när regioner och klaner i Libyen, vilka helt saknar erfarenhet av demokratiskt styrelseskick, skall göra upp om det nya styret efter Gadaffi.
Både Israel och Hamas har från diverse organisationer fått skarp och enligt internationell lag berättigad kritik för sin krigföring. I Sverige är det emellertid numera ”modernt” att hålla på Hamas. Israel vinner ju hela tiden i dessa krig och då blir det ju orättvist. Men framförallt drabbar blockaden av Hamas naturligtvis alla människor i Gaza, exempelvis därför att såväl byggnadsmaterial som –materiel är viktiga varor för krigföring.
Nu kan vi fundera litet över vilka möjligheter israelerna har att försvara sig mot dessa qassamraketer? Hamas låter uppenbarligen raketramperna placeras i civil bebyggelse och bland egen civilbefolkning, vilket naturligtvis inte är tillåtet enligt internationell lag.
Sedan Israel utrymde Gaza 2005 saknar de möjlighet att observera vad som pågår innan raketen avfyrats. Med modern teknik, och det har israelerna, avslöjas emellertid snabbt platsen för avskjutning av såväl konventionellt artilleri som raketartilleri. Svarar då Israel med artilleri- eller flygbekämpning av platsen, så riskerar man att skada eller döda civila. Efter tre års kraftigt ökad raketbeskjutning från Gaza beslöt alltså israelerna att gå in med trupp. Så mycket lättare blev det inte, eftersom Hamas stred bland egna civila.
Den berömde brittiske översten och författaren, Richard Kemp, med erfarenhet från moderna krig i t.ex. Irak och Afghanistan, avslutade ett anförande i Rådet för mänskliga rättigheter på följande sätt:
”Herr talman, Israel hade inget annat val än att försvara sitt folk, för att stoppa Hamas från att anfalla dem med raketer. Jag säger det igen: IDF (den israeliska försvarsmakten)
gjorde mer för att skydda rättigheterna för civilbefolkningen i stridszon än någon annan armé i krigens historia!” Jag tror att han har rätt, men det kan inte ha varit lätt för israelerna.
Svenska media handskas inte sällan ovarsamt med eller utelämnar fakta. Man skriver och talar hela tiden om Israels blockad av Gaza. Men där finns också en internationell markering från såväl FN som EU mot Hamas blodiga våld när man körde ut al Fatah/PLO från ”remsan” liksom en terrorismstämpling mot Hamas. Båda organisationerna stämplade Hamas som terrororganisation. Sedan är det en annan sak att Israel och Egypten är de enda stater som haft möjlighet att på plats hävda blockaden.
Alla vet väl att Hamas tillämpar enpartidiktatur på Gazaremsan? Att PLO-sympatisörer har dödats, men också skjutits i knäskålen som varnande exempel? Med säkerhet har också israeliska soldater utfört illdåd under denna mer än 60-åriga konflikt. Båda sidor förvränger säkert också fakta och information, sådant sker inte bara i totalitära stater. Man kan inte nog varna för den okritiska fördummande tron på något enda – en ideologi, en religion eller ett parti. I sådant kan ens egen individualitet, förnuft och moral gå under. Det är inte helt lätt att vara ständigt prövande och att inte låta opportunism ta över, att ständigt tänka sig att man kanske tar miste.
I den här konflikten har emellertid båda sidor demoniserat och hotat varandra under lång tid. Det är Hamas som vägrar erkänna att staten Israel finns och går att tala med. Detta trots att Israel är medlem av Förenta Nationerna och alltså de facto finns. Däremot finns inte någon av FN erkänd stat med namnet Palestina.
Däremot utropade arabstater en palestinsk regering i Gaza i september 1948 för att minska Jordaniens inflytande. Jordanien var ju vid denna tid på väg att införliva Västbanken med Jordanien. Till president i Gaza utsåg arabstaterna f.d. stormuftin och nazisten (f.d. Gruppenführer) Haj Amin al-Husseini. Staten var helt beroende av Egypten, som 1959 upplöste staten genom ett dekret.
Det bör vara känt vad dåvarande utrikesminister Jan Eliasson i ett interpellationssvar i Sveriges Riksdag sade i juni 2005. Det kan ganska väl beskriva det många nu har glömt eller inte känner till:
… ”EU:s terroristlistning av Hamas innebär att organisationens ekonomiska tillgångar ska frysas och att inga ekonomiska tillgångar eller finansiella tjänster får ställas till dess förfogande, direkt eller indirekt. Förbuden är direkt tillämpliga i alla EU:s medlemsstater. …
Fru talman! Vår politik i Mellanöstern vägleds av folkrätten, den humanitära rätten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi vill uppmuntra ansvarstagande och steg i riktning mot fred. Vi måste vara tydliga och markera när parterna bryter mot internationell rätt och ingångna avtal.
Sveriges syn på den israelisk-palestinska konflikten är välkänd. Sverige har alltid försvarat staten Israel och dess rätt att leva i säkerhet inom erkända gränser. Vi har nära och goda relationer med Israel. Den israeliska regeringen har all rätt att skydda sina medborgare mot terrorhandlingar. Självklart ska detta ske inom folkrättens ramar. …
I svensk opinion har idag det vidriga Hamas tyvärr ett klart övertag beroende på okunskap hos en bred allmänhet. Allting är Israels fel enligt den okunnige. Hamas önskar sig uppenbarligen civila offer för att skapa hat mot Israel. Man tror och hoppas att man på sikt ska få hela världen att vända sig mot Israel.
Om Israel ensidigt skulle lägga ned sina vapen och återtar sina gränser före 1967, kommer de då att få leva i full frid? Helt visst inte! Däremot skulle Israel hamna i ett strategiskt mycket farligt läge.
Alla är inte emot Israel! Jag är det inte. Det betyder inte att jag gillar allt Israel gör. Jag måste sluta skriva om detta någon gång, åtminstone för en tid. I den här genomgången har jag hoppat över en hel del, t.ex. de två intifadorna.
Det väsentliga i hela detta problem är givetvis att Israel, som varje annan stat, måste ha rätt att försvara sig mot varje angrepp. Ett försvar kan egentligen bara bli framgångsrikt om man har möjlighet att utföra motangrepp.
En fråga jag ställer mig när jag skrivit detta är: Var hittar man värsta sortens invandrar- och främlingsfientlighet? Kan det möjligen vara i en del arabstater?
