Totalt okunnig försvarsminister

Den 19 mars i år lade jag in följande (här kortade) inlägg i min blogg under bl.a. Säkerhetspolitik:


Försvarets nedgång och fall


Jag föreslår att du omgående går in på http://urplay.se/162624. Där kan du hämta upp en video. Det är Wilhelm Agrell, som intervjuas om sin bok ”Fredens illusioner”. En bok alla svenska män och kvinnor borde läsa. Videon lär ligga kvar där åtminstone t.o.m. augusti 2011.

Och nu?

Så skriver Wilhelm Agrell en debattartikel, kanske till del för att få fler att läsa boken, men det är en debatt som behövs i högsta grad. I början av året skrev jag en lång rad artiklar i försvarsfrågan i denna blogg. Jag vet att ganska många läst dem, men reaktionen blev nog minimal. Svenskarna är inte längre intresserade, våra politiker till största delen okunniga och man tror felaktigt att EU har försvarsförmåga om en större konflikt utvecklas. Samtidigt saknar Sverige ett nationellt försvar och återtagning av ett sådant kräver lång tid, decennier.

Det finns bara en säker förutsägelse om framtiden och det är att den är oförutsägbar. Kan man sin historia och använder sitt förnuft, så inser man detta.

Riksdagen har emellertid beslutat att vi inte kommer att behöva något nationellt försvar inom överskådlig tid. Vad nu ”överskådlig tid” är? Man får hoppas att det rör sig om flera decennier och att de får vetskap om kommande storkrig ett par decennier före, så att de hinner beväpna, planera och öva oss innan kriget kommer.

Däremot anses de baltiska staterna behöva ett nationellt försvar. Alltså kunde vår försvarsmateriel, den som inte slängdes eller slumpades bort, skänkas till Baltikum. Sedan lovade man balterna att komma till hjälp om någon uppträder taskigt mot dem. Allt under ledning av en försvarsminister som är vapenvägrare.

Å andra sidan har jag sett att kvinnliga riksdagsledamöter fått lära sig att skjuta nere i riksdagshusets källare. Det har också förmodats att de kommer att ställa upp i främsta linjen om det skulle behövas, vilket ju inte behövs. Här vet man hur försvarsanslagen bäst används, men kanske hade det ändå blivit billigare om skjutträningen förlagts till Gröna Lund och skjutbanorna där?

Professor Agrell har skrivit många böcker, redovisat en massa fakta och forskningsresultat. När han så publicerar en sammanfattning av fakta från sin senaste bok som debattartikel, så meddelar försvarsministern: ”Wilhelm Agrell har helt fel”. Nåja, fler experter än Agrell har råkat ut för detta.

Försvarsministern skriver: ”Försvaret av Sverige däremot byggde före försvarsreformen på en mycket liten nationell insatsorganisation, med utomordentligt låg tillgänglighet. Det tog tre år att få 30 000 man på fötter. Då hade den moderna tidens konflikter sedan länge kommit och gått.”

Hans perspektiv bakåt är förvånansvärt kort. Under de fyra decennierna 1950 – 1990 kunde vi mobilisera mer än ½ miljon ganska vältränade soldater inom en tidsrymd av 1 – 4 veckor. I årliga repetitionsövningar med så där 40 000 man åt gången kunde Sverige öva förband i divisionsstorlek.

Sedan började man använda militära övningar som budgetregulator, värnpliktskullarna minskade och deras tjänstgöringstid var nere i tre och en halv månad. Av det blev naturligtvis inga soldater. På 1990-talet fanns del av svenska armén redovisad på papper, men bara där. Man hade slutat öva både värnpliktiga och befäl. Däremot fortsatte leveranserna av materiel att strömma in t.ex. 280 st toppmoderna Leopardstridsvagnar och flera hundra andra pansrade stridsfordon. I mitten på 1990-talet var armén äntligen mekaniserad, men det fanns bara ett fåtal icke övade soldater och övrig materiel var kastad, bortskänkt eller bortslumpad. Leveranserna av JAS-plan, som flygvapnet inte skulle ha fortsatte och allt detta omöjliggjorde övningsverksamheten. Hur gick det till? Ja det beskriver Wilhelm Agrell, men även jag om man tittar på mina bloggartiklar från jan. - febr. i år.

Försvarsministerns tes är att det vore ansvarslöst att skicka värnpliktiga mot yrkessoldater. Så lite vet han alltså. Han verkar tro att våra värnpliktiga från 90-talet med tre månaders utbildning är signifikanta för värnpliktiga över huvud taget.

Min morfar emigrerade från Preussen till Sverige som ung för att slippa den då tvååriga värnplikten i Preussen, men Preussiska soldater var i ett par hundra år förebilder för andra länders soldater.

Israel har allmän värnplikt och har sedan 1949 gång på gång slagit ut numerärt kolossalt överlägsna krigsmakter. En anledning är att de får ordentlig övning och repetitionsutbildning.

Vår försvarsministers ca 3 000 anställda soldater har kanske mobiliseringstid som liknar de snabbaste i värnpliktsorganisationen, men resten då? De skall tydligen samtidigt samlas vid centralt förråd. Även om man kan ordna flera köer lär de bli långa. Jag gratulerar ministern till hans mobtider och jag undrar när enheterna kan inträffa där de behövs? Sverige är ett av de till ytan större länderna i Europa. Det har sagts att vi skall kunna ställa upp med 50 000 soldater i en ganska avlägsen framtid. Jag undrar så hur de skall organiseras och utrustas vid dessa centrala förråd? Hur övade kommer de att vara?

I den närmast föregående organisationen skulle 30 000 man kunna mobiliseras på tre år och då hade den moderna tidens konflikter sedan länge kommit och gått säger han. Vilka konflikter tänker han på?

Konflikten på Balkan, där Sverige håller militär personal på FN:s uppdrag har ursprung 5 sekel tillbaka. Palestinakonflikten har mer än hundra år på nacken, initierades egentligen för bortåt 2 000 år sedan och blev väpnad kamp 1947. Mycket gamla konflikter som fortfarande har aktualitet har vi i Irland, Baskien, Afghanistan, Irak, Korea, Kashmir, Västsahara, Sudan. Kanske menar ministern Rysslands överfall på Georgien med ”den moderna tidens konflikter”? Eller sexdagarskriget då Israel med sitt värnpliktsförsvar slog ut en lång rad arabstater, som just stod i begrepp att rensa Mellanöstern från judar. Men då är ministern ute och seglar. Den konflikten är urgammal och pågående.

Vad som slutgiltigt blir resultatet av upproret i Tunisien kommer vi knappast att få veta på länge. Vad vi vet är att det drog in ett antal stater i ett malströmsförlopp, Libyen, Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain.

Vad konsekvenserna av alla långvariga konflikter i t.ex. Mellanöstern och Afghanistan blir för EU vet ingen, utom att EU förlitar sig på NATO för sitt försvar. Därför övar kanske nu försvarsutskottet med Cecilia Widegren (M), Annika Nordgren Christensen (MP), Åsa Lindestam (S) och Lena Olsson (V) i riksdagshusets källare för att försvara Europa. Antagligen utan att ha en aning om vem motståndaren kan tänkas bli?

För att avsluta det här inlägget skall jag återkomma till vår vapenvägrande försvarsminister. (Hur bär sig Fredrik Reinfeldt åt för att så gott som alltid misslyckas, när han utser ministrar?)

I sitt bemötande av Wilhelm Agrells artikel kommer ministern alltså klart fram till att man inte kan skicka värnpliktiga mot yrkessoldater. De har inte en chans att hävda sig. Sådan försvarspolitik skulle vara helt oansvarig.

Påståendet är okunnigt, närmast löjligt. Israel t.ex. håller sig med en värnpliktsarmé, där man blandat in en del fast anställda. Detta liksom i Sverige tidigare, då också vi hade värnpliktsförsvar och en kader av stamanställda soldater med en första kontraktstid om 3 ½ år, där man småningom kunde gå vidare via underbefälsgrader till underofficer eller officer.

Det lilla Israel, ungefär = Småland men med 7 milj. innevånare, har under lång tid och i påtvingade krig efter krig försvarat sig med framgång mot en rad stater med yrkessoldater och numerär många gånger över den egna.

Skillnaden är att Israeliska värnpliktiga övas ordentligt och hålls övade, men det är väl inget som passar vår försvarsminister.

När jag ögnar igenom det jag skrivit, så inser jag att jag börjar bli gaggig. Men jag har helt rätt!

P.S. Värnpliktstiden i Israel är 2 ½ år för män och 2 år för kvinnor. Män repetitionsutbildas regelbundet. Överskådlig tid är emellertid något annat i Israel än i Sverige.