Folk och Försvar

I dagarna pågår Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Tillhör du en yngre generation är sannolikheten stor att det hela går dig nära nog spårlöst förbi. Detta trots att en samling experter och politiker där avhandlar är din, dina barns och barnbarns framtid i en allt ondare värld.
För tusentalet år sedan slutade krigen med tiotals till hundratals döda. I första världskriget (nio sekel senare) räknades hundratusentals döda. Tjugo år senare, i världskrig två kunde man räkna in hundratals miljoner inte sällan bestialiskt dödade. De tre exemplen ger en exponentiell bild av hur krigs hemskheter ökar. Till offren för WW2 kan också läggas hundratals miljoner dödade i kommunistiska aktiviteter.
Efter WW2 behövde man andas ut, bildade FN och så småningom EU, båda till del missbildningar med beslutsångest. Visa av erfarenhet bildade man också försvarsallianser, som stod emot varandra och var så pass starka att de med färska minnen gav avskräckande effekt.
Tyvärr tenderar allt detta att vara glömt. När den hotfulla kommunismen klappade ihop i Europa och Sovjetunionen trodde en del på någon sorts garanterat långvarig fred och lagbunden demokrati i vår del av världen. Nu verkar en del skönja de nya riskerna. Det är väl tidigt att tala om hot, men när det blir fråga om hot kan det vara för sent att eliminera det. De nya riskerna har nämnts vid mötena i Sälen, t.ex. den globala ekonomiska krisen, demokratiska brister, nationalism och upprustning i Ryssland, liksom Europas ökande beroende av rysk gas och olja för sin energiförsörjning.
Reinfeldt och Borg är alldeles tillräckligt intelligenta för att stanna vid makten ett bra tag. Detta genom märkbara skattesänkningar för flertalet, som till del betalas av den mindre gruppen sjuka och pensionärer. Till en annan del avses täckas genom att hålla nere försvarskostnaderna.
I senare fallet lyckas man dåligt genom att tvinga försvaret till kortsiktig planering, lappa och laga, som gör att all planering, även den ekonomiska, egentligen misslyckas. Ett exempel: Ledningsregementet i Enköping skulle gå högvakt och består på papperet av 3 450 personer. Enligt gällande insatsorganisation drygt fyra bataljoner, som skall kunna fungera ”med omedelbar verkan”. Riktigt så visade det sig inte vara när nu 70 man skulle gå högvakt. För att klara uppgiften tvingades regementet korttidsanställa 10 man under tre månader för träning och genomförande av uppgiften. SvD 15/1 2012.
I Sälen har nu under tre dagar olika försvarsexperter och politiker uttalat sig under tre dagar. (Det handlar om väldigt mycket annat än militärt försvar.) SVT har i år visat denna viktiga aktivitet ringa intresse, man visade ”Allsång på Skansen”.
Försvarsministern meddelade att vårt försvar utvecklas enligt plan. Att tidsplanen hela tiden förskjuts bortåt och ändras, nämnde han inte. Inte heller att det nya försvaret enligt ursprunglig plan skulle stå klart för 8 år sedan och då fortfarande bemannas av värnpliktiga soldater.
När försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist S via SvD får veta "sanningen" om mobtiden (2 år för mobilisering av insatsorganisationen) säger han: ”Detta är inte acceptabelt. Den övergripande propagandan om insatsförsvaret stämmer inte med verkligheten. Men det är bra att detta kommer fram i ljuset. Försvarsutskottet måste nu följa upp reformen.”
Sten Tolgfors avancerar bakåt och meddelar att 2009 var mobtiden 3 år och: ”Min kontroll med Försvarsmakten och ÖB ger vid handen att man generellt ligger på ett års insatstid. Men det finns också undantag på två år.” Tolgfors verkar tro att Försvarsmakten inte är beroende av alla delar.
ÖB, Sverker Göranson, säger: ”Vi kan inte öva insatsorganisationen i så snabb takt att den är helt färdig 2014, så graden av krigsduglighet kommer att variera.” Det är väl ÖB:s sätt att säga att mobtiden är mer än två år.
Andra experter på vårt militära försvar verkar luta åt år 2020, d.v.s. om 8 år, men egentligen är det kanske ingen som vet? Nej så är det naturligtvis, politiker är ju inblandade!

En komplettering


I mitt förra inlägg skrev jag att Enn Kokks Vitbok, som jag just läst för andra gången, ger en riktig bild av kommunismen. Det gör den också, men kortfattat och i huvudsak i ett av kapitlen. Annorlunda uttryckt: Det finns en oändlig litteratur om kommunismen och dess illdåd över hela världen.
En bra och ändå koncentrerad bild ges i de här böckerna, som alla bör ha läst:
1. Aldrig mer! En bok från 1999 om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten av Staffan Skott.
2. Liken i garderoben lever än från 2000 med underrubriken Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets   förflutna 1918 – 1998 av Staffan Skott.
3. Vi som visste allt. En bok om 60 – 70-talets student- och bokstavsvänster, Clarté, FNL-rörelsen m.m. och hur författaren liksom många andra till slut tog sig ur vänsterrörelsens värderingar och samhällssyn. Författaren, Håkan Arvidsson, är universitetslektor i historia.
Efter Sovjetunionens sammanbrott för två decennier sedan ändrade Vänsterpartiet Kommunisterna sitt namn till Vänsterpartiet.
Tyvärr är detta på väg att glömmas.

Tre böcker

I mellandagarna ja det är ett tag sedan, sträckläste jag tre böcker jag haft på min önskelista till Jul. Det var Midvintermörker av Lars Wilderäng samt Spionen på FRA och Landsförrädaren av Anders Jallai. nu väntar jag på Jallais tredje bok i serien.
Alla tre håller spänningen vid liv rad från rad och är högintressanta romaner för alla med lite försvars- och säkerhetspolitiskt intresse.
När jag läst Jallais böcker tog jag faktiskt fram Enn Kokks Vitbok med underrubriken Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen, som kom ut 2001 och läste om den. Enn Kokk är säkert en hedersman, men jag finner underrubriken något missvisande. Enn Kokks uppgift var lika mycket att skriva en vitbok om sossarnas hemliga nätverk hos och med militären. Båda hade ett stort intresse av att hålla reda på vad kommunisterna sysslade med och vilka de var. Under hela kalla-krigetepoken sågs kommunister som presumtiva landsförrädare. Läs gärna vitboken om du inte gjort det, den ger en riktig bild av kommunismen, som yngre svenskar tyvärr numera vanligen saknar.

God fortsättning och Gott Nytt År!


Från både Birgit och mig.

Mitt bloggande såväl som mitt mailande har legat nere en tid, men nu skall det väl komma igång så sakteliga.

Några dagar före Jul kom jag mig äntligen för att uppsöka min läkare. Tanken att göra så hade funnits en längre tid, men jag tyckte mig ha annat att göra, som inte blev gjort. – Pissdålig ork helt enkelt! Blodförsörjningen verkade inte nå ut till extremiteternas yttre delar och Birgit började nämna min svällande kalaskula, trots att matlusten inte varit den vanliga under lång tid.

För ett drygt år sedan upptäckte jag själv att jag hade för mycket vätska i kroppen (anklarna hade börjat svullna). Jag blev tvungen att övertala min läkare om att ge mig en remiss till lungröntgen. Den visade mycket riktigt att där fanns vätska. Jag fick dosen 60 mg Furosemid dagligen, men ingen kompensation för Kaliumförlust som då följer. Jag bytte husläkare, men har inte sökt honom i det här ärendet förrän nu.

Min nye läkare klämde och kände och tog ett EKG, som visade att katastrofen var nära med ordentlig hjärtsvikt. Hjärtat hade svårt att pumpa med en massa vätska som tryckte på. Taxi direkt till Hjärtintensiven i Bollnäs var beskedet.

Strax före kl 17 kom vi till sjukhuset. Det blev en hel del väntan. Så småningom fördes vi, Birgit var med, till medicinakuten. Ny väntan i undersökningsrum och ny undersökning och EKG. Klockan hade hunnit bli över ett innan jag fick beskedet att jag skulle läggas in på Hjärtintensivavdelningen, HIA. En sköterska beställde taxi hem åt Birgit. Den resan blev faktiskt billigare än vi gissat, ”bara” 1 200 kr.

När jag äntligen kom in på HIA vet jag inte, men det blev en säng bland fyra andra i korridoren, men mitt emot en toalett och så trådlös EKG-anslutning till övervakande personal. Jag fick ganska omgående en ”mastig” spruta vätskedrivande lösning intravenöst sedan jag bytt till pyjamas. Sedan slocknade den trötta patienten.

Småningom purrades jag av en sköterska, som ville kolla läget. Det var genomblött. Hon tog mina pyjamasbyxor och kalsonger och sade: ”De här tvättar jag, du får tillbaka dem i morgon bitti rena och torra.” Jag fick nya byxor, kalsonger och en ny blöja placerade hon på plats.

Någon skärm framför sängen var inte att tänka på i den smala korridoren och jag minns inte att belysningen där någonsin tonades ned.

I tre dygn låg jag så, varefter jag fick en lite bättre plats i korridoren, där en skärm också kunde sättas upp. Sista natten fick jag dela rum med en mycket sympatisk gammal sjöman, liksom jag bosatt i Sandarne. Där hade just en råtalloljecistern just sprungit läck och några hundra kubikmeter olja hamnat i havsviken till de strandboendes stora förtvivlan.

Själv hade jag lämnat ifrån mig 5 – 6 liter kroppsvätska under de tre första dagarna på sjukhuset och hjärtat pumpade lättare. Birgit har observerat att kulmagen minskat i omfång. Nu väger jag mig varje dag och viktminskningen fortsätter trots god aptit, julmat och dryck.

På eftermiddagen dagen före Julaftonen kom jag hem igen, för att vinka av våra julgäster. Dotterson med hustru och barnbarnsbarnet, Brynn. Mamman, Carolyn kommer från England. Det var kärt Julbesök, som jag tyvärr till största delen missade.

Så några slutliga kommentarer till den här tiden och Julhelgen: Överläkaren vid HIA i Bollnäs är en mycket sympatisk dansk läkare men ingen förstår vad han säger, varken personal eller patienter. Underläkaren är en trevlig ryska, lättare att förstå eftersom hon talar begriplig svenska. All personal på HIA som jag kom i kontakt med var proffsig, alltid vänlig och hjälpsam. Hur kan de? Med de hopplösa landstingspolitiker och tjänstemän, som från Gävle verkar sabotera verksamheten i Hälsingland.

Hemkommen på julaftonen hade jag en del kontakter jag borde ta, brev att besvara o.s.v. Det får bli så småningom. Jag hade tre julklappsböcker att ta itu med. När jag börjat läsa ”Midvintermörker” av Lars Wilderäng, så fanns inte utrymme för någon annan verksamhet. Detsamma gäller Anders Jallais böcker. Samtidigt skall jag försöka planera/fördela intaget av 30 tabletter av 16 olika slag över min vakna tid och inte glömma en till två inhalationer morgon och kväll. Apotekets doseringsask har alldeles för små och få fack, vilket krånglar till det hela för en gubbe med knaggligt närminne.

Nu har jag i alla fall presterat ett livstecken.

Försvarsministerns blogg igen

Rubriken till försvarsministerns blogg den 27 nov. var: ”Sveriges reform i linje med omvärldens reformer.” Jag visste, och vet fortfarande inte om man skall skratta eller gråta åt eländet?

En del kan säkert skratta, men många gråter säkert. Han säger att försvaret är under omorganisation, men ingen vet egentligen riktigt hur, när, till vad och vilket försvar? Har den anställde en egen uppfattning och framför den riskerar han eller hon tydligen uppsägning per SMS och en del personal behöver sägas upp, men desto fler anställas.

Försvaret är under omorganisering säger han. Vilket försvar? Det svenska försvaret lades ned i det allra närmaste fullständigt under 90- och början av 20-hundratalet. Man sade att ett nytt försvar skulle se dagens ljus 2004 (IO 2004) efter en strategisk time out. Det ljus som då syntes i tunneln var ett ankommande tåg och i tunneln stod vi.

Redan på 80-talet hade försvaret en massa övertaliga överstelöjtnanter, som bland andra vi i materielverket skulle försöka sysselsätta, vilket inte var helt lätt. Tidigare pensionerades flertalet officerare som kaptener, möjligen med majors avsked. Nu skulle många helst pensioneras som överstelöjtnanter. Det blev inflation i befälsgrader. Furirer blev fänrikar, överfurirer blev löjtnanter, sergeanter och fanjunkare blev kaptener, kaptener majorer, majorer blev överstelöjtnanter och riktiga överstelöjtnanter blev förbannade.

Man gjorde en anpassning till internationella förhållanden hette det. Just nu gör man en ny anpassning till (närmast oförändrade) internationella förhållanden. Denna gång genom att återgå till det gamla systemet med underofficerare och underbefäl (en gång ryggraden i svenskt försvar), men kallar dem specialistofficerare. Tyvärr följde nya problem med misstanke om ovilja till omgalonering och andra komplikationer. Vad tycker en kapten om att plötsligt vara fanjunkare igen? Nu har tydligen omgaloneringen gjorts frivillig och ÖB skall fundera på saken tills i april nästa år. ÖB har mycket att fundera över, men har väl fortfarande många överstelöjtnanter, som kan sköta funderandet kanske tillsammans med facket?

Åter till ämnet, som ju var ”tomhylsans” blogg: ”Försvarsreformer tar tid”, säger han. ”För Tyskland, som samtidigt som Sverige reformerar försvaret och dessutom i mycket näraliggande riktning, beräknas det ta 5-8 år. Precis som för Sverige alltså. (Sic!) Ingen reform startar med ett blankt papper, utan tvärtom med sedan länge etablerade strukturer.” Var får han allt ifrån? Har tyskarna verkligen skrotat sitt försvar, eller gjorde inte vi det för 10-15 år sedan? Jag undantar att svenska flygvapnet bibehållit en viss förmåga till incidentberedskap och att vi har några ubåtar, som kan verka. Vi lär t.o.m. under en tid ha hjälpt Baltikum med ett flygplan i incientberedskap där.

Vidare skriver han: ”IO14 ska bestå av 50.000 soldater. Den nya tyska insatsorganisationen kommer att bli ca 185.000 man, den polska ungefär 95.000 och den brittiska litet mindre än den tyska. Sverige avviker alltså inte.”

Jag antar att han inte vet vad det är han jämför. Skulle t.ex. Sverige ha samma antal soldater per ytenhet som Tyskland, så skulle Sverige ha 233 000 man. Tyskland, liksom de andra, är dessutom med i NATO, vilket Sverige inte är och skyddas garanterat av amerikansk trupp med amerikanska robotar och missiler. Mer relevanta jämförelser vore Finland, som snabbt kan mobilisera drygt 300 000 man eller det pyttelilla Schweiz, som ännu snabbare kan få 200 000 soldater på fötter.

Finland finns liksom Sverige i Afghanistan och har ett vassare stridsflygplan, F-18.

”KFÖ-er genomförs nu över hela landet och ÖBs inriktning är att öva på högre nivåer”, skriver försvarsministern. Det är ju en bra inriktning, men det lär dröja länge innan den kan förverkligas. För att verkligen öva högre nivåer måste man väl ändå disponera högre nivåer och ÖB:s ständigt återkommande medelsbrist gör gång på gång att ÖB annonserar inställda övningar.

Försvarsministern verkar tro att ”omorganisationen” av försvaret blir klar år 2014. ÖB verkar tro att den kanske kan klaras till 2019. 5-8 år! Ha!

Samsynen bland politiker när det gäller försvaret är tämligen bred menar han också och har ganska rätt. Det är i duman man hör om revansch och upprustning. Flertalet EU-stater verkar räkna med att försvaras av andra EU-stater med lika dåligt utgångsläge som Sverige.

Vi är inte så väldigt många som minns läget 1939, då vi ändå förvarnats tiotalet år tidigare. Då vi i Sverige bl.a. började militärutbilda 14-åringar. Jag var en av dem och en del fysiskt tidigutvecklade lyckades komma med i ungdomslandstormen redan före 14-årsdagen. 15 år gammal och under Påsklovet vinterutbildades jag under en vecka i Ånn och alltså den jämtländska fjällvärlden. I övrigt skedde utbildningen i mitt fall kvällar, helger och skollov vid I 5 i Östersund. Av Östersunds garnison finns inget kvar naturligtvis. Idag jämrar man sig med all rätt om afrikanska barnsoldater i 14-15-årsåldern.

”Tomhylsan” och de andra politikerna tror helt klart att den s.k. återtagningen klaras av på några få år. Inget kan vara mer felaktigt.

Nu lovar jag att inte skriva mer om det här eländet på ett tag. Det finns så mycket annat elände orsakat av våra politiker att beskriva.

Spaningaradar PS 860/T

En ny dag i försvarspolitiken

(Forts. fr. föreg. inlägg.)

Det har länge varit klart att Sverige måste välja väg för hur luftförsvaret och stridsflyget skall utvecklas de närmaste tre decennierna. Därmed är det också klart att det snarast möjligt erfordras en ny luftförsvarsutredning. Den senaste utredningen tillsattes 1967 och avlämnade sitt betänkande till ÖB två år senare, i februari 1970 (LFU 67).

Följderna av LFU 67 var många, t.ex. att strilradaranläggning PS 860 anskaffades och installerades under 80-90-talet. Den är transportabel mellan fortifikatoriskt förberedda berganläggningar och även fortifikatoriskt oskyddade platser. Innan jag slutade vid FMV på 90-talet hade jag många gånger imponerats av vad vi lyckats åstadkomma.

PS 860 var inte minst imponerande. En decimetertjock pansarlucka öppnar sig i berget och upp ur en silo kommer ganska snabbt en stor kvadratisk radarantenn i toppen av ett tjugotal meter högt fackverkstorn Den tredimensionella radarn börjar omedelbart arbeta. Indikeras ett hot, så sänks antennen åter ned och andra radarstationer får ta vid. PS 860 behöver numera ersättas av något ännu bättre!

Luftförsvarsutredning ja! Det verkar som om Alliansens högsta höna i försvarsutskottet, ”försvarsexperten” Cecilia Widegren (M), tror att en sådan skall utföras av okunniga politiker? Hon har nämligen sagt: ”Vi är absolut inte villiga att tillsätta en parlamentarisk utredning som skickar förmågelyftet i stå vad gäller Gripen. De frågorna är för viktiga för att politikerna, innan försvarsmakten har lämnat sitt underlag till regeringen, ska sätta sig ned och tycka till om det.”

Hon har naturligtvis helt rätt i att det skulle bli rappakalja av det hela om bara våra politiker tycker till i frågan. En luftförsvarsutredning skall naturligtvis engagera berörda långt utanför både politiska församlingar och försvarsmakt. Luftförsvaret, liksom försvaret över huvud taget, skall skydda så många och så mycket som måste komma till tals i sammanhanget och kan inte överblicka särskilt lång tid framöver. Det är 44 år sedan den senaste, sedan många år totalt utspelade utredningen, gällande de då närmaste trettio åren tillsattes och nu menar våra duktiga politiker, att en ny utredning skall gälla tiden efter 2040! Vi får väl innerligt hoppas att damerna i försvarsutskottet kan spå i kaffesump. Jag är helt säker på att Försvarsmakten inte kan det.
Det blir nog mer om detta i kommande inlägg.