Sverige har gått i spinn

Sverige, med 1:e piloten Löfven och 2:e piloten Wallström stallade och gick i okontrollerbar spinn i början av veckan. Navigatörerna Romson och Fridolin påverkade rodren. Sverige har skadats säger förre utrikespiloten Carl Bildt.

Nej, regeringen har tappat kontrollen. Något man väl kan påstå, när Margot Wallström har lyckats grovt försämra rikets förhållande till såväl arabstaterna som Mellanösterns enda fungerande demokrati, Israel. Ingen i Mellanöstern lär väl längre vilja ha något med Wallström att göra.

Margot Wallström har i princip lyckats bli förklarad persona non grata av samtliga stater i Mellanöstern. Tanken var väl att just hon skulle uträtta stordåd i området. I stället såg hon till att inte bli välkommen någonstans i området.

Det spelar inte någon som helst roll att hon har rätt när hon trumpetar ut att människorätten i Saudiarabien ligger på medeltida nivå. Löfven och Wallström var ju så angelägna om att Sverige skulle representeras i FN:s säkerhetsråd! Varför då själv torpedera den kandidaturen? Sådan oskicklighet hade jag inte väntat mig från Wallström.

Sveriges inflytande vad gäller Mellanösternfrågor lär nu under ganska lång tid vara plus minus noll. Den svenska trovärdigheten i området är skadad, liksom svensk export till området. Det är ingen liten obetydlig export det rör sig om och andra tar gärna över den. Många företrädare för näringslivet är nu oroliga över Sveriges försämrade relationer med viktiga exportländer.

Jacob Wallenberg och en lång rad svenska industriledare har varnat för följderna av att Saudiavtalet sagts upp och även andra ingångna avtal kan påverkas eller bli uppsagda.

Klart är också att Löfven inte är att lita på. På onsdagsmorgonen sa han i SVT att Saudiavtalet var under beredning för omförhandling och att arbetet skulle utföras så skyndsamt man kunde. På kvällen meddelade han att det varit klart en tid att det inte skulle bli något avtal. Därmed är det klart att Löfven inte är främmande för att lämna falska besked. Är sanningen att Saudierna sa upp avtalet innan Sverige han säga flaska?

Jag trodde faktiskt i min enfald att flygningen skulle gå bättre om man en tid bytte kapten på maskinen Sverige, men så blev det inte. Nu är i stället det svenska välståndet i fara, Ryssland har börjat krig i Europa och hotar och kränker andra stater. Regeringen satsar helt otillräckligt för att åstadkomma ett försvar med tillräcklig förmåga.

Jag städar också gärna lite

Jag läste för ett par veckor sedan Kjell Albin Abrahamsons senaste bok, Låt mig få städa klart. En bok helt i min smak, det är som om jag själv skulle ha skrivit den. Nej, skoj naturligtvis, jag har inte KAA:s förutsättningar.

KAA har alltsedan 1970-talet rapporterat från och om det kommunistiska Östeuropa, liksom om det postkommunistiska Central- och Östeuropa. Han har också därför långa tider varit bosatt i dessa länder, blivit en folkkär radioreporter, utrikeskorrespondent och klok opinionsbildare.

Men några saker har jag gemensamt med KAA. Jag föddes liksom han som son till en sergeant, senare styckjunkare, vid Kungl Norrlands Artilleriregemente. Jag är också, ända sedan min barndom antikommunist. Väldigt mycket antikommunist, det är inte så svårt. Jag är 18 år äldre och hade två års militärutbildning bakom mig då han föddes. Också min far sa någon gång till mig då jag burit mig felaktigt åt: ”Är du alldeles rysk pojk?”

Jag skulle fylla 13 år då ”ryssdjävlarna” överföll Finland i avsikt att ta hela landet. Jag är ganska säker på att Stalin småningom insåg att ett fullföljande av de planerna bara skulle skapa framtida problem. Vi vet också idag hur finländarna redan under kriget förberedde ett fortsatt motstånd efter en eventuell kapitulation. Till del också med svensk hjälp, t.ex. i ”Polarisaffären” och ”de gömda vapnen”, liksom förberedelser för svenska illegalister i ett ryskockuperat Finland.

KAA:s städning handlar självklart om det svenska kommunistskräpet och jag har tittat lite på hur ett par av våra kommunister reagerat. Det gäller de båda urkommunisterna Jan Myrdal och Jonas Sjöstedt. Båda får uppenbarligen spader av KAA:s initierade skriverier. Allt kursiverat i fortsättningen är citat från Jonas Sjöstedt respektive Jan Myrdal.

Sjöstedt skriver så att säga på sig: ”Jag är inte kommunist. Jag begriper inte varför demokratiska socialister inklusive några vänsterpartister väljer att bära samma politiska etikett som några av 1900-talets stora massmördare som Stalin, Mao och Pol Pot. Jag känner inget behov av att försvara något kommunistbegrepp, men jag tror på lite hederlighet när man skriver historia. Stalinismens brott är enorma och oförsvarliga, det handlar om tiotals miljoner människors död.

Nej min gode Jonas Sjöstedt, sovjetiska kommunisterna dödade inte tiotals miljoner människor. Det handlar om 61 911 000 dödade i Sovjetunionen fram till 1987 under democidebegreppet. Detta enligt världens främste democideforskare professorn Rudolph J Rummel.

Bara ett kommunistparti har låtit mörda fler egna medborgare, nämligen Kinas, som under samma tid dödade mer än 77 miljoner egna medborgare. De tyska nazisterna nådde knappt 21 miljoner i democide, kommunisterna i Kambodja mördade mer än två miljoner egna medborgare.

Det är också löjligt att skylla allt detta mördande på Stalin, Mao, Pol Pot respektive Hitler. De hade alla god hjälp av andra kommunister/nazister. Jag kan på rak arm räkna upp några hundra, men nöjer mig med att nämna ett par högtstående ur respektive läger: Lenin och Molotov, Göring och Heydrich, eller om man vill få med alla mördarna, kommunisterna och nazisterna.

Är då kommunism detsamma som nazism? Nej självklart inte. Ideologi och historia skiljer sig markant. Dessutom finns det en hel rad kommunistiska partier som bröt med stalinismen och blev helt demokratiska. I Abrahamsons enkla världsbild görs ingen skillnad på stalinismen och den kommunist som för några år sedan valdes till Cyperns president, de kommunister som med full respekt för Indiens demokrati har byggt en sorts välfärdsstat i Kerala,  …

Nej igen Sjöstedt. En hel rad kommunistiska stater bröt inte med stalinismen. Kommunismen i Europa var under hela Stalins livstid stalinism. Kommunistpartierna i Europa, även det svenska, var medlemmar i Komintern, som 1948 kom att heta Kominform. Den sovjetiska partiledaren (f.o.m. Stalin 1922 till Chrusjtjov 1956) var också generalsekreterare (partiledare) i Komintern/Kominform, där Sverige var ett partidistrikt. Marx, Engels och Lenins ”Proletariatets diktatur” sätter stopp för något sådant som ”kommunistisk demokrati”.

Kominform avvecklades i samband med Chrustjovs avstalinisering 1956. Avstaliniseringen var bara ett försök att skylla alla kommunismens illdåd dittills på Stalin. Chrusjtjov, som genomförde avstaliniseringen var själv en av kommunisternas värsta bödlar. Vänsterpartiets och Sjöstedts återkommande påståenden att man gjorde upp med sin historia och bröt med Sovjet på 60-talet är helt falska.

I VPK:s partiprogram från 1987 slår man fast att ”socialismen som ekonomi, kommunismen alltså,  uppvisar storslagna resultat”. Kjell Albin Abrahamson, bosatt i socialismen som ekonomi kunde konstatera att det varken fanns toalettpapper eller mat att köpa och två år senare klappade de socialistiska ekonomierna i Östeuropa ihop.

Vänsterpartiet Kommunisterna införde en mycket viktig ändring. Man slopade ordet ”Kommunisterna” i partinamnet. I övrigt är det, vad jag vet, samma gamla kommunistiska parti.

Även det Polska exemplet, som är Abrahamsons utgångspunkt, är vanskligt när man jämställer kommunism och nazism. Den polska ”socialismen” var ett eländigt system som påtvingades landet av Sovjet efter 1945. Systemet präglades av diktatur, ofrihet och misskött ekonomi. Så långt är jag helt enig med Abrahamson. Men att jämställa det med Polen under nazismen blir ändå väldigt fel. Polen var förintelsens själva epicentrum.

Miljoner polacker, inte minst landets judar, mördades under nazismen. I all sin uselhet så gjorde inte stalinismen detsamma i Polen. Att då jämställa nazism och kommunism med Polen som exempel blir en relativisering och förminskning av förintelsens betydelse.

Mycket skall man höra innan öronen faller av, brukar man säga. Jag säger: ”Mycket skall man se innan ögonen trillar ut.” Några exempel på sådant Sjöstedt tydligen blundar för: Då ryssarna i en kraftfull offensiv nådde floden Wisla i Warszawa gick den polska befrielsearmén till attack mot tyskarna i staden. I början av augusti 1944 behärskade polackerna större delen av staden väster om Wisla.

Befrielsearmén var underställd den Polska exilregeringen i London och man räknade med att kommunisterna genom befrielsearméns erövring av Warszawa skulle tvingas erkänna exilregeringen.

Men det ingick inte i den kommunistiska planeringen. Ryssarna gjorde halt på andra sidan Wisla och tittade på då tyskarna under augusti och september jämnade Warszawa med marken. Drygt 7 000 soldater i polska befrielsearmén, Armia Krajkowa, AK, stupade liksom drygt 200 000 civila Warszawabor. Då detta var klart gav överbefälhavaren Stalin marskalken av Sovjetunionen, Konstantin Rokossovskij, order att fortsätta offensiven över Wisla.

AK:s plan var att befria Warszava innan Röda Armén tågade in och på så sätt säkra den polska exilregeringens roll i efterkrigstidens Polen. Men kommunisterna såg Armia Krajkowa som fientlig eftersom den var underställd den polska exilregeringen. Förintandet av AK genom tysk försorg var alltså ett kommunistiskt önskemål.

Ett annat exempel på kommunistiska folkmord på polacker och judar, som Jonas Sjöstedt väljer att inte nämna, är kommunisternas massmord på polska intellektuella,varav många var judar och officerare som togs till fånga av kommunisterna då Polen delades med Tyskland 1939 – 1941.

Man (auktoriteterna R J Rummel, T.  Kushner) uppskattar att 800 000 – 1,5 miljoner polacker deporterades till Gulag under den Ryska ockupationen 1939 – 1941. Vid fredsslutet 1945 fanns de i allmänhet inte längre. Många av dem var också judar.

Då tyskarna 1941 gick in i östra Polen hittade de en del massgravar efter kommunistiska avrättningar av polska intellektuella. Sådana platser var Katyn, 4 421 (mest känt), Charkiv, 3 820, Kalinin, 6 311 och vid fängelser i Ukraina och västra Vitryssland 7 305. Summa 21 857 polska offer i hittade massgravar, men tyskarna hade också som bekant annat för sig än att leta kommunisternas massgravar för polacker.

Även när man ser på Sveriges historia blir Abrahamsons förenklade resonemang en propagandistisk förenkling. Javisst svenska kommunister i SKP var i stort sett lojala med Sovjet under perioden 1921 till mitten av 60-talet då partiet reformerades under CH Hermanssons ledning. …

Vilken fantastisk historieskrivning Sjöstedt presterar! I mitten av 60-talet försökte tjeckerna växla styre till en kommunism med mänskligt ansikte, Pragvåren. Något sådant kunde Leonid Brezjnev i Moskva naturligtvis inte tillåta. För att göra en lång historia kort, så lät han rysk trupp, med lite stöd av warszavapaktsländerna ockupera Tjeckoslovakien, avsatte dess ledare, Dubček och tillsatte ny ledare som inte funderade i Dubčeks banor.

I Sverige skulle vi just hålla 1968 åra val. CH Hermansson insåg att händelserna i Tjeckoslovakien skulle resultera i ett katastrofval för Sveriges kommunister. Han försökte mildra skadeverkningarna för det svenska partiet genom att ta i så att byxorna sprack i en tillfällig men hård kritik av warszavapaktens åtgärder. Så småningom tog han tillbaka en del och talade om att han blivit delvis missförstådd.

Hur som helst, så stod våra svenska kommunister kvar under Moskvas kommando ända tills kommunismen under Gorbatjov imploderade och plötsligt bara inte längre fanns. I det svenska valet 1968 fick V 3 %, men försvann inte eftersom fyraprocentsspärren ännu inte fanns.

Ingen annan grupp blev så ofta offer för inskränkningar i den svenska demokratin som interneringsläger, transportförbud mot tidningar, oskyldiga dömda till fängelse och ett i riksdagen förberett partiförbud som just de svenska kommunisterna. Även det har sin plats när den svenska demokratins historia skrivs.”…

Den svenska regeringen var väl medveten om att kommunisterna var presumtiva landsförrädare och i en möjlig svensk konflikt med ryssarna skulle stå på ryssarnas sida. För att i någon mån skydda oss mot kommunistiskt förräderi inkallades kommunister liksom alla andra till beredskapstjänst. De placerades i förband som inte bar vapen och sysselsattes med skogsavverkning. Vårt behov av ved för uppvärmning var ju enormt.

Men det fanns också interneringsläger. De var nödvändiga i ett läge då krig pågick på andra sidan alla Sveriges gränser. Den som vill ha fakta om dessa läger kan få dem genom att läsa SVENSKA KONCENTRATIONSLÄGER I TREDJE RIKETS SKUGGA av Tobias Berglund och Niclas Sonnerteg. Det var nödvändigt för Sverige att hålla vissa personer under uppsikt. Det är bara fånigt av Sjöstedt att nämna svenska interneringsläger i sammanhanget.

Transportförbud för vissa tidningsupplagor ansågs av samlingsregeringen nödvändiga för att söka hålla Sverige utanför kriget och detsamma gällde förberedelse till att snabbt kunna proklamera partiförbud för landsförrädiskt politiskt parti.

Jan Myrdal visar sig som vanligt djupt förolämpad och missförstådd. Han tycker sig ju finnas på ett oändligt högre intellektuellt plan än Kjell Albin Abrahamson (liksom alla andra). Om Abrahamsons senaste bok skriver han:

… Som en av de politiskt betydelsefulla på Sveriges Radio, en mångårig resenär speciellt i Östra Europa borde hans texter om ”kommunister, kryptokommunister och antikommunister” vara av intresse. Men det är inte så. De är blott symptomatiska. Det som handlar om mig och mitt arbete saknar konkretion. Det går inte att på ett fruktbart sätt ens polemisera mot det. …

Jan Myrdal lägger ner en hel del arbete på att kommentera och bemöta en bok, som han säger inte är av intresse, bara symptomatisk, sakna konkretion och inte gå att polemisera emot. Sedan sätter han igång att polemisera, men jag kan ju inte gärna här citera alla hans långa utläggningar. Han talar i alla fall om att skälet till att han inte kan polemisera mot KAA är:

… inte att hans politiska hållning och ideologi är mig främmande. Sådant borde inte störa.

… inte heller att han då och då under åren skrivit angrepp på mig. Eller ens att det var han som ansvarig på Sveriges Radio såg till att jag inte fick läsa hela ”Barndomsserien” i radio efter framgången med ”Barndom”. Det trots att det varken fanns litterära eller på annat sätt radiosakliga skäl till detta utan att hans beslut styrdes enbart hans privata känslomässiga motvilja mot mig. Men sådant låter jag inte påverka mig. …Nej vi kan se det!

… Skälet ligger i hans ord. Stilen, den apoplektiska där orden då och då står ut som fradga på sidorna kan vara irriterande men den är han inte ensam om. …

Abrahamsons värsta illdåd är tydligen att han som chef på Sveriges Radio inte lät Jan Myrdal läsa hela ”Barndomsserien” i radio för svenska folket, utan endast ”Barndom”. Jag kan försäkra Jan Myrdal att vi var många lyssnare som tyckte så synd om honom.. Givetvis undrade vi också hur det skulle gå för lille Jan? Men det informerades vi ju om senare på många olika sätt. Detta faktiskt skrivet utan minsta spår av fradga.

Abrahamson är en känd och allmänt mycket initierad och uppskattad radioröst. Under många år har han informerat oss om livet bakom ”kommunisternas mur” genom Europa. De som inte så noga följt vad som hände bakom Europamuren kunde ändå höra Abrahamson. En hel del skiljer nazimen från kommunismen, men det finns ännu mer som förenar och det visar Abrahamsson. Båda fängslade eller avrättade sina politiska motståndare då de tagit makten.

Straffarbetsläger eller döden omedelbart kunde vara straffet, då någon yttrat sig kritiskt om respektive parti eller dess ledare. De var båda duktiga i democide, som jag tidigare visat. Nazisterna var dock nästan dubbelt så duktiga genom att man industrialiserade verksamheten. De fick dock bara 12 år till förfogande. De sovjetiska kommunisterna tilläts av övriga världen att döma laglöst och utöva democide under hela sju årtionden.

Apoplektisk är definitivt inte Abrahamsons stil, vilket kan vara förvånansvärt, när han skriver om Jan Myrdal. Jan Myrdal har länge förnekat Röda khmerernas folkmord i Kambodja och inbillat många att tro att det är illvilliga sagor, men bevisen är överväldigande.

Forum för levande historia har på svenska regeringens uppdrag redogjort för kommunismens brott mot mänskligheten i såväl Kina som Sovjetunionen och Kambodja. Det hela redovisades i en bok som gavs ut 2008. Den kunde utan kostnad rekvireras av oss alla och borde, liksom motsvarande bok om nazismen, användas i svenska skolors historieundervisning.

KAA skriver i sin bok: ”Enligt en Demoskopundersökning från 2007 vet 95 procent av de svenska skolbarnen vad Auschwitz står för. Det är bra men siffran ska upp till 100 procent. Däremot är det oroväckande att 90 procent av eleverna inte vet vad Gulag representerar. Hela 40 procent av svenska skolungdomar anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.

Ungefär lika många tror att det totala antalet offer för kommunismen är en miljon eller färre,

8 procent tror att kommunismens offer är färre än 10 000 världen över under hela 1900-talet.”  Jag har skrivit det förr: Den svenska skolan har varit i fritt fall sedan 1950 och genom socialistisk skolpolitik. Ingen skall vara duktigare än någon annan i skolan.

KAA skriver också: ”Självfallet finns stora skillnader mellan den röda och bruna ideologin, men mer förenar än skiljer dem åt. Nazism och kommunism är inte enäggstvillingar, snarare syskon. Den största likheten är att individen är helt underordnad staten som är lika med ideologin. Här finns skrämmande paralleller med islamismen.” Perfekta funderingar, eller hur Jan Myrdal?

Naturligtvis kan inte Jan Myrdal låta bli att nämna att KAA en tid funnits redovisad som informatör i Rosenholzkartoteket. Där finns tydligen en hel bunt oskyldiga svenskar redovisade som informatörer och KAA var ett par år anställd vid Polska rundradion, varför det säkerligen fanns polska skäl att KAA ovetande notera honom som informatör.

”KAA förfäktar tydligen att TDR:s ambassad i Stockholm av något skäl blott diktat upp hans agenthistoria i något sammanhang”, skriver Jan Myrdal, och nu blir plötsligt KAA befordrad till agent d.v.s. spion.

Jan Myrdal fortsätter: ”Avgörande är att det helt enkelt inte går att lita på något Abrahamsson skriver. Jag tar ett textexempel. På sidan 18 avslutas kapitlet med orden: ”Den kommunistiska ledningen i Östtyskland såg aldrig judeutrotningen som ett centralt trauma under Hitlertiden.” Detta sakpåstående kan kontrolleras.

Den som går till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kan där finna de två omfångsrika volymerna ”Sachwörterbuch der Geschichte Deutschlands und der deutschen Arbeiterbewegung” från Dietz Verlag, Berlin 1969 och 1970 som är den mest officiösa redogörelse för den syn på Tysklands senare historia som kännetecknade ”den kommunistiska ledningen i Östtyskland”. De innehåller ordentliga texter med ordentliga källhänvisningar om antisemitismen, Nürnberglagarna, Nürnbergrättegången, ”Judenverfolgung” och massmord. Kjell Albin Abrahamson har i sak fel.”

Låt mig då bara nämna att Diez Verlag var det Östtyska kommunistiska partiets, SED:s förlag, (eg. enhetspartiets) som gav ut kommunistiska propagandistiska alster. Jag är säker på att KAA har rätt och inte Jan Myrdal. Jan Myrdal är ju helt uppenbart inte det minsta källkritisk då källan är kommunistisk. Men det vet vi ju sedan gammalt.

Sedan anklagar Jan Myrdal KAA för att skriva vanligt blague, alltså något falskt eller humbugartat i ett par meningar som lyder: ”Antisemitismen är både en brun och en röd ideologi. Det är också därför som tokhögern och avgrundsvänstern samarbetar så bra i hatet mot Israel.”

Jan Myrdal skriver vidare: Hans skrivsätt i den första meningen omöjliggör en verklig diskussion om hur Sovjetunionens armé tvangs ingripa mot den polska antisemitismen vid krigets slut och hur den antisemitismen, nu i kommunistisk drapering, där åter blossade upp 1967. Den andra meningen döljer en verklig fråga om sionismens historia och det verkliga storpolitiska spelet såväl kring staten Israels grundande som dess senare expansionspolitik. Suddigheten omöjliggör diskussion i sak.

Jag förstår så väl att Myrdal har svårt att i sak bemöta det KAA skriver, det han skriver är  ju helt rätt i sak. Man kan möjligen tillägga att antisemitismen under stalinepoken gick i vågor i Ryssland, medan den var permanent bland polackerna.

För att göra en lång historia väldigt kort, så ”jagades” judarna en gång i tiden ut ur Spanien och många av dem hamnade i Ryssland. Då ryssarna tyckte att de blev för många och framgångsrika kom tsartidens judepogromer.

De blev förskräckliga och än en gång flyttade många judar, denna gång i stor utsträckning till Polen (en mindre del även till Sverige). Nu är vi komna till tiden för världskrigen och antisemitismen frodades särskilt hos polackerna, men fanns även i en del svenska kuststäder, t.ex. i Sundsvall.

Jag lärde mig som barn att judarna hade stora näsor, många var smutsiga och till yrket var de från Ryssland kommande ofta skräddare. De antisemitiska stämningarna i Sverige frodades under 1800-talet och början 1900-talet. 1945, då vi informerats, blev svenskarnas inställning i stället djup medkänsla.

Stalin lät gärna arrestera judar, varefter många av dem inte sågs till. Ett utstickande exempel är när han skickade Molotovs hustru, som var judinna, till Gulag. Molotov älskade sin hustru innerligt och var hela livet djupt trogen både sin hustru, som han visste var oskyldig, och Stalin. Märkligt, kan man tycka!

En lärare jag hade senare i livet var inbiten antisemit. Han hade tysk diplomingenjörsutbildning och svarade på trettiotalet för utbyggnaden av Warszawas telefonstation. Den tiden var han inneboende hos en judisk familj. En tid han tyckte bekräftade vad han tidigare lärt sig om judar. Men, sa han, de är mycket renliga

Stalins sista angrepp på judarna var då han lät arrestera och åtala sju mycket framstående judiska läkare för mordplaner mot det kommunistiska toppgarnityret i Moskva. Stalin dog innan de hunnit dömas. Efter Stalins död förklarades de snabbt oskyldiga och släpptes fria att åter vårda sig om gräddan av Moskvas ålderstigna kommunistpampar.

Fradgan stänker väl om den intellektuellt så oerhört högtstående Jan Myrdal när han skriver om KAA: ”… Hans skriverier befinner sig blott ute i dunklet mitt mellan pissränneskribenternas och en sådan traditionellt svensk akademikers som Kristian Gerner. Att Abrahamson i januari 2014 promoverades till hedersdoktor vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten är dock intressant och säger rätt mycket om den intellektuella nivån i fasterlandet vårt.” ”Fasterlandet” är inte en felskrivning. Bara ett ord med extra fradga.

Jan Myrdal och jag är jämngamla. Jag är 3 månader äldre, annars har vi nog inte något gemensamt. Jag kan faktiskt inte påminna mig att ha läst något mera omfattande litterärt alster av honom, trots att det finns många. Däremot har jag läst en del om honom, det kan ingen undgå. Redan Per Albin Hansson såg honom som ett problem, medan massmördare som Mao Tse-Tung och Pol Pot säkert gillade honom.

Trösklar, trappsteg och andra problem

 Jag har under en tid inte kunnat lägga in några bilder i min blogg. Men nu efter mycket trixande tror jag att det skall fungera utefter en krångligare väg än den jag tidigare använt.
Det här är en bild tagen några dagar efter det att jag ramlat i groventrén hemma och dammat pannan i stengolvet. Numera är jag väldigt försiktig då jag skall passera trösklar och trappsteg.

Islam – pro et contra

Under etiketten Tro och vetande har jag skrivit en hel del om religioner. Inläggen har rubriker som Muslimer, islamister och fundamentalister, Fossil, en astronaut och kreationism, Att vara eller …, Religionskonflikternas förbannelse. Min inställning till religionerna lär framgå rätt klart. Jag ser på några religioner med viss respekt, men jag är inte vad man brukar kalla troende.

Jag är ytterst förvånad över att vi på 2000-talet kan ha bokstavstroende kristna fundamentalister. Människor som benhårt tror att jorden skapades för cirka sextusen år sedan av en allvis Gud och att människor och dinosaurier samtidigt måste ha existerat inom den tidsrymen.

Profetens klagan

Hur länge Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar,

kalla dig till hjälp mot våldet utan att du griper in?

Varför låter du mig bevittna ondskan?

Hur kan du åse förtrycket? Våld och skövling vart jag ser –

Tvister blossar upp, split måste jag uthärda.

Så förlamas lagen, rätten kan inte hållas vid makt,

de rättfärdiga är omringade av gudlösa.

Så hålls en förvänd rätt vid  makt.

                                            Habackuk

Stycket ovan är hämtat ur Bibel 2000, gamla testamentet i modern språkdräkt. En bok som är helig för alla de tre stora religionerna, kristna, muhammedaner och judar. Men de skrifter den grundar sig på är flera tusen år gamla. De är författade av kloka, men i vår mening okunniga människor. Människor som visste föga om fysik, kemi, matematik, geografi o.s.v. Människor, som då de inte visste, fantiserade och tog fantasierna som sanning.

Kloka nutidsmänniskor som vill tro på den ende Guden anser att bibeltexten måste tolkas och då går det som det går. Bibeln tolkas på många olika sätt och så blir det slagsmål om vem som tolkar den rätt. Den ene kan till och med döda den andre, för feltolkning av Boken.

På 600-talet organiserade Muhammed araberna under sin tolkning av boken. Idéerna kom till honom som uppenbarelser under sömnen. Men hans religion och dess riter är i mångt och mycket hämtade från den judiska religionen. Hans efterföljare erövrade sedan i rask takt Levanten och Afrikas norra kusttrakter, därtill Iberiska halvön (Spanien), Anatolien (Turkiet) och Balkan.

Av det Osmanska riket återstår idag Turkiet. Först romarna och sedan araberna invaderade judarnas land och båda fördrev huvuddelen judarna, som skingrades över hela jorden. De ”snälla” kristna fortsatte med att jaga judarna runt värden, särskilt om man tyckte de blev för många.

De hade ju röstat för att Pontius Pilatus skulle döma juden Jesus till döden på korset. Ett sätt att verkställa dödsstraff som islamister fortfarande tillämpar, som alternativ till att skära av halsen med kniv eller halshugga.

Ha! Det blev en hel A4-sida med inledande ”snack”. Det jag hela tiden tänkt avhandla är i korthet: Vi svenskar är så erbarmligt naiva! Levanten har på senare tid översvämmats av miljontals islamitiska flyktingar, som flyr för islamitiska krigare. Men så får man kanske egentligen inte säga? 

De här krigarna kallas också islamister och islamisternas religion är vad jag förstår Islam. Men det är på något sätt fel sorts islam. Islam är, påstår en del, en fridsam religion, som inte vill göra någon illa. Fast en del shiamuslimer dödar gärna sunnimuslimer och tvärt om. Detta är beroende på en gammal arvstvist från 600-talet.

Den tillåtna tanken i Sverige just nu är att vi under de 4 närmaste åren skall ta emot 400 000 flyktingar från Levanten och norra Afrika. Tyvärr är vi nog ensamma bland Europas stater om att planera en så omfattande flyktingmottagning. Våra omgivande länder har hittills bara tagit emot en liten bråkdel av vad vi tar emot i Sverige och hittills vet ingen hur de skall kunna integreras i det svenska samhället?

Idag såg jag i en tidning tanken att man snabbt skulle kunna göra en del av dem till lärare i grundskolan. Jag hoppas att man bara menar lärare i hemspråk och sådana som hemma hos sig varit modersmålslärare.

Små, fattiga svenska kommuner klagar när migrationsverket hyr de lokaler som behövs för flyktingmottagningen och kommunerna saknar de kommunala resurser som krävs. Men det bekymrar inte de skrupulösa fastighetsägare, som ser möjligheter till höga inkomster. Det verkar inte bekymra migrationsverket heller. Att det hela drabbar kommunala verksamheter såsom t.ex. äldreomsorg och skola bekymrar dem tydligen inte det minsta.

Att hjälpa flyktingarna där de befinner sig tills de kan återvända verkar man inte kunna tänka sig. Sannolikt skulle sådan hjälp plus hårdhänt militär hjälp vara avsevärt effektivare. Fler flyktingar skulle snabbare kunna hjälpas. Nu får ett fåtal av dem en mer kostsam hjälp. Det rör sig om miljontals flyktingar, av vilka många nu får ringa hjälp.

Jobbar man på att IS skall bli ensamma kvar i Syrien och Irak och övriga flytta till EU? Sverigedemokraterna vill tydligen lämna hjälp på plats, och redan det verkar göra att sådan absolut inte kan komma i fråga.

Vi vet väl ganska allmänt att vår egen civilisation kan liknas vid en tunn fernissa som fäst ganska dåligt. De västerländska korsfarararméerna uppförde sig för tusentalet år sedan ungefär som Islamiska Staten, IS, gör idag. Ryssarna i Ukraina uppför sig också väldigt illa, men fångar i alla fall inte in kvinnor och flickor och säljer dem som slavar, – tror jag.

Jag tycker det verkar som om IS är ungefär så civiliserade som vi västerlänningar var för tusentalet år sedan och ryssarna finns någonstans däremellan på civilisationens skala.

Våra kristna extremister, fundamentalisterna, har i alla fall numera inte som målsättning att döda alla icke kristna som inte låter döpa sig. Det är för oss också väldigt fult att förslava och sälja och köpa kvinnor och småflickor. Detta trots att jag väl minns en korpral vid dåvarande K4 i Umeå som sålde sin flickvän till en annan korpral för 5 kronor. Köpet gick bra, men flickan visste förstås inget om det och i dagens penningvärde är det väl minst 50 kr skulle jag tro.

Till de svenska flyktingproblemen idag hör att muslimsk ungdom radikaliseras. Det händer t.o.m. födda i Sverige, som fram till tonårstiden inte visat religionen något intresse. De kan sedan resa till Syrien, gå med i IS, såras, återvända till Sverige för vård, vila och TV-intervju, och sedan resa till Syrien och IS igen. Ingen kan hindra en 18-åring till detta. För nuvarande regim i Sverige tar det sannolikt år att stifta en hindrande lag. Det är bedrövligt.

Jag säger som Habackuk, men till vem? EU? FN? Ha! Kanske Nato (USA) skulle ha kunnat ta i med hårdhandskarna, så att flyktingarna kunnat återvända, men det är knappast möjligt samtidigt som ryssarna inte vill släppa Ukrainarna fria och hotar hela Europa.

Mer om Putins krig i Ukraina

En god nyhet kan vara att ett stöd- och reformprogram för Ukraina verkar kunna komma till stånd i samverkan med IMF, Internationella Valutafonden. För ögonblicket rör det sig om 15 miljarder dollar som framöver kan mer än fördubblas. Risken för ett misslyckande finns dock.

Regeringen i Ukraina är tydligt inriktad på ett genomförande av de reformer som krävs, men utbetalningen skall också godkännas av staterna i IMF:s styrelse och där ingår Putins skurkstat, den anfallande i Ukraina. Möjligen kan man anta att Ryssarna för skams skull inte motsätter sig denna utbetalning. Men de kan kanske avsevärt krångla till den genom att kräva att en del av medlen skall gå till de ryskockuperade delarna av Donetsk- Luhanskregionerna?

I Minsk beslöt man om vapenvila från i natt. Det har för rysk del betytt att man nu fullt öppet går in för att döda så många ukrainare som möjligt i staden Debaltseve som är inringad. Ryssarna har satt in mängder av tunga vapen och på kvällens Rapport visade man en massa ”stalinorglar”, som lät raketerna regna över ukrainarna.

Ryssarna antar jag nu vill konsolidera en liten ny rysk förbundsrepublik, för att sedan destabilisera resten av Ukraina och förhindra dess anslutning till de Västeuropeiska demokratierna. Ett första steg på den vägen har man redan tagit.

Jag tänker på den ryska statsdumans hotbrev till förtroendevalda i EU och OSSE. Det är väl rysk propaganda i sin prydno. Ett tryggt och säkert Europa är endast möjligt om vi accepterar dumans världsbild. Om inte riskerar vi ”möjligheten till ett fredligt liv för över 800 miljoner européer” det vill säga ett europeiskt storkrig.

Våra egna dumaklantskallar har nog börjat fatta att det pågår något ganska allvarligt ute i världen och att vi kanske behöver bygga upp någon sorts skydd. Det kan man väl överlåta till militärerna, som måste få lite pengar förstås. Politikerna tänker sig visst att kunna hosta upp lite pengar för det här om ett par år och några år framåt – om det då fortfarande behövs?

Ett stort problem i sammanhanget är Putin. Det spelar ingen som helst roll vad han lovar eller säger. Han spelar ändå efter egna regler, egna uppfattningar om rätt eller fel. Han har också helt klart för sig att alla småstater som gränsar till Ryssland var för sig har egna planer på att starta krig mot Ryssland.

EU har hela tiden haft kravet att Ukraina återfår kontrollen av sitt eget land och att de ryska soldaterna lämnar Ukraina. Men det kravet har, vad jag förstår, starkt devalverats i förhandlingar. Teoretiskt gäller det visst fortfarande, men från kommande årsskifte och endast under förutsättning att en lång rad annat har skett. Allt skall också ske på ett sätt som separatisterna och alltså Moskva har godkänt.

Lokala val skall hållas och det låter ju bra, men mycket kring valen är oklart. Ingen lär ännu veta vad valen skall avse. Valen lär hur som helst bli riggade. Putin lär se till att valen hålls med hans egna speciella regler, det vill säga stort fusk och ukrainarna i sydöstra Ukraina lär väl ha flytt området före valet?

Det är så mycket i överenskommelsen som är till fördel för ryssarna att detta helt klart är ett nytt Münchenavtal. Det är synd om Ukraina och det är en politisk skandal.

Lömskt påträngande ryssar,

som försöker utvidga sitt territorium och russifiera mer civiliserade grannfolk.

Tsar Alexander III och alla hans genomgående maktfullkomliga auktoritära efterträdare gjorde vad de kunde för att russifiera, förryska, alla folkgrupper inom imperiet. Stalin drev hårdhänt russifieringen vidare. Han var också den som gick hårdast fram i sin russifiering och även förvisade hela eller delar av folkgrupper till det inre av imperiet. Troligen bl.a. i avsikt att russifiera dem.

Alla icke ryska folkgrupper har förtryckts av ryssarna under tidernas lopp. Särskilt gäller detta utefter Rysslands väst- och sydgräns, från Finland via Ukraina och Georgien fram till och med Azerbajdzjan vid Kaspiska havet. Skurken Putin fortsätter med lömskare metoder, sedan en rad randstater lyckats befria sig i samband med Sovjetunionens kollaps.

Ryska gjordes till enda officiella språk och till undervisningsspråk. En del språk t.ex. vitryska och ukrainska förbjöds t.o.m. som skriftspråk Russifieringen drevs också hårt inom områdena kultur och politik, ända till kommunismens och Sovjetunionens kollaps, då många undertryckta folk, t.ex. ukrainarna kunde frigöra sig.

Då Sovjetunionen klappade ihop alldeles i början av 90-talet, ville naturligtvis så gott som alla människor på båda sidor om gränsen mot Västeuropa frigöra sig från Ryssland, även de inflyttade ryska folkgrupperna. De såg en bättre framtid som fria nationer och i Ryssland var det på många sätt kaos, arbetslöshet och fattigdom.

Men särskilt i de östra delarna av dessa länder bodde nu många ur den ryska folkgruppen och de talade bara ryska. Men nu gällde detta även en del av de ickeryska grupperna i t.ex. Ukraina och Estland. Detta, kontroverser med ursprungsbefolkningen och sedermera att den ryska ekonomin med hjälp av stora naturtillgångar, bl.a. olja och gas, återhämtade sig gjorde att särskilt ryssar i östra Estland och östra Ukraina blev missnöjda.

Därtill kom att många ryssar, sedan imperiet nu förlorat mycket av sitt territorium, började fundera på revansch och återanslutning till federationen av stater som de baltiska, Belarus (Vitryssland) och Ukraina. Även detta ger naturligtvis schismer folkgrupperna emellan i länder som Estland och Ukraina. Detta söker skurkar som Putin och hans om hot från västmakterna fritt fabulerande utrikesminister, Sergej Lavrov, utnyttja.

Esterna vill vara självständiga och har i jämförelse med sovjetrepubliker en hög levnadsstandard. Detta bidrog naturligtvis till att även de många ryssarna i nordöstra hörnet av Estland ville frihet från Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott och ekonomiska krasch.

Men många ester ser dem naturligtvis som intränglingar.

1939, efter att Sovjetunionen enligt överenskommelse med Hitler ockuperat Estland, bildade ryssarna sovjetrepubliken Estniska SSR. Det tillsattes ett nytt parlament, till vilket endast kommunister kunde väljas. Mellan 1941 och 1944 ockuperade Tyskland landet och strider mellan tyska och ryska trupper stod hela tiden i nordöstra Estland. Många ester såg naturligtvis tyskarna som sina befriare och hjälpte tyskarna i kriget.

Esterna tvingades alltså utrymma den nordöstra delen av landet. När ryssarna sedan åter ockuperade landet 1944 tilläts inte esterna att återvända. En del av dem hade dessutom under livsfara flytt över havet till Sverige och ville inte för död och pina tillbaka till ett ryskt Estland. De ersattes alltså med ryssar, som gärna flyttade till en sovjetrepublik mer civiliserad och med bättre förhållanden än andra sovjetrepubliker.

De här ryssarna säger sig nu Putin och därmed Ryssland behöva skydda från ”de elaka esterna”. Därför lever esterna farligt men har, liksom Lettland och Litauen gått med i Nato, eftersom de inte själva kan tänkas hålla tillbaka en hotande rysk invasion. Putins Ryssland har alltsedan Putin kom till makten ”djävlats” med esterna på olika sätt. Men esterna kan känna sig lugna, Reinfeldts regering lovade dem ju svenskt överfallsskydd (Sic!) Esterna litar nog mer på Nato.

I Ukraina är förhållandena likartade. I den sydöstra delen av landet har under tidernas lopp många ryssar flyttat in. Det har funnits arbete för dem i gruvor och i den tunga stålindustrin. Industrin har emellertid under senare tid gått på knäna och gruvdriften upphört. Exporten till Europa har alltid varit svag, eftersom produktkvalitén varit låg i förhållande till Västeuropas och exporten till Ryssland har minskat till nära noll.

Den ryska hjälpen till de ryska separatistrebellerna förnekar ryssarna, trots att den sker nära nog helt öppet. Med ryska vapen och ryska soldater. Häromdagen sköts en rysk drönare ned, rysktillverkad och ryskregistrerad. Resterna av den visas upp av ukrainarna.

Jag ser just Aktuellt på TV, där en separatist verksam i den styrka som omringat ukrainare berättar: ”Ukraina försöker undsätta dem, med artilleri och stridsvagnar, men vad gör det? Vi har också stridsvagnar och artilleri.” Det tillhandahåller Ryssland förutom soldater, medan västmakterna hela tiden säger: ”Vi sänder inga dödliga vapen som hjälp till Ukraina.”

I förra veckan möttes Natos försvarsministrar i avsikt att besluta om en kraftig utbyggnad av Natos globala snabbinsatsstyrka från 13 000 man till 30 000. Kommandocentraler ska även sättas upp i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Bulgarien. Styrkan skall från och med 2016 ha en reaktionstid på bara två dagar.

Udden är riktad mot öst och den är en reaktion på Rysslands aggressiva aktioner som bryter mot internationell lag. Ryssland som snabbrustat för fullt hela detta sekel menar att Natoplanen är en provocerande destabilisering av säkerheten i regionen (Sic!).

Putin handlar efter samma mönster som Hitler, många jämför annekteringen av Krim med Hitlers annektering av Österrike. Jag ser nu Hitlers införlivande av sudetlanden i Tjeckien, som förlaga till Putins operationer i sydöstra Ukraina. En skillnad är att Hitler skickade in soldater med nationalitetsbeteckningar. Putin uppträder praktiskt taget öppet som den skurk han är. Putins ”omärkta” soldater är försedda med modernaste ryska vapen, även tunga sådana.

Men fler likheter finns. 1938 förhandlade Neville Chamberlain, Storbritannien och Édouard Daladier, Frankrike med Hitler, som försäkrade att han inte skulle ställa några ytterligare krav om Tyskland fick Sudetområdena från Tjeckien. Så tilläts Hitler över huvudet på Tjeckerna att ockupera Sudetlandet.

Nu svallade Hitlers övermod och det dröjde inte länge förrän han ockuperade resten av Tjeckien och Slovakien. En bit av Slovakien skänkte han till Polen och en liten bit till Ungern, så höll de sig lugna tills vidare. Nu siktade Hitler på Polen, men först en tillfällig pakt med skurkarna i Ryssland, som gärna ville våldta sina randstater och göra dem till sovjetrepubliker.

I onsdags förhandlade Tysklands och Frankrikes ledare med Putin, denna gång med Ukrainas president närvarande. Vad de egentligen åstadkom har inte helt redovisats, men det lutar åt att sydöstra Ukraina får sådan självständighet att området på ett eller annat sätt hamnar i Rysslands s.k. intresseområde.

Klart är att det nya avtalet med Putin liknar avtalet från september 2014. Det avtalet hölls inte alls. Det nu träffade avtalet gäller tydligen också en grundlagsreform, som ger de separatistkontrollerade områdena självstyre före slutet av 2015. En del ukrainare i området har tydligen flytt mot väster och en del ryssar mot öster. Vi får se om de vill eller kan flytta tillbaka nu?

EU:s utrikesministrar har tidigare kommit överens om ytterligare sanktioner mot Ryssland om inte förhandlingarna i onsdags passar EU. Vi får alltså se hur det blir med sanktionerna. Sanktioner är tyvärr det enda EU kan hota med och USA under Barack Obama verkar mer eller mindre handlingsförlamat.

Nästa steg för Putin är, om han fortsätter som Hitler, att ockupera hela Ukraina. Andelen ryssar i Ukrainas befolkning totalt är 17 %. Nuvarande makthavare i Ryssland är fortfarande och nära nog genomgående gamla kommunistiska makthavare, som stigit något snäpp i graderna.

I Donetskregionen bor (bodde) 4,6 miljoner människor, i huvudsak ukrainare och inflyttade ryssar. 80% av ekonomin har vi i metallindustrin, Produktionen halverades från januari i Donetskregionen, medan den minskade med en tredjedel i hela Ukraina, allt jämfört med samma tid förra året.

Produkterna har i huvudsak exporterats till länder i Ryska federationen, eftersom de vanligen inte dugt i väster. Förhållandet är en kvarleva från kommunisttiden. Det är ingalunda något märkligt i att arbetarna i Donetsk är missnöjda och exporten ligger väl nu helt nere antar jag. Den tynga metallindustrin är energislukande och Ukraina måste numera betala världsmarknadspris för olja och gas.

Det är synd om ukrainarna men kvar har västra Ukraina sin fina jordbruksproduktion och den kan de sälja med ganska god förtjänst. Någon centralmakt i Moskva kan inte längre stjäla den för att sälja den på världsmarknaden. För ukrainarnas skull: Måtte inte Putin kunna stjäla säden i ”Europas kornbod”!

Söderhamns höga politikerarvoden

Ordet maffia används numera ganska fritt. men ursprunget är Cosa Nostra (Vår Sak) på Sicilien. Ordet har hos oss förlorat mycket av sin ursprungliga innebörd och blivit synonymt med allmän brottslighet eller korruption.

Vill man generalisera kan man säga att maffians natur är makthunger och girighet. Maffian blev till på Sicilien under 1800-talet då enskilda mafiosi kom att skapa grupper som sedan strukturerades allteftersom för att medlemmarna allt mer effektivt skulle kunna nå sina mål: Att skaffa makt, inflytande och profiter privat, utanför lagens ram.

Med inflytande knutet till sin person kunde de sedan manipulera politiska valresultat och lokala samhällsprogram. De kunde också sälja sitt beskydd och utlova frukterna av sitt inflytande (politiskt och fysiskt) i utbyte mot provision. Båda dessa korrupta aktiviteter är fortfarande fundamentala för maffian.

Maffia och organisationer av maffiatyp skiljer sig från vanlig brottslighet på flera sätt, men framförallt genom att de är hemliga, strukturerade organisationer som parasiterar på legitima samhällsinrättningar som kommunstyrelser, kommunala nämnder, länsstyrelser och på det privata näringslivet.

Brotten kallas strukturella brott. Det kan gälla smuggling, illegal handel, anbudsmonopol, kontraktsmanipulation, politisk korruption och beskyddarverksamhet. Detta är de dagliga brotten, den löpande verksamheten som skapar ekonomisk vinst.

Organisationen strävar efter att ”vara men inte synas”. Historiskt ansåg sig medlemmarna, mafiosi, vara ideologiskt motiverade och strävade efter makt och inflytande i första hand och profiter i andra hand.

Maffians medlemmar har oftast en familistisk bakgrund. Den slutna familjen skapar starka och förpliktigande band mellan medlemmarna och familismens statiska ramar kring barnuppfostran har möjliggjort överföringen av maffiamentaliteten från generation till generation.

Medlemmarna kallar sig, mafioso, femininum mafiosa, som ursprungligen är ett adjektiv med betydelsen stolt eller fin. Jfr. det svenska ”maffig”. Begreppen sanning, tystnad och vänskap är ord som ingår i mafiosos uppfattning om vad en hedervärd person är. Cosa Nostra kallas också l`onorata società, den hedrade församlingen och dess medlemmar kallar sig ärans män eller respekterade män, mer sällsynt kvinnor.

En pentito (en brottsbekännare) säger i sin pentitismo (bekännelse), där han förklarar varför han gick med i Cosa Nostra: ”Jag var Herr Ingen i Palermo innan. Efteråt böjde folk på huvudet för mig vart jag än gick.”

En mafioso känner stolthet över sitt medlemskap, betraktar sin organisation som en elitgrupp och föraktar rättsstaten och vanligen dess representanter. Maffiamentaliteten kan åskådliggöras med en rad gamla sicilianska ordspråk:

Gör det du måste och bry dig inte om vad andra gör.

Så länge du inte litar på någon blir du inte lurad.

Säg inte till din vän vad du vet, tänk om han blir din ovän en dag.

Den som har pengar och vänner bryr sig inte om rättvisan.

Sällan finns det vinst utan bedrägeri.

Den som har pengar lever lycklig, och den som inga har förlorar sina vänner.

Amicizia e favori, det förpliktigande vänskapsförhållandet med tjänster och gentjänster, fanns i fulländad form redan under antiken då det hängde ihop med klientskapet mellan beskyddande patroner och beskyddade klienter.

Bandet mellan dem gick ut på att en patron skulle bevaka sina klienters intressen i utbyte mot tjänster, lojalitet och politiskt stöd då patronen var politiskt aktiv. Då han kandiderade skulle klienten rösta på honom och få sina vänner att rösta på honom. Det romerska politiska systemet vilade på kandidaternas privata väljargrupper.

I provinsen Palermo kontrollerade maffian vid slutet av 1980-talet 20 % av jordbrukssektorn och finanssektorn, 40 % av transportsektorn, 16 % av handeln, 10 % av servicesektorn och hela 90 % av den offentliga byggsektorn.

På 1980-talet gav sig staten på Cosa Nostra på allvar och som en följd av detta demonstrerade massor av byggnadsarbetare för maffian. På plakaten stod sådant som: ”Vi vill ha maffian” och ”Med maffian finns det jobb, men utan finns det inga.”

Fram till 90-talet höll sig den italienska maffian väl med det kristdemokratiska partiet, KD, och såg i gengäld till att folk röstade på dem. Många gånger behandlades också maffian milt i lagstiftningen och på andra sätt. Även kyrkan är en maktfaktor av rang i Italien och mafioso var och är ofta trägna kyrkobesökare och förhåller sig som vänner till sina präster.

I mars 1978 kidnappade Röda brigaderna statsministern, Aldo Moro, som medverkat till inrättandet av en antimaffiakommission i början av 60-talet. Moro hölls i fångenskap i 55 dygn, varefter hans sargade kropp hittades i skuffen av en bil parkerad mitt emellan kristdemokraternas och kommunistpartiets lokaler i Rom. En falang i KD hade skapat partikris med anledning av att Moro förhandlade med kommunisterna.

Med tortyr under fångenskapen hade man fått Moro att skriva ned vad han visste om KD:s verksamhet. Generalen Dalla Chiesa hade uppdraget att med militärpolis krossa terrorismen. Vid en räd i Milano fann karabinjärerna Röda brigadernas medlemmar i färd med att renskriva en del av Moros anteckningar.

Nu hoppar jag över mycket. Anteckningarna försvann och annat var inte original. Så småningom fick generalen klart för sig att originalen fanns hos en man som tidigare arbetat för säkerhetstjänsten, Mino Pecorelli, som ämnade publicera dem i en skrift han gav ut.

Andreotti var en KD-politiker som beklätt många ministerposter i Italien och flera gånger varit statsminister. Han hade rykte om sig att vara maffians välvillige ”farbror” (zio). Vårvintern 1979 inbjöds Pecorelli till ett möte med Giulio Andreottis rådgivare, Claudio Vitalone, som ville prata om Moros anteckningar.

För denne berättade Pecorelli att han skulle publicera en skandal beskriven i Aldo Moros handlingar. Artikeln skulle heta ”Alla presidentens checkar” och avslöja Andreottis inblandning i en bankskandal som senatorn inte skulle kunna rädda sig ur. Den inblandade banken ägdes av regeringen. Några signerade checkar existerade och utgjorde bevismaterial för att Andreotti olagligt använt bankens medel för att hjälpa personliga vänner. Bland dem skall Cosa Nostras Pippo Calò ha funnits med och assisterat med pengatvätt för att undanröja banktransaktionernas spår.

Strax därefter sköts Pecorelli ned utanför sitt kontor i Rom. Sexton år senare, i ett helt annat politiskt klimat, ställdes Vitalone och Andreotti inför rätta för mordet. Åklagaren menade att Vitalone meddelat Andreotti om det hot Pecorelli framfört och att Andreotti beordrade Pecorellis död genom Cosa Nostras försorg.

Först år 2002 fälldes Andreotti och en mafioso, Gaetano Badalmenti för mordet. Vitalone och Calò frikändes. Tidningsartikeln om Andreotti återfanns aldrig. 2003 frikändes slutligen Andreotti.

1981 – 83 inträffade ett maffiakrig med centrum i Palermo.  Försiktiga uppskattningar anger 400 döda, andra säger närmare 1 000. Till att börja med trodde man att det bara var fråga om en vanlig maffiakonflikt. I inlandet, ca 5-6 mil söder om Palermo, ligger Corleone. Corleones Capomaffia (överordnad maffialedare), capofamiglia (familjeöverhuvud, ledare för en familj på 30-200 soldati) eller capomandamente (ungefär distriktschef), Salvatore Riina hade bestämt sig.

Efter en schism skulle Palermofamiljerna oskadliggöras genom att först förinta deras ledare och sedan eliminera deras bundsförvanter på alla nivåer. Offensiven drabbade också oskyldiga släktingar.

Samtidigt som Corleonemaffian började röra om i Cosa Nostra vände de sig också utåt. De mördade Siciliens landshövding och en rad poliser och tjänstemän. Offren kallades cadaveri eccellenti, utsökta lik. Även journalister fick sätta livet till.

I april 1981 föll skotten som för allmänheten signalerade starten på det våldsammaste maffiakriget någonsin. Då sköts Stefano Bontate till döds i sin bil på väg hem från sin fyrtiotredje födelsedagsfest. Bontate var palermomaffians viktigaste ledare, i spetsen för en familj på 200 soldati (underordnade maffiamedlemmar).

I maj sköts Bontates partner Salvatore Inzerillo och snart också maffialedaren Giuseppe Di Maggio. 1982 mördades Rosario Riccobono och Filippo Marchese, även de capi allierade med Bontate.

Människokroppar återfanns i Palermo var och varannan dag, men Sicilien var fortfarande omertosa (tyst, undandragen). Men snart framkom det att de döda var Palermomafioso allihop. Corleones maffia led inga förluster alls. Först nu började folk i allmänhet förstå vad som hände, då Palermos alla maffiafamiljer rensades ut av Corleones mafiosi eller flydde hals över huvud.

Corleonemaffian blev allt mäktigare, domare och poliser som hanterade maffiaverksamhet mördades och det hela spreds till andra provinshuvudstäder som Catania och Agrigento. Corleones mafiosi under ledning av Salvatore Riina blev allt mäktigare och Riina siktade på diktatur inom Cosa Nostra.

Salvatore Riinas bärsärkagång utlöste en sådan skräck att mafiosi utanför Corleone började söka nya möjligheter att rädda det egna skinnet. Det hade tagit lång tid innan Italienska staten svarade på Riinas offensiv, men nu var det läge. Maffians kommission (commissione, Cosa Nostras ledningsorgan, en kommitté av capimandamento som inrättats 1957 och även kallas la cupola) fungerade inte längre.

Mafioson Tommaso Buscetta flydde undan Riina till Sydamerika. Då Buscetta anslöts till maffian på 40-talet trodde han på den kriminalitet med ideell heder, respekt och rättvisa som maffian proklamerade. Hans biologiska familj var inte inblandad i organisationen och själv såg han medlemskapet nästan som ett kall.

Kanske var hans tro på maffians godhet naiv, men den var uppriktig och Buscetta blev inflytelserik och anlitades gärna som rådgivare av andra, även mafiosi. Från sitt gömställe i Sydamerika följde han utvecklingen på Sicilien.

För idealisten Buscetta representerade Riinas makthunger ett groteskt regelbrott som han inte kunde förlika sig med. Det visste Riina, och när han inte kunde komma åt Buscetta själv så lät han mörda Buscettas helt oskyldiga söner. Buscetta blev förkrossad och kände att han måste göra något. Han ville komma åt hela Cosa Nostra, som nu i hans ögon förfallit från ära till vanära.

Han valde att gå genom det statliga rättsväsendet. Genom detta drag kunde han åstadkomma mer skada för maffian än någon annan gjort före eller efter honom. Han valde domaren Giovanni Falcone som biktfader därför att han kände stor respekt för honom. Buscetta övertalade även mafioson Salvatore Contorno att i det vittnesskyddsprogram han själv fått, tala om vad han visste.

Falcone var en samvetsgrann undersökningsdomare i Palermo som tidigare utrett Cosa Nostras narkotikahandel med amerikansk cugini (Kusiner, brottslingar med sicilianska eller syditalienska rötter).

Falcone kände väl till maffians verksamhet, vem som var släkt med vem om Cosa Nostras organisation hade han hittills bara kunnat prestera kvalificerade gissningar. Nu hade han två guldgruvor att ösa ur och fler skulle det bli.

I största hemlighet, men under strikt formella omständigheter, hördes Buscetta av Falcone i fem månader under 1984. Det blev 329 tättskrivna sidor som beskriver Cosa Nostras verksamhet och huvudpersoner från 1940-talet till 1980-talet. Buscetta ljög inte och tog sin petitism på allra största allvar.

Contornos bekännelser under ett drygt år och i allra största hemlighet ledde till att 475 personer åtalades för maffiabrott samtidigt. Il maxiprocesso inleddes i februari 1986 och avslutades i december 1987. På Sicilien kallades den ”U Maxi” och den hölls i en specialbyggd säkerhetsbunker i Palermofängelset Ucciardone.

Anklagelseakten omfattade 8 632 sidor med 400 000 sidor bifogade dokument. 344 av de 475 åtalade fälldes under stor uppståndelse. 15 av de frikända mördades så snart de satts på fri fot. Allmänheten fick nu se att mafioso faktiskt kunde fällas och fängslas och att myndigheter och domare inte alltid var korrumperade.

Redan under rättsprocessen iscensatte Cosa Nostra en valkatastrof för kristdemokratiska partiet, DC. Man höll partiet ansvarigt för att processen alls kunnat iscensättas. Maffians män hade samlat valröster åt det regerande partiet för att slippa större juridiska problem allt sedan 1948, men nu var de riktigt missnöjda och DC förlorade halva sitt röststöd i Palermo. Signalen var tydlig: Sviker ni oss, så sviker vi er.

Salvo Lima, före detta borgmästare i Palermo, kristdemokratisk politiker och Europarådsrepresentant, sköts i mars 1992. Cosa Nostra tyckte att han svikit organisationen och kanske underlåtit att försöka stoppa maxiprocessen. Han hade inte heller fått till stånd någon strafflindring och kanske inte ens försökt.

I maj 1992 mördades domaren Giovanni Falcone, hans hustru och tre livvakter, då maffian fjärrutlöste en vägbomb av trotyl med fruktansvärd kraft. Kratern i motorvägen var kolossal och slog samtidigt ut de tre bilar de färdades i. Paolo Borsellino, en annan domare och god vän med Falcone mördades i juli. Hans fem livvakter strök samtidigt med. Bomben hade placerats intill ingången till det hus där Borsellinos mor bodde. Fyra hus skadades ordentligt och 500 personer blev hemlösa.

Någon gång kring 1992 slutade cupola att fungera och Salvatore Riina hade själv övertagit dess funktion. Riina hade redan 1969 ”gått under jorden” och var efterlyst men fortfarande på fri fot. Han omgavs av en sköld av rispetto (respekt) och kunde i stort sett leva ett normalt liv Han gifte sig med Antonietta Bagarella och fick fyra barn med henne under 70-talet.

Ingen i familjen använde något alias i samband med födslarna på sjukhuset. Riinas närmaste man, Bernardo Provenzano befann sig i en liknande situation, sedan han gått under jorden redan 1964. På fri fot fanns också deras allierade i en rad maffiafamiljer, men Cosa Nostra som organisation var i gungning.

Riina drev Cosa Nostra som en egen stat med rätt att både attackera och förhandla med den italienska staten. Men maffian kunde inte längre räkna med forna tiders omertà. Domarmorden 1992 föranledde omfattande folkliga protester mot både maffian och statsväsendet, som anklagades för att inte slå vakt om den officiella antimaffia som morden skapat.

Palermo är känt för ett socialt klimat där människor odlar en förmåga att förbli oberörda. Där finns begreppet insabbiamento, igenslamning. Palermoborna ”äter upp” sådana här problem, delar dem gång på gång så att det tillslut bara återstår ”sand”.

Det talades mycket om förhandlingar med staten som Riina fått till stånd hösten 1992, men vad som hände är egentligen oklart. I januari 1993 arresterades Riina av karabinjärerna i Palermo helt utan rabalder och en ny pentito, Baldassare Di Maggio uppträdde.

Ingen husundersökning gjordes i Riinas lägenhet och hans fru och barnen flyttade i lugn och ro till Corleone. Omständigheterna, speciellt den att Riinas lägenhet inte undersöktes gjorde att det snart talades om en överenskommen arrestering, iscensatt av Riina själv i utbyte av något. Men det som följde visade att Riina inte blev nöjd.

Våren och sommaren 1993 utlöste Riinas folk tre bomber i Rom, en i Florens och en i Milano. De var placerade så att de skulle skada viktiga centra eller byggnadsminnen, som den medeltida kyrkan i San Giorno in Velabro i Rom och konstmuseet Uffizierna i Florens. Uppståndelsen blev enorm och ett tiotal människor hade dödats.

Förstörelsen uppskattades till miljardbelopp, men var till stor del oersättlig. Förmodligen trodde Riina att om han skrämde upp sina motståndare så skulle de komma till hans förhandlingsbord. Men så blev det inte.

Påven, Johannes Paulus II gav sig nu på Cosa Nostra. Han begav sig till Sicilien och höll ett tal i Agrigentos tempeldal, där han uppmanade alla mafiosi att omvända sig. Att det låg en moralisk konflikt i att vara mafiosi och god katolik samtidigt.

Italienska tidningar tog upp talet som något sensationellt. Kyrkan hade tidigare uppfattats som en frihamn för Cosa Nostras medlemmar. Flera präster tog påvens tal som en uppmaning att engagera sig i antimaffiaaktiviteter. Cosa Nostra svarade omedelbart. Fader Pino Puglisi, präst i Palermo sköts till döds i september 1993, som straff för sitt ställningstagande mot maffian.

En parlamentarisk antimaffiakommission jobbade nu för fullt. År 1993 upplöstes hela 70 kommunstyrelser i Syditalien på grund av samröre med brottsorganisationer. Dessutom åtalades en rad av maffians mäktigaste amici (vänner, sympatisörer).

1997 åtalades domaren Corrado Carnevale. Han satt i högsta domstolen och hade i decennier haft sista ordet i tusentals överklagade domar, varvid han satt i system att frikänna eller starkt mildra domar mot mafiosi. Carnevale dömdes till sex års fängelse, men överklagade och vann. Toppolitikern Giulio Andreotti dömdes 2002 till långt fängelsestraff för mord, men frikändes 2003 både för mord och för maffiasamröre.

Cosa Nostra verkar numera återigen enligt systemet dold makt, omertà. Sannolikt lärde man sig något av kriget mot staten på 80- 90-talen. Man skiljer sig alltså från vanlig kriminalitet och från annan organiserad brottslighet genom att verka i samröre med det lagliga samhället och etablera dold makt. Maffian har alltid sökt och funnit sitt livsrum genom politisk korruption och skillnaden mellan maffian och annan kriminalitet blev tydlig under det röriga 1990-talet. Cosa Nostra är stora även i USA, där det finns många italienare och vi har ju sett filmerna Gudfadern I, II och III.

Cosa Nostras internationella roll idag verkar främst vara som tvättinrättning för svarta pengar. På hemmaplan har bygg- och transportbranscherna varit infiltrerade av maffiaföretag i decennier och verkar vara det ännu. Sophanteringsbranschen är kanske den mest expansiva av maffians näringar och är dessutom en som växer med nya direktiv om återvinning.

På 70- och 80-talen satt jag under 12 år som v. ordf. i Södertörns renhållningsverk, SRV som, samägt av fem snabbt växande kommuner på Södertörn, svarade för avfallshanteringen i kommunerna. 1987 gjorde vi, fyra politiker och tre tjänstemän en studieresa till USA. Vi tittade på avfallshantering i Anchorage Alaska, San Fransisco, San Jose Silicon Valley och Los Angeles.

I San Fransisco togs vi emot av vice president operations vid Golden Gate Disposal Co, mr Fiore Garbarino. Mr Garbarino hade flyttat till USA som vuxen och någon frågade honom hur han hamnat som hög chef i det bolag som skötte avfallshanteringen i denna stora stad? En bror till hans far, som tidigare emigrerat till USA, hade kallat på honom, då han behövde en pålitlig chef i sitt bolag. Vår slutsats var given.

I den växande maffiaordlistan har enligt uppgift begreppet mafia legale introducerats och syftar på både maffians lagliga verksamheter och lagliggörandet av olaglig finansiell verksamhet. DIA, Direzione Invevestigativa Antimafia är en kriminalpoliskår med uppgift att under inrikesdepartementet bekämpa maffian och andra former av organiserad kriminalitet.

Du förstår säkert vid det här laget att jag läst en del populärhistorisk litteratur om siciliansk maffia. Det har jag och här har jag, trots att jag nu är inne på den 7:e tättskrivna A4-sidan, sovrat mycket hårt. Den här litteraturen är mer spännande och intressant än mången deckare, det kan jag försäkra dig.

Från Italien följde maffian och dess regler en del italienska emigranter över Atlanten till USA. Detta kunde amerikanerna utnyttja i samband med invasionen av Sicilien under andra världskriget, då man tog med sig en del amerikanska capomafiosi (mafiosichefer) som hjälpredor. Men det är en annan historia.

Vad har då allt detta om Cosa Nostra (Maffia) med rubriken ovan att göra? Ja, inget annat än att jag alltid, tvångsmässigt, kommer att tänka på maffia, då vissa av Söderhamns kommunpolitiker eller tjänstemän förekommer i bild eller text i den lokala dagspressen. Kanske beroende på att kommunen alltför ofta verkar bli inblandad i dåliga affärer. Den senaste jag läst om, gäller ett företag kommunen beviljat miljöfarlig verksamhet. Tydligen har kommunen, sedan företaget körts i botten, drabbats av kostnader för omhändertagande av miljöfarligt avfall och sanering som överstiger 30 miljoner kronor.

Det är så mycket omertà, undandragenhet, tystnad, brist på information. Finansiärerna, skattebetalarna, väljarna har oftast inte förstånd att fråga om sådant som kommunpolitikernas fasta arvoden och timersättning vid sammanträden i nämnder och kommunala bolagsstyrelser, liksom andra uppdrag för kommunen (t.ex. konferenser med traktamenten). Här har lokalpressen en stor uppgift för kvalificerade journalister, inga nybörjare.

Politikerna (majoriteten), bestämmer själva kommunens politikerarvoden. Det är något som direkt vanligen syns genom att fasta arvoden till majoritetspolitiker blir oproportionellt höga.

Många fritidspolitiker i nämnder och styrelser får dessutom flera olika arvoden för ett och samma uppdrag. Det gäller t.ex. fast arvode, timarvode och gruppledararvode. Man behöver inte ens summera för att konstatera att den lilla kommunen Söderhamn har en del mycket höga politikerarvoden samtidigt som t.ex. socialnämnden behöver stora budgettillskott.

En ung moderatpolitiker. Linus E. Ohlson, motionerade under förra valperioden i fullmäktige om att alla politikerarvodena öppet skall redovisas på kommunens hemsida. Nu har en del arvoden, men inte alla, redovisats där. Motionen var uppe vid decembermötet med kommunstyrelsens förslag att den skulle anses behandlad. Huvuddelen av arvodena hade förts in på hemsidan.

I vanlig ordning ville inte S besluta att den var beviljad, eftersom en borgerlig ledamot var förslagsställare. Detta är ett trick som S slentrianmässigt använder sig av över hela den del av Sverige där de är i majoritet. Nu blev beslutet återremiss.

Vid januarimötet 2015 var kommunstyrelseförslaget oförändrat, men S-ledamoten Alexandra Gard yrkade att motionen skulle bifallas. S hade tydligen i sista stund ändrat ståndpunkt. Detta sedan Linus E. Ohlson i en insändare hade redogjort för medborgarna hur S hanterat det hela.

Att kommunalrådet och oppositionsrådet har rejält tilltagna arvoden är inget konstigt. Kommunalrådet skall naturligtvis arbeta heltid och vara arvoderad därefter, även om all ärendeberedning utförs av kommunens tjänstemän. 100 % respektive 70 % av riksdagsledamots arvode ligger naturligtvis alldeles för högt för dem. Redan riksdagsledamöternas arvoden är på tok för höga.

Men när jag synar arvodena för fritidspolitikerna, så uppfattar jag dem som skandalartat höga och arvoden som helt klart späder på det massiva politikerförakt vi numera har ute i samhället.

Vi tar ett exempel, kommunstyrelsens 1:e vice ordförande. Hon kan antas någon enstaka gång under valperioden tjänstgöra som ordförande. Hon får 18 300 kronor i månaden 219 000 per år även om hon (S), inte någon gång under valperioden träder i tjänst som KS ordförande. Det är naturligtvis pengar som bör räcka också för en undersköterska till i äldreomsorgen.

Den 21 januari överraskas jag av en stor rubrik i Söderhamns-Kuriren: Vänstern föreslår rejäl sänkning av arvoden. Vad Vänstern nu tydligen föreslår är en tjugofemprocentig sänkning. Heder åt Vänstern som långt tillbaka i tiden har en historia som är lika gräslig som Sverigedemokraternas.

”Främst handlar det om att minska politikerföraktet”, säger gruppledaren Mats Lindström enligt Kuriren. Det är inte så länge sedan politikerna beslutade höja sina arvoden på ett groteskt sätt. Så fördes, på moderaten Linus E. Ohlsons önskan, politikerarvodena in på kommunens hemsida, så att alla kan se det mafiotiska i arvodesbestämmelserna.

Vänsterns förslag skulle bl.a. innebära att de fasta ordförandearvodena i tre nämnder sänks från 30 500 per månad till 22 875. Fortfarande groteskt högt alltså och mycket riktigt säger Mats Lindström (V): ”Egentligen anser vi att arvodena ska sänkas ännu mer, men då skulle det bli ett rejält ramaskri.”

Vidare från Kuriren: För Vänstern handlar sänkningen om att återupprätta förtroende från allmänheten. De vill inte höja politikerarvodena så länge det finns personalgrupper inom kommunen som skulle behöva löneökningar.

Vänsterns motion uppskattas inte av alla politiker. Både Sven-Erik Lindestam (S) och oppositionsrådet Magnus Svensson (C) anser att om fullmäktige tagit ett beslut om att höja arvodena så skall det gälla. För evärdlig tid? Sven-Erik Lindestam har inga svårigheter att börja hänvisa till något helt annat. Han menar att man plockat bort en hel nämnd ur organisationen och det tror han gör att skillnaden i kostnad för kommunen inte blir så stor. (sic!)

Vare sig han eller Magnus Svensson säger sig ha någon aning om varför Vänsterpartiet kommer med det här förslaget nu. ”Man tar ett stort ansvar som politiker”, säger Magnus Svensson, som vad jag förstår aldrig har behövt ta något politiskt ansvar. Sparken riskerar alla som missköter jobbet.

Moderaterna hade inte ännu bestämt sig för hur de skall se på motionen. Gruppledaren, Viktor Wärnick, (M:s gruppledare) som väl siktar på en kommunalrådspost om 3 ½ år säger förvirrat: ”Jag vet inte om de har räknat rätt och vad som är syftet. Det vill jag titta närmare på.” Jag, som skrattade då jag läste det i Kuriren, undrar bara: Tar det mycket lång tid?