som försöker utvidga sitt territorium och russifiera mer civiliserade grannfolk.
Tsar Alexander III och alla hans genomgående maktfullkomliga auktoritära efterträdare gjorde vad de kunde för att russifiera, förryska, alla folkgrupper inom imperiet. Stalin drev hårdhänt russifieringen vidare. Han var också den som gick hårdast fram i sin russifiering och även förvisade hela eller delar av folkgrupper till det inre av imperiet. Troligen bl.a. i avsikt att russifiera dem.
Alla icke ryska folkgrupper har förtryckts av ryssarna under tidernas lopp. Särskilt gäller detta utefter Rysslands väst- och sydgräns, från Finland via Ukraina och Georgien fram till och med Azerbajdzjan vid Kaspiska havet. Skurken Putin fortsätter med lömskare metoder, sedan en rad randstater lyckats befria sig i samband med Sovjetunionens kollaps.
Ryska gjordes till enda officiella språk och till undervisningsspråk. En del språk t.ex. vitryska och ukrainska förbjöds t.o.m. som skriftspråk Russifieringen drevs också hårt inom områdena kultur och politik, ända till kommunismens och Sovjetunionens kollaps, då många undertryckta folk, t.ex. ukrainarna kunde frigöra sig.
Då Sovjetunionen klappade ihop alldeles i början av 90-talet, ville naturligtvis så gott som alla människor på båda sidor om gränsen mot Västeuropa frigöra sig från Ryssland, även de inflyttade ryska folkgrupperna. De såg en bättre framtid som fria nationer och i Ryssland var det på många sätt kaos, arbetslöshet och fattigdom.
Men särskilt i de östra delarna av dessa länder bodde nu många ur den ryska folkgruppen och de talade bara ryska. Men nu gällde detta även en del av de ickeryska grupperna i t.ex. Ukraina och Estland. Detta, kontroverser med ursprungsbefolkningen och sedermera att den ryska ekonomin med hjälp av stora naturtillgångar, bl.a. olja och gas, återhämtade sig gjorde att särskilt ryssar i östra Estland och östra Ukraina blev missnöjda.
Därtill kom att många ryssar, sedan imperiet nu förlorat mycket av sitt territorium, började fundera på revansch och återanslutning till federationen av stater som de baltiska, Belarus (Vitryssland) och Ukraina. Även detta ger naturligtvis schismer folkgrupperna emellan i länder som Estland och Ukraina. Detta söker skurkar som Putin och hans om hot från västmakterna fritt fabulerande utrikesminister, Sergej Lavrov, utnyttja.
Esterna vill vara självständiga och har i jämförelse med sovjetrepubliker en hög levnadsstandard. Detta bidrog naturligtvis till att även de många ryssarna i nordöstra hörnet av Estland ville frihet från Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott och ekonomiska krasch.
Men många ester ser dem naturligtvis som intränglingar.
1939, efter att Sovjetunionen enligt överenskommelse med Hitler ockuperat Estland, bildade ryssarna sovjetrepubliken Estniska SSR. Det tillsattes ett nytt parlament, till vilket endast kommunister kunde väljas. Mellan 1941 och 1944 ockuperade Tyskland landet och strider mellan tyska och ryska trupper stod hela tiden i nordöstra Estland. Många ester såg naturligtvis tyskarna som sina befriare och hjälpte tyskarna i kriget.
Esterna tvingades alltså utrymma den nordöstra delen av landet. När ryssarna sedan åter ockuperade landet 1944 tilläts inte esterna att återvända. En del av dem hade dessutom under livsfara flytt över havet till Sverige och ville inte för död och pina tillbaka till ett ryskt Estland. De ersattes alltså med ryssar, som gärna flyttade till en sovjetrepublik mer civiliserad och med bättre förhållanden än andra sovjetrepubliker.
De här ryssarna säger sig nu Putin och därmed Ryssland behöva skydda från ”de elaka esterna”. Därför lever esterna farligt men har, liksom Lettland och Litauen gått med i Nato, eftersom de inte själva kan tänkas hålla tillbaka en hotande rysk invasion. Putins Ryssland har alltsedan Putin kom till makten ”djävlats” med esterna på olika sätt. Men esterna kan känna sig lugna, Reinfeldts regering lovade dem ju svenskt överfallsskydd (Sic!) Esterna litar nog mer på Nato.
I Ukraina är förhållandena likartade. I den sydöstra delen av landet har under tidernas lopp många ryssar flyttat in. Det har funnits arbete för dem i gruvor och i den tunga stålindustrin. Industrin har emellertid under senare tid gått på knäna och gruvdriften upphört. Exporten till Europa har alltid varit svag, eftersom produktkvalitén varit låg i förhållande till Västeuropas och exporten till Ryssland har minskat till nära noll.
Den ryska hjälpen till de ryska separatistrebellerna förnekar ryssarna, trots att den sker nära nog helt öppet. Med ryska vapen och ryska soldater. Häromdagen sköts en rysk drönare ned, rysktillverkad och ryskregistrerad. Resterna av den visas upp av ukrainarna.
Jag ser just Aktuellt på TV, där en separatist verksam i den styrka som omringat ukrainare berättar: ”Ukraina försöker undsätta dem, med artilleri och stridsvagnar, men vad gör det? Vi har också stridsvagnar och artilleri.” Det tillhandahåller Ryssland förutom soldater, medan västmakterna hela tiden säger: ”Vi sänder inga dödliga vapen som hjälp till Ukraina.”
I förra veckan möttes Natos försvarsministrar i avsikt att besluta om en kraftig utbyggnad av Natos globala snabbinsatsstyrka från 13 000 man till 30 000. Kommandocentraler ska även sättas upp i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Bulgarien. Styrkan skall från och med 2016 ha en reaktionstid på bara två dagar.
Udden är riktad mot öst och den är en reaktion på Rysslands aggressiva aktioner som bryter mot internationell lag. Ryssland som snabbrustat för fullt hela detta sekel menar att Natoplanen är en provocerande destabilisering av säkerheten i regionen (Sic!).
Putin handlar efter samma mönster som Hitler, många jämför annekteringen av Krim med Hitlers annektering av Österrike. Jag ser nu Hitlers införlivande av sudetlanden i Tjeckien, som förlaga till Putins operationer i sydöstra Ukraina. En skillnad är att Hitler skickade in soldater med nationalitetsbeteckningar. Putin uppträder praktiskt taget öppet som den skurk han är. Putins ”omärkta” soldater är försedda med modernaste ryska vapen, även tunga sådana.
Men fler likheter finns. 1938 förhandlade Neville Chamberlain, Storbritannien och Édouard Daladier, Frankrike med Hitler, som försäkrade att han inte skulle ställa några ytterligare krav om Tyskland fick Sudetområdena från Tjeckien. Så tilläts Hitler över huvudet på Tjeckerna att ockupera Sudetlandet.
Nu svallade Hitlers övermod och det dröjde inte länge förrän han ockuperade resten av Tjeckien och Slovakien. En bit av Slovakien skänkte han till Polen och en liten bit till Ungern, så höll de sig lugna tills vidare. Nu siktade Hitler på Polen, men först en tillfällig pakt med skurkarna i Ryssland, som gärna ville våldta sina randstater och göra dem till sovjetrepubliker.
I onsdags förhandlade Tysklands och Frankrikes ledare med Putin, denna gång med Ukrainas president närvarande. Vad de egentligen åstadkom har inte helt redovisats, men det lutar åt att sydöstra Ukraina får sådan självständighet att området på ett eller annat sätt hamnar i Rysslands s.k. intresseområde.
Klart är att det nya avtalet med Putin liknar avtalet från september 2014. Det avtalet hölls inte alls. Det nu träffade avtalet gäller tydligen också en grundlagsreform, som ger de separatistkontrollerade områdena självstyre före slutet av 2015. En del ukrainare i området har tydligen flytt mot väster och en del ryssar mot öster. Vi får se om de vill eller kan flytta tillbaka nu?
EU:s utrikesministrar har tidigare kommit överens om ytterligare sanktioner mot Ryssland om inte förhandlingarna i onsdags passar EU. Vi får alltså se hur det blir med sanktionerna. Sanktioner är tyvärr det enda EU kan hota med och USA under Barack Obama verkar mer eller mindre handlingsförlamat.
Nästa steg för Putin är, om han fortsätter som Hitler, att ockupera hela Ukraina. Andelen ryssar i Ukrainas befolkning totalt är 17 %. Nuvarande makthavare i Ryssland är fortfarande och nära nog genomgående gamla kommunistiska makthavare, som stigit något snäpp i graderna.
I Donetskregionen bor (bodde) 4,6 miljoner människor, i huvudsak ukrainare och inflyttade ryssar. 80% av ekonomin har vi i metallindustrin, Produktionen halverades från januari i Donetskregionen, medan den minskade med en tredjedel i hela Ukraina, allt jämfört med samma tid förra året.
Produkterna har i huvudsak exporterats till länder i Ryska federationen, eftersom de vanligen inte dugt i väster. Förhållandet är en kvarleva från kommunisttiden. Det är ingalunda något märkligt i att arbetarna i Donetsk är missnöjda och exporten ligger väl nu helt nere antar jag. Den tynga metallindustrin är energislukande och Ukraina måste numera betala världsmarknadspris för olja och gas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar