Söderhamns höga politikerarvoden

Ordet maffia används numera ganska fritt. men ursprunget är Cosa Nostra (Vår Sak) på Sicilien. Ordet har hos oss förlorat mycket av sin ursprungliga innebörd och blivit synonymt med allmän brottslighet eller korruption.

Vill man generalisera kan man säga att maffians natur är makthunger och girighet. Maffian blev till på Sicilien under 1800-talet då enskilda mafiosi kom att skapa grupper som sedan strukturerades allteftersom för att medlemmarna allt mer effektivt skulle kunna nå sina mål: Att skaffa makt, inflytande och profiter privat, utanför lagens ram.

Med inflytande knutet till sin person kunde de sedan manipulera politiska valresultat och lokala samhällsprogram. De kunde också sälja sitt beskydd och utlova frukterna av sitt inflytande (politiskt och fysiskt) i utbyte mot provision. Båda dessa korrupta aktiviteter är fortfarande fundamentala för maffian.

Maffia och organisationer av maffiatyp skiljer sig från vanlig brottslighet på flera sätt, men framförallt genom att de är hemliga, strukturerade organisationer som parasiterar på legitima samhällsinrättningar som kommunstyrelser, kommunala nämnder, länsstyrelser och på det privata näringslivet.

Brotten kallas strukturella brott. Det kan gälla smuggling, illegal handel, anbudsmonopol, kontraktsmanipulation, politisk korruption och beskyddarverksamhet. Detta är de dagliga brotten, den löpande verksamheten som skapar ekonomisk vinst.

Organisationen strävar efter att ”vara men inte synas”. Historiskt ansåg sig medlemmarna, mafiosi, vara ideologiskt motiverade och strävade efter makt och inflytande i första hand och profiter i andra hand.

Maffians medlemmar har oftast en familistisk bakgrund. Den slutna familjen skapar starka och förpliktigande band mellan medlemmarna och familismens statiska ramar kring barnuppfostran har möjliggjort överföringen av maffiamentaliteten från generation till generation.

Medlemmarna kallar sig, mafioso, femininum mafiosa, som ursprungligen är ett adjektiv med betydelsen stolt eller fin. Jfr. det svenska ”maffig”. Begreppen sanning, tystnad och vänskap är ord som ingår i mafiosos uppfattning om vad en hedervärd person är. Cosa Nostra kallas också l`onorata società, den hedrade församlingen och dess medlemmar kallar sig ärans män eller respekterade män, mer sällsynt kvinnor.

En pentito (en brottsbekännare) säger i sin pentitismo (bekännelse), där han förklarar varför han gick med i Cosa Nostra: ”Jag var Herr Ingen i Palermo innan. Efteråt böjde folk på huvudet för mig vart jag än gick.”

En mafioso känner stolthet över sitt medlemskap, betraktar sin organisation som en elitgrupp och föraktar rättsstaten och vanligen dess representanter. Maffiamentaliteten kan åskådliggöras med en rad gamla sicilianska ordspråk:

Gör det du måste och bry dig inte om vad andra gör.

Så länge du inte litar på någon blir du inte lurad.

Säg inte till din vän vad du vet, tänk om han blir din ovän en dag.

Den som har pengar och vänner bryr sig inte om rättvisan.

Sällan finns det vinst utan bedrägeri.

Den som har pengar lever lycklig, och den som inga har förlorar sina vänner.

Amicizia e favori, det förpliktigande vänskapsförhållandet med tjänster och gentjänster, fanns i fulländad form redan under antiken då det hängde ihop med klientskapet mellan beskyddande patroner och beskyddade klienter.

Bandet mellan dem gick ut på att en patron skulle bevaka sina klienters intressen i utbyte mot tjänster, lojalitet och politiskt stöd då patronen var politiskt aktiv. Då han kandiderade skulle klienten rösta på honom och få sina vänner att rösta på honom. Det romerska politiska systemet vilade på kandidaternas privata väljargrupper.

I provinsen Palermo kontrollerade maffian vid slutet av 1980-talet 20 % av jordbrukssektorn och finanssektorn, 40 % av transportsektorn, 16 % av handeln, 10 % av servicesektorn och hela 90 % av den offentliga byggsektorn.

På 1980-talet gav sig staten på Cosa Nostra på allvar och som en följd av detta demonstrerade massor av byggnadsarbetare för maffian. På plakaten stod sådant som: ”Vi vill ha maffian” och ”Med maffian finns det jobb, men utan finns det inga.”

Fram till 90-talet höll sig den italienska maffian väl med det kristdemokratiska partiet, KD, och såg i gengäld till att folk röstade på dem. Många gånger behandlades också maffian milt i lagstiftningen och på andra sätt. Även kyrkan är en maktfaktor av rang i Italien och mafioso var och är ofta trägna kyrkobesökare och förhåller sig som vänner till sina präster.

I mars 1978 kidnappade Röda brigaderna statsministern, Aldo Moro, som medverkat till inrättandet av en antimaffiakommission i början av 60-talet. Moro hölls i fångenskap i 55 dygn, varefter hans sargade kropp hittades i skuffen av en bil parkerad mitt emellan kristdemokraternas och kommunistpartiets lokaler i Rom. En falang i KD hade skapat partikris med anledning av att Moro förhandlade med kommunisterna.

Med tortyr under fångenskapen hade man fått Moro att skriva ned vad han visste om KD:s verksamhet. Generalen Dalla Chiesa hade uppdraget att med militärpolis krossa terrorismen. Vid en räd i Milano fann karabinjärerna Röda brigadernas medlemmar i färd med att renskriva en del av Moros anteckningar.

Nu hoppar jag över mycket. Anteckningarna försvann och annat var inte original. Så småningom fick generalen klart för sig att originalen fanns hos en man som tidigare arbetat för säkerhetstjänsten, Mino Pecorelli, som ämnade publicera dem i en skrift han gav ut.

Andreotti var en KD-politiker som beklätt många ministerposter i Italien och flera gånger varit statsminister. Han hade rykte om sig att vara maffians välvillige ”farbror” (zio). Vårvintern 1979 inbjöds Pecorelli till ett möte med Giulio Andreottis rådgivare, Claudio Vitalone, som ville prata om Moros anteckningar.

För denne berättade Pecorelli att han skulle publicera en skandal beskriven i Aldo Moros handlingar. Artikeln skulle heta ”Alla presidentens checkar” och avslöja Andreottis inblandning i en bankskandal som senatorn inte skulle kunna rädda sig ur. Den inblandade banken ägdes av regeringen. Några signerade checkar existerade och utgjorde bevismaterial för att Andreotti olagligt använt bankens medel för att hjälpa personliga vänner. Bland dem skall Cosa Nostras Pippo Calò ha funnits med och assisterat med pengatvätt för att undanröja banktransaktionernas spår.

Strax därefter sköts Pecorelli ned utanför sitt kontor i Rom. Sexton år senare, i ett helt annat politiskt klimat, ställdes Vitalone och Andreotti inför rätta för mordet. Åklagaren menade att Vitalone meddelat Andreotti om det hot Pecorelli framfört och att Andreotti beordrade Pecorellis död genom Cosa Nostras försorg.

Först år 2002 fälldes Andreotti och en mafioso, Gaetano Badalmenti för mordet. Vitalone och Calò frikändes. Tidningsartikeln om Andreotti återfanns aldrig. 2003 frikändes slutligen Andreotti.

1981 – 83 inträffade ett maffiakrig med centrum i Palermo.  Försiktiga uppskattningar anger 400 döda, andra säger närmare 1 000. Till att börja med trodde man att det bara var fråga om en vanlig maffiakonflikt. I inlandet, ca 5-6 mil söder om Palermo, ligger Corleone. Corleones Capomaffia (överordnad maffialedare), capofamiglia (familjeöverhuvud, ledare för en familj på 30-200 soldati) eller capomandamente (ungefär distriktschef), Salvatore Riina hade bestämt sig.

Efter en schism skulle Palermofamiljerna oskadliggöras genom att först förinta deras ledare och sedan eliminera deras bundsförvanter på alla nivåer. Offensiven drabbade också oskyldiga släktingar.

Samtidigt som Corleonemaffian började röra om i Cosa Nostra vände de sig också utåt. De mördade Siciliens landshövding och en rad poliser och tjänstemän. Offren kallades cadaveri eccellenti, utsökta lik. Även journalister fick sätta livet till.

I april 1981 föll skotten som för allmänheten signalerade starten på det våldsammaste maffiakriget någonsin. Då sköts Stefano Bontate till döds i sin bil på väg hem från sin fyrtiotredje födelsedagsfest. Bontate var palermomaffians viktigaste ledare, i spetsen för en familj på 200 soldati (underordnade maffiamedlemmar).

I maj sköts Bontates partner Salvatore Inzerillo och snart också maffialedaren Giuseppe Di Maggio. 1982 mördades Rosario Riccobono och Filippo Marchese, även de capi allierade med Bontate.

Människokroppar återfanns i Palermo var och varannan dag, men Sicilien var fortfarande omertosa (tyst, undandragen). Men snart framkom det att de döda var Palermomafioso allihop. Corleones maffia led inga förluster alls. Först nu började folk i allmänhet förstå vad som hände, då Palermos alla maffiafamiljer rensades ut av Corleones mafiosi eller flydde hals över huvud.

Corleonemaffian blev allt mäktigare, domare och poliser som hanterade maffiaverksamhet mördades och det hela spreds till andra provinshuvudstäder som Catania och Agrigento. Corleones mafiosi under ledning av Salvatore Riina blev allt mäktigare och Riina siktade på diktatur inom Cosa Nostra.

Salvatore Riinas bärsärkagång utlöste en sådan skräck att mafiosi utanför Corleone började söka nya möjligheter att rädda det egna skinnet. Det hade tagit lång tid innan Italienska staten svarade på Riinas offensiv, men nu var det läge. Maffians kommission (commissione, Cosa Nostras ledningsorgan, en kommitté av capimandamento som inrättats 1957 och även kallas la cupola) fungerade inte längre.

Mafioson Tommaso Buscetta flydde undan Riina till Sydamerika. Då Buscetta anslöts till maffian på 40-talet trodde han på den kriminalitet med ideell heder, respekt och rättvisa som maffian proklamerade. Hans biologiska familj var inte inblandad i organisationen och själv såg han medlemskapet nästan som ett kall.

Kanske var hans tro på maffians godhet naiv, men den var uppriktig och Buscetta blev inflytelserik och anlitades gärna som rådgivare av andra, även mafiosi. Från sitt gömställe i Sydamerika följde han utvecklingen på Sicilien.

För idealisten Buscetta representerade Riinas makthunger ett groteskt regelbrott som han inte kunde förlika sig med. Det visste Riina, och när han inte kunde komma åt Buscetta själv så lät han mörda Buscettas helt oskyldiga söner. Buscetta blev förkrossad och kände att han måste göra något. Han ville komma åt hela Cosa Nostra, som nu i hans ögon förfallit från ära till vanära.

Han valde att gå genom det statliga rättsväsendet. Genom detta drag kunde han åstadkomma mer skada för maffian än någon annan gjort före eller efter honom. Han valde domaren Giovanni Falcone som biktfader därför att han kände stor respekt för honom. Buscetta övertalade även mafioson Salvatore Contorno att i det vittnesskyddsprogram han själv fått, tala om vad han visste.

Falcone var en samvetsgrann undersökningsdomare i Palermo som tidigare utrett Cosa Nostras narkotikahandel med amerikansk cugini (Kusiner, brottslingar med sicilianska eller syditalienska rötter).

Falcone kände väl till maffians verksamhet, vem som var släkt med vem om Cosa Nostras organisation hade han hittills bara kunnat prestera kvalificerade gissningar. Nu hade han två guldgruvor att ösa ur och fler skulle det bli.

I största hemlighet, men under strikt formella omständigheter, hördes Buscetta av Falcone i fem månader under 1984. Det blev 329 tättskrivna sidor som beskriver Cosa Nostras verksamhet och huvudpersoner från 1940-talet till 1980-talet. Buscetta ljög inte och tog sin petitism på allra största allvar.

Contornos bekännelser under ett drygt år och i allra största hemlighet ledde till att 475 personer åtalades för maffiabrott samtidigt. Il maxiprocesso inleddes i februari 1986 och avslutades i december 1987. På Sicilien kallades den ”U Maxi” och den hölls i en specialbyggd säkerhetsbunker i Palermofängelset Ucciardone.

Anklagelseakten omfattade 8 632 sidor med 400 000 sidor bifogade dokument. 344 av de 475 åtalade fälldes under stor uppståndelse. 15 av de frikända mördades så snart de satts på fri fot. Allmänheten fick nu se att mafioso faktiskt kunde fällas och fängslas och att myndigheter och domare inte alltid var korrumperade.

Redan under rättsprocessen iscensatte Cosa Nostra en valkatastrof för kristdemokratiska partiet, DC. Man höll partiet ansvarigt för att processen alls kunnat iscensättas. Maffians män hade samlat valröster åt det regerande partiet för att slippa större juridiska problem allt sedan 1948, men nu var de riktigt missnöjda och DC förlorade halva sitt röststöd i Palermo. Signalen var tydlig: Sviker ni oss, så sviker vi er.

Salvo Lima, före detta borgmästare i Palermo, kristdemokratisk politiker och Europarådsrepresentant, sköts i mars 1992. Cosa Nostra tyckte att han svikit organisationen och kanske underlåtit att försöka stoppa maxiprocessen. Han hade inte heller fått till stånd någon strafflindring och kanske inte ens försökt.

I maj 1992 mördades domaren Giovanni Falcone, hans hustru och tre livvakter, då maffian fjärrutlöste en vägbomb av trotyl med fruktansvärd kraft. Kratern i motorvägen var kolossal och slog samtidigt ut de tre bilar de färdades i. Paolo Borsellino, en annan domare och god vän med Falcone mördades i juli. Hans fem livvakter strök samtidigt med. Bomben hade placerats intill ingången till det hus där Borsellinos mor bodde. Fyra hus skadades ordentligt och 500 personer blev hemlösa.

Någon gång kring 1992 slutade cupola att fungera och Salvatore Riina hade själv övertagit dess funktion. Riina hade redan 1969 ”gått under jorden” och var efterlyst men fortfarande på fri fot. Han omgavs av en sköld av rispetto (respekt) och kunde i stort sett leva ett normalt liv Han gifte sig med Antonietta Bagarella och fick fyra barn med henne under 70-talet.

Ingen i familjen använde något alias i samband med födslarna på sjukhuset. Riinas närmaste man, Bernardo Provenzano befann sig i en liknande situation, sedan han gått under jorden redan 1964. På fri fot fanns också deras allierade i en rad maffiafamiljer, men Cosa Nostra som organisation var i gungning.

Riina drev Cosa Nostra som en egen stat med rätt att både attackera och förhandla med den italienska staten. Men maffian kunde inte längre räkna med forna tiders omertà. Domarmorden 1992 föranledde omfattande folkliga protester mot både maffian och statsväsendet, som anklagades för att inte slå vakt om den officiella antimaffia som morden skapat.

Palermo är känt för ett socialt klimat där människor odlar en förmåga att förbli oberörda. Där finns begreppet insabbiamento, igenslamning. Palermoborna ”äter upp” sådana här problem, delar dem gång på gång så att det tillslut bara återstår ”sand”.

Det talades mycket om förhandlingar med staten som Riina fått till stånd hösten 1992, men vad som hände är egentligen oklart. I januari 1993 arresterades Riina av karabinjärerna i Palermo helt utan rabalder och en ny pentito, Baldassare Di Maggio uppträdde.

Ingen husundersökning gjordes i Riinas lägenhet och hans fru och barnen flyttade i lugn och ro till Corleone. Omständigheterna, speciellt den att Riinas lägenhet inte undersöktes gjorde att det snart talades om en överenskommen arrestering, iscensatt av Riina själv i utbyte av något. Men det som följde visade att Riina inte blev nöjd.

Våren och sommaren 1993 utlöste Riinas folk tre bomber i Rom, en i Florens och en i Milano. De var placerade så att de skulle skada viktiga centra eller byggnadsminnen, som den medeltida kyrkan i San Giorno in Velabro i Rom och konstmuseet Uffizierna i Florens. Uppståndelsen blev enorm och ett tiotal människor hade dödats.

Förstörelsen uppskattades till miljardbelopp, men var till stor del oersättlig. Förmodligen trodde Riina att om han skrämde upp sina motståndare så skulle de komma till hans förhandlingsbord. Men så blev det inte.

Påven, Johannes Paulus II gav sig nu på Cosa Nostra. Han begav sig till Sicilien och höll ett tal i Agrigentos tempeldal, där han uppmanade alla mafiosi att omvända sig. Att det låg en moralisk konflikt i att vara mafiosi och god katolik samtidigt.

Italienska tidningar tog upp talet som något sensationellt. Kyrkan hade tidigare uppfattats som en frihamn för Cosa Nostras medlemmar. Flera präster tog påvens tal som en uppmaning att engagera sig i antimaffiaaktiviteter. Cosa Nostra svarade omedelbart. Fader Pino Puglisi, präst i Palermo sköts till döds i september 1993, som straff för sitt ställningstagande mot maffian.

En parlamentarisk antimaffiakommission jobbade nu för fullt. År 1993 upplöstes hela 70 kommunstyrelser i Syditalien på grund av samröre med brottsorganisationer. Dessutom åtalades en rad av maffians mäktigaste amici (vänner, sympatisörer).

1997 åtalades domaren Corrado Carnevale. Han satt i högsta domstolen och hade i decennier haft sista ordet i tusentals överklagade domar, varvid han satt i system att frikänna eller starkt mildra domar mot mafiosi. Carnevale dömdes till sex års fängelse, men överklagade och vann. Toppolitikern Giulio Andreotti dömdes 2002 till långt fängelsestraff för mord, men frikändes 2003 både för mord och för maffiasamröre.

Cosa Nostra verkar numera återigen enligt systemet dold makt, omertà. Sannolikt lärde man sig något av kriget mot staten på 80- 90-talen. Man skiljer sig alltså från vanlig kriminalitet och från annan organiserad brottslighet genom att verka i samröre med det lagliga samhället och etablera dold makt. Maffian har alltid sökt och funnit sitt livsrum genom politisk korruption och skillnaden mellan maffian och annan kriminalitet blev tydlig under det röriga 1990-talet. Cosa Nostra är stora även i USA, där det finns många italienare och vi har ju sett filmerna Gudfadern I, II och III.

Cosa Nostras internationella roll idag verkar främst vara som tvättinrättning för svarta pengar. På hemmaplan har bygg- och transportbranscherna varit infiltrerade av maffiaföretag i decennier och verkar vara det ännu. Sophanteringsbranschen är kanske den mest expansiva av maffians näringar och är dessutom en som växer med nya direktiv om återvinning.

På 70- och 80-talen satt jag under 12 år som v. ordf. i Södertörns renhållningsverk, SRV som, samägt av fem snabbt växande kommuner på Södertörn, svarade för avfallshanteringen i kommunerna. 1987 gjorde vi, fyra politiker och tre tjänstemän en studieresa till USA. Vi tittade på avfallshantering i Anchorage Alaska, San Fransisco, San Jose Silicon Valley och Los Angeles.

I San Fransisco togs vi emot av vice president operations vid Golden Gate Disposal Co, mr Fiore Garbarino. Mr Garbarino hade flyttat till USA som vuxen och någon frågade honom hur han hamnat som hög chef i det bolag som skötte avfallshanteringen i denna stora stad? En bror till hans far, som tidigare emigrerat till USA, hade kallat på honom, då han behövde en pålitlig chef i sitt bolag. Vår slutsats var given.

I den växande maffiaordlistan har enligt uppgift begreppet mafia legale introducerats och syftar på både maffians lagliga verksamheter och lagliggörandet av olaglig finansiell verksamhet. DIA, Direzione Invevestigativa Antimafia är en kriminalpoliskår med uppgift att under inrikesdepartementet bekämpa maffian och andra former av organiserad kriminalitet.

Du förstår säkert vid det här laget att jag läst en del populärhistorisk litteratur om siciliansk maffia. Det har jag och här har jag, trots att jag nu är inne på den 7:e tättskrivna A4-sidan, sovrat mycket hårt. Den här litteraturen är mer spännande och intressant än mången deckare, det kan jag försäkra dig.

Från Italien följde maffian och dess regler en del italienska emigranter över Atlanten till USA. Detta kunde amerikanerna utnyttja i samband med invasionen av Sicilien under andra världskriget, då man tog med sig en del amerikanska capomafiosi (mafiosichefer) som hjälpredor. Men det är en annan historia.

Vad har då allt detta om Cosa Nostra (Maffia) med rubriken ovan att göra? Ja, inget annat än att jag alltid, tvångsmässigt, kommer att tänka på maffia, då vissa av Söderhamns kommunpolitiker eller tjänstemän förekommer i bild eller text i den lokala dagspressen. Kanske beroende på att kommunen alltför ofta verkar bli inblandad i dåliga affärer. Den senaste jag läst om, gäller ett företag kommunen beviljat miljöfarlig verksamhet. Tydligen har kommunen, sedan företaget körts i botten, drabbats av kostnader för omhändertagande av miljöfarligt avfall och sanering som överstiger 30 miljoner kronor.

Det är så mycket omertà, undandragenhet, tystnad, brist på information. Finansiärerna, skattebetalarna, väljarna har oftast inte förstånd att fråga om sådant som kommunpolitikernas fasta arvoden och timersättning vid sammanträden i nämnder och kommunala bolagsstyrelser, liksom andra uppdrag för kommunen (t.ex. konferenser med traktamenten). Här har lokalpressen en stor uppgift för kvalificerade journalister, inga nybörjare.

Politikerna (majoriteten), bestämmer själva kommunens politikerarvoden. Det är något som direkt vanligen syns genom att fasta arvoden till majoritetspolitiker blir oproportionellt höga.

Många fritidspolitiker i nämnder och styrelser får dessutom flera olika arvoden för ett och samma uppdrag. Det gäller t.ex. fast arvode, timarvode och gruppledararvode. Man behöver inte ens summera för att konstatera att den lilla kommunen Söderhamn har en del mycket höga politikerarvoden samtidigt som t.ex. socialnämnden behöver stora budgettillskott.

En ung moderatpolitiker. Linus E. Ohlson, motionerade under förra valperioden i fullmäktige om att alla politikerarvodena öppet skall redovisas på kommunens hemsida. Nu har en del arvoden, men inte alla, redovisats där. Motionen var uppe vid decembermötet med kommunstyrelsens förslag att den skulle anses behandlad. Huvuddelen av arvodena hade förts in på hemsidan.

I vanlig ordning ville inte S besluta att den var beviljad, eftersom en borgerlig ledamot var förslagsställare. Detta är ett trick som S slentrianmässigt använder sig av över hela den del av Sverige där de är i majoritet. Nu blev beslutet återremiss.

Vid januarimötet 2015 var kommunstyrelseförslaget oförändrat, men S-ledamoten Alexandra Gard yrkade att motionen skulle bifallas. S hade tydligen i sista stund ändrat ståndpunkt. Detta sedan Linus E. Ohlson i en insändare hade redogjort för medborgarna hur S hanterat det hela.

Att kommunalrådet och oppositionsrådet har rejält tilltagna arvoden är inget konstigt. Kommunalrådet skall naturligtvis arbeta heltid och vara arvoderad därefter, även om all ärendeberedning utförs av kommunens tjänstemän. 100 % respektive 70 % av riksdagsledamots arvode ligger naturligtvis alldeles för högt för dem. Redan riksdagsledamöternas arvoden är på tok för höga.

Men när jag synar arvodena för fritidspolitikerna, så uppfattar jag dem som skandalartat höga och arvoden som helt klart späder på det massiva politikerförakt vi numera har ute i samhället.

Vi tar ett exempel, kommunstyrelsens 1:e vice ordförande. Hon kan antas någon enstaka gång under valperioden tjänstgöra som ordförande. Hon får 18 300 kronor i månaden 219 000 per år även om hon (S), inte någon gång under valperioden träder i tjänst som KS ordförande. Det är naturligtvis pengar som bör räcka också för en undersköterska till i äldreomsorgen.

Den 21 januari överraskas jag av en stor rubrik i Söderhamns-Kuriren: Vänstern föreslår rejäl sänkning av arvoden. Vad Vänstern nu tydligen föreslår är en tjugofemprocentig sänkning. Heder åt Vänstern som långt tillbaka i tiden har en historia som är lika gräslig som Sverigedemokraternas.

”Främst handlar det om att minska politikerföraktet”, säger gruppledaren Mats Lindström enligt Kuriren. Det är inte så länge sedan politikerna beslutade höja sina arvoden på ett groteskt sätt. Så fördes, på moderaten Linus E. Ohlsons önskan, politikerarvodena in på kommunens hemsida, så att alla kan se det mafiotiska i arvodesbestämmelserna.

Vänsterns förslag skulle bl.a. innebära att de fasta ordförandearvodena i tre nämnder sänks från 30 500 per månad till 22 875. Fortfarande groteskt högt alltså och mycket riktigt säger Mats Lindström (V): ”Egentligen anser vi att arvodena ska sänkas ännu mer, men då skulle det bli ett rejält ramaskri.”

Vidare från Kuriren: För Vänstern handlar sänkningen om att återupprätta förtroende från allmänheten. De vill inte höja politikerarvodena så länge det finns personalgrupper inom kommunen som skulle behöva löneökningar.

Vänsterns motion uppskattas inte av alla politiker. Både Sven-Erik Lindestam (S) och oppositionsrådet Magnus Svensson (C) anser att om fullmäktige tagit ett beslut om att höja arvodena så skall det gälla. För evärdlig tid? Sven-Erik Lindestam har inga svårigheter att börja hänvisa till något helt annat. Han menar att man plockat bort en hel nämnd ur organisationen och det tror han gör att skillnaden i kostnad för kommunen inte blir så stor. (sic!)

Vare sig han eller Magnus Svensson säger sig ha någon aning om varför Vänsterpartiet kommer med det här förslaget nu. ”Man tar ett stort ansvar som politiker”, säger Magnus Svensson, som vad jag förstår aldrig har behövt ta något politiskt ansvar. Sparken riskerar alla som missköter jobbet.

Moderaterna hade inte ännu bestämt sig för hur de skall se på motionen. Gruppledaren, Viktor Wärnick, (M:s gruppledare) som väl siktar på en kommunalrådspost om 3 ½ år säger förvirrat: ”Jag vet inte om de har räknat rätt och vad som är syftet. Det vill jag titta närmare på.” Jag, som skrattade då jag läste det i Kuriren, undrar bara: Tar det mycket lång tid?