Där valet går in, går intellektet ut

Den rubriken har en liten blänkare från Sanna Rayman i SvD 8/12. Den styrker mig i den uppfattning jag deklarerat i mitt föregående inlägg här och frågeställningen är: Har Sverigedemokraterna en fascistisk inställning till samhället? Svaret blir att någon sådan redovisar de inte

Det gör bara de andra partierna som envist använder ordet Sverigedemokrater som allmänt nedsättande begrepp, såsom ”skitstövlar” eller ”dynghögar”. Hur tänker vi då på olika håll och kanter, kanske så här?

Samhället gynnas av mångfald, så det är alldeles utmärkt om vi tar hit riktigt många flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern. Det är därifrån de i huvudsak kommer. En del av dem flyr från fattigdom och därför att de hört att svenskarna tar emot dem väl. Att livet i Sverige är bekvämt och det ryktet går.

Det kan vara kallt och en hel del snö på vintern, men snön skottar svenskarna undan, man får bra med kläder och man kan ju hålla sig inomhus. Småningom får man en lägenhet att bo i. En som har alla finesser, som kylskåp, disk- och tvättmaskin, badrum och TV.

Mångfald blir det också i flyktingströmmen. Mormor, morfar, farmor och farfar vill också komma med. De har aldrig gått i någon skola och nu får de studera svenska för invandrare. Man hör vilda historier om lärare i SFI som inte behärskar svenska språket. Men rätt inställning är att det är just historier och sådant som berättas av Sverigedemokrater.

Å andra sidan: Ett av mina barnbarn är gift med en engelsk dam. Barnbarnet rättade allt sådant som läraren i SFI skrivit på svenska för att hans hustru inte skulle lära sig rena felaktigheter. Mitt barnbarn ansåg att läraren inte behärskade det språk han skulle undervisa i. Det visar inte att alla SFI-lärare lär ut felaktig svenska, men ryktet går.

Fredrik Reinfeldt flög kors och tvärs över Sverige då han var statsminister. Han ville lyssna på folk, höra hur de hade det. Då såg han från planet ett land med stora fina skogar och öppna fält, där det fanns hur mycket utrymme som helst för flyktingar och sade: ”Öppna era hjärtan för flyktingarna”.

Men Fredrik, känd för att lyssna och tänka, hade nog inte tänkt färdigt. Skogarna och fälten fanns i de över lag fattiga Norrlandskommunerna. Kommuner som säger sig inte ha resurser att följa rikets lagar och bestämmelser utfärdade av socialstyrelsen. Där som exempel gamla senila människor låses in tillsammans på nätterna, att gå omkring i sina blöjor och känna på låsta dörrar, i något som bara kan jämföras med en mardröm.

Orsaken till detta sakernas tillstånd är alltså penningbrist, men den kan, åtminstone till stor del, vanligen härledas från att kommunen satsat stora och små summor på sådant en kommun inte bör befatta sig med. Ofta korkade affärer initierade av både tjänstemän/-kvinnor och politiker, som tror sig begåvade med affärssinne eller politiskt ”rättänk”.

Kommuner där det ena företaget efter det andra lagts och läggs ned. Där skolor, sjukhus, banker, affärer och mackar försvinner, där bara ett litet fåtal av färdigutbildade ungdomar kan hitta ett jobb, där tror Fredrik Reinfeldt att flyktingar har en framtid.

Flyktingar, som i andra delar av landet, trots ungdom, oftast väntar 7 – 8 år innan de har ett jobb. Äldre flyktingar kan aldrig vänta sig något sådant. Men husrum, mat, kläder, sjukvård och utbildning skall de självklart få och det skall efter ett par år budgeteras av kommunen.

Får de sedan efter åratal som flykting inte uppehållstillstånd, så utspelas fruktansvärda tragedier. Det senaste exemplet jag läst om i tidningarna, rör en åttaårig flicka, född i Sverige, som bara behärskar svenska språket och nu skall utvisas. Hennes klasskamrater har ordnat en namninsamling med begäran om att hon skall få stanna i Sverige. Jag skulle utan tvekan ha skrivit på listan om jag fått möjligheten!

Nyss meddelade SVT att man frågat kommunpolitiker vad de anser om svensk flyktingpolitik? 52 % av M:s politiker som svarat, anser att den måste begränsas. Samtidigt beräknas att Sverige i år kommer att ta emot 90 000 flyktingar och nästa år 80 000, eller kanske tvärt om, minnet sviker. Hur som helst blir det en våldsam belastning för lilla Sverige.

Kanske blir hjälpen inte heller optimal då den ges på det sätt som sker. Miljontals flyktingar lever under fruktansvärda förhållanden i flyktinglägren i Turkiet, Irak, Jordanien och Libanon. I tältstäder och ibland helt utan tak över huvudet. I lervälling utan sanitära anordningar, ibland utan mat och vatten. Tältstäder med 70 000 – 100 000 människor, unga och gamla.

Kan Sverigedemokraterna ha rätt, när de menar att hjälpen skulle bättre behövas i dessa flyktingläger?  Definitivt skulle fler flyktingar kunna hjälpas med livets nödtorft. USA hjälper till att bekämpa Islamiska Staten, roten till det onda, med flyg. Vad gör egentligen EU?

Säger man att Sverige har svårigheter med migrationen och integrationen, så är man Sverigedemokrat. Ändå finns det kommunalråd, även socialdemokratiska, som säger att Migrationsverket inte fördelar flyktingbördan rättvist mellan kommunerna och att just deras kommun inte kan ta emot fler.

Men det verkar Migrationsverket inte bry sig om. För en del människor som disponerar lokaler har det blivit fin affär att hyra ut dem till Migrationsverket. För en tid sedan såg jag i tidningen att Migrationsverket här i Söderhamn skulle hyra ett helt hotell för en större grupp flyktingar. Det blir väl fin affär med ständigt full beläggning?

Vi tar emot fler flyktingar än något annat EU-land. De andra nordiska länderna tar emot bara ett fåtal flyktingar, men där har också Sverigedemokraternas partimotsvarigheter varit accepterade i regeringsställning (Danmark). Där tycker man att Sverige behandlar SD underligt.

Sverige har idag åtta partier i Riksdagen, med risk för att det nionde, FI, kan ramla in i nästa kommande val. Tittar man i landsortspressens insändarspalter, så ser man att människorna är helt förvirrade. Många har inte en aning om hur de bör rösta.

Andra har fastnat för ett parti någon gång och är helt oemottagliga för argument som går emot det partiet eller är för andra partiers åsikter. Man hittar insändaralster som är helt otroliga, neurotiska, felaktiga och vad du vill. Många har inte en aning om hur de bör rösta, men röstar ändå, därför att de hört att det är en plikt.

Uppenbart fel blir det då etablerade rikspolitiker, som Stefan Löfven, Margareta Andersson och andra påstår att SD är nynazister och fascister. För det första verkar de inte kunna skilja på fascism och nazism. De har en del gemensamt, en stark stat under en stark ledare t.ex.

Ideologin fascism är inte rasistisk, men tubbades i Italien till sådant samarbete med tyskarna under kriget precis som Vichyregimen i Frankrike under marskalk Pétain och på andra håll. De spanska fascisterna visade inte heller några särskilda tecken på rasism. I det demokratiska USA var däremot vid den tiden rasismen nära nog allmän bland vita och är det kanske än idag i några sydstater.

Sverigedemokraternas primärmaterial finns på nätet, men har uppenbarligen inte studerats av de flesta tyckare. Där finns partiprogram, handlingsplaner, valmanifest, ”Vår politik från A – Ö”, tidningen SD-kurren o.s.v. Vill man verkligen veta bör man ju ha tittat igenom detta. Det är kanske sådant som Löfven och Andersson vill förhindra genom att ständigt använda Sverigedemokrat i betydelsen skitstövel.

Genom att använda begreppen nyfascist och nynazist på detta felaktiga sätt hoppas väl Löfven, Andersson och andra hindra att den okunnige röstar på SD. Jag tror att de lyckas i en del fall. Med åtta partier i Riksdagen och ett flertal som inte är där, har många svenskar egentligen ingen aning om hur de bör rösta. Det råder kaos i skallen hos en betydande mängd människor.

Rasism är ett pyttelitet problem i Sverige, men finns på sina håll. I invandrartäta städer som Malmö finns en viss aversion mot en del invandrare på grund av deras seder och bruk. De tar också självklart resurser från vår välfärd och när det tappet blir stort ser folk anledning att klaga.

Det är inte helt ovanligt att socialnämnder i Sverige skär i verksamheten, så att man inte följer Sveriges lag och inte ger medborgarna den service de skall ha. Allt för att hålla sig inom en otillräckligt tilltagen kommunal budgetram.

En helt annan sak.

Det finns en miljöpartist jag motvilligt länge har hyst en viss beundran för, nämligen Peter Eriksson. I onsdags hade han en fin artikel i SvD Brännpunkt med rubriken Minoritetsstyre är odemokratiskt.

Samtidigt talar rikspolitiker om att ändra bestämmelserna för regeringsbildning, så att de öppnar för sådan regim. Det vore väl om något ett stort steg bort från demokrati? Där självklart i alla lägen en riksdagsmajoritet skall krävas för riksdagsbeslut. Allt annat är så dumt att man inte vill tro det som sant.

Vi har just genomlidit en valperiod med Alliansen som regerande minoritet. Det var inte särskilt lyckat och kanske blev sedan valresultatet vad det blev just därför? Att sedan Stefan Löfven och ett par av hans ministrar snabbt gjorde allt fel och direkt visade att de inte var regeringsfähiga är en annan sak.

Stefan Löfven har inte sträckt ut någon hand till Alliansen, vilket han själv påstått. Däremot har han räckt ut en hand till C och Fp. En hand de inte ville ta i med tång. Fattar inte Löfven att han måste tala med Alliansen om han inte vill tala med SD? Man kan undra vad Löfven ämnar göra om valresultatet blir detsamma? Rätt?

Om klantiga politiker

Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson, Valter Mutt, tycker att man skall skicka regeringsplanet att hämta Snowden till Sverige. I Aftonbladet förklarar han att förslaget är till fullo förankrat i Miljöpartiet. Det är nog så, men förankrandet verkar ha varit något som skulle ha hållits hemligt.

Det bemöttes i Agenda av Gustav Fridolin, som sa att man skall komma ihåg att asylärenden skall avgöras i domstol, att det Snowden gjorde är förbjudet i USA och skulle vara förbjudet även i Sverige. Valter Mutt skulle väl ha varit finansminister om MP hade fått tillsätta den posten. Gustav Fridolin är väl också rädd om sin statsrådsstatus och ministerlön.

                           

Hur som helst måste Miljöpartiet ut ur regeringen, något Stefan Löfven och socialdemokraterna inte fattat. Inom parentes är det halvhemliga samarbetet med kommunisterna, eller Vänsterpartiet som de kallar sig, inte alls populärt i populasen. Vänstern har inte blivit populärare sedan ledningen från Sovjet föll bort för 25 år sedan.

Så har vi då ”den sensationella” regeringskrisen. Jag förstår inte alls vad som är sensationellt? Jag har allt sedan regeringsbildandet väntat mig något i den här stilen. Miljöpartiet är ju helt omöjliga i en svensk regering och till det en regeringsbudget, som är starkt påverkad av inte bara Miljöpartiet, utan en där också kommunisterna lämnat tydliga avtryck.

Slopandet av lagen om fritt vårdval har jag tidigare skrivit om, det är en väldigt tydlig vänstergir. Vidare har regeringen försökt att stoppa förbifart Stockholm, vilket kommer att kosta oss hundratals miljoner och kraftigt fördröjer byggnationen.

Andra löften från valrörelsen som sviks för att tillmötesgå miljöpartisterna är Bromma flygplats, kärnkraften, friskole-, energi- och pensionsuppgörelsen. Vi lär också bli utan inrikesflyg till och från Stockholm, men det kan ju ge en fördel för någon landsortsplats vid företagsetablering. Den vane förhandlaren kunde inte hindra att miljöpartiet tog hela handen.

I Skavlans sista program för säsongen, som sänds nu i kväll lär Stefan Löfven dyka upp och säga sig vara motarbetad! Det programmet får jag inte missa. Kanske tycker han att alla riksdagens ledamöter har en skyldighet att släppa igenom en miljöpartistisk vänsterbudget, sedan man accepterat honom som regeringsbildare. Inget kan vara mer felaktigt. Åtar man sig regeringsbildandet, så är den första skyldigheten att man sett till att kunna få igenom sin budget i riksdagen.

Parlamentarism och demokrati bygger på att regeringens politik, varje regeringsförslag, måste ha riksdagens stöd. I fallet regeringen Löfven alltså av antingen SD eller Alliansen och så bildar Löfven regering med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet (kommunisterna). Gröngölingarna kan vi lämna därhän, men några förslag som lutar alltför mycket åt vänster lär inte med godkännande kunna passera riksdagen.

I snart sagt varje framträdande har Löfven talat om sin utsträckta hand. Det gör alla löneförhandlare, när det krisar sig i avtalsrörelsen. Men den här gången hade han Miljöpartiet och Vänsterpartiet i den framsträckta handen och den handen ville varken Alliansen eller SD ta. Det borde Löfven ha haft klart för sig.

Nu står allt Löfvens hopp till extravalet den 22 mars, men svenskarna har börjat tycka att man behandlar Sverigedemokraterna orättvist och odemokratiskt. Allt fler svenskar tycker också att Sverige drar ett alltför stort och kanske framförallt orättvist lass av flyktingar. Att det är så att hjälpen ges till fler om den oftare riktas till flyktinglägren i väntan på att de skall kunna återvända.

Nu är det så att Sverige tar emot orimligt fler flyktingar än övriga EU-länder. Våra nordiska grannar Norge, Danmark och Finland tar emot avsevärt färre. I dessa länder behandlas dessutom partimotsvarigheterna till SD som övriga partier och de tycker att vi bär oss konstigt åt.

SD har sina rötter i nazismen säger man, men de rötterna är sedan länge uppryckta anser allt fler och SD har flera gånger fler väljare än alla partier utom S och M. Skall vi ha demokrati eller ej, frågar sig nu väldigt många svenskar?

Hälsingtuna socken, personlig efterlysning.

För mer än en månad sedan hade jag e-postkontakt med dig. Jag lade inte ditt namn på minnet, du höll på att skriva något om Hälsingtuna socken och var intresserad av ostindiekaptenen C. G. Lehman, en av mina förfäder.

Tyvärr försvann dina mail ur min dator. Jag antar att jag någon gång bar mig klantigt åt. Jag hade inte heller registrerat din adress. Därför har jag inte kunnat svara på ditt senaste brev. Jag ber om ursäkt.

Kanske kan kontakten återupprättas om du råkar titta i min blogg?

Med vänlig hälsning

Valfrihet är det bästa ting ...

Jag är 87 år och 7 månader gammal och som man säger multisjuk. Under årens lopp har jag samlat på mig en rad kroniska sjukdomar. Förmaksflimmer, hjärtsvikt, ideliga urinvägsinfektioner då urinering sker via kateter, ischias, diskdegeneration och kotförskjutning med nära nog ständig värk och stundom våldsam smärta, artros i mitt högra knä liksom lite här och där med mera.

Min första hjärtinfarkt hade jag 1983, den andra 1989, då jag försågs med nya kranskärl. För sådär 12 – 13 år sedan hade jag en husläkare jag egentligen inte ville ha. Hon drog in ett par av mina hjärtmediciner, men ordinerade en jag absolut inte skulle ha. Felmedicineringen upptäcktes på Södersjukhuset i Stockholm efter ett år, då jag var illa ute och man försökte med s.k. ballongsprängning, men misslyckades, därför att ett kranskärl redan var så igensatt att man inte kunde komma in i det. Det här hände för cirka femton år sedan och jag lever fortfarande med hjälp av medicinering.

Chefsläkaren på SÖS hjärtintensiv var våldsamt upprörd över husläkarens agerande. Han t.o.m. svor så att det osade. Men husläkaren blev nog aldrig tillrättavisad, hon hade då slutat vid den vårdcentralen. Jag har nedsatt känsel i vader och fötter, vilket är illavarslande. För ett par tre år sedan mätte jag min längd. Jag var då 8 centimeter kortare än då jag var 16 år och militärläkare noterade längden i min militära inskrivningsbok. Jag minns det så väl, kanske för att man förde ett resonemang om huruvida millimetrar skulle anges och enades om halva centimeter.

Listan över alla sjukdomar skulle kunna göras mycket längre, men det får räcka så här. Min 84-åriga hustru har också en lång lista sjukdomar som skall ha sin behandling. I mitt fall är operativa ingrepp närmast uteslutna eftersom jag medicineras med Waran (råttgift), vilket gör att blodet koagulerar långsamt. Desto viktigare blir att medicineringen sker på ett bra sätt.

En läkare som möter mig för första gången, med alla mina krämpor, mediciner och en femtiosidig läkarjournal, har det inte lätt. Men han eller hon tvingas göra det lätt för sig. Tiden för besöket är ju maximerad till 15 minuter eller en halv timme och man skall bara ta sig an en krämpa åt gången. Jag föreställer mig att risken för en felmedicinering kan bli betydande.

Min hustru liksom jag har sedan vi bosatte oss i Söderhamn haft bra husläkare, men för drygt något år sedan började han trappa ned verksamheten och gick sedan i pension. Det var inte alls bra eftersom vår läkare dittills var rutinerad, säker och kände till våra svårigheter.

Våra krämpor, de gamla och nya, kom tätt på varandra och vårdcentralen hittade uppenbarligen ingen läkare för fast anställning. I stället anvisades vi ideligen ny läkare. När jag sedan råkade ut för en ung läkare som helt underkände mina mediciner mot smärta, som vi kommit fram till efter långt utredande och många försök med andra mediciner fick vi båda nog och bytte vårdcentral. Sedan fungerar medicineringen igen. Vår tidigare läkare var nog inte alls ansvarslös, så som den unga läkaren påstod. Det preparat jag uppenbarligen behövde sade hon sig enbart skriva ut till cancerpatienter. Hon hade enbart Alvedon att erbjuda, något vi provat i alla varianter och funnit verkningslöst i mitt fall.

Så får vi då ny regering och alltså ny sjukvårdsminister, Gabriel Wikström (S). Han försöker omgående avskaffa lagen om valfrihet (LOV), men saknar kunskaper om hur det skall gå till. Han, och därmed regeringen, får omedelbart bakläxa med nedgörande kritik av Lagrådet. Åtgärden saknade väsentlig beredning och var ofullständigt remissbehandlad.

Wikström tog tillbaka förslaget, med lovade att det snarast skulle återkomma. Makten är förstås viktig för Wikström liksom för vänstern i övrigt. Här har Wikström garanterat stöd av Jonas Sjöstedt (V). Tag ifrån medborgarna all makt och ge den till kommunpolitikerna. Medborgarna skall bara beredas lite makt vart fjärde år. Sjöstedt, som gammal kommunist tycker väl att även det är för mycket?

Jag har inget förtroende för kommunpolitikerna så: Tack gode Gud denna gång för att SD finns i Riksdagen, de lär väl inte gå med på att avskaffa vårdvalet

Nytt försvarsbeslut 2015

2014 skulle riksdagen fatta beslut om försvarsmaktens utveckling och struktur under perioden 2015 – 2019. Det blev inte så, nu skall beslutet tas en bit in i den perioden. År 2015 säger man, men då får man hoppas att det finns en ny och aktuell analys från försvarsberedningen. Hoppet är det sista som dör.

2013 och 2014 har präglats av diverse åsikter och förslag om försvarets utveckling från partierna, från enskilda politiker och från regering och opposition. Så t.ex. har moderaterna redovisat nya planer på en miljardsatsning i att uppgradera en del stridsvagnar, men det är inte alls något nytt. Det är en åtgärd försvaret aviserade som nödvändig 2009, men som man då ändå tvingades skjuta på till en obestämd framtid.

Hösten 2013 meddelade Karin Enström, försvarsministern, att försvarsbudgeten skulle få ett tillskott på 1,4 miljarder att läggas på övningar och personal fram till 2017. Peter Hultqvist, som nu är försvarsminister, kallade det ”puts i marginalen” och pekade på att försvaret behöver 30 miljarder mer de närmaste tio åren. Mycket snack men lite verkstad är politikernas modell.

MSB presenterade i början av 2014 en opinionsundersökning från 2013, som visade att en majoritet av svenska folket hade ”mycket eller ganska lågt förtroende” för Sveriges förda försvarspolitik. Nära hälften av svenska folket var också då oroliga för utvecklingen i Ryssland och 44 % ville ha ett värnpliktsförsvar mot 34 % för ett yrkesförsvar.

Att Fredrik Reinfeldt nyligen kallat Sveriges försvar ett särintresse behöver jag inte påminna om. Inte heller att Ryssland startat det moderna kriget i Ukraina. Den ena militära styrkan efter den andra korsar gränsen mellan Ryssland och Ukraina, med soldater utan beteckningar i omärkta fordon. Den ryska statsledningen är fortsatt kriminell precis som under sovjettiden. Man har inbillat ryssarna att man försvarar sig mot NATO, då man ockuperar Ukrainskt territorium.

Man deklarerar också nu öppet att de baltiska staterna efter Ukraina står i tur att känna rädsla för Ryssland. Estland hade före andra världskriget och som en följd av tsarväldet en befolkning som till 8 % talade ryska. Under kriget tvingades de utrymma nordöstra Estland och flydde söderut. Över 20 000 flydde också i småbåtar över Östersjön till Sverige, där de vanligen landade på Gotland. De som flytt området fick sedan inte flytta tillbaka utan deras marker och bostäder togs i en russifieringsprocess över av ryssar. De som flytt till Sverige ville naturligtvis inte tillbaka. Därför är, för att göra en lång historia kort, idag ungefär 25 % av esterna även rysktalande.

Många svenskar vill återgå till värnpliktsmodellen, så även jag, men inte nu. Vi har nu kommit så långt på väg vad gäller insatsförsvaret att det vore fel att avbryta i en tid när ett litet men effektivt försvar ligger om hörnet. Försvaret bör därför omgående tilldelas de medel som behövs för att snabbast möjligt bygga färdigt vårt yrkesförsvar. Därefter och kanske under lugnare förhållanden bör frågan om värnplikt åter aktualiseras.

Då ukrainakriget är över kommer med snudd på säkert hotet mot Baltikum att aktualiseras av ryssarna. Då blir vårt skydd av Gotland högaktuellt. Om ryssarna ger sig på Baltikum, så måste NATO agera och då har vi ett nytt europeiskt storkrig med alla dess fasor över oss.

Ryssarna såväl som NATO kommer att önska disponera ön som stor osänkbar vapenplattform för att behärska Östersjöområdet. Har vi kanske här en anledning till att ryssarna forcerat byggandet av en landstigningsflotta?

Gotland behöver rustas upp nu, även med hög- och långräckviddigt luftvärn och till Gotlands upprustning behövs särskilda anslag. Men tyvärr, Stefan Löfven har tagit fan i regeringsbåten, så vi får räkna med att den kapsejsar. Bara Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna inser faran och det räcker inte.

Inga hårda tag mot ryssarna

Särskilt några moderata rikspolitiker har länge envisats med att se EU som en effektiv säkerhetsorganisation vis à vis Ryssland. Det är och har hela tiden varit inte bara fel utan också fånigt. Bara NATO ger någon sådan säkerhet och i NATO hänger allt på USA, som under hela det förra århundradet skyddade oss européer mot oss själva.

Man glömmer tydligen lätt att Ryssland hitom Ural ligger i Europa. I Sverige var vi dock inställda på att i första hand skydda oss själva. Efter kalla kriget trodde en hel del korkskalliga politiker, att vi under lång tid inte längre skulle behöva något skydd mot den ryska imperialismen.

Nu har EU:s utrikesministrar varit samlade i Bryssel för att se över och utvidga sanktionerna mot Ryssland för dess ”övergrepp” mot Ukraina. Naturligtvis blev det bara en mycket tunn ”soppa” av det hela. Inreseförbud till Europa för ytterligare några ryssar och ukrainaryssar samt ”frysning” av en del ryska och ukransk-ryska tillgångar i EU.

Några EU-länder har gjort sig så affärsmässigt beroende av ryssarna att de inte anser sig kunna ställa upp med allvarliga sanktioner. Dit hör Tyskland med sitt behov av rysk gas, sedan de i grön hysteri efter den japanska olyckan stängde flera kärnkraftverk. Också andra EU-länder har stora affärer med Ryssland som de anser viktigare.

De baltiska länderna, Sverige och Polen som gränsar mot Ryssland vill tillsammans med Storbritannien utöka sanktionerna. Nya sanktioner kan bara klubbas gemensamt av EU:s stats- och regeringschefer och dessa träffas inte förrän i slutet av december. Det lär knappast bli tillräckligt kostsamt för Ryssland.

Det står helt klart att Ryssland vill ha revansch efter det sovjetiska sammanbrottet för ett kvartssekel sedan. Kolonisationen av de gamla lydrikena påbörjades omedelbart efter andra världskriget, man russifierade befolkningen. Särskilt skedde detta i nordöstra Estland, på Krim och i det industrialiserade östra Ukraina.

Före andra världskriget talade 8 % av Estlands befolkning ryska. Estland befriade sig från tsarväldet efter första världskriget. Den ryska kolonisationen av Estland efter andra världskriget gjorde att antalet ryssar snabbt ökade. Strax före det ryska sammanbrottet var drygt 30 % av esterna ryssar. Det har sedan minskat till nu kanske mindre än 25 %. Ryssarna är självklart inte särskilt välsedda bland esterna.

Men åter till Ukraina, där har i snitt senaste tiden 13 människor om dagen dödats och det är uppenbarligen ryssarna som håller igång striderna. Samtidigt skall det råda vapenvila, men den bryts bl.a. av att ryssarna skickar in nya förband utan ursprungsbeteckningar. Människorättsläget försämras och de s.k. proryska rebellerna är helt enkelt egentligen ryssar.

Sanningen är att Putin för krig mot Ukraina. Ett krig som inleddes på Krim och vars första akt avslutades med annekteringen av Krim. Den ryske generalstabschefen, Valerij Gerasimov, beskrev i en rapport i januari 2013 inför den ryska Krigsvetenskapsakademien, hur man för modernt krig:

Fokus på de metoder som används i en konflikt flyttas i riktning mot ett omfattande utnyttjande av politiska, ekonomiska, informations-, humanitära och andra icke-militära åtgärder som implementeras genom att utnyttja befolkningens potential till protest. Allt detta kompletteras med militära åtgärder av dold natur, bland annat informationskrigföring och verksamhet av specialförband. En öppen användning av militära medel, delvis under sken av fredsbevarande verksamhet och krishantering, övergår man till endast i ett visst skede för att nå slutlig framgång i konflikten.

(Källa: Putin rustar Ryssland, Jörgen Elfving, SMB förlag 2014.)

I Ukraina är nu ryssarna inne i skedet av militära åtgärder av dold natur, informationskrigföring och verksamhet av specialförband. Man bryr sig knappt om att dölja den utan korsar gränsen med hela förband och med de moderna sofistikerade vapensystem som bara ryssarna disponerar i denna del av Europa.

Låt mig påminna om det passagerarflygplan med mer än tvåhundra passagerare som sköts ned från 10 000 meters höjd över östra Ukraina. Det gjordes med hjälp av ett luftvärnssystem som Ukraina inte har disponerat och i detta fall med inkompetens tydligt markerad genom att man sköt ned ett trafikflygplan.

Ryssarna disponerar t.ex. luftvärnsrobotsystemet Tor-M2 med en höjdtäckning upp till 10 km och BUK-M2 med höjdtäckning till 25 km och horisontell räckvidd upp till 45 km. Båda är fordonsburna. Men ryssarna rustar och 2016 beräknas BUK-M3 komma med horisontella räckvidden 70 km och höjdräckvidden 35 km. Den beräknas också kunna bekämpa kryssningsrobotar, UAV och luftmål med stealthegenskaper.

Det där med motmedel och mot-motmedel, som jag i jobbet alltid hade att intressera mig för, är naturligtvis fortfarande intressant. Vi har nu under lång tid sett bilder av stridsvagnar från världens alla hörn, alla försedda med aktivt pansar. Jag har länge undrat när mot-motmedlet skall komma. Nu vet jag att ryssarna sedan 2013 har raketgeväret RPG-30 Krjuk i produktion. Det är s.a.s. dubbelpipigt och en skengranat föregår verkansgranaten och får aktiva pansaret att detonera för tidigt. Jag undrar om FMV och Bofors är med i svängarna?

Vem känner igen mönstret i Ukraina från det som slutade med annekteringen av Krim? I Ukraina återstår snart bara det sista skedet av Gerasimovs beskrivning av det moderna kriget. Att öppet gå in för att skydda ukrainarna mot dem själva.

Fortsätter sedan Putin med att på liknande sätt ge sig på Estland, så måste NATO agera och vi har ett nytt storkrig i Europa. Cecilia Widegren lär då bli högeligen överraskad av att Sverige inte kommer att undkomma deltagande med sin s.k. försvarsmakt. Men vi skall väl med hemvärnet och deras handeldvapen göra så gott vi kan trots våra politikers alla felprioriteringar.

Ett säkerhetspolitiskt råd

Regeringen har, med anledning av ryssarnas aktiviteter i Stockholms skärgård, just valt att inrätta ett säkerhetspolitiskt råd. Det är bra, förutsatt att rådet ges relevanta uppgifter och befogenheter. Men det behövs så mycket mer. Man kan inte prata bort rysk militär aktivitet på svenskt territorium. Till detta behövs skarpa vapen som skall kunna användas i rätt ögonblick d.v.s. omedelbart då intrånget sker. Alldeles särskilt måste detta gälla undervattensfarkoster i u-läge.

Samtidigt vilar från start ett löjets skimmer över detta råd, där ingår ju Åsa Romson. Att också utrikesministern skall ingå i rådet är inte konstigt, men Margot Wallström? En av de första åtgärderna under hennes egid var att mot alla regler erkänna staten Palestina.

Palestina och Gasa styrs idag av al-Fatah i samarbete med Hamas, men Hamas liksom al-Fathas militära gren, al-Aqsa är terroriststämplat av västvärlden, bl.a. EU. I den syriska konflikten står al Fatah på Bashar al-Assads sida och har lämnat honom viss hjälp. Utan den israeliska ockupationen av Palestina hade sannolikt situationen i Palestina sett ut som i dagens Syrien och Irak. Palestinierna bör väl vara tacksamma över att slippa Isis?

Ryssland har nu under Putins tid vid makten moderniserat och upprustat sin krigsmakt och kommit långt på den vägen. Något som alliansregeringen i Sverige till del inte erkänt, men också sagt att de gör från scratch och att det därför kommer att ta väldigt lång tid. Helt fel från början till slut! Man har redan nu kommit långt på vägen. Ryssarna avvecklade inte sin krigsmakt så som Sverige avvecklade sin försvarsmakt. Det är i Sverige det tar lång tid att upprusta.

Ryska högstadieelever får i skolans militärpolitiska utbildning lära sig att andra länder strävar efter överlägsenhet i militär styrka, vidareutvecklar kärnvapen, högprecisionsvapen och informationsresurser för att föra krig. Att dessa hemska stater också skapar unilaterala globala system för antirobotförsvar och militariserar rymden runt jorden. Hela den ryska hotbildsuppfattningen är grotesk.

Den ryska krigsvetenskapsakademiens ordförande, armégeneralen Machmut Gareev, uttrycker NATO m.fl. som ett hot så här: (Jörgen Elfving, Putin rustar Ryssland, Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks förlag 2014, www.smb.nu)

Utvidgningen av NATO och den direkt militära inblandningen i Mellersta Östern och Främre Orienten och andra områden leder till direkt skada för Ryssland och betyder att den sedan länge förda politiken för att minska och begränsa Rysslands geopolitiska intressen fortsättar. Väst strävar efter att säkerställa kontroll över Rysslands råvaruresurser. Samtidigt läggs stor vikt på att utveckla alternativa energikällor för att begränsa Rysslands inkomster av olja och gas och ställa landet under hotet av social och ekonomisk kollaps. (min fetstil) Det sker också en förflyttning av centrum för affärsverksamhet till Asien och Stillahavsområdet. Bakom pengarna rör sig militär styrka, amerikanska och NATO-baser dyker upp i Centralasien och hotar direkt Rysslands nationella intressen och säkerhet. Tänk så man kan få till det!

Ryssland är en kvarvarande imperialistisk kolonialistisk stormakt, som nu söker repa sig efter kollapsen runt 1990. Det hela började med Ivan IV, den förskräcklige, fortsatte med Peter I den store, sedan Katarina II den stora, som med hjälp av furst Potemkin utvidgade imperiet söderut (med bl.a. Krimkhanatet under Södra Porten, d.v.s. södra Ukraina och Krimhalvön), sedan kom Stalin och nu skurken Putin med sina erövringar.

 Putin har nu annekterat Krim och arbetar helt tydligt med att också ta i varje fall södra och östra Ukraina. Detta genom att skicka rysk krigsmateriel och ryska soldater utan uniformstecken in i Ukraina. Samtidigt finns ett klart ryskt hot mot de Baltiska staterna kvar, men Putin tar en sak i sänder.

I förra veckan mötte Putin i Moskva unga ryska historiker. Där försvarade han Molotov-Ribbentrop-pakten och framställde den som en pacifistisk pakt. ”Sovjet skrev under en icke-angreppspakt med Tyskland. Folk säger, det var dåligt. Men vad är det dåliga med det om Sovjet inte ville kriga? Vad är dåligt med det?” frågade sig Putin på mötet.

Skurken Putin lär inte leva i ovisshet om att pakten kom till för att Hitler då ville gardera sig mot ett ryskt anfall i ryggen om det skulle bli krig med Storbritannien och Frankrike. Att pakten i utbyte tillät Ryssland att utan tysk inblandning genomföra krig med den halva av Polen som Tyskland enligt överenskommelsen inte ockuperat och att därefter börja krig med Finland, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien. Alla krig som Ryssland genomförde snarast efter paktens ikraftträdande. Ryssland ville krig och erövring 1939, så som man gjort sedan Ivan den förskräcklige.

Alla de små randstaterna utmed Rysslands gränser står under ständigt hot från Ryssland. Det enda skydd mot ryssarnas expansionslusta som finns för dessa stater, då de vill styra sig själva, är medlemskap i försvarspakten NATO. NATO bildades av en enda anledning, för att skydda västvärldens alla små stater mot rysk expansionslusta. Vem kan få ryssarna att begripa detta?