Samhällsservicen tynar

Så har det då hänt igen att SOS Alarm inte fungerar som det väl ändå är tänkt. Den här gången är det en 30-årig man som avlidit, medan ambulanstjänsten inte fungerat och jag liksom många med mig undrar om det skall behöva vara på detta sätt?

Svaret är väl ett ganska klart ja, eftersom inkomsterna (skatteinkomsterna) hos stat och kommun hålls så låga. Politikerna är inte dummare än att de förstår hur man drar till sig majoriteten av väljare, som i första hand röstar egoistiskt, de yngre och i allmänhet friska väljarna. Väljare som tror att de själva inte skall bli sjuka eller råka illa ut ekonomiskt och ser ålderdomen och pensioneringen som något i tiden väldigt avlägset.

Den sjuka 30-åringen ringde SOS och lyckades få larmmottagaren att förstå att ambulans behövdes. Mannens syster som fått avlyssna larmsamtalet säger att man tydligt hör mannens flämtande andhämtning, på slutet hörs bara den flämtande andhämtningen och vem som helst borde förstå att något är allvarligt fel. Att ambulans behövs och att det är mycket bråttom framgår tydligt menar hon.

Nu erkänner SOS Alarm att det var en allvarlig miss att inte klassa ambulanstransporten med högsta prioritet. Andnöd skall ge ambulans med prioritet ett, men här blev det prioritet två. Då ambulanspersonalen kom fram efter elva minuter öppnade ingen efter knackning och lägenheten var mörk.

Ambulansen lämnade platsen, vilket den troligen inte skulle ha gjort om prioriteten varit ett. Då skulle man sannolikt ha brutit upp dörren, om det behövts. Om det då gått att rädda mannens liv är omöjligt att säga, säger Anders Klarström, presstalesman på SOS Alarm, som en helt onödig sorts halvursäkt. Nu hittades mannen några timmar senare död.

Jag vill inte påstå att allt var bättre förr, men en av mina erfarenheter säger att när man ringde efter ambulans, så kom den utan att man behövde offra en väldig massa tid på att förklara angelägenheten av denna typ av transport. Jag har ju under ganska lång tid då och då haft anledning att kalla på ambulans.

Ett år efter att vi flyttat till Söderhamn drabbades min hustru, Birgit av en hjärtinfarkt. Själv hade jag långt tidigare drabbats av två infarkter, som resulterat i byte av kranskärlen. Symptomen till Birgits kranskärlsproblem hade vi tidigare observerat och motverkat med hjälp av mina Nitromex. Vi hade också beställt tid hos vår husläkare för henne då infarkten kom.

Jag ringde naturligtvis omgående efter ambulans då Nitromex denna gång inte kuperade smärtan. Jag fick på SOS Alarm tala med en person länge och väl och blev efter hand alltmer upprörd. Det var ju dyrbar tid som gick förlorad och till slut blev jag ordentligt förbannad. Då krävde damen på SOS Alarm att få tala med Birgit, som låg och flämtade i sovrummet en bit bort.

Birgit fick alltså lov att stappla fram till telefonen, innan den negativa människan på SOS Alarm skickade ambulansen. Å andra sidan kom den med både sköterska och två ”ambulanskillar”. Birgit kunde därför omgående få syrgas m.m. Ambulansfärden gick sedan via Bollnäs sjukhus och förbi Gävle sjukhus till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där ”ballongsprängning” utfördes akut och allt gick väl trots SOS Alarms regelverk.

Men var har vi egentligen felet, det stora och ursprungliga felet? Vad är det som gör att SOS Alarms personal är så ogina i dessa kritiska situationer? Säkert är det fel både här och där, men ytterst känner jag att det första och stora felet är att finna hos våra politiker, som hela tiden sneglar på sin egen popularitet, att vinna väljare hos de stora kategorierna av människor. Det är ju trots allt inte så vanligt att vi behöver ambulanstransport, däremot är det då angeläget.

Just nu har vi kravet att kommunen skall bekosta en inomhusarena för bandy och annat från en handfull bandyentusiaster. Den beräknade kostnaden är en bit över 30 miljoner kronor, men det ligger väl som vanligt en bra bit under slutlig kostnad. Det är pengar som Söderhamn mer än väl behöver för förbättrad äldreomsorg t.ex.

Bandyentusiasterna får en del stöd av andra söderhamnare, som tror att en stor inomhusarena kan locka många att besöka, eller till och med flytta till Söderhamn. Det blir intressant att se hur Söderhamnspolitikerna ställer sig till det hela, när vi kommer ännu närmare valet. Efter valet tror jag väl att de handlar klokt och inser att en storarena inomhus är för mycket för lilla Söderhamn.

Hitler igen

Den 24 mars 1933 införde den tyska riksdagen en lag, som man trodde tillfälligt, faktiskt gav Adolf Hitler diktatoriska maktbefogenheter, befogenheter som Hitler sedan aldrig frånsade sig. Den tyska ekonomin, liksom arbetslösheten var förfärlig, men ekonomin hade just inlett en svag förbättring. Näringslivet stimulerades med statligt stöd, nya fabriker växte upp och staten finansierade en mängd offentliga arbeten.

Så t.ex. byggdes det statliga vägnätet ut med ett nytt motorvägnät, Autobahnen, som anslöt och sinsemellan förband stora och växande städer till en allt bättre infrastruktur och gav det tyska folket många av de arbetstillfällen som så väl behövdes. Hitler hade tidigare redovisat vad han ville genomföra på sikt i Mein Kampf, som gavs ut i två volymer 1925 och 1926, men de böckerna lästes knappast av andra staters politiker.

Politiker verkar knappast läsa böcker. Winston Churchill är den ende statsman som verkar ha tittat i böckerna, som för övrigt är oerhört tråkigt skrivna och därför tröglästa. Jag fick på 50-talet (Var det nog?) tag i dem utgivna på svenska i ett band. Jag orkade inte igenom boken (Kanske var den ändå på tyska?) och lånade sedan ut den till någon som inte återlämnade den trots mitt ex. Libris. Det vanliga med utlånade böcker.

Hitler hade alltså tidigt redogjort för att han ville återupprätta Tysklands storhet och göra landet än större, med nytt lebensraum i framförallt öster. Han började dock så smått i Saarland med en folkomröstning, som visade att Saar ville tillhöra Tyskland. 1936 lät han helt fräckt tyska trupper marschera in i Rheinland som alltså remilitariserades utan motåtgärder från någon av de andra avtalsslutande parterna, ett fräckt test av de andra helt enkelt.

I mars1938 trappade han upp genom att helt sonika annektera Österrike, Anschluss, sitt eget egentliga hemland. Därpå förklarade han att den tyska folkgrupp, som i den orättvisa Versaillesfreden förts till Tjeckoslovakien (Sudetenland) måste skyddas från det förtryck de led. Det rörde sig om ett ganska omfattande område med några mils bredd utmed Tjeckiens gränser mot Tyskland i både norr, väster och söder.

I ett tal om Sudetenland 1938 sade Hitler ”Det är mitt sista territoriella anspråk i Europa, men det är ett anspråk som jag inte kommer att avstå från och som, om Gud vill, jag kommer att bevisa giltigheten av.”

Hitler hotade med att gå in i Tjeckoslovakien för att skydda den tyskspråkiga folkgruppen och de gamla världskrigsmotståndarna Storbritannien och Frankrike gav efter i Münchenavtalet, som skrevs den 29 september 1938. Brittiske premiärministern, Neville Chamberlain, viftade med det löjliga papperet, då han steg ur flygplanet och menade att det skulle ge fred i vår tid.

Redan den 1 oktober ockuperade Tyskland Sudetenland, men bara ett halvår senare tog man hela Tjeckoslovakien med landets då så viktiga krigsindustrier. Mindre bitar jordbruksland tilldelades Polen. Ungern, som Hitler ville hålla sig väl med, fick en rejäl bit av Slovakien och hela Rutenien som present. Tjeckien blev det tyska protektoratet Böhmen Mähren.

Nu gick Tyskland vidare. Efter första världskriget hade stora delar av Tyskland bl.a. det tyska hjärtlandet Preussen tilldelats Polen, som alltså där hade en tysktalande befolkning. Dessutom hade Tyskland delats i två delar med den ”polska korridoren”, som gav Polen en bit östersjöstrand. Där låg också den gamla tyska staden Danzig, som med sitt kringområde gjorts till  fristaten Danzig under NF:s beskydd.

Givetvis behövde den tyska befolkningen i Polen, som dessutom i huvudsak var Preussisk, hjälp mot det förfärliga polska förtrycket enligt Hitler, som började ställa omöjliga krav på Polen.

Den 23 augusti 1939 tillkännagavs det egentligen helt omöjliga avtalet och nonaggressionspakten mellan dödsfienderna Tyskland och Sovjetunionen. Vad som inte samtidigt tillkännagavs var avtalets hemliga del, där de båda bestämt hur de skulle dela upp andra stater mellan sig. Finland, Baltikum och östra Polen fördes där till Sovjetunionen. Memelområdet i Litauen fördes till Tyskland.

Frankrike var välrustat med en krigsmakt som var Tysklands överlägsen både numerärt och vad beträffar vapen. Man hade till exempel fler och bättre stridsvagnar. Storbritannien, hade rustat upp under några år och var ingalunda svagt. De två stora staterna trodde sig kunna stoppa Hitler genom att garantera Polens, Greklands, Rumäniens och Turkiets säkerhet och gjorde det.

Hitler hade i München personligen träffat, förhandlat med och lurat skjortan av den brittiske premiärministern, Chamberlain. Hans bedömning blev att Storbritannien och Frankrike inte skulle gå i krig för att rädda Polen. Ett krux var att på den brittiska sidan lurade stridshingsten Churchill i bakgrunden och britterna var mer ordhålliga än Hitler räknat med.

I september gick Tyska trupper in i Polen, vars västra halva snabbt erövrades. Sovjetunionen var inte beredd att enligt det hemliga avtalet med Tyskland agera så snabbt. Efter några veckors fördröjning ockuperade de den östra delen av Polen.

Ryssarna ställde sedan diverse krav att få inrätta flott- och flygbaser i Baltikum (Estland, Lettland och Litauen). Kraven kunde naturligtvis inte tillgodoses och då ockuperades de tre små och försvarslösa staterna och de införlivades helt sonika i Sovjetunionen. Det gamla svenska hertigdömet, Estland, 1561 – 1721, hade den blott 18-årige Karl XII så framgångsrikt hade försvarat i slaget vid Narva i november 1700.

Den unge Karl ledde då en svensk armé om 10 500 man mot en mer än tre gånger så stor rysk armé till en världshistorisk seger i ett slag. Tyvärr lämnade Karl därefter Estland åt sitt öde och tsar Peter kunde grundlägga och bygga ut St. Petersburg. Sedan gick det som det gick vid Poltava 1709, då Karl svårt sårad inte själv kunde leda svenskarna.

Även Finland var ryskt intresseområde enligt den hemliga överenskommelsen med Tyskland. Den 30 november 1939 gick ryssarna till anfall efter att Finland vägrat avträda ett område på Karelska näset, arrende för en ryskflottbas på Hangö udde m.m. En munsbit trodde ryssarna, men finländarna visade sig vara betydligt bättre soldater.

Hela ryska divisioner inringades och förintades, men i längden måste de betydligt bättre utrustade och numerärt långt överlägsna ryssarna vinna. I mars 1940 slöts freden, men då hade ryssarna insett att Finland ändå i längden var en för stor munsbit.

En helt riktig slutsats, finländarna hade förberett fortsatt motstånd, även efter en officiell kapitulation. Hangö utarrenderades, ryssarna fick Karelska näset med Viborg och ett område kring Petsamo. I övrigt behöll finländarna sin frihet. Strongt!

Jag känner igen mig. Putin tar efter både Hitler och Stalin. Vice generalsekreteraren i FN, Jan Eliasson sade häromdagen att han fruktar för ett nytt kallt krig. Jag menar att vi nu har kommit en bit in i ett varmt krig. Är det inte så när den ryska krigsmakten anfallit Georgien, granne till det också frihetsälskande Tjetjenien, som tidigt erkändes som självständig stat av Georgien ensamt?

Ryssland har nu annekterat Krimhalvön i Ukraina och provocerar oroligheter i östra Ukraina. Detta för att kunna hänvisa till dem om man går in i Ukraina ”för att skydda de rysktalande ukainarna”? Hitlers gamla trick åter igen, ett trick man redan använt och antas komma att använda i än högre grad mot de tre Baltiska staterna, för att återföra dessa inom de egna gränserna.

Det är för mig en otäck upplevelse att höra ryska självutnämnda ”borgmästare” intervjuas i TV. Där de ”gör kloka uttalanden” som att deras ”råd” har tagit över styrningen, att de inte känner till de andra rådsmedlemmarnas efternamn, men vet vad de heter i förnamn. Att de hade valts vid ett möte någon kallat till, oklart vem!

Ovanpå detta har vi ”juvelen” Putin, som hotar Ukrainska staten om den återbesätter de polisstationer ryssarnas provokatörer i Ukraina med våld tagit över och skickat hem poliserna. Ukrainska myndigheter uppträder mycket försiktigt, vilket är klokt med en ledare i Kreml som använder sig av en taktik hämtad från Hitler och Stalin.

Europa (EU), USA och Nato har nedrustat och hittills uppträtt lika försiktigt mot Putin som de Europeiska staterna för 76 - 75 år sedan uppträdde mot Hitler. Ryssland har kraftigt upprustat sedan ett par decennier medan USA i stort sett lämnat Europa.

Tacksamt skall vi minnas att dåvarande stormakterna Storbritannien och Frankrike till slut garanterade Polens säkerhet 1939 och därmed ansåg sig tvingade att försvara Polen, då landet överfölls. Vi som då följde världshändelserna och några till verkar kunna förstå vad som idag händer och sannolikt i Kreml planeras hända.

Ett exempel på sådant som tyvärr gör att man tvekar inför verkligt verksamma åtgärder mot Putins aggression såg vi häromdagen i media. En konsekvens av Krimannekteringen blev ekonomiska sanktioner mot ryska oligarker. USA hade satt upp de ryska affärsmännen Arkady och Boris Rotenberg på listan över ryssar som amerikaner inte får  göra affärer med.

Detta tvingade de två betalkortutgivarna Master Card och Visa att frysa betalningsservicen för den ryska storbanken SMP Bank. Putin har då beordrat ryska regeringen att arbeta för att införa ett eget betalningssystem med bankkort. Det stora amerikanska bekymret är att detta skulle minska de amerikanska kortutgivarnas inkomster i Ryssland.

Alla vet också att länder i Europa, bl.a. Tyskland, helt onödigtvis gjort sin viktiga energiförsörjning så beroende av naturgasleveranser från Ryssland. Jag förstår så väl Putins iver att bygga ut den stora gasledningen från Finska vikens innersta del och alltför nära Gotland till Tyskland. Ett stopp i dessa leveranser skulle kunna bli ett allvarligt problem för Tyskland.

Det är mycket hög tid för landet Sverige att ansluta till Nato. EU som säkerhetsorganisation är inte mycket att hålla i handen. När man inser att något måste göras för att få stopp på ryska aggretioner, så samlas EU:s 28 utrikesministrar i Bryssel, med 28 olika uppfattningar om vad EU bör göra. Det ger knappast den katastrofberedskap vi behöver. Vad anser du?

Den fantastiska Alliansen

Mitt förra inlägg här publicerades som synes den 21 april och jag skriver: Att våra politiker skulle hosta upp de nya miljarder ÖB behöver för att påbörja återuppbyggnaden av vårt totalförsvar betraktar jag som en utopi …

På kvällen dagen därefter, alltså den 22 april, kommer jag in i TV:s Rapport lite sent, men hinner uppfatta att alliansen vid en presskonferens just meddelat att försvarsanslaget skall höjas med 5 ½ miljarder kronor. Jag tänker att antingen har jag eller de fyra partiledarna i Alliansen fått fnatt. Sedan missar jag helt Aktuellt klockan 21.00 och får leva i ovisshet till den 23:dje.

Då på morgonen får jag förklaringen med Svenska Dagbladet. Höjningen med 5 ½ miljarder skall komma om 10 år, 2024! Precis som om Alliansen då skulle sitta kvar i regeringsställning och redan nu veta hur mycket som då behövs. Skratta eller gråta, det är en fråga bland flera?

En sak är i alla fall säker, detta är valtaktik och valfläsk, så att det skriker. Man säger att om sossarna skall bilda regering, så måste det bli med kommunisterna (eller som de efter 1991 kallar sig Vänsterpartiet) och Miljöpartiet. Men sitter de med i en regering, så kan det näppeligen bli några ökade anslag till försvaret. Tvärt om har alldeles nyligen Miljöpartiet sagt.

Det visar sig också att Alliansen har kvar kravet att nuvarande försvarsanslag skall minskas med 600 miljoner kronor och höjningen av anslaget skall tydligen komma lite försiktigt med början från 2018. Man räddar inte ens det vi har idag! Så var det med den höjningen.

Fånigheterna kommer sedan slag i slag, när försvarsministern meddelar regeringens avsikt att anskaffa kryssningsrobotar. I gårdagens SvD blev en av rubrikerna Robotar är ett steg för långt. Det är Miljöpartiets och Vänsterpartiets Peter Rådberg respektive Torbjörn Björlund som uttalat sig. Det här utspelet stör chanserna att komma överens i försvarsberedningen, säger Björlund och Peter Rådberg säger: Det var inte den här typen av attackvapen Försvarsmakten skulle ha. Var det kanske slangbellor?

I dagens nummer av SvD ser jag också att utrikesministern Carl Bildt i höstas uttalat sig underligt. Han lär ha sagt: Vapentypen kryssningsrobotar har aldrig varit aktuell för Sverige, eftersom vårt försvar är ett försvar. (Min understrykning.)

Med bara en smula kännedom om militärteori så vet man att försvar sällan lyckas om man inte kan prestera motanfall. Fiendens vapensystem, där ingår bland annat radarstationer, flygbaser, raketbaser, stabsplatser/ledningscentraler, truppansamlingar och mycket annat, måste kunna bekämpas med hög precision och på långt avstånd. Det effektiva vapnet är då kryssningsrobot.

Carl Bildts tunga verkar ha sluntit vid detta tillfälle. Han kan knappast ha menat att en eventuell fiende ska tillåtas bekämpa svenskt försvar på avstånd utan motanfall. Fiendens vapen i det moderna kriget skall bekämpas redan på långt avstånd.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, säger att sådan anskaffning skulle markera en väldigt offensiv politik. En helgalen slutsats naturligtvis. Vad den skulle markera är bara att vi är beredda att försvara oss. Under ”kalla krigstiden” styrdes ”Svenska Freds” av Moskvas kommunister. Ska de nu styras av Moskvas ”putinister”?

Allan Widman (FP och försvarsutskottet) säger om anskaffningen: En utmärkt idé och bl.a. Inte alltför sällan är defensiva anfall det bästa försvaret. Många länder i Europa har skaffat den här typen av vapen den senaste tiden. Och … viktigare att vi uppfyller den folkrättsliga skyldigheten att försvara vårt land. Under alltför lång tid har inte den uppgiften tagits på fullaste allvar. Allan Widman är en av de få i försvarsutskottet som vet något om försvaret.

Jag menar att vi självklart ska ha de vapen vi behöver för att kunna försvara oss och de innefattar numera naturligtvis kryssningsrobotar. Allt annat är struntprat.

Det här inlägget skrev den skakiga gamla gubben igår i Word. Sedan markerade han det för kopiering och inklistring i bloggen. I stället råkade han ta bort det och missade ångermöjligheten, som bara finns innan man gör något annat. Men vad gör man inte, när man tycker att ett inlägg i bloggen är angeläget? Så idag har jag skrivit inlägget en gång till och hoppas det går bättre.

Trevlig helg!

Svensk försvarsmakt

I ljuset av händelseutvecklingen på Krimhalvön yttrade sig överbefälhavaren, Sverker Göransson, häromdagen i en brännpunktsartikel i SvD om Sveriges förmåga att stå emot ett militärt angrepp.

Artikeln fick rubriken Försvarsmakten är inte kraftlös. ÖB har naturligtvis rätt. Försvarsmakten är bara i det närmaste kraftlös om den ställs mot en rustad krigsmakt, som t.ex. den ryska. Vid en långt utdragen konflikt kommer dock våra stridskrafters uthållighet att utgöra en begränsning, säger också ÖB. Man skall ju inte använda det hemska ordet krig längre. Konflikt skall det kallas. Egentligen väpnad konflikt. Vi får inte skrämma upp människorna!

Med en långt utdragen konflikt menar, som vi vet ÖB, mer än en vecka. Längre än så håller vi inte ut. Vi har ju omfattande vakanser i förbanden och saknar en hel del av de för konflikt nödvändiga vapnen. Örlogsfartyg och flygbaser utan luftvärn är inte särskilt användbara liksom armésoldater utan luftvärn. Luftherravälde lär vi inte kunna upprätthålla någon längre tid med våra hemmagjorda och dåligt beväpnade flygplan.

ÖB tycker uppenbarligen det är besvärligt att Sveriges militära förmåga flitigt debatteras och kritiseras. Kanske känner han ett tryck att yttra sig och det gör han då på det sätt som alla ÖB gjort alltsedan VV2 slutade. ”Sitt lugnt i båten och bråka inte, så fixar nog det här sig.”

ÖB skriver: Försvarsmakten ska hävda svenskt territorium, försvara riket vid väpnat angrepp, delta i internationella insatser samt stödja samhället vid svåra påfrestningar.

Inom ramen för ovanstående ska Försvarsmakten bedriva försvarsplanering – det vill säga hur stridskrafterna ska användas vid olika scenarier.

Det är en uppgift som fram till 2009 bedrevs med låg ambition i efterdyningarna av det kalla kriget och murens fall. Det var då ett medvetet val av våra beslutsfattare. Efter det senaste försvarsbeslutet har vi nu en aktiv försvarsplanering som utgör grund för krigsförbandens uppgifter och utveckling.

Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade. Behovet av sådana förband har bekräftats av såväl konflikten i Georgien 2008 som nu i Ukraina. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

ÖB skriver inte att reformeringen av försvarsmakten enligt denna plan skulle ha varit genomförd år 2004 och att det ännu återstår flera år innan den kan tänkas vara finansierad och genomförd.

Vidare konstaterar ÖB att: Debatten om försvarsmaktens förmåga pendlar mellan två ytterligheter: antingen fullskalig stormaktsinvasion eller den eviga freden. I stället är det tre antaganden som bör utgöra basen för den fortsatta diskussionen:

 1. Även om omvärldsutvecklingen snabbt kan förändras finns det inget som talar för att vårt land dras in i en väpnad konflikt inom ramen för ett så kallat ”blixtanfall”. …

2. Det är osannolikt att Sverige ensamt skulle utsättas för ett militärt väpnat angrepp av ett annat land med huvuddelen av dess resurser och utan att övriga länder i vårt närområde är eller blir indragna.

3. Inget land kommer att kunna agera oberoende eller verka utan att ta hänsyn till samtliga länders stridskrafter i en väpnad konflikt.

Punkterna 1 och 2 uppfattar jag som helt invändningsfria, medan jag bara konstaterar att punkten 3 ovan tillkommer bara dagar efter att Ryssland i en manöverkrigsinsats annekterat en bit (ungefär som 2 ½ ggr Skåne) av Ukrainas territorium. Att det dessutom är det område med semesterklimat, där Sovjetunionens kommunistnomenklatura byggt sina semesterpalats respektive fina sommarställen.

Att ryssarna därpå är ute efter att överta främst östra Ukraina, men också resten av Ukraina, med nära 50 miljoner invånare står väl helt klart. Putin sade för en liten tid sedan att storstaden Kiev, med 2,8 miljoner invånare och huvudstad i Ukraina är alla ryska städers moder. Han kan inte mena annat än att Kiev skall vara en rysk stad!

Alla bör idag vara på det klara med att det kalla kriget verkar vara på väg att återuppstå, med utrikesministern, Sergej Lavrov, i Gromykos gamla njet- och ljugarroll, samtidigt som han alldeles tydligt försöker framstå som en charmig och gemytlig gammal farbror. Cecilia Widegren (M), som helt utan kunskaper om militär- och utrikespolitik, leder försvarsberedningens arbete, har han alldeles tydligt charmat grundligt. Egentligen ”lurat skjortan av”.

För att återgå till ÖB:s skrivning, så säger också denne att ska vi ha förmågan att (tillsammans med NATO säger han inte) möta ett väpnat angrepp, måste det senaste försvarsbeslutet genomföras fullt ut så att varje enskilt krigsförband har tillräcklig kapacitet för att möta en motståndare. Försvarsmakten har redovisat till regeringen den ekonomiska obalansen fram till 2019. Finansiering krävs såväl för förbandsverksamheten som för materiel, totalt omfattande flera miljarder per år.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig Cecilia Widegren (M) tillsammans med kompisarna i C, V och MP förstå en sådan nödvändig omläggning av den svenska ekonomiska politiken. Att Centern hamnat i detta sällskap överraskar kanske en del, som minns bondetåget från historieböckerna man en gång läste i skolan. Jag kan också påminna om att Centern i rikspolitiken alltid har velat. Det har vi Gunnar Hedlund i Rådoms ord på. Hedlund var Centerpartiets ledare i 22 år före Torbjörn Fälldin. (Ett annat ord för velat är vimsat.)

Försvarsmakten följer noga vad som sker i vårt närområde och jag vidtar de åtgärder som krävs för att upprätthålla vår territoriella integritet till exempel förändringar i vår incidensberedskap havsövervakning och beredskapsövningar, skriver också ÖB. Jag tror jag har anledning att se saken på ett annat sätt. Fortfarande tror jag mig veta att flygvapnets incidentberedskap fungerar nio av dygnets tjugofyra timmar.

Så skriver ÖB: Jag är angelägen om att inte utmåla verkligheten i ett rosenrött skimmer. Försvarsmakten står inför stora utmaningar. Insatsorganisationen är fortfarande under utveckling och särskilt för markstridskrafterna återstår stora delar av den tillväxt som måste ske. Jag betonar än en gång att organisationen, den materiel och den verksamhet som beslutats och kommer att beslutas, måste finansieras.

 Det är därför angeläget att försvarsberedningen grundligt går igenom och tar ställning till de obalanser Försvarsmakten redovisat avseende både materiel och träning. Om försvarsberedningen föreslår nya resurser, utöver de som krävs för att råda bot på nuvarande obalanser, är det min mening att beredningen och statsmakterna inte skall fördela resurserna på en detaljnivå som tar ifrån Försvarsmakten professionell handlingsfrihet.

Dessa två stycken beskriver hur förfärande illa det är ställt med svenskt försvar. Men gör det på ett sätt som gör att läsaren måste vara någorlunda insatt i dagens detaljförhållanden för att verkligen förstå hur illa det är ställt och hur illa det ser ut att bli i framtiden. Vad som än beslutas 2015, så kan det inte bli en godtagbar lösning för Sveriges nationella försvar. Något sådant har inte Sverige råd med inom överskådlig tid, med den politik som förts under de senaste åren.

ÖB är, som jag ser det, uppenbart oroad. I annat fall hade väl inte hans artikel skrivits? ÖB avslutar sin artikel så här: Det är självklart att det, i det reformskede vi nu befinner oss i, finns brister i våra förmågor, men jag delar inte bilden som ibland ges av Försvarsmakten som en kraftlös organisation. Vi utgör idag en tröskel för militär konflikt i vårt närområde och det är min uppfattning att en framtida försvarsmakt – bemannad, övad, materiellt uppfylld och fullt finansierad – i ännu högre grad kommer att vara det.

Självklart utgör vi idag en tröskel i vårt närområde, men för till exempel Ryssland är vår tröskel knappt märkbar. EU:s tröskel är något högre, beroende på att EU vågar och kan ta i med ekonomiska sanktioner och har USA och Nato i ryggen. Genom dagens krisläge för Ukraina verkar förresten Sverige delvis vara på väg ut från det intima partnerskapet i Nato. Nu verkar inställningen där vara att skyddet koncentreras till medlemsstaterna.

ÖB:s sista rader handlar om framtiden för försvaret och då är han ändå inne på en framtid i rosenrött skimmer trots att han väl måste känna till våra politiker sådana som Reinfeldt, Borg, Widegren och de andra.

Min avslutning här blir annorlunda. De kortsiktiga försvarsbesluten från 90-talet, med växlande målsättningar är en förfärande nationalekonomisk katastrof för Sverige. Anslagen kunde ha använts vettigt genom en systematisk uppbyggnad av ett nytt totalförsvar på det gamlas grund.

I stället kastade man många försvarsmiljarder i sjön. Kasserade, skrotade, sålde billigt, avvecklade och skänkte bort väl fungerande försvarssystem. Man gjorde experiment med nya ”lösningar”. I början av 90-talet beställdes mängder av försvarsmateriel, som man sedan ”tvingades” sälja billigt redan innan materielen levererats!

Att våra politiker skulle hosta upp de nya miljarder ÖB behöver för att påbörja återuppbyggnaden av vårt totalförsvar betraktar jag som en utopi. I stället rekommenderar jag Cecilia Widegren att anmäla sig till Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och börja studera krigföring.

De första böckerna skulle kanske kunna vara: Carl von Clausewitz: Om kriget,

Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal: Ryska elitförband och Carl Björeman: Var vi redo? Det skulle bära för långt att här räkna upp de ytterligare några hundra böcker hon skulle behöva läsa.

Förtrycket av pensionärer

Häromdagen gick jag in på SPF:s Pensionärsskattekalkylator, som nu finns på SPF:s hemsida: spf.se. Där fyller pensionären i sin månadsinkomst och kryssar den kommun man bor i. Sedan räknar skattekalkylatorn ut hur mycket mer i skatt som du som pensionär betalar per månad jämfört med en löntagare. Kalkylatorn visar också hur stor skillnaden är på årsbasis.

Med hjälp av den här kalkylatorn finner jag att jag och min hustru tillsammans betalar 16 115 kronor i straffskatt för att vi som multisjuka ålderspensionärer inte kan ta ett lönearbete som naturligtvis inte heller finns. Jag är 87 år och min hustru, Birgit är 83 år gammal. Det reella värdet av min egen pension är i dag ungefär en tredjedel av värdet den hade 1992, då jag pensionerades.

Mitt pensionsavtal fram till min pensionering stipulerade att jag som pensionär skulle kompenseras för penningvärdesfall, men ändrades då ensidigt så att detta inte blev fallet. 1990-talet blev de stora löneförhöjningarnas decennium och penningvärdet sjönk på omvänt sätt med en hög inflation.

Regeringen har till mycket liten del kompenserat oss gamlingar genom att i fem omgångar obetydligt förstärka grundavdraget för personer som vid årets början har fyllt 65 år. De här förstärkningarna är många, men så löjligt små att inkomstskillnaden mellan löntagare och pensionärer hela tiden blivit allt större. Ändå skulle vi pensionärer betala högre skatt än andra.

Avsikten med regeringens ”förstärkningar” av grundavdraget kan misstänkas vara att lura svenska folket. Moderata Samlingspartiets talesman i äldrefrågor, Margareta B. Kjellin, har regelbundet, ca en gång per vecka yttrat sig i insändarspaterna. Vanligen handlar det om hur bra Sveriges pensionärer har det och att skatterna för dem sänkts inte mindre än fem gånger under de senaste åren. Att dessa ”skattesänkningar” varit så små att de saknar egentlig betydelse nämns naturligtvis inte.

Många pensionärer i Sverige lever med mycket knappa marginaler. Mer än en tredjedel av dem har trots bostadstillägg mindre än 10 800 kronor i månaden före skatt i allmänna ersättningar. Detta är under EU:s fattigdomsdefinition och en skam för Sverige!

Pension är inget annat än uppskjuten lön och ska naturligtvis beskattas som sådan. Vissa länder beskattar för övrigt pension lägre än arbetslön, eftersom pensioner för många människor är sparsamt tilltagna. Det finns inte heller något annat land i världen som beskattar sina pensionärer hårdare än sina verksamma löntagare. Ytterligare en skam för Sverige!                                                                                                                                                                                                               

Alla de etablerade partierna i Sverige tillämpar nu inför det kommande riksdagsvalet en nyliberal politik, som starkt ökar klyftorna mellan välbeställda och mindre välbeställda. Mellan de som har ett arbete och de som på grund av ekonomisk kris, sjukdom eller annat förlorat arbetet. Mellan politiker som under senare tid gett sig själva fantasilöner, fantasipensioner och de vanliga människorna, som inte kan göra så

Jag kan naturligtvis i sammanhanget nämna de chefstjänstemän med lite makt, som på senare tid så ofta ser till att tilldelas helt orimliga bonusbelopp, pensioner eller avgångsvederlag. De är också en skam för Sverige! Detta även om det är deras sätt att kringgå politikernas särskilt höga beskattning av sjuka och pensionärer.

Våra rikspolitiker behöver inte ta någon hänsyn till de äldre pensionärernas knipa och gör det då inte. Väljarna ser bara helt egoistiskt till sin egen unika situation och till det ena jobbskatteavdraget efter det andra till stor del finansierat genom att man tvingar illa lönade pensionärer att betala avsevärt högre skatt än de som fortfarande kan ha ett arbete.

Yngre pensionärer märker inte de här missförhållandena förrän efter en tid, eftersom värdet av pensionen sjunker med tiden. Den tid under vilken pensionären behöver alltmer hjälp. Hjälp som pensionären vill betala och inte bara vänta sig av anhöriga, vänner eller grannar. Något man skall lita till enligt den nyliberala inställning som nu gäller inom de etablerade politiska partierna.

Den svenska välfärden och äldreomsorgen är på avskrivning och världens bästa sjukvård har jag erfarenhet av. Jag har beskrivit ett tillfälle då jag togs om hand akut vid hjärtsvikt av denna sjukvård. Inlägget hittas lätt under etiketten Sjukvård i kolumnen till vänster och är från den 17 maj 2013 med rubriken Vård? Nej Lean! Margareta B. Kjellin (M), som jag tidigare nämnt här har i insändare påstått att vi har världens bästa sjukvård, vilket i så fall vore fruktansvärt.

I mitt fall blir det väl så att jag i riksdagsvalet måste rösta meningslöst. Kommunisterna kan jag under inga förhållanden rösta på trots namnbytet och det faktum att Stalin är död. Han har för övrigt nu en efterträdare i ungefär samma klass och KGB-kommunist, som djupt beklagar Sovjetunionens kollaps.

Slutligen har jag nu klart för mig att en app exempelvis kan vara den programvara som finns på en CD-skiva (förra inlägget).

Språkets dekadens
och en persons

Jag har en massa problem. Länge har jag förstått att många av dem har en stark koppling till mitt eget åldrande. Ett vid det här laget gammalt problem är att jag inte uppfattar vad de flesta människor säger. Det beror på att jag sakta men säkert fått allt sämre hörsel. Detta tror jag att jag började förstå (kanske ska det vara acceptera) någon gång i 45 – 50-årsåldern.

Någon gång på sent 60-tal eller möjligen tidigt 70-tal konstaterade en specialist på Södersjukhuset att jag hade en hörselskada. Jag hade då länge misstänkt detta, eftersom jag som son till en artillerist väl visste vilka hörselskador viss militärutbildning givit.

Det här var på den tiden läkare hade tid att prata med sina patienter och också gjorde det. Jag berättade om kavallerifurirskolans vänjningsövningar då först 5 sedan 10 och slutligen 15 kilos nitrolitladdningar exploderade tre meter från oss, där vi låg i en 1 – 1,5 meter djup löpgrav med en blyertspenna mellan tänderna.

Eller samma skolas halvdags skjutträning med gevär m/96 varje vecka i ett halvårs tid och utan hörselskydd. Liggande, knästående eller sittande och stående, på avstånden 100, 200 och 300 meter. Liknande, men inte lika regelbunden skjutträning bjöds med kulsprutepistol m/37-39F och pistol m/40. Allt utan hörselskydd.

Vid utbildning på 20 mm pansarvärnsgevär m/42, som egentligen är en handhållen kanon med en laddare och en skytt, fick vi utprova hörselproppar av bakelit. De skulle passa till örat, men någon sådan hittade jag aldrig, utan det blev en modell som tenderade att trilla ur öronen. Utanpå liggande hörselskydd kunde inte användas, eftersom örat skulle pressas mot pipan för att kunna sikta Två tredjedelar av hylsans drivladdning gick bakåt, vilket gjorde geväret rekylfritt.

Men det gjorde också så att smällen vid avfyring blev väldig. Det gällde antingen man låg som skytt eller laddare. Man såg ordentligt rött då det small och man tyckte sig studsa upp från marken några cm. En sektor 15 meter bakom vapnet var livsfarlig då skottet gick. Skytt och laddare skulle därför ligga vinklade 90 grader till vapnet. Egentligen en ganska obekväm skjutställning om man låg ned. Skottvidden var 6,5 kilometer och vi sköt mot en i havet uppstickande sten på två kilometers avstånd, varvid träffar kunde registreras i kikare.

Läkaren menade att mina skador tveklöst orsakats av dessa skadliga sätt att utbilda soldater och att något sätt att reparera skadan inte fanns. Många år senare talade jag med en precis jämnårig kusin om min skada. Han, som inte genomgått några stamskolor, men den då vanliga förlängda värnplikten för att kunna krigsplaceras som plutonchef, berättade att han av staten fått ett skadestånd på 40 000 kronor, vilket var mycket pengar vid den tiden. Jag sökte naturligtvis samma skadestånd, men man svarade att möjligheten att tilldelas sådant skadestånd upphört två månader innan min ansökan ingavs.

Sedan vi flyttade till Gävleborg har jag då och då, på senaste tiden vid varje läkarbesök, tilldelats ny familjeläkare. Det är väl så att väldigt få läkare vill arbeta i ett landsting med vår uppsättning landstingspolitiker. Vid varje läkarbesök tas min dåliga hörsel upp, jag hör ju inte vad läkaren säger och måste be om tydligt och inte för snabbt tal. Ingen läkare här har ens nämnt möjligheten av att få lämpliga hörselhjälpmedel ordinerade genom landstingets förmedling. Det finns tydligen inte i Gävleborg?

Snart har nog däremot de Söderhamnare som vill se bandymatcherna inomhus övertalat politikerna att kopiera senaste tidens arenaskandaler, men i Söderhamnsformat. Det beräknas visst bara kosta så där 35 miljoner kronor och den senare årliga påverkan på kommunens budget kan man väl bortse ifrån? Några intäkter som täcker kostnaderna för drift och underhåll av arenan lär det inte bli.

Vi är ju numera ganska många 80+are, som år efter år får sänkt reallön (även kallad pension) och på grund av hög ålder av Alliansen straffas med högre skattesats än andra. Det är för mig obegripligt om någon i höstens riksdagsval kan rösta på Alliansens partikombination, men de räknar kanske inte med att bli så gamla?

Hur yttrar sig då min hörselskada numera? Jo, naturligtvis på många olika sätt, men för att nämna några få:

1. Jag blir lätt irriterad och i vissa situationer rent kolerisk, när jag inte hör vad som sägs eller missuppfattar. Det senare är inte ovanligt och jag förstår vad som hänt när jag ser hur förvånade människor blir över mina svar. Jag drar mig därför ibland undan möten, om jag kan, försöker undvika dem. Det är ingen lyckad tillvaro.

Situationen har jag länge tillskrivit det faktum att skolan sedan länge inte lär eleverna tala tydligt. Det har med tiden gjort att yngre människor talar allt fortare. Jag brukar säga att en hel mening kan uttalas som ett ord d.v.s. utan något uppehåll alls mellan orden. Någon sanning ligger det väl i det? Numera vet jag varför en av mina ”käpphästar” som skolpolitiker blev att skolan inte bara skulle lära eleverna läsa, skriva och räkna, utan lika viktigt att tala.

2. Jag missar mycket av vad som händer i min närhet. Vanligen är jag i sällskap med min hustru, Birgit, och kan vid behov överlåta samtal med vänner och bekanta till henne.

3. Mitt närminne blir också med tiden allt sämre. Exempel: Jag läser tre enkla instruktioner i Windows Hjälp. Släcker Windows hjälp för att kunna utföra dem, men då är de glömda, varför jag måste skriva ut dem. Eller: Jag börjar berätta något för någon, men innan jag kommit till sak, visar det sig att jag glömt vad jag skulle berätta!

4. Men min skada är inte bara försämrad hörsel. Den är numera betydligt allvarligare än så. Den har orsakat en allvarlig personlighetsförändring, som utvecklats långsamt och under lång tid. Därför också till att börja med omärkligt för mig själv. Man kan naturligtvis undra över hur många i min åldersklass som råkat ut för detta? Jag är inte social som tidigare, även om jag knappast kan betecknas som asocial, men t.ex. umgänge känns numera jobbigt.

Jag hoppar över resten av alla punkter om hörselskadans effekter och går till andra, som till del är knutna till åldrandet.

Hög ålder innebär för mig, liksom för de flesta också tillkommande sjukdomar. Sjukdomar som inte åtgärdas på annat sätt än med medicinering som bromsar eller lindrar men inte botar. I mitt fall är numera många tider, såväl under dagen som under natten upptagna av medicinering, som ibland glöms trots att jag fördelar medicinintagen med hjälp av två s.k. dosetter.

Att aldrig kunna sova mer än fyra till maximalt 5 timmar i följd (den tid medicinering mot vissa av mina smärtor någotsånär hjälper) blir i längden deprimerande. Dagtid upplever jag den medicineringen som inaktiverande. Det är väl detta som återspeglas i att mina inlägg i bloggen numera kommer så sällan att jag tappat många läsare.

Gissa om jag blir irriterad då yngre människor i all välmening talar till mig som om jag var 7 år och inte 87? Jag har ju gått i livets skola i 87 år. Ett liv som beroende av mitt yrke fyllts av kurser och självstudier. Sedan min pensionering för 22 år sedan har jag ägnat mig åt studier i favoritämnen, som modern historia, främst militär- men även politisk historia, säkerhetspolitik och teknik.

Ett överslag nyligen visade att jag under mina 22 år som pensionär från ett enda bokförlag rekvirerat och läst drygt 500 böcker. Allt facklitteratur eller åtminstone populärvetenskap och mest handlande om modern historia, politik eller teknik. En hel del av dessa böcker läser jag idag för andra gången och med god behållning.

Samtidigt har jag köpt från bokhandlare och andra förlag. Om alla våra politiker läste modern historia i sådan grad och tillämpade kunskaperna skulle det gå bättre för mänskligheten än vad det gör. Men de har ju annat att göra också, t.ex. att genom diverse trixanden och ”ryggborstning” trissa upp sina politikerarvoden.

Även jag lär mig trots allt fortfarande dagligen en hel del om människornas liv på planeten Jorden. Ofta är det nog sådant som vanligen undgår yngre människor. Jag tror att vi riktigt gamla är mer angelägna att i alla lägen veta vad och varför och vad till exempel ord står för, hur de exakt skall definieras. I varje fall vill jag veta detta innan jag använder ett ord.

Jag blir väldigt irriterad (förbannad) då jag så gott som dagligen i vår lokaltidning ser hur vår svenska skola numera misslyckas. Inte bara i matematik utan också i att lära barnen att skriva svenska.

I en tvåsidig i övrigt bra intervjuartikel om en från Bosnien kommande kvinna läser jag: …”vad tror dem om oss egentligen?” … Liknande felanvändning av dem återkommer mer än en gång i artikeln och är numera vanlig i landsortspressen. De är subjektsformen, medan dem är objektsformen och jag tycker att svenskan bör användas på rätt sätt i media, där den lilla folkbildningen sker idag.

De grammatiska reglerna för användningen av just de och dem verkar vara under upplösning. Allt beroende på undermålig skolundervisning. Lärdomsskolan slopades successivt av socialdemokraterna under fyra decennier fr.o.m. 50-talet. Människorna läser allt mindre god litteratur och att landsortspressens journalister liksom många andra har inte lärt sig skriva god svenska. Folk föredrar att titta på bilder och/eller vad som skrivs i Facebook eller Twitter.

 Numera läser inte människorna så mycket att sådant här sitter i ryggmärgen. Den obligatoriska grundskoletiden förlängdes med tre år och alla skulle ges gymnasieutbildning. Skoltiden fördubblades alltså egentligen för alla och det behövdes dubbelt så många lärare som tidigare. I huvudsak för skolåren sju till tolv, lärare som inte fanns utan nu behövde utbildas.

Kvaliteten på såväl lärare som skolundervisning blev och är i stor utsträckning därefter. Vi har fortfarande en del riktigt bra lärare, men en hel del av dem drar ned lärarkårens anseende, så att detta nu har blivit ett svårt problem på flera sätt. Poängkraven för att komma in på lärarhögskolorna har också sjunkit till en katastrofalt låg nivå. Nog om detta.

Hela tiden uppstår det också nya ord. Det tillkommer nya slanguttryck som efter hand accepteras av SA och tas med i SAOL. Jag är t.ex. ganska säker på att det gamla slanguttrycket smäck för olika huvudbonader kommer att återfinnas i SAOL 14, som väl kommer om ett par år.

Å andra sidan har inte akademien hittills gått i fällan att ta med ord som design och designer, när vi har form och formgivare. Andra utländska ord tränger på.

Exempel på några nu några år gamla uttryck som verkar på väg att komplettera vardagssvenskan är

iPhone, iPad, Android (Som egentligen är grekiska för tvåkönad varelse eller växt?), Androidplattor, Androidenheter, mobiltelefon, eller bara mobil, plattor (skärmstorleken ofta så där 5 – 10 tum) och smart mobil.

Eftersom jag inte tror att några av dessa kan särskilt intressera mig, så bryr jag mig egentligen inte om vad orden betyder, och de är nog så pass nya att orden inte går att slå upp. Försöker man på Nätet så får man tydligen i första hand veta hur tunna och små de är, hur väl de ligger i handen, att de är försedda med safirglas  o.s.v. Hur som helst verkar de vara mycket nära släkt med Apparna. Vad är då en app?

Många moderna ord används i ett antal vitt skilda betydelser och det är inte alltid så lätt att veta exakt vad orden kan betyda. Samtidigt kan en stol göras så stor eller liten att den inte kan användas som stol. Ändå är den en stol och kan inte vara något annat.

Mitt eget lilla privata överslag kommer fram till att det svenska språket idag omfattar så där 150 000 ord, som väl är ungefär vad man kan hitta i SAOL. I SAOL 13 tillkom 10 500 ord, medan 5 500 utmönstrades. En reservation kan väl vara att en hel del nyligen utmönstrade ord kanske borde ligga kvar avsevärd tid då man räknar antal ord i ett språk. Samtidigt skall väl de ord räknas in som tillkommit efter senaste utgåva av SAOL, vare sig de godkänns eller ej?

Det relativt nyligen tillkomna ordet App förtjänar några särskilda rader. Jag antar, kanske felaktigt, att det tillkommit som ett slangord för smart mobil och emanerar från ordet applikation. Jag har aldrig sett eller hört någon egentlig förklaring till vad ordet egentligen betyder.

Mina försök att hitta någon egentlig förklaring på nätet har misslyckats och framförallt resulterat i reklam för diverse prylar med, enligt mina förståndsgåvor app-liknande eller just app-funktioner. Samtidigt har jag en känsla av att smart mobil var ett uttryck som ofta användes innan ordet app blev vanligt.

Betydelsen av ordet app blev en tvist i all vänskap med en av mina svågrar härom dagen, då jag frågade hur han definierade det nu så populära begreppet. Själv hade jag alltså inte sett eller hört någon exakt definitionen. För min svåger betyder det tydligen applikationer av mjukvara och helt enkelt mjukvara, men kan absolut inte syfta på hårdvaran, den där platta apparaten man kan stoppa i fickan, eller alltid pillar på, vad man än i övrigt gör.

Jag menade att app kanske ursprungligen uppstått som bekvämare än det längre uttrycket applikation och där var vi tydligen överens. Men applikation kommer från grekiskan och står för tillämpning, användning. Tillämpning eller användning av datormjukvara är inte möjlig utan någon form av hårdvara och en app innehåller erforderlig hårdvara, där den applicerats. Denna hårdvara består väl vanligen av bl.a. digitalkamera med bildvisning och arkiv, digital mobiltelefon, digitalklocka med datumredovisning, digital kalkylator samt dator med ordbehandlare och kanske ytterligare något.

Efter en del eget forskande hade jag kommit fram till en egen definition. App = Mobil apparat med avancerade applikationer av mjuk – och hårdvaror för t.ex. telefon, dator, och kamera. Att ”app” råkar vara de tre första bokstäverna i ”apparat” har säkert inte med saken att göra.

Jag hör människor säga och kan läsa i tidningar att bilder tagits med någons app och då syftar man väl i första hand på den hårdvara bl.a. omfattande kamera i ”appen”, som då är en apparat man kan ta fram ur fickan och som är utrustad med några olika hård- och mjukvaruapplikationer. En officiell definition av app lär nog dröja ett tag. Naturligtvis kan jag tänka mig att man skriver att  någon har lanserat en ny mobilapp för någon ny tjänst. Därmed har jag kommit fram till att ordet kommer att (eller redan är) accepterat i två alternativa betydelser, som hård- respektive mjukvara. Hur definierar du app efter att ha läst detta?

Slutligen är det märkligt vilka enskilda händelser man kan ”råka” minnas från sin tidiga barndom. Då jag funderade över ordet app kom jag att minnas att jag som barn frågade min mor och min moster vad applikationer betydde?

Jag fick förklaringen att det betydde att man broderade fast något på ett tyg, vilket det också. naturligtvis gör och det var om ett broderi de talat. Jag var inte en dag över 7 år, eftersom jag också minns var vi var då jag frågade och därifrån flyttade vi innan jag fyllt 8 år.

En brottslig stormakt på väg

Egentligen är det kanske här fråga om en brottslig statschef samt hans land och då vet alla att jag skriver om f.d. KGB-agenten Putin och Ryssland. Tråkigt är det att yngre människor idag, som läser detta inte förstår hur illa vi äldre uppfattar beteckningen ”KGB-agent”. KGB-agenter var bl.a. folkmördaren Josef Stalins handgångna män på hans tid.

Parlamentet i Ryssland gav för några dagar sedan enhälligt skurken Putin fullmakt att använda militärmakt mot landet Ukraina, som självklart inte på minsta sätt hotar Ryssland eller ryska medborgare. Tvärtom upplåter Ukraina Sevastopolområdet på Krimhalvön som flottbas för ryska Svarta Havsflottan, ibland betecknad som Ryska Medelhavsflottan.

Svarta havet är som du vet, liksom Östersjön ryskt innanhav där många stater med långa kuststräckor mot havet kan komma att hota det stackars Ryssland. Där finns sådana som Grekland, Bulgarien, Rumänien, Moldavien, Ukraina, Georgien och Turkiet. Det är väl farliga stater? Det är ju inte så länge sedan det lilla Georgien anföll Ryssland?

Se också på lilla elaka Sverige, där man nu diskuterar att komplettera hemvärnet på ön med reguljär trupp. Ett tydligare hot mot Ryssland och dess fredsgarant, militärenklaven Kaliningrad, är väl svårt att finna. Massvis med stridsvagnar har de aggressiva svenskarna redan placerat i förråd på Gotland. Det såg jag i en svensk insändarspalt häromdagen, så det är sant.

Så har vi alla ryska minoriteter. Till dem hör också alla rysktalande med annat medborgarskap, även om de själva inte inser det. De hotas hela tiden av ”de andra”, även om de själva inte märker det. Så är det i Estland, Lettland och Litauen. Även Finland har en stackars rysktalande minoritet. Jag tar den ryska minoriteten i nordöstra Estland som exempel på ryskt beteende lite senare.

Nåja, så kan man uppenbarligen framställa saken, om man vill. Yngre svenskar kan rentav tro på det, eftersom de inte sällan är erbarmligt historiskt okunniga om vad som verkligen hänt ute i stora världen. Så många av dem har ju fullt upp med annat. Skryt och struntinformation på Facebook och Twitter m.m. Ja, jag vet att det också finns några seriösa Fb-are och twittrare.

Skurken Putin har säkerligen en mer eller mindre fullständig målsättning med rysk verksamhet inte bara planer för nära tid. Det är nu lätt att gissa att siktet närmast är inställt på att få ukrainarna att reagera med vapenbruk. Det skulle öppna för en ockupation och ett införlivande av hela Ukraina i det Ryska Imperiet.

För att förmå Ukrainarna till att bruka våld har Putin uppenbarligen skickat in rysk trupp, som vägrar att tala om vilka de är och varifrån de kommer. Trupp som saknar nationalitetsmärken på uniformen. Skulle de provoceras, så räknar Putin tydligen med att kunna låta dem sy på märkningen ”Ryss” och påstå att de just kommit för att skydda människorna.

Slutmålet tills vidare är sedan med största sannolikhet att återupprätta den kartbild av Europa som vi hade innan kommunismen och därmed Sovjetunionen kollapsade 1991. Närmast i tur att befrias från sig själva står sannolikt de baltiska staterna och bland dem Estland. Varför just Estland? Jo, där är det hela redan särskilt väl förberett. Lite modern historia:

Den 23 augusti 1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten. I korthet delade där Tyskland och Ryssland i en hemlig del av överenskommelsen upp Europa mellan sig. Bl.a. de baltiska staterna liksom Finland tilldelades där Ryssland. En dryg vecka efter undertecknandet gick tyskarna in i Polen. Östra delen av Polen hade tilldelats Ryssland

Ryssarna ockuperade de tre baltiska staterna och försökte ta Finland, men där gick de på pumpen trots våldsam numerär överlägsenhet och fick t.v. nöja sig med ett par bitar av landet. Svenska frivilliga, ungefär motsvarande en division, avlöste en uttröttad finsk division vid Salla under krigets sista dagar.

Tyskarna hade gått in i pakten främst för att ha ryggen fri i krig mot Frankrike och Storbritannien och säkra nödvändig och utökad import från Ryssland. Ryssland ville säkra tid för upprustning innan ett oundvikligt krig med Tyskland skulle bryta ut.

Under Stora nordiska kriget 1700-1721 lierade sig Ukrainas fihetslängtande zaporogkosacker med Karl XII som med sin huvudarmé försvarade oss mot Ryssland genom anfall i Ukraina. Hetmanen Ivan Mazepas försök till självständighet med svensk hjälp krossades dock i slaget vid Poltava 1709. Mazepas ukrainska stat ses bland en del historiker som Ukrainas ursprung.

Zaporogkosackernas huvudsäte Sitj förstördes av ryssarna men byggdes upp på nytt 1734. Ryssland tolererade dock inte ukrainarnas frihetsbehov och autonomikrav. Slutgiltigt besegrades de av Katarina II. Frihet kunde de (Tillfälligt?) skaffa sig i augusti 1991, då kommunismen och därmed Sovjetunionen imploderade.

I juli 1941, sedan det tills vidare visat sig omöjligt att gå över Engelska kanalen anföll tyskarna i stället österut. Baltiska staterna togs i ett nafs, men framför Leningrad blev det stopp. Kriget fortsatte sedan i nordöstra Estland i mer än tre år och tömt på ester. De flydde söderut i Estland och i en del fall till Sverige.

När sedan ryssarna började komma tillbaka 1944 ökade strömmen av ester över Östersjön till Sverige. Esterna hade ju redan haft ryssarna hos sig och visste hur det var. De tog sig till och med över Östersjön med gamla och sjuka samt små barn i rena småbåtar och med livet som insats. Ryssarna var ju betydligt värre att ha att göra med än de tyska nazisterna.

Många ester hade dessutom med denna vetskap hjälpt tyskarna i kriget mot Ryssland. Nu kom också dråpslaget mot esterna. Ryssarna tillät inte att de som så ville återvände till sina hem om de låg i nordöstra Estland. De lägenheterna togs i stället i anspråk av ryssar. Det är alltså av ryskt tvång som esterna nu har en så pass stor minoritetsgrupp ryssar inom sina gränser. Esterna som inte fick flytta hem hade ingen som kunde skydda dem mot de ryska rövarna. (Det sista ordet avses vara dubbeltydigt.)

Var vänlig och förstå mig rätt. När jag här använder ordet ryssar så menar jag här vanligtvis skurkpolitikern Putin och hans anhang, som ju idag styr Ryssland och som tyvärr många ryssar ser upp till missledda av propaganda. Ryssar idag och i gemen är naturligtvis vanliga mänskliga människor om än ofta okunniga i mångt och mycket, som i evolutionen kommit nästan lika långt som vi västerlänningar. De är också att beklaga och tycka synd om.

De människor det är mycket synd om är nog just nu ändå den ukrainska befolkningen och den dryga kvartsmiljon krimtatarer som bor och verkar på Krim. Tatarer som ryssarna under kommunisttiden deporterade till Uzbekistan, men som senare fått återvända. Kvar i exil finns fortfarande väldigt många krimtatarer. Tatarerna har behandlats väldigt illa av ryssarna, som är de verkliga invandrarna på Krim. Vi gamlingar minns så väl hur populärt Krim var som semesterställe för kommunistnomenklaturan och tar jag inte fel så har Putin en väldigt fin men hemlighållen ”sommarstuga” på Krim.

Häromdagen verkade en del av våra försvarspolitiker vara på väg att vakna upp. Försvarsministern t.ex. uttalade att försvaret tydligen behövde lite monetär förstärkning. Jag, liksom många andra svenskar vet inte tillräckligt om det man fortfarande kallar ”försvaret”.

Men vi vet att det försvar vi hade fram till början av 2000-talet inte längre finns.

Då vi kunde mobilisera 850 000 man, välförsedda med stridsfordon, flygplan och flygbaser, staber och förråd i många skyddade berganläggningar med stryktåligt sambands- och stridsledningssystem, en flotta som kunde bita ifrån sig, ett fungerande förberett civilförsvar för att ta några exempel.

Det som då saknades var tillräcklig övning, något som vid behov dock kunde avhjälpas på 2 till tre år och vid behov. Den stora mängden av allt detta och mycket annat lär inte längre finnas. Det har sålts till vrakpris eller helt enkelt skrotats. De fast eller tidvis anställda soldaterna som skulle finnas för tiotalet år sedan finns fortfarande inte.

Nutida ungdom som skriver kontrakt med försvaret slutar under eller efter grundutbildningen. ”Det visade sig säkert för jobbigt för många av dem.” Ännu är vi inte riktigt framme vid att meniga soldater sitter vid en dator och för krig i ett nätverksbaserat krig med robotar bakom vapnen.

Falklandskriget 1982 har kallats det första datorkriget, Kuwaitkriget 1990 – 1991 har fått heta det högteknologiska kriget men i båda dessa krig, liksom kommande krig är den vanlige soldaten med automatkarbin och handgranater oumbärlig, vill jag påstå. Och stadiet vanlig menig soldat skall alla soldater uppleva under hård utbildning under betydligt längre tid än den nuvarande grundutbildningen. Annars förblir de av lågt värde som soldater.

Människor utvecklas med sina samhällen och det svenska samhället är till stor del inriktat mot bekvämlighet. Man skall inte behöva anstränga sig. Inte i skolan och inte i jobbet, då blir det stressigt och det får det inte vara, inte i Sverige. Möjligen kan en svensk ställa upp i Vasalopp eller något liknande om det får dra ut på tiden. Något soldaten bör klara med tung packning packning och dagligen under en tid. Få ukrainare trodde säkert för två, tre år sedan att Ukraina idag skulle befinna sig på randen till försvarskrig mot det ryska brödrafolket, men där är de idag.

Inget krig i Norden inom överskådlig tid säger de flesta av våra politiker och menar då vanligen inom ett eller flera decennier. Alltmedan Putins propaganda hetsar hans landsmän mot den ena randstaten till Ryssland efter den andra. Alla stater som genom tvång varit ryska delrepubliker eller lydstater, men inte vill vara detta.

Från hösten 2010 blev Cecilia Widegren (M) vice ordförande i Riksdagens försvarsutskott och Alliansens gruppledare. Samtidigt blev hon moderaternas talesperson i försvars- och säkerhetspolitiska frågor! Hon tillträdde, totalt okunnig i försvarsfrågor, vilket hon snabbt demonstrerade genom diverse uttalanden. Cecilia verkar angelägen att åta sig inte bara vad hon erbjuds utan långt mer. Jag skrev en del om henne här i bloggen för 3 – 4 år sedan.

Sedan 2012 är hon också ordförande i Försvarsberedningen, som skall prestera underlag för det kommande försvarsbeslutet. I juli förra året, således för ett drygt halvår sedan hävdade hon i en intervju att den ryska krigsmakten under många år legat på en mycket låg nivå där den rostade sönder och att de ryska soldaterna inte fick mat. Vidare att det sedan 2008 pågått mycket ambitiös militär planering över modernisering från väldigt låga nivåer, men detta i ett samhälle med mycket korruption, negativ demografisk utveckling och i behov av rejäla satsningar på infrastruktur, skola och välfärd.

Några dagar efter hennes uttalande genomförde ryssarna världens största militärövning i modern tid, där 160 000 man deltog. Den övningen var avsevärt större än någon övning som genomförts under sovjettiden och ryssarna genomförde den utan några kända problem. Cecilia Widegren visade här tydligt sin kapacitet som försvarsutvecklare, vilket hon också fick sig delgivet i en del media. Hon fortsätter tyvärr sin verksamhet och är av regeringen utsedd till ledamot i Försvarsmaktens styrelse.

I Ukraina har nu Ryssland demonstrerat en förmåga till desinformation fullt i klass med Göbbels och uppenbarligen fått Krims rysktalande invandrare med sig. Vi lär nog bara kunna beklaga tatarer och ukrainare inför deras framtid på Krim.

Vi kan också se att en hel del av ryssarnas påhittade propaganda om ukrainska övergrepp på Krim till och med når Sverige, genom att de ryska påståendena till viss del okritiskt publiceras i västerländska medier. Man uppgav t.ex. att 675 000 ukrainare flytt över till Ryssland. Påståendet stöddes av bilder på bilköer vid gränsen mot Ryssland.

Västliga medier publicerade också ryska uppgifter om att det amerikanska företaget Blackwater landsatt amerikanska legotrupper i Ukraina. Relativt snart kunde man i väst konstatera att bilderna på bilköerna var gamla och visade bilkö mellan Polen och Ryssland och uppgiften om Blackwatersoldaterna var nog den mest fåniga den dagen.

2008 lade Sverige ner Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF. En av dess uppgifter var att efter analys via mediekontakter och på andra sätt skydda oss mot missledande propaganda. Styrelsen hade tillsatts efter världskriget och med erfarenheten av Göbbels propaganda under mer än ett decennium, krigets svenska självcensur och då och då publiceringsförbud.

Det är alltså dags att återskapa SPF, då behovet av propagandaanalys är större än någonsin säger Olle Wästberg, som tidigare var generaldirektör vid Svenska institutet och krigsplacerad som avdelningschef vid Styrelsen för psykologiskt försvar i en Brännpunktsartikel.

Vi befinner oss just nu i en situation där det tydligt framgår att såväl EU som FN är värdelösa som säkerhetsorganisationer. När skall våra naiva svenska politiker förstå att det är mycket hög tid att återskapa en försvarsmakt värd namnet som kan ställa upp för invasionsförsvar inom Nato.